Allmän motivering

Av de orsaker som framgår av propositionens motivering och med stöd av erhållen utredning finner utskottet förslaget nödvändigt och lämpligt. Utskottet tillstyrker lagförslagen med följande anmärkningar och ändringsförslag.

Tryggad tillgång till arbetskraft

I takt med att befolkningen åldras och åldersklasserna i arbetslivet blir allt mindre kommer enligt flera bedömningar många branscher att lida brist på arbetskraft redan mot slutet av decenniet. För att arbetskraften skall räcka till är det i första hand viktigt att se till att alla tillgängliga arbetskraftsresurser kan utnyttjas fullt ut på arbetsmarknaden. I detta arbete spelar arbetsmarknadsmyndigheterna och verktygen inom den offentliga arbetsmarknadsservicen en viktig roll.

För att arbetskraften skall räcka till är det också viktigt att förvärvsarbetande äldre orkar vara kvar i arbetslivet längre innan de pensionerar sig. Då måste pensionssystemen ändras för att det skall kännas mer motiverande att vara kvar i arbetslivet. Men ännu viktigare är en attitydförändring hos arbetsgivare och arbetsledning. Äldre arbetstagares kompetens och erfarenhet måste få större uppskattning samtidigt som det behövs större satsningar på ett kunskapslyft för äldre arbetstagare. Också arbetskraftsbyråerna bör engagera sig mer i detta arbete och tillhandahålla kvalificerad hjälp för företag och arbetstagare som drabbas eller riskerar att drabbas av saneringar. Detta är viktigt för att äldre arbetstagare skall kunna förbättra sina färdigheter och kunna vara kvar på arbetsmarknaden.

Arbetskraftsmyndigheternas viktigaste uppgift är att trygga tillgången till arbetskraft och återföra de arbetslösa till arbetsmarknaden. I oktober 2002 hade Finland fortfarande drygt 350 000 arbetslösa, varav 277 000 var arbetslösa arbetssökande. Ungefär 80 000 arbetslösa hade stödarbeten och omfattades av andra arbetskraftspolitiska åtgärder. Det fanns cirka 104 000 långtidsarbetslösa. Av dem var drygt 75 000 arbetslösa arbetssökande och ungefär 28 000 av olika typer av åtgärder. Vidare var ungefär 45 000 unga under 25 år arbetslösa, varav 33 000 arbetslösa arbetssökande.

Bland de långtidsarbetslösa finns det många som inte behöver sysselsättningsåtgärder utan i stället bör få långvarig rehabilitering eller ett pensionsbeslut. Det är viktigt att arbetskraftsmyndigheterna tillsammans med social- och hälsovårdsmyndigheterna samarbetar närmare för att finna en lösning på situationen för dessa människor. Samtidigt får arbetskraftsbyråerna större resurser för att söka arbete för andra arbetslösa.

De långtidsarbetslösa som vill och kan återvända till arbetslivet behöver många typer av insatser från myndigheternas sida. Arbetskraftsmyndigheterna måste söka individuella lösningar, ha ett brett kunnande, känna till sysselsättnings- och utbildningsmöjligheterna och ha ett gott samarbete med företag, kommuner och statliga verk inom sitt distrikt. Medborgarkontoret där flera myndigheter samarbetar har gett goda erfarenheter. På medborgarkontoren har flera olika förvaltningar kunna erbjuda sin kompetens. De har kunnat samordna sina instrument och tillsammans med kunderna försökt få fram den bästa möjliga instrumentuppsättningen.

Arbetslösheten är avsevärd större bland de traditionella minoritetsgrupperna och de etniska minoriteter som kommit med invandringen än bland befolkningen i stort. Det behövs betydligt större insatser för att förbättra deras möjligheter att få arbete. Arbetskraftsbyråerna måste anställa företrädare för de etniska grupperna. De känner till respektive kulturer och kan därför bättre hjälpa till med sysselsättnings- och utbildningsmöjligheter och bygga upp kontakter med arbetsmarknaden.

För en tryggad tillgång till arbetskraft i framtiden är det viktigt att mera lyfta fram funktionshindrade och andra handikappade som vill vara aktiva i arbetslivet. Enligt utskottet är det viktigt att arbetskraftsbyråerna satsar extra mycket på att hjälpa handikappade att få arbete. Enligt lagförslaget kan personer med invaliditetspension få en jobbsökarplan. Han eller hon kan också placeras i stödarbete om arbetskraftsbyrån bedömer att han eller hon därigenom kan sysselsättas med goda resultat.

I ett utlåtande (ApUU 14/2001 rd) om en föreslagen lagstiftning om sysselsättning av handikappade understryker utskottet att arbetskraftsmyndigheterna har ett stort ansvar för att ge handikappade sysselsättning. I utlåtandet påpekar utskottet bland annat att sysselsättningsstöden måste förbättras för att bättre motsvara de behov av främjad sysselsättning som handikappade har. Utskottet upprepar här det som sades då och anser att sysselsättningsstödet bör förlängas vid sysselsättning för handikappade. Dessutom bör service och sysselsättningsstöd skräddarsys speciellt för handikappade, till exempel genom att arbetsprövning och sysselsättningsstöd kombineras. Det är angeläget att handikappade kommer ut på den öppna arbetsmarknaden, både för de handikappade själva och för hela samhället, påpekar utskottet. I början kan det behövas extra stora satsningar till exempel på arbetsförhållandena och stöd för olika arrangemang. Men samhället kan få tillbaka sina satsningar mångfalt i form av lägre pensions- och sjukkostnader, om sysselsättningen ger resultat och den handikappade får en permanentare anställning.

Dessutom är det angeläget att de hinder som lagstiftningen ställer i vägen för sysselsättning av handikappade undanröjs. Ett sådant hinder är till exempel den sista arbetsgivarens ansvar när invaliditetspension beviljas. I utlåtandet om rehabiliteringslagstiftningen (ApUU 14/2002 rd) framhåller utskottet vikten av att hindren snabbt avskaffas.

Kundfokuserat förhållningssätt

Enligt den gällande lagen om arbetskraftsservice skall arbetskraftsservicen utgå från kundernas behov och fria val samt stödja dem för att de skall få sysselsättning och kunna vara kvar på den fria arbetsmarknaden. Utskottet understryker vikten av att de arbetssökandes självbestämmanderätt respekteras. Samtidigt anser utskottet att arbetskraftsservicen bör ordnas med utgångspunkt i individens rättigheter enligt grundlagen. Bland dessa rättigheter märks rätten att skaffa sig sin försörjning genom arbete, yrke eller näring som han eller hon väljer fritt. Dessutom har alla rätt att välja var de vill bo.

Utskottet påpekar att arbetskraftsservicen de senaste åren allt mer har präglats av att kunderna styrs genom kontroll och sanktioner. I värsta fall har detta kunnat leda till snedvridningar i relationerna mellan kunderna och de anställda på arbetskraftsbyråerna. Jobbsökarplanen är ett bra instrument, men är knuten till en rad sanktioner. I vissa fall är därför ett bra verktyg det största hindret för öppen växelverkan och möjligheterna att finna den bästa lösningen för varje kund. Kunderna har blivit misstänksamma och försiktiga med att föra fram sina egna behov och tankar, när deras önskemål skrivs in i jobbsökarplanen och kunnat börja användas emot dem, om de av en eller annan orsak inte förmått uppfylla villkoren i planen.

Utskottet anser att de arbetslösa i stället för kontroll behöver skräddarsydda och individuella sysselsättningsplaner i kombination med genuint stöd och uppriktig uppmuntran för att kunna uppfylla planerna. Enligt utskottet är det viktigt att satsa på ett kundfokuserat förhållningssätt. En arbetslös måste kunna komma till arbetskraftsbyrån för att få de tjänster som han eller hon har rätt till och kunna lita på att personalen lyssnar på honom eller henne, att hans eller hennes behov och önskemål beaktas och att hans eller hennes rättigheter respekteras. För att understryka detta föreslår utskottet en ny bestämmelse i 1 kap. 3 § i den föreslagna lagen om offentlig arbetskraftsservice. I bestämmelsen sägs att servicen utgår från kundens behov och fria val.

Ett individcentrerat grepp i servicearbetet kräver utan tvekan större mänskliga resurser, dvs. personal med kompetens inom kundservice. Personalen måste ha gedigna kunskaper om arbetslivet, människors förmåga att utbilda sig och utvecklas samt stor social kompetens. Även om arbetslösheten kvantitativt sett har minskat sedan de värsta krisåren på 1990-talet måste arbetskraftsmyndigheterna sätta in sysselsättningsfrämjande åtgärder för en grupp som består av människor som det är svårast att hitta arbete för. Det krävs allt mer och utpräglad personlig service för denna grupp och för att finna sysselsättningsvägar för människorna inom gruppen. Därför påpekar utskottet vikten av att framför allt arbetskraftsbyråerna får sina personella resurser tryggade. Det behövs inte bara sysselsättnings- och utbildningsanslag, utan också pengar för att anställa personal vid arbetskraftsbyråerna. Annars kan byråerna inte behålla eller rekrytera kvalificerade personer med stora insikter i arbete med kundservice. Alla arbetskraftsbyråer bör ha möjligheter att tillhandahålla individuell service och servicen bör i förekommande fall kunna tryggas genom nyanställningar. Personlig service och skräddarsydda sysselsättningsvägar är en förutsättning för att den utbildning och det arbete som ordnas med hjälp av sysselsättningsanslag skall kunna generera verkliga och bestående sysselsättningsfrämjande effekter.

Utskottet har den uppfattningen att små arbetskraftsbyråer är bättre på att tillhandahålla personlig service. De känner sina arbetslösa, vet hur arbetsmarknaden inom deras distrikt fungerar och har kontakter med aktörerna på marknaden. Det är angeläget att små och välfungerande arbetskraftsbyråer får finnas kvar, påpekar utskottet. Samtidigt bör utvägar sökas för att också de stora arbetskraftsbyråerna skall kunna ge mer personlig service.

Sysselsättning för unga

Ungdomsarbetslösheten är den mest oroväckande formen av arbetslöshet. Varje ung människa som marginaliseras från utbildning och arbetslivet är en människa för mycket i ett mänskligt perspektiv. Detta gäller såväl den unga personens som de närståendes livskvalitet, men är också en förlust för samhället, som åsamkas kostnader och går miste om en arbetsinsats. Enligt vissa bedömningar ingår cirka 15 000 unga människor i den så kallade hårda kärnan inom ungdomsarbetslösheten, det vill säga de svåraste fallen. Också deras arbetsinsats är av nöden på framtidens arbetsmarknad. Det lönar sig att ge varje ung människa personlig vägledning i utbildnings- och arbetslivet. Alla dagens unga behövs på framtidens arbetsmarknad, där de skall medverka till att öka välfärden i samhället med hjälp av sin arbetsinsats.

Det behövs adekvata resurser för att varje ung människa skall få en individuell karriärplan och vägledning för att hitta fram till en lämplig utbildning, arbetspraktik eller någon annan typ av sysselsättningsfrämjande insats. Extra viktigt är det, enligt utskottet, att det finns tillräckligt stor, kvalificerad och fast personal som arbetar med de unga. Personalen skall ha tid att satsa på personlig service och ha den nödvändiga sociala kompetensen.

I sitt utlåtande (ApUU 20/2002 rd) om propositionen med förslag till lag om utkomstskydd för arbetslösa lyfte utskottet fram kriterierna för att unga personer skall få arbetsmarknadsstöd och framhöll att avslag på arbetsmarknadsstöd inte får resultera i att unga arbetssökande går miste om servicen på arbetskraftsbyråerna. Enligt utskottets uppfattning bör unga som har svårt att få arbete och riskerar att bli utslagna på arbetsmarknaden men också unga som hör till någon etnisk minoritet få hjälp och stöd med att komma in på arbetsmarknaden eller få en utbildningsplats. Detta kan bland annat göras genom att de unga får hjälp med sin livskompetens och genom att verkstäderna för unga permanentas. Verkstäderna har gett goda resultat.

Utskottet föreslår att riksdagen godkänner ett uttalande om effektivare åtgärder för att alla arbetslösa arbetssökande under 25 år skall få hjälp med att hitta en väg ut i arbetslivet med hjälp av de instrument som till exempel läroanstalter, arbetskraftsbyråer, verkstäder, rehabilitering och individuell träning samt ungdomsarbete kan erbjuda (Utskottets förslag till uttalande).

Satsningar på regional sysselsättningspolitik

Sysselsättningsläget ser mycket olika ut i olika delar av landet. Det finns en tydlig tendens till stora skillnader mellan landskapen. Också inom en och samma storstad finns det bostadsområden där arbetslösheten är betydligt större än i landet i stort.

I lagförslaget föreslås vissa bestämmelser i sysselsättningslagen lyftas över till den nya lagen. Enligt bestämmelserna skall stat, kommuner och företag med hjälp av gemensamma ekonomiska och sysselsättningspolitiska insatser sörja för en regionalt balanserad sysselsättning så att arbetslösheten inte inom någon arbetsmarknadsregion väsentligt överstiger den genomsnittliga nivån i landet. I motiveringen till budgetpropositionen anges det årligen vad som avses med att arbetslösheten väsentligt överstiger den genomsnittliga nivån. I inget pendlingsområde får arbetslösheten på årsnivå vara högre än 80 procent av den genomsnittliga nivån i landet. För att förhindra att gränsen överskrids får anslagen börja användas redan när arbetslösheten är högre än 60 procent.

I utlåtandet om budgetpropositionen för 2003 (ApUU 18/2002 rd) påpekar utskottet att arbetslösheten i Salla kommun trots bestämmelserna har varit högre än 80 procent av den genomsnittliga nivån i landet utan avbrott sedan 1996. Utskottet upprepar här sina ståndpunkter i utlåtandet och anser det viktigt att regeringen utreder i vilka områden arbetslösheten är högre än den högsta nivå som anges i sysselsättningslagen och i motiveringen till budgetpropositionen. Vidare bör regeringen reda ut vad den höga arbetslösheten beror på och utan dröjsmål vidta åtgärder för att situationen skall motsvara bestämmelserna i sysselsättningslagen.

Utskottet understryker vikten av att insatserna mot arbetslösheten också sätts in på det regionala planet. Vidare anser utskottet att regionerna måste få betydligt större beslutsbefogenheter när det gäller att sätta in insatserna med hänsyn till regionernas egna möjligheter och behov. Detta kräver till exempel att arbetskraftsförvaltningen förbättrar sin resultatstyrning för att regionerna skall få bättre möjligheter att fatta egna beslut. Dessutom bör sysselsättningsanslagen kunna användas mer flexibelt. Det är viktigt att satsa på större långsiktighet och en mer metodisk användning av anslagen samtidigt som berörda parter måste försäkra sig om att de inte blir oanvända.

När det gäller de sysselsättningsfrämjande åtgärderna i glesbygden är det viktigt att öka efterfrågan på arbetskraft. Då spelar de statliga och kommunala sysselsättningsinsatserna en viktig roll. Viktiga verktyg för att öka efterfrågan på arbetskraft är också investeringsunderstöden i sysselsättningsfrämjande syfte. De är ägnade att stödja utvecklingsprojekt med stor betydelse för näringslivet ute i regionerna.

Också i stora stadsområden finns det omfattande svarta fläckar med arbetslöshet och fattigdom å ena sidan och stort invånarantal å andra sidan. Där är arbetslösheten avsevärt högre än den lagstadgade regionala garantin kräver. Dessa punktområden kommer inte fram i undersökningarna, eftersom de koncentrerar sig på arbetsmarknadsregionerna. Utskottet påpekar att instrumenten i sysselsättningspolitiken mera bör inriktas på att fånga upp dessa svarta arbetslöshetsområden i städerna och sätta in specialåtgärder.

Om de regionala skillnaderna i arbetslöshet skall kunna minskas dels i hela landet, dels regionalt inom större städer krävs det bättre regionala beslutsbefogenheter och större flexibilitet i de sysselsättningsfrämjande instrumenten, påpekar utskottet. Dessutom måste statens och EU:s särskilda insatser för områden med hög arbetslöshet effektiviseras.

Arbetskraftspolitisk vuxenutbildning

Ett av de största hindren för att arbetslösa skall få jobb är att de har otillräcklig eller föråldrad yrkeskompetens. Den arbetskraftspolitiska vuxenutbildningen är inriktad på att förbättra den vuxna befolkningens yrkeskompetens och möjligheter att få arbete alternativt ha kvar sitt jobb samt att främja tillgången på kvalificerad arbetskraft. I ett utlåtande (ApUU 18/2002 rd) har utskottet gått närmare in på den arbetskraftspolitiska vuxenutbildningen och målen för den. I utlåtandet understryker utskottet särskilt vikten av hög kvalitet på utbildningen och inskärper vikten av att den ger resultat. Dessutom är det enligt utlåtandet viktigt att utbildningen läggs upp med hänsyn till den lokala arbetsmarkandens kompetensbehov och att utbildningen planeras i samråd med företagen i regionerna.

I de föreslagna bestämmelserna om arbetskraftspolitisk vuxenutbildning ingår inte längre någon begränsning som föreskriver att allmänbildande utbildning inte kan förvärvas i form av gymnasie- eller högskolestudier. Genom förordning av statsrådet skall det föreskrivas om villkoren för utbildning som ger universitets- eller yrkeshögskoleexamen alternativt om gymnasiestudier. Enligt motiveringen till propositionen krävs det samordnade villkor för upphandling av utbildning för att utbildningen skall vara relevant i arbetskraftspolitiskt hänseende och för att alla medborgare skall behandlas lika. Enligt vad utskottet har erfarit skall 2 000—3 000 personer årligen delta i arbetskraftsutbildning som är inriktad på högskoleexamen. Genom den utvidgade räckvidden ökar inte den högre utbildningen och dess andel av den yrkesinriktade arbetskraftsutbildningen skall inte heller bli större utan meningen är att satsningarna skall ge högre kvalitet. I stället för att som tidigare satsa på tillläggsutbildning, fortbildning och examensinriktad fortbildning skall utbildningsinsatserna nu gälla examensinriktad utbildning som ger deltagarna bättre möjligheter att hävda sig på arbetsmarknaden eftersom de får ett examensintyg på sin kompetens. Enligt vad utskottet har erfarit stiger inte genomsnittspriset för arbetskraftsutbildning av det vidgade tillämpningsområdet.

Utskottet ställer sig bakom utbyggnaden av den arbetskraftspolitiska vuxenutbildningen och menar att reformen är både nödvändig och rationell för att varje arbetslös skall kunna få just den utbildning som ger honom eller henne bästa chanserna att få jobb. Samtidigt understryker utskottet att arbetsförvaltningen och utbildningsförvaltningen bör intensifiera sitt samarbete och noga bevaka hur reformen utfaller samt utan dröjsmål vidta åtgärder, om icke-önskvärda följdverkningar och styreffekter uppkommer.

Arbetskraftskommissionerna

För det lokala samarbetet finns det en arbetskraftskomission vid arbetskraftsbyrån. Enligt lagförslaget skall kommissionen följa upp hur den offentliga arbetskraftsservicen verkställs och vid behov göra framställningar om förbättringar. Arbetskraftskommissionerna har en del uppgifter i anknytning till utkomstskyddet för arbetslösa. Bestämmelser om detta ingår i lagen om utkomstskydd för arbetslösa.

Enligt vad utskottet har erfarit lämnade arbetskraftskommissionen i Helsingfors 2001 drygt 13 000 arbetskraftspolitiska utlåtanden. Vid varje sammanträde behandlades i snitt 250—300 fall. I Tammerfors behandlade arbetskraftskommissionen i snitt 75 fall per sammanträde 2001. Enligt vad utskottet har erfarit har arbetskraftskommissionerna i stora städer så mycket arbete med utlåtandena att de inte har några möjligheter att följa upp arbetskraftsservicen och förbättra den. I sitt utlåtande (ApUU 20/2002 rd) angående lagstiftningen om utkomstskydd för arbetslösa föreslår utskottet att det utreds hur de arbetskraftspolitiska kriterierna för utkomstskydd för arbetslösa kan förtydligas för att arbetet med att utreda om de uppfylls eller inte skall kunna reduceras. Då får arbetskraftsbyråerna och arbetskraftskommissionerna mer tid att ägna sig åt arbetsförmedling.

Utskottet upprepar sina ståndpunkter i utlåtandet och anser det viktigt att arbetsministeriet tillsammans med social- och hälsovårdsministeriet gör något för att förtydliga utkomstskyddet för arbetslösa och förbättra systemet i överensstämmelse med utskottets förslag.

Arbetskraftskommissionerna utses av arbetskrafts- och näringscentralerna på förslag av de mest representativa lokala organisationerna på arbetsmarknaden. Enligt lagförslaget skall både kvinnor och män utses till arbetskraftskommissionen. Bestämmelsen avviker från 4 § 2 mom. i jämställdhetslagen, där det sägs att det som regel skall finnas minst 40 % män och kvinnor. Avsteget från jämställdhetslagen har motiverats med att kommissionerna på små orter annars inte alltid kan få fram den expertis på de lokala förhållandena och arbetslivet i regionen som behövs.

I lagförslagets 2 kap. 4 § föreskrivs att man aktivt skall sträva efter att främja jämställdheten mellan könen vid tillhandahållande och utvecklande av samt information om den offentliga arbetskraftsservicen. Om man ser till arbetskraftskommissionernas viktiga uppgift och stora betydelse för bevakningen av hur arbetskraftsservicen verkställs och förbättras och med tanke på utlåtandena om enskilda arbetslösa människors försörjning är det enligt utskottet av största vikt att bägge könen är opartiskt representerade i arbetskraftskommissionerna. Därför föreslår utskottet att lagförslaget ändras till att jämställdhetslagen skall följas när ledamöter i arbetskraftskommissionerna utses.