Motivering

Utskottet tillstyrker propositionen utan ändringar.

Propositionen avser framför allt att skapa klarhet i det rättsliga läget i fråga om hur länge ett arbete på ett särskilt arbetsställe ska ha pågått för att fortfarande anses som en tillfällig arbetsresa och därmed berättigat till skattefria ersättningar för resekostnader. Regeringen har stannat för en schematisk generell tidsgräns på två år och under särskilda förhållanden tre år. Tidsfristerna tillämpas om ett särskilt arbetsställe under denna tid har varit den skattskyldiges huvudsakliga arbetsställe.

Utskottet anser att propositionen behövs och att den är mycket lyckad trots att den beretts i brådskande ordning. Den skapar större klarhet i hur ersättningar för resekostnader som bygger på långvarigt arbete behandlas i beskattningen och gör därmed beskattningen mera förutsebar både för arbetstagare och arbetsgivare. Också alla sakkunniga som utskottet har hört har ansett att propositionen är en klar förbättring jämfört med nuläget och att de föreslagna tidsfristerna i nästan alla fall är tillräckligt långa. Därmed kan propositionen enligt utskottets mening godkännas som sådan, trots att den inte bygger på någon bredare samlad bedömning av hela frågan, vilket vore tillrådligt vid reformer av detta slag.

Men vid utfrågningen av sakkunniga i utskottet har det också framförts kritik mot propositionen. Framför allt har man krävt att de allmänna tidsfristerna ska slopas för projektarbeten som pågår en begränsad tid. Vidare har villkoren för avbrott i arbetet uppmärksammats. Utskottet menar ändå att kraven inte kräver att propositionen skrivs om. Det motiverar sin syn närmare nedan.

Tidsgränsen för tillfälligt arbete

Kravet på att tidsfristerna på två och tre år ska förlängas eller slopas har motiverats framför allt med tillgången till finsk arbetskraft och konkurrenshänsyn. En del sakkunniga bedömer att den föreslagna lagstiftningen kan leda till att kommenderingsmän går miste om sina skatteförmåner vid vissa långvariga projektarbeten.

Finansministeriet bedömer i sin tur att propositionen redan i sig förbättrar tillgången till finsk arbetskraft och konkurrenskraften eftersom den inte skärper de nuvarande villkoren för utbetalning av resekostnadsersättningar utan nästan alltid leder till samma eller ett ännu bättre slutresultat. Dessutom ger de exakta bestämmelserna större rättssäkerhet och gör beskattningsbesluten mer förutsebara.

Ministeriet anser att det inte heller lönar sig att göra de schematiska bestämmelserna för lindriga om man vill säkerställa skatteinkomsterna. Dessutom leder schematiska bestämmelser ofta till ett förmånligt slutresultat för den skattskyldige och då är det lätt hänt att man glömmer ersättningarnas ursprungliga syfte. Ministeriet har explicit konstaterat att ersättningarna inte är detsamma som konkurrens med skattefri lön utan ersättning för ökade levnadskostnader till följd av en tillfällig arbetsresa. Den här aspekten framgår också av högsta förvaltningsdomstolens avgörande HFD:2005:64 helt nyligen om skattefria dagtraktamenten. Där konstateras att om arbetet är avsett att fortsätta på samma ställe en längre tid kan förhållandena i praktiken ofta anses vara till den grad stabiliserade under denna tid att arbetet inte medför ökade levnadskostnader som de skattefria dagtraktamentena avser att täcka.

Utskottet omfattar finansministeriets syn och anser att det med tanke på likställdheten mellan medborgarna är motiverat att skattefriheten för resekostnadsersättningarna bör vara genuint förknippad med levnadskostnaderna. De föreslagna nya bestämmelserna förefaller motiverade ur denna synvinkel och, som sagt, adekvata också i praktiken enligt flera sakkunnigas uppfattning.

När tidsfristen börjar räknas på nytt

Enligt propositionen kan man börja räkna tidsfristen på två eller tre år om från början, om den skattskyldiges arbete på ett särskilt arbetsställe har avbrutits för en sammanhängande period av minst sex månader. Under avbrottet bör den skattskyldige också arbeta på ett annat arbetsställe.

En del sakkunniga anser att den föreslagna fristen är för lång. Dessutom anses arbetsvillkoret vara diskriminerande för kvinnor på grund av familjeledigheter.

Finansministeriet tillstyrker ett tillräckligt långt avbrott för att rätten att betala dagtraktamenten inte ska kunna kringgås under korta avbrott i en arbetskommendering. Som exempel kan tänkas olika kombinationer av semestrar och andra ledigheter.

Bestämmelsen gäller i praktiken med hur långa avbrott man kontinuerligt kan arbeta på ett och samma arbetsställe så att skattefria resekostnadsersättningar kan betalas för arbetet. Tidsfristen för avbrottet har betydelse när man på samma arbetsställe utför regelbundet arbete till den grad att tidsgränserna för uppkomsten av ett ordinarie arbetsställe nås.

Utgångspunkten för när man kan börja räkna om tidsfristerna från början är enligt ministeriet att förhållandena är av sådant slag att arbetsstället helt klart inte kan betraktas som den skattskyldiges ordinarie arbetsplats. Så är det åtminstone när den skattskyldige har arbetat tillräckligt länge på ett annat arbetsställe. Dessutom har det ansetts skäligt att tidsfristerna kan börja räknas om från början också när den skattskyldige t.ex. på grund av sjukdom eller permittering har varit tillräckligt länge borta från arbetsstället.

Enligt propositionen spelar det ingen roll vad som orsakat avbrottet bara man under tiden har arbetat ens i någon mån på annat ställe. Analogt är enbart en uttagen familjeledighet inte ett bevis på att arbetsstället vore tillfälligt, utan också då ska den skattskyldige arbeta på ett annat arbetsställe innan tidsfristerna kan räknas om från början.

Utskottet instämmer i finansministeriets åsikt och understryker att också den här frågan bör analyseras mot skattefrihetsbestämmelsernas egentliga syfte. Tidsfristen om sex månader och villkoret att man under denna tid ska ha arbetat på något annat ställe är ett uttryck för arbetskommenderingens tillfällighet. Därför är villkoren motiverade, menar utskottet.

Styrning och uppföljning

Skattestyrelsen har för avsikt att utarbeta nya anvisningar för tillämpningen av de nya lagrummen. Enligt utskottet är det både motiverat och nödvändigt för att det ska uppstå en enhetlig praxis, inte minst som de nya bestämmelserna ska tillämpas retroaktivt redan vid beskattningen för 2005. Dessutom är de nya bestämmelserna rätt komplicerade trots att propositionen i sig är klar och åskådlig. En genomgång av dem är nödvändig för att beskattningen ska bli klar och framtida missuppfattningar kunna undvikas.

Utskottet vill redan här precisera att föreslagna 72 a § 2 mom. i inkomstskattelagen endast gäller tillfälligt arbete i tre år på ett särskilt arbetsställe. I momentet nämns 100 kilometer som alltså bara gäller tiden mellan två och tre år. Som framgår av paragrafens 1 mom. och propositionens motivering förknippas inga ytterligare villkor med den allmänna tidsgränsen två år bara det över huvud taget är fråga om arbete på ett särskilt arbetsställe.

De föreslagna tidsfristerna två och tre år är likaså ovillkorliga maxtider. Skattefria kostnadsersättningar kan alltså inte betalas oavbrutet för längre tider än så, även om t.ex. arbetsperioden på det sätt som beskrivs i 72 a § 3 mom. av oförutsedda orsaker fortgår en längre tid än två eller tre år. Å andra sidan går man inte heller retroaktivt miste om skatteförmånen i sådana situationer.

Regeringens proposition bygger på snabb och i någon mån exceptionell beredning till följd av enskilda problem i det rättsliga läget. I beredningen har det inte varit möjligt att göra någon samlad bedömning t.ex. av förslagets könsrelaterade konsekvenser. Det är fullt möjligt att det fortfarande finns sådana praktiska problem med resekostnadsersättningarna som vi måste återkomma till längre fram. Därför är det viktigt att man noga ger akt på propositionens konsekvenser och hur beskattningspraxis utvecklas, anser utskottet. I förekommande fall måste lagstiftningen vidareutvecklas. Frågor som har med skattefria kostnadsersättningar att göra ska då gärna tas upp till en övergripande analys.

Beskattningen av kommenderingsmäns dagtraktamenten har vid behandlingen av propositionen och ärendet i utskottet befunnits oklar och i många fall problematisk med tanke på sekretesskyddet i beskattningen. Alla de sakkunniga som lämnat utlåtande har sett det som en nödvändig och bra åtgärd att lagen preciseras och nya tidsgränser slås fast. Utifrån detta understryker utskottet att det i fråga om redan debiterade skatter är möjligt att bevilja skattelättnad i sådana specialfall där det av ett sådant särskilt skäl som avses i 88 § i lagen om beskattningsförfarande vore uppenbart oskäligt att driva in skatten.

Motionerna

Utskottet har beslutat avvisa motionerna.