Motivering

Om krisen i euroområdet ska lösas är det nödvändigt att euroområdet iakttar en disciplinerad ekonomisk politik och följer ingångna avtal. Därför är det motiverat att samla ihop det finanspolitiska regelverket i ett finanspolitiskt fördrag i syfte att stärka budgetdisciplinen i euroområdet, de offentliga finansernas stabilitet och euroländernas inbördes förtroende, men detta får inte leda till att den nationella budgetmakten kringskärs. När riksdagen 1998 beslutade att Finland bland de första länderna skulle gå med i Ekonomiska och monetära unionen varnade Centern i Finland redan då för att det leder oss mot en förbundsstat och mot solidariskt ansvar för ekonomin inom euroområdet.

Motivering

Sannfinländarna stöder en skärpt budgetdisciplin, men vi kan ändå inte godkänna fördraget om en förstärkt ekonomisk union, där man i onödan avstår från delar av Finlands ekonomisk-politiska självständighet med budgetdisciplinen som täckmantel. Finland behöver till skillnad från krisländerna inte EU eller kommissionen för att stärka marknadens tilltro till att vi för en ansvarsfull ekonomisk politik. Det är mycket svårt att se hur en ökad finanspolitisk makt för kommissionen skulle tillföra något till vår ekonomiska politik.

Ekonomiska perspektiv

Det föreslagna nya måttet på budgetdisciplin, strukturellt underskott, är enligt sannfinländarnas mening ett bra tilläggsmått när man bedömer hållbarheten i de offentliga finanserna. Samtidigt är det ytterst problematiskt som numerisk regel för finanspolitiken: det strukturella underskottet är ett begrepp inom den ekonomiska teorin och det går inte att observera direkt i den samhällsekonomiska statistiken. Det måste räknas ut med hjälp av olika premisser och statistiska metoder. Problemet blir då att det strukturella underskottet ur teoretisk synvinkel kan räknas ut "rätt" på flera sätt som ger mycket olika resultat. En bra bild av problemet får man genom att se på de uträkningar av Sveriges strukturella underskott 2001—2005 som Riksbanken gjort med olika metoder.Boije, Robert (2004), The general government structural balance, Economic Review 1/2004, Riksbanken. Exempelvis varierade det strukturella underskottet mellan 0,8 % och 2,0 % uträknat med 2004 års material.

En uppskattning av det strukturella underskottet är en grannlaga uppgift inte bara när det gäller val av metodologi, utan också när det gäller prognoserna om framtida ekonomisk tillväxt, och en exakt uppskattning av nivån på underskottet går att få först med flera års fördröjning. Det som gör situationen särskilt problematisk är att felen i de ekonomiska prognoserna är som störst vid konjunktursvängningar, dvs. uttryckligen när det är som sannolikast att finanspolitikens numeriska regler inte följs. Något som mycket väl beskriver dessa problem är att de krisande länder (Irland och Spanien) som inte brutit mot stabilitets- och tillväxtpakten inte heller skulle ha brutit mot den nya regeln om strukturellt underskott. Enligt de beräkningar som gjorts med aktuella uppgifter bröt dessa länders underskott 2008 visserligen klart mot regeln, samtidigt som ländernas underskott inte bröt mot regeln enligt de kalkyler som då gjordesIMF prognostiserade i oktober 2007 ett underskott på 0,5 i Irlands offentliga finanser och på 0,9 % i Spaniens offentliga finanser. I oktober 2012 uppskattade IMF att Irlands strukturella underskott 2008 var 11,9 % och Spaniens 5,3 %.. Således skulle den nya regeln om strukturellt underskott i fördraget inte ha kunnat förhindra den nuvarande krisen bättre än stabilitets- och tillväxtpakten.

Ett allmänt erkänt problem med numeriska finanspolitiska regler är deras brist på flexibilitet. I vissa lägen är det motiverat med regelbrott och därför bör systemet innehålla en stödjande ryggrad. De som har undersökt numeriska finanspolitiska regler lyfter ofta fram just det att reglerna börjar fungera bättre om ett oberoende finanspolitiskt råd får i uppdrag att tolka demT.ex. Wyplosz, Charles (2012), "Fiscal Rules: Theoretical Issues and Historical Experiences", National Bureau of Economic Research Working Paper 17884, Cambridge, MA, March 2012 och Schaechter, Andrea, Kinda, Tidiane, Budina, Nina, Weber, Anke (2012), "Fiscal Rules in Response to the Crisis - Toward the "Next-Generation" Rules. A New Database," IMF Working Paper 12/187.. Problemet har delvis beaktats i fördraget, eftersom gränserna för underskottet får överskridas om det råder exceptionella ekonomiska omständigheter. Rätten att besluta om när de ekonomiska omständigheterna är exceptionella och när reglerna inte behöver följas har i praktiken tilldelats kommissionen och rådet. Det är alltså inte fråga om en tolkning som ett oberoende expertorgan gör, utan i praktiken är beslutet politiskt från början till slut. Det som gör kommissionens roll särskilt problematisk när det gäller att bestämma strukturella underskott och s.k. exceptionella omständigheter är att exempelvis den senaste rapporten om utsikterna för världsekonomin (WEO) från Internationella valutafonden (IMF) får kommissionens finanspolitiska expertis att framstå i mycket ogynnsam dagerIMF (2012). World Economic Outlook, Coping with HighDebt and Sluggish Growth, October 2012.. När man dessutom beaktar hur dyster historia staterna i euroområdet uppvisar när det gäller att tolka och följa sina egna regler kan denna ordning anses vara allt annat än lyckad.

Ur Finlands synvinkel är det också problematiskt att de föreslagna underskottsreglerna inte på långt när lämpar sig lika väl för små öppna ekonomier som Finland som för stora ekonomier som Tyskland och Frankrike. Detta beror helt enkelt på att när ekonomin är liten och beroende av enskilda branscher ökar konjunkturväxlingarna och växlingarna i balansen i de offentliga finanserna. Därför är det betydligt mer sannolikt att underskottet i de offentliga finanserna i Finland överskrider en godtycklig gräns än att underskottet i Tyskland eller Frankrike gör det. Med andra kan Finland någon gång i framtiden bli tvunget att i djup recession föra en ekonomisk politik som förvärrar läget ytterligare, även om den offentliga sektorns skuldbörda är liten och marknadstrycket på att omedelbart få ned underskottet litet.

Propositionen behandlar i praktiken heller inte alls hur problematiskt fördraget är för vårt pensionssystem. Fördraget ställer upp gränser för underskottet i den offentliga sektorns finanser, som även pensionsfonderna räknas till i Finland. Således kontrollerar fördraget också Finlands pensionssystem. I framtiden kan vi mycket väl befinna oss i en situation där en utbetalning av pensionerna till fullt belopp kommer att kräva avveckling av pensionsfonderna. Om avvecklingen då får vårt underskott i de offentliga finanserna att överskrida den nu överenskomna gränsen blir vi tvungna att antingen strama åt finanspolitiken eller att sänka pensionerna.

Akademiska undersökningar av finanspolitiska regler pekar på att reglerna inte är nödvändiga för att uppnå budgetdisciplin och att de heller inte i sig medför budgetdisciplin. Samtidigt kan finanspolitiska regler vara ett effektivt hjälpmedel för att nå budgetdisciplin, bara de är välplanerade så att de beaktar nationella politiska och ekonomiska särdrag. Till sitt stöd behöver de dessutom en institutionell struktur, såsom ett oberoende finanspolitiskt råd. De finländska särdragen är i ljuset av den akademiska forskningen problematiska på grund av att vi håller på att förbinda oss vid att följa regler som inte beaktar särdragen i tillräcklig utsträckning. Dessutom tolkas reglerna inte av ett oberoende finanspolitiskt råd.

Som en motivering till att ratificera fördraget nämner regeringen att vi under de närmaste åren på grund av hållbarhetsgapet måste iaktta strängare budgetdisciplin än vad fördraget kräver. Detta är minst sagt en konstig motivering. För det första är beräkningarna av hållbarhetsgapet ytterst osäkra, eftersom det behövs prognoser för flera årtionden framåt exempelvis i fråga om ekonomisk tillväxt och nativitet. Beskrivande för denna osäkerhet är att konfidensintervallet för exempelvis Näringslivets Forskningsinstituts uppskattning av hållbarhetsgapet är ca 4 procentenheter när konfidensgraden är 80 % ETLA (2011), Julkisen talouden rahoituksen kestävyys Suomessa, Keskusteluaiheita No 1237.. Således innebär ett försök att råda bot på icke-hållbarheten inte nödvändigtvis snävare gränser för de offentliga finanserna än vad fördraget innebär, eftersom hållbarhetsgapet mycket väl i verkligheten kan vara mindre än beräknat. För det andra begränsar fördraget spelrummet i fråga om de offentliga finanserna fram till dess att fördraget sägs upp eller ändras, dvs. ingen vet när. Samtidigt begränsar hållbarhetsgapet spelrummet i fråga om de offentliga finanserna fram till dess att gapet fyllts, vilket i princip kan ske mycket snart exempelvis om ekonomin växer snabbare än väntat.

Det är redan i detta nu fullständigt klart att alla fördragsslutande parter inte kommer att kunna uppfylla kravet enligt fördraget att årligen minska den del av skuldkvoten som överstiger referensvärdet på 60 % med en tjugondel. I fallet Italien innebär kravet nämligen att landet varje år i 20 års tid måste få ned skuldkvoten med 3,3 procentenheter. För Frankrikes del innebär kravet en årlig minskning av skuldkvoten med ca 1,5 procentenheter. Frankrike har inte under de 20 senaste åren en enda gång lyckats få ned sin skuldkvot med 1,5 procentenheter på ett år, och Italien har å sin sida lyckats med en årlig minskning av skuldkvoten med 3,3 procentenheter en enda gång under motsvarande tidsperiod.

Fördraget innehåller också ställen som pekar på en accelererad förbundsstatsutveckling, såsom förhandsrapportering av nationella emissioner av skuldebrev och olika diskussionsklubbar. Dessa åtgärder ser nämligen inte ut att ha någon relevans i dagens läge. I praktiken skapar man således preliminära strukturer för senare överföringar av behörighet från medlemsländerna till unionen.

Ratificeringsprocessen är problematisk

Skyldigheten i fördragsartikel 3.1 om en övre gräns på underskottet i den offentliga sektorns finanser i Finland kommer att innebära en betydande inskränkning av riksdagens budgetmakt och därmed av Finlands suveränitet. Fördraget är ett försök att fördjupa medlemsländernas inbördes integration på ett betydande sätt, utan att saken blir föremål för en omfattande offentlig debatt. Också det faktum att tidigare fördragsutkast innehållit möjligheten att senare göra ändringar i EU:s grundfördrag utifrån detta fördrag pekar på en fördjupad integration, men sådana ändringar är just nu inte politiskt möjliga eftersom alla medlemsländer inte är villiga att ändra i grundfördragen.

Finland har redan med eurokrisen som täckmantel överlåtit finanspolitisk makt till EU-nivån, exempelvis genom det s.k. six-pack-lagstiftningspaketet och ratificering av ESM-fördraget. Om propositionen godkänns kommer ytterligare behörighet att överföras, liksom även ett godkännande av det s.k. two-pack-lagstiftningspaketet, som fortfarande är föremål för förhandlingar. Finanspolitisk makt har alltså överförts och kommer uppenbarligen också i fortsättningen att överföras steg för steg. Det problem som då uppstår är att grundlagsutskottet kommer att anse att varje enskilt steg utgör en så pass liten överföring av makt att det inte kräver godkännande i riksdagen med kvalificerad majoritet eller genom en rådgivande folkomröstning. Samtidigt är dessa stegs sammanlagda verkan ändå så pass betydande att behovet av beslut med kvalificerad majoritet, minst, vore uppenbart om alla steg godkändes på en samma gång.

Det är inte bara sannfinländarna som anser att det är problematiskt att fördraget ratificeras på avsett sätt. Exempelvis står det följande om fördraget i den EU-petition som arbetsgruppen under ledning av docenten i filosofi Thomas Wallgren lagt fram: "Vi anser att det är att rekommendera att Finland inte ratificerar fördraget genom ett riksdagsbeslut utan att det behandlas på ett sätt där inte bara den rättsliga acceptansen av grunderna för vår EU-politik kan garanteras, utan också deras demokratiska acceptabilitet. Riksdagsbehandlingen kräver en omfattande offentlig debatt till sitt stöd. Efter en sådan debatt måste det ordnas en rådgivande folkomröstning, nyval eller något annat behandlingssätt som i tillräcklig utsträckning flätar ihop besluten med folkets upplysta åsikt."

Sammanfattning

Sannfinländarna anser att Finland inte ska ratificera fördraget om en förstärkt ekonomisk union. I stället för att införa för Finland icke-optimala regler på EU-nivå skulle vi kunna följa de råd som står att finna i undersökningar om finanspolitiska regler och själva ta fram regler som bättre beaktar Finlands särdrag. Vidare skulle vi kunna inrätta ett starkt och självständigt finanspolitiskt råd bestående huvudsakligen av akademiska medlemmar för att tolka reglerna. Vi fäller inte fördraget om vi låter bli att ratificera det, eftersom det rör sig om ett mellanstatligt fördrag och inte om en ändring av EU:s grundfördrag. Vid behov kan fördraget utan problem sättas i kraft också inom en mindre krets medlemsstater.

Samtidigt bör vi äntligen starta en omfattande medborgardebatt om integrationen i euroområdet och framför allt om hur långt vi är beredda att gå med integrationen. Efter en sådan medborgardebatt bör en rådgivande folkomröstning ordnas eftersom folkomröstningen 1994 om EU-medlemskap helt klart inte gav något mandat för omfattande överföring av finanspolitisk makt till EU.