Motivering
Infallsvinklarna i utlåtandet
Framtidsutskottet vill i sitt utlåtande gå in
på frågor i anknytning till principbeslutet som är
särskilt betydelsefulla för utvecklingen på sikt.
De stora frågorna är då vilket behovet
av energi, särskilt elenergi, kommer att vara och hur utvecklingen
inom energiområdet gestaltar sig, vilka effekter olika
energiformer har för framtidens mest överhängande
miljöproblem, klimatförändringen, vilka
nya möjligheter den nya tekniken erbjuder samt Finlands
energiberoende och i vilken utsträckning vårt
land är attraktivt som investeringsobjekt i framtiden.
Dessutom tar utskottet helt kort upp en del andra frågor
i anknytning till principbeslutet.
Globala bedömningar av behov och utveckling
Globala långsiktiga energibedömningar har
presenterats framför allt av det internationella institutet
för tillämpad systemanalys IIASA i samråd med
Världsenergirådet (World Energy Council) och det
internationella energibolaget Shell. Bedömningarna bygger
på uppskattningar av befolkningsutvecklingen i världen
och på globala tillväxtkalkyler.
Om energibedömningarna sträcker sig över 40—50 år
framåt, framgår av dem alla med all tydlighet
problemen kring tillgången på två energikällor — olja
och naturgas — och den därav följande
kostnadsstegringen. I det fall att miljövärdena
leder till en åtstramning av avtal, lagar och bestämmelser
gällande energiproduktionens miljöeffekter, något
som måste anses såväl önskvärt
som sannolikt, pekar samtliga bedömningar på att
användningen av stenkol kommer att minska, rentav dramatiskt,
under denna period.
Nedan presenteras helt kort två grundscenarier utifrån
dessa bedömningar. De grundar sig på en ekonomisk
tillväxt på 1,5—2 procent.
Världsenergirådet och IIASA
| Befolkning |
5,3 md |
7,9 md |
10,1 md |
| år |
1990 |
2020 |
2050 |
| primärenergi |
9 Gtoe |
13,6 Gtoe (+ 50 %) |
19,8 Gtoe (+ 120 %) |
| elektricitet |
9 600 TWh |
16 800 TWh (+ 75 %) |
23 400 TWh (+144 %) |
| kärnenergi, andel |
5 % |
7 % |
14 % |
| förnybara, andel |
18 % |
17 % |
22 % |
| koldioxidutsläpp |
5,9 GtC |
8,3 GtC (+ 41 %) |
9,6 GtC (+ 63 %) |
Shell
| Befolkning |
6 md |
8 md |
9 md |
| år |
2000 |
2025 |
2050 |
| primärenergi |
9,5 Gtoe |
15 Gtoe (+ 58 %) |
20 Gtoe (+ 110 %) |
| kärnenergi, andel |
7 % |
5,5 % |
4 % |
| förnybara, andel |
8 % |
15 % |
33 % |
| koldioxidutsläpp |
6,1 GtC |
9 GtC (+ 53 %) |
9,6 GtC (+ 63 %) |
Enligt Världsenergirådets och IIASA:s grundscenario ökar
kärnenergin avsevärt, såväl
kvantitativt som procentuellt. I Shells grundscenario åter ökar
kärnenergin kvantitativt med bara 5 % medan andelen
sjunker från nuvarande 5 till 4 %. Båda
bedömningarna ger en rejäl tillväxt för
de förnybara energikällorna, Shells grundscenario inte
mindre än en niofaldig ökning, vilket innebär
att deras andel av världens energiproduktion ökar
från nuvarande 8 till 33 % 2050.
Nedan följer ett intensivt energisparscenario från
Världsenergirådet och IIASA.
Världsenergirådet och IIASA:s sparscenario
| Befolkning |
5,3 md |
7,9 md |
10,1 md |
| år |
1990 |
2020 |
2050 |
| primärenergi |
9,0 Gtoe |
11,4 Gtoe (+ 27 %) |
14,3 Gtoe (+ 59 %) |
| elektricitet |
9;600 TWh |
12 200 TWh (+ 27 %) |
17 900 TWh (+ 86 %) |
| kärnenergi, andel |
5 % |
6 % |
3,5 % |
| förnybara, andel |
18 % |
21 % |
39 % |
| koldioxidutsläpp |
5,9 GtC |
6,3 GtC (+ 7 %) |
5,3 GtC (- 10 %) |
I sparscenariot ökar kärnenergin kvantitativt kraftigt
och procentuellt något fram till 2020 för att
därefter fram till 2050 öka något i kvantitativt
hänseende men minska med 3,5 procent vad andelen beträffar.
Den kvantitativa tillväxten skulle begränsas genom
ett synnerligen starkt tillskott av förnybara källor
efter 2020.
Energibehovet i världen kommer 2050 att, beroende på scenario,
vara en och en halv till dubbelt så stort och behovet av
elektricitet mer än dubbelt så stort som i dag.
Samtidigt ökar utsläppen av växthusgaser
med allt från 0 till 50 procent. Också i det scenario
som bygger på drastiska sparåtgärder ökar
utsläppen fram till 2030. Experter hävdar att
utsläppen måste minskas med 60 procent med de
snaraste för att klimatförändringen skall
kunna stoppas. En översyn av Kyotoprotokollet har inletts
med avsikten att införa betydligt strängare begränsningar.
En förutsättning för att utsläppen
skall minska markant är att man övergår
till utsläppsfria energikällor mycket snabbare
och/eller att man drar ner mycket mer på energianvändningen än
vad som ansetts möjligt i scenarierna.
Energiframtiden i den nuvarande Europeiska unionen och en union
med 30 medlemsstater behandlas i kommissionens grönbok
"Mot en europeisk strategi för trygg energiförsörjning" (KOM(2000)
769, 29.11.2000). I scenarierna, som sträcker sig fram
till 2030, antas stödet till förnybara energikällor
förbli på dagens nivå. Det läggs
också fram hypoteser bl.a. om att energiintensiteten minskar
och att den inre energimarknaden fullbordats fram till 2010. Dessutom
behandlas de olika ländernas kärnkraftspolitik (t.ex.
Tyskland förmodas ha avvecklat kärnkraften från
2005. Nederländerna förmodas ha avvecklat kärnkraften
2020, i Belgien minskar kärnkraften snabbt efter 2020 och
Finland och Frankrike förväntas fortsätta
att använda kärnenergi tills kärnkraftverken
tas ur bruk efter 40 års användning). Den tyska
regeringen har fattat beslut om att avveckla kärnkraften.
Beslutet bygger framför allt på kalkylen att det ända
fram till 2010 kommer att finnas överkapacitet inom elproduktionen
i Tyskland. Utgående från beslutet har man också börjat
planera energiproduktionens framtid med tonvikten lagd på en ökning av
de förnybara energikällornas andel, en ökad användning
av naturgas och utveckling av kolanvändningen.
De viktigaste resultaten gäller hur stora andelar de
olika energiformerna står för 2030, hur koldioxidutsläppen
beräknas öka och hur importberoendet utvecklas.
EU-kommissionen (2000): Produktionsfördelningen
2000 och 2030
| År |
2000 |
2030 |
| olja |
40 % |
38 % |
| naturgas |
22 % |
29 % |
| kol |
16 % |
19 % |
| kärnkraft |
15 % |
6 % |
| förnybara |
6 % |
8 % |
Naturgasens andel ökar mest. Kvantitativt ökar de
förnybara energikällorna med 45 procent, men deras
andel skulle inte vara mer än 8 procent 2030, då EU
siktar på 12 % 2010. Målprogrammet kräver
en vindkraftskapacitet på 40 000 MW samt en kraftig ökning
av bioenergi (90 Mtoe), bl.a. 6,5 miljoner hektar energigrödor
(Europeiska kommissionens meddelande: Energi för framtiden:
Förnybara energikällor, 1997). Vindkraften har
utvecklats närapå enligt målsättningen
(vindkraftskapaciteten uppgick i slutet av 2001 till ca 14 000
MW). Bioenergin har inte utvecklats, då det ännu
inte finns någon stor försöksodling som är
ett absolut måste för att systemet skall kunna
utvecklas. Det är ovisst om målet kan nås även
om man gick in för en kraftigare beskattnings- och stödpolitik.
Europeiska kommissionen (2000): Förväntad ökning
av koldioxidutsläppen 2010, 2020 och 2030 jämfört
med 1990, referensår enligt Kyotoprotokollet
| År |
2010 |
2020 |
2030 |
| EU |
+ 5 % |
+ 12 % |
+ 22 % |
| Europa 30 |
+ 7 % |
+ 18 % |
+ 31 % |
Importberoendet ökar från nuvarande 50 till 70 % 2030.
Kommissionen drar följande slutsatser utifrån
scenarierna om hoten mot den europeiska energiförsörjningen:
- Importberoendet ökar
oroväckande.
- I fråga om användningen av förnybara energikällor
uppnås inte målet 12 % (andel av primärenergin).
- Åtagandena enligt Kyotoprotokollet kan inte uppfyllas.
- En avveckling av kärnkraften gör kampen
mot klimatförändringar ännu svårare
på sikt.
Europeiska kommissionens grönbok om trygg energiförsörjning
(E 10/2001 rd) understryker att det
för Europas energiförsörjning är
viktigt att utveckla förnybara energikällor men
också att spara energi. Energisparandet snabbas upp genom
landspecifika byggbestämmelser som förbättrar
energieffektiviteten, genom energisparavtal och certifikat.
Kommissionen menar att hänsyn också måste tas
till frågor i anknytning till utbudet. För att kunna
hantera utbudsberoendet gäller det enligt kommissionen
att utveckla mindre förorenande energikällor,
att säkra energilagren, att bevara konkurrensen, att förstärka
försörjningsnäten och att stärka
EU:s positioner i förhållande till producentländerna.
Till prioriteringarna inom energiförsörjningen
inför framtiden hör följaktligen att
ta fram en ny strategi som gör det möjligt att
ingripa på efterfrågesidan. De viktigaste instrumenten är
beskattning, reglering och andra marknadsmekanismer. Skatteinstrumentet
bör syfta till att eliminera snedvridningar mellan olika
länder och olika energiproducenter, främja energibesparingar
och internalisera kostnaderna för miljöskador.
Energisparinsatserna bör främst gälla trafiken
och då särskilt inriktas på att utveckla miljövänliga
fordon och ta i bruk ersättningsbränslen (biobränslen,
naturgas och väte). Gemenskapsprogrammen bör också främja
uppkomsten av marknader för ny teknik som är energisnål
men föga konkurrenskraftig.
De stora frågorna i den utbudsfokuserade strategin är
hur energiberoendet skall hanteras och särskilt vilka insatser
som bör göras för att stödja
nya och förnybara energikällor. Insatserna syftar
till att nya och förnybara energikällor skall
få ett genombrott så att EU:s mål, 12 % av energiförbrukningen
2010, skall nås.
Behovet av elektricitet i Finland
Beroendeförhållandet ekonomisk tillväxt — energiförbrukning är
inte längre detsamma i Finland som ute i världen,
beroende på den ekonomiska omstrukturering som skett hos
oss. Trots det har i synnerhet behovet av elektricitet, absolut
mätt, ökat och ökar fortfarande jämnt,
medan energitillväxten sannolikt kommer att lugna ner sig
och stoppa upp kring år 2020. Enligt klimatstrategin ökar
elförbrukningen från nuvarande 79 TWh till 88—90
TWh år 2010 (+ 13 %) och till 95—97
TWh år 2020 (+ 22 %). Statens tekniska
forskningscentral (VTT Energy Visions 2030) bedömmer att
elförbrukningen kommer att öka cirka 4 TWh mer.
Vid en bedömning av statsrådets principbeslut
inställer sig frågan vilka konsekvenser energisparandet
får, vilka energikällor och vilka tekniker som
tillgodoser elbehovet och vilka val som är förnuftiga
med hänsyn till de gällande och de nya utsläppsgränserna.
Hur utsläppen begränsas efter Kyotoavtalet
Statsrådet hänvisar såväl
i motiveringen till principbeslutet som i bilaga 3 (Betydelsen av
en ny kärnkraftverksenhet för energiförsörjningen
i Finland) till den nationella klimatstrategin, som antogs den 15
mars 2001. Klimatförändringen är nu och
i framtiden den faktor som begränsar energiproduktionen
mest. Framtidsutskottet påpekar i sitt utlåtande
om klimatstrategin (FrUU 1/2001 rd — SRR
1/2001 rd) att insatserna enligt klimatstrategin
för att minska utsläppen främst tar fasta
på Kyotoavtalets första åtagandeperiod,
dvs. åren 2008—2012.
De största utsläppskällorna inom
energisektorn i Finland är energiindustrin (34 %),
den varuproducerande industrin och byggnationen (27 %)
och trafiken (21 %). När man funderar på olika
energilösningar måste man komma ihåg
att energiproduktionsbesluten har konsekvenser 50—60 år
framåt. En annan sak som bör tas hänsyn
till är att de krav på utsläppsbegränsningar som
dikteras av klimatförändringen kommer att skärpas
avsevärt efter den första åtagandeperioden,
eftersom det enligt forskarsamhällets bedömning
krävs mycket mer än att nå Kyotomålen
för att få stopp på klimatförändringen.
Ett flertal forskare menar att det slutgiltiga minskningsmålet
vad beträffar växthusgaser ligger på 60 %.
Finland bör utan dröjsmål skrida till åtgärder
för att kunna tillmötesgå kraven på begränsningar
efter Kyoto. Det gäller både att fatta praktiska
beslut och att göra upp en långsiktig klimatstrategi.
Regeringens principbeslut utgår från två energialternativ
för att fullfölja åtagandena i Kyotoavtalet.
Enligt det ena alternativet, scenario KIO2, står en ny
kärnkraftverksenhet klar kring 2010. Enligt det andra alternativet,
scenario KIO1, ersätts all kolkondenskraft med kondenskraft
baserad på naturgas i hela södra Finland, det
område som täcks av naturgasnätet. Båda
alternativen påverkar i stort sett lika mycket utsläppen
av växthusgaser. Regeringen säger inte något
om deras effekter på sikt, en bedömning som borde
ha legat till grund för principbeslutet.
En bedömning av effekterna bör ta fasta på i vilken
utsträckning de olika energialternativen minskar växthusutsläppen
och inte enbart håller dem på den alltjämt
höga nivå som Kyotoavtalet förutsätter.
Utöver denna primära faktor bör till granskning
tas bl.a. tillgången på olika energikällor
och deras prisutveckling på sikt, den framtida energiförsörjningen
i hela Europa och vilka energiformer som bidrar till att göra
Finland attraktivt som investeringsobjekt.
Metoder att minska utsläppen från energiproduktionen
efter 2010
Utskottet har utifrån sakkunnigutlåtandena
och en specialbeställd utredning om de teknologiska aspekterna
(Helynen—Sipilä—Peltola—Holttinen:
Uusiutuvat ja uudet energialähteet vuoteen 2030 Suomessa,
VTT, Helsinki 2002) analyserat olika energiformers genomslagskraft
i Finland och deras effekter på utsläppen av växthusgaser.
Enligt bakgrundsutredningen till den nationella klimatstrategin
tenderar Finlands koldioxidutsläpp att öka efter
2010, eftersom extrabehovet av el inte tillfredsställs även
om energianvändningen effektiviseras och förnybara
energikällor utnyttjas i högre grad i enlighet
med klimatstrategin utan en ansenlig del måste produceras
antingen med naturgas eller kol. I naturgasalternativet (KIO1) är
utsläppen 2 % lägre än målet
i Kyotoavtalet 2010, men är åter uppe på 1990 års
nivå vidpass 2020.
I kärnkraftsalternativet (KIO2) ligger utsläppen
på 1990 års nivå 2010, men ökar
därefter snabbare än i alternativ KIO1. I kärnkraftsalternativet
går det att sänka koldioxidutsläppen
med 8—9 miljoner ton, dvs. omkring 10 %, fram
till 2020 genom att reducera kolkraften till samma nivå som
med hjälp av utbyggd kärnkraft och naturgas i
naturgasalternativet KIO1.
I båda alternativen går det att minska utsläppen
ytterligare, men då måste användningen
av förnybara energikällor ökas och energi
sparas mer än planerats.
Möjligheterna att utveckla nya energiformer är
legio och den minskning av utsläppsmängderna som
dessa leder till är avsevärda. Om sådana energiformer
kunde tas i bruk i större utsträckning än
vad som föreslagits i klimatstrategin, skulle också utsläppen
minska. I klimatstrategins båda scenarier har användningen
av trä antagits öka med ca 5 miljoner kubikmeter
(energiinnehåll 10 TWh) fram till 2010. Om trä används,
kräver den moderna tekniken att 30—50 % av
den totala bränslemängden består av torv. Om
man har 3 TWh torv och 10 TWh trä, får man vid
kombinerad produktion 3 TWh elektricitet och 7 TWh fjärrvärme.
Koldioxidutsläppen uppgår till omkring hälften
av utsläppen från motsvarande naturgaskraftverk.
Enligt Statens tekniska forskningscentral (Uusiutuvat ja uudet energialähteet
vuoteen 2030 mennessä, Teknologian arviointihanke) låter
man av ekologiska skäl en tredjedel av avverkningsresterna
ligga kvar i skogen och på näringsfattiga marker
sker ingen uppsamling alls. Däremot går det att
utvinna 1—9 TWh träenergi extra från
förstagallring. Metoden är alltför dyr
för energiproduktion, men gallringen gagnar skogsproduktion.
När gamla pannor förnyas är det möjligt
att ta ut 5—10 TWh energi extra ur återvinningsbränslen. För
att de uppställda målen skall nås måste
avverknings- och brännteknikerna förbättras
och gallringsstödet ses över. Koldioxidutsläppen skulle
minska fram till 2020 med uppskattningsvis 0,5—2 miljoner
ton, dvs. 1—2 procent jämfört med utsläppen
2010.
I klimatstrategiscenarierna antas produktionen av vindkraft
uppgå till 1,1 TWh 2010 och till 2,2 TWh 2020. År
2020 skulle vindelektricitetens toppeffekt vara 1 000 MW.
Statens tekniska forskningscentral (Uusiutuvat ja uudet energialähteet
vuoteen 2030 mennessä, Teknologian arviointihanke) gör
den bedömningen att det inom Finlands havsområden
i såväl tekniskt som miljömässigt
hänseende är möjligt att bygga vindbaserad
elproduktion med en toppeffekt på 3 000 MW. På torra
land finns det plats för 500 MW, men priset på el
blir då högre. Om provprojektet med den havsbaserade
vindparken lovar gott för framtiden, blir det eventuellt möjligt
att fram till 2030 generera 1 500 MW mer vindkraft än
vad som antagits i scenarierna. Produktionen av vindkraft skulle
uppgå till sammantaget 8 TWh och utsläppen av
växthusgaser minska med inemot 2 miljoner ton, dvs. mer än 2 % jämfört
med 2010.
Jordvärme är en bra metod att minska utsläppen
från uppvärmning. Den solenergi som finns lagrad
i marken på en yta av 300—400 kvadratmeter är
nog för att värma upp ett enfamiljshus. Värmen
hämtas genom rör med en värmepump, som
producerar 1 kWh el per 2 kWh värme. Utsläppsminskningen är
beroende av hur elektriciteten produceras. Användningen
av jordvärme i Finland kunde tiofaldigas.
I och med att tekniken framskrider kan också utsläppen
från trafiken minskas med hjälp av förnybar
energi. Runtom i världen bedrivs forskning kring bränsleceller
och det kan antas att sådana blir allt vanligare inom loppet
av 20 år. En övergång till bioväte-
eller biometanoldrivna bränslecellsbilar får ner
koldioxidutsläppen från bilar till rentav en tjugondedel
(Statens tekniska forskningscentral). Men för detta krävs
att framställnings-, distributions- och lagringstekniken för
väte och metanol utvecklas. Ponera att det i Finland fanns
2,5 miljoner kubikmeter trä som räckte till att
producera biobränslen vid massafabrikerna, skulle bioväte
eller biometanol kunna utvinnas för närapå 400 000
bilar. Koldioxidutsläppen skulle minska med i runt tal
1 miljon ton, dvs. 1 procent.
Fram till 2030 kunde användningen av trä i energiproduktion
utökas — i den mån den ekologiska begränsningen
tillåter — med i bästa fall 15 miljoner
kubikmeter, om detta är ekonomiskt konkurrenskraftigt.
Med hjälp av vindparker till havs kan vindkraftens andel
stiga till inemot 10 % av Finlands elproduktion
2030. Om inhemska energikällor utnyttjades i större
utsträckning skulle vi också bli avsevärt
mycket mer oberoende i fråga om energiförsörjningen.
Dessutom ligger det en betydande potential i de inhemska bränslena
när det gäller utveckling av teknik samtidigt
som de öppnar dörren för export.
Energins hälsoeffekter
Framtidsutskottet påpekar att alla sidor av de olika
energiformernas hälsoeffekter måste beaktas när
energiinvesteringar görs. En minskning av växthusutsläppen
bör såvitt möjligt vara kombinerad också med
en minskning av partikelutsläppen. Utskottet har uttalat
sig om dessa i sin teknologibedömningsrapport Energia 2010 — Teknologian
arviointi (Eduskunnan kanslian julkaisu 8/2001),
som också inkluderar en med Delfi-metoden gjord undersökning
bl.a. om hur energiproduktionen och energianvändningen kan
tänkas utvecklas och vilka hälsoeffekter energiproduktionen
har. Enligt Världshälsoorganisationens Europakontor
leder partiklar årligen till 100 000—370 000
europeers förtida död. Ungefär hälften
av dödsfallen beror på utsläpp från
trafiken (Overview of the Environment and Health in Europe in the
1990’s, WHO Regional Office for Europe, 16 August 1999). Efter
den bedömningen har en brett upplagd amerikansk studie
publicerats och den bekräftar de tidigare resultaten att
partiklar är skadliga (C. Arden Pope et al: Lung Cancer,
Cardiopulmatory Mortality, and Long-term Exposure to Fine Particulate
Air Pollution. Journal of American Medical Association; March 6,
2002). Undersökningen visar att den årliga mortaliteten ökar med
4 % och dödligheten i lungcancer med 8 % när
den genomsnittliga partikelhalten stiger med 10 mikrogram per kubikmeter. Än
så länge känner man inte till mekanismen
bakom partikeleffekten.
Europeiska kommissionen utförde en flerårig studie
(ExternE) om energiproduktionens miljökostnader. I Centraleuropeiska
förhållanden utgör miljökostnaderna
för ett kolkraftverk som producerar 10 TWh om året
ca 1 000 miljoner euro, för ett naturgaskraftverk
ca 330 miljoner euro och för ett kärnkraftverk
ungefär 30 miljoner euro. Bakom miljökostnaderna
för naturgaskraft ligger klimatförändringen
och partiklar i lika proportion. Miljökostnaderna för
kärnkraft kan främst tillskrivas strålningen
vid brytning och behandling av uran. Biobränslekraftverk
ingår inte i ExternE-studien.
Energiberoendet
Vår produktionsstruktur är fortfarande energiintensiv
trots stora ekonomiska omstruktureringar. Detta energiberoende kommer
att kvarstå, om Finland också i fortsättningen
avser att använda sig av trä- och pappersindustri,
metallindustrin och den kemiska industrin för att uppnå en
ekonomisk tillväxt och välfärd. Om ambitionen
däremot är att frigöra sig från
energiberoendet, sträcker sig processen över flera årtionden
utan att det offentliga kan snabba upp den eller garantera medborgarnas
levnadsstandard under den utdragna övergångstiden.
När t.o.m. de traditionella finländska företagen
inom de ovan nämnda branscherna numera är internationellt
inriktade, väljer de sina investeringsobjekt där
villkoren är bäst. Tillgången på energi är
en faktor bland många som regioner och länder
i framtiden kan använda för att stå sig i
konkurrensen och locka till sig företag.
En optimal självförsörjningsgrad
har av tradition ansetts önskvärd när
det gäller energiförsörjning, eftersom
driftsäkerheten därmed blir bättre och
effekterna av den fluktuerande prisutvecklingen på världsmarknaden
dämpas. På plussidan står också de
positiva konsekvenserna för sysselsättningen,
den regionala utvecklingen och försörjningsberedskapen.
Självförsörjningen bör också ses
i ett alleuropeiskt perspektiv. Verksamheten inom energisektorn
i Norden har förändrats i och med att elmarknaden
avreglerats. Som ovan konstaterats menar Europeiska kommissionen
i grönboken om en trygg energiförsörjning
att EU:s och Europa 30:s externa beroende är ett stort
hot i framtiden. Å andra sidan för EU och den
ryska industrin för närvarande en synnerligen
angelägen energidialog. Dialogen kommer att utmynna i en rekommendation
om bl.a. avreglerade marknader såväl i EU som
i Ryssland för att en marknad för en integrerande överföringsinfrastruktur skall
kunna uppstå. Dessutom rekommenderas det att gemensamma
investeringsprojekt plockas fram, att ett gemensamt energiteknologicentrum
för EU och Ryssland inrättas och att tekniska
bestämmelser och standarder godkänns ömsesidigt.
De storskaliga energileveranserna från Ryssland till
EU-länder hör till de frågor som enligt utskottet
måste ses som ett element när när det gäller
att tillfredsställa energibehovet i hela Europa och i integrationen.
Detta i kombination med ett ekonomiskt stärkt Ryssland
ligger i Finlands intresse. Därför bör
Finland vara aktivt när det gäller att materialisera
de ovan beskrivna rekommendationerna.
Tekniska möjligheter
En bedömning av den globala och nationella energiförsörjningen
på längre sikt måste också inkludera
en diskussion om vilka möjligheter det finns att skapa
ny teknik. Nya tekniker kan påverka inte bara effektiviteten
och utsläppen avsevärt, utan också andra
relativa fördelar med olika energiformer.
Globalt sett kommer de stora kraftverken som använder
fossilt bränsle (naturgas inbegripen) fortfarande att spela
en viktig roll. Den nya teknik som också finsk forskning
och finsk industri är med om att ta fram gör att
också dessa kraftverk blir effektivare och mer ekonomiska
samtidigt som miljöeffekterna minskar avsevärt.
I ett längre perspektiv går det att utveckla metoder
att ta till vara koldioxid och då kan kol fortfarande användas
i framtiden.
Den tredje generationens FoU-arbete inom kärnkraftsteknologin
fokuserar på att förhindra olyckor och strålningsskador
i miljön. Ett annat forskningsobjekt är en eventuellt
kombinerad produktion av kärnkraft och väte.
En helt ny utvecklingslinje inom kärnkraften representerar
den följande generationens, alltså den fjärde
generationens modulära små anläggningar
som lämpar sig för decentraliserad och kombinerad
produktion av värme och el. Särskild vikt läggs
vid säkerhetsaspekterna också för deras
vidkommande. I och med att de planeras så att de är
passivt säkra behövs det inga aktiva aggregat
för att förhindra olyckor. Forskare bedömer
att anläggningar av denna typ kan tas i bruk kring 2020
(Scientific American, March 2002).
Arbetet på att utveckla fusionsenergi kommer att ta åtminstone
40 år och att introducera denna energiform kommersiellt ännu
längre.
Såväl ute i världen som i Finland
pågår ett intensivt arbete på att utveckla
teknologier som utnyttjar förnybara energikällor.
Nivån på tekniken i vårt land har höjts
och kommersialiseringen av tekniken har förbättrats,
men det behövs ytterligare pengar för utveckling
och användningen av denna finansiering måste effektiviseras.
Insatser krävs bland annat för att utveckla tryckutsatt
förbränning av biomassa. Framtidsutskottets teknologianalys
pekar på att det ligger en exportpotential på flera
miljarder euro om året i bioenergiprodukter. Exporten av
vindkraftsteknologi kunde tiodubblas redan före 2010. Men
för att dessa framtidsutsikter skall kunna materialiseras,
måste teknikerna fås i allmännare bruk
här hemma.
I detta sammanhang vill utskottet poängtera vikten
av att Finland går in för en hållbarare skogsskötsel
och satsar mer på utveckling av skogsteknologin samt stöder
skötseln och utvecklingen utifrån principen om
en ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet. Sysselsättningsaspekterna
bör väga tungt i detta arbete.
Enligt handels- och industriministeriets energisparprojekt kan
en effektivisering på cirka 20 % uppnås
inom energiförbrukningen i vårt land. Härigenom
blir det också möjligt att minska utsläppen
av växthusgaser. Det finns ett glapp mellan teori och praktik
när det gäller sparåtgärder;
man räknar med att inte mer än ca hälften
av de tillbudsstående möjligheterna omsatts i
praktiken 2010 (Motiva). Därför gäller
det att fokusera alldeles extra på energisparåtgärderna.