Motivering

Utgångspunkter för utlåtandet

Förvaltningsutskottet har redan tidigare behandlat sakinnehållet i bestämmelserna i Lissabonfördraget i samband med att det konstitutionella fördraget bereddes och antogs (FvUU 7/2006 rd och FvUU 42/2006 rd). De avsnitt som hör till förvaltningsutskottets ansvarsområde har i stort sett samma innehåll som i det nu aktuella Lissabonfördraget. Därför koncentrerar sig utskottet här främst på de bestämmelser som togs in i Lissabonfördraget efter regeringskonferensen 2007.

Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa

Regeringskonferensen 2007 gjorde en del ändringar i bestämmelserna om området med frihet, säkerhet och rättvisa, speciellt i bestämmelserna om beslutsprocedurer. I övrigt står de större ändringar som gjordes redan i det konstitutionella fördraget kvar i oförändrad form. Med Lissabonfördraget försvinner unionens pelarstruktur, med den påföljden att unionens ordinarie lagstiftningsförfarande och unionsrättens allmänna principer blir tillämpliga också på polissamarbete och straffrättsligt samarbete. Därmed blir huvudregeln att beslut fattas med kvalificerad majoritet i polissamarbetet och det straffrättsliga samarbetet, att kommissionen har initiativrätt, att Europaparlamentet får en lagstiftande roll jämförbar med rådets och att EU-domstolens befogenhet utsträcks till att omfatta också polissamarbete och straffrättsligt samarbete. Också flexibilitetsklausulen i Lissabonfördraget och bestämmelserna om ett fördjupat samarbete blir tillämpliga på polissamarbete och straffrättsligt samarbete. Vidare finns det en särskild bestämmelse om den rättsliga grunden för civilskydd i Lissabonfördraget. Utskottet har konsekvent stött de här reformerna och har behandlat dem i större detalj i sitt utlåtande FvUU 7/2006 rd.

Nödbromsmekanismen

I uppdraget för regeringskonferensen 2007 ingick det jämfört med det konstitutionella fördraget en ny bestämmelse om en s.k. nödbromsmekanism för det operativa polissamarbetet mellan myndigheter. Nio medlemsstater kan ta till nödbromsmekanismen, dvs. hänskjuta ett utkast till lagstiftning om operativt myndighetssamarbete till Europeiska rådet, om enhällighet inte kan nås. Om enhällighet inte heller nås inom fyra månader i Europeiska rådet, får en grupp om minst nio medlemsstater inleda ett fördjupat samarbete enligt reglerna för sådant samarbete i Lissabonfördraget. Nödbromsmekanismen kan inte tillämpas, om en rättsakt avser att utveckla Schengenreglerna. Meningen är alltså att också i fortsättningen fatta beslut med enhällighet om operativt myndighetssamarbete och att endast höra Europaparlamentet. Kravet på enhällighet ingick också i det konstitutionella fördraget, men möjligheten att inleda ett fördjupat samarbete togs med vid regeringskonferensen 2007.

Utskottet anser att den föreslagna bestämmelsen om fördjupat samarbete behövs. Den gör det möjligt att intensifiera beslutsfattandet inom operativt samarbete, där det i ljuset av erfarenheterna hittills ofta har varit svårt att nå enhällighet. I rättsakterna om operativt samarbete anges riktlinjer för myndigheternas utövning av offentlig makt och staters suveränitet, och detta talar i sig för att kravet på enhällighet fortsatt bör gälla i de här frågorna. Det är viktigt att de medlemsstater som har ett rättsligt system som medger ett fördjupat ömsesidigt operativt samarbete och som på grund av särskilda kriminalitetsförhållanden kan ha ett större behov än andra att utveckla det operativa samarbetet ska kunna lagstifta om samarbete inom unionen utifrån den nya bestämmelsen. Därmed finns det inte längre något behov av en sådan utominstitutionell ordning som utnyttjades för beredning av Prümfördraget. Lissabonfördraget ger en fjärdedel av medlemsstaterna möjlighet att väcka initiativ också om polissamarbete.

I fördjupat samarbete ska grundfördragen och unionsrätten följas. Det garanterar att man inte kan utnyttja rättsakterna om fördjupat samarbete för att åsidosätta respekten för grundläggande och mänskliga rättigheter i unionen. Det är en väsentlig synpunkt, anser utskottet, för när man fattar beslut om operativt samarbete, måste man nästan utan undantag också befatta sig med frågor som gäller den enskildes rättsliga ställning. Utskottet påpekar också hur viktigt det är att Schengenreglerna bevaras som en systematisk helhet.

Samarbete om nationell säkerhet

Regeringskonferensen 2007 resulterade i att Lissabonfördraget kompletterades med en bestämmelse om att medlemsstaterna inbördes och på eget ansvar får organisera sådana former för samarbete och samordning som de finner lämpliga mellan de behöriga avdelningarna vid sina administrationer med ansvar för att skydda den nationella säkerheten. Artikeln ska tolkas jämsides med artikel 3a.2 i FEU, där det föreskrivs att den nationella säkerheten också i fortsättningen ska vara varje medlemsstats eget ansvar tillsammans med ansvaret för att upprätthålla lag och ordning. Bestämmelserna begränsar för de myndigheter som har ansvar för den nationella säkerheten att organisera samarbete utanför unionens strukturer.

Utskottet anser att bestämmelsen behövs för att precisera befogenheten, men understryker samtidigt att ett adekvat samarbete mellan de myndigheter som har ansvar för den nationella säkerheten och unionens behöriga myndigheter och institutioner är nödvändigt. På senare tid har man arbetat för att förbättra unionens förmåga att handla i krissituationer, bl.a. genom att upprätta särskilda arbetsstrukturer för rådet. Till underlag för beslut i unionen kan det i sådana situationer behövas det slag av information som myndigheter med ansvar för den nationella säkerheten besitter.

Specialarrangemang och övergångsbestämmelser för området med frihet, säkerhet och rättvisa

I Lissabonfördraget finns juridiskt komplicerade bestämmelser om Förenade konungarikets, Irlands och Danmarks ställning och insatserna för att utveckla Schengenregelverket. Bestämmelserna gäller inte direkt Finland, men de kan ändå ge upphov till juridiska tolkningsproblem, som i sista hand måste avgöras av EU-domstolen. Utskottet poängterar att Finland aktivt måste arbeta för att unionen så långt som möjligt har ett enhetligt rättsligt system oberoende av alla specialarrangemang. Detta är särskilt viktigt när det gäller bestämmelserna om området med frihet, säkerhet och rättvisa, som ofta direkt påverkar människors rättsliga ställning.

I Lissabonfördraget ingår bestämmelser om hur man ska gå till väga inom den tredje pelaren med rättsakter som antagits innan fördraget trädde i kraft. Begränsningarna för kommissionens och EU-domstolens befogenheter upphör att gälla senast inom fem år från det att Lissabonfördraget trädde i kraft. Utskottet ser helst att de effektivare och mer demokratiska beslutsprocedurer som eftersträvats med Lissabonfördraget införs så skyndsamt som möjligt och därför bör rättsakterna inom tredje pelaren om det bara går ersättas eller ändras redan innan övergångsperioden löper ut.

Skydd av personuppgifter

Reglerna om skydd av personuppgifter i Lissabonfördraget skiljer sig från reglerna i det konstitutionella fördraget. I stället för en regel om den rättsliga grunden i det konstitutionella fördraget har Lissabonfördraget två regler. Den ena av dem anger de allmänna principerna för skydd av personuppgifter och den andra gäller skyddet av personuppgifter inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Dessutom medger förklaring 20 och 21 i bilagan till Lissabonfördraget undantag från de allmänna principerna för skydd av personuppgifter när den nationella säkerheten eller de särskilda förhållandena som gäller på områdena för straffrättsligt samarbete och polissamarbete kräver det.

Utskottet ser positivt på att unionen genom Lissabonfördraget för första gången får en heltäckande rättslig grund för skyddet av personuppgifter, men beklagar samtidigt att den inte täcker in alla unionens politikområden och att EU-domstolen inte har befogenhet att behandla skyddet av personuppgifter i dess helhet i unionen. Utskottet har i många sammanhang understrukit att det behövs enhetliga regler om dataskydd inom polissamarbete och straffrättsligt samarbete. Det är viktigt att Finland är fortsatt aktivt i frågan, oberoende av när Lissabonfördraget träder i kraft.

Kommunerna och regional- och strukturpolitiken

Lissabonfördragets bestämmelser om kommunernas och regionernas ställning och strukturpolitiken svarar mot bestämmelserna i det konstitutionella fördraget (se FvUU 7/2006 rd). Vid regeringskonferensen 2007 fogades protokoll 26 om tjänster av allmänt intresse till Lissabonfördraget. Det är bra att protokollet preciserar syftet med tjänster av allmän natur och medlemsstaternas roll i att tillhandahålla dem. Regionkommittén har fått en starkare roll i och med att den fått rätt att väcka talan i EU-domstolen, om den anser att subsidiaritetsprincipen inte har följts i lagstiftningen i frågor som gäller kommunerna eller regionerna. Dessutom har kommissionen förpliktats att höra bl.a. kommunala och regionala intresseorganisationer i beredningen av unionslagstiftning.

Avslutningsvis

Utskottet välkomnar Lissabonfördragets bestämmelser om god förvaltning och öppenhet. De svarar innehållsligt mot bestämmelserna i det konstitutionella fördraget och Finlands förhandlingsmål (se FvUU 7/2006 rd).

Även om man inte lyckades nå målet att skapa ett tydligare och enklare fördragssystem genom Lissabonfördraget, innehåller det i alla fall de viktigaste bestämmelserna för att kunna förbättra unionens funktion i framtiden. Fördraget stärker de grundläggande och de mänskliga rätttigheterna i unionen genom att stadgan om de grundläggande rättigheterna ges samma juridiska status som unionens grundfördrag. Detta har särskild betydelse för samarbetet på området med frihet, säkerhet och rättvisa. Det blir också möjligt för unionen att tillträda den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna, vilket har varit ett av Finlands mål på sikt i unionen. Vidare ingår det bestämmelser som kommer att kunna tolkas först när fördraget har trätt i kraft. Det ligger i vårt intresse att vara aktiva redan när genomförandet bereds.