Statsrevisorernas berättelse
för 1999
Styrning av hälso- och sjukvården
Staten anlitade tidigare normstyrning och resursstyrning som
styrmekanismer. Därtill kunde kommunernas serviceproduktion
styras genom olika planer. Samtliga reformer på 1990-talet innebar
en systematisk förskjutning av tyngdpunkten från
norm- och resursstyrning mot informationsstyrning. Denna har ett
nära samband med klientstyrd verksamhet, där klienternas
behov är utgångspunkt för servicen.
Statsrevisorerna skärskådade styrmekanismen
mellan staten och kommunerna på ett mera generellt plan
i sin berättelse för 1998. Då tog också finansutskottet
ställning till den i sitt betänkande FiUB
6/2000 rd. I berättelsen för
1999 granskas staten och kommunerna i relation till finansieringen
av sjuk- och hälsovården och den vägen
också styrmekanismernas funktion inom området.
Finansiering.
På 1990-talet lyftes det tyngsta finansiella ansvaret
för sjuk- och hälsovården i allt större
utsträckning från staten över på kommunerna,
och denna trend har hållit i sig. År 1999 användes
49,2 miljarder mark för social- och hälsovård,
vilket svarar mot 6,8 procent av bruttonationalinkomsten (medelvärdet
för EU-länderna är 8 procent). Den offentliga
finansieringen utgjorde 76 procent av denna summa, eller 37,2 miljarder
mark. Före 1990-talet och lågkonjunkturen utgjorde
utgifterna för hälso- och sjukvården
7,4 procent av BNI (1989) och finansierades länge till
80 procent med offentliga medel.
De reella utgifterna för den kommunala social- och
hälsovården låg i slutet av 1990-talet
i stort sett på samma nivå som före lågkonjunkturen.
Den offentliga ekonomin höll sig inom mycket snäva
utgiftsramar men ändå påfördes kommunerna
lagstadgade uppgifter samtidigt som medborgarna fick allt bredare
subjektiva rättigheter till service. Konsekvensen av det
hela var att resurserna måste omfördelas inom
servicesystemet.
Den sittande regeringen framhåller i sitt program att
kvaliteten och tillgången på den kommunala basservicen
måste tryggas i alla delar av landet. Utskottet påpekar
att tillgången och kvaliteten på service också inom
hälso- och sjukvården är nära
förknippade med kommunernas ekonomiska och personella resurser.
Därför kommer den förestående översynen
av systemet med statsandelar till kommunerna och finansieringen av
kommunernas basservice att få en helt avgörande
roll för många kommuner.
Hushållens relativa självriskandel inom hälso-
och sjukvården har fortsatt ökat. År
1990 var klienternas finansiella bidrag 15,6 procent mot omkring
20 procent i dag. Privata försäkringar, arbetsgivare
och bidragskassor svarar för sammanlagt omkring fyra procent
av utgifterna. Utskottet anser att hushållens ökade
självrisk är ägnad att öka segregeringen
mellan olika sociala grupper. Den hotar begränsa mindre
bemedlade människors tillgång till service och
köp av läke- och hjälpmedel. Det är
viktigt att notera detta och dessutom att Folkpensionsanstaltens
och Penningautomatföreningens relativa betalningsandelar
har ökat med alla de konsekvenser som detta har, menar
utskottet.
Statsrevisorerna framhåller att kommunernas ekonomiska
villkor inom social- och hälsovården likriktades
på 1990-talet och i det hänseendet gav kommunerna
bättre möjligheter att tillhandahålla
hälso- och sjukvårdstjänster på lika villkor
i hela landet. I berättelsen framhålls att det
nuvarande statsandelssystemet mycket effektivt jämnar ut
skillnaderna i kommunernas inkomstunderlag också i ett
regionalt perspektiv. Finansutskottet uppmärksammar att
Folkpensionsanstaltens relativa andel i sjukförsäkringsersättningarna
stegvis växte hela 1990-talet ut och nu redan uppgår
till 15 procent. Olika socialgrupper har olika möjligheter
att få ersättning via sjukförsäkringen,
vilket är ägnat att försämra
tillgången till tjänster på lika villkor.
Hushållens ökade självrisk beror delvis
på att villkoren för ersättning för
läkemedel har blivit strängare. Tillgången
till ersättningsgilla tjänster koncentreras till
stora bostadscentra.
I samband med en översyn av styrmekanismerna för
hälso- och sjukvårdsservicen bör också de
sporrande effekterna av olika åtgärder vägas
in. Ersättningarna via sjukförsäkringen
bygger i ovan beskrivna fall på serviceproducenternas utbud
och kan i värsta fall innebära fel slag av incitament.
Den roll som Penningautomatföreningens understöd
spelar i att stöda investeringar uppmärksammas
också i statsrevisorernas berättelse. Den samlade
finansieringen av hälso- och sjukvårdstjänster
har en stark styrande effekt på systemet.
Nya styrmekanismer.
I informationsstyrning ingår framtagning av information,
utbildning, informationsförmedling och respons. Enligt
vad utskottet har erfarit betydde reformerna på 1990-talet
att också mekanismerna för informationsstyrning
försvagades. De tidigare indikatorerna för servicestruktur
och verksamhet samt resurser ger inte längre en tillförlitlig
bild av situationen i kommunerna. En del av de tidigare uppföljningsmekanismerna
har ändrats i hög grad eller också har
de helt avskaffats på riksnivå. Enskilda kommuners
egna uppföljningsmekanismer skiljer sig i många
fall mycket från varandra och därmed är
det inte heller lätt att göra en samlad regional
bedömning, även om det finns ett erkänt
behov av samverkan.
Ett nytt riksomspännande styrdokument har tagits fram,
den nya fyraåriga mål- och handlingsplanen för
social- och hälsovården, som gick in i sin första
fyraårsperiod efter det verksamhetsår som berättelsen
handlar om. Det andra viktiga styrredskapet är enligt uppgift
projektet Hälso- och sjukvård för 2000-talet,
som bygger på samverkan mellan regionerna. Det stöds
av social- och hälsovårdsministeriet och kom igång
i egentlig mening 1999. Vidare har social- och hälsovårdsministeriet
fört en dialog med kommunala aktörer och beslutsfattare
när det har gällt utveckling av datainsamlingen
och konkreta utvecklingsprojekt i kommunerna. På detta
sätt har kommunerna fått en bredare metodarsenal
för sin styrning.
Det har gjorts försök att tillämpa
så kallad avtalsstyrning som en särskild modell
för kostnadskontroll. Den avser att bestämma befolkningens
behov av specialiserad sjukvård inom en viss tidsram och
att avtala med betalaren, dvs. mellan kommunen och ett visst sjukhus,
om att tillhandahålla den behövliga servicen.
Syftet med avtalsstyrning är att skapa större
klarhet i arbetsfördelningen mellan primärvården
och den specialiserade sjukvården och att göra
kostnaderna för den specialiserade sjukvården
bättre förutsebara.
Finansutskottet påpekade redan i sitt betänkande
om föregående års berättelse
att problemet var att få jämförbara data
om medborgarnas faktiska möjligheter att få tillgång
till basservice. De uppföljnings- och utvärderingsmekanismer
som tagits fram för dessa data är bristfälliga.
Avsaknaden av indikatorer för den kommunala servicenivån
och det kommunala servicebehovet försvårar
samtidigt en bedömning av finansierings- och styrmekanismernas
effektivitet.
Utskottet anser att det i all styrning vid sidan av besökssiffror
och andra tekniska eller ekonomiska data bör vägas
in hur vården förväntas eller konstateras
inverka på målbefolkningens hälsa eller
individuella utsikter att klara sig. Ett effektivt styrsystem tar
således också hänsyn till hälso-
och sjukvårdsservicens resultat.
Kommunallagen utgår från att kommunen vid fördelningen
av samhälleliga uppgifter fortfarande bär huvudansvaret
också för tillgången till basala hälso-
och sjukvårdstjänster. Finansutskottet hänvisar
till sin tidigare ståndpunkt (FiUB 6/2000
rd) och framhåller att det dock är statens
uppgift att säkerställa likställdheten
mellan medborgarna. Det är nödvändigt
att följa upp hälso- och sjukvårdsservicen
med hänsyn såväl till likställdheten
mellan medborgarna, den enskilda människans rättigheter
och kostnadsfördelningen som till verksamhetens styrning.
Enligt utskottets mening brådskar uppläggningen
av ett uppföljningssystem för öppenvården
allra mest för tillfället. Informationsstyrningen
måste effektiviseras genom fler rekommendationer, utredningar
och statistik. För utvärdering av lagarnas effektivitet
behövs utöver informationsstyrning i vissa fall
också styrmekanismer som värnar den enskilda människans
rät-tigheter. Avtalsstyrningen bör
utvärderas med hänsyn inte bara till hur avtalen
inverkar på den kommunala ekonomin utan också med
hänsyn till övriga tillgängliga metoder
att påverka den. Också speciallagarna innebär
vissa förpliktelser beträffande sjukvården.
Kvalitetssystem bör införas i större
skala i sjukhus och serviceenheter. Detta förutsätter,
som också statsrevisorerna påpekar, en fungerande
förhandlingsmekanism mellan staten och kommunerna. Utskottet
menar att styrmekanismer som över en längre period
har visat sig fungera dåligt bör utmönstras. Utskottet
föreslår ett uttalande (Utskottets förslag
till uttalande).
Budgeteringspraxis för utgifterna under moment 24.99.21
(Tillfällig representation vid internationella konferenser)
Statsrevisorerna framför som sin åsikt att
utbetalningen av republikens presidents och statsministerns utgifter över
utrikesministeriets moment 24.99.21 bör upphöra
och anslagen flyttas till huvudtitlarna 21, Republikens President,
och 23, Statsrådet. Med tanke på kontrollen av
och tillsynen över statsbudgeten är det enligt
revisorerna motiverat att utgifterna för varje förvaltningsområde
syns under respektive huvudtitel. Revisorernas syn utgår
i princip och i sak från användarbaserad budgetering
av anslagen. Det ser detta som mycket viktigt också med
tanke på riksdagens budgetmakt.
Finansutskottet har tagit ställning till saken i sitt
betänkande om budgetpropositionen för 2000 i december
1999 (StaUB 33/1999 rd). Regeringen
föreslog då i sin proposition en sådan ändring
i budgeteringsprincipen i budgeten för 2000 som statsrevisorerna
avsåg i sin berättelse. Utifrån en utredning
från finansministeriet återförde utskottet
ansalgsbudgeteringen till den princip som tillämpades i
budgeten för 1999, vilket innebar att anslagen fortfarande
betalas från utrikesministeriets huvudtitel.
Finansutskottet konstaterar att det fortfarande har samma syn
på budgeteringen av utgifterna för tillfällig
representation vid internationella konferenser. Det är
fråga om ett gemensamt anslag för hela statsförvaltningen
och på grund av att det följer upphovsprincipen
i stället för användarprincipen är
det inplacerat under utrikesministeriets huvudtitel. Det är
svårt att på förhand bedöma
anslagsbehovet eller vem som använder det i vart och ett
fall. Nuvarande budgeteringspraxis har tillämpats redan
länge och har visat sig smidig. Därför
finns det inget rättsligt, administrativt eller statsekonomiskt
rationellt alternativ till detta. Det är inte heller helt
utan betydelse att den nyligen införda nya grundlagen understryker
nödvändigheten av samverkan mellan olika statsorgan,
inte minst presidenten och statsrådet.
Utbildning av fångvårdspersonal
Tack vare de senaste decenniernas fångvårdspolitik
och ändringar i lagstiftningen har det gått att
pressa ner antalet fångar. En bidragande faktor är
till exempel samhällstjänsten. Å andra
sidan ökade antalet livstidsfångar under denna
tid. Enbart antalet dömda för grova narkotikabrott blev
tre gånger fler på 1990-talet. Drogernas inträde
i fängelserna gick inte att hindra och det blev allt vanligare
att narkotikaligor och kriminella ligor leddes från fängelserna.
På senare tid har antalet fångar ökat
markant. I februari 2001 fanns det 3 155 fångar
i våra fängelser. Året innan var det
omkring 300 färre. Antalet utländska fångar
har ökat speciellt kraftigt. Det har fördubblats
på tre år.
Det ökade antalet fångar, problemens större komplexitet
och fångvårdens nya verksamhetsformer har ökat
trycket på att utveckla utbildningen inom fångvården.
Statsrevisorerna konstaterar i sin berättelse att kravet
på utveckling inom fångvårdsutbildningen
i centrala delar hänger samman med omstruktureringen av
det allmänna skolsystemet.
Utskottet ser det som helt naturligt att grund- och fortbildningen
lika väl som påbyggnadsutbildningen inom fångvården
utvecklas i linje med principerna för utveckling av den
allmänna yrkesinriktade utbildningen. Vidare bör
systemet förbättras så att det ger personalen
en möjlighet att kvalificera sig för lednings-
och chefsuppgifter inom fångvården. Men utbildningen bör
också medge en viss bredd och valfrihet i linje med principerna
för den allmänna yrkesinriktade utbildningen.
Rättshjälp och fri rättegång
För rättshjälp som betalas av statens
medel finns för närvarande två olika
system, allmän rättshjälp och fri rättegång.
Den allmänna rättshjälpen omfattar alla
rättsliga frågor, den fria rättegången
bara hjälp vid domstolen. Båda systemen bekostas
med offentliga medel. Båda ger också i stor utsträckning
samma ekonomiska förmåner.
Statsrevisorerna påpekar att överlappningarna
har gjort att rättshjälpssystemet blivit oklart och
komplicerat. I linje med tidigare ställningstaganden i
riksdagen föreslår statsrevisorerna att ett enda
rättshjälpssystem införs i stället
för två separata.
Finansutskottet har i flera omgångar (bl.a. StaUB
42/1997 rd och StaUB 33/1999
rd) lyft fram medborgarnas likabehandling vid rättegång.
Likaså har utskottet påpekat att kostnaderna för
fri rättegång har gått upp år
för år. År 1995 var de 98,6 miljoner
mark, medan de 2000 redan var uppe i 166,1 miljoner mark. De höga
rättegångskostnaderna har ställt s.k.
medelinkomsttagares rättssäkerhet på spel.
Inte heller den partiella reform av rättshjälpssystemet
som genomfördes 1998 har varit till hjälp i denna
sak. Att rättegångskostnaderna har skjutit i höjden
har betytt att låg- och medelinkomsttagarna inte har haft
adekvata ekonomiska resurser att driva sin sak i domstolen.
I och med att staten har stått för alla kostnader
som gått ut över självriskandelen har
rättegångarna i många fall förlängts
utan orsak. Statsrevisorerna har ansett att hela självriskbegreppet
bör utvecklas för att göra rättshjälpsmottagarna
mer kostnadsmedvetna och för att hålla rättegångskostnaderna
inom rättshjälpssystemet nere.
Antalet ärenden vid rättshjälpsbyråerna
har minskat i någon mån sedan staten tog över
rättshjälpen. Utifrån den information
som utskottet fått anser det att rättshjälpsbyråerna
i sig har fungerat mycket väl.
Justitieministeriet framhåller att det i sista hand är
det allmännas skyldighet att se till att den grundläggande
rätten till en rättvis rättegång
enligt 21 § i den nya grundlagen i praktiken fullföljs
också när det gäller rätten
till rättshjälp. Finansutskottet menar att det
nuvarande rättshjälpssystemet är mycket
smidigt och förmånligt och är helt för
en utveckling av det. Det allmänna skall se till att också medborgare
som saknar resurser att ordna med behövlig rättshjälp
får tillgång till rättshjälpstjänster
på statens bekostnad. Också enligt finansutskottets mening är
det utomordentligt viktigt att denna rättighet fullföljs
och därför påskyndar utskottet i likhet
med statsrevisorerna en totalreform av rättshjälpssystemet.
Medborgarnas förtroende för domstolarna
På senare tid har det gjorts flera undersökningar om
medborgarnas förtroende för och misstroende mot
domstolsväsendet. Av statsrevisorernas berättelse
framgår att resultaten i många stycken pekar i
samma riktning. Två tredjedelar av medborgarna anser att
domstolarna på det hela taget fungerar väl. Ännu
så sent som i mitten av 1980-talet hade 80 procent av medborgarna
denna åsikt och därmed kan förtroendet
för domstolarna konstateras ha minskat i betydande grad.
Särskilt oroväckande är det att medborgarna
sätter så liten tilltro till att domstolarna är
opartiska och behandlar alla lika.
Utskottet ser det som betydelsefullt att den arbetsgrupp som
justitieministeriet tillsatt för att studera frågan
föreslår en grundläggande översyn
av domarutbildningen. Domarutbildningskommissionen föreslår
ett kompetensutvecklingssystem för domare som innefattar
handledd praktik, arbete och studier. Kommissionen föreslår
en domarutbildningsnämnd som bland annat skall bestämma
utbildningens innehåll och leda utbildningen. Enligt erhållen
utredning kunde ett nytt domarutbildningssystem köra igång
i början av 2003. Det betyder att de första juristerna
från detta utbildningsprogram vore klara med sin utbildning
2006. Enligt utskottets mening vore reformen mycket viktig, eftersom vi
i motsats till många andra länder inte har någon
domarutbildning. Samtidigt kunde möjligheterna att införa
så kallade birekryteringar utanför
domstolsväsendet utredas.
Vidare anser statsrevisorerna att medborgarnas kunskaper om
domstolarna kunde förbättras genom aktiv information.
Enligt vad utskottet erfarit har rättsväsendet
lagt ut sina egna webbsidor i början av februari. Meningen är
att utveckla dem vidare. Sidorna har lagts upp så att de
skall vara så lätthanterliga som möjligt
för gemene man.
Statsrådet har dessutom tillsatt en delegation för
rättsskyddsärenden. Den ger akt på hur
rättsskyddet fungerar och arbetar för att utveckla
det över hela linjen. Delegationens centrala mål är att
följa upp rättsskyddet med hänsyn till
om medborgarnas rättigheter fungerar i praktiken eller
inte.
Den ekologiska produktionens utveckling
Den ekologiska produktionen ökade mycket snabbt i Finland
på 1990-talet. Mellan 1994 och 1999 ökade den
ekologiskt odlade arealen och omläggningsarealen femfaldigt.
Utvecklingen påverkades av att stöd för
omläggningsperioden infördes 1990 och framför
allt av att Finland gick med i Europeiska unionen 1995.
Men enligt de senaste uppgifterna som utskottet fått
har omläggningen till ekologisk produktion bromsats upp. År
1999 var omkring 6,2 procent eller 137 000 hektar av vår
odlade areal avsatt för eller under omläggning
till ekologisk produktion mot cirka 146 000 hektar i fjol,
vilket är bara omkring 9 000 hektar mer än året
in-nan. Antalet gårdar med ekologisk produktion blev bara
några tiotal fler och uppgick till ca 5 260 i
slutet av 2000.
Flest gårdar med ekologisk produktion och mest ekologiskt
odlad areal fanns det 1999 i Österbotten, Nyland, Egentliga
Finland och Birkaland. Under de senaste åren har den ekologiskt odlade
arealen ökat mest i de mjölkboskapsdominerade
områdena som Norra Savolax, Norra Karelen och Mellersta Österbotten.
Jord- och skogsbruksministeriet tillsatte i juni 2000 en bred
arbetsgrupp för att bereda ett förslag till utveckling
av den ekologiska livsmedelsproduktionen 2002—2006 (arbetsgruppen
för en ekologisk strategi). Utifrån en redan utförd grundläggande
utredning skall arbetsgruppen utarbeta ett förslag till
utveckling av den ekologiska livsmedelsproduktionen och lägga
fram utvecklingsmålen och de viktigaste åtgärderna
för att uppnå dem.
Statsrevisorerna konstaterar i sin berättelse att efterfrågan
på ekologiska produkter är på stark uppgång
såväl i Finland som på andra håll
i världen. Konsumenterna anser att ekologiska produkter är
säkra, hälsosamma och närande och de
uppskattar deras positiva miljöeffekter och de små mängderna
tillsatsämnen. Den senaste tidens debatt om livsmedelssäkerheten
och spridningen av olika slags djursjukdomar är ägnad
att öka efterfrågan på ekologiska produkter.
I berättelsen framhålls att konsumtionsökningen
har begränsats av den dåliga tillgången på ekologiska
produkter och det snäva produkturvalet. Enligt
erhållen utredning har konsumenterna i alla fall för
avsikt att använda mer och mer ekologiska produkter. Ekobarometern
visar att cirka 70 procent av konsumenterna är villiga att öka
sin konsumtion av ekologiska produkter åtminstone i någon
mån. De första undersökningsresultaten
om utvecklingen av försäljningen av ekologiska
produkter i Finland tyder på att den ekologiska marknaden är
stadd i snabb tillväxt.
Marknadsföringen av ekologiska produkter har sedan
1998 främjats med hjälp av projektet Finfood LUOMU. Över
statsbudgeten betalades då totalt 3,63 miljoner mark i
stöd för främjad marknadsföring
av ekologiska produkter. År 1999 var stödet 4,3
miljoner mark och i fjol avsattes ett anslag på 4 miljoner
mark för ändamålet. Från och
med i år har stödet för främjande
av marknadsföringen avskilts till ett särskilt
moment i statsbudgeten med ett anslag på 4 miljoner mark. Ändring
har sökts i kommissionens beslut som begränsat
det nationella stödet för främjad marknadsföring
av ekologiska produkter. Enligt det nya beslutet får det
statliga stödet vara högst 7 miljoner mark.
Vid sidan av marknadsföringsåtgärder,
som är riktade direkt till konsumenterna, ökar
konsumenternas egna erfarenheter enligt utredningar i betydande
grad deras intresse för att köpa ekologiska produkter.
Konsumenterna hoppas fortfarande på ett bättre
utbud, tydligare varudeklarationer och synligare placering för
ekologiska produkter i affärerna.
Enligt finansutskottets mening är det viktigt att få till
stånd en ekologisk strategi. Statsrevisorerna framhåller
att både de som producerar ekologiska produkter och de
som konsumerar dem i sinom tid drar nytta av detta arbete. Det är
också viktigt att livsmedelsindustrin och handeln engagerar
sig i projektet, menar utskottet.
Enligt erhållen utredning har handeln på senare
tid i snabb takt breddat sitt utbud av ekologiska produkter, men
tillväxten har skett genom ökad import. Ett bredare
produktsortiment är ett viktigt led i ambitionen att öka åtgången.
För att det inhemska utbudet skall kunna breddas måste vår
egen industri i förlängningen engagera sig mera
i den ekologiska strategin. För att livsmedelsindustrin
skall kunna vara säker på fortsatt tillgång
till högkvalitativ råvara måste villkoren för
ekologisk produktion förbättras till exempel genom ökad
kontraktsodling. Stödvillkor och finansiering måste
göras sådana att de i högre grad uppmuntrar
till ekologisk odling. Utskottet menar att det som ett led i den
ekologiska strategin bör utredas vilka möjligheter
det finns till regional specialisering på ekologisk produktion,
vilket kunde vara till nytta med tanke på utveckling av
transporterna och distributionssystemen.
Befolkningen blir äldre
För närvarande har Finland en befolkning som genomsnittligt
sett är yngre än i det övriga Europa.
Men redan 2020 förväntas Finland i fråga
om befolkningens ålder ligga på en fjärde
plats bland de nuvarande EU-länderna. Som framgår av
statsrevisorernas berättelse är den huvudsakliga
orsaken till att befolkningen åldras att den förväntade återstående
livstiden för äldre människor blir längre.
Försörjningskvoten, som avser förhållandet mellan
barn under 15 år och pensionärer över
65 år i relation till befolkningen i arbetsför ålder, håller
sig nära medelnivån för EU-länderna ända tills
de stora åldersklasserna uppnår pensionsåldern
efter 2010. Av OECD-länderna kommer Finland att ha den
sämsta försörjningskvoten 2020—2030.
Underhållskvoten beskriver relationen mellan den försvärvsaktiva
och den övriga befolkningen. Av kvoten framgår
hur många personer en sysselsatt i genomsnitt har att försörja.
För tillfället skall varje sysselsatt försörja
1,2 personer förutom sig själv. Som sämst
förväntas den stiga till 1,4. Statsrevisorerna
påpekar att den försämrade underhållskvoten
sätter stor press på systemet med utkomststöd
och att den åldrande befolkningen innebär en stor
utmaning för hela det finländska samhället,
inte minst för kommunerna redan inom den närmaste
framtiden.
De försämrade kvoterna för försörjning
och underhåll är förknippade med ett
flertal osäkra variabler som är svåra
att bedöma. På den totala folkmängden
inverkar utöver människors förlängda
livstid bland annat också eventuella förändringar
i nativiteten och migrationen. Underhållskvoten påverkas
till exempel av i vilken ålder människor lämnar
arbetslivet. Med tanke på den nationalekonomiska bärkraften
har osäkerheten ett mycket nära samband med den
ekonomiska tillväxten.
Säkert är att befolkningens åldersstruktur
i framtiden blir en ännu större belastning för
samhällsekonomin. Enligt erhållen utredning producerar
vår samhällsekonomi nu ungefär lika mycket
i realinkomster per invånare som den svenska. Det finns
prognoser som säger att produktiviteten hos oss i framtiden
stiger med samma fart som i andra rika länder, där
den har hållit en tillväxttakt på ett
par procent om året. Om sysselsättningsgraden
enligt åldersgrupp genom olika åtgärder
fram till 2030 återgår till samma storleksklass
som när den var som högst under 1980—2000,
har Finland under 30 år ett utbud på inemot 2,4
miljoner sysselsatta per år. Detta tillväxtantagande
betyder att våra disponibla realinkomster per invånare
2030 är 80 procent högre än för
tillfället.
Å andra sidan kommer befolkningens åldrande
sannolikt att bromsa upp produktionsökningen. Den kommer
också att öka social- och hälsovårdsutgifterna.
Det är fullt möjligt att tillväxten i
nationalinkomsten bromsas upp till och med i betydande grad, om
förvärvsaktiviteten eller tillväxten
i arbetets produktivitet inte ökar. Finansutskottet framhåller
att målet i regeringsprogrammet att höja den effektiva
pensionsåldern med 2—3 år är
ytterst krävande. På sikt kan också detta
visa sig vara ett otillräckligt mål, om befolkningens
livslängd ökar med fem år fram till 2050,
vilket prognoserna säger.
Befolkningens åldrande innebär i framtiden en
stor utmaning inte bara för hela samhällsekonomin
utan också för kommunerna. De kommunvisa skillnaderna
i försörjningskvoten är redan nu betydande.
Den mest gynnsamma kvoten i fjol var 41 och den minst gynnsamma
91 procent i våra kommuner. Enligt prognoserna kommer de
kommunvisa skillnaderna att stå i stort sätt oförändrade
i framtiden. De regionala skillnaderna blir ett problem i och med
att åldersstrukturen i kommuner med flyttningsförlust
blir åldringsdominerad.
Finansutskottet omfattar statsrevisorernas syn att det inom
alla sektorer av samhällspolitiken bör finnas
beredskap med tanke på befolkningens åldrande
och att utgångspunkten bör vara att den åldrande
befolkningen och dess behov beaktas i samhällsplaneringen.
För ekonomins vidkommande betyder detta att vi under hela
det innevarande decenniet måste se till att statsekonomin
går med ett överskott och att statsskulden minskas
på ett kontrollerat sätt i relation till bruttonationalprodukten. Även
om befolkningens åldrande kan bli ett problem med tanke
på konkurrensförmågan får den
inte enbart ses som en kostnadsfaktor. Det måste göras
mera lönsamt att arbeta och det krävs särskilda
insatser för att hålla den åldrande arbetskraften
kvar i arbetslivet och se till att den orkar i arbetet. Befolkningens åldrande är
en utmaning också för den finländska
arbetskrafts- och utbildningspolitiken. Arbetskraften bör
så gott det gör sig inriktas på områden
där den behövs samtidigt som den garanteras en
skälig lönenivå.
Statsrevisorerna anser att en omstrukturering av servicen och äldrearbetet
hör till de viktigaste frågorna inom äldreomsorgen
under den närmaste tiden. De menar att resurser skall inriktas
i synnerhet på hemvården, stöd för
närståendevårdarna och på upprustning
av bostäder och fortsatt kontroll av att bostadsområdena
fungerar. Finansutskottet anser att denna syn är helt riktig och
understryker att alla medborgare oberoende av var de bor bör
garanteras behövlig service. Kommunernas möjligheter
att klara av detta åtagande bör systematiskt förbättras.
Också statsandelarna till kommunerna bör dimensioneras utifrån
det ökade servicebehovet. Kommunerna väger nu
in kommande demografiska förändringar i sina egna
strategier. Men de lokala besluten förutsätter
att hela samhället har beredskap att ta sig an befolkningens åldrande.
Stödsysselsättningen
Systemet med sysselsättningsstöd omstrukturerades
1995 genom betydande nedskärningar i stödformerna.
Sysselsättningsstödet utvecklades i riktning mot
stödet för utveckling av arbetskraftsresurserna.
I stället för korta avbrott i arbetslösheten
kan de arbetslösa arbetssökandenas sysselsättningsberedskap
och möjligheter att efter långt utdragen arbetslöshet åter
placera sig stadigvarande på arbetsmarknaden förbättras.
Av statsrevisorernas berättelse framgår att kriterierna
för sysselsättningsstödet till företag skärptes
betydligt i samband med stödreformen. Stöd beviljas
i princip bara mot vederlag. För att ett företag
skall få stöd skall det ge den sysselsatta bättre
färdigheter för arbetsmarknaden eller erbjuda
en arbetslös som anställts med hjälp av
stödet arbete för en betydligt längre
tid än stödperioden. Enligt berättelsen
minskade det nya förfarandet företagens intresse
för stödformen i betydande grad, men samtidigt
förbättrade reformen de stödsysselsattas
möjligheter till mera bestående sysselsättning.
I början av 1998 infördes ett så kallat
sammansatt stöd. Genom detta stöd skapas arbetstillfällen
i synnerhet för den tredje sektorn, som företräds
till exempel av allmännyttiga föreningar, frivilligorganisationer
och idrottsföreningar. Under 1999 användes 210,5
miljoner mark till sammansatt stöd. På grund av
den kraftiga ökningen i det sammansatta stödet
har stödsysselsättningens volym inom den privata
sektorn legat på en relativt hög nivå.
Tack vare detta har flera marginaliserade och marginaliseringshotade
människor kunnats sysselsättas.
Genom utredningar av de arbetskraftspolitiska åtgärdernas
effektivitet har man försökt klarlägga
en hur stor procentandel av de sysselsatta som är arbetslösa
tre månader efter avslutad åtgärd. Resultaten
har varit klart bäst i fråga om unga arbetslösa. Åtgärderna
har visat sig minst effektiva i fråga om långtidsarbetslösa,
partiellt arbetsföra och äldre arbetslösa.
Finansutskottet påpekar att stödarbete utgör
nästan den enda möjligheten till sysselsättning
för många av dem som förlorade sin arbetsplats
i början av 1990-talet. Vid bedömning av stödarbetets
effektivitet bör hänsyn tas inte bara till att
människor blir sysselsatta utan också att det över
huvud taget är möjligt att erbjuda dem arbete
och därigenom förebygga utslagning.
Ett stort problem, som också statsrevisorerna lyfter
fram, är att samma stödsysselsatta "bollas fram
och tillbaka"; arbetslöshet och stödarbete alternerar
hos samma personer. I vissa fall har stödsysselsättningen
också haft en passiverande inverkan på den arbetssökande,
när han eller hon varit tvungen att vänta på att
arbetslöshetstiden uppnått lagstadgad längd
och få stödarbete. Kommunerna har tagit till stödsysselsättning också i
situationer där det egentligen hade varit behövligt
att anställa ordinarie personal.
Det väsentliga med tanke på den stödsysselsatta är
stödets storlek i mark. Sysselsättningsstödet
bör vara så stort att det garanterar en utkomst.
I takt med att sysselsättningsläget har förbättrats
och arbetslösheten minskat sedan mitten av 1990-talet har
de nationella anslagen för sysselsättningsstöd
i linje med överenskomna principer i statsbudgeten skurits
ner med omkring 1,4 miljarder mark eller ca 40 procent. Detta har
särskilt drabbat stödsysselsättningen
inom den offentliga sektorn. När det gäller statens
egen stödsysselsättning har anslaget minskat till
omkring en tredjedel och när det gäller stödsysselsättningen
inom den kommunala sektorn klart under hälften. Sysselsättningsvolymen
har gått ned i motsvarande mån.
I detta sammanhang vill finansutskottet också påpeka
att stora delar av anslagen för lönebaserat sysselsättningsstöd
står oanvända. I budgeten för 2000 beviljades
totalt 1 982 miljoner mark i anslag för sysselsättningsstöd,
men enligt erhållen utredning lämnades 240 miljoner mark
oanvända. Allra sämst var budgetuppfyllelsen i
fråga om stödsysselsättning i samband med
det så kallade pensionsröret (stödarbete
för nya arbetslösa i åldern 55—59 år).
Av den budgeterade summan 70 miljoner mark lämnades över
60 miljoner mark oanvända. Också en del stora
kommuner i södra Finland sysselsatte arbetslösa
i mindre utsträckning än beräknat. Med hänsyn
till att det är relativt stora summor av anslagen för
sysselsättningsstöd som inte alls används
krävs effektivare åtgärder för
att rätta till missförhållandet. Därför är
det enligt finansutskottets mening viktigt att det i fråga
om de lönebaserade anslagen som för tillfället
budgeteras som förslagsanslag utreds om de kan förvandlas
till reservationsanslag i statsbudgeten. Det betyder att momenten
inte längre kan utnyttjas i kors som i detta nu. Men samtidigt
innebär det att oanvända anslag som budgeterats
för ett visst år kan tas i bruk året
därefter.
Andra anmärkningar
I samband med behandlingen av statsrevisorernas berättelse
för 1999 framhåller utskottet att revisorerna
har lyft fram en rad andra frågor som kräver fortsatta åtgärder
från regeringens sida. Bland dem uppmärksammar
utskottet särskilt
-
behovet av en ny bokslutspraxis
-
frågor i anslutning till tillämpningen
av utlänningslagen
-
uppskattningen av inkomsterna i statsbudgeten
-
yrkesutbildningen på andra stadiet
-
mål och medel inom trafikpolitiken.
Utskottet väntar sig en utredning från regeringen
också beträffande dessa fortsatta åtgärder.
Regeringens relation angående statsverkets förvaltning
och tillstånd år 1999
Statsekonomins resultat och produktivitet
Enligt regeringens relation utgjorde de offentliga utgifterna
under redogörelseåret ca 50 procent av nationalprodukten,
vilket var över 10 procentenheter mindre än under
lågkonjunkturen och omkring två procentenheter
mindre än året innan. Hälften av de offentliga
utgifterna är inkomstöverföringar närmast
till hushållen. Att förbättra deras sporrande
effekt har varit ett led i den offentliga sektorns resultatarbete.
Trots att reformerna var rätt små och i vissa
delar hade helt motsatta effekter i förhållande
till varandra hade de en klart positiv inverkan på arbetskraftsutbudet.
Genom att flitfällorna har upplösts har också utbudet
av arbetsplatser ökat.
I början av 1990-talet ökade utgifterna för
de flesta typer av social-, hälso- och sjukvård
samt utbildningsservice, men sparbesluten inom den offentliga ekonomin
innebar nedskärningar i utgifterna under 1992 och 1993.
Efter 1994 började utgifterna åter öka
i någon mån.
Av relationen framgår att socialutgifterna 1999 uppgick
till cirka 190 miljarder mark. Den ekonomiska tillväxten,
det förbättrade sysselsättningsläget,
sparåtgärderna och de strukturella reformerna
sänkte socialutgifternas BNP-andel till ca 26,3 procent,
vilket ligger under den genomsnittliga nivån inom EU. Omkring
en tredjedel av alla socialutgifter finansierades över statsbudgeten.
Finansieringen av och kostnaderna för social- och hälsovården
har behandlats redan i samband med statsrevisorernas berättelse.
Regeringen framhåller att de offentliga utgifterna för
hälso- och sjukvården beräknat i fasta
priser var som högst 1991. Trots de nedskärningar
som i början av 1990-talet verkställdes i utgifterna
för hälso- och sjukvården och i fråga
om personalen inom denna sektor var utvecklingen den att prestationsvolymen
inom hälso- och sjukvården antingen växte
eller förblev nästan oförändrad
vid såväl sjukhus som hälsovårdscentraler.
Utskottet påpekar att denna analys inte tar hänsyn
till exempel till servicens kvalitet och dess tillgänglighet
för olika befolkningsgrupper. Utskottet underströk
redan i sitt betänkande (FiUB 6/2000
rd) om regeringens relation angående statsverkets
förvaltning och tillstånd år 1998 att
en ensidig strävan efter resultat och produktivitet kan
leda till att en del av medborgarna inte alls blir delaktiga av
dessa tjänster. Inom hälso- och sjukvården
har insatserna för att effektivisera verksamheten inom
vissa vårdområden (t.ex. åldringsvården)
betytt att konditionen för de patienter som vårdas
i anstalter i genomsnitt försämrats, vilket i
sin tur har betytt en kalkylerad nedgång i anstalternas
effektivitet.
Inom undervisningsministeriets förvaltningsområde
bör medborgarnas höjda utbildningsnivå enligt
relationen ses som en betydande resultatindikator. Den beskriver
på sätt och vis hur humankapitalet har förkovrats.
En indikator på den höjda utbildningsnivån är
antalet avlagda examina. Effektiviteten och produktiviteten har också bedömts
till exempel utifrån utvecklingen i elevvisa kostnader.
Effektiviteten i den offentliga serviceproduktionen har enligt
relationen förbättrats, även om det har
skett rätt långsamt. Produktivitetsutvecklingen
i den statliga sektorn var dock svag under 1999. Dels har en ny
metod för mätning av effektiviteten införts,
dels har det varit fråga om en omstrukturering. Regeringen
framhåller i sin relation att servicevolymen och produktivitetsutvecklingen
under enskilda år är utsatta för tillfälliga
fluktuationer och därför bör inga långtgående
slutsatser dras utifrån dem.
Revisionsanmärkningsberättelsen
Universitetens externa finansiering
Finansutskottet tog ställning till universitetens externa
finansiering i sitt betänkande FiUB 6/2000
rd om statsrevisorernas berättelse för 1998.
Utskottet påpekade att den externa finansieringen hade ökat
på senare år. Enligt erhållen utredning
utgjorde den externa finansieringen 35 procent 1999 (3 101
miljoner mark), vilket är 11,5 procentenheter mer än
1991 och 2,6 procentenheter mer än året innan.
De största externa finansiärerna var Finlands
Akademi (17 procent), Tekes (16 procent) och finländska
företag (15 procent). Merparten av den externa finansieringen är
offentlig; av universitetens sammantagna finansiering utgör
den privata finansieringen under 10 procent.
Utskottet framhöll i sitt betänkande att när
det gäller universitetens basuppgifter och möjligheterna
att nå målen visavi dem är statsbudgeten den
primära finansieringskällan och den externa finansieringen
en kompletterande källa. Den ansåg det behövligt
att förtydliga den externa finansieringens roll i sin helhet
och dess koppling till de mål universiteten uppställt.
I sin berättelse för 1998 ansåg statsrevisorerna
att undervisningsministeriet bör skapa ett komplett tillsynssystem
för kontroll av hur den externa finansieringen används
för att därmed undvika missbruk. Finansutskottet
konstaterade i sitt betänkande om berättelsen
att merparten av den externa finansieringen inte medför
några som helst problem med tanke på kontrollen;
finansieringen tillfaller ett visst universitet och kan lätt övervakas.
Riskfyllt blir det främst när en utländsk
finansiär är redo att ingå ett forskningsavtal
med en enskild forskare med universitetsstatus men finansiären
inte på något sätt kontrollerar om avtalet
faktiskt ingåtts med universitet.
De fall av missbruk som uppdagats på senare tid visar
att risken för missbruk är reell. Enligt utredning
till utskottet har undervisningsministeriet vidtagit åtgärder
för att förhindra detta slag av missbruk i framtiden.
Ministeriet tillsatte i början av mars 2001 en arbetsgrupp
med uppgift att
-
utreda hur kontrollen och
förvaltningen av universitetens externa finansiering är
reglerad och ordnad
-
bedöma om kontrollen räcker till
och om förvaltningen är ändamålsenlig
-
lägga behövliga förslag
till utveckling av kontrollen med tillhörande anvisningar.
Finansutskottet anser att arbetsgruppen har ett viktigt uppdrag
och att behövliga åtgärder för
att utveckla kontrollen med tillhörande anvisningar bör
vidtas så fort som möjligt sedan arbetsgruppen
fått sitt uppdrag färdigt.
Utskottet menar att universiteten med hänsyn till sin
autonomi själva spelar en central roll också när
det gäller att utveckla kontrollen över den externa
finansieringen. Trots att det är statens revisionsverk
som på ett generellt plan granskar hur universiteten använder
sina medel är ett det viktigt att universiteten utvecklar
sin interna revision. Med hänsyn till att universiteten — den externa
finansieringen inberäknad — till största delen
omfattas av offentlig finansiering måste det kunna förutsättas
att universiteten i sin ekonomiska förvaltning tillämpar
noggranna sy-stem. Utöver lagen om statsbudgeten och bestämmelserna
om betalningsrörelsen i förordningen om statsbudgeten
understryker utskottet betydelsen av anvisningar från undervisningsministeriet
och av att de följs. I anvisningarna framhålls
bland annat att det är absolut förbjudet att till
privata konton styra över medel som tillfaller staten.
Genom adekvat övervakning måste det ses till att
så sker också i praktiken. Särskild uppmärksamhet
bör fästas vid företag som ägs
av forskarna själva och som hittills visat sig mycket problematiska
med tanke på övervakningen.
Som enskild metod lyfter utskottet fram universitetens bisyssloregister.
Registret utgör en viktig grund också för
kontrollen av den externa finansieringen och hjälper även
till att eliminera jävsproblem. Universitetet har ingen
skyldighet att bevilja bisysslotillstånd. Det är
också viktigt att registret uppdateras tillräckligt
ofta.
För att kontrollsystemet skall vara så komplett
som möjligt är det nödvändigt
att olika myndigheter och universiteten har ett mycket nära
samarbete.