3.1  Utbyte av upplysningar om minimibeskattning (ny artikel 8 ae)

Direktivförslaget föreslår att tillämpningsområdet för handräckningsdirektivet utvidgas så att det också omfattar utbytet av upplysningar om minimibeskattningen. Handräckningsdirektivets största förändring skulle vara den nya artikeln om automatiskt utbyte av upplysningar om minimibeskattningen, där grunden för automatiskt utbyte av upplysningar om tilläggsskattedeklarationer fastställs.  

Enligt förslaget ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att kräva att den yttersta moderenheten eller den enhet som utsetts att lämna deklarationen i en multinationell koncern eller en stor nationell koncern lämnar in tilläggsskattedeklaration med hjälp av standardmallen i avsnitt III i bilaga VII till direktivförslaget. 

Den behöriga myndighet i en medlemsstat som har mottagit upplysningarna ska utbyta upplysningar i enlighet med den mekanism för utbyte av upplysningar ( dissemination approach ) GIR s.8 () https://www.oecd.org/en/publications/2023/07/tax-challenges-arising-from-the-digitalisation-of-the-economy-globe-information-return-pillar-two_10977da1.html som OECD:s och G20-ländernas IF-sammansättning godkänt:  

a) Det allmänna avsnittet i tilläggsskattedeklarationen till den medlemsstat där regeln om inkomstinkludering och regeln om kompensation för bortfall i skattebetalning har införts, där koncernens yttersta moderenhet eller någon koncernenhet är belägen; 

b) Det allmänna avsnittet i tilläggsskattedeklarationen, med undantag av sammandraginformationen i avsnitt 1.4, enbart till en medlemsstat som tillämpar kvalificerad nationell tilläggsskatt: 

i. där minst en koncernenhet är belägen, 

ii. där ett samföretag eller en medlem i en grupp av samföretag tillhörande en koncern är beläget, om samföretagen inom jurisdiktionen i fråga kan åläggas att betala kvalificerad nationell tilläggsskatt, 

iii. i situationer där en statslös koncernenhet inom jurisdiktionen i fråga kan åläggas att betala kvalificerad nationell tilläggsskatt, 

c) Ett eller flera avsnitt om jurisdiktion i tilläggsskattedeklarationen till de medlemsstater som har beskattningsrätt avseende de medlemsstater som dessa avsnitt gäller. 

UTPR-jurisdiktioner med en UTPR-procentsats på noll ska dock endast tillhandahållas den del av tilläggsskattedeklarationen som innehåller information om hänförande av tilläggsskatt enligt UTPR-regeln med avseende på den medlemsstaten. Denna information måste vara förenlig med avsnitt 3.4.3 i tilläggsskattedeklarationen och den medlemsstat där koncernens yttersta moderenhet är belägen och som har infört minimiskattereglerna ska tillhandahållas samtliga avsnitt om jurisdiktion.  

Den behöriga myndigheten i en medlemsstat ska vidarebefordra tilläggsskattedeklarationen så snart som möjligt och senast tre månader efter utgången av tidsfristen för inlämning av deklarationer. Om tilläggsskattedeklarationen har lämnats in efter att tidsfristen löpt ut, ska uppgifterna utbytas senast inom tre månader från det att deklarationen lämnades in. 

Förslaget gör det möjligt att utbyta tilläggsskattedeklarationer mellan medlemsstaterna samt att lämna in tilläggsskattedeklarationer centralt inom EU i stället för att lämna in dem lokalt. Utbytet av upplysningar i enlighet med förslaget motsvarar mekanismen för utbyte av upplysningar, dissemination approach , för att säkerställa att alla relevanta jurisdiktioner får den information de behöver baserat på den roll koncernenheterna inom deras område har inom koncernen, i enlighet med den metod som överenskommits inom OECD.  

Direktivförslaget möjliggör endast utbyte av upplysningar mellan EU-medlemsstaterna. För att central inlämning av deklarationen ska vara möjlig för koncerner även i fråga om koncernenheter i länder utanför EU behövs ett motsvarande avtal om utbyte av upplysningar även med sådana andra länder. Om GIR MCAA-avtalet som utarbetats i IF-sammansättningen verkställs skulle det omfatta ett sådant utbyte av upplysningar, och dessutom kan utbyte av upplysningar också ske genom bilaterala avtal. 

3.2  Förfarande vid korrigeringar, efterlevnad och kontroll av tilläggsskattedeklarationer (ny artikel 9 a)

Till handräckningsdirektivet fogas dessutom en ny artikel 9 a som gäller förfarandena för korrigeringar, efterlevnad och kontroll av deklarationer med information om tilläggsskatt. Om den behöriga myndigheten i en medlemsstat har skäl att tro att en tilläggsskattedeklaration som lämnats in till en annan medlemsstat av koncernens yttersta moderenhet eller av den enhet som utsetts att lämna deklarationen kräver korrigering, ska den behöriga myndighet som begär omprövning enligt första stycket i den föreslagna nya artikeln underrätta den behöriga myndigheten i den medlemsstat där deklarationen lämnades in om detta. Om den behöriga myndighet som mottagit anmälan är av samma åsikt om behovet av korrigeringar, ska den utan dröjsmål vidta nödvändiga åtgärder för att erhålla de korrigerade uppgifterna från koncernens yttersta moderenhet eller från den enhet som utsetts att lämna deklarationen. Uppgifterna ska utan dröjsmål utbytas med alla behöriga myndigheter i medlemsstaterna enligt den mekanism för utbyte av upplysningar, dissemination approach , som beskrivs i artikel 8 ae.  

Enligt det andra stycket ska, om den behöriga myndigheten i en medlemsstat har mottagit en anmälan från en eller flera koncernenheter som är belägna i den medlemsstaten om att tilläggsskattedeklarationen för dessa enheter skulle ha lämnats in av koncernens yttersta moderenhet eller en enhet som utsetts att lämna deklarationen belägen i en annan medlemsstat, men informationen inte vidarebefordrats inom den tidsfrist på tre månader som anges i artikel 8ae, den underrätta den andra behöriga myndigheten i den andra medlemsstaten om detta. Den underrättade behöriga myndigheten ska utan dröjsmål utreda orsaken till att tilläggsskattedeklarationen i fråga inte har överlämnats och meddela den behöriga myndighet som gjort anmälan detta inom en månad från mottagandet av underrättelsen samt den förväntade dagen för utbytet av upplysningarna. Enligt den förklarande promemorian till direktivförslaget ger denna punkt den behöriga myndigheten möjlighet att begära en tilläggsskattedeklaration. Artikeltexten är dock formulerad i en absolut form, enligt vilken den behöriga myndigheten ska underrätta den behöriga myndigheten i den andra medlemsstaten om eventuella brister. På basis av förslaget, om en tilläggsskattedeklaration inte lämnas in före den förväntade nya dagen för utbyte av upplysningar, anser man att det inte finns förutsättningar för central inlämning av deklaration och den behöriga myndigheten som meddelade att uppgifterna inte har utbytts, borde kräva att koncernenheten lämnar en deklaration om tilläggsskatt lokalt. 

3.3  Delegering (artikel 21 och ny 26 a)

I direktivförslaget föreslås att kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter för obestämd tid för att ändra avsnitt III i bilaga VII till direktivförslaget i syfte att anpassa det till eventuella senare uppdateringar av standardmallen GIR som OECD och G20-länderna godkänt i IF-sammansättningen. 

Enligt direktivförslaget ska rådet när som helst kunna återkalla delegeringen. Innan den delegerade akten antas ska kommissionen höra experter som utsetts av respektive medlemsstat. En delegerad akt ska träda i kraft endast om rådet inte har gjort invändningar mot den inom en period av två månader från den dag då akten delgavs rådet, eller om rådet, före utgången av den nämnda tidsfristen, har underrättat kommissionen om att det inte kommer att motsätta sig akten. Denna period ska förlängas med två månader på rådets initiativ. 

Kommissionen ska utöva sina befogenheter i ovan beskrivna situationer enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011. 

3.4  Andra bestämmelser

När den behöriga myndigheten i en medlemsstat för första gången utbyter de upplysningar som avses i artikel 8ae, ska upplysningarna om en tilläggsskattedeklaration utbytas senast sex månader efter utgången av tidsfristen för inlämning av tilläggsskattedeklarationen (ny artikel 27 c). 

För de medlemsstater som har beslutat att inte tillämpa regeln om inkomstinkludering och regeln om kompensation för bortfall i skattebetalning i enlighet med artikel 50.1 i minimiskattedirektivet ska även tillämpningen av bestämmelserna i detta direktivförslag skjutas upp. 

I direktivutkastet föreslås dessutom ändringar i följande artiklar för att täcka utbytet av upplysningar om minimibeskattningen; definition av automatiskt utbyte av upplysningar (artikel 3), statistik över automatiskt utbyte av upplysningar (artikel 8b), skyldigheter (artikel 18.4) standardiserade blanketter och datorformat (artikel 20.5), särskilda skyldigheter (artikel 22) samt sanktioner (artikel 25 a). Enligt den föreslagna ändringen av artikel 25 a ska medlemsstaterna fastställa regler om sanktioner för överträdelse av nationella bestämmelser som antagits enligt detta direktiv vad avser artiklarna 8 aa och 8 ae och vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de tillämpas. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. 

Handräckningsdirektivet och bilaga VII, sådant som det är ändrat genom detta förslag, bör läsas tillsammans med minimiskattedirektivet. De begrepp som fastställs i handräckningsdirektivet och som också förekommer i minimiskattedirektivet bör ha samma betydelse som i minimiskattedirektivet. Dessutom innehåller förslaget ytterligare definitioner som är nödvändiga för att återspegla den internationella utvecklingen när det gäller utbyte av upplysningar på skatteområdet. 

Enligt direktivförslaget ska medlemsstaterna senast den 31 december 2025 sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet. 

3.5  Ny bilaga VII (standardmall)

Genom förslaget införs en ny bilaga VII till handräckningsdirektivet. I avsnitt I i bilagan definieras vissa termer som används i bilagan och i artiklarna om utbyte av upplysningar om minimibeskattning i direktivet. Avsnitt II i bilagan gäller krav i anslutning till inlämning av deklaration. För det första bör den koncern som lämnar deklarationen identifiera de berörda avsnitten och de medlemsstater till vilka upplysningarna ska lämnas i enlighet med metoden dissemination approach som beskrivs i artikel 8 ae. För det andra bör stora nationella koncerner använda samma standardmall i avsnitt III som internationella koncerner. Syftet med detta krav är att minimera den administrativa bördan för den berörda medlemsstaten och bevara den jämlika behandling som föreskrivs i minimiskattedirektivet.  

Enligt artikel 44.5 i minimiskattedirektivet ska deklarationen med information om tilläggsskatt lämnas in i en standardmall. Avsnitt III i bilagan innehåller en standardmall för tilläggsskattedeklarationen. Standardmallen överensstämmer helt och håller med den standardmall som utarbetats av OECD och G20-länderna i IF-sammansättningen. Kommissionen kan dessutom ändra standardmallen genom en delegerad akt i enlighet med eventuella senare uppdateringar inom OECD. Genom direktivförslaget skulle standardmallen GIR införlivas i EU-lagstiftningen genom att göra den till en sådan deklaration med information om tilläggsskatt som avses i artikel 44 i minimiskattedirektivet. Genom att använda en standardmall säkerställer man att multinationella företag och stora nationella koncerner lämnar samma uppgifter i samma form, vilket underlättar uppfyllandet av deras deklarationsskyldigheter samt för skattemyndigheternas del bedömningen och utbytet av beskattningsuppgifter. De anvisningar om användningen av en standardmall som utvecklats i IF-sammansättningen kan dessutom användas som tolkningskälla när tilläggsskattedeklarationer lämnas in. 

Genom att använda en standardmall strävar man dessutom efter att undvika onödiga krav på insamling, beräkning och deklaration som eventuellt annars orsakas multinationella koncerner samt eventuella okoordinerade begäranden om ytterligare upplysningar från olika jurisdiktioner. Användningen av en standardmall hindrar dock inte skatteförvaltningarna från att vid behov begära ytterligare upplysningar för att säkerställa att minimiskattedirektivet iakttas i enlighet med deras nationella lagstiftning. Jurisdiktioner bör dock överlag avstå från att kräva att uppgifter som kompletterar tilläggsskattedeklarationen ska deklareras som en del av deras sedvanliga skattedeklarations- eller betalningskravsförfaranden. Sådana tilläggsuppgifter bör exempelvis avse skattskyldighet, tidpunkt för betalning eller betalningsmetod, identifiering av skattebetalare eller kontaktuppgifter snarare än beräkning av en koncernenhets skyldighet att betala tilläggsskatt. 

4.1  Rättslig grund

Artiklarna 113 och 115 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) utgör rättslig grund för lagstiftningsinitiativ på området administrativt samarbete och direkt beskattning. Även om ingen uttrycklig hänvisning till direkt beskattning görs kan artikel 115 enligt kommissionen användas för tillnärmning av nationell lagstiftning och administrativ praxis som direkt inverkar på den inre marknadens upprättande eller funktion på området direkt beskattning. 

Kommissionen konstaterar att den rättsliga grund som valts förblir densamma eftersom förslaget ändrar handräckningsdirektivet. Syftet med förslaget, att möjliggöra ett tillräckligt utbyte av upplysningar mellan behöriga myndigheter, avviker inte heller från syftet med handräckningsdirektivet. Förslaget kommer enligt kommissionen att tillhandahålla ett tydligt och harmoniserat regelverk för inlämning och utbyte av tilläggsskattedeklarationer. Enligt kommissionens uppfattning kan en konsekvent tillämpning av dessa bestämmelser endast uppnås genom tillnärmning av de nationella lagarna enligt en enhetlig metod, i enlighet med vad som föreskrivs i artiklarna 113 och 115 i EUF-fördraget. 

Statsrådet anser att kommissionens förslag är motiverat med hänsyn till den rättsliga grunden. 

4.2  Subsidiaritetsprincipen

Enligt kommissionen beaktas i förslaget subsidiaritetsprincipen i enlighet med artikel 5 i EUF-fördraget. Förslaget handlar om administrativt samarbete i fråga om beskattning. Förslagets syfte är dubbelt; för det första genomförs artikel 44 i minimiskattedirektivet genom att enhetliga rapporteringskrav föreskrivs för de multinationella företag som omfattas av direktivet, för det andra utvidgas tillämpningsområdet för automatiskt utbyte av upplysningar mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter till att omfatta de rapporter som de multinationella företagen lämnar in i enlighet med minimiskattedirektivet. 

Rättslig säkerhet och tydlighet för internationella koncerner och skatteförvaltningar kan enligt kommissionen endast säkerställas genom att det skapas en enda regeluppsättning som gäller för alla medlemsstater. De befintliga reglerna om en minimiskattenivå skulle undergrävas om medlemsstaterna genomförde olika rapporteringskrav på nationell nivå. 

Inlämning av deklaration och utbyte av upplysningar i anslutning till minimibeskattningen har avtalats gemensamt på IF-nivå. Enligt kommissionen är det viktigt att säkerställa att utbytet av upplysningar även inom EU genomförs på ett sätt som är förenligt med IF-modellen. Inom EU behövs samordnade åtgärder för att förbättra den inre marknadens funktion och garantera att minimiskattedirektivet fungerar väl när det gäller att säkerställa en effektiv minibeskattning av företagsvinster. Enligt förslaget kan detta endast uppnås om rapporteringsskyldigheterna också regleras centralt och införlivas på ett enhetligt sätt i den nationella lagstiftningen. 

Enligt kommissionen ger ett EU-initiativ mervärde jämfört med att nationellt göra många implementeringar utifrån de rättsligt icke-bindande GloBE-modellreglerna. Kommissionen anser att det finns tre fördelar med EU-initiativet. För det första skulle reglerna för inlämning av deklaration och utbyte av upplysningar mellan skattemyndigheter vara helt enhetliga i alla medlemsstater, vilket skulle förenkla deklarationsskyldigheten för koncernerna. För det andra skulle utbytet av upplysningar stödjas av en gemensam IT-infrastruktur. Slutligen skulle ett enhetligt genomförande på EU-nivå ge de skattskyldiga rättssäkerhet i fråga om skyldigheten att lämna deklaration och utbyte av upplysningar. 

Statsrådet anser att kommissionens förslag är motiverat med hänsyn till subsidiaritetsprincipen. 

4.3  Proportionalitetsprincipen

Genom förslaget träder skyldigheterna att lämna deklaration enligt artikel 44 i minimiskattedirektivet i kraft och utvidgas tillämpningsområdet för automatiskt utbyte av upplysningar enligt handräckningsdirektivet till att omfatta de deklarationer om minimiskatt som lämnas in av multinationella koncerner. Med tanke på att multinationella koncerner bedriver verksamhet utanför en medlemsstats gränser, anser kommissionen att de gemensamma EU-reglerna utgör den miniminivå av reglering som krävs för att säkerställa effektiv rapportering. 

Enligt kommissionen går direktivet därför inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå direktivets mål. Enligt kommissionens uppfattning respekterar förslaget således proportionalitetsprincipen. 

Statsrådet anser att kommissionens förslag är motiverat med hänsyn till proportionalitetsprincipen. 

4.4  Delegerade akter

Den befogenhet som föreslås för kommissionen att anta vissa delegerade akter grundar sig på artikel 290 i EUF-fördraget. Enligt artikeln kan det genom en lagstiftningsakt till kommissionen delegeras befogenhet att anta akter med allmän räckvidd som inte är lagstiftningsakter och som kompletterar eller ändrar vissa icke väsentliga delar av lagstiftningsakten. Mål, innehåll, omfattning och varaktighet för delegeringen av befogenhet ska uttryckligen avgränsas i lagstiftningsakterna. 

Enligt kommissionen behövs delegerade akter för att standardmallen för tilläggsskattedeklarationen ska hänga med i den internationella utvecklingen.  

Statsrådet anser att behörigheten att ändra avsnitt III i bilaga VII till direktivet kan anses vara tydligt och exakt definierad och att förslaget kan betraktas som motiverat. 

4.5  Val av instrument

Det instrument som valts i förslaget är ett direktiv som är den enda tillgängliga författningstypen med stöd av artiklarna 113 och 115 i EUF-fördraget. Dessutom utgör det föreslagna direktivet den åttonde ändringen av handräckningsdirektivet, som tidigare ändrats genom rådets direktiv 2014/107/EU, (EU) 2015/2376, (EU) 2016/881, (EU) 2016/2258, (EU) 2018/822, (EU) 2021/514 och (EU) 2023/2226. 

Statsrådet anser att kommissionens förslag till instrument är motiverat. 

5.1  Kommissionens bedömning

Kommissionen har inte gjort någon konsekvensbedömning för direktivförslaget. 

Förslaget verkställer artikel 44 i minimiskattedirektivet på ett sätt som är helt förenligt med och motsvarar det som avtalats på global nivå. Det finns inga andra politiska möjligheter. Dessutom är det politiskt sett angeläget att gå vidare med förslaget eftersom den första deklarationen om tilläggsskatt ska lämnas in i enlighet med minimiskattedirektivet senast den 30 juni 2026. Därför anser kommissionen att det är viktigt att medlemsstaterna antar och snabbt verkställer direktivförslaget. 

Kommissionen uppskattar att kostnaderna för att genomföra förslaget uppgår till 3,3 miljoner euro för perioden 2024–2027. Förslaget föreslås finansieras genom omfördelning av medel från det befintliga Fiscalisprogrammet. 

5.2  Konsekvenser i Finland

Om direktivförslaget antas förutsätter direktivets införlivande nationell lagstiftning. Direktivets bestämmelser ska då införlivas i lagstiftningen om beskattningsförfaranden inklusive den nationella regleringen av administrativt samarbete på skatteområdet samt i den nationella lagen om minimiskatt. Kapitel 8 i minimiskattelagen innehåller bestämmelser om sanktioner som gäller inlämning av deklaration och direktivförslaget medför inga ändringar i fråga om dessa. 

Konsekvenserna för utbyte av upplysningar om minimibeskattningen har bedömts som en del av det nationella genomförandet av minimiskattedirektivet. Minimibeskattningen är en omfattande helhet som för de koncerner som omfattas av den orsakar omfattande utredningar och kostnader i anslutning till uppbyggandet av rapporteringssystem särskilt i början av tillämpningen. De administrativa kostnaderna för såväl de skattskyldiga som skatteförvaltningen ökar betydligt. Systemet ökar också rapporteringsbördan permanent. Vilka faktorer som ökar den administrativa bördan beror på koncernen: bördan påverkas av antalet verksamhetsstater och koncernenheter samt av kvaliteten på koncernens informationssystem och dess förmåga att svara mot det informationsbehov som följer av förpliktelserna i anslutning till minimiskatten. Av denna anledning är det svårt att uppskatta de administrativa kostnaderna på koncernnivå. 

Det föreslås att utbytet av upplysningar om minimibeskattningen genomförs via EU:s gemensamma datakommunikationsnät genom att använda det xml-schema som OECD utvecklat för utbytet av upplysningar om minimibeskattningen. Sett till det här kan Skatteförvaltningen bedömas ha tekniska färdigheter och förutsättningar för att genomföra utbytet av upplysningar i anslutning till minimibeskattningen inom den föreslagna tidtabellen. Skatteförvaltningen har redan kommit långt med införandet av minimibeskattningen till exempel i fråga om informationssystem, rapportering och utbyte av upplysningar för att upplysningarna ska kunna tas emot och utbytas under 2026. Skatteförvaltningen behöver dessutom skapa ett nytt dataflöde för nyttjandet av tillgängliga upplysningar och ta in de nya upplysningarna i den skatterelaterade riskhanteringen och -kontrollen. Skatteförvaltningen har mångårig erfarenhet av att samla in och nyttja tillfälliga upplysningar av massdatanatur i beskattningen. Skatteförvaltningen kan även här bedömas ha tekniska och andra förutsättningar att genomföra de åtgärder som direktivet förutsätter.  

En central inlämning av deklaration kan anses minska antalet deklarationer som ska lämnas in och utbytas inom EU. Trots den ovan beskrivna beredskapen och fördelarna med central inlämning av deklaration kan det förväntas att ett genomfört direktivförslag i varje fall medför kostnader och administrativ börda för både Skatteförvaltningen och de tjänsteleverantörer som omfattas, bland annat vid utveckling av behövliga system och förfaranden. 

Syftet med direktivförslaget är att följa det som avtalats om utbyte av upplysningar om minimibeskattningen inom IF. Om förslaget avviker från detta förutsätts i praktiken olika lösningar för utbyte av upplysningar mellan EU-länderna och tredjeländer, och det är inte nödvändigtvis längre möjligt att fullgöra skyldigheterna i ett enda förfarande. 

Förslaget kan dock som helhet anses förenkla deklarationsskyldigheten för de koncerner som omfattas av minimibeskattningen och minska den administrativa bördan för dem. Det är svårt att exakt bedöma konsekvenserna av utbytet av upplysningar om minimibeskattningen innan man har fått närmare information om hur minimibeskattningen fungerar och dess allmänna konsekvenser.