Motivering

Syftet med det nya direktivet är att förbättra och utvidga tillgången till miljöinformation som enligt det gällande direktivet är mera begränsad. Detta mål motsvarar innehållet i Århuskonventionen. Utskottet anser att direktivet är motiverat. Detaljerna i direktivet bör inte utan grund avvika från Århuskonventionen.

Direktivets bestämmelser har betydelse bland annat med tanke på bestämmelserna om ansvar för miljön i 20 §, offentlighet i 12 § 2 mom. och om rättsskydd och god förvaltning i 21 § grundlagen. I stadgan om de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionen från december i fjol behandlas samma tema. Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna behandlar inte direkt rättigheter som gäller miljön. Rättigheter som gäller miljövård och hälsosam miljö har i praktiken dock utvecklats med stöd av sådana rättigheter som konventionen uttryckligen garanterar, till exempel rätt till livet (artikel 2) och rätt att ånjuta respekt för privat- och familjelivet (artikel 8). Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har till exempel ansett att allvarlig miljöförorening kan betyda ett brott mot familjelivet om staten inte har vidtagit åtgärder för att säkerställa att miljöinformationen är tillgänglig (Guerra m.fl. mot Italien, MR 19.2.1998; se också López Ostra mot Spanien, MR 9.12.1994 A 303—C).

Direktivet har så kallade minimibestämmelser, vilket framgår av punkt 25 i ingressen. Detta betyder att direktivet inte medför problem för Finland i de fall den gällande offentlighetslagstiftningen garanterar en mera omfattande rättighet till tillgång till miljöinformation. Således har bestämmelserna i artikel 4 om att undanta information från att offentliggöras, som sträcker sig längre än i vår nationella lagstiftning, inte någon betydelse för myndigheternas praxis i Finland, vilket är viktigt med tanke på 12 § 2 mom. grundlagen.

På grund av att direktivet är ett minimidirektiv kan dess tillämpningsområde inte inskränkas med nationell lagstiftning. Rättigheten till tillgång till information gäller enligt direktivet också en del privaträttsliga rättssubjekt som inte omfattas av den allmänna offentlighetslagstiftningen. Med tanke på detta är artikel 2.2 b och c betydelsefulla. Enligt utskottet finns det ingen orsak att vara emot en sådan lagstiftning som ökar miljöinformationens offentlighet, i synnerhet då det enligt 124 § grundlagen är möjligt att överföra uppgifter som påverkar miljön på andra än myndigheter. I varje fall kräver förslaget utan tvekan en precisering i fråga om tolkningen. Om direktivet godkänns oförändrat är det motiverat att den nationella verkställigheten främst gäller särskilda bestämmelser och inte allmän offentlighetslagstiftning.

I direktivförslaget ingår inga bestämmelser om när miljöinformationen blir offentlig. I artikel 4.1 c nämns visserligen att material som ännu inte färdigställts inte behöver offentliggöras. Utskottet anser att bestämmelser om när informationen blir offentlig bör ingå i direktivet. Detta gör det också lättare att tolka artikel 4.1 a som gäller rätten att avslå begäran med hänvisning till myndigheternas möjlighet att undanta information från att offentliggöras.