Motivering

Katainens och Stubbs regeringar har misslyckats med sysselsättningspolitiken. Arbetslösheten har under innevarande år ökat mer än förväntat. Läget är särskilt svårt för unga, långtidsarbetslösa och svårsysselsatta, men också antalet högutbildade arbetslösa har ökat klart. Det finns nu närmare 20 procent fler arbetslösa arbetssökande än för ett år sedan. Samtidigt råder det i Finland brist på kompetent arbetskraft och det finns rikligt med lediga jobb. Det innebar att den s.k. missmatchningen på arbetsmarknaden har förvärrats. Det står klart att regeringen inte kommer att lyckas nå de sysselsättningsmål som den skrev in i regeringsprogrammet.

Det räcker inte med att backa upp den ekonomiska utvecklingen. Regeringen måste också se till att arbetslösheten inte ökar okontrollerat. Sett i ett arbetskraftspolitiskt perspektiv och med det svåra sysselsättningsläge vi har måste regeringen rikta in sig på att budgetpropositionen kan möta förändringarna i samhället och de förändrade behoven. De sysselsättningspolitiska medlen måste vara effektiva. Onödiga hinder för sysselsättning och utbildning måste röjas undan. Sysselsättningspolitikens yttersta mål måste vara att sporra till arbete. För att den finländska ekonomin ska börja växa igen, med förbättrad sysselsättning som resultat, behövs ett nytt tillväxt- och sysselsättningsprogram med bred uppbackning. Programmet måste slå fast såväl de omedelbara, korrigerande åtgärderna som de nödvändiga större reformerna.

Arbets- och näringsbyråernas knappa resurser skapar problem

Regeringens reform av arbets- och näringsbyråerna är misslyckad både tidsmässigt och resursmässigt. I ett läge med sviktande sysselsättning tvingas arbetskraftsförvaltningen använda sina finansiella och personella resurser till att genomföra en omorganisering. Ett av de primära målen, nämligen att prioritera e-tjänster, har gjort det svårare för de arbetslösa att få personlig rådgivning. Samservicen har visserligen gett en hel del positiva synergieffekter, men samtidigt har det blivit svårare att få personlig service och kvalificerad kundtjänst. Telefontjänsterna har fungerat dåligt, vilket lett till svårigheter inte bara för de arbetslösa utan också för de arbetsgivare som kunde erbjuda jobb.

Centerns utskottsgrupper förstår inte varför regeringen ger arbets- och näringsbyråerna tilläggsanslag för genomförandet av de strukturpolitiska reformerna, men samtidigt skär ned byråernas omkostnadsanslag. Personalen vid arbets- och näringsbyråerna har redan tidigare dragits ned med flera hundra personer. Budgetförslaget för 2015 innebär att ytterligare 80 årsverken måste bort. Som en följd av strukturförändringarna inom industrin har behovet av arbetskraftstjänster ökat snabbt i många regioner, och det finns risk för att nedskärningarna har negativa effekter för tillgången till, kvaliteten på och effekten av tjänsterna. Den allt sämre servicenivån kan också leda till att sysselsättningsanslag blir outnyttjade, att tiderna i arbetslöshet förlängs och att samhällsgarantin för unga inte når upp till förväntningarna. Kommunernas kostnader för socialväsendet kommer att öka, eftersom den växande arbetslösheten leder till ett ökat behov av socialarbete, utkomststöd och bostadsbidrag.

Kommunerna sysselsättningsförmåga försvagas

Kommunerna är sammantaget landets största arbetsgivare och sysselsätter nästan 450 000 personer. Också kommunernas och samkommunernas investeringar har stor sysselsättande effekt. Nedskärningarna i kommunernas statsandelar fortsätter, vilket ytterligare försämrar kommunernas ekonomi samtidigt som målen i regeringens strukturpolitiska program flyr undan allt mer. Pensionsuppgörelsen ger ett visst hopp men dess mer konkreta effekter gör sig synliga först om åtskilliga år. Många kommuner tvingas minska utgifterna och banta ned eller helt slopa planerade investeringar. Sysselsättningsläget i kommunerna torde förvärras ytterligare nästa år. Allt fler kommuner måste på grund av den svaga ekonomin göra sig av med personal eller ta till permitteringar av olika längd.

Den offentliga sektorns möjligheter att anställa unga, antingen för fasta eller tidsbestämda jobb, försvagas i och med att kommunerna i första hand måste fokusera på att trygga jobben för sina fast anställda. De ungas utbildningsmöjligheter försvagas på grund av de nedskärningar som görs inom utbildningen. Utvecklingen av verksamheterna äventyras i och med de avsevärda nedskärningarna i finansieringen av forskning och produktutveckling. Det blir allt svårare och mer komplicerat att genomföra ungdomsgarantin och åtgärda långtidsarbetslösheten. Sysselsättningen av unga och genomförandet av olika sysselsättningsprojekt måste följas upp noggrant.

Sysselsättningen ska inte vara på kommunernas ansvar

Katainens och Stubbs regeringar har under beredningen av sina strukturpolitiska lösningar lovat att gallra bland kommunernas uppgifter och skyldigheter till ett värde motsvarande 1 miljard euro. Detta arbete har inte på långa vägar nått så långt som utlovat. Ändå överför regeringen samtidigt nya uppgifter på kommunerna utan att anvisa full finansiering för det. Kommunernas roll i sysselsättningen av långtidsarbetslösa växer i och med att ansvaret för att ordna och finansiera arbetsmarknadsstödet för långtidsarbetslösa läggs över på kommunerna. Kommunerna ska stå för 50 procent av stödet för dem som fått arbetsmarknadsstöd i 300—999 dagar och för 70 procent av stödet för dem som varit arbetslösa längre än så.

Det är ytterst viktigt att förhindra att arbetslösheten blir utdragen. Det ligger i kommunernas intresse att sysselsättningsgraden är så hög som möjligt. Det ekonomiska läget i kommunerna är dock kärvt och de har små möjligheter att själva aktivera arbetslösa eller främja andra intressenters sysselsättningsinsatser. Organisationernas möjligheter att sysselsätta arbetslösa måste förbättras. Verkningarna av det ändrade ansvaret för ordnande och finansiering av arbetsmarknadsstödet måste följas upp noggrant och om det behövs måste korrigerande åtgärder vidtas snabbt.

Bättre arbetsförmåga, längre arbetsliv

Arbetsmarknadsorganisationerna har nått en uppgörelse om de framtida pensionerna. Det ligger nu på regeringens ansvar att den lagberedning överenskommelsen kräver görs utan dröjsmål. Det råder stor enighet om att arbetslivet måste förlängas. En förlängning av arbetslivet är ett av de viktigaste medlen för att åtgärda hållbarhetsgapet. Snabbare studiestart och ett smidigt inträde i arbetslivet efter slutförda studier, mer ork i arbetet och pensionspolitiska beslut utgör komponenter som var och en kräver utveckling. Kvaliteten i arbetslivet måste utvecklas så att arbetshälsan förbättras. Att upprätthålla och förbättra arbetsförmågan särskilt i slutet av arbetslivet är ett måste om pensionsåldern ska stiga. Rehabiliteringssystemet måste reformeras så att arbetsoförmågan kan förebyggas. Också den resurs som de partiellt arbetsföra utgör bör tas bättre till vara.

Alla ska ha rätt att delta i arbetslivet enligt egen förmåga. Det kräver lagstiftningsreformer som ger personer med partiell arbetsförmåga bättre chanser att hävda sig på arbetsmarknaden under hela arbetslivet. Det måste också bli enklare att samordna företagande, olika familjeförhållanden och lönearbete. Det krävs nya angreppssätt för att kombinera sociala trygghetsförmåner, löner och skatter. Målet måste vara att skapa en enkel socialförsäkring som sporrar till arbete. Det måste finnas alternativa sätt att gå framåt. Centern föreslår till exempel att systemet med en basinkomst utvecklas genom olika försöksprojekt. Centerns mål är enkla sociala trygghetssystem som sporrar till arbete. Arbete måste i alla lägen ge mer i netto än arbetslöshet. Det betyder ökad flexibilitet i utbetalning av stöd när man går tillbaka till jobb, dvs. att det införs olika skyddsdelar för stödet. Reformerna är nödvändiga dels för att nivån på bastryggheten ska vara tillräckligt hög, dels för att uppmuntra arbetslösa att ta emot jobb och förhindra att de blir förlorare som faller mellan två stolar.

Det behövs större flexibilitet i arbetslivet: förkortad arbetsvecka och kortare arbetsdagar kan vara en välfungerande lösning för dem som vill satsa på att ta hand om sina barn eller sina åldrande föräldrar eller nära släktingar. Samtidigt måste det bli lättare för de unga att få fotfäste på arbetsmarknaden. För att ungdomsgarantin ska lyckas måste stödåtgärderna för arbetslösa utvecklas och de ungas möjligheter till lämplig utbildning och därpå omedelbart följande arbete förbättras. När studierna slutförts är varje vecka utan jobb för mycket, och risken för marginalisering ökar ju längre arbetslösheten pågår. Ungdomsgarantin måste förbättras och problemen med Sanssi-kortet lösas snabbt. Centern föreslår att läroavtalsutbildningen ses över så att det får formen av ett utbildningsavtal. Parter i utbildningsavtalet är den unga som saknar ett yrke, det företag som erbjuder en studie- och arbetsplats samt den läroinrättning som ordnar studieperioderna. Utbildningsavtalet vore särskilt lämpligt för unga som av någon anledning har svårt att tillägna sig undervisning i en skola.

Gör det lättare att göra en första anställning

Det finns omkring 260 000 företagare i Finland och av dessa är 65 procent ensamföretagare. Många ensamföretagare skulle gärna dela med sig av arbetsbördan och anställa någon. Detta skulle också tillåta att företagaren håller semester, sjukledigt eller föräldraledigt eller bygger ut verksamheten. Tröskeln till att göra den första anställningen är dock alltför hög, eftersom företagaren därefter ansvarar inte bara för sig själv utan också för den nye anställde. Anställning medför också stora ekonomiska risker, särskilt om företagaren själv håller till exempel föräldraledigt.

Det ligger i samhällets intresse att främja företagsamhet och sporra företagarna till tillväxt och sysselsättning. Samtidigt skulle allt fler finländare få sin utkomst genom arbete och allt fler kunde jobba som företagare i olika faser av livet. Förutsättningarna för företagande måste förbättras till exempel genom att lätta på den byråkrati som behövs för att starta ett företag och genom att göra det möjligt för den som tänker bli företagare att få inkomstrelaterad dagpenning för viss tid i början av företagarkarriären. Olika stödformer som anknyter till företagande är särskilt produktiva för samhället när en ung person får jobb.

Motivering

Regeringen säljer statlig egendom. De pengar som inflyter borde enligt vår riksdagsgrupp och vår utskottsgrupp snarare än till amortering av skulder läggas på stimulerande åtgärder som till exempel insatser för att höja sysselsättningen och få fart på den ekonomiska verksamheten.

Katainens och numera Stubbs regering har saknat konsekvens under hela den innevarande valperioden. Det tar sig horribla uttryck i regeringens oansvariga åtgärder och ogjorda eller återtagna beslut. Regeringens oförmåga att ta ansvar märktes också i de nyligen avslutade budgetförhandlingarna. Som exempel på sådana beslut kan nämnas att incitamenten för företagsamhet inte har förbättrats liksom att konkurslagstiftningen inte har förbättrats.

Läroavtalsutbildningen måste införas på riktigt

Regeringen har också talat mycket om läroavtal och förbättring av läroavtalsutbildningen. Det har varit mycket prat men lite verkstad. Faktum är att regeringen bara sitter på sina händer utan att fatta något beslut för att förbättra situationen i vårt land. Det verkar bara handla om en expeditionsministär som inte förmår fatta några svåra och viktiga beslut. Sannfinländarnas riksdagsgrupp och utskottsgrupp menar att läroavtalsutbildningen måste utnyttjas i större omfattning. Den är inom många yrken ett utmärkt sätt att bygga upp kompetens. Läroavtalsutbildningen är också en bättre väg till jobb för dem som inte är optimalt lämpade för en teoridominerad utbildning. Läroavtalsutbildningen kunde också lämpa sig för ungdomar som avbryter sin skolgång. Vi har för tillfället 90 000 ungdomar under 30 år som avbrutit skolgången och som helt saknar yrke eller yrkesutbildning.

Återupprätta företagandets status!

Till skillnad från regeringen bekymrar vi sannfinländare oss för sysselsättningen- företagsamheten och den ekonomiska tillväxten i Finland. Vi vill tillförsäkra invånarna i vårt land en skälig försörjning, ett anständigt boende och goda levnadsförhållanden i alla livssituationer. Vi sannfinländare vill därför stärka incitamenten för företagande genom att höja den nedre gränsen för momspliktig verksamhet från 8 500 till 20 000 euro. Det är ett sätt att sporra till företagsamhet, samtidigt som det motverkar svart ekonomi. Vi skulle alltså satsa mer än regeringen på bekämpningen av svart ekonomi. Vi föreslår därför att regionförvaltningsverkens inspektörer för utlänningsövervakning blir skyldiga att registrera utländska företag som arbetar i Finland för att underlätta och snabba upp skatte- och tillsynsmyndigheternas arbete. Vidare föreslås att den holländska modellen för kedjeansvar införs.

Vår utskottsgrupp anser att det viktigaste i dagens ekonomiska läge är att skapa nya jobb. Arbetstillfällena ger staten skatteinkomster, så det finns allt skäl att uppmuntra företag som skapar sysselsättning. I vår modell ger vi de små och medelstora företagen möjlighet att få driftskapital från det egna företagets resultat. Ett företag som två år i följd anställer minst två nya personer på heltid och där ökningen av det årliga antalet anställda är minst 10 procent befrias från samfundsskatt. Det förutsätter dock att företaget inte delar ut vinst till ägarna. Därigenom kan företagaren kanalisera företagets vinst till sysselsättning och utveckling av branschen.

Såväl unga som erfarna arbetstagare måste ges tillgång till arbetsmarknaden

För det andra skulle vår utskottsgrupp i motsats till regeringen satsa mer på arbetslöshetsfrågan och på att höja sysselsättningen. Det är särskilt viktigt med tanke på att arbetslösheten i Finland växer snabbare än någon annanstans i EU. Framför allt känner vi oro för den ökande ungdomsarbetslösheten. Vi sannfinländare vill ta till kraftåtgärder för att sysselsätta ungdomar och personer över 55 år. Finland har i dag alldeles för många villiga och kompetenta människor i arbetsför ålder som saknar arbete. När de politiska besluten fattas måste man också i högre grad ta hänsyn till de som är över 55 år och tvingas byta bransch. Vi menar att det tysta kunnandet måste sättas i omlopp. Därför föreslår vi än en gång större resurser för mästar-gesäll-modellen.

För det tredje tänker vår utskottsgrupp inte glömma bort ungdomsarbetslösheten. Arbetslösheten bland unga är en tickande bomb som måste desarmeras. Ett ändamålsenligt element i arbetet för att få ner ungdomsarbetslösheten och höja utbildningsnivån bland unga är den tidigare nämnda läroavtalsutbildningen. Den ungdomsgaranti som regeringen talat så kraftfullt för har visat sig så gott som helt verkningslös. En orsak till det är att det s.k. Sanssi-kortet blir dyrt för företagen.

Avslutningsvis vill vi framhålla att bedömningen av vad fattade beslut och vidtagna åtgärder lett till måste utgöra ett väsentligt element i sysselsättningspolitiken. I dag är dessa bedömningar bristfälliga. Till exempel krävs det inte nödvändigtvis en höjning av pensionsåldern för att förlänga arbetslivet. Vi menar att man först borde fokusera på att förbättra arbetsförhållandena och arbetshälsan samt införa de skatteincitament för anställda över 63 år som vi redan föreslagit. Också de partiellt arbetsföra måste beaktas bättre än i dag. De måste erbjudas sådant arbete som de kan utföra. Det kan också motverka den dolda arbetslösheten och bidra till längre arbetsliv.