Motivering
Rätt att välja kunder
I 5 § 1 mom. i förslaget till lag om inkvarterings-
och förplägnadsverksamhet (lagförslag
1) finns en likartad bestämmelse som i den gällande
förordningen som säger att en utövare
av inkvarterings- och förplägnadsverksamhet och
rörelsens personal har rätt att vägra
en person tillträde till rörelsen, om det är
motiverat för att ordningen ska kunna upprätthållas
eller på grund av rörelsens verksamhetsidé.
Med rätt att välja kunder avses enligt propositionsmotiven
rörelsens rätt att välja sina kunder
utan att någon diskrimineras. En utövare av förplägnadsverksamhet
har t.ex. kunnat sätta en åldersgräns
vid 24 år för insläpp.
Sett mot bakgrund av näringsfriheten i grundlagens
18 § och egendomsskyddet i grundlagens 15 § 1
mom. är rörelseidkarens rätt att välja
sina kunder motiverad, menar utskottet. Däremot måste
rörelsens verksamhetsidé ses som ett opreciserat
begrepp, som tillämpat i kundvalssituationer kan leda till
särbehandling i strid med 6 § 2 mom.
i grundlagen. Eftersom inkvarterings- och förplägnadsrörelser
fortfarande gör sig skyldiga till diskriminering på grund
av etniskt ursprung eller nationalitet är det enligt utskottet
nödvändigt att komplettera 5 § 1 mom. med
en passus om förbud mot särbehandling eller med
en hänvisning till 6 § i lagen om likabehandling
och 11 kap. 9 § i strafflagen.
Ordningsvakternas befogenheter
Enligt 5 § 2 mom. i förslaget kan en utövare
av inkvarterings- och förplägnadsverksamhet själv tillsätta
ordningsvakter i rörelsen och dess omedelbara närhet
eller beordras av polisinrättningen i häradet
att göra det. En ordningsvakt får med stöd
av 7 § i lagen om ordningsvakter, i förekommande
fall med användning av maktmedel, från rörelsen
bl.a. avlägsna personer som stör andra personer
eller uppträder hotfullt eller gripa dem och överlämna
dem till polisen. I den lagen kräver 2 § att ordningsvakterna
har ett tjänstgöringsområde. Enligt 10 § 2
mom. i den gällande förordningen om inkvarterings-
och förplägnadsrörelser har rörelseidkaren
kunnat utse en ordningsman för rörelsen eller
beordras att göra det. I motiven påpekas det att
ordningsvakterna traditionellt har förväntats
upprätthålla ordningen och säkerheten
också i fråga om kön av kunder som väntar
på att få komma in på inkvarterings-
och förplägnadsrörelsen. Enligt förslaget är
det svårt att på ett uttömmande sätt
definiera områden och platser i en inkvarterings- och förplägnadsrörelses
direkta omgivning, och följaktligen ska det alltid i sista
hand handla om en prövning från fall till fall.
Enligt motiven till 22 § i ordningslagen avses med
ordningsvakternas tjänstgöringsområde
i fråga om t.ex. trafikstationer områdena framför ytterdörrarna
eller andra gångar som leder till stationen. Tjänstgöringsområdet
ska vara endast så stort som är nödvändigt
för att upprätthålla ordning och säkerhet
på platsen (RP 20/2002 rd, s.
48—49). Utskottet understryker att begreppet "omedelbara
närhet" måste tolkas snävt i detta fall.
Normalt avses med begreppet ett område av gatan eller vägen
strax utanför entrédörren som är
bara några få meter i diameter. Annanstans inom
gatu- eller vägområdet är det polisen
som upprätthåller ordning och säkerhet.
Uppgifter om resande
Utövare av inkvarteringsverksamhet ska enligt 8 § i
lagförslag 1 utan hinder av sekretessbestämmelserna
i de till polisen levererade resandeanmälningarna lämna
uppgifter enligt 6 § 1 mom. om utländska resenärer.
Bland uppgifterna om resenärer ska ingå resandens
namn, finsk personbeteckning eller om sådan saknas födelsetid
för make eller maka samt minderårigt barn som
följer med resanden, numret på resandens resedokument
samt uppgift om inkvarteringen hänför sig till
fritid, arbete, möte eller något annat.
Utskottet noterar att den föreslagna skyldigheten att
lämna uppgifter är mer omfattande än
i den gällande förordningen. Den är också mer omfattande än
Schengenregelverket kräver. Av motiven framgår
det att utövaren av inkvarteringsverksamhet kan använda
uppgifterna om resande för kundtjänst och direktmarknadsföring.
Det är, anser utskottet, betänkligt att utan ändringar
lyfta upp på lagnivå en praxis som bygger på den
gällande förordningen. Många av de efterfrågade
uppgifterna gäller enligt utskottets mening saker som omfattas
av skyddet för privatlivet, exempelvis personbeteckningen.
Det är inte heller lämpligt att uteslutande med
tanke på kundtjänst och direktmarknadsföring
kräva att resandeanmälan ska innehålla
uppgift om syftet med resan, inte minst som man med stöd av
30 § i personuppgiftslagen kan vägra lämna denna
uppgift. Utskottet understryker att bestämmelserna bör
begränsas till att endast gälla sådana
uppgifter om resande som behövs för att genomföra
Schengenregelverket.
Polisen har enligt 8 § i lagförslag 1 rätt
att av en utövare av inkvarteringsverksamhet få uppgifter
om resande också när det gäller andra än utlänningar.
Bestämmelsen lämnar alltför mycket spelrum.
Det korrekta enligt utskottet är att polisen har rätt
att få uppgifter om resande bara om de behövs
för tjänsteuppdrag.
Tvångsmedel
I 12 § 3 mom. i lagförslag 1 föreskrivs
det att polisinrättningen kan ge en utövare av
förplägnadsverksamhet en varning, om denne upprepade gånger
och i väsentlig grad bryter mot bestämmelserna
om öppettider i 3 och 4 § eller om utövandet
av inkvarterings- och förplägnadsverksamhet har
medfört oskäliga olägenheter för
boendemiljön eller allvarliga störningar i den
allmänna ordningen och säkerheten. Om varningen nonchaleras
kan polisinrättningen förbjuda den förlängda öppettiden
eller för viss tid förbjuda verksamheten helt
eller delvis. Verksamhetsförbudet får gälla
i högst tre månader. Beslutet kan enligt 14 § överklagas
hos förvaltningsdomstolen, men ska även om det överklagas
följas, om inte besvärsmyndigheten bestämmer
något annat.
Brott mot allmän ordning och säkerhet och
orsakande av allvarliga störningar för omgivningen
måste anses vara godtagbara skäl för
att göra ingrepp i den i grundlagens 18 § 1 mom.
garanterade näringsfriheten. Dessutom uppfylls kravet på proportionalitet
när förbudet är bundet till att verksamheten
har medfört oskäliga olägenheter eller
allvarliga störningar och att en eventuell varning till
verksamhetsutövaren inte har lett till att brister i verksamheten
korrigerats (GrUU 14/2004 rd, s. 3/I).
Men det kan hända att besvärsrätten bara
blir ett formellt rättsmedel när förbudstiden är
så kort. Det kan eventuellt gå så att
besvären inte hinner behandlas förrän
förbudet löper ut. Grundlagens 21 § garanterar
trots allt var och en rätt att på behörigt
sätt och utan ogrundat dröjsmål få sin
sak behandlad av en domstol. Även artikel 13 i Europeiska
konventionen om de mänskliga rättigheterna säger
att envar vars rätttigheter och friheter enligt konventionen
har kränkts ska ha tillgång till effektiva rättsmedel
inför nationella myndigheter också i det fall
att kränkningen har förövats av en person
som har handlat i egenskap av offentlig myndighet. Därför
anser utskottet det motiverat att 14 § 2 mom. i lagförslag
1 kompletteras med att ärendet ska behandlas i brådskande
ordning.