Med propositionen genomförs Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/11/EU om alternativ tvistlösning vid konsumenttvister nationellt i Finland. Den bärande principen med direktivet är att ett tvistlösningsorgan ska präglas av bland annat opartiskhet, oberoende, sakkunskap, öppenhet, effektivitet och rättvisa. Syftet med direktivet är att uppnå en hög konsumentskyddsnivå och att bidra till en välfungerande inre marknad. Ekonomiutskottet tillstyrker lagförslagen utan ändringar, men med följande påpekanden.
Centraliserad behandling av försäkringsärenden i Försäkringsnämnden.
Vid utfrågningen av de sakkunniga lyftes frågan fram om tvistemål baserade på försäkringsavtal kan koncentreras till Försäkringsnämnden. Det skulle i så fall kräva att hela ärendegruppen undantas konsumenttvistenämndens behörighet. Ekonomiutskottet menar att begränsningar i behörigheten skulle minska konsumenttvistenämndens roll som allmänt tvistlösningsorgan med behörighet för så gott som alla typer av konsumentavtal. Försäkringsnämnden och finansieringen av den är inte reglerad i lag och det skulle i så fall inte finnas några garantier för en alternativ tvistlösningsmekanism i den här typen av ärenden. Även om det i dagsläget inte finns något som talar mot fortsatt verksamhet i Försäkringsnämnden, anser utskottet det inte motiverat att frångå ett fungerande system till förmån för ett osäkert läge, särskilt som vinsterna med en överföring är relativt små. Med en sammansättning i konsumenttvistenämnden som inbegriper en sektion för försäkringsärenden kan man säkerställa att nämnden besitter adekvat expertis också i försäkringsfrågor.
Kontakt med konsumentrådgivningen som förutsättning för att konsumenttvistenämnden behandlar ett ärende.
Bestämmelsen har ansetts tillföra behandlingen av konsumentärenden större effektivitet. Nämnden kan i vilket fall som helst bestämma att ta upp ett ärende till behandling, om det sannolikt inte hade tillfört något mervärde att konsumenten först kontaktar konsumentrådgivningen. Nämnden måste i vilket fall som helst följa förvaltningslagen (434/2003, 21 §) som föreskriver att en myndighet som av misstag har tillställts en handling för behandling av ett ärende där den inte är behörig genast ska överföra handlingen till den myndighet som den anser vara behörig. Den som har sänt handlingen ska underrättas om överföringen.
Konsumentrådgivningen som tvistlösningsorgan.
Vid utfrågningen av de sakkunniga väcktes frågan om konsumentrådgivningen kan betraktas som ett tvistlösningsorgan enligt direktivet. Direktivet innehåller en del procedurregler som organet är tvunget att följa vid behandlingen av alla tvistemål. Det kan leda till att den nuvarande flexibiliteten i konsumentrådgivningen försvinner. Ekonomiutskottet anser det inte lämpligt att konsumentrådgivningen blir ett tvistlösningsorgan som avses i direktivet.
Hur trafikskadeärenden behandlas.
Konsumenttvister om trafikförsäkringar ingår i direktivets tillämpningsområde. Följaktligen måste konsumenterna ha möjlighet att hänskjuta tvistemål inom det området till ett alternativt tvistlösningsorgan. För att säkerställa samordnad tvistlösning är det lämpligt att också oenigheter som initieras av den skadelidande avgörs i trafikskadenämnden.
Ekonomiutskottet påpekar att de största ändringarna av att direktivet genomförs sannolikt hänger samman med att konsumenttvister måste behandlas inom 90 dagar. Tiden räknas från och med att organet har tagit emot alla handlingar som behövs för att avgöra ärendet. Om ett enskilt ärende är komplicerat och behandlingen därför drar ut på tiden, ska parterna underrättas om detta och få en uppskattning av när en rekommendation om lösning kan ges. Med tanke på den nya fristen håller ekonomiutskottet med den oro för konsumenttvistenämndens resurser som kom fram vid utfrågningen av de sakkunniga.