Motivering

En viktig nyhet i Lissabonfördraget är att unionens stadga om de grundläggande rättigheterna får juridiskt bindande status. Denna status urholkas emellertid av att den sociala dimensionen får ge vika, när EU-domstolen prövar ekonomiska och sociala grundläggande friheter mot varandra. Fallen Laval, Viking och Vaxholm visar att det politiska fördragets innehåll i sista hand tolkas juridiskt ju mer EU-domstolen stärker sin ställning. I fördraget ingår inga konkreta villkor som skulle stärka den sociala dimensionen som motvikt. Förklaringar är inte delar av ett rättsligt bindande fördrag. I praktiken är EG-domstolen den högsta uttolkaren av unionens lagar, och dess domar kan inte överklagas. I själva verket har EG-domstolen iklätt sig lagstiftarens roll genom sin praxis som bygger på tolkning av lagarna.

Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet konstaterade i sitt utlåtande (AjUU 5/2006 rd) att "många av det konstitutionella fördragets artiklar kommer att stärka EU:s sociala dimension. Problemen hänger samman med den spänning som råder mellan de bestämmelserna och bestämmelserna om den inre marknaden, som förbjuder snedvridning av konkurrensen och garanterar fri rörlighet för personer, tjänster, varor och kapital. Exempelvis ökade spänningen mellan arbetsrätten och EU-lagstiftningen på det ekonomiska området när unionen utvidgades till 25 medlemsländer". Inte heller den nya versionen av konstitutionen kommer med något väsentligt nytt för att eliminera problemen.

Utskottet krävde dessutom att regeringen uppmärksammar spänningen mellan de ekonomiska rättigheterna och den sociala dimensionen i Europeiska unionen och att den arbetar för att lösa upp spänningstillståndet genom att ge den sociala dimensionen större tyngd. Men så har det ju inte gått.

Redan då konstaterades det i en avvikande mening till utlåtandet att "det konstitutionella fördraget inte uppfyller de förväntningar som ställdes om att det skulle kodifiera och reformera EU:s fördrag. Det nya fördraget råder inte bot på det spänningstillstånd som råder mellan arbetstagarnas rättigheter och de ekonomiska friheterna i EU, och det klarlägger inte heller dessa rättigheters inbördes författningsmässiga hierarki. Därför föreslår utskottet att Finland inte i något skede ratificerar detta konstitutionella fördrag".

EU:s medlemsstater uppvisar en enormt bred ekonomisk och social palett. Att de grundläggande rättigheterna har en så stark ställning betyder att man försöker jämna ut skillnaderna i ländernas utveckling och öppna och samordna t.ex. de nationella arbetsmarknaderna. Då hamnar den finländska och nordiska arbetsmarknaden i vågskålen, för vårt system är ett undantag i Europa. Den nordiska arbetsmarknadsmodellen kommer inte att bli allmänt gällande i EU.

Under de senaste åren har det gjorts gott om försök att rasera avtalssamhället. Tjänstedirektivet, som man med tvång försökte ge en sådan utformning att man i det mottagande landet i enlighet med ursprungsprincipen skulle ha följt det tjänstelevererande landets lagstiftning och ingalunda sin egen, var en allvarlig påminnelse om vart samordningstrycket kan föra oss.

Hösten 2007 tvingade EU-länderna fram en politisk kompromiss som betydde en sammanslagning av direktiven om inhyrd arbetskraft och arbetstider. Riksdagens arbetslivs- och jämställdhetsutskott hade senast behandlat frågan 2002. Frågan fördes upp som ett brådskande extra ärende på utskottets dagordning och gick ännu samma dag till stora utskottet. Efter den här behandlingen for den behöriga ministern iväg till förhandlingar mellan medlemsstaterna. Det som är värt att notera här är att Finland däremellan hade avstått från sin tidigare nationella reservation, som gick ut på att inga minimitider ska godkännas när inhyrd arbetskraft anlitas. Men kompromissförslaget byggde på en sex veckors minimitid, som skulle ha inneburit att sinsemellan helt avvikande arbetsvillkor under denna tid kunde ha tillämpats på arbetstagare som utförde exakt samma arbete på en arbetsplats.

Alla de här exemplen visar hur farlig den nuvarande konstellationen är för vårt arbetsmarknadssystem. Det väsentliga i Lissabonfördraget är inte alls vad som ingår i det reviderade fördraget utan vad som inte finns inskrivet i det om de sociala rättigheterna. Generalsekreteraren för Europeiska fackliga centralorganisationen John Monks har exempelvis krävt att Lissabonfördraget kompletteras med en särskild "klausul om sociala framsteg".

Lissabonfördraget, dvs. EU:s konstitution, är en oklar och tvetydig helhet som saknar en social dimension och som de facto inte värnar fackföreningsrörelsens rättigheter. Dessutom tar det makt från små länder och deras parlament och samlar den i ett övernationellt beslutsmaskineri som gynnar stora länder. Det urholkar den nationella demokratin men tillför det övernationella beslutsfattandet inga demokratiska element.