Motivering

Direktivet syftar till att fastställa i artikel 63.1 d i EG-fördraget avsedda miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus. Direktivförslaget är den första viktiga åtgärden för att skapa en gemensam europeisk asylpolitik. I förslaget ingår all lagstiftning om saken som finns i medlemsstaterna och de administrativa och juridiska mekanismer som behövs för snabb och ändamålsenlig behandling av ärendena.

Direktivet innebär inte att medlemsstaterna måste införa enhetliga förfaranden eller att de är tvungna att använda för dem nya rättsliga begrepp eller rutiner. Enligt direktivförslaget kommer det helt eller delvis an på medlemsstaterna att verkställa flera av de nya bestämmelserna. Med tanke på Finlands grundlag är en dylik reglering inte ett problem.

På grund av direktivets karaktär av miniminorm kan medlemsstaternas nationella domstolar inte inskränka direktivets tillämpningsområde eller tillhandahålla en lägre skyddsnivå. Detaljerna i de bestämmelser som är förpliktande för medlemsstaterna kräver ur Finlands synvinkel ytterligare utredningar, menar utskottet. Allmänt taget betonar utskottet betydelsen av de i 21 § i grundlagen fastställda principerna om förvaltningens och rättsskyddets betydelse. I stadgan om de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionen behandlas också rätt till god förvaltning (artikel 41) och rätt till ett effektivt rättsmedel (artikel 47). Utskottet framhåller att direktivet vid den fortsatta beredningen skall utformas så att regleringen inte förpliktar Finland till att sänka nivån på det rättsskydd som den gällande lagstiftningen garanterar.

I kapitel IV avsnitt 2 ingår bestämmelser om ett påskyndat förfarande för att handlägga asylansökningar. Enligt förslaget får medlemsstaterna införa eller behålla ett påskyndat förfarande bland annat för att handlägga ansökningar, om sökanden kommer från ett säkert ursprungsland i den mening som avses i artiklarna 30 och 31 i direktivet. Medlemsstaterna får vid prövningen av asylansökningar betrakta ett land som ett säkert ursprungsland endast i enlighet med principerna i bilaga II (direktivförslagets artikel 30.1), och ett dylikt land kan endast betraktas som ett säkert ursprungsland för en enskild asylsökande, om de i artikel 31 i direktivet avsedda enskilda förutsättningarna gäller. Om en medlemsstat betraktar ett land som ett "säkert ursprungsland" eller medlemsstaten har för avsikt att göra det skall begreppet tillämpas i överensstämmelse med bestämmelser som är gemensamma för alla medlemsstater.

Begreppet "säkert ursprungsland" kan enligt grundlagsutskottets uppfattning ingå i utlänningslagen, om varje asylansökan utreds tillräckligt individuellt (se GrUU 16/2000 rd). Utskottet konstaterar att förslaget inte är problematiskt om artikel 6 och 31 i direktivet beaktas. Utskottet fäster dock uppmärksamheten vid att principerna i bilaga II för fastställande av säkra ursprungsländer till en viss grad avviker från motsvarande bestämmelser i 33 b § i utlänningslagen. I utlänningslagen poängteras vikten av att internationella konventioner om mänskliga rättigheter och kraven på rättvis rättegång beaktas när ett medlemsland bedömer om ett ursprungsland är säkert eller inte.

Bestämmelsen om icke-diskriminering i artikel 41 skall få den lydelse den har i 6 § 2 mom. i grundlagen och artikel 21.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionen, vilket innebär att förbudet utöver de skäl som nämns i direktivförslaget också täcker övriga personliga skäl.