Allmänt

Regeringen föreslår att lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården (klientavgiftslagen) ändras så att den högsta avgiften för oanvänd och icke avbokad service höjs från nuvarande 56,70 till 73,70 euro. Syftet med propositionen är att bidra till att stödja välfärdsområdenas förutsättningar att tillhandahålla tillräckliga social- och hälsovårdstjänster samt att bidra till att stärka de offentliga finanserna.  

Propositionen minskar utgifterna i statsbudgeten med sammanlagt 1,5 miljoner euro från och med 2026. Summan dras av från välfärdsområdenas icke-öronmärkta statliga finansiering.  

Social- och hälsovårdsutskottet anser att propositionens mål är motiverade. Utskottet tillstyrker propositionen. I propositionen bedöms det att höjningen av den högsta avgift som tas ut för service som inte använts eller avbokats för sin del kan uppmuntra till att i tid avboka service som annars inte blir använd. Detta kan göra det möjligt för en del klienter att få tillgång till service snabbare än i dagsläget.  

Avgiften för oanvänd och icke avbokad service

Uteblivna och icke avbokade besök medför kostnader för välfärdsområdena. Avgiften för oanvänd och icke avbokad service kan bidra till att kompensera dessa kostnader. När en person underlåter att använda och avboka service är det ofta omöjligt att omedelbart erbjuda den bokade tiden åt någon annan. Detta orsakar inte endast onödiga köer utan också arbete med förberedelser i syfte att tillhandahålla servicen och administrativt arbete i efterhand. 

Enligt 3 § 1 mom. i den gällande klientavgiftslagen får välfärdsområdet ta ut en avgift av klienten för oanvänd service, om klienten eller klientens företrädare har bokat en mottagningstid för hälsovårdsservice eller har bokat en kortvarig vårdplats eller boendeserviceplats inom social- eller hälsovården och klienten utan godtagbart skäl och utan att ha avbokat tiden eller platsen inte har kommit till mottagningen eller enheten i fråga vid bokad tid. Avgiften för oanvänd och icke avbokad service får emellertid tas ut endast om uttaget av avgiften inte ska anses oskäligt och välfärdsområdet i samband med bokningen har meddelat att avgiften kan komma att tas ut samt gett anvisningar om att tiden eller platsen kan avbokas på förhand. Uppgifterna ska lämnas så att klienten kan förstå innehållet i dem. Enligt bestämmelsen får avgiften inte tas ut av en klient under 18 år. 

Enligt propositionen stiger den högsta avgiften för oanvänd och icke avbokad service med 17 euro (cirka 30 procent) till 73,70 euro. Beloppet av den avgift som tas ut av en person begränsas dock av bestämmelsen i 2 § i klientavgiftslagen, enligt vilken den avgift som tas ut för servicen får vara högst lika stor som kostnaderna för serviceproduktionen. Vid utskottets sakkunnigutfrågning framfördes olika åsikter om beloppet på höjningen. 

Utskottet anser det vara viktigt att sträva efter att minska antalet uteblivna och icke avbokade besök och därigenom underutnyttjandet av välfärdsområdenas service. Också utfrågade sakkunniga förhöll sig i huvudsak positivt till denna del av propositionen. Utskottet anser det också motiverat att det är bättre att täcka välfärdsområdenas kostnader för uteblivna besök genom att höja den högsta avgiften i enlighet med propositionen. Med den nuvarande högsta avgiften kan man i regel täcka endast en del av kostnaderna för oanvänd och icke avbokad service, och den högsta avgiften täcker i regel inte kostnaderna för serviceproduktionen ens efter det att avgiften har höjts.  

Utskottet påpekar att en person i princip kan påverka uppkomsten av avgiften för oanvänd service med sitt eget beteende. Utfrågade sakkunniga har dock uttryckt oro över att den föreslagna höjningen av avgiften i första hand kommer att gälla de mest utsatta personer som på grund av olika omständigheter som hänför sig till funktionsförmågan eller livshanteringen inte har klarar av eller har möjlighet att avboka tider. I anslutning till detta understryker utskottet att ett välfärdsområde inte kan ta ut en avgift för oanvänd och icke avbokad service om någon av de ovan nämnda förutsättningarna för uttag av avgift enligt 3 § i klientavgiftslagen inte uppfylls.  

Utskottet påpekar att det i förarbetena till klientavgiftslagen (RP 129/2020 rd) sägs att godtagbara skäl för att inte avboka en bokad mottagningstid enligt 3 § i lagen är åtminstone sådana akuta skäl som hänför sig till omständigheterna och som klienten inte haft möjlighet att påverka och som klienten eller dennes företrädare inte har känt till när tiden har reserverats (t.ex. ett akut insjuknande eller olycksfall, en akut kris såsom förlust av en närstående, en försämring av en långvarig sjukdom eller skada, en försenad transport av en person med funktionsnedsättning eller att ett hjälpmedel som personen använder har gått sönder). När det gäller utsatta personer riktar utskottet särskild uppmärksamhet mot välfärdsområdets skyldighet att efterskänka en avgift, om det ska anses oskäligt att ta ut avgiften. Enligt förarbetena till klientavgiftslagen (RP 129/2020 rd) är det alltid oskäligt att ta ut en avgift om klienten på grund av sina omständigheter i praktiken inte har haft möjlighet att agera på något annat sätt. Oskäligheten bedöms alltid från fall till fall, och vid bedömningen kan man till exempel ta hänsyn till klientens unga ålder, långvariga svåra livssituation, en utvecklingsstörning, en minnessjukdom, neuropsykiatriska störningar eller psykiska problem. 

Utskottet påpekar att en förutsättning för ett uttag av avgiften dessutom är att välfärdsområdet gett klienten en faktisk möjlighet att på förhand avboka den service som blir oanvänd. Också i förarbetena till klientavgiftslagen (RP 129/2020 rd) understryks det att välfärdsområdet ska se till att avbokningen av en tid faktiskt och tekniskt kan genomföras inom den angivna tidsfristen. Dessutom betonar utskottet att välfärdsområdet är skyldigt att i samband med tidsbokningen ge klienten anvisningar om avbokning samt att i samband med tidsbokningen informera klienten om att en avgift kan tas ut för oanvänd och icke avbokad tid.  

Utskottet påpekar att välfärdsområdena bör utveckla sina metoder för att påminna om tidsbokningar (t.ex. påminnelser med sms) för att så få besök som möjligt ska utebli utan avbokning. Dessutom inskärper utskottet att välfärdsområdena måste göra det möjligt för klienterna att så enkelt som möjligt med olika metoder och tillgängliga sätt avboka mottagningstider (t.ex. per telefon, med ett meddelande i en telefonsvarare eller digitalt). 

När det gäller tillämpningen av klientavgiftslagen anser utskottet det vara viktigt att social- och hälsovårdsministeriet och tillsynsmyndigheterna ger välfärdsområdena tillräckliga anvisningar för att bestämmelserna om avgiften för oanvänd och icke avbokad service ska tillämpas enhetligt i välfärdsområdena. 

När det gäller behovet av att vidareutveckla lagstiftningen om klientavgifter hänvisar utskottet till ett tidigare betänkande (ShUB 39/2020 rd) om behovet av en totalrevidering av lagstiftningen om klientavgifter. Utskottet understryker särskilt det som sägs i betänkandet om att man i samband med totalrevideringen av lagstiftningen om klientavgifter bör sträva efter att överföra uppföljningen av avgiftstaket från enskilda klienter till en myndighet samt att utreda en sammanslagning av avgiftstaket för hälso- och sjukvård samt läkemedelstaket och reseavgiftstaket enligt sjukförsäkringslagen för att underlätta situationen för de klienter som använder mycket tjänster och läkemedel. 

Ekonomiska konsekvenser

En högre avgift för oanvänd service har enligt propositionen bedömts öka välfärdsområdenas intäkter med cirka 1,5 miljoner euro från och med 2026 och minska den icke-öronmärkta statliga finansieringen av välfärdsområdena lika mycket. Förändringen av finansieringen har uppskattats med hjälp av medianvärdet av välfärdsområdenas inflöde av avgifter eftersom det ger en mer måttfull kalkyl än en uppskattning enligt medelvärdet. Enligt en kalkyl som bygger på de uppgifter som social- och hälsovårdsministeriet har tillgång till får välfärdsområdena årligen cirka 3—13 miljoner euro i avgiftsintäkter med den nuvarande avgiften, när de avgifter som enskilda välfärdsområden tar ut granskas på riksnivå.  

Vid utskottets sakkunnigutfrågning framfördes det att det är osäkert hur mycket höjningarna av klientavgifterna ökar avgiftsintäkterna, eftersom klientavgifterna är förenade med risker och kreditförluster. Ändringarna i klientavgifterna bör därför inte ha någon föregripande inverkan på välfärdsområdenas icke-öronmärkta finansiering. Utskottet anser dock att en föregripande ändring av finansieringen är motiverad med beaktande av 9 § i lagen om välfärdsområdenas finansiering. Enligt den paragrafen höjs eller sänks den statliga finansieringen på basis av en ändring i nivån på, grunderna för eller omfattningen av en kundavgift som tas ut för en uppgift som hör till välfärdsområdenas organiseringsansvar, om ändringens inverkan på finansieringen på förhand kan bedömas och beaktas på ett sätt som tryggar välfärdsområdenas finansiering. Utskottet hänvisar dessutom till en utredning från social- och hälsovårdsministeriet enligt vilken välfärdsområdenas avgiftsintäkter till följd av avgiftshöjningen också kan bli något större än beräknat jämfört med ändringen av finansieringen. I kalkylerna över inflödet av avgifter har också beaktats den kalkylerade minskningen av avgiftsintäkterna för välfärdsområdena. 

Även om minskningen på 1,5 miljoner euro i välfärdsområdenas totala finansiering på riksnivå är relativt liten för ett enskilt välfärdsområde, anser utskottet att det är viktigt att följa lagändringens konsekvenser för välfärdsområdenas ekonomi. Dessutom anser utskottet att det är viktigt att ge akt på hur avgiftshöjningen påverkar klienternas betalningsförmåga.