Vi är djupt oroade över framtiden för välfärdssamhällets tjänster. Utan en hållbar offentlig ekonomi har vi inte världens bästa grundskola, fungerande hälsovårdstjänster, äldreomsorg, småbarnspedagogik, smidig kollektivtrafik och andra samhällstjänster. En hållbar ekonomi skapar grunden för välfärdssamhällets tjänster. Nu kommer den här grunden att rubbas allvarligt av regeringens åtgärder. Finland har ingen plan för att dämpa skuldsättningen. Regeringen säger att den anpassar de utgifter som inverkar på ramen med 370 miljoner euro från och med 2023, och att nivån år 2024 tack vare detta kommer att ligga under ramnivån. I praktiken har man dock i färdplanen för hållbarhet kommit överens om att nästa regering ansvarar för hela anpassningsbehovet. Det här är oansvarigt. 

Mentalvårdstjänster

Psykiska problem är vår största folksjukdom och den vanligaste orsaken till sjukpension, men trots det är resurserna totalt underdimensionerade och det är svårt att få tillgång till mentalvårdstjänster oberoende av åldersgrupp. Det var svårt att få tillgång till psykvård redan före epidemin, och epidemin har ytterligare förvärrat situationen. Regeringen är skyldig att ta hand om människor och utsatta personer under krisen. Samlingspartiet kräver att terapigarantin genomförs skyndsamt för att möjliggöra snabb tillgång till psykvård. Terapigarantin skulle bygga upp en effektiv mentalvård på grundläggande nivå, vilket i nuläget saknas i Finland. Vårdbehovet ska bedömas omedelbart när hjälp söks, och behandlingen inledas inom en månad från detta. En strukturell reform av mentalvårdstjänsterna enligt terapigarantin vore aktuell just nu. Den är en del av en hållbar eftervård av coronakrisen och stärkandet av sysselsättningen. Med hjälp av terapigarantin garanteras mentalvårdstjänster för alla på lika villkor. 

I planen för de offentliga finanserna har det inte anvisats medel för genomförandet av terapigarantin, vilket är en stor besvikelse som även påtalats av social- och hälsovårdsorganisationer. Samlingspartiet kräver att regeringen tar itu med problemen med tillgången till mentalvård genom att omedelbart fortsätta behandlingen av medborgarinitiativet för terapigaranti och anvisa resurser för beredningen av genomförandet av det redan 2021 och säkerställa en permanent finansiering senast 2022. 

Vårdskulden till följd av coronakrisen

Coronakrisen har på många sätt försämrat människornas välfärd och särskilt drabbat de redan utsatta. Regeringen är skyldig att ta hand om människor och utsatta personer under krisen. Nu måste vi satsa på barn, unga, äldre, minoriteter och andra viktiga grupper. De felsteg som gjordes på 1990-talet bör inte upprepas och de utsatta bör inte drabbas av nedskärningar. Vårdskulden har vuxit under krisen och är nu särskilt stor i de värst drabbade regionerna. Regeringen kan inte motivera de trånga ramarna med coronarelaterade utgifter. Det har redan beslutats att alla anknytande utgifter ska lämnas utanför ramarna. 

Intäktsföringen från Veikkaus beräknas bli klart lägre än tidigare och uppgå till 624 miljoner euro i slutet av ramperioden, vilket i betydande grad påverkar verksamhetsförutsättningarna för organisationer inom social- och hälsovården, vetenskap, konst, kultur, ungdom och idrott. Eftervården kommer inte att lyckas utan organisationerna, och därför måste vi även framöver sörja för deras verksamhetsförutsättningar. 

Vårdgarantin

Som ett led i reformen av social- och hälsovårdstjänsterna föreslår regeringen en skärpning av vårdgarantin 2023 jämfört med nuläget, men det är ett mysterium var pengarna finns. Regeringen har lovat många utvidgningar och reformer av tjänsterna som permanent orsakar utgifter på hundratals miljoner euro, men inga bedömningar av nivån har lagts fram – för att inte tala om medel i ramarna. Ett långsiktigt mål måste vara en skärpning av vårdgarantin, för att tillgången till vård ska kunna tryggas i rätt tid och på lika villkor. Också tillgången till mun- och tandvård måste förbättras, eftersom mun- och tandhälsan är en viktig del av människans hälsa överlag. Tillgången till mentalvårdstjänster ska tryggas också genom att vårdgarantin genomförs skyndsamt. Servicesedlar, köpta tjänster och högre FPA-ersättningar måste införas för att säkerställa tillgången till vård. Vårdpersonalen har nu i över ett år tvingats arbeta hårt för att hantera coronakrisen, och med tanke på arbetstagarnas arbetshälsa är det nödvändigt att utnyttja mångproducentmodellen för att tillförsäkra människor tillgång till vård och service. 

Äldreomsorgstjänster

De offentliga finanserna har på 2010-talet försämrats av befolkningens åldrande och de ökade åldersrelaterade utgifterna. Dessa utvecklingstendenser kommer att öka ytterligare på 2020-talet. Institutet för hälsa och välfärd har uppskattat att behovet av social- och hälsovårdstjänster på grund av den åldrande befolkningen ökar med 1,2—1,3 procent per år under 2020-talet. Varje finländare måste kunna lita på att han eller hon får åldras värdigt. Vi vill öka resurserna för vård i hemmet och närståendevård samt tjänster för minnessjuka och säkerställa tillgången på yrkeskunnig och kompetent personal för hemvården. Regeringen har avsiktligt glömt de äldre inom hemvården i samband med vårdardimensioneringen. Vi skulle också satsa på rehabiliteringen av äldre finländare för att allt fler ska vara friska och funktionsdugliga allt längre. För att effektivisera laglighetsövervakningen av tjänster och bemötande av äldre måste justitieombudsmannens byrå dessutom avdelas tillräckliga resurser. 

I planen för de offentliga finanserna beaktas den ändring av vårdardimensioneringen som ökar behovet av vårdare och som genomfördes i samband med reformen av äldreomsorgslagen. I den har man dock uppenbarligen inte förberett sig på genomförandet av den andra etappen av äldreomsorgslagen, vars kostnader beräknas uppgå till cirka 40 miljoner euro. I sitt yttrande påpekar Institutet för hälsa och välfärd att ett fullständigt genomförande av dimensioneringsändringen kan visa sig vara svårt också på grund av bristen på vårdare. 

Personalens kompetens och tillräcklighet samt förutsättningarna för ett gott arbetsliv i olika former av tjänster för de äldre ska säkerställas. Vi behöver fler vårdare och annan personal för att trygga högklassiga tjänster för de äldre. För att de yrkesutbildade personerna inom vård- och omsorgssektorn ska kunna bli fler och kvarstå i branschen behövs det en långsiktig plan där bland annat utbildningsbehoven och den arbetsrelaterade invandringen beaktas. 

Social- och hälsovårdsreformen

OECD:s prognos för ökade hälso- och sjukvårdskostnader kommer enligt regeringens finansieringsmodell för social- och hälsovårdstjänster att leda till att den privata finansieringens andel av all social- och hälsovårdsfinansiering kommer att öka i Finland. Samtidigt kan det inte antas att servicebehovet minskar när befolkningen i Finland åldras. Samtidigt fördjupas gapet mellan den offentliga respektive den privata hälso- och sjukvårdens användare, vilket strider mot reformens mål att öka jämlikheten och minska hälsoskillnaderna. Regeringen ger en vilseledande bild av den ekonomiskt stärkande effekten av reformen av social- och hälsovårdstjänsterna. Regeringen hävdar att reformen kommer att ha stärkt de offentliga finanserna med 400 miljoner euro 2030. Regeringen har dock inte i tillräcklig utsträckning beaktat de förändringskostnader som landskapsmodellen medför och som ökar utgifterna för social- och hälsovårdstjänsterna fram till 2031. De viktigaste ändringskostnaderna är IKT-investeringar, att cirka 175 000 arbetstagare övergår till en ny arbetsgivare och att deras löner harmoniseras. Den sammanlagda effekten av dessa två faktorer kan vara upp till fyra miljarder euro fram till 2030, vilket skulle äventyra finansieringsbasen för de framtida välfärdsområdena och samtidigt för social- och hälsovårdsreformen i dess helhet. 

Till följd av propositionen ökar utgifterna för social- och hälsovården kraftigt. I kombination med utmaningarna inom den offentliga ekonomin är ekvationen ohållbar. Den föreslagna reformen av regeringens social- och hälsovårdstjänster förvärrar i verkligheten hållbarhetsunderskottet. 

Forskning och vetenskap

Den föreslagna finansieringsmodellen skulle underminera en jämlik specialiserad sjukvård och avsevärt försämra hela Finlands system för specialiserad sjukvård. Den nedskärning av finansieringen som riktas mot Finlands ledande universitetssjukhus, som är det enda på internationell nivå verksamma universitetssjukhuset, påverkar hela landet: människornas möjligheter till vård och medicinsk forskning. Enligt yttrandet från HUS är de finansiella resurser som staten anvisar för undervisning och forskning inom hälso- och sjukvård otillräckliga och förutsätter snarast korrigering om vi vill ha kvar den höga standarden på den medicinska behandlingen. En särskilt djup oro gäller för närvarande social- och hälsovårdsreformen, där undervisningen och forskningen inte alls har beaktats i praktiken. I propositionen saknas helt den definition av fem universitetssjukhus och författningar som gäller dem som fanns i tidigare lagar, och finansieringen av dem saknas. Denna brist syns också i planen för de offentliga finanserna. Den skadar i värsta fall oåterkalleligt verksamhetsmöjligheterna för medicinsk forskning och undervisning, som i synnerhet den utmärkta specialiserade sjukvården i Finland bygger på. 

För inledandet av välfärdsområdenas och HUS-sammanslutningens verksamhet har det reserverats 47 miljoner euro 2022. Enligt HUS är det inte tillräckligt för att täcka de kostnader som uppstår under beredningen. HUS och de övriga universitetssjukhusen ställs inför nya och mer omfattande förväntningar. Nedskärningarna i de offentliga satsningarna på forskning, utveckling och innovation (FoUI) urholkar innovationsverksamheten, som på lång sikt återspeglas i Finlands konkurrenskraft och redan svaga ekonomiska tillväxt. 

Om en ökning av FoUI-utgifterna är ett centralt medel för regeringen att åstadkomma ekonomisk tillväxt, varför prioriterar den då inte utgifterna så att FoUI-satsningarna ökas och varför vill regeringen skära ner på vetenskapen? Skuldsättningen kan inte skötas så att man utan några beslut endast antar att ekonomin växer snabbare än prognostiserat. 

Kommuner

Trots reformen av social- och hälsovårdstjänsterna är kommunernas utgifter utsatta för ett hårt kostnadstryck. I planen för de offentliga finanserna fastställs det att statsandelen för kommunal basservice minskas 2023 med 24 miljoner euro, vilket beslutades vid ramförhandlingarna våren 2021, och att kommunernas statsandelsfinansiering ökas med sammanlagt cirka 50 miljoner euro. Kommunbesluten i planen för de offentliga finanserna 2022—2025 visar att staten inte kan finansiera alla reformer och åtaganden i regeringsprogrammet utan att också se över kommunernas basfinansiering. Liksom de sakkunniga är vi särskilt oroade över att kommunernas bildningsväsende äventyras. Kommunernas och välfärdsområdenas nya och utvidgade uppgifter och deras kostnadseffekter 2022—2025 består av reformer som stegvis träder i kraft, som delvis redan har beslutats och som delvis ännu är under beredning, såsom omvårdnadsdimensioneringen på 0,7 och personaldimensioneringen inom barnskyddet samt en skärpning av vårdgarantin och en reform av lagstiftningen om vård i hemmet, närståendevård och service till personer med funktionsnedsättning 2023. Kommunförbundet förhåller sig i sitt yttrande skeptiskt till att bedömningen av kostnadseffekterna av de utvidgade uppgifterna är realistisk. Det bör också noteras att bristen på arbetskraft inom nästan alla yrkesgrupper inom social- och hälsovården och löneharmoniseringen för de framtida välfärdsområdenas personal höjer de faktiska kostnaderna. 

Hanteringen av pandemin orsakar hela tiden också en massiv vård- och serviceskuld i kommunerna. Ersättningarna har inte dirigerats rättvist till de regioner som lidit mest av pandemin, och i dessa regioner har också vårdskulden ökat mest. Situationen i de hårdast drabbade regionerna bör beaktas i finansieringen. 

Finansieringen av social- och hälsotjänster

När kostnaderna stiger hotar också totalbeskattningen att stiga. Regeringspartierna hoppas med hjälp av landskapsskatten kunna åtgärda de allvarliga systemfelen i sitt förslag till landskapsbaserad vård. Inte ens den parlamentariska landskapsskattekommittén rekommenderade att skatten skulle införas. Skatteåtstramningarna drabbar den redan åtstramade beskattningen av arbete och pensioner. En skärpning av beskattningen av arbete är också ett slag mot sysselsättningen och den ekonomiska tillväxten samt köpkraften hos de finländare som redan är hårt ansatta. Enligt regeringens egen kalkyl ökar reformen av social- och hälsovårdstjänsterna kumulativt kostnaderna under de följande 15 åren, dvs. till mitten av 2030-talet. Rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken stannar för samma slutsats. Enligt rådet lyfter propositionen inte fram reformens konsekvenser för hållbarheten i de offentliga finanserna. 

Utifrån utfrågningen av de sakkunniga uppmuntrar de centrala incitamentselementen på lång sikt i propositionen snarare till att öka utgifterna. En central mekanism i propositionen för att dämpa kostnadsökningen på längre sikt är kostnadsbromsen, men den beaktar bara 80 procent av det ökade behovet av anslag när behovet av tjänster ökar. I själva verket förbinder sig staten att ersätta välfärdsområdena för alla faktiska kostnader, oberoende av om budgeten överskridits eller inte. Den framtida finansieringen å sin sida baserar sig på faktiska kostnader, vilket sporrar till ökade utgifter. 

Inkomsterna och utgifterna inom de offentliga finanserna är inte i jämvikt och skuldsättningen kommer enligt planen för de offentliga finanserna att fortsätta under hela 2020-talet. Genom de nuvarande besluten om statsfinanserna och befolkningsstrukturen kommer Finlands statsskuld förr eller senare att börja växa explosionsartat. Detta har ytterst allvarliga konsekvenser som försvagar det ekonomiska förtroendet, välfärden och säkerheten. 

Samlingspartiet kräver att det reserveras finansiella resurser för beredningen av införandet av terapigarantin 2021 och permanent finansiering från och med 2022. 

Tillräckliga resurser måste reserveras för att förbättra hemvården, se till att det finns yrkeskunnig och kompetent personal och utveckla närståendevården. 

Nedskärningarna i finansieringen av vetenskap och forskning ska återtas, finansieringen av universitetssjukhusen tryggas och den långvariga FoUI-finansieringen åter utökas. 

De områden som drabbats värst av epidemin ska beaktas rättvist när kostnaderna för coronaersättningar och vårdskulden ersätts dessa kommuner. 

Allmänt

Vi sannfinländare i utskottet anser det vara viktigt att planen för de offentliga finanserna ger en sanningsenlig bild av den sannolika ekonomiska utvecklingen under de närmaste åren och innehåller trovärdiga metoder för att uppnå de uppställda målen. Den aktuella planen för de offentliga finanserna bygger i enlighet med sakkunnigyttrandena på alltför optimistiska förväntningar bland annat i fråga om sysselsättningsutvecklingen, och innehåller inga konkreta metoder för att sanera statsfinanserna och den kommunala ekonomin och få bukt med det underskott som de uppvisat i flera årtionden. 

Vi instämmer bland annat i de farhågor som framförts i yttrandena från Finlands Näringsliv och Företagarna i Finland om att regeringen de facto har avstått från de mål i regeringsprogrammet som stärker sysselsättningen och de offentliga finanserna, och i nuläget baserar sig regeringens mål för 80 000 nya kalkylerade arbetstillfällen i hög grad på fromma förhoppningar. För att sysselsättningsmålet ska nås krävs det konkreta åtgärder som inte ingår i planen för de offentliga finanserna. 

Vi anser att regeringens handlingsmodell, enligt vilken man under innevarande regeringsperiod inte håller fast vid ramarna utan slösar med pengarna så mycket man kan, är oroväckande. Sparbeting kommer att införas först 2023, då vissa ramutgifter sänks permanent med 370 miljoner euro. Detta innebär i praktiken att alla anpassningsåtgärder vidtas under nästa riksdagsperiod och att det är den nästa regeringen som ansvarar för dem. 

Vi delar bland annat den oro som framgår av yttrandet från Akava över att underskottet i statsfinanserna har fortsatt redan i 12 års tid och att den kommunala ekonomin har uppvisat ett underskott 22 gånger under de senaste 24 åren. Av planen för de offentliga finanserna framgår att både staten och kommunerna uppvisar underskott varje år under den innevarande femårsperioden. Underskottet i statsfinanserna kommer alltså att bestå i minst 17 år, om man håller sig till planen. Vi anser att planen för de offentliga finanserna bör innehålla metoder för att sanera statsfinanserna och få det ständiga underskottet under kontroll. 

Kommunalekonomin och strukturreformen inom social- och hälsovården

Enligt planen för de offentliga finanserna är anslagsnivån för social- och hälsovårdsministeriets förvaltningsområde 15,9 miljarder euro nästa år och sjunker i slutet av ramperioden till cirka 15,1 miljarder euro. Vi påpekar att det vid sakkunnigutfrågningarna om social- och hälsovårdsreformen har framgått att reformen inte minskar kostnaderna för ordnandet av tjänster jämfört med den nuvarande nivån, utan att kostnadsnivån hotar att öka jämfört med nuläget särskilt med beaktande av de omfattande ändringskostnaderna. Även befolkningens åldrande medför ett ökat kostnadstryck, så det är knappast möjligt att uppnå besparingar utan betydande försämringar jämfört med den nuvarande servicenivån. 

Sakkunniga har konstaterat att det sammanlagda belopp på 450 miljoner euro som reserverats för ersättning av vård- och serviceskulden är otillräckligt i relation till behovet och att det är högst osäkert om vi ska få ersättning ur EU:s återhämtningsinstrument. När kommunernas statsandel från och med 2022 permanent sänks också genom konkurrenskraftsavdraget, som minskar statsandelsfinansieringen av kommunernas basservice och undervisningsväsende med sammanlagt cirka 250 miljoner euro per år, utsätts den kommunala ekonomin i slutet av granskningsperioden för betydande tryck på inbesparingar och nedskärningar. Kommunförbundet har påpekat att planen för de offentliga finanserna inte innehåller åtgärder som syftar till att stärka den kommunala ekonomin. Även i bästa fall blir den kommunala ekonomin neutral till följd av reformerna genom att till exempel inkomsterna ökar i samma proportion som de ökade kostnaderna. Dessutom varierar reformernas konsekvenser för enskilda kommuner mycket. I och med social- och hälsovårdsreformen uteblir en kraftigt ökad utgiftspost hos kommunerna, men den strukturella obalansen mellan inkomster och utgifter rättas inte till. Dessutom är konsekvenserna för kommunernas framtida skattebas och utgiftstryck mycket osäkra. 

Vi påpekar att kommunalbeskattningen i och med reformen underkastas en schablonmässig nedskärning på 13,26 procentenheter, trots att social- och hälsovårdsutgifternas procentuella andel av kommunernas budget varierar avsevärt. Denna nedskärning hotar att leda till ekonomiska svårigheter för de kommuner där social- och hälsovårdsutgifternas relativa andel av den totala budgeten hittills har varit liten. Vi anser att finansieringsmodellen bör korrigeras så att kommunerna i samband med social- och hälsovårdsreformen inte fråntas en större andel av kommunalskatteinkomsterna än vad deras faktiska utgifter för social- och hälsovården utgör. 

Vi lyfter fram det verkliga problem som framgår av yttrandet från HUS och som reformen inte åtgärdar: i Finland är finansieringen av hälso- och sjukvården i princip otillräcklig, särskilt jämfört med de övriga nordiska länderna. Enligt OECD:s data är den totala kostnaden för hälso- och sjukvården i Finland 4 578 euro per invånare, vilket är lägre än i alla andra nordiska länder. Utgifterna för driftsekonomin inom hälso- och sjukvården utgjorde enligt OECD cirka 9,0 procent av Finlands bruttonationalprodukt 2018, medan motsvarande siffra i Sverige är 10,9 procent, i Norge 10,0 procent och i Danmark 10,1 procent. 

Vi delar den oro som HUS framfört att om finansieringen av social- och hälsovården inte ökas, kommer detta att allvarligt äventyra genomförandet av social- och hälsovårdsreformen. Om OECD:s prognos för ökade hälso- och sjukvårdskostnader tas till grund för antagandet kommer den föreslagna finansieringsmodellen för reformen att leda till att den privata finansieringens andel av all social- och hälsovårdsfinansiering kommer att öka i Finland. Samtidigt kan det inte antas att servicebehovet minskar när befolkningen i Finland åldras. Samtidigt fördjupas gapet mellan den offentliga respektive den privata hälso- och sjukvårdens användare, vilket strider mot reformens mål att öka jämlikheten och minska hälsoskillnaderna. 

Finansiering av forskning

I samband med höjningen av ramnivån beslutade regeringen också om en omfördelning av utgifterna, där vissa ramutgifter minskas permanent med 370 miljoner euro från och med 2023. Vi anser att nedskärningsobjekten är dåligt valda och konstaterar att Europeiska kommissionen inom ramen för den europeiska planeringsterminen upprepade gånger i sina landsspecifika rekommendationer har bett Finland öka investeringarna i forskning och utveckling, åtgärda kompetensbristen inom social- och hälsovården och stärka resiliensen. Investeringarna i Finland ligger fortfarande under EU-genomsnittet i de investeringskategorier som mest stöder produktivitetsökningen, såsom investeringar i utrustning och immateriella tillgångar. Detta kan enligt kommissionen begränsa Finlands tillväxtpotential på lång sikt och försvaga konkurrenskraften och återhämtningen. 

Avslutningsvis

Vi beklagar att regeringen i praktiken har visat att den är mer intresserad av att delta i stimulansåtgärder i andra EU-medlemsstater än av att få ordning på vår inhemska ekonomi och sysselsättning. Vi menar att planen för de offentliga finanserna inte innehåller trovärdiga åtgärder för att förbättra sysselsättningen och minska underskottet i de offentliga finanserna, utan när åtgärderna för att stärka de offentliga finanserna lyser med sin frånvaro fortsätter skuldsättningen också efter coronakrisen. Enligt finansministeriets prognos kommer underskottet i de offentliga finanserna att förbli stort och skuldkvoten fortsätta att öka under hela det här decenniet. Regeringen kommer alltså inte att nå sitt mål att bryta den offentliga skuldkvoten.