Enligt propositionen ska landskapen överta den verksamhet som arbets- och näringsbyråerna, närings-, trafik- och miljöcentralerna och landskapsförbunden har idag. Verksamheterna ska bilda enheter för regionutveckling och tillväxtjänster. Landskapsförbundens regionutveckling överförs till de landskap som inrättas, och huvudsakligen i nuvarande form. Tillväxttjänster kan i stället för eller i tillägg till landskapen produceras av företag och organisationer, stiftelser eller enskilda näringsidkare. 

Diversifierad produktionsstruktur ger landskapen möjlighet att ordna tjänsterna på ett smidigt sätt. I syfte att förbättra effekterna föreslår regeringen att tillväxttjänsterna ordnas genom ökad konkurrens. Konkurrens mellan tjänsteproducenterna gör det lättare att inför och sprida metoder som förbättrar effekterna av tjänsterna. Med en mer generöst utformad lagstiftning ska landskapen motiveras att skapa effekt i stället för åtgärder. Regeringen utgår från att effekterna ökar tack vare modellen med flera producenter, inbördes konkurrens mellan tjänsteproducenterna och landskapens innovationsfrämjande upphandling. 

Det är så gott som omöjligt att göra en övergripande utvärdering av de planerade tillväxttjänsterna i ett läge när sakinnehållet i många av de lagar som är förknippade med tjänsterna fortfarande är höljt i dunkel. Dessutom hänvisar lagförslaget till att flera av de aktuella frågorna regleras närmare antingen i någon annan lag eller i förordning. Men lagförslaget preciserar inte vilka verksamheter som landskapen ska ansvara för att ordna och vilka som anses innefatta utövning av offentlig makt och därför inte kan läggas ut på privata aktörer. Lagförslaget är otydligt på den punkten, och delvis inkonsekvent. Enligt konsekvensbedömningen kunde nuvarande myndighetsverksamhet lyftas över på marknaden till ett värde av 110 miljoner euro, och utläggning av tjänster utvidgas till tjänster som myndigheterna fram till nu har svarat för. Man måste dock beakta att företagen redan nu i stor omfattning är med och producerar tillväxttjänster, men en skillnad jämför med nu är att regeringen vill lägga ut en del styruppgifter och andra uppgifter som i dagsläget är på myndigheternas ansvar på marknaden. 

De viktigaste förslagen är bara mycket löst kopplade till de föreslagna målen för ändringarna. Det skiner igenom att det är ideologiska motiv som ligger bakom förslaget. Det viktigaste målet är att privatisera den offentliga arbetskraftsservicen enligt det som ingår i valfrihetspropositionen. Det är ett vägval som motiveras dåligt. Till och med regeringen konstaterar att man utifrån internationella studier inte kan”anse att en privat tjänsteproducent är bättre än en offentlig när det gäller sysselsättningseffekterna” och att ”utläggning av arbetskraftsservice på entreprenad i allmänhet inte ser ut att leda till önskade effektivitetsfördelar”. 

Också målen för närings- och sysselsättningspolitiken är otydliga och bristfälliga. De näringspolitiska delarna av tillväxttjänsterna handlar mestadels om att betala ut vissa stöd och om EU-fonder. Det är oklart vilken roll tillväxttjänsterna spelar för den samlade näringspolitiken. Efter reformen kommer kommunerna, landskapen och staten att ta hand om den offentliga näringspolitiken. Men regeringen gör ingen närmare analys av vad som kan vara en relevant roll för landskapen.  

Lagförslagen om tillväxttjänster åsidosätter den nordiska verksamhetsmodellen för aktiv arbetsmarknadspolitik, där offentlig sektor spelar en framträdande roll och kompletteras av privat sektor. Tjänsterna privatiseras och marknadsmässiga aktörer delar på skattemedel. Sannolikt kommer det att gå så att marknaden inriktar sig på att serva de som allra lättast får jobb. Dessutom är det sannolikt att de som mest skulle behöva tjänsterna, inklusive långtidsarbetslösa och invandrare, inte får dem hos privata marknadsaktörer. Också regeringen konstaterar att det inte finns någon marknad för svårsysselsatta. Det blir landskapen som får ta hand om dem, men landskapen får stor prövningsrätt beträffande vilken typ av tjänster de tillhandahåller. Adekvata tjänster som motsvarar behovet bör behandlas som medborgerliga rättigheter där tillgången inte är beroende av landskapens tolkning eller prövning.  

Beställar-utförarmodellen

I propositionen görs det skillnad mellan att beställa och att producera tillväxttjänster. Landskapen måste bolagisera sin egen produktion när de konkurrerar med aktörer på marknaden. Modellen är ett gammalmodigt och stelbent sätt att organisera tjänster och många kommuner har övergett modellen. Därför är det mycket konstigt att regeringen nu vill pådyvla alla landskap en sådan modell. 

I propositionen regleras landskapens roll som beställare respektive utförare på ett inkonsekvent sätt. Å andra sidan säger regeringen att landskapen får välja hur de producerar tjänster: själva, med avtal om köp eller med så kallad valfrihet. Trots det åläggs landskapen, som är anordnare, att se till att valfrihet finns och att marknaden fungerar. Det hela leder till ett svårt läge där man måste tolka hur obligatoriskt det egentligen är för landskapen att öppna marknaden. 

Bestämmelserna måste vara tydliga, entydiga och konsekventa. Modellen med att skilja på beställare och utförare måste slopas, men åtminstone spelreglerna måste vara tydliga om man håller fast vid modellen. 

Förhållandet mellan kommun, landskap och stat

När lagen om tillväxttjänster bereddes, togs det inte tillräckligt stor hänsyn till de stora städernas roll. De sex största städerna har fler invånare än merparten av landskapen och i de fyra största stadsregionerna bor nästan hälften av Finlands befolkning. De stora städernas roll som motor för tillväxten måste lyftas fram mer kraftfullt i tillväxttjänsterna. Många av målen i lagen om tillväxttjänster lyfter särskilt fram stadsregionernas betydelse och ger städerna rollen av finansiärer, strateger och verkställande krafter. I Nyland ordnas tjänsterna med specialbestämmelser, men ändå är konceptet för Nyland svåröverskådligt. 

I den form regeringen lägger fram tillväxttjänsterna är de en stor omstrukturering som minskar statens och kommunernas strategiska roll i politiken för tillväxt, näringsliv och sysselsättning och i stället ger landskapen en större roll. 

Statens, landskapens och kommunernas roll och arbetsfördelning är inte tillräckligt tydliga och de måste genomlysas bättre innan besluten fattas. Vad vi behöver är ett partnerskapsavtal och möjligheter för landskap och kommuner att komma överens om relevant arbetsfördelning inom sysselsättningsområdet.  

Med vårdreformen får kommunerna en ny roll och nya uppgifter. Kommunerna ska stödja sig på sina egna styrkor och svara för kommunernas livskraft, det vill säga näringspolitik, samarbete med andra kommuner, kultur och utbildning, planläggning och investeringar. De ska alltså skapa förutsättningar för sysselsättning. I konsekvensens namn ska det betyda att kommunerna har en stark roll och ansvar för sysselsättningen. Man ska inte kapa den stödjande förbindelsen mellan närings-, utbildnings- och sysselsättningspolitik. 

För att företagsamhet och sysselsättning ska förbättras är det av största vikt att samordna kommunala och statliga åtgärder på ett bra sätt. Samtidigt gäller det att se till att kommunernas kompetens, tjänster och resurser inom sysselsättningsområdet inte sjabblas bort i reformen. 

Landskapen måste ha rätt att komma överens med kommunerna om samarbete, arbetsfördelning och resursanvändning på bästa sätt för att stödja företagsamhet och sysselsättning. Dessutom måste landskapen inom ramen för landskapslagen kunna lyfta över ansvaret för att ordna tillväxttjänster på en eller flera kommuner eller städer. Landskapen och kommunerna måste kunna komma överens om ansvarsförbindelser, skulder och arbetsfördelning med partnerskapsavtal. 

Finansiering

I och med vård- och landskapsreformen får landskapen generella medel från staten med en viss viktning. Men incitamentseffekten är liten. Landskapen kommer kanske inte att vara tillräckligt motiverade för att minska arbetslösheten, om pengarna till tillväxttjänster fördelas utifrån arbetslöshetstalet.  

När kommunerna mitt i alla sparkrav och med stigande vårdkostnader avväger de generella anslagen, finns det all anledning att fråga sig om det över huvud taget kommer att finnas pengar kvar för tillväxt-, närings- och sysselsättningspolitik när vårdbehoven sannolikt slukar merparten av anslagen. Man måste också fråga sig om vi behöver öronmärkta anslag för tillväxt och sysselsättning. 

Samtidigt minskar kommunernas roll för att ordna och producera sysselsättningsservice och incitamenten försvinner för att ordna servicen. Kommunerna har spelat en viktig roll för att genomföra och finansiera sysselsättningspolitiken. Årligen satser de drygt en miljard euro på sysselsättningsfrämjande insatser. Lagen borde tillåta att de regionala sysselsättningsförsöken får fortsätta i kommunerna och integrera fortsatta försök i tillväxttjänsterna utifrån en alliansmodell. 

De största problemen

Som det framgår ovan finns det många anledningar att omvärdera reformen av tillväxttjänsterna. Även i övrigt vore det klokt att först se hur vård- och landskapsreformen utfaller och därefter ta itu med tillväxttjänsterna och de inbyggda fel som uppenbart förekommer. 

• Reformen måste kombineras med de materiella lagförslag som läggs fram senare, bland annat med finansieringslagstiftningen, och införas samtidigt med dem. Annars är det svårt att se hur alla lagar hänger ihop och bildar en enhet. Reformen av tillväxttjänster kan gott och väl införas först efter vårdreformen. 
• Fungerande tjänster får inte avvecklas. Den sektorsövergripande samservicen och fungerande sysselsättningsförsök ska inte dras in, utan i stället måste de stärkas och anpassas till de nya förhållandena.  
• Att skilja åt beställare och utförare är ett gammalmodigt sätt att ordna tjänster. Ett bättre alternativ vore att bygga ett strategiskt partnerskap, där det under ledning av en offentlig aktör tas fram och införs tjänster och den tredje sektorn ges bättre förutsättningar att vara aktiva på den kompletterande arbetsmarknaden. 
• Kommunerna måste ha möjligheter att samordna och producera sysselsättningsservicen och vara ansvarande myndighet utan att behöva bolagisera verksamheterna.  
• Den finansiella basen måste säkerställas om sysselsättningsservicen lyfts över på landskapen. Som det är nu kommer landskapen att få generella anslag och det finns inga garantier för att pengarna går till det ändamål de är avsedda för. Landskapen kommer att ha ett hårt tryck på sig att använda anslagen för tillväxttjänster till vård eftersom anslagen är knappt tilltagna och inte öronmärkta. 

Propositionen flyttar över tillväxttjänsterna för företag och sysselsättningsservicen för arbetstagare till de nya landskapen. Tanken är att tjänsterna och servicen ska ge bättre resultat och människor få större frihet att välja tjänsteproducenter. Privata företag ska i allt större utsträckning få tillhandahålla sysselsättnings- och tillväxttjänster. Syftet är att skapa större effektivitet och generera besparingar när de konkurrerar med varandra. 

Det återstår en del att förbättra i tjänsterna, och det är därför välkommet med en reform. Propositionen innebär också en del risker vad gäller adekvata anslag, splittrad service och i synnerhet garantier för att svårsysselsatta och långtidsarbetslösa får service. 

Det finns inget annat jämförbart land som har infört en likadan reform där regional service inom sysselsättning och företag i stor utsträckning läggs ut på privata företag. Inga internationella erfarenheter finns att tillgå så vi har inget vi kan lära oss något av. Vi i gröna utskottsgruppen föreslår att reformen införs i etapper via regionala försök. Försöken ger information att lära sig av och efter det kan reformen utvidgas.  

Landskapen får sina medel till sysselsättnings- och tillväxttjänster från staten och det är allmänna, icke-specificerade anslag. Anslagen är alltså inte specifikt avsatta för verksamheten. En stor del av tjänsterna är frivilliga för kommunerna som har prövningsrätt. Risken är att tjänsterna är det som landskapen drar ner på först om anslagen inte räcker till för att ordna social- och hälsovård.  

Utan tvivel kommer det att finnas skillnader mellan landskapen i finansiellt hänseende. Risken är således att företagare och arbetssökande inte behandlas lika när landskapen erbjuder tjänster av mycket olika nivå beroende på hur pengarna räcker. Dessutom varierar antalet privata företag som tillhandahåller tjänsterna.  

Enligt propositionen får landskapen inte köpa tjänsterna av kommunerna eller producera dem tillsammans med kommunerna utan att kommunerna har bolagiserat sin verksamhet. Redan idag har kommunerna flera bra modeller för att ge företagare och arbetssökande service, men deras framtid är osäker i landskapsmodellen. Det är viktigt att fungerande arbetssätt och försök finns kvar och det kan man göra genom att tillåta att landskap och kommuner samarbetar om tjänster. 

Propositionen ger inte landskapen tillräckligt bra incitament för att ordna sysselsättningen. Ju fler arbetslösa ett landskap har desto mer pengar får det. Det kan hända att det uppstår situationer då landskapen inte har ekonomiska incitament för att ta hand om sysselsättningen, medan kommunerna saknar verktyg för att göra det. 

Extra svårt blir det för svårsysselsatta och långtidsarbetslösa. Enligt konsekvensbedömningen i propositionen finns nästan inga företag som tillhandahåller tjänster för de här grupperna. Dessutom har de ingen erfarenhet av att serva de här grupperna. De har ofta ett långvarigt behov av insatser och det är osäkert om de ger resultat. Dessa grupper behöver många gånger flera olika typer av insatser, också social- och hälsovård, för att lyckas få jobb. 

Handledning kommer att spela en framträdande roll i insatserna för svårsysselsatta och långtidsarbetslösa. Det måste säkerställas att handledningen klart och tydligt hör till någon, exempelvis landskapen, som kan se till att servicen är relevant och skräddarsydd. Risken är att servicen splittras upp, och att ingen har överblick och att klienterna därför blir de stora förlorarna. Service ansikte mot ansikte och tillräckligt många personliga möten är viktiga i synnerhet för dem som inte själva har förmåga att välja eller söka fram lämpliga tjänsteleverantörer. 

Vidare är det viktigt att aktörerna har åtkomst till det gemensamma informationssystemet och till kunddata. Gröna riksdagsgruppen håller med ekonomiutskottet om att man bör undvika att dela upp verksamheterna på ett sätt som gör att den samlade bilden fragmenteras. Vidare anser vi precis som ekonomiutskottet att denna utmaning kan mötas på bästa sätt om verksamhetsmodellerna och i synnerhet informationssystemen samordnas och likriktas. Samtidigt gäller det att se till att de som på ett eller annat sätt har begränsade möjligheter att använda e-tjänster får nödvändig service ansikte mot ansikte.