Motivering
Allmänt
Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet har
behandlat statsrådets redogörelse i fråga
om sitt eget ansvarsområde. Vi koncentrerar oss här
på de effekter som det konstitutionella fördraget kan
få på arbetslivet och jämställdheten,
om det godkänns.
Utskottet anser att det är viktigt att Europeiska unionens
utvecklas. Jämfört med de gällande fördragen
(dvs. efter Nicefördraget) är det konstitutionella
fördraget klarare, enklare och effektivare med tanke på beslutsfattande.
Med avseende på utskottets ansvarsområde ingår
de principiellt viktiga och välkomna bestämmelserna
i fördraget i del I, nämligen jämställdhetsbestämmelserna
i artiklarna I-2 och I-3 samt bestämmelserna i artikel
I-48 om ökad betydelse för arbetsmarknadens parter
och stärkta avtals- och förhandlingsrättigheter.
De viktigaste medborgerliga rättigheterna får en
starkare ställning genom att stadgan om de grundläggande
rättigheterna införlivas med fördraget
och därmed blir ett rättsligt bindande dokument.
Med avseende på arbetslivet är bestämmelserna
i avdelningen om solidaritet (artiklarna II-87—II-98) särskilt
väsentliga. Dessa artiklar kan anses innehålla
en definition av kärnan i den europeiska sociala modellen,
som EU-institutionerna inte får frångå och
som medlemsstaterna åtagit sig att respektera.
Förhållandet mellan arbetsrätt och
ekonomiska fri- och rättigheter
Många av det konstitutionella fördragets artiklar
kommer att stärka EU:s sociala dimension. Problemen hänger
samman med den spänning som råder mellan de bestämmelserna
och bestämmelserna om den inre marknaden, som förbjuder
snedvridning av konkurrensen och garanterar fri rörlighet
för personer, tjänster, varor och kapital. Exempelvis ökade
spänningen mellan arbetsrätten och EU-lagstiftningen
på det ekonomiska området när unionen
utvidgades till 25 medlemsländer.
Aktuella mål vid EG-domstolen kommer att innebära
en prövning av vilken betydelse den sociala dimensionen
tillmäts i förhållande till bestämmelserna
om den inre marknaden. Detta gäller bland annat det s.k.
Vaxholmsmålet om fackförbundens rätt
att vidta stridsåtgärder för att försöka
förmå en utländsk arbetsgivare att teckna
kollektivavtal om de svenska arbets- och anställningsvillkor
skall följas när man låter utföra
arbete i Sverige. Arbetsdomstolen i Sverige har bett EG-domstolen
komma med ett förhandsavgörande om en bestämmelse
i svensk lagstiftning som tillåter sådana stridsåtgärder är
förenlig med EG-rätten. Många medlemsländer
har gjort intervention i domstolsbehandlingen på grund
av att målet är av stor principiell betydelse. Även
om de s.k. Vaxholms- och Vikingmålen vid EG-domstolen är
enskilda fall kan de ge en antydan om hurdana konflikter är
att vänta i fortsättningen.
Det konstitutionella fördraget innehåller
en artikel om förhandlingsrätt och rätt
till kollektiva åtgärder (stridsåtgärder)
som tryggar rätten att i händelse av intressekonflikter
tillgripa stridsåtgärder för att försvara
sina intressen, inbegripet strejk. Utskottet vill särskilt
fästa regeringens uppmärksamhet vid
att den bestämmelsen innebär ett betydligt mer
begränsat skydd än vad vår nationella
lagstiftning garanterar. Exempelvis omfattar skyddet inte stöd-
och sympatistrejker eller s.k. politiska strejker, som har ansetts
lagliga enligt den finländska lagstiftningen. Detta kan
leda till problematiska situationer när det gäller
gränsöverskridande stridsåtgärder mellan
medlemsstaterna. Det kan t.ex. vara svårt att avgöra
vilken medlemsstats lagstiftning som skall tillämpas vid
bedömningen av om den gränsöverskridande åtgärden är
laglig eller ej och vilken lagstiftning som gäller när
eventuella skadestånd och andra påföljder
påförs.
Samma problematik gäller i fråga om en ny förordning
som är under arbete, nämligen Europaparlamentets
och rådets förordning om tilllämplig
lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II).
Enligt förslaget gäller lagen i den stat där
skadan uppkom, oavsett var den gärning som ledde till skadan
utförs. En följd kan bli att en i Finland lagligen
verkställd arbetsinställelse kan leda till krav
på skadestånd eller andra påföljder på grundval
av lagstiftningen i den stat där ett multinationellt företag
har sitt säte.
Det är viktigt, menar utskottet, att regeringen tar
allvarligt på den inbyggda spänningen mellan fri
rörlighet och den sociala dimensionen, en spänning
som framkommit även under den senaste tiden i samband med
behandlingen av det s.k. tjänstedirektivet. Om den fria
rörligheten och de ekonomiska friheterna får en
alltför stark ställning i förhållande
till de sociala rättigheter som skyddar arbetskraften,
kan följden bli att vi äventyrar de rättigheter
som hör till de grundläggande principerna för
det nordiska avtalssamhället och att balansen mellan arbetsmarknadens parter
rubbas. Utskottet vill här framhäva hur viktiga
det finländska avtalssamhället och arbetsmarknadens
förhandlingssystem är för samhällsfreden
och vår nationella konkurrenskraft. Systemet har bidragit
till att vi i Finland under de senaste årtiondena internationellt
sett haft väldigt få stridsåtgärder,
vilket bidragit till att vår konkurrensförmåga
utvecklats positivt.
Utskottet betonar att det är fråga om rättigheter
som är av grundläggande betydelse för
medborgarna. Om en obalans mellan sociala rättigheter och
ekonomiska friheter inom EU-rätten leder till att exempelvis
strejkrätten bryts genom skadestånd och domar
i brottmål som förstör förutsättningarna
för arbetstagarorganisationernas verksamhet, kan följderna
inverka negativt på det förtroende och den respekt
som EU åtnjuter bland allmänheten.
Utskottet anser det vara viktigt att regeringen fäster
avseende vid spänningen mellan de ekonomiska friheterna
och den sociala dimensionen i Europeiska unionen och att regeringen
försöker merverka till att detta tillstånd
avhjälps genom att stärka den sociala dimensionens
betydelse.
Jämställdhet mellan könen
Före EU-medlemskapet kom de internationella impulserna
till vår jämställdhetslagstiftning från FN:s
människorättskonventioner, särskilt ILO:s anti-diskrimineringskonventioner
och FN-konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av
kvinnor (CEDAW). CEDAW:s övergripande natur hade stor inverkan
på att syftet med vår jämställdhetslag är
jämställdhet generellt och inte bara i arbetslivet.
Jämställdhetsåliggandena genomfördes
med det övriga Norden som norm, eftersom våra
nordiska grannar som referensgrupp ställer högre
krav än EU:s medlemsländer sammantagna.
Inom EU har jämställdheten varit ett centralt område
för socialpolitiken, men det har varit fråga om
en relativt snäv jämställdhetssyn, främst inom
arbetslivet. EU-rätten har fram till de senaste åren
värnat formell jämställdhet, medan Finland
och de övriga nordiska länderna betonat främjande
av faktiskt jämställdhet.
Den nuvarande rättsliga grunden inom EU är oomtvistligt
svårtydd. Detta har försvagat effekterna av i
och för sig bra normer för jämställdhet och
icke-diskriminering. Det konstitutionella fördraget innehåller
i huvudsak de tidigare bestämmelserna och rättsliga
grunderna i fråga om jämställdhet, men
innebär ändå ett klarare läge och
en bättre situation. Det är viktigt, menar utskottet,
att jämställdheten nu anges i artikeln där unionens
värden räknas upp (artikel I-2) och att främjande
av jämställdhet mellan kvinnor och män
anges bland unionens mål (artikel I-3).
Stadgan om de grundläggande rättigheterna förbjuder
all diskriminering på grund av kön och kräver
att jämställdhet skall säkerställas
på alla områden, inbegripet i fråga om
anställning, arbete och lön. Dessa artiklar tyder
på att principen om jämställdhet mellan
könen inom EU nu även gäller utanför
arbetslivet. Detta måste anses vara den senaste tidens
stora förändring.
Ett aktivt främjande av jämställdheten
har fått ökad tyngd inom unionen under den senaste
tiden. Detta syns också på fördragsbestämmelserna.
Fördraget tillåter positiv särbehandling
av det underrepresenterade könet, och dessutom ingår
tanken om att låta jämställdhetsaspekten
genomsyra all gemenskapspolitik (s.k. mainstreaming) i fördraget.
Den principen infördes bland EU:s principer genom Amsterdamfördraget.
Generellt sett kan man ifrågasätta om EU inverkat
på jämställdheten i Finland till exempel med
tanke på mer jämlika villkor när det
gäller arbete, social trygghet och rent allmänt.
Trots sina brister har EU-rätten ändå stärkt
vår lagstiftning mot diskriminering och i många
sammanhang infört en högre skyddsnivå än
den som fanns i den nationella rätten. Sammantaget kan man
således göra den bedömningen att EU inverkat
positivt på jämställdheten i Finland
genom lagstiftningen om icke-diskriminering. Den senaste tidens
förändringar har också stärkt
de aktiva jämställdhetsåtgärdernas
betydelse inom EU-rätten och utvidgat tillämpningen
av regler som tillåter sådana åtgärder.