Motivering
Utskottet tillstyrker propositionen utan ändringar.
Propositionen avser framför allt att skapa klarhet
i det rättsliga läget i fråga om hur
länge ett arbete på ett särskilt arbetsställe
ska ha pågått för att fortfarande anses
som en tillfällig arbetsresa och därmed
berättigat till skattefria ersättningar för
resekostnader. Regeringen har stannat för en schematisk
generell tidsgräns på två år
och under särskilda förhållanden tre år. Tidsfristerna
tillämpas om ett särskilt arbetsställe
under denna tid har varit den skattskyldiges huvudsakliga arbetsställe.
Utskottet anser att propositionen behövs och att den är
mycket lyckad trots att den beretts i brådskande ordning.
Den skapar större klarhet i hur ersättningar för
resekostnader som bygger på långvarigt arbete
behandlas i beskattningen och gör därmed beskattningen
mera förutsebar både för arbetstagare
och arbetsgivare. Också alla sakkunniga som utskottet har
hört har ansett att propositionen är en klar förbättring
jämfört med nuläget och att de föreslagna
tidsfristerna i nästan alla fall är tillräckligt
långa. Därmed kan propositionen enligt utskottets
mening godkännas som sådan, trots att den inte
bygger på någon bredare samlad bedömning
av hela frågan, vilket vore tillrådligt vid reformer
av detta slag.
Men vid utfrågningen av sakkunniga i utskottet har
det också framförts kritik mot propositionen.
Framför allt har man krävt att de allmänna tidsfristerna
ska slopas för projektarbeten som pågår
en begränsad tid. Vidare har villkoren för avbrott
i arbetet uppmärksammats. Utskottet menar ändå att
kraven inte kräver att propositionen skrivs om. Det motiverar
sin syn närmare nedan.
Tidsgränsen för tillfälligt arbete
Kravet på att tidsfristerna på två och
tre år ska förlängas eller slopas har
motiverats framför allt med tillgången till finsk
arbetskraft och konkurrenshänsyn. En del sakkunniga bedömer
att den föreslagna lagstiftningen kan leda till att kommenderingsmän
går miste om sina skatteförmåner vid
vissa långvariga projektarbeten.
Finansministeriet bedömer i sin tur att propositionen
redan i sig förbättrar tillgången till
finsk arbetskraft och konkurrenskraften eftersom den inte skärper
de nuvarande villkoren för utbetalning av resekostnadsersättningar
utan nästan alltid leder till samma eller ett ännu
bättre slutresultat. Dessutom ger de exakta bestämmelserna större
rättssäkerhet och gör beskattningsbesluten
mer förutsebara.
Ministeriet anser att det inte heller lönar sig att
göra de schematiska bestämmelserna för
lindriga om man vill säkerställa skatteinkomsterna. Dessutom
leder schematiska bestämmelser ofta till ett förmånligt
slutresultat för den skattskyldige och då är
det lätt hänt att man glömmer ersättningarnas
ursprungliga syfte. Ministeriet har explicit konstaterat att ersättningarna
inte är detsamma som konkurrens med skattefri lön
utan ersättning för ökade levnadskostnader till
följd av en tillfällig arbetsresa. Den här
aspekten framgår också av högsta förvaltningsdomstolens
avgörande HFD:2005:64 helt nyligen om skattefria dagtraktamenten.
Där konstateras att om arbetet är avsett att
fortsätta på samma ställe en längre
tid kan förhållandena i praktiken ofta anses vara
till den grad stabiliserade under denna tid att arbetet inte medför ökade
levnadskostnader som de skattefria dagtraktamentena avser att täcka.
Utskottet omfattar finansministeriets syn och anser att det
med tanke på likställdheten mellan medborgarna är
motiverat att skattefriheten för resekostnadsersättningarna
bör vara genuint förknippad med levnadskostnaderna.
De föreslagna nya bestämmelserna förefaller
motiverade ur denna synvinkel och, som sagt, adekvata också i praktiken
enligt flera sakkunnigas uppfattning.
När tidsfristen börjar räknas på nytt
Enligt propositionen kan man börja räkna tidsfristen
på två eller tre år om från
början, om den skattskyldiges arbete på ett särskilt
arbetsställe har avbrutits för en sammanhängande
period av minst sex månader. Under avbrottet bör
den skattskyldige också arbeta på ett annat arbetsställe.
En del sakkunniga anser att den föreslagna fristen är
för lång. Dessutom anses arbetsvillkoret vara
diskriminerande för kvinnor på grund av familjeledigheter.
Finansministeriet tillstyrker ett tillräckligt långt
avbrott för att rätten att betala dagtraktamenten
inte ska kunna kringgås under korta avbrott i en arbetskommendering.
Som exempel kan tänkas olika kombinationer av semestrar
och andra ledigheter.
Bestämmelsen gäller i praktiken med hur långa
avbrott man kontinuerligt kan arbeta på ett och samma arbetsställe
så att skattefria resekostnadsersättningar kan
betalas för arbetet. Tidsfristen för avbrottet
har betydelse när man på samma arbetsställe
utför regelbundet arbete till den grad att tidsgränserna
för uppkomsten av ett ordinarie arbetsställe nås.
Utgångspunkten för när man kan börja
räkna om tidsfristerna från början är
enligt ministeriet att förhållandena är
av sådant slag att arbetsstället helt klart inte
kan betraktas som den skattskyldiges ordinarie arbetsplats. Så är
det åtminstone när den skattskyldige har arbetat
tillräckligt länge på ett annat arbetsställe.
Dessutom har det ansetts skäligt att tidsfristerna kan
börja räknas om från början
också när den skattskyldige t.ex. på grund
av sjukdom eller permittering har varit tillräckligt länge
borta från arbetsstället.
Enligt propositionen spelar det ingen roll vad som orsakat avbrottet
bara man under tiden har arbetat ens i någon mån
på annat ställe. Analogt är enbart en
uttagen familjeledighet inte ett bevis på att arbetsstället
vore tillfälligt, utan också då ska den
skattskyldige arbeta på ett annat arbetsställe
innan tidsfristerna kan räknas om från början.
Utskottet instämmer i finansministeriets åsikt och
understryker att också den här frågan
bör analyseras mot skattefrihetsbestämmelsernas egentliga
syfte. Tidsfristen om sex månader och villkoret att man
under denna tid ska ha arbetat på något annat
ställe är ett uttryck för arbetskommenderingens
tillfällighet. Därför är villkoren
motiverade, menar utskottet.
Styrning och uppföljning
Skattestyrelsen har för avsikt att utarbeta nya anvisningar
för tillämpningen av de nya lagrummen. Enligt
utskottet är det både motiverat och nödvändigt
för att det ska uppstå en enhetlig praxis, inte
minst som de nya bestämmelserna ska tillämpas
retroaktivt redan vid beskattningen för 2005. Dessutom är
de nya bestämmelserna rätt komplicerade trots
att propositionen i sig är klar och åskådlig.
En genomgång av dem är nödvändig
för att beskattningen ska bli klar och framtida missuppfattningar
kunna undvikas.
Utskottet vill redan här precisera att föreslagna
72 a § 2 mom. i inkomstskattelagen endast gäller
tillfälligt arbete i tre år på ett särskilt
arbetsställe. I momentet nämns 100 kilometer som alltså bara
gäller tiden mellan två och tre år. Som framgår
av paragrafens 1 mom. och propositionens motivering förknippas
inga ytterligare villkor med den allmänna tidsgränsen
två år bara det över huvud taget är
fråga om arbete på ett särskilt arbetsställe.
De föreslagna tidsfristerna två och tre år är
likaså ovillkorliga maxtider. Skattefria kostnadsersättningar
kan alltså inte betalas oavbrutet för längre
tider än så, även om t.ex. arbetsperioden på det
sätt som beskrivs i 72 a § 3 mom. av oförutsedda
orsaker fortgår en längre tid än två eller tre år. Å andra
sidan går man inte heller retroaktivt miste om skatteförmånen
i sådana situationer.
Regeringens proposition bygger på snabb och i någon
mån exceptionell beredning till följd av enskilda
problem i det rättsliga läget. I beredningen har
det inte varit möjligt att göra någon samlad
bedömning t.ex. av förslagets könsrelaterade
konsekvenser. Det är fullt möjligt att det fortfarande
finns sådana praktiska problem med resekostnadsersättningarna
som vi måste återkomma till längre fram.
Därför är det viktigt att man noga ger
akt på propositionens konsekvenser och hur beskattningspraxis
utvecklas, anser utskottet. I förekommande fall måste
lagstiftningen vidareutvecklas. Frågor som har med skattefria
kostnadsersättningar att göra ska då gärna
tas upp till en övergripande analys.
Beskattningen av kommenderingsmäns dagtraktamenten
har vid behandlingen av propositionen och ärendet i utskottet
befunnits oklar och i många fall problematisk med tanke
på sekretesskyddet i beskattningen. Alla de sakkunniga
som lämnat utlåtande har sett det som en nödvändig och
bra åtgärd att lagen preciseras och nya tidsgränser
slås fast. Utifrån detta understryker utskottet
att det i fråga om redan debiterade skatter är
möjligt att bevilja skattelättnad i sådana specialfall
där det av ett sådant särskilt skäl
som avses i 88 § i lagen om beskattningsförfarande vore
uppenbart oskäligt att driva in skatten.
Motionerna
Utskottet har beslutat avvisa motionerna.