Pääministeri Anneli Jäätteenmäki

Arvoisa puhemies, ärade talman! EU:n tulevaisuuskonventin työ on nyt loppusuoralla. Konventti luovuttaa raporttinsa Eurooppa-neuvostolle Thessalonikissa juhannuksena pidettävässä kokouksessa. Konventin työ on edennyt kohtuullisen hyvin asioissa, jotka koskevat unionisopimuksen yksinkertaistamista ja selkeyttämistä. Jäljellä ovat kuitenkin merkittävät ja vaikeat ratkaisut, jotka koskevat unionin instituutioita, päätöksentekomenetelmiä sekä ulko- ja turvallisuuspolitiikan uusia järjestelyitä. Tässä pääministerin ilmoituksessa käsittelen hallituksen linjauksia koskien erityisesti näitä kahta tärkeää aihepiiriä.

Konventin puheenjohtajiston tekemää ehdotusta unionin instituutioista, päätöksentekomenettelyistä sekä ulko- ja turvallisuuspolitiikan järjestelyistä on laajalti käsitelty julkisuudessa. Tämä pohjaesitys ei vastaa Suomen hallituksen näkemystä unionin uudistumistarpeista. Konventilla on kuitenkin vielä aikaa ja mahdollisuuksia löytää aitoon yhteisymmärrykseen perustuvat ratkaisut myös institutionaalisissa kysymyksissä. Tämä edellyttää sitä, että konventin puheenjohtajisto ottaa huomioon tehdyt muutosehdotukset omassa jatkotyössään.

Millaisin periaattein Suomen hallitus on sitten laatinut omat ehdotuksensa unionin instituutioiden ja päätöksenteon uudistamiseksi? Ensinnäkin ratkaisun on kunnioitettava unionin toiminnan kannalta keskeisiä periaatteita. Niihin kuuluvat jäsenvaltioiden tasavertaisuus, toimielinten välisen tasapainon kunnioittaminen sekä yhteisömenetelmän keskeinen asema. Näiden periaatteiden osalta ei tehdä kompromisseja, sillä kyse on jäsenvaltioiden aseman määrittämisestä unionissa. Sananlasku sanoo, että toimivaa pyörää ei kannata korjata. Sama koskee myös Euroopan unionia. Suomen hallitus katsoo, että EU:n instituutioiden perusrakenne on toimiva ja toteuttaa jäsenvaltioiden tasavertaisuutta. Instituutioiden välinen työnjako on pitkällisen kehityksen tulos, eikä sitä pidä murentaa uusien instituutioiden perustamisella.

Unionin päätöksentekojärjestelmä kaipaa kuitenkin kehittämistä, koska edessä on unionin laajentuminen. Lisäksi on tarpeen kohentaa unionin avoimuutta ja päätöksenteon tehokkuutta sekä hyvän hallinnon periaatteiden toteutumista. Unionin toiminnan hyväksyttävyyden edistämiseksi myös päätöksenteon demokraattisuutta sekä poliittista vastuullisuutta on vahvistettava. Euroopan unionin on myös tarpeen olla nykyistä vahvempi ja toimivampi silloin, kun se edistää jäsenvaltioidensa yhteistä etua maailmanlaajuisesti. Suomen tavoitteena on kehittää unionia sen kaksoisluonteen mukaisesti sekä jäsenvaltioiden että kansalaisten yhteisönä.

Arvoisa puhemies! Seuraavaksi käsittelen tarkemmin Suomen hallituksen näkemyksiä EU:n eri instituutioiden päätöksenteon tehostamisesta.

Ensinnäkin unionin kansanvaltaisuuden vahvistamiseksi on tärkeää parantaa kansallisten kansanedustuslaitosten vaikutusmahdollisuuksia. Jokaisen jäsenmaan on sisällään löydettävä oikeat tavat parlamentin ja hallituksen väliseen yhteydenpitoon EU-asioissa. Toiseksi kansallisten parlamenttien välistä yhteistyötä sekä niiden suhteita Euroopan parlamenttiin on kehitettävä käytännönläheisesti. Uusia toimielimiä ei tätä varten tarvita. Toissijaisuus- eli subsidiariteettiperiaatteen valvonnan tehostaminen on tapa kytkeä kansalliset parlamentit aiempaa paremmalla tavalla unionin toimintaan.

Kansanvaltaisuuden kannalta Euroopan parlamentilla on tärkeä roolinsa. Euroopan parlamentin asemaa toisena lainsäätäjänä ja budjettivallan käyttäjänä neuvoston rinnalla voidaan selkiyttää. Sopivia keinoja ovat yhteispäätösmenettelyn soveltamisalan laajentaminen sekä parlamentin aseman vahvistaminen unionin talousarvion hyväksymisessä. Esillä on myös ollut mahdollisuus lisätä parlamentin vaikutusmahdollisuuksia Euroopan komission puheenjohtajan nimittämisessä. Suhtaudumme tässä kohtaa myönteisesti sellaisiin esityksiin, jotka eivät merkitse toimielinten välisen tasapainon olennaista muuttamista.

Neuvosto tekee poliittiset päätökset ja toimii lainsäätäjänä yhdessä Euroopan parlamentin kanssa. Neuvoston merkittävä asema on myös olennainen osa toimielinten välistä vallan tasapainoa. Neuvoston aseman säilyttäminen on ensiarvoisen tärkeää. Jäsenvaltioiden tahto välittyy neuvoston kautta. Toimielimiä yhdistää yhteisömenetelmä, jonka perustana on komission aloiteoikeus, neuvoston ja parlamentin jakama lainsäädäntövalta ja EY-tuomioistuimen tuomiovalta. Jatkokehitystyö on Suomen hallituksen mielestä tehtävä edelleen yhteisömenetelmän perustalta.

Arvoisa puhemies! Neuvoston puheenjohtajuusjärjestelmään kohdistuu toki monia haasteita. Haasteita tulee unionin sisältä, mutta myös sen ulkoisen edustuksen näkökulmasta. Puheenjohtajuusjärjestelmä on kuitenkin käytännössä toiminut varsin hyvin. Niinpä ratkaisujen täytyy lähteä enemmänkin järjestelmän hienosäädöstä vastaamaan jokapäiväisen työskentelyn mukanaan tuomia käytännön haasteita laajentuneessa unionissa.

Neuvoston puheenjohtajuuden on jatkossakin tarpeen olla ensisijaisesti jäsenvaltioiden tehtävä. Siispä emme kannata puheenjohtajuustehtävien antamista esimerkiksi neuvoston sihteeristölle tai komissiolle. Suomen näkemys on, että nykymuotoinen kiertävä puheenjohtajuus olisi säilytettävä ainakin kaikissa päätösten yhteensovittamisen kannalta keskeisissä rakenteissa. Näitä ovat Euroopan neuvosto, yleisten asiain neuvosto ja pysyvien edustajien komitea Coreper. Oma puheenjohtajuuskautemme opetti meille, miten tärkeää on, että komento näissä päätöksenteon eri portaissa on yksissä käsissä ja vastuut selvästi jaettu.

Muiden neuvostokokoonpanojen osalta voidaan pohtia myös muita vaihtoehtoja. Eräs hyvä vaihtoehto ovat tiimipuheenjohtajuudet, joissa kolme—kuusi jäsenvaltiota kerrallaan vastaisi neuvoston ja sen alaisten komiteoiden ja työryhmien puheenjohtajuuksista. Tiimipuheenjohtajuuskausi voisi kestää puolentoista—kolmen vuoden pituisen jakson.

Unionin ulkosuhdetoimintaa on tarpeen tehostaa ja unionin näkyvyyttä parantaa. Pidämme soveltuvana keinona tähän unionin korkean edustajan toimen kehittämistä unionin ulkoministeriksi. Tehtävän haltijan tulisi olla komission kollegion jäsen. Samalla hänen tulisi toimia komissiossa ulkosuhteista vastaavana varapuheenjohtajana. Tällainen "kaksoishatutus" on Suomen hyväksyttävissä osana tasapainoista institutionaalista kokonaisratkaisua. Ulkoministerille tulisi antaa itsenäinen aloiteoikeus yhteisen ulko- ja turvallisuuspolitiikan alalla. Se ei voi kuitenkaan heikentää komission aloiteoikeutta ulkosuhteiden alalla. Unionin ulkoministeristä ei kuitenkaan tule tehdä ulkosuhdeneuvoston puheenjohtajaa. Puheenjohtajuuden, aloiteoikeuden ja täytäntöönpanotehtävän antaminen yhdelle ja samalle henkilölle voisi jo synnyttää liiallisen valtakeskittymän.

Ärade talman! Europeiska rådet skall också i fortsättningen koncentrera sig på att åstadkomma långsiktiga riktlinjer och mål för unionens verksamhet. Toppmötena skall inte ta som sin uppgift att sköta de olika rådskonstellationernas lagstiftningsuppgifter. Huvudansvaret för samordningen av rådets arbete bör vila på rådet. Det ansvarar också för förberedelserna för Europeiska rådets möten och för uppföljningen av hur de riktlinjer som antas på mötena realiseras.

Arbetet inom Europeiska rådet har redan blivit effektivare i och med att rådets arbete har lagts om. Ingen permanent ordförande behöver utses för att de uppgifter som hör till Europeiska rådet skall kunna skötas. En permanent ordförande skulle också äventyra jämlikheten mellan medlemsstaterna.

Komission tehtävänä on unionin yhteisten etujen edistäminen. Sen toiminnan tulee jatkossakin perustua kollegiaalisuuteen ja jäsenten tasa-arvoisuuteen. Komission sisälle ei tule rakentaa hierarkioita tai jaotella komissaareja esimerkiksi päätösvaltaisiin ja avustaviin komissaareihin. Nizzassa sovitut komission kokoonpanoa ja nimittämistä koskevat ratkaisut ovat edelleen perusteltuja. Siinä Nizzan sopimuksen määrittämässä tilanteessa, että komissiossa ei enää ole jokaisesta jäsenvaltiosta jäsentä, on keskeistä jäsenyyden perustuminen tasapuoliseen rotaatioon.

Komission yksinomainen aloiteoikeus nykyisen ykköspilarin eli yhteisöasioiden lainsäädännössä on jatkossakin turvattava. Komission aloiteoikeutta tulisi kehittää erityisesti nykyisen kolmospilarin eli oikeus- ja sisäasioiden osalta. Koska päätettäviä asioita EU:ssa ei ole jatkossa tarkoitus enää jakaa niin sanottuihin pilareihin, on komission omaa toimintaa kehitettävä mahdollisimman yhtenäiseksi. Komissio tarvitsee tukea oman hallintonsa kehittämisessä.

Suomi tukee unionin ulkosuhdetoiminnan kehittämistä ja pitää sen eri osa-alueiden — ulko- ja turvallisuuspolitiikan, kehitysyhteistyön ja kauppapolitiikan — välisen koherenssin lisäämistä tärkeänä. Unionin yhteistä ulko- ja turvallisuuspolitiikkaa on vahvistettava tehostamalla päätöksentekoa ja uudistamalla rakenteita. Määräenemmistöpäätöksenteosta on tehtävä pääsääntö myös tällä alueella. Poikkeuksia tästä ovat turvallisuus- ja puolustuspolitiikkaa koskevat päätökset, joiden osalta on säilytettävä edelleen yksimielisyys. Määräenemmistöpäätöksentekoon pitää liittää mahdollisuus niin sanotun hätäjarrun ja rakentavan pidättäytymisen käyttöön.

Suomi kannattaa myös unionin turvallisuus- ja puolustuspolitiikan edelleenkehittämistä. Se edellyttää erityisesti kriisihallinnan voimavarojen ja keinovalikoiman laajentamista. Politiikan uskottavuuden vuoksi tässä työssä tarvitaan unionin kaikkien jäsenvaltioiden panosta. Suomen kannaltakaan ei ole kyse siitä, sanommeko EU:n turvallisuus- ja puolustuspolitiikalle "kyllä" vai "ei", vaan siitä, miten haluamme kehittää turvallisuus- ja puolustuspolitiikkaa.

Konventissa on ehdotettu nykyiseen unionisopimukseen liittyvän solidaarisuusvelvoitteen vahvistamista niin, että se mahdollistaa terrorismin kohteeksi joutuneen jäsenvaltion konkreettisen auttamisen. Pidämme tällaista mahdollisuutta perusteltuna. Samoin on ilmeistä, ettei unionisopimuksen nykyinen lista kriisinhallintatehtävistä ole ajan tasalla. Se on puutteellinen erityisesti ei-sotilaallisten tehtävien osalta. Tuemme pyrkimyksiä täydentää unionin kriisinhallinnan keinovalikoimaa ja esitämme siviilikriisinhallinnan tavoitteita ja toimintaa koskevan luvun lisäämistä sopimustekstiin.

Unionisopimukseen on jo aikaisemmin liitetty määräyksiä, jotka mahdollistavat joustavuuden sellaisissa unionin toimissa, joissa kaikki jäsenvaltiot eivät halua olla mukana. Osallistuminen unionin kriisinhallintaoperaatioihin tapahtuu jo nykyisten määräysten osalta joustavasti. Jokainen jäsenvaltio päättää osallistumisestaan itse. Näin tulee olemaan myös jatkossa. Emme näe estettä selvien sääntöjen luomiselle siitä, miten unionin neuvosto antaa tietyn kriisinhallintaoperaation toteuttamisen jäsenvaltioiden ryhmälle.

Viime aikoina on kuitenkin vahvistunut pyrkimys luoda uusia, jäsenyydeltään rajattuja jäsenvaltioiden ryhmiä. Nämä tekisivät tiukempia sitoumuksia suorittaakseen vaativampia sotilaallisia kriisinhallintatehtäviä niin sanotun rakenteellisen yhteistoiminnan nimissä. Tämä ei tarkoita niin sanottua yhteistä puolustusta vaan jäsenvaltioiden ryhmän toteuttamia sotilaallisia kriisinhallintaoperaatioita. Tämä saattaisi pikemminkin heikentää kuin vahvistaa unionin yhteistä ulko- ja turvallisuuspolitiikkaa.

Sopimusmuutosten yhteydessä on asianmukaista harkita tapoja, joilla jäsenvaltiot voivat halutessaan sitoutua nykyistä vaativamman kriisinhallinnan voimavarojen kehittämiseen. Olennaista on, että kaikilla jäsenvaltioilla säilyy oikeus osallistua unionin kriisinhallintaoperaatioita koskevaan päätöksentekoon ja voimavarojen kehittämiseen.

Myös puolustusmateriaaliyhteistyötä on unionin alueella toteutettu pitkään erilaisten maaryhmittymien kesken. Pidämme toivottavana, että tämä yhteistyö tuodaan nyt unionin piiriin. Tällöin kaikki jäsenvaltiot voivat siihen osallistua. Näin toiminnan tueksi voidaan ottaa myös yhteisöpolitiikan välineitä, jotka ovat puolustusmateriaalialan kehityksen kannalta kaikkein tehokkaimpia.

Arvoisa puhemies! Nykymuotoinen unionin turvallisuus- ja puolustuspolitiikka syntyi pitkälle Suomen ja Ruotsin aloitteesta Amsterdamin sopimuksesta neuvoteltaessa. Suomen aloitteellisuus tällä alalla on perustunut aitoon tahtoon vahvistaa unionin yhteistä ulko- ja turvallisuuspolitiikkaa. Silloisessa maailmantilanteessa katsoimme, että kiireellisin ja realistisin tavoite oli unionin kriisinhallintakyvyn luominen. Tämän tavoitteen saavuttamista olemme valmiit jatkossakin edistämään. Konventissa ja eräiden jäsenvaltioiden toimesta on esitetty tiettyjen jäsenmaiden tiiviimpää yhteistyötä yhteisen puolustuksen alalla. Näihin esityksiin kantaa ottaessaan Suomi korostaa haluaan pitää unioni yhtenäisenä, yhteisiin pelisääntöihin nojaavana ja turvallisuus- ja puolustuspolitiikassaan vahvana toimijana.

Keskinäisen puolustuksen kehittämisellä on oltava niin laaja tuki, että sillä voidaan tosiasiallisesti vahvistaa yhteistä turvallisuus- ja puolustuspolitiikkaa. Transatlanttista suhdetta ei tällä aloitteellisuudella pidä vahingoittaa vaan vahvistaa. Kun Suomi on ottanut varauksellisen kannan tällaiseen yhteistyöhön, olemme edellyttäneet joka tapauksessa sitä, että yhteistyössä noudatettaisiin vähintään niitä vahvistetun yhteistyön määräyksiä muun muassa jäsenvaltioiden määrästä, avoimuudesta ja päätöksenteosta, jotka ovat olemassa olevissa sopimuksissa.

Ärade talman! Centrala frågor inom unionens reformprojekt är också strukturen hos det kommande konstitutionsfördraget. Dessa frågor är till sin natur dels jurdiska, dels politiska med anknytning till den allmänna integrationsutvecklingen. De lösningar man går in för får betydelse för hela unionens grundkaraktär.

Också Finlands regering eftersträvar ett enklare och tydligare grundfördragssystem. Vår utgångspunkt är att det nya grundfördraget får behålla formen av ett folkrättsligt fördrag som kräver alla medlemsstaternas godkännande för att kunna ändras. För detta talar också det faktum att den slutliga makten att ändra fördraget kvarstår hos medlemsstaterna.

Härigenom tryggas ställningen för riksdagen och de övriga EU-staternas nationella parlament också i fortsättningen. I konstitutionsfördraget måste det dessutom skrivas in en princip enligt vilken all behörighet som medlemsstaterna inte överlåtit till unionen kvarstår hos medlemsstaterna.

On kuitenkin huomattava, että 25:n tai jopa useamman jäsenvaltion unionissa perustuslaillisen sopimuksen ja sen tulevien muutosten hyväksyminen kaikkien jäsenvaltioiden toimesta tulee olemaan vaikea haaste. Tästä huolimatta hallitus katsoo, että konventin puheenjohtajisto on toiminut oikein ehdottaessaan, että jäsenvaltioiden mahdollisiin ratifioimisongelmiin olisi aina löydettävä poliittinen ratkaisu. Tämä ei sulje pois sitä mahdollisuutta, että joitakin perussopimuksen niin sanotun toisen osan teknisempiä määräyksiä voitaisiin tulevaisuudessa muuttaa yksinkertaistetussa menettelyssä, kuitenkin niin että yksimielisyysvaatimus säilyy.

Emme siis hyväksy konventin piirissä esitettyjä ajatuksia siitä, että sellainen jäsenvaltio, joka ei ole halukas tai kykeneväinen ratifioimaan perustuslaillista sopimusta tai tulevia sopimusmuutoksia, voisi joutua eroamaan unionista. Sen sijaan hallitus ei vastusta sitä, että jäsenvaltio voisi vapaaehtoisesti päättää erota unionista. Joka tapauksessa olisi varmistettava, että tällaisissakin tapauksissa eroavan jäsenvaltion kansalaisten ja yritysten asema turvataan erityisin sopimusjärjestelyin.

Konventti on edesauttanut unionin kehittämisestä käytävää julkista keskustelua. Se on myös saavuttanut tuloksia sellaisissa kysymyksissä, jotka ovat aiemmin olleet hallitustenvälisten konferenssien koetinkiviä. Hyviä esimerkkejä ovat yhden oikeushenkilöllisyyden myöntäminen unionille ja sen mahdollistama pilarirakenteen purkaminen sekä perusoikeuksien aseman vahvistaminen. Jatkossa konventtimenettelyn soveltamisen perussopimusten muutoksen valmisteluun tulee kuitenkin olla harkinnanvaraista. Sitä tulee kehittää nykyisen konventin työskentelystä saatavien kokemusten perusteella.

Eurooppa-neuvoston vastaanottaessa loppuraportin Thessalonikissa on tarkoitus samalla sopia hallitustenvälisen konferenssin aloittamisajankohdasta ja työskentelytavoista. Konventin ja hvk:n väliin tulee varata riittävä valmistautumisaika. Näin eduskunnan vaikutusmahdollisuudet turvataan. Konventin ehdotuksista on kuitenkin käytävä myös kunnollinen julkinen keskustelu. Ei myöskään olisi viisasta sitoutua etukäteen hallitustenvälisen konferenssin päättämisajankohtaan.

Uskon, että hallituksen ja eduskunnan yhteistyö EU:n tulevaisuutta koskevissa kysymyksissä jatkuu hyvänä. Eduskunnan edustajat konventissa ovat tehneet erinomaista työtä ja antaneet tärkeän panoksensa yhteisten tavoitteiden edistämiseen. Hallituksen ottamat turvallisuuspoliittiset kannat ovat jatkaneet Suomen vakiintunutta EU-linjaa. Sen takana on ollut laaja kansallinen yhteisymmärrys. Hallitus on tietoinen, että konventin työ on osoittautumassa unionin tulevaisuuden kannalta merkittävämmäksi kuin ennakolta odotettiin. Tästäkin syystä on tarpeen, että eduskunta käy nyt perusteellista keskustelua maamme yleislinjoista konventissa.

Hallitus antaa eduskunnalle edelleen tarpeen mukaan erillisiä selvityksiä konventissa esille tulevista uusista asioista. Eduskunnalle annetaan jo tässä yhteydessä EU-ministerivaliokunnassa hyväksytyt kannanotot konventin esitykseen perustuslaillisen sopimuksen ensimmäisen osan artikloista. Aikanaan eduskunta saa kattavan selonteon konventin lopputuloksesta osana valmistautumista hallitustenväliseen konferenssiin, ja ulkoministeri Tuomioja tulee jäljempänä vielä täydentämään Suomen kannanottoja näissä ulko-, turvallisuus- ja puolustuspoliittisissa asioissa.

Pääministeri Jäätteenmäen ilmoitus on ruotsinkielisenä näin kuuluva:

EU:s framtidskonvent har nu kommit in i slutskedet av sitt arbete. Konventet överlämnar sin rapport till Europeiska rådet i Thessaloniki vid midsommar. Konventets arbete har framskridit tämligen väl i frågor som gäller förenkling och förtydligande av unionsfördragen. Ännu återstår likväl viktiga och svåra avgöranden som gäller unionens institutioner och beslutsförfaranden samt nya arrangemang för utrikes- och säkerhetspolitiken. I denna upplysning kommer jag att behandla regeringens riktlinjer i synnerhet i fråga om dessa två viktiga områden.

Förslaget från konventets presidium om unionens institutioner och beslutsförfaranden samt om de utrikes- och säkerhetspolitiska arrangemangen har behandlats ingående i offentligheten. Detta preliminära förslag motsvarar inte Finlands regerings syn på reformbehovet inom unionen. Konventet har likväl ännu tid och möjligheter att också i institutionella frågor finna lösningar som bygger på uppriktigt samförstånd. Detta förutsätter att konventets presidium i sitt fortsatta arbete beaktar de gjorda ändringsförslagen.

Enligt vilka principer har Finlands regering då utarbetat sina egna förslag till revidering av unionens institutioner och beslutsfattande? Framför allt måste lösningen respektera de principer som är centrala för unionens verksamhet, däribland jämlikhet mellan medlemsstaterna, respekt för balansen mellan institutionerna samt gemenskapsmetodens centrala ställning. När det gäller dessa principer är inga kompromisser möjliga, eftersom det handlar om medlemsstaternas ställning i unionen.

Varför ändra på något som redan fungerar? Denna princip gäller också Europeiska unionen. Finlands regering anser att EU-institutionernas grundstruktur fungerar och uppfyller kravet på jämlikhet mellan medlemsstaterna. Arbetsfördelningen mellan institutionerna är resultatet av en lång utveckling och bör inte smulas sönder genom att nya institutioner inrättas.

Unionens beslutssystem måste likväl utvecklas, eftersom utvidgningen av unionen står för dörren. Dessutom bör öppenheten inom unionen ökas, beslutsfattandet effektiveras och principerna gällande god förvaltning genomföras. I syfte att främja unionens acceptabilitet måste både det demokratiska beslutsfattandet och det politiska ansvarstagandet stärkas. Europeiska unionen måste också vara starkare och fungera bättre än för närvarande när den arbetar för medlemsstaternas gemensamma bästa på det globala planet. Finlands mål är att i överensstämmelse med unionens dubbla natur utveckla unionen som en gemenskap av både medlemsstater och medborgare.

I det följande går jag närmare in på regeringens synpunkter på hur beslutsfattandet inom EU-institutionerna kunde göras effektivare.

För det första är det med tanke på demokratin inom unionen viktigt att förbättra de nationella parlamentens påverkningsmöjligheter. Varje medlemsland måste givetvis inom sina egna gränser finna lämpliga metoder för kontakten mellan parlament och regering i EU-frågor. För det andra måste såväl samarbetet mellan de nationella parlamenten som parlamentens relationer till Europaparlamentet utvecklas i en pragmatisk anda. För detta behövs inga nya institutioner. En effektivare kontroll av hur subsidiaritetsprincipen efterlevs är ett sätt att bättre än hittills knyta de nationella parlamenten till unionens verksamhet.

För demokratin spelar Europaparlamentet naturligtvis en viktig roll. Parlamentets ställning som lagstiftare och utövare av budgetmakt vid sidan av rådet kan göras tydligare. Lämpliga metoder är att tilllämpningsområdet för medbeslutandeförfarandet utvidgas och att parlamentets ställning vid godkännandet av unionens budget stärks. Frågan om en ökning av parlamentets möjligheter att påverka utnämningen av ordförande för Europeiska kommissionen har också tagits upp. På denna punkt ställer vi oss positiva till förslag som inte innebär någon avsevärd ändring av balansen mellan institutionerna.

Rådet fattar de politiska besluten och stiftar lagar tillsammans med Europaparlamentet. Rådets centrala ställning utgör också en avsevärd del av maktbalansen mellan institutionerna. Det är av största vikt att denna balans bevaras. Medlemsstaternas vilja förmedlas via rådet. Institutionerna förenas av gemenskapsmetoden, som bygger på kommissionens initiativrätt, rådets och parlamentets delade lagstiftningsbehörighet och EG-domstolens jurisdiktion. Det fortsatta utvecklingsarbetet måste såsom Finlands regering ser på saken i fortsättningen utgå från gemenskapsmetoden.

Rådets ordförandeskapsordning står inför många utmaningar. De kommer inifrån unionen men också via unionens externa representation. Ordförandeskapsordningen har fungerat bra i praktiken. Därför måste lösningarna mestadels handla om finjusteringar av systemet för att detta bättre skall motsvara de praktiska utmaningar som det dagliga arbetet i den utvidgade unionen medför.

Ordförandeskapet i rådet bör också i fortsättningen primärt höra till medlemsstaternas uppgifter. Vi förespråkar således inte ett system där ordförandeskapsuppgifterna överförts på t.ex. rådets generalsekretariat eller på kommissionen. Finlands ståndpunkt är att det växlande ordförandeskapet i dess nuvarande form bör bevaras åtminstone inom alla strukturer som är centrala för samordningen av besluten. Till dessa strukturer hör Europeiska rådet, rådet (allmänna frågor) och Ständiga representanternas kommitté Coreper. Vår egen ordförandeperiod lärde oss hur viktigt det är med ett koncentrerat kommando över dessa olika beslutsnivåer och att ansvarsfördelningen är tydlig.

I fråga om de övriga rådskonstellationerna kan också andra alternativ komma i fråga. Ett bra alternativ vore att ordförandeskapet sköts i team om tre till sex medlemsstater i sänder som svarar för ordförandeskapet i rådet och i kommittéer och arbetsgrupper som lyder under det. Ett sådant ordförandeskap kunde vara i perioder på ett och ett halvt till tre år.

Unionens insatser på området för yttre förbindelser behöver effektiveras och unionen göras mer synlig. En lämplig metod är enligt vår mening att uppdraget som unionens höge representant utvecklas till en post som utrikesminister i unionen. Den som innehar uppgiften bör tillhöra kommissionskollegiet och dessutom vara vice ordförande i kommissionen med ansvar för de yttre förbindelserna. Finland kan godta detta slag av dubbla befogenheter som en del av en balanserad institutionell helhetslösning. Utrikesministern bör ha självständig initiativrätt i fråga om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Detta kan dock inte försvaga kommissionens initiativrätt i fråga om de yttre förbindelserna. Unionens utrikesminister bör ändå inte vara ordförande i rådet (yttre förbindelser). Om ordförandeskapet, initiativrätten och den verkställande uppgiften koncentreras till en och samma person kan det redan uppstå en alltför stark maktkoncentration.

Europeiska rådet skall också i fortsättningen koncentrera sig på att åstadkomma långsiktiga riktlinjer och mål för unionens verksamhet. Toppmötena skall inte ta som sin uppgift att sköta de olika rådskonstellationernas lagstiftningsuppgifter. Huvudansvaret för samordningen av rådets arbete bör vila på rådet (allmänna frågor). Det ansvarar också för förberedelserna för Europeiska rådets möten och för uppföljningen av hur de riktlinjer som antas på mötena realiseras.

Arbetet inom Europeiska rådet har redan blivit effektivare i och med att rådets arbete har lagts om. Ingen permanent ordförande behöver utses för att de uppgifter som hör till Europeiska rådet skall kunna skötas. En permanent ordförande skulle också äventyra jämlikheten mellan medlemsstaterna.

Kommissionens uppgift är att arbeta för unionens gemensamma bästa. Dess verksamhet måste också i fortsättningen bygga på kollegialitet och jämlikhet mellan medlemmarna. Man får inte bygga upp hierarkier inom kommissionen eller dela in kommissionärerna t.ex. i kommissionärer med beslutanderätt och biträdande kommissionärer. De lösningar som man i Nice enades om när det gäller kommissionens sammansättning och valet av kommission är fortfarande motiverade. I den situation som Nicefördraget anger, att det i kommissionen inte längre ingår medborgare från alla medlemsstater, är det viktigt att ledamöterna utses på basis av jämlik rotation.

Kommissionens exklusiva initiativrätt i lagstiftningsfrågor som hör till den nuvarande I pelaren, dvs. gemenskapsfrågor, måste tryggas också i fortsättningen. Kommissionens initiativrätt bör utvecklas i synnerhet när det gäller den nuvarande III pelaren, dvs. rättsliga och inrikes frågor. Eftersom det i fortsättningen inte längre är meningen att dela in de frågor EU skall fatta beslut om i s.k. pelare, måste kommissionens egen verksamhet göras så enhetlig som möjligt. Kommissionen behöver stöd i utvecklandet av sin egen förvaltning.

Finland stöder en effektivering av unionens insatser på området för yttre förbindelser och finner det viktigt att koherensen ökar mellan dess olika delområden — utrikes- och säkerhetspolitik, utvecklingssamarbete och handelspolitik. Unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik måste stärkas med hjälp av ett effektivare beslutsfattande och nya strukturer. Beslut med kvalificerad majoritet skall bli huvudregel också på detta område. Ett undantag utgör säkerhets- och försvarspolitiska beslut, där det också i fortsättningen skall vara enighet som gäller. Beslutsfattandet med kvalificerad majoritet måste inkludera en möjlighet att använda sig av en s.k. nödbroms och konstruktiv återhållsamhet.

Finland är också för en vidareutveckling av unionens säkerhets- och försvarspolitik. Detta förutsätter att i synnerhet resurserna för krishantering och spektret av medel för den utökas. För att politiken skall vara trovärdig behöver unionens alla medlemsstater göra en insats i detta arbete. För Finlands del handlar det inte heller om huruvida vi säger "ja" eller "nej" till EU:s säkerhets- och försvarspolitik, utan det handlar om hur vi vill utveckla den.

Konventet har föreslagit att den solidaritetsförpliktelse som ingår i det nuvarande unionsfördraget förstärks på ett sätt som gör det möjligt att konkret hjälpa en medlemsstat som har utsatts för terrorism. Vi finner en sådan möjlighet motiverad. Det är likaså uppenbart att unionsfördragets nuvarande lista över krishanteringsuppdrag behöver uppdateras. Det finns brister i synnerhet i fråga om de icke-militära uppdragen. Vi stöder strävandena att komplettera spektret av medel för unionens krishantering, och vi föreslår att ett avsnitt om målen för den civila krishanteringen och om denna krishanteringsverksamhet tas med i fördragstexten.

Till unionsfördraget har redan tidigare fogats bestämmelser som medger flexibilitet i sådana unionsfunktioner där alla medlemsstater inte vill vara med. Deltagandet i unionens krishanteringsoperationer är flexibelt redan med stöd av de nuvarande bestämmelserna: varje medlemsstat beslutar själv om den deltar eller inte. Så kommer det att vara också i fortsättningen. Vi ser inget hinder för att det görs upp tydliga regler för hur unionens råd ger en grupp medlemsstater i uppdrag att utföra en viss krishanteringsoperation.

Under senare tid har det likväl uppstått en kraftigare strävan att skapa nya grupper med bara vissa medlemsstater som starkare förbinder sig att utföra mer krävande militära krishanteringsuppdrag i det s.k. strukturerade samarbetets namn. Detta innebär inte ett så kallat gemensamt försvar, utan det betyder att en grupp av medlemsstater utför militära krishanteringsoperationer. Detta kan snarare försvaga än stärka unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.

I samband med fördragsändringarna är det motiverat att överväga hur medlemsstaterna om de så önskar kan åta sig en mer krävande utveckling av krishanteringsresurserna än för närvarande. Det viktigaste är att alla medlemsstater behåller sin rätt att delta i beslutsfattandet om unionens krishanteringsoperationer och i utvecklandet av resurer.

Också försvarsmaterielsamarbete har på unionens område länge bedrivits mellan olika grupperingar av länder. Vi finner det önskvärt att detta samarbete nu börjar bedrivas inom ramen för unionen så att alla medlemsstater kan delta i det. På så sätt kan verksamheten stödas också med gemenskapspolitiska medel, som är de allra effektivaste med tanke på utvecklingen inom försvarsmaterielbranschen.

Unionens säkerhets- och försvarspolitik i den form den har idag uppkom i hög grad på initiativ av Finland och Sverige vid förhandlingarna om Amsterdamfördraget. Den finländska initiativkraften på detta område har utgått från en uppriktig önskan att stärka unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. I det då rådande världsläget ansåg vi att det mest brådskande och realistiska målet var att upprätta en krishanteringsberedskap inom unionen. Detta mål är vi beredda att arbeta för också i fortsättningen. I konventet och i vissa medlemsstater har det föreslagits ett intimare samarbete mellan vissa medlemsländer på det gemensamma försvarets område. I sina ställningstaganden till dessa förslag betonar Finland sin önskan att behålla unionen som en enad aktör som stöder sig på gemensamma spelregler och driver en stark säkerhets- och försvarspolitik.

Utvecklingen av det inbördes försvaret måste ha ett så brett stöd att den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken faktiskt kan stärkas. De transatlantiska relationerna får inte skadas genom dessa initiativ, utan de bör stärkas. Då Finland har ställt sig avvaktande till ett sådant här samarbete har vi i varje fall förutsatt att samarbetet åtminstone följer de bestämmelser om ökat samarbete i fråga om bl.a. antalet medlemsländer, öppenhet och beslutsfattande som finns i de existerande fördragen.

Centrala frågor inom unionens reformprojekt är också strukturen hos det kommande konstitutionsfördraget. Dessa frågor är till sin natur dels juridiska, dels politiska med anknytning till den allmänna integrationsutvecklingen. De lösningar man går in för får betydelse för hela unionens grundkaraktär.

Också Finlands regering eftersträvar ett enklare och tydligare grundfördragssystem. Vår utgångspunkt är att det nya grundfördraget bör behålla formen av ett folkrättsligt fördrag som kräver alla medlemsstaters godkännande för att kunna ändras. För detta talar också det faktum att den slutliga makten att ändra fördraget kvarstår hos medlemsstaterna.

Härigenom tryggas ställningen för riksdagen och de övriga EU-staternas nationella parlament också i fortsättningen. I konstitutionsfördraget måste det dessutom skrivas in en princip enligt vilken all behörighet som medlemsstaterna inte har överlåtit till unionen kvarstår hos medlemsstaterna.

Det bör ändå observeras att det i en union med 25 eller rentav fler medlemsstater kommer att vara en svår utmaning om alla medlemsstater skall anta konstitutionsfördraget och framtida ändringar i det. Trots detta anser regeringen att konventets presidium handlat riktigt när det föreslagit att man alltid bör nå en politisk lösning på medlemsstaternas eventuella ratificeringsproblem. Detta utesluter inte möjligheten att vissa mer tekniska bestämmelser i grundfördragets s.k. andra del i framtiden kan ändras i ett förenklat förfarande, dock så att kravet på enighet kvarstår.

Vi godtar således inte de tankar som har framförts inom konventet, dvs. att en medlemsstat som inte vill eller kan ratificera konstitutionsfördraget eller kommande fördragsändringar kan bli tvungen att utträda ur unionen. Däremot motsätter sig regeringen inte den tanken att en medlemsstat frivilligt kan besluta att lämna unionen. I vilket fall som helst bör man se till att ställningen för medborgarna och företagen i en medlemsstat som utträder ur unionen också i dessa situationer tryggas genom särskilda överenskommelser.

Konventet har främjat den offentliga debatten om utvecklingen av unionen. Det har också nått resultat i frågor som tidigare har varit stötestenar för regeringskonferenserna. Goda exempel på detta är tilldelandet av egen rättskapacitet åt unionen och det slopande av pelarindelningen som detta möjliggör samt stärkandet av de grundläggande fri- och rättigheternas ställning. I fortsättningen måste tillämpningen av konventsförfarandet vid beredning av ändringar i grundfördragen ändå vara en avvägningsfråga, och förfarandet bör utvecklas utifrån erfarenheterna från det nuvarande konventets arbete.

När Europeiska rådet tar emot slutrapporten i Thessaloniki är det meningen att samtidigt enas om när regeringskonferensen skall inledas och vilka arbetsmetoderna skall vara. Mellan konventet och regeringskonferensen måste det reserveras tillräckligt med tid för förberedelser för att riksdagens påverkningsmöjligheter skall kunna tryggas. En ordentlig offentlig debatt om konventets förslag måste också föras. Det vore inte heller klokt att i förväg binda sig vid en viss tidpunkt för avslutandet av regeringskonferensen.

Jag tror att samarbetet mellan regeringen och riksdagen kommer att vara fortsatt gott i frågor som gäller EU:s framtid. Riksdagens företrädare i konventet har gjort ett ypperligt arbete och gjort en viktig insats för att främja de gemensamma målen. Regeringens säkerhetspolitiska ställningstaganden har fortsatt på Finlands vedertagna EU-linje. Det har till väsentliga delar rått ett brett nationellt samförstånd om denna linje. Regeringen är medveten om att konventets arbete börjar visa sig mer betydande för unionens framtid än vad man bedömde i förväg. Också av denna anledning är det nödvändigt att riksdagen nu för en ingående diskussion om vårt lands allmänna linje i konventet.

Regeringen kommer efter behov att ytterligare lämna riksdagen separata utredningar om nya frågor som kommer upp i konventet. Riksdagen får redan i detta sammanhang de ställningstaganden till konventets förslag som EU-ministerutskottet har godkänt när det gäller artiklarna i konstitutionsfördragets första del. Som ett led i förberedelserna för regeringskonferensen får regeringen i sinom tid en heltäckande redogörelse för resultatet av konventets arbete. — Utrikesminister Tuomioja kompletterar härefter dessa Finlands ståndpunkter i utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor.