Allmän motivering

Allmänt

Behovet av barnskydd och antalet barn som placerats utom hemmet har ökat de senaste åren. En liten del av barnen uppvisar en anhopning av allt svårare problem. Syftet med propositionen är att trygga barnets välbefinnande och utveckling i hotfulla situationer och att tillförsäkra barnet och familjen de stödåtgärder och tjänster de behöver. Den innehållsliga tyngdpunkten ligger på att precisera skyldigheten att ordna barnskydd. Målet är att så tidigt som möjligt ingripa i problemen med hjälp av en utökad anmälningsskyldighet och en förbättrad öppenvård. I lagen preciseras bl.a. stödåtgärderna och kommunernas skyldigheter i fråga om personaldimensioneringen. Barnens och föräldrarnas rättssäkerhet förbättras genom preciserade bestämmelser om förfarandet och beslutsfattandet. Utskottet anser att revideringen av barnskyddslagen är behövlig och motiverad. Utskottet tillstyrker lagförslagen med följande anmärkningar och ändringsförslag.

Förebyggande åtgärder

Enligt motiven till propositionen är avsikten att prioritera öppen vård och allt tidigare stöd inom barnskyddsarbetet. Men åtgärderna för att främja barnens välbefinnande och förebygga problem förblir på en rätt allmän nivå och överlag som förut i fråga om innehållet. Social- och hälsovårdsutskottet anser att vi i fortsättningen framför allt måste satsa på förebyggande barnskyddsarbete inom social- och hälsovården samt utbildningsväsendet. Det finns möjligheter att stödja ett ansvarsfullt föräldraskap och förebygga problem med hjälp av åtgärder bl.a. inom familjearbetet, hemservicen, rådgivningen, dagvården och elevvården. Åtgärder inom andra sektorer har också en betydande inverkan på barnskyddsbehovet.

Tidsfristerna enligt 26 och 27 § i barnskyddslagen för att bedöma behovet av barnskydd är adekvata och behövliga, menar utskottet. Behovet av brådskande barnskydd ska bedömas omedelbart. Huruvida man med anledning av en barnskyddsanmälan bör utreda barnskyddsbehovet ska avgöras senast den sjunde vardagen från att anmälan mottagits. Utredningen ska göras utan obefogat dröjsmål och bli färdig senast inom tre månader från att barnskyddsärendet anhängiggjordes. Tidsfristerna är avsedda att effektivisera ingripandet i de svåra problem som redan visat sig.

För ett barn som är klient inom barnskyddet utarbetas en klientplan enligt 30 §. Det är viktigt att i planen anteckna barnets och familjens stödbehov samt de tjänster och andra stödåtgärder som är avsedda att bemöta behovet.

Redan i anslutning till barnets klientplan finns det skäl att bedöma föräldrarnas behov av mentalvård och missbrukarvård och att hänvisa föräldrarna till de här tjänsterna. Speciellt på mödrarådgivningen måste personalen aktivt erbjuda service som avses i lagen om missbrukarvård och också annan socialvård. Fortsättningsvis finns det skäl att utreda behovet och möjligheterna att ytterligare förbättra föräldrars och gravida kvinnors rätt till missbrukarvård.

Resurser för barnskyddsarbete

Under behandlingen av reformen har frågan om resurserna för socialarbetet och en ändamålsenlig användning av dem upprepade gånger lyfts fram. Eftersom barnskyddspersonalen inte är tillräcklig har de anställda på många håll blivit uttröttade och det har lett till en stor omsättning bland personalen. De personella resurserna varierar också betydligt. Ärendena som gäller omhändertaganden är nuförtiden rätt komplicerade rättsliga processer. Vid beredningen bör barnets bästa beaktas såväl som principerna för en god förvaltning samt familjens och barnets rättssäkerhet. Om barnet och familjen kunde få tidigare stöd inom öppenvården skulle det bli möjligt att för priset av den årliga vårdavgiften för ett barn som placerats utom hemmet anställa 1—4 nya socialarbetare inom barnskyddet, uppges i propositionen (s. 102—103).

I bedömningen av propositionens konsekvenser bedöms öppenvården behöva 155 nya anställda, de kommunala anstalterna 240 och de privata anstalterna 200—300. Personalen kommer också att behöva mer utbildning. Reformen bedöms kosta kommunerna 18,8—20,2 miljoner euro, av vilket de får 6,3—6,7 miljoner euro som statsandel. Utskottet ser det som viktigt att noggrant följa upp reformens inverkan på behovet av resurser för socialarbete och att bedöma vilka ändringar som behövs så fort som det finns tillräckliga erfarenheter av hur reformen genomförts i praktiken (Utskottets förslag till uttalande 1).

Anmälningsskyldighet

Bestämmelserna om skyldigheten att göra barnskyddsanmälan har ansetts lämna rum för tolkning och har inte alltid tillämpats så som avsetts. Behovet av att revidera lagstiftningen i fråga om detta har behandlats av riksdagens justitieombudsman i en särskild berättelse (B 1/2006 rd) som bl.a. social- och hälsovårdsutskottet har lämnat ett utlåtande om (ShUU 8/2006 rd). De missförhållanden som lyfts fram i berättelsen och utlåtandena om den rättas till genom att 25 § i lagförslaget preciseras och de anmälningsskyldiga utökas.

De som nämns i bestämmelsen är skyldiga att anmäla till socialmyndigheterna om de i sin uppgift fått vetskap om ett barn vars behov av vård och omsorg, omständigheter som äventyrar barnets utveckling eller eget beteende förutsätter att behovet av barnskydd utreds. Anmälningsskyldiga är t.ex. de som medlar i familjefrågor enligt äktenskapslagen. Utskottet föreslår att de anmälningsskyldiga utökas med de enheter som ordnar morgon- och eftermiddagsverksamhet för skolelever.

Lagutskottet noterar mycket riktigt i sitt utlåtande att socialmyndigheterna inte föreslås bli skyldiga att polisanmäla misstankar om sexuella övergrepp eller våld mot barn. Det motiveras med att en skyldighet kan medföra ogrundade anmälningar t.ex. till följd av tvister mellan barnets föräldrar.

Social- och hälsovårdsutskottet instämmer i lagutskottets förslag att barnskyddsmyndigheterna ska vara skyldiga att låta polisen utreda ärendet om det misstänkta brottet är allvarligt och misstanken dessutom är befogad. Anmälningsskyldigheten uppkommer inte på grund av enbart ett påstående om inte myndigheten utifrån de uppgifter den har att tillgå har skäl att anse brottsmisstanken vara befogad. Enligt 18 § i lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården har den som ordnar socialvård i vissa fall som föreskrivs i lagrummet rätt att på eget initiativ polisanmäla misstänkta brott.

Hörande av barn

Enligt den gällande barnskyddslagen ska ett barn som fyllt 12 år höras enligt 34 § i förvaltningslagen i barnskyddsärenden som gäller barnet självt. När barnet hörs enligt 34 § i förvaltningslagen ska han eller hon ges tillfälle att ta del av alla handlingar som gäller ärendet. Enligt regeringen har det förekommit problem med tolkningen av bestämmelsen när det gällt i vilka ärenden som barn över 12 år bör höras. I praktiken hörs de i enlighet med förvaltningslagen endast i viktiga ärenden så som omhändertagande, placering i vård utom hemmet, ändring av vårdplatsen utom hemmet, upphörande av omhändertagandet och begränsning av kontakter.

Arbetsgruppen för totalrevidering av barnskyddslagen föreslog att åldersgränsen för hörande enligt 34 § i förvaltningslagen skulle höjas till 15 år förutom i ärenden som gäller omhändertagande och anknytande placering i vård utom hemmet samt kontakter under den tid då barnet vårdas utom hemmet. I de här ärendena ska ett barn som fyllt 12 år höras enligt förvaltningslagen. Även yngre barns åsikt bör enligt arbetsgruppen utredas. Enligt lagförslaget ska barn som fyllt 12 år höras i enlighet med förvaltningslagen i ärenden som gäller omhändertagande, placering i vård utom hemmet, ändring av vårdplatsen utom hemmet, upphörande av omhändertagandet och kontakter. I övriga ärenden ska barn som fyllt 15 år höras enligt förvaltningslagen. I motiven uppges att bestämmelsen i sak motsvarar den gällande lagen i övrigt men att de fall där barnen ska höras enligt förvaltningslagen är uppräknade i lagen.

I sina utlåtanden behandlar grundlagsutskottet och lagutskottet en höjning av åldersgränsen. Grundlagsutskottet anser att förslaget om 15 år som åldersgräns för att bli hörd inte på bästa möjliga sätt tillgodoser barnets rätt till medinflytande enligt dess utvecklingsnivå i frågor som rör barnet. Dessutom är åldersgränsen enligt grundlagsutskottets mening relativt hög i sammanhang med att en schematisk reglering av åldersgränsen på det hela taget rimmar illa med principerna i grundlagen och konventionen om barnets rättigheter.

Kommittén för barnets rätttigheter som övervakar genomförandet av konventionen har uppmanat Finland att vidta legislativa och andra åtgärder för att säkerställa att bestämmelserna i artikel 12 genomförs fullt ut, speciellt genom att barnet ges tillfälle att uttala sin uppfattning om beslut som rör barnet självt direkt inför domstolen. Grundlagsutskottet ser det som angeläget att åldersgränsen för hörande samt rätt att föra talan och söka ändring sänks från 15 år till 12 år.

Lagutskottet anser att regeringen inte tillräckligt motiverar varför åldersgränsen ska höjas. Social- och hälsovårdsutskottet instämmer i grundlagsutskottets och lagutskottets åsikter och föreslår att åldersgränserna sänks från 15 år till 12 år. Utskottet lägger dessutom vikt vid skyldigheten att utreda barnets åsikter och önskemål i fråga om alla barnskyddsåtgärder oberoende av barnets ålder.

Enligt den föreslagna 86 § kan barnet personligen höras i förvaltningsdomstolen om det är nödvändigt för att ärendet ska kunna avgöras. Förutsättningen är att barnet gett sitt samtycke och att hörandet uppenbarligen inte kan skada barnet. Utskottet föreslår att även den här åldersgränsen sänks till 12 år. Barnet kan höras vid muntlig förhandling eller på något annat sätt som domstolen prövar. Bestämmelsen överlåter på domstolen att pröva om barnet måste höras i domstolen för att ärendet ska kunna avgöras. För att barnets faktiska åsikt ska komma fram bör hörandet ordnas på ett ändamålsenligt sätt med beaktande av barnets utvecklingsnivå, t.ex på den plats där barnet är placerat, understryker utskottet.

Hur länge omhändertagandet får vara

Enligt 20 § i den gällande barnskyddslagen är myndigheterna skyldiga att på eget initiativ kontrollera att det föreligger förutsättningar för omhändertagande. Förutsättningarna för upphörandet kontrolleras i regel vid förhandlingarna om vårdnadsplanen. Men enligt motiven till propositionen har det förekommit fall där man inte aktivt arbetar för att låta barnet återvända till hemmet och i långa tider, rentav i åratal, försummar att kontrollera förutsättningarna för att upphöra med omhändertagandet.

Enligt 47 § i lagförslaget ska omhändertagandet gälla tills vidare och förutsättningarna för att upphöra med det förblir i sak desamma som nu. Därför ska beslutet om att upphöra med omhändertagandet fattas när det inte längre finns något behov av omhändertagande och vård utom hemmet som avses i 40 §. Men omhändertagandet får inte avbrytas om ett avbrott klart strider mot barnets bästa. Den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter ska bedöma förutsättningarna för fortsatt omhändertagande i samband med att klientplanen ses över eller när det i övrigt visar sig vara nödvändigt. Beslutet om att upphöra med omhändertagandet ska i förekommande fall fattas på initiativ av myndigheterna. Vid prövningen ska hänsyn tas till den tid vården utom hemmet varat, arten av förhållandet mellan barnet och den som vårdar det utom hemmet, umgänget mellan barnet och dess föräldrar samt barnets åsikt.

Grundlagsutskottet noterar att utöver 10 § 1 mom. i grundlagen skyddar också artikel 8 i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna vars och ens rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna understryker i sin avgörandepraxis att omhändertagande till sin natur är en temporär åtgärd som ska avslutas så fort omständigheterna tillåter det och att särskilda åtgärder som vidtas medan omhändertagandet pågår bör stå i samklang med det ultimata målet att återförena familjen. När omhändertagandet har fortgått länge kan omständigheter som talar emot nya omställningar i barnets livssituation väga tyngre och åsidosätta föräldrarnas förväntningar om en återförening av familjen, menar grundlagsutskottet i sitt utlåtande.

Även om myndigheternas avgörande under den tid omhändertagandet varar på grund av omhändertagandets tillfälliga natur bör främja en återförening av familjen och att barnet återvänder hem ska man inom beslutsfattandet hitta en rättvis balans mellan å ena sidan avslutandet av ett omhändertagande som ligger i barnets intresse och å andra sidan avslutandet av ett omhändertagande i föräldrarnas intresse, sägs det i motiven till propositionen (s. 177/II). I det fallet ska barnets bästa och tillgodoseendet av barnets bästa tillskrivas särskild betydelse. Tröskeln för ett fortsatt omhändertagande är rätt hög enligt bestämmelsen. Omhändertagandet kan fortsätta bara om det "klart" strider mot barnets bästa att det avslutas.

Grundlagsutskottet anser inte att 47 § är problematisk i ljuset av Europeiska människorättsdomstolens praxis eller då paragrafen tillämpas enligt motiven till propositionen. Men det är en brist att familjeåterförening inte nämns i 47 § eller någon annanstans i lagförslaget som en juridisk omständighet som ska beaktas i en bedömning av hur länge ett omhändertagande varar och de begränsningar som blir aktuella medan det fortgår.

I enlighet med grundlagsutskottets utlåtande föreslår social- och hälsovårdsutskottet att återförening av familjen ska nämnas som ett mål i 4 och 30 §. Så som sägs i motiven till propositionen är betydelsen av trygga och bestående mänskliga relationer särskilt stor för ett omhändertaget barn, eftersom barnet ofta redan när vården utom hemmet inleds har instabila och ogynnsamma mänskliga relationer och uppväxtförhållanden bakom sig. Ju fler förändringar barnet möter desto sämre klarar han eller hon av dem. Ett avslutande av omhändertagandet bör därför förberedas minst lika noga som omhändertagandet. Speciellt noggrann måste man vara med att bedöma hur barnets utveckling kommer att påverkas av ett omhändertagande som varat länge och av att en placering i vård utom hemmet upphör, betonar utskottet.

Beslutsfattandet

Den viktigaste ändringen som föreslås i beslutsfattandet är att tvångsomhändertaganden ska avgöras i förvaltningsdomstolen. Enligt 43 § 1 mom. i lagförslaget ska beslutet om omhändertagande och om vård utom hemmet fattas av den tjänsteinnehavare som avses i 13 § 1 mom. om vårdnadshavaren eller ett barn som fyllt 12 år inte motsätter sig omhändertagandet och anknytande placering i vård utom hemmet. I annat fall är det förvaltningsdomstolen som fattar beslutet på ansökan av en tjänsteinnehavare som avses i 13 § 1 mom. I dagsläget avgörs tvångsomhändertaganden av det organ som svarar för socialvården i kommunen. Beslutet fastställs av förvaltningsdomstolen.

Både grundlagsutskottet och lagutskottet behandlar vissa synpunkter som talar för och emot ändringen i beslutsförfarandet. Lagutskottet anser att det finns allvarliga brister i dagens system och att rättssäkerheten för barnen och deras familjer inte är tillräckligt tillgodosedd i alla kommuner. Ett särskilt problem är att kommunekonomiska faktorer också kan inverka på besluten i ärenden som gäller omhändertagande och vård utom hemmet. Lagutskottet anser att syftet med propositionen bäst kan tillgodoses antingen med hjälp av den föreslagna lösningen eller alternativt så att besluten fattas av ett organ som kommunen eller flera kommuner tillsatt och som representerar multiprofessionell sakkunskap.

Nackdelen med regeringens förslag är att det innebär en avsevärd förändring i förvaltningsdomstolarnas verksamhet. Så som lagutskottet konstaterar kommer förvaltningsdomstolarnas uppgift att i första instans fatta beslut och utfärda tillfälliga föreskrifter att bli en helt annan än nu då förvaltningsdomstolarna behandlar underställnings- och besvärsärenden. Enligt utlåtandet kommer förfarandet att bli mer invecklat och fjärmas från den lokala nivån. Lagutskottet noterar att besluten allt oftare kommer att fattas på ett långt avstånd från klienternas bostadsort och att klienterna därför kan bli tvungna att färdas långa sträckor för att komma till de muntliga förhandlingarna i domstolen.

Högsta förvaltningsdomstolen blir den enda instans där tvångsomhändertaganden kan överklagas. Däremot sker ändringssökandet på två nivåer om det är en tjänsteinnehavare som fattar beslutet om omhändertagande. Lagutskottet anser det motiverat att systemet för ändringssökande omfattar två nivåer just i ärenden som gäller tvångsomhändertaganden. Antalet tvångsomhändertaganden var ca 400 år 2005. Regeringens förslag innebär att det första beslutet fattas enligt ett förfarande som bättre än nu uppfyller kraven på rättssäkerhet och därför bedömer justitieministeriet att behovet av att söka ändring kommer att minska. Social- och hälsovårdsutskottet anser att det med tanke på barnets och vårdnadshavarens rättssäkerhet inte är någon stor brist att ändringssökandet sker på en enda nivå, för den enda nivån i de här fallen är då den högsta domstol som behandlar förvaltningsärenden.

Som alternativ till domstolsmodellen kastades vid beredningen fram att sakkunskapen i det kommunala organet förbättras eller att besluten fattas på tjänsteinnehavarnivå eller av en kommunal eller regional grupp av sakkunniga, sägs det i motiven till propositionen. Förvaltningsdomstolarna kan enligt den här modellen fortfarande behandla underställnings- och besvärsärenden. En kommunal eller regional grupp av sakkunniga har garanterat den sakkunskap som behövs, men det har uttryckts vissa misstankar om att inte ens en regional sammansättning kan vara helt oavhängig. Det geografiska avståndet till ett regionalt beslutsfattande organ kan också bli långt.

Social- och hälsovårdsutskottet anser att det förfarande som regeringen föreslår bättre tillgodoser rättssäkerheten i ärenden som gäller omhändertagande. Men det finns skäl att bättre än vad som föreslagits beakta att det multiprofessionella samarbetet måste förbättras och att sakkunskapen bör säkerställas överlag inom socialarbetet och framför allt i ärenden som gäller omhändertagande och vård utom hemmet.

Utskottet föreslår att kommunen ska vara skyldig att antingen själv eller tillsammans med andra kommuner tillsätta en sakkunniggrupp som avses i 14 § i lagförslaget. Vissa kommuner har redan frivilligt tillsatt sådana sakkunniggrupper med stöd av den gällande lagen. Sakkunniggruppen för barnskyddet kan biträda socialarbetaren vid beredningen av ärenden som gäller omhändertagande och vård utom hemmet samt vid genomförandet av annat barnskydd. Dessutom kan gruppen ge utlåtanden till stöd för beslutsfattande som gäller barnskyddsåtgärder. Tack vare sakkunniggruppen kan också förvaltningsdomstolarna få bättre tillgång till information som är nödvändig för avgörandet av beslut som gäller omhändertagande.

För att beslutsförfarandet ska kunna reformeras måste förvaltningsdomstolarna få betydligt ökade resurser. Så som grundlagsutskottet påpekar i sitt utlåtande finns det i annat fall risk för att ärendena inte kommer att behandlas skyndsamt och med samma tvärfackliga sakkunskap eller att de inte uppfyller kravet på en rättvis rättegång. Lagutskottet lägger märke till det pågående produktivitetsprogrammet inom statsförvaltningen vilket hotar leda till nedskärningar också i rättsväsendets personal. Lagutskottet är allvarligt oroat över att förvaltningsdomstolarna kommer att vara tvungna att sköta de ökade uppgifterna med otillräckliga resurser. Mest tilläggsresurser behöver Helsingfors förvaltningsdomstol, som behandlar ungefär en tredjedel av alla ärenden som gäller omhändertagande. Social- och hälsovårdsutskottet ser det som angeläget att domarna och föredragandena i de sektioner som är specialiserade på den här typen av ärenden i förvaltningsdomstolarna kan få tillräckligt med tilläggsutbildning för att höja sin kompetens i barnskydd. Utskottet instämmer i de andra utskottens synpunkter på vikten av att säkerställa förvaltningsdomstolarnas resurser och föreslår ett uttalande om att resurserna bör säkerställas och reformens konsekvenser följas upp i fråga om detta (Utskottets förslag till uttalande 2 och 3).

Vårdnad om barn

Beslutsfattandet angående vårdnaden om barnet under den tid omhändertagandet varar föreslås bli lagfäst i 46 § på motsvarande sätt som i den gällande lagen. Till skillnad från dagsläget ska arvoden kunna betalas också efter att vårdnaden överförts. Enligt motiven avses bestämmelsen bli tillämpad i fall där omhändertagandet kan avslutas genom att vårdnaden om barnet anförtros t.ex. den familjevårdare som svarat för vården utom hemmet. Enligt utredningar har vårdnaden av ekonomiska skäl ofta inte kunnat överföras eftersom en överföring hade betytt att familjevårdaren förlorat sitt arvode.

De stränga kraven i fråga om en överföring av vårdnaden förblir desamma i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt. Enligt 9 § i lagen kan vårdnaden överföras förutsatt att det finns med hänsyn till barnet synnerligen vägande skäl.

Lagutskottet lägger vikt vid den principiella utgångspunkten att avsikten inte kan vara att vårdnaden om ett omhändertaget barn normalt övergår från föräldrarna till familjevårdaren. Lagutskottet tillstyrker en ändring av bestämmelserna enligt förslaget. I enskilda fall kan det med hänsyn till barnet vara mest befogat att överlåta vårdnaden på en familjevårdare. Bestämmelserna säkerställer att kostnadsfrågorna i sådana fall inte hindrar att vårdnaden ordnas i enlighet med barnets bästa.

Grundlagsutskottet menar att bestämmelsen kan ge den uppfattningen att vårdnaden om barnet kan flyttas över från föräldrarna till andra människor mot arvode. Domstolen ska i sin prövning också ta behörig hänsyn till kraven på skydd av familjelivet i grundlagen och Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. Uttrycket "efter att vårdnaden om barnet har anförtrotts" i den föreslagna bestämmelsen kan ge den oriktiga uppfattningen att det är vanligt att vårdnaden anförtros andra. Därför anser grundlagsutskottet det befogat att justera ordalydelsen.

Social- och hälsovårdsutskottet påpekar att ett omhändertagande enligt barnskyddslagen i princip är avsett att vara tillfälligt. Utskottet instämmer i synpunkterna att en överföring av vårdnaden bör prövas utifrån kraven i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt och föreslår att 46 § 1 mom. ändras enligt grundlagsutskottets förslag. I samband med överföringen finns det skäl att särskilt bedöma om det finns behov av en intressebevakare.

Vård utom hemmet

Om familjevård föreskrivs i socialvårdslagen och lagen om familjevårdare. I socialvårdslagen definieras familjevård och familjehem samt fastställs maximiantalet vårdtagare. Barnskyddslagen föreslås innehålla bestämmelser om antalet platser på barnskyddsanstalter, antalet anställda och kraven på utbildning. På anstalter ska en grupp få bestå av högst sju barn per bostadsenhet i stället för åtta som nu. Bestämmelserna lägger vikt vid att vårdplatsen utom hemmet ska vara lämplig för barnet, så att inte vårdplatsen väljs enbart på grundval av vilka platser som kommunen råkar ha att tillgå. Övervakningen av familjevården och barnskyddsanstalterna förbättras genom att kommunerna och länsstyrelserna enligt 76 § utbyter information om missförhållanden som upptäckts i verksamheten på vårdplatsen utom hemmet.

Ett problem som har förekommit i vården utom hemmet har varit att placeringskommunen inte har ordnat grundläggande utbildning för ett barn från en annan kommun. I vissa fall kan det ha berott på att informationsutbytet mellan kommunerna varit bristfälligt. Det kommunala socialväsendet har inte alltid haft vetskap om barn som en annan kommun placerat i kommunen. Informationsutbytet förbättras genom en bestämmelse i 78 § att kommunen är skyldig att informera placeringskommunen om att ett barn placerats där. Kostnadsansvaret för den grundläggande utbildningen för ett barn som placerats i en annan kommun övergår till placerarkommunen i fråga om den del som överskrider statsandelen. Då får vistelsekommunen en ersättning av barnets hemkommun för den grundläggande utbildningen.

De största problemen är bristen på vårdplatser utom hemmet och vårdens kvalitet, uppges i motiven till propositionen. På lång sikt är avsikten att prioritera familjevård framom anstaltsvård. Då bör också barnets vårdbehov beaktas så att bara de barn som är svårast att vårda placeras på anstalt. En eventuell utvidgning av begränsningsbefogenheterna i barnskyddslagen kan lämpligen övervägas i samband med att lagstiftningen om familjevård och tillsyn över privat socialservice revideras, sägs det i propositionen. Den pågående revideringen av lagstiftningen om familjevård och tillsyn över privat socialservice enligt motiven i propositionen är en angelägen fråga, anser utskottet (Utskottets förslag till uttalande 4).