Motivering
Allmänt
Redogörelsen för den nationella energi- och
klimatstrategin är en uppdatering av strategin från 2008.
Regeringen lägger fast 120 riktlinjer. De gäller
bl.a. Finlands ståndpunkt till EU:s energi- och klimatpolitik
efter 2020, energieffektivitet, beredskap för att ytterligare
minska växthusutsläppen, tilläggsåtgärder
för att främja förnybar energi, styrning
av åtgärderna på konsumentområdet, åtgärder
för att möta utvecklingen på den europeiska
och den nationella elmarknaden, säkerställande
av självförsörjningen i fråga
om eltillförsel och fjärrvärmerelaterade
frågor. Strategin drar vidare upp riktlinjer för åtgärderna
för ren energi fram till 2035 som ska hjälpa att
ytterligare minska utsläppen från energiproduktion, boende
och trafik och samtidigt skapa ny teknik för export.
Av redogörelsen framgår det att man avser hålla
fast vid huvudtaktiken i strategidokumentet från 2008.
Vid behandlingen av 2008 års redogörelse underströk
utskottet att de styrmedel som väljs måste vara
väl samordnade och kostnadseffektiva.
Den uppdaterade strategin tar främst fasta på att
säkerställa att de nationella mål som
uppställts för 2020 uppnås och att bereda
väg för EU:s energi- och klimatpolitiska mål
på längre sikt. Arbetet på att ta fram
en ny färdplan för att öka energieffektiviteten
och effektivisera användningen av förnybara former
av energi har inletts i år. En parlamentarisk energi- och
klimatkommitté har getts uppdraget att bereda denna energi-
och klimatfärdplan, som sträcker sig till 2050.
I den ska man bedöma metoderna och kostnaderna för
att bygga upp ett koldioxidsnålt samhälle och
minska växthusgasutsläppen med 80—95
procent fram till 2050 från 1990 års nivå.
Ekonomiutskottet fokuserar i sitt betänkande på de
teman som kommittén uppmanas notera när den tar
fram färdplanen. Utskottet instämmer i miljöutskottets
ståndpunkt att arbetet med färdplanen bör
gå undan i rask takt. Beredningen bör präglas
av öppenhet och ha siktet inställt på ambitiösa
mål. Men samtidigt gäller det att värna
om näringslivets konkurrenskraft såväl här
hemma som i Europa i stort.
Redogörelsen behandlar vattenkraften styvmoderligt.
Vattenkraften är en inhemsk, förnybar, utsläppsfri
och inte minst till sina regleregenskaper förträfflig
elproduktionsform. Dessutom kunde redogörelsen gärna
ha innehållit ett resonemang kring energibeskattning.
En ny miljö.
Den utdragna konjunktursvackan och den fortsatt pågående
strukturomvandlingen har skapat en miljö som man inte kunde
förutse när målen lades fast. Allt tyder
i alla fall på att Finland kan nå utsläppsmålen
fram till 2020 med förbehåll för den
osäkerhetsfaktor som den icke-utsläppshandlande
sektorn utgör. Utskottet vill här upprepa sin
ståndpunkt i betänkandet om 2008 års
redogörelse, nämligen att utvecklingen inte gått
såsom man kalkylerat och att kalkylerna därför
måste uppdateras och ställning tas till om det
behövs ytterligare åtgärder för
att de uppställda målen ska nås. Strategin
2008 utgick från att den totala elförbrukningen är
98 TWh 2020. Men till följd av de ekonomiska konjunkturerna, den
fortsatta strukturomvandlingen och tidigare beslut som påverkar
energisektorn kalkylerar man nu att elförbrukningen kommer
att vara 94 TWh. Prognosen är emellertid osäker
beroende på att industrin just nu genomgår en
omvälvande strukturomvandling. Finlands hopp står till
nyindustrialisering som ska värna vårt välfärdssamhälle.
En brist i redogörelsen, som även utlåtandeutskotten
påtalat, är den ytliga analysen av omvärldsförändringarna.
Den ger inte en heltäckande bild av hur energimarknaden
förändrats. Det har skett stora omvälvningar
på energimarkanden när bl.a. okonventionella kolväten (skiffergas
och skifferolja) och flytande naturgas fått ett starkt
fotfäste på marknaden. Flera av de experter utskottet
hört anser att det ännu inte är slut
på strukturomvandlingen inom energisektorn. Redogörelsen
hade varit ett ypperligt medium för att identifiera osäkerhetsfaktorer
och diskutera olika scenarier. Här saknas en bredare analys
av matchningen mellan mål och medel eller av hur dessa
indirekt påverkar statsfinanserna på sikt. Med
tanke på rapporteringen och bedömningen av de
politiska åtgärdernas effekter och genomslag vore
det de facto angeläget med en uppföljning. De
som arbetar med att ta fram kostnadseffektiva styrmedel eller välja
mellan dem bör kunna förlita sig på noggranna
undersökningar av hur de olika alternativen påverkar inkomstbildningen,
de regionala styrkorna, den totalekonomiska effektiveten och uppfyllandet av övriga
politisk mål såsom existerande biodiversitet och
utveckling i glesbygden. Det är viktigt att beakta omvälvningarna
på energimarknaden i arbetet på färdplan
2050, understryker utskottet.
Under utfrågningen i utskottet var de sakkunniga oroliga
för att världsmarknadspriset på olika
energikällor gör det svårt att nå klimat-
och energimålen. Priset på stenkol har redan länge varit
exceptionellt lågt, vilket lett till ökad stenkolsanvändning
runt om i världen. I utsläppshänseende
hör stenkolet till de farligaste bränslena, och
därför att det särskilt prekärt
att just den här energiformen är så billig.
Också på marknaden här hemma kan vi se
de negativa effekterna.
Nationella mål och självförsörjning
på energiområdet.
Geografiska och klimatologiska omständigheter gör
att en trygg energiförsörjning till ett rimligt
pris blir en kritisk faktor för Finland. I och med att
vår industri är energiintensiv och mer än
två tredjedelar av vårt energibehov måste
täckas med import, är Finland mycket sårbart
för störningar på den globala energimarknaden.
En trygg energiförsörjning till rimligt pris, även
under konsumtionstoppar, kräver en högre självförsörjningsgrad
och bättre energieffektivitet. För närvarande
vilar leverans- och försörjningstryggheten i allt
väsentligt på att vår energiproduktion är
splittrad på olika produktionsformer. Även om
det här har visat sig vara en välfungerande modell,
måste vi försöka minska importens andel.
Importens relativt stora andel bidrar till en sämre leveranssäkerhet
och ojämvikt i bytesbalansen. Man kan räkna med
att situationen förblir oförändrad tills
Olkiluoto 3 tas i drift. Men också därefter kommer
effektnivåerna att vara lägre än vad
de europeiska målen förutsätter. Det
torde dröja ända till 2020-talet innan Finland
blir något så när självförsörjande
i fråga om elproduktion; då tas de kraftverksenheter
i drift som statsrådet genom principbeslut gett tillstånd
till och produktionen av förnybar el ökar.
EU-lagstiftning
Energi- och klimatproblemen är gemensamma för
hela världen, och därför måste
också lösningarna vara globala. Även
om måluppfyllelsen på nationell nivå och
EU-nivå har en viss relevans för de globala klimat-
och energifrågorna, behövs det självfallet
målprogram på internationell nivå. För
företag som konkurrerar på den internationella
marknaden vore det effektivaste styrmedlet ett globalt system där
utsläppen åläggs ett rättvist
marknadspris som företagen betalar var de än befinner
sig.
När det gäller de energi- och klimatpolitiska målen
för tiden efter 2020 tvingas man ta ställning
till hur mycket ensidiga satsningar man är beredd att göra
utan hänsyn till andra länder. Målen
för 2020 är EU:s egna, utan förankring
i en bindande internationell överenskommelse. En bred internationell överenskommelse
skulle onekligen vara det effektivaste sättet att nå de uppställda
målen, men en sådan låter sig inte göra
med lätthet. I synnerhet i det rådande ekonomiska
läget tvingar den europeiska industrins konkurrenskraft
EU att ompröva målnivån.
Mål.
EU har satt upp egna bindande klimat- och energimål
för 2020: minska växthusgasutsläppen
med minst 20 procent, öka andelen energi från
förnybara energikällor till 20 procent och förbättra
energieffektiviteten med 20 procent jämfört med
de beräknade nivåerna. Som det ser ut nu kommer
målen att nås. Men en kombination av så här
många separata mål har upplevts som svårgenomförbar.
I många sakkunnigyttranden har det påpekats att
ett enda mål hade varit kostnadseffektivare och hade styrt
investeringarna mer systematiskt.
Problemet med flera bindande mål är att de kan
ge upphov till överlappande eller motstridiga styrmekanismer
som tar ut varandras effekt och ökar kostnaderna. Därmed
genereras inte heller tillräckligt med ekonomiska incitament för
kolsnåla investeringar.
Handeln med utsläppsrätter.
EU:s system för utsläppshandel inleddes i
januari 2005. Syftet med handeln är att minska växthusutsläppen
där det är kostnadseffektivast. Handeln omfattar
ca 45 procent av de totala växthusgasutsläppen inom
EU och drygt hälften i Finland. Meningen är att
utsläppen från de verksamheter som omfattas av
handelssystemet inte ska överskrida ett fastlagt tak. Den
1 januari 2013 inleddes en tredje handelsperiod som löper
till 2020. Under den perioden ska den handlande sektorn nå en
utsläppsminskning på 21 procent jämfört
med 2005.
Priset på en utsläppsrätt har överskridit
30 euro när det varit som högst. Den avtynande
ekonomiska aktiviteten i EU har blottat strukturella problem i systemet.
För att avhjälpa dem måste hela systemet
ses över. Priset är nu nere i under fem euro,
främst beroende på att produktion och utsläpp
minskat i det rådande ekonomiska läget. Trots
det låga priset underskred utsläppen de tilldelade
utsläppsrätterna och de outnyttjade rätterna
förs över till den tredje perioden (2013—2020).
Följaktligen räknar kommissionen med att också den
tredje perioden kommer att uppvisa ett överskott. Utsläppshandeln fungerar
alltså inte till belåtenhet, eftersom det låga
priset inte ger en tillräckligt stark prissignal för
koldioxidsnåla investeringar. Kommissionen har tagit initiativ
till att balansera upp utbudet och efterfrågan på utsläppsrätter.
I november 2012 lämnade kommissionen en rapport om läget
på den europeiska kolmarknaden. Rapporten redogör
för läget på marknaden för utsläppsrätter,
föreslår en justering av tidsplanen för auktioneringar
som en åtgärd på kort sikt för
att påverka överutbudet de första åren
av den tredje handelsperioden och lägger fram strukturella åtgärder
för att balansera upp utbud och efterfrågan på utsläppsrätter.
Flera experter som utskottet hört hävdar att utsläppshandeln
trots allt är den bästa och för samhället
billigaste metoden att minska utsläppen, förutsatt
att den fungerar på marknadsvillkor. En utsläppsrätt
bör kosta avsevärt mer än i dag för
att locka till investeringar i utsläppsfri produktion.
Men framför allt behöver systemet omstruktureras
för att förbättra förutsebarheten och
marknadsmekanismens funktion. Utsläppstaket bör
läggas fast på lång sikt och en undersökning
göras av om systemet kunde utsträckas till andra
sektorer. Vidare behöver det skapas en mekanism som reglerar
efterfrågan och utbud och som förhindrar ett prisras
exempelvis under en konjunktursvacka. Då skulle systemet
inte hela tiden behöva justeras.
Förnybar energi
Flis.
Förväntningarna på flis är
högt ställda. Finland har tänkt sig att
uppfylla merparten av åtagandet om förnybar energi
med flis, eftersom den är ett kostnadseffektivt alternativ.
Målet för flisanvändning kan uppnås
i kraftvärmeproduktion och i separat värmeproduktion.
Användningen av flis kan ökas mest i kommunala
kraftvärmeanläggningar och i koldrivna kraftvärmeanläggningar.
Men ett argument för skogsbaserad biomassa kräver
som underlag mer forskning och effektivare leveranskedjor och logistik.
När det gäller flisförsörjningen är
det angeläget att sänka drivningskostnaderna,
trygga tillgången till kvalificerad arbetskraft och integrera
drivningen. Dessutom behöver såväl materialets
lagringsduglighet som transporteffektiviteten förbättras. Vidare
måste skogsägarna aktiveras att sälja
energived och uttaget av energived bör ske med hänsyn
till hållbarhet och följdverkningar. Bristerna
i leveranssäkerhet och kvalitet måste åtgärdas.
Om skogsindustrin skär ner på sin verksamhet i
Finland och den industriella avverkningen därmed minskar,
finns det risk för att det blir svårt att öka
användningen av flis.
Att utvidga hållbarhetskriterierna för fasta biobränslen
till att gälla alla slag av fasta biomassor skulle just
nu äventyra hållbarheten när det gäller
skogsbiomassa som används för energiproduktion.
Finland bör genomgående i sin internationella
klimatpolitik poängtera träets kolneutralitet
och särskilt i samband med förhandlingarna om
RES-direktivet säkerställa att all ved som skogs-
och energiindustrin använder för närvarande
betraktas som godkänd råvara oavsett användningsändamål.
Finland måste säkerställa skogsbiomassans
tillgänglighet även framgent.
Vindkraft.
Vindkraftskapaciteten kan ökas betydligt. I slutet
av 2012 fanns det i Finland 163 kraftverk med en sammantagen effekt
på 288 MW. De producerar ca 0,7 procent av den förbrukade
elen i Finland. Enligt 2008 års strategi var målet
att öka den vindkraftsproducerade elens andel till 6 TWh
fram till 2020. Redogörelsen har lyft målet till
ca 9 TWh fram till 2025. Det innebär att produktionskapaciteten
måste ökas till ca 2 000 MW. För
att målet ska nås stöds vindkraften genom
ett garantiprissystem (inmatningstariff): när börspriset
på el är lägre betalar staten skillnaden
mellan garantipriset och börselpriset.
Problemet med att bygga ut vindkraften är att vindkraftverken
på grund av sin särkaraktär stör näromgivningen.
Därför krävs det en flerstegsprocess
för att få tillstånd att inleda verksamheten.
Bestämmelserna om bullret från vindkraftverk har
blivit en flaskhals i tillståndsprocessen. Branschaktörerna
som vill investera ser tillståndsmyndigheternas oenhetliga
praxis som ett stort osäkerhetsmoment. Utskottet inskärper att
tillståndspraxis för vindkraftverk måste
vara enhetlig i hela landet och att bullergränserna inte får
läggas fast så att de olikbehandlar olika branscher.
Vi har bara ett begränsat antal områden med gynnsamma
vindförhållanden och ofta gör den tidigare
verksamheten där det omöjligt eller svårt
att uppföra vindkraftverk. Områdesanvändningsintressena
går ibland i sär; bl.a. sammanfaller de inte med
försvarsmaktens behov. Bedömningen av konsekvenserna
för radaranläggningar och en eventuell kompensation
för dem påverkar i högsta grad i vilken
takt vindkraftprojekten framskrider. Vindkraften är en energiproduktionsform
med dålig störningstålighet även
i det avseendet att de meteorologiska förhållandena,
ogynnsamma eller gynnsamma för vindkraften, ofta är
desamma för samtliga vindkraftverk inom ett stort geografiskt
område. Vindkraften kan därmed inte vara den enda energikällan
utan det behövs alltid kompletterande reglerkraft.
Försök har gjorts att främja vindkraften
bl.a. med hjälp av speciallagstiftning ( och RP
84/2013 rd). Det största hindret för
vindkraftsutbyggnad är emellertid enligt branschaktörerna
att tillståndsförfarandet är så komplext och
att praxisen inte är densamma i hela landet. Strategin
i redogörelsen är ett steg i rätt riktning när
man i stället för enstaka eller små vindkraftverksgrupper
vill satsa på större komplex, menar utskottet.
Biogas.
I biogastekniken utnyttjar man bakteriers naturliga förmåga
att bryta ner organiskt material till metan. I biogasverk sker denna
process under kontrollerade förhållanden så att
metanet kan tillvaratas för att användas som förnybart
bränsle. Biogas produceras i biogasverk vid reningsverk,
biogasverk för fast kommunalt avfall och biogasverk på lantgårdar.
Dessutom tillvaratas biogas vid biogaspumpstationer på soptippar.
Biogas kan produceras genom rötning av allt slags organiskt
avfall utom trä.
I likhet med jord- och skogsbruksutskottet anser ekonomiutskottet
att redogörelsen inte anger tillräckligt specifika
mål för hur mycket användningen av biogas
ska öka. Småskalig biogasproduktion skulle öka
den diversifierade energiproduktionen, ersätta fossil energi
och förbättra självförsörjningen
på energiområdet. Biogasverken kämpar
för närvarande med lönsamhetsproblem
bl.a. på grund av priset på startinvesteringar.
De fasta investerings- och driftskostnaderna naggar lönsamheten
oskäligt mycket i kanterna inte minst vid småskaliga
biogasverk.
Torv.
Torv har en viktig roll som stödbränsle för biomassa.
Utskottet anser redogörelsens riktlinjer för torvanvändning
vara bra. Undersökningarna, uppföljningen och
bedömningen av vilka konsekvenser användningen
och återställandet av myrmarker och torvmarker
har i klimathänseende bör fortsätta
och effektiviseras i syfte att minska de osäkerhetsfaktorer
som är förenade med utsläpp och kolsänkor.
Dessutom bör det utredas om det går att styra
minskningen av torvanvändningen till torv som
har de största utsläppen under livscykeln utan
att energiproduktionen drabbas av stora teknisk-ekonomiska olägenheter.
Enligt regeringsprogrammet ska användningen av torv i energiproduktion
minskas systematiskt utan att torven ersätts med kol. Torvutvinningen
ska inriktas i enlighet med statsrådets principbeslut om
hållbart och ansvarsfullt nyttjande och skydd av myr- och
torvmarker.
Återvinning av avfall.
I redogörelsen framhålls det att begränsningar
i avfallsdeponeringen kommer att leda till ökad avfallsförbränning. Det är
faktiskt mycket bättre att avfallet används för
energiutvinning än att det läggs på en soptipp.
Förbränning försämrar emellertid
företagens möjligheter att återvinna
avfallet eller utnyttja det som förnybar råvara.
I stället för att gå in för
massförbränning av avfall borde Finland bli ett
föregångsland på återvinningsområdet.
Stödsystem.
När det gäller metoderna att nå målen
för förnybar energi och energieffektivitet har man
i vissa fall ännu inte kommit längre än
till forsknings- eller utvecklingsstadiet. Det krävs ett
resultatrikt utvecklingsarbete för att nå de energipolitiska
målen. Offentlig FoU-finansering är ett viktigt
incitament inte minst i det rådande ekonomiska läget:
i en utdragen konjunktursvacka anser företagen det alltför
riskabelt att satsa på utveckling.
Hur som helst är stödsystemet för
energisektorn mycket komplicerat, konstaterar utskottet.
De olika stöden administreras inom tre förvaltningsområden
(arbets- och näringsministeriet, miljöministeriet,
jord- och skogsbruksministeriet) och är inkommensurabla
i statistiskt hänseende. Energi- och klimatfinanseringen 2011—2013
ingår i en bilaga till redogörelsen (tabell 7-1),
men tabellen är inte heltäckande och siffrorna
inte kommensurabla. Utskottet vill inskärpa att det inte är
hållbart på sikt att energiproduktionen vilar
på offentliga stödsystem. Det behövs
mekanismer där offentlig sektor utan att tillgripa direkta
stöd gynnar bestämda metoder för att
producera energi. En icke ekonomisk stödform kunde exempelvis
vara att styra den offentliga upphandlingen så att innovationer
inom förnybar energi får en grogrund och kundreferenser
inom offentlig sektor.
Medborgarnas påverkansmöjligheter
Konsumenter.
Allmänhetens intresse för energieffektivitet
har ökat i takt med att konsumentpriset på el
och medvetenheten om klimatförändringen ökat.
Med information och vägledning kan man uppmuntra finländarna
att genom egna val påverka energikonsumtionen. Utskottet
har i ett tidigare betänkande (EkUB 9/2009
rd) framhållit att medborgarna bör ges
konkreta hjälpmedel som gör det lättare
att konsumera hållbart. Exempelvis kan bygglagstiftningen
på sikt ge medborgarna större möjligheter
att påverka sitt energifotavtryck från boendet.
I de nya byggbestämmelserna beräknas för nybyggen
den totala energiförbrukningen, dvs. ett E-tal. Ju lägre
E-talet är, desto bättre är byggnadens
energiprestanda. E-talet är resultatet av förbrukningen
av köpt energi viktad med energiformsfaktorer. I beräkningen
tas hänsyn till värmeförluster, uppvärmningssätt
och produktionsformen för den energi som används
i uppvärmningen. Om en del av den el som behövs
i byggnaden är egenproducerad med fastighetens egen utrustning
ur t.ex. sol eller vind, gottgörs denna del i beräkningen.
I det fallet sjunker energibehovet och E-talet. Beräkningen
gynnar förnybar energi. Man kan också få ner
E-talet med hjälp av värmeisolering, värmeåtervinning
och val gällande byggnadens storlek och våningsantal. Utskottet
menar att det bör vara möjligt att med hjälp
av smarta elnät sänka E-talet också när
förnybar energi levereras till fastigheten utifrån.
Ökat träbyggande ger avsevärd miljönytta. När
man ersätter energiintensiva material med trä,
binds kolet för lång tid i träet. Eftersom
erfarenhetsbaserad information om nya byggtekniker inte hunnit ackumuleras
när bygget står klart, bör man våga
ta steget ut och ändra anvisningar och bestämmelser,
om de visar sig vara oförenliga med verkligheten.
Småskalig produktion.
Jordvärme, solkraft, små vattenkraftverk och
små vindkraftverk är typiska exempel på småskalig
produktion. Under sakkunnigutfrågningen i utskottet framgick
det att lösningarna blir särskilt effektiva om
man kombinerar flera förnybara energikällor (hybridlösning).
Kombinationen jordvärme-solenergi är ett exempel
på en sådan lösning. Stödpolitiken
har inte resulterat i investeringar och nätbolagen har sölat
med att öppna för möjligheten att mata
nätet med el från småproducenter. En
styrning av markanvändningen, en tydlig investerings- och stödpolitik
med framförhållning och ett lättare nättillträde
för småskalig produktion är vad som behövs
för att få till stånd en ändring.
En utveckling av tekniken för småskalig produktion
ger bättre leveranssäkerhet för lokal
energi men ger också en enorm tillväxtpotential.
Energiförbrukningen tenderar allt mer öka i framväxande
ekonomier, där majoriteten av befolkningen är
utom räckhåll för elnätet. Ny
teknik och nya referensanläggningar som tagits fram för
hemmamarknaden ger chanser till tillträde till den internationella
marknaden.
Trafik.
Finland är ett land med gles bosättning och
långa avstånd. För att Finland ska stå sig
i konkurrensen måste näringslivets logistikkostnader
kunna hållas på en rimlig nivå trots
det ofördelaktiga utgångsläget jämfört
med många konkurrentländer. Att utnyttja informationsteknik
i trafiken och ta fram smarta trafiktjänster ger helt nya
möjligheter till logistisk effektivitet och utsläpps
- och kostnadsminskning. Kommunikationsutskottet ser i sitt utlåtande
(KoUU 19/2013 rd) förbättrad
energieffektivitet, en övergång till kolsnåla
energiformer, främjande av kollektivtrafik samt gång-
och cykeltrafik plus en övergripande effektivisering av
trafiksystemet som viktiga åtgärder för
att minska trafikutsläppen. Ekonomiutskottet instämmer
till fullo.
Här i Finland har vi både råvaror
och spetskometens för att ta fram och vidareförädla
biodrivmedel. Inte heller behöver det nuvarande distributionsnätet ändras
särskilt mycket om användningen av flytande biobränslen ökar.
Ekonomiutskottet understöder i likhet med jord- och skogsbruksutskottet
helhjärtat redogörelsens förslag om ökad
produktion och användning av inhemska biodrivmedel, bioflygbränslen
och inhemsk biogas. Finland har höjt EU-åtagandet gällande
andelen förnybara drivmedel från 10 till 20 procent.
Lagstiftning om distributionsskyldighet för biodrivmedel
borgar för att målet faktiskt nås.
Miljöpolitiken gällande internationella transporter
har blivit strängare, vilket sätter vår
ekonomiska utveckling på hårt prov. När
sjöfartskostnaderna stiger får det direkta konsekvenser för
de finländska exportföretagen. Fartygstrafikens
villkor kommer inom en snar framtid att påverkas av åtminstone
svaveldirektivet och hotas dessutom av ett eventuellt kvävedirektiv
och en utvidgning av den utsläppshandlande sektorn. För
att kunna kompensera upp för detta måste Finland
försöka lägga sig i den miljöteknologiska
framkanten för att trafikföretagarnas behov av
ny teknik till följd av miljökraven ska skapa finländsk
marinindustriell affärsverksamhet. Den ökande
användningen av flytande naturgas (LNG) öppnar
för nya möjligheter och följaktligen är
det viktigt att bygga infrastrukturen så att den kan tillgodose
nya behov.
Jordbruk.
När det gäller livsmedelsproduktionen har
försörjningstryggheten hög prioritet
i anpassningen till klimatförändringen. Vår
klimatpolitik bör alltså gå hand i hand
med en tryggad inhemsk jordbruksproduktion. Åkeranvändningen
måste betraktas utgående från tryggad tillgång
till inhemsk råvara i livsmedelsproduktionen. Den globala
utvecklingen kommer sannolikt redan under de närmaste årtiondena
att öka trycket på att öka vår
livsmedelsproduktion. Denna utmaning måste mötas
med ändringar i primärproduktion, lagring, hantering
och distribution. Klimatförändringen leder till
temperatur- och nederbördsförändringar
som påverkar skördarna och jordens lämplighet
för odling. Klimatuppvärmningen väntas
föra med sig nyttiga förändringar för
livsmedelsproduktionen i den tempererade zonen, men också problem.
Vi för större områden som lämpar
sig för odling, skördetiden blir längre
och spannmålsskördarna bättre, men dessa
fördelar undermineras av frekventare extrema väderfenomen.
Livsmedelssektorns möjligheter att tackla klimatförändringen
beror på hur den kan påverka medborgarnas konsumtionsvanor
och minska svinnet i livsmedelskedjan. I Finland har vi ett svinn
på 10—15 procent i matkedjan, och lyckas vi minska
det minskar också växthusutsläppen omedelbart. Även
jord- och skogsbruksutskottet har i sitt utlåtande poängterat
vikten av att minska livsmedelssvinnet.
Vårt val av mat påverkar också växthusutsläppen.
Matportioner med exakt samma kalorimängd eller näringsvärde
kan skilja sig markant från varandra vad gäller
utsläpp av växthusgaser. Utmärkande för
animala produkter och vissa vegetabiliska produkter som slukar produktionsresurser
är
att de ger upphov till stora utsläpp.
Livsmedelsproduktionen är nära kopplad till markanvändningen — skog
förvandlas till åkrar och betesmarker. Markanvändningen
påverkar atmosfärens sammansättning,
ekosystem och lokalklimatet genom att rubba vattencirkulationen.
EU har de facto börjat reglera dels de indirekta förändringar
i markanvändningen som beror på ökad
användning av biodrivmedel, dels de växthusgasutsläpp
detta generar. Västhusgaserna anses uppstå när
produktionen av biodrivmedel enligt EU:s hållbarhetskrav
annekterar odlingsmark som tidigare använts för
livsmedelsproduktion, som i sin tur annekterar skog eller våtmark.
Utskottet har senast tagit ställning till reglerna för
markanvändningens indirekta effekter i sina utlåtanden EkUU
7/2013 rd och EkUU 37/2013
rd.
Avslutningsvis
Nya tillväxtområden banar väg.
Offentlig upphandling spelar en viktig roll när det
gäller att främja nya innovationer och öka
den ekologiska hållbarheten. Offentlig sektor bör
föregå med gott exempel och ta i bruk ny teknik;
genom riktad efterfrågan kan den påverka marknadsutbudet.
Cleantech är en av de starkaste tillväxtbranscherna
i Finland. I dagsläget är hemmamarknaden inte
stor nog för bioekonomiska försök, demonstrationsprojekt
och referensanläggningar i större skala. Branschens
utveckling försvåras av att tillståndförfarandena är
splittrade och den rättsliga förutsebarheten dålig.
Framtidsutskottet påpekar i sitt utlåtande om
redogörelsen att det är angeläget att
kunnandet i fråga om smart mätning kommersialiseras
och exporten främjas. Ekonomiutskottet välkomnar
varmt detta nya perspektiv. Branschkunnandet kan utnyttjas inte
bara i smarta elnät utan också i trafiken och byggandet.
I och med att infrastrukturen och tjänsterna blir allt
mer automatiserade, öppnar det för mångsidiga
tillämpningsmöjligheter för kunnandet
inom smart mätning.
Energieffektivitet.
Energieffektivitet är en bra och kostnadseffektiv metod
för att minska utsläppen. Även inom denna
sektor har Finland gediget kunnande och exportmöjligheter.
Det är redan nu mycket vanligt med kontrakt om energieffektivitet
inom industrin.
Offentlig sektors roll.
Som ovan konstaterats i flera sammanhang kan ett offentligt
stöd vara A och O när nya utvecklingsprojekt kör
igång. Men på lång sikt måste
lösningarna vara lönsamma även utan stöd.
På den här punkten håller utskottet med
redogörelsen om att uppfyllandet av miljömålen
genom exportfrämjande hemmamarknadsmekanismer är
den bästa metoden att minska kostnadseffekterna av de mekanismer
som skapats av miljöskäl och att omvandla dem
till fördelar. Det är viktigt att satsa stort
på utveckling av energi- och miljöteknik och se
till att innovationer får kommersiell spridning och export. Klimatskyddet
får inte bara ses som en börda utan som en möjlighet
för finländskt teknologikunnande (EkUB
9/2009 rd och EkUB 8/2006 rd).
Ett faktum som framgår av alla sakkunnigyttranden är
att såväl produktionsindustrin som energiindustrin
gärna ser att energipolitiken blir mer långsiktig
och konsekvent. En kortsiktig eller inkonsekvent lagstiftning uppmuntrar
inte till investeringar eller produktutveckling. Styrinstrumenten
måste vara likriktade och väl samordnade. Styrningen
måste ta fasta på produktionens effekter, inte
på den tillämpade tekniken. De styrinstrument
man stannar för måste vara kostnadseffektiva och
marknadsmässiga. Dessutom bör valet av instrument
ske med hänsyn till deras sammantagna effekt.
Just nu grunnar EU på nya strategier för sin energi-
och klimatpolitik. I den berednings- och beslutsprocessen måste
Finland ta en aktiv och kreativ roll för att reglerna ska
ta hänsyn till våra, från det övriga
Europa avvikande premisser. Finland måste till underlag
för besluten systematiskt leverera forskningsrön
och statistik om skogarnas tillväxt i det norra skogsbältet
och användning för energiproduktion.