Allmänt
Syftet med propositionen är att i enlighet med riktlinjerna i regeringsprogrammet för statsminister Petteri Orpos regering förenkla systemet med utkomstskydd för arbetslösa och öka sysselsättningen genom att förbättra incitamenten för att ta emot jobb. Den höjda sysselsättningen syftar till att stärka de offentliga finanserna. Enligt propositionen (s. 6) har skuldkvoten inom de offentliga finanserna ökat avsevärt över de senaste cirka femton åren, och för att skuldsättningsutvecklingen ska kunna stoppas krävs det att de offentliga finanserna stärks.
I propositionen föreslås det att arbetsvillkoret för löntagare ändras så att arbetsvillkoret i fortsättningen bestäms utifrån de inkomster av lönearbete som omfattas av en försäkring (inkomstbaserat) i stället för utifrån antalet arbetstimmar (tidsbaserat). Tiden som hänför sig till arbetsvillkoret för löntagare ska dessutom förlängas från nuvarande cirka sex månader till tolv månader. Med avseende på jämkning av arbetslöshetsförmåner föreslås det att det så kallade skyddade beloppet (ca 300 euro), det vill säga den del av inkomsten som inte beaktas vid uträkningen av beloppet av en jämkad arbetslöshetsförmån, ska slopas. När det gäller den självrisktid som föregår begynnelsetidpunkten för rätten till förmåner föreslås det att tiden förlängs från en tid som motsvarar fem dagars arbetslöshet till sju arbetslöshetsdagar. Det föreslås dessutom att semesterersättning som betalas när ett heltidsarbete som varat över två veckor upphör ska hindra att arbetslöshetsförmåner betalas för den tid över vilken semesterersättningen periodiseras. Det föreslås också att barnförhöjningen i samband med arbetslöshetsförmåner slopas.
Tillämpningen av ändringarna ska ske gradvis så att de förslag som gäller förlängning av självrisktiden och inverkan av semesterersättningen tillämpas från och med den 1 januari 2024, de förslag som gäller slopande av barnförhöjningen och slopande av det skyddade beloppet vid jämkning tillämpas från och med den 1 april 2024 och de förslag som gäller arbetsvillkoret tillämpas från och med den 2 september 2024.
De ändringar som föreslås i propositionen bedöms motverka bidragsfällorna och öka sysselsättningen. Genom de ändringar som föreslås i propositionen väntas utgifterna för arbetslöshetsförmåner minska med cirka 500 miljoner euro, vilket skulle stärka de offentliga finanserna med cirka 250 miljoner euro netto. Den uppskattade sysselsättningseffekten av de ändringar som föreslås i propositionen är cirka 20 400 personer, vilket bedöms stärka de offentliga finanserna med cirka 550 miljoner euro. Enligt propositionen är det sammanlagt möjligt att ändringarna stärker de offentliga finanserna med cirka 800 miljoner euro.
De föreslagna ändringarna uppskattas försvaga kommunernas ekonomi med cirka 55 miljoner euro, vilket beror på att skatteintäkterna minskar och utgifterna för utkomststöd ökar. Genom de beräknade verkningarna på sysselsättningen skulle verkningarna dock som helhet vara positiva också för kommunernas ekonomi.
Social- och hälsovårdsutskottet anser att propositionens mål att göra systemet med utkomstskydd för arbetslösa mer sporrande och förenkla stödsystemet är motiverade och tillstyrker lagförslagen. Att reducera bidragsfällorna och öka sysselsättningen tryggar också det sociala trygghetssystemets hållbarhet på lång sikt och ökar tillgången på arbetskraft. Också arbetslivs- och jämställdhetsutskottet understöder i sitt utlåtande (AjUU 4/2023 rd) åtgärderna mot bidragsfällor och tillstyrker de föreslagna ändringarna.
Utöver att motverka bidragsfällor förtydligar och förenklar de föreslagna ändringarna grunderna för fastställande av arbetslöshetsdagpenning. Dessutom gör slopandet av det skyddade beloppet och barnförhöjningen vid jämkning av arbetslöshetsförmåner utkomstskyddet för arbetslösa mer linjärt. Samtidigt undanröjs skillnaderna mellan arbetslöshetsförmånerna och till exempel de förmåner som betalas med stöd av sjukförsäkringslagen (1224/2014), vilket stöder regeringsprogrammets mål att reformera den sociala tryggheten och övergången till ett så kallat allmänt stöd.
Social- och hälsovårdsutskottet konstaterar för tydlighetens skull att den aktuella propositionen inte innehåller några förslag om gradering av utkomstskyddet för arbetslösa eller om att lönesubventionerat arbete inte skulle beaktas som arbete som tillgodoräknas i arbetsvillkoret. Enligt utredning till utskottet är avsikten att ändringsförslag om dessa ska lämnas till riksdagen genom en separat proposition under våren 2024.
Enligt grundlagsutskottets utlåtande (GrUU 16/2023 rd, stycke 3) är de föreslagna bestämmelserna relevanta särskilt med avseende på grundlagens 19 § 2 mom. om grundläggande försörjning. Slopandet av arbetslöshetsförmånens barnförhöjning kan anses vara av betydelse också i förhållande till det allmännas skyldighet enligt 19 § 3 mom. i grundlagen att stödja familjens möjligheter att trygga barnets välfärd och individuella uppväxt. Med beaktande av propositionens bedömningar av i vilken grad sysselsättningen stärks kan lagförslaget anses ha betydelse med tanke på skyldigheten att främja sysselsättningen enligt 18 § 2 mom. i grundlagen (se GrUU 32/2022 rd, stycke 3).
Vid dimensioneringen av de sociala rättigheterna ligger det enligt grundlagsutskottet (stycke 6) helt i linje med den handlingsskyldighet som ålagts lagstiftaren att den sociala tryggheten riktas och utvecklas enligt samhällets ekonomiska resurser och att man kan ta hänsyn till den rådande situationen inom samhällsekonomin och de offentliga finanserna vid dimensioneringen av förmåner som direkt finansieras av det allmänna. Enligt grundlagsutskottets etablerade praxis kan statsfinansiella sparmål under en lågkonjunktur vara en godtagbar grund för att i viss mån också göra ingrepp i nivån på de grundlagsfästa rättigheterna (se GrUB 25/1994 rd och t.ex. GrUU 25/2012 rd och GrUU 44/2014 rd). Enligt grundlagsutskottet (stycke 13) kan de ändringar som nu föreslås inte till alla delar anses vara obetydliga, men de försämrar inte rättigheterna enligt 19 § i grundlagen så väsentligt att den föreslagna regleringen bör anses strida mot grundlagen.
Ändringar som gäller löntagares arbetsvillkor
I propositionen föreslås det att det arbetsvillkor för löntagare som är en förutsättning för beviljande av arbetslöshetsdagpenning förlängs från nuvarande cirka sex månader till 12 månader, vilket innebär att det arbete som ökar arbetsvillkoret i fortsättningen ska pågå cirka sex månader längre än tidigare. Ändringen beräknas öka sysselsättningen med cirka 5 700 personer.
Arbetsvillkoret behöver fortfarande inte intjänas genom oavbrutet arbete, utan arbetsvillkoret kan även i fortsättningen uppfyllas under en granskningsperiod på 28 månader. Granskningsperioden kan också i fortsättningen förlängas, om personen har varit borta från arbetsmarknaden till exempel på grund av heltidsstudier, familjeledighet eller arbetsoförmåga.
I likhet med arbetslivs- och jämställdhetsutskottet håller social- och hälsovårdsutskottet med regeringen (RP s. 16) om att det nuvarande arbetsvillkoret på sex månader har varit relativt kort i förhållande till den förmånsrätt som följer av att arbetsvillkoret uppfylls, även om en betydande del av perioderna med arbetslöshetsdagpenning upphör redan innan maximibeloppet uppnås. En arbetssökande har efter att ha uppfyllt arbetsvillkoret rätt till grund- eller inkomstrelaterad dagpenning under 300, 400 eller i vissa fall 500 dagar. En förlängning av arbetsvillkoret leder också till att regleringen i Finland närmar sig praxis i jämförelseländerna.
Enligt propositionen (s. 29) minskar förlängningen av arbetsvillkoret antalet personer som får inkomstrelaterad dagpenning med cirka 17 procent (cirka 18 000 personer) och ökar antalet mottagare av arbetsmarknadsstöd. Förlängningen av den tid som hänför sig till arbetsvillkoret kan enligt propositionen (s. 32) antas inverka förutom på situationen för dem som sysselsätts i kortvariga anställningsförhållanden också på löntagarna inom branscher, exempelvis utbildningssektorn, där visstidsanställningar som varar mindre än ett år är vanliga.
Social- och hälsovårdsutskottet påpekar att förlängningen av arbetsvillkoret gör det svårare att få inkomstrelaterad dagpenning särskilt för de arbetstagare som har svårigheter att ta sig in på arbetsmarknaden. I den gruppen finns många unga, lågutbildade, äldre och långtidsarbetslösa. I synnerhet i ett svårt konjunkturläge kan det vara svårt för den som inte är etablerad på arbetsmarknaden att uppfylla arbetsvillkoret, eftersom en förutsättning för att i fortsättningen få inkomstrelaterad dagpenning och grunddagpenning är att man har arbetat i genomsnitt ungefär varannan månad under den senaste 28-månadersperioden. För dessa grupper kan en förlängning av arbetsvillkoret enligt arbetslivs- och jämställdhetsutskottets utlåtande (s. 3) försvaga systemets sporrande effekt och sysselsättningen, även om propositionen sammantaget bedöms öka sysselsättningen.
Social- och hälsovårdsutskottet anser det viktigt att följa vilka konsekvenser förlängningen av arbetsvillkoret har för olika arbetstagargrupper.
Utöver förlängningen av arbetsvillkoret ska arbetsvillkoret enligt förslaget ändras så att det i fortsättningen bestäms på basis av de inkomster av lönearbete som omfattas av en försäkring. För närvarande intjänas arbetsvillkoret av varje kalendervecka under vilken löntagaren har arbetat 18 timmar eller mer. Som månader som ska inräknas i arbetsvillkoret räknas enligt propositionen i fortsättningen de kalendermånader under vilka den utbetalda löneinkomsten är minst 930 euro på 2023 års nivå. Dessutom kan arbetsvillkoret också uppfyllas genom halva arbetsmånader, dvs. en inkomst på 465 euro uppfyller hälften av en månad som inräknas i arbetsvillkoret, och två halva sådana månader motsvarar en hel månad. Ändringen beräknas öka sysselsättningen med 1 500 personer.
Förvaltningsutskottet anser i likhet med arbetslivs- och jämställdhetsutskottet (AjUU 4/2023 rd, s. 3) att det är en välkommen och bra ändring att koppla arbetsvillkoret till intjänad lön. Reformen gör det möjligt att utnyttja inkomstregistret i större utsträckning än för närvarande och främjar på så sätt automatiseringen av förmånsbesluten och utnyttjandet av digitaliseringen, vilket minskar arbetsgivarnas administrativa börda vid utredning av uppgifter som hänför sig till arbetsvillkoret. Dessutom undanröjer förslaget vissa problem med den nuvarande arbetstidsbaserade grunden för intjänande av arbetsvillkoret. De nuvarande bestämmelserna kan leda till att två personer med samma månadsinkomster före arbetslösheten kan få olika stor inkomstrelaterad dagpenning beroende på hur arbetstiden fördelades på olika kalenderveckor. Inkomstkriteriet lämpar sig bättre också när inkomster intjänas genom flera anställningsförhållanden eller arbetstiden varierar betydligt över tid. För dem som har deltidsarbete och kortvariga anställningar sporrar fördelningen av inkomsterna till kalendermånader till att ta emot också kortvarigt arbete, eftersom också deltidsarbete eller kortvarig anställning under 18 veckoarbetstimmar i fortsättningen räknas in i arbetsvillkoret om lönen uppfyller inkomstkravet.
Enligt propositionen gör inkomstgrunden det lättare att få inkomstrelaterad dagpenning, men sänker dagpenningen för en del. Uppskattningsvis 37 procent av dem som får inkomstrelaterad dagpenning berörs av ändringen. I denna grupp sjunker dagpenningen med cirka 6 procent i genomsnitt.
Slopande av skyddat belopp
I propositionen föreslås det med avseende på jämkning av arbetslöshetsförmåner att det så kallade skyddade beloppet på 300 euro, det vill säga den del av inkomsten som inte beaktas vid uträkningen av beloppet av en jämkad arbetslöshetsförmån, ska slopas. Enligt propositionen (s. 136) undanröjer slopandet av det skyddade beloppet bidragsfällor genom att uppmuntra dem som arbetar på deltid och dem som utför så kallade ströjobb att ta emot extra arbetstimmar eller annars fatta beslut som gör att deras inkomster ökar. Slopandet av det skyddade beloppet bedöms ha ringa konsekvenser för sysselsättningen (RP s. 65), eftersom incitamenten att ta emot heltidsarbete kan förbättras, men incitamenten att ta emot deltidsarbete kan försvagas.
Social- och hälsovårdsutskottet välkomnar i likhet med arbetslivs- och jämställdhetsutskottet (AjUU 4/2023 rd, s. 4) målet att öka incitamenten för heltidsarbete. Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet konstaterar i sitt utlåtande att heltidsarbete alltid måste vara klart mer lönsamt i förhållande till kombinationen av deltidsarbete och social trygghet och anser det vara viktigt att den bidragsfälla som uppstått mellan heltidsarbete och deltidsarbete undanröjs.
Social- och hälsovårdsutskottet fäster dock uppmärksamhet också vid det problem som identifierats i propositionen, nämligen att heltidsarbete inte alltid är möjligt på grund av arbetsförmågan eller livssituationen i övrigt. För en del av arbetstagarna ger deltidsarbete möjlighet att delta på arbetsmarknaden även om heltidsarbete inte är möjligt på grund av till exempel arbetsförmåga, funktionsnedsättning eller familjesituation, såsom ensamförsörjande. När ordinarie heltidsarbete inte står till buds eller inte kan utföras, kan deltidsarbete eller kortvarigt arbete hjälpa till att upprätthålla och utveckla yrkesskickligheten och kopplingarna till arbetslivet. Arbete under arbetslöshet kan alltså förbättra den arbetslösas möjligheter att få arbete på heltid senare.
Efter att propositionen lämnades har det publicerats en undersökning av Statens ekonomiska forskningscentral (Salla Kalin, Tomi Kyyrä och Tuomas Matikka (2023) Combining Part-time Work and Social Benefits: Empirical Evidence from Finland. VATT Working Papers 159), enligt vilket införandet av ett skyddat belopp för utkomstskyddet för arbetslösa och bostadsbidraget betydligt ökade andelen arbetslösa som arbetade sporadiskt eller på deltid. Inom enskilda branscher, exempelvis inom servicebranscherna och hälso- och sjukvården, blev det klart vanligare att arbeta under arbetslösheten. Det skyddade beloppet har dock inte i någon större grad lett till att fler jobbar på heltid. Å andra sidan framgår det inte av undersökningen att ökat tillfälligt arbete och deltidsarbete skulle ha lett till att färre går över till heltidsarbete.
Utskottet betonar att incitamenten för deltidsarbete också efter slopandet av det skyddade beloppet är rimliga särskilt för dem som får inkomstrelaterad dagpenning, eftersom den arbetslösa får behålla en betydande del av de förvärvade inkomsterna också efter den normala inkomstjämkningen på 50 procent. Utskottet betonar att för att lindra incitamentproblemen bör fastställandet av jämkade förmåner vara så klar och åskådlig som möjligt, samtidigt som förmånsbesluten bör fattas utan dröjsmål. Osäkerheten kring tidpunkten för utbetalning av jämkade förmåner när arbetsinkomsterna förändras kan vara ett större hinder för partiell sysselsättning än nivån på den jämkade förmånen. Utskottet anser det vara viktigt att bestämmelserna om jämkning av arbetslöshetsförmåner vidareutvecklas så att jämkningen kan göras så smidigt som möjligt och så att betalningsdröjsmålen minskas.
Det är viktigt att bevaka de konsekvenser som slopandet av det skyddade beloppet har med avseende på deltidsarbete, mottagande av extra arbetstimmar och förvärv av extra inkomster samt övergång från deltidsarbete till heltidsarbete. Social- och hälsovårdsutskottet anser också i likhet med arbetslivs- och jämställdhetsutskottet (s. 4) att det är viktigt att man vid avvecklingen av bidragsfällor och förnyandet av utkomstskyddet för arbetslösa utvecklar och säkerställer rutiner och metoder för att i de sysselsättningsfrämjande tjänsterna identifiera de arbetssökande som de facto inte kan ta sig in på arbetsmarknaden fullt ut och att man tryggar tjänster som stöder deras arbetsförmåga och kompetensutveckling.
Förlängningen av självrisktiden och periodiseringen av semesterersättning
I propositionen föreslås det att den självrisktid som föregår rätten till arbetslöshetsförmån förlängs från fem till sju dagar. Självrisktiden förkortades från sju till fem dagar i samband med införandet av den så kallade aktiveringsmodellen, men när bestämmelserna om aktiveringsmodellen upphävdes ändrades självrisktiden inte tillbaka till sju dagar. Förlängningen av självrisktiden till sju dagar påverkar nästan alla som får inkomstrelaterad dagpenning. Ändringens sysselsättande effekt har uppskattats till 1 000 sysselsatta.
I propositionen föreslås det också ett återinförande av periodiseringen av semesterersättning som betalas när ett heltidsarbete som varat i över två veckor upphör eller som betalas i anslutning till att arbetet upphör. Periodiseringen innebär att semesterersättningen hänförs till tiden från och med att anställningsförhållandet upphört, och att det för denna tid inte betalas arbetslöshetsförmån. Ändringen gäller inte bara grunddagpenning och inkomstrelaterad dagpenning utan också arbetsmarknadsstöd och får effekt när arbetslösheten börjar. Effekten av att periodiseringen av semesterersättningen återinförs beror på hur många outtagna semesterdagar personen har. En månads outnyttjad semester minskar bruttoinkomsterna med cirka 1 600 euro för den som får den genomsnittliga inkomstrelaterade dagpenningen.
Slopande av barnförhöjning
I propositionen föreslås det att barnförhöjningen inom alla arbetslöshetsförmåner, det vill säga arbetsmarknadsstöd, grunddagpenning och inkomstrelaterad dagpenning, slopas från och med den 1 april 2024. I propositionen (s. 22) motiveras slopandet av barnförhöjningen med att den försämrar incitamenten för arbete genom att höja arbetslöshetsförmånens belopp och därför kan styra personen mot en förmån som är felaktig i förhållande till personens situation, eftersom barnförhöjningarna höjer förmånsnivån i förhållande till andra socialskyddsförmåner. I propositionens mål (s. 22) konstateras det också att slopandet av barnförhöjningen gör utkomstskyddet mer linjärt.
Under 2022 betalades barnförhöjning till cirka 188 000 personer. Slopandet av barnförhöjningen minskar arbetslöshetsförmånens belopp med cirka 125 euro i månaden på 2023 års nivå i familjer med ett barn, med cirka 184 euro i månaden i familjer med två barn och med cirka 238 euro i månaden i familjer med minst tre barn, när den extra indexhöjningen 2023 lämnas obeaktad. För familjer med två arbetslösa föräldrar är minskningen dubbelt så stor. För personer som får jämkad dagpenning kan minskningen vara mindre. Slopandet av barnförhöjningen har relativt sett störst inverkan på den arbetslösas grundskydd, där barnförhöjningen i familjer med ett barn är 13 procent av grundskyddsförmånen och i familjer med tre eller flera barn 22 procent.
Slopandet av barnförhöjningen inverkar också på fullgörandet av underhållsskyldigheten. I underhållsbidragsavtal för barn har underhållsbidraget i många fall fastställts till samma belopp som barnförhöjningen till arbetslöshetsförmåner. När betalningen och indrivningen av barnförhöjningar slopas, kommer enligt propositionen (s. 50) situationer i vilka den underhållsskyldige inte kan betala underhållsbidrag enligt underhållsavtalet eller underhållsbeslutet sannolikt att öka.
Sakkunniga har lyft fram att arbetslöshetsförmånens barnförhöjning har stor betydelse i strävan att minska fattigdomen bland barnfamiljer. Fattigdomen bland barnfamiljer berör för närvarande cirka 10 procent av barnen. Särskilt småbarnsfamiljer, flerbarnsfamiljer och hushåll med endast en vuxen löper risk för fattigdom. Fattigdomen bland barnfamiljer har enligt undersökningar långvariga negativa konsekvenser för barnets utveckling. För att uppnå målen för den europeiska pelaren för sociala rättigheter har Finland satt som nationellt mål att minska antalet personer som löper risk för fattigdom eller utslagning fram till 2030 med 100 000 personer, varav minst en tredjedel ska vara under 18 år.
Grundlagsutskottet fäster särskilt i fråga om slopandet av barnförhöjningen uppmärksamhet vid att propositionen (s. 133) endast mycket kortfattat redogör för FN:s konvention om barnets rättigheter och för de ställningstaganden och annan tolkningspraxis i fråga om Finland som gjorts av dess övervakningsorgan, FN:s kommitté för barnets rättigheter. Enligt FN:s kommitté för barnets rättigheter bör reaktionära åtgärder under ekonomiska kriser endast övervägas när alla andra alternativ har betraktats och det har säkerställts att konsekvenserna i sista hand drabbar barn, särskilt barn i utsatt ställning. FN:s kommitté för barnets rättigheter, som övervakar genomförandet av konventionen om barnets rättigheter, har nyligen rekommenderat Finland att undvika nedskärningar i de sociala trygghetsförmånerna som drabbar barn som redan hotas av fattigdom och social utslagning (2.6.2023, CRC/C/FIN/CO/5-6).
Enligt propositionen har slopandet av barnförhöjningen inga konsekvenser för de mottagare av arbetslöshetsförmåner som har de allra lägsta inkomsterna och som är berättigade till utkomststöd, eftersom utkomststödet kompenserar slopandet av barnförhöjningen. Slopandet av barnförhöjningen ökar inte bara beloppet av det utkomststöd som betalas utan också antalet mottagare av utkomststöd. Utskottet fäster uppmärksamhet vid kopplingarna mellan långvarigt mottagande av utkomststöd och incitamentsproblem, problem med hälsa och välfärd samt generationsöverskridande utsatthet. Den som vuxit upp i en familj som länge fått utkomststöd löper också större risk att inte avlägga någon examen på andra stadiet och att ställas utanför arbetslivet.
Enligt propositionen (s. 134) kommer man genom en separat proposition (RP 75/2023 rd) att förbättra barnfamiljernas försörjning genom att höja barnbidraget för barn under tre år, höja barnbidragets ensamförsörjartillägg, utveckla försörjartillägget för studerande och höja barnbidraget för familjer med många barn. Social- och hälsovårdsutskottet välkomnar i och för sig höjningen av andra familjeförmåner, men konstaterar att det höjda barnbidraget inte riktar sig enbart till dem som de nu föreslagna ändringarna av utkomstskyddet för arbetslösa riktas till. De föreslagna höjningarna av barnbidragen (10—26 euro) kompenserar inte heller helt för slopandet av barnförhöjningen inom utkomstskyddet för arbetslösa.
Grundlagsutskottet (stycke 12) ser det som beklagligt att propositionen i fråga om slopandet av barnförhöjningen inte alls redogör för andra alternativa sätt att genomföra åtgärderna, utan endast hänvisar till regeringsprogrammet (s. 85). Med beaktande av de befintliga stödsystemen finns det dock enligt grundlagsutskottets uppfattning (stycke 13) inget till 19 § 3 mom. i grundlagen anknytande konstitutionellt hinder för att slopa barnförhöjningen. Även om de föreslagna ändringarna inte till alla delar kan anses vara obetydliga, anser grundlagsutskottet att de nu föreslagna ändringarna i lagen om utkomstskydd för arbetslösa inte heller till övriga delar försämrar den grundläggande försörjning som avses i 19 § 2 mom. i grundlagen så väsentligt att regleringen inte uppfyller kraven i 19 § 2 mom. i grundlagen. För att familjer inte ska råka ut för oskäliga situationer anser grundlagsutskottet dock att det är viktigt att social- och hälsovårdsutskottet utreder om det genom att vidareutveckla de föreslagna övergångsbestämmelserna är möjligt att gradera ikraftträdandet av ändringarna så att de som slopandet av familjeförhöjningen gäller får mer tid än vad som föreslagits för att anpassa sig till den nya situationen.
Enligt utredning till social- och hälsovårdsutskottet minskar en senareläggning av slopandet av barnförhöjningen inbesparingen i förmånsutgifterna. Om slopandet av barnförhöjningen träder i kraft till exempel den 2 september 2024, då alla planerade ändringar i utkomstskyddet för arbetslösa är i kraft, minskar den beräknade inbesparingen i arbetslöshetsförmånerna med 30 miljoner euro. Enligt utredningen är avsikten att det sparmål på 70 miljoner euro som beräknats genom slopandet av barnförhöjningarna ska omfördelas till barnfamiljerna i samband med regeringens proposition RP 75/2023 rd i form av höjt barnbidrag från och med den 1 april 2024, det vill säga samtidigt som slopandet av barnförhöjningen avses träda i kraft.
Utskottet instämmer i det som sägs i propositionen (s. 73) om att barnfattigdom kan minskas genom att stödja föräldrarnas sysselsättning, eftersom barnfattigdom ofta är kopplad till undersysselsättning bland föräldrarna. Utskottet noterar dock att även om uppskattningen av propositionens sysselsättande effekt håller streck kommer en del föräldrar i barnfamiljer dock inte att få sysselsättning och därigenom kunna förbättra sin försörjning. Utskottet förutsätter att regeringen bevakar vilka konsekvenser de ändringar som föreslås i propositionen, särskilt slopandet av barnförhöjningen, får för barnfamiljernas ställning och barnfattigdomen. På grundval av uppföljningen och utvärderingen ska lämpliga korrigerande åtgärder vidtas. Dessutom anser utskottet det viktigt att tjänsterna för barnfamiljer och arbetslivet utvecklas så att de stöder sysselsättningen bland barnfamiljernas föräldrar.
De sammanlagda konsekvenserna
De reformer som ingår i propositionen har bedömts öka sysselsättningen, med undantag för slopandet av det skyddade beloppet, där sysselsättningseffekten bedöms vara ringa. Sammantaget beräknas ändringarna öka sysselsättningen med 20 400 personer.
Propositionens bedömningar av sysselsättningseffekterna är riktgivande, eftersom olika grupper kan reagera på olika sätt på de ekonomiska incitamenten. Den ekonomiska situationen för dem som får inkomstrelaterat utkomstskydd är i genomsnitt bättre än för dem som bara får grundskyddet, och största delen av dem sysselsätts relativt snabbt på den öppna arbetsmarknaden. Dessutom reagerar de som får inkomstrelaterat utkomstskydd kraftigare på arbetslöshetsförmånernas nivå än de som får arbetsmarknadsstöd. Eftersom det ofta också finns andra än ekonomiska hinder för att sysselsätta arbetslösa som är beroende av grundskyddet, kan nedskärningarnas sysselsättande effekt för deras del vara mindre.
Social- och hälsovårdsutskottet instämmer i arbetslivs- och jämställdhetsutskottets uppfattning (s. 5) att bedömningen av ändringarna har gjorts omsorgsfullt med utnyttjande av tillgänglig information och tillgängliga metoder. Utskottet anser det vara viktigt att konsekvenserna följs noggrant och att de olika metodernas sysselsättningseffekter utreds.
I den bedömning av de sammantagna konsekvenserna för hushållens försörjning som ingår i propositionen har man inte beaktat ändringarnas konsekvenser för de arbetssökandes beteende och sysselsättning. Det innebär att bedömningarna beskriver lagstiftningsändringarnas konsekvenser för hushållens disponibla inkomster i en situation där hushållen inte börjar arbeta mera.
De föreslagna ändringarna påverkar enligt propositionen de disponibla inkomsterna relativt mest i hushåll som ingår i inkomstfördelningens lägsta inkomstdeciler. De föreslagna ändringarna påverkar uppskattningsvis 280 000 hushålls disponibla inkomster bedömt med registermaterialet för 2019. I de flesta fallen var minskningen i de disponibla inkomsterna några procent som högst. För omkring 3 000 hushåll blir minskningen över 15 procent.
På grund av de föreslagna ändringarna ökar antalet personer som klassificeras som låginkomsttagare med cirka 7 200, varav 3 700 är barn (RP s. 51), vilket enligt utredning till utskottet motsvarar cirka en femtedel av den uppskattade ökningen av barnfattigdom 2024. Bland dem som får arbetslöshetsförmåner och har de allra lägsta inkomsterna kompenserar utkomststödet och det allmänna bostadsbidraget delvis för konsekvenserna av de ändringar som föreslås i det nu aktuella förslaget. Utgifterna för utkomststödet beräknas öka med cirka 60 miljoner euro och utgifterna för allmänt bostadsbidrag med cirka 38 miljoner euro.
Social- och hälsovårdsutskottet upprepar sin tidigare ståndpunkt (bl.a. ShUB 8/2019 rd, ShUB 30/2022 rd, ShUB 13/2023 rd och ShUB 14/2023 rd) om att det med tanke på systemet för social trygghet som helhet och incitamenten att arbeta inte är ändamålsenligt att genom ändringar i de primära förmånerna öka användningen av det behovsprövade, yttersta utkomststödet. Det har också konstaterats att när man får utkomststöd under lång tid ökar också hälso- och välfärdsproblemen och den generationsöverskridande utsattheten. Också grundlagsutskottet hänvisar i sitt utlåtande (stycke 14) till sin tidigare tolkningspraxis, där utskottet ansett det oroväckande att följden av den föreslagna lagstiftningen bedömts vara att förmånstagarna kommer att bli beroende av utkomststöd, som är avsett att vara en sista utväg (se även GrUU 47/2017 rd, GrUU 51/2017 rd och GrUU 40/2018 rd). Grundlagsutskottet påpekar också att utkomststödet är förenat med en behovsprövning och utgiftskontroll som avviker från det övriga sociala trygghetssystemet (se också GrUU 14/2023 rd, stycke 16).
Social- och hälsovårdsutskottet konstaterar att uppnåendet av de mål som i regeringsprogrammet uppställts för totalreformen av lagen om utkomststöd kan försvåras, om utgifterna för utkomststödet och antalet stödmottagare ökar genom nedskärningar i de primära förmånerna. Regeringen ska enligt regeringsprogrammet genomföra en totalreform av utkomststödet där större tonvikt läggs på individens förmåga att klara sig självständigt, det långvariga beroendet av utkomststöd minskas och utkomststödet ges tydligare konturer av penningförmån som hör till grundskyddet, beviljas i sista hand och kräver prövning. Enligt regeringsprogrammet är målet att åtminstone halvera antalet personer som behöver utkomststöd.
Av propositionens bedömningar av konsekvenserna för jämställdheten (s. 72) framgår det att många av reformerna oftare påverkar kvinnor än män. Det gäller bland annat förlängningen av arbetsvillkoret för utkomstskyddet för arbetslösa, slopandet av utkomstskyddets skyddade belopp för dem som får jämkad arbetslöshetsförmån och slopandet av barnförhöjningen inom utkomstskyddet för arbetslösa. Att konsekvenserna blir olika för kvinnor och män har enligt konsekvensbedömningen en koppling till könssegregeringen på arbetsmarknaden och till hur ansvaret för omsorgen om barnen fördelas. Kvinnor arbetar oftare än män i visstids- och deltidsanställningar. Kvinnor får också oftare barnförhöjning inom utkomstskyddet för arbetslösa än män. I likhet med arbetslivs- och jämställdhetsutskottet (s. 5) påpekar social- och hälsovårdsutskottet att ändringarnas sammantagna konsekvenser för exempelvis kvinnor och kvinnors försörjning samt barnfamiljer stärks, eftersom de åtgärder som föreslås i propositionen samtidigt kan gälla samma personer.
Social- och hälsovårdsutskottet håller med arbetslivs- och jämställdhetsutskottet (s. 5) om att segregationen på arbetsmarknaden i kvinnors och mäns arbete i Finland är ett segslitet problem som man målmedvetet bör försöka åtgärda. Regeringen har i sitt regeringsprogram förbundit sig att utreda åtgärder för att minska könssegregationen inom olika branscher.
Sakkunniga har också fäst uppmärksamhet vid de föreslagna ändringarnas konsekvenser för arbetstagare i atypiska anställningsförhållanden. De föreslagna ändringarna anses inte till alla delar stödja utvecklingen i fråga om atypiska anställningar, särskilt inte inom de kreativa branscherna. Utskottet anser det vara viktigt att bevaka vilka konsekvenser de föreslagna ändringarna i utkomstskyddet för arbetslösa har för personer i atypiska anställningsförhållanden och att åtgärder vid behov vidtas för att avhjälpa missförhållandena. Enligt regeringsprogrammet är avsikten att som en del av reformen av den sociala tryggheten lösa problemen i anslutning till social- och utkomstskyddet för dem som är verksamma inom kulturbranschen och de kreativa branscherna. Särskild uppmärksamhet ägnas åt frilansarnas ställning. Enligt regeringsprogrammet är avsikten att värna om konstens frihet, välbefinnandet hos dem som är verksamma inom konst och kultur, att det finns tillräckligt med kunniga aktörer och att arbetsmarknaden fungerar.
Sammantagna konsekvenser och uppföljning
Försörjningen för mottagare av arbetslöshetsförmåner påverkas utöver av den nu aktuella propositionen också av andra ändringar i den sociala tryggheten som träder i kraft samtidigt, såsom sänkningen av nivån på det allmänna bostadsbidraget (RP 74/2023 rd), indexfrysningen av förmåner och höjningen av barnbidraget (RP 75/2023 rd) samt skärpningen av bestämmelserna om boendeutgifter i lagen om utkomststöd (RP 58/2023 rd). De föreslagna nedskärningarna i utkomstskyddet för arbetslösa ökar behovet av allmänt bostadsbidrag och utkomststöd. Sänkningen av nivån på det allmänna bostadsbidraget, skärpningen av bestämmelserna om boendeutgifterna inom utkomststödet och indexfrysningen av förmånerna inverkar å sin sida på försörjningen för dem som får arbetslöshetsförmåner.
Social- och hälsovårdsministeriet har publicerat en separat utredning om de sammanlagda konsekvenserna av ändringarna i bostadsbidraget och utkomstskyddet för arbetslösa och indexfrysningarna av förmåner (Bedömning av de samverkande konsekvenserna av ändringarna i den sociala tryggheten 2024, social- och hälsovårdsministeriet 2023, sammanfattning på svenska). Enligt promemorian kommer den ekonomiska utsattheten att öka, och ändringarna i den sociala tryggheten drabbar kraftigast de två lägsta inkomstdecilerna. I en jämförelse av förmånstagargrupperna riktas de relativt sett största konsekvenserna till studerande och arbetslösa mottagare av inkomstrelaterat utkomstskydd. I familjer med två föräldrar som får arbetslöshetsförmåner är inverkan relativt sett klart mindre än i familjer med en vuxen. I en granskning enligt typ av familj visade det sig att de klart största konsekvenserna gäller unga enpersonshushåll och unga barnlösa par. Konsekvenserna för barnfamiljer är sammantaget mindre än konsekvenserna för hushåll med barnlösa personer i arbetsför ålder. Bland ensamföräldrarna är det också en stor andel som går miste om bidrag, men det är ovanligare att de disponibla inkomsterna minskar med mer än 10 procent jämfört med hushåll med en person i arbetsför ålder. Promemorian innehåller ingen bedömning av konsekvenserna av ändringarna i utkomststödet.
Liksom grundlagsutskottet (stycke 18) vill social- och hälsovårdsutskottet att statsrådet fäster uppmärksamhet vid bristerna i bedömningen av de sammantagna konsekvenserna av de propositioner som är under behandling i riksdagen, särskilt i fråga om konsekvenserna för de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna. Social- och hälsovårdsutskottet instämmer också med grundlagsutskottet i att statsrådet noggrant måste följa propositionens konsekvenser särskilt med avseende på de rättigheter som tryggas i 19 § i grundlagen och vid behov vidta åtgärder för att rätta till de problem som upptäcks.
I propositionen föreslås betydande ändringar i den jämkade arbetslöshetsförmånen, barnförhöjningen, uppkomsten av rätt till arbetslöshetsdagpenning och bestämmandet av dagpenningens storlek, och det är nödvändigt att bevaka och utvärdera ändringarnas konsekvenser. Enligt propositionen (s. 125) bör de konsekvenser som slopandet av barnförhöjningen har med avseende på barnfamiljernas ställning och fattigdomen bland barn liksom även de konsekvenser som slopandet av det skyddade beloppet har med avseende på deltidsarbete, mottagande av extra arbetstimmar och förvärv av extra inkomster samt övergång från deltidsarbete till heltidsarbete utredas. Social- och hälsovårdsutskottet anser det vara viktigt att konsekvenserna utreds genom en uppföljningsstudie utöver den statistiska uppföljningen. Exempelvis sysselsättningsincitamenten påverkas särskilt av det ekonomiska konjunkturläget och det är därför inte möjligt att direkt bedöma ändringarnas konsekvenser utifrån statistiken. Uppföljningsstudien bör också kombineras med den bedömning av konsekvenserna för de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna som grundlagsutskottet förutsätter.
Utöver den uppföljning och utvärdering som föreslås i propositionen bedöms grundtrygghetens tillräcklighet med fyra års mellanrum heltäckande vart fjärde år i en särskild utvärderingsrapport i enlighet med 4 a § i lagen om folkpensionsindex. Vid utvärderingen beaktas de förmåner som personen eller hushållet får och som verkställs av Folkpensionsanstalten samt utkomststödet.
Uppföljningen sker också i form av periodiska rapporter med anknytning till människorättskonventioner. Finland har förbundit sig att iaktta de konventioner om mänskliga rättigheter som upprättats inom både FN och Europarådet. Viktigast för den sociala tryggheten är Europarådets reviderade sociala stadga och FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. I konventionerna fastställs mekanismerna för övervakning av genomförandet av dem. I praktiken sker övervakningen genom de periodiska rapporter som staterna lämnar in.