Förslaget

Statsrådets utredning innehåller en beskrivning av den öppna samordningsmetoden inom EU. Metoden infördes vid Europeiska rådets möte i Lissabon i mars 2000 som en del av EU:s strategi för att stärka konkurrenskraften (strategi för sysselsättning, ekonomisk reform och social sammanhållning). Enligt mötets slutsatser är den öppna samordningsmetoden ett sätt att sprida bra lösningar och nå större fokusering på EU:s viktigare mål.

EG-fördraget innehåller inte bestämmelser om den öppna samordningsmetoden utan det är fråga om ett instrument som skapats genom politiska beslut. Eftersom den öppna samordningsmetoden inte är ett juridiskt bindande instrument påverkas behörighetsfördelningen mellan gemenskapen och medlemsstaterna enligt utredningen inte formellt av att den införs.

Europeiska rådet beslöt i mars 2000 i Lissabon att den öppna samordningsmetoden skall tillämpas på bekämpning av social utslagning, på företagspolitik för innovativa företag, på forskningspolitik och på handlingsplanen för e-Europa. Europeiska rådet i Stockholm beslöt i mars 2001 på motsvarande sätt att metoden skall tillämpas på utbildningspolitik och pensionspolitik. Beslut om öppen samordning inom hälso- och sjukvård och äldreomsorg fattades av Europeiska rådet i Göteborg i juni 2001 medan utbildnings- och ungdomsrådet i februari 2002 beslöt att metoden också skall gälla ungdomspolitik. Kommissionen föreslog i juli 2001 att den öppna samordningsmetoden skall tillämpas på invandrarpolitiken och i november 2001 att den skall tillämpas på asypolitiken.

Regeringens ståndpunkt

Enligt statsrådets utredning ställer sig Finland inte helt reservationslöst bakom den öppna samordningsmetoden. Finland bedömer den öppna samordningsmetoden från fall till fall och förutsätter

• att det skall finnas ett klart och konkret mål för tillämpningen av den öppna samordningsmetoden för att främja unionens viktiga strategiska mål

• att avsikten med den öppna samordningsmetoden skall ingå i unionens målsättning

• att den öppna samordningsmetoden skall vara det bästa instrumentet för att nå målet (subsidiaritets- och proportionalitetsprincipen)

• att tillämpningen av den öppna samordningsmetoden skall vara ändamålsenlig och förfarandena stå i rätt proportion till målet och vara så lätta som möjligt (proportionalitetsprincipen)

• att den öppna samordningsmetoden de facto inte rubbar förhållandena mellan unionens institutioner och att riksdagens ställning i behandlingen av EU-frågor vid den nationella beredningen av metoden tryggas

• att den öppna samordningsmetoden inte leder till att det med tiden uppstår nya processer som i alltför stor utsträckning belastar arbetet i rådet och gör befogenhetsfördelningen diffus. Resultaten av den öppna samordningsmetoden bör om möjligt kopplas till existerande processer och förfaranden.