Motivering

Av de orsaker som framgår av propositionens motivering och med stöd av erhållen utredning finner utskottet förslaget nödvändigt och lämpligt. Utskottet tillstyrker lagförslaget med följande anmärkningar och ändringsförslag.

Höjda dagpenningar

Regeringens förslag att höja de lägsta moderskaps-, specialmoderskaps-, faderskaps- och föräldrapenningarna samt specialvårdspenningen, sjukdagpenningen och rehabiliteringspenningen är reformer som har positiva effekter för barnfamiljerna och personer med de minsta sjukdagpenningarna. I många sammanhang har utskottet understrukit vikten av att de primära, orsaksrelaterade förmånerna höjs för att behovet av sistahandsförmånen, alltså utkomststöd skall minska. Propositionen uppfyller målet.

Förslaget att ändra kriterierna för föräldradagpenningen ger barnfamiljerna bättre ekonomiska villkor om den som är föräldraledig är arbetslös. Efter reformen bestäms moderskaps-, specialmoderskaps-, faderskaps- och föräldrapenningen samt specialvårdspenningen utifrån arbetslöshetsförmånerna precis som sjukdagpenningen. Därmed kommer föräldern att ha åtminstone lika stora inkomster som under arbetslösheten. I betänkandet (ShUB 23/2002 rd ) om redogörelsen om barns och ungas välfärd påpekade utskottet att det finns en mycket stor grupp som får moderskapsdagpenning till minimibelopp. Genom denna reform blir det färre som får minimidagpenning. Därmed får barnfamiljerna bättre ekonomiska villkor.

Minimidagpenningarna måste höjas ytterligare för att inte så många barnfamiljer skall drabbas av fattigdom, understryker utskottet.

Läkemedelsersättningarna

Utskottet har i många sammanhang påpekat att patienternas egenavgifter är höga. Många länder ute i Europa har bestämmelser om grupper med särskilda behov, där läkemedelskostnaderna ersätts till högre belopp än normalt. I vissa fall behöver grupper med särskilda behov inte alls betala för sin läkemedelsbehandling. Vanligen gäller de särskilda bestämmelserna barn, äldre eller pensionärer. I till exempel England, Spanien och Grekland är äldre och pensionärer befriade från egenavgifter och på Island är deras egenavgifter mindre än för andra åldersgrupper. Till exempel England, Portugal och Tyskland har särskilda bestämmelser för låginkomsttagare. I Belgien, Danmark, England, Frankrike, Grekland, Irland, Island, Spanien och Tyskland har långtidssjuka och funktionshindrade bättre förmåner än den övriga befolkningen. OECD bedömmer att den offentliga finansieringen av läkemedelskostnaderna inom öppenvården är lägst i Italien, Danmark, Belgien och Finland. I dessa länder står den offentliga finansieringen för mindre än 50 % av kostnaderna. I Luxemburg och Irland är den offentliga andelen högst, drygt 80 %. I Spanien, Sverige och Grekland står det allmänna för drygt 70 %.

Beträffande långtidssjuka är det värt att notera att läkemedelskostnaderna står bara för en del av patienternas samlade vårdkostnader. Av de som har högre kostnader än läkemedelstaket har hälften hjärt- eller kärlsjukdomar. De totala vårdkostnaderna är extra stora för till exempel hjärtpatienter. Detsamma gäller den andel som de själva står för. Hälso- och sjukvårdens kostnader för hjärtpatienter är 50 % högre än för befolkningen i stort. En europeisk studie, ENDEP, visar att största delen av hypertonipatienterna måste fundera på läkemedelspriset när läkemedel skrivs ut. Merparten av patienterna är låginkomsttagare.

Undersökningar visar att högre egenavgifter för läkemedel inte har någon effekt på de ökande läkemedelskostnaderna. Receptbelagda läkemedel används alltid utifrån en medicinsk bedömning av behandlingsbehovet. Patienterna får receptbelagda läkemedel bara på ordination av läkare. Högre egenavgifter, självrisker, dämpar ökningen i läkemedelskostnaderna bara under förutsättning att patienterna låter bli att ta ut de förskrivna läkemedlen eller använder mindre mängder än läkaren har ordinerat. Självfallet är det behandlingsresultatet som blir lidande i båda fallen. När patienter låter bli att ta läkemedel ger det senare utslag i att de anlitar annan hälsovård. Därmed ökar kommunernas hälsovårdsutgifter.

De totala utgifterna för läkemedel fördelas ganska jämnt över alla inkomstgrupper. Däremot står läkemedelsutgifterna för den största delen av hushållens sjukkostnader bland personer med de lägsta inkomsterna. Högre egenavgifter för läkemedel gör att finansieringen av hälsovårdsutgifterna blir mer regressiv. Låginkomsttagare använder relativt sett en större andel av sina inkomster till läkemedel än höginkomsttagare. När egenavgifterna höjs slår de således relativt sett hårdast mot låginkomsttagare. Utskottet anser det inte vara motiverat att ändra den nuvarande årliga självriskgränsen eftersom en höjning skulle slå mycket hårt mot långtidssjuka med små inkomster. Därför föreslår utskottet att 9 § 6 mom. i det första lagförslaget inte ändras utan godkänns med den gällande lydelsen.

År 2001 ökade läkemedelsersättningarna från sjukförsäkringen med 13,3 % jämfört med året innan. Läkemedelsersättningarna från sjukförsäkringen måste ses över, understryker utskottet. I ersättningarna för läkemedel vore det enligt utskottets uppfattning viktigt att se till helheten, vilken betydelse läkemedlet har för behandlingen och patientens livskvalitet samt för övriga kostnader för sjukdomen inom social- och hälsovården. I stället för att fokusera på priset för enskilda läkemedel är det viktigare att se till de samlade kostnaderna för vården och behandlingen.