Motivering

Lagförslagets samband med anslutningsfördraget.

Enligt fördraget om Tjeckiens, Estlands, Cyperns, Lettlands, Litauens, Ungerns, Maltas, Polens, Sloveniens och Slovakiens anslutning till Europeiska unioinen kan unionens nuvarande medlemsstater tillämpa nationella bestämmelser på de nya medlemsstaternas, med undantag av Cyperns och Maltas, medborgares tillträde till arbetsmarknaden under två år efter att dessa länder har anslutit sig till unionen. Tillämpningen av dessa övergångsåtgärder kan förlängas med tre år och därefter med ytterligare två år, om arbetskraftens fria rörlighet orsakar eller hotar orsaka allvarliga störningar på arbetsmarknaden i medlemsstaten.

Grundlagsutskottet har bedömt anslutningsfördraget ur konstitutionell synvinkel och anser att beslut om godkännande av anslutningsfördraget kan fattas med enkel majoritet och förslaget till lag om sättande i kraft av avtalet behandlas i vanlig lagstiftningsordning (GrUU 11/2003 rd).

Ikraftträdande.

Enligt 7 § 1 mom. träder lagen i kraft vid en tidpunkt som bestäms genom förordning av statsrådet. Ikraftträdandet är fast knutet till anslutningsfördragets ikraftträdande. Detta är ett sådant i 79 § 3 mom. i grundlagen avsett särskilt skäl som berättigar att i lagen ange att tidpunkten för ikraftträdandet bestäms genom förordning.

Tillämpning av lagen.

Enligt 7 § 2 mom. gäller lagen för vart och ett av de nya medlemsländerna i två år från och med den dag då respektive stat anslöt sig till unionen. Det förefaller som om begreppen tillämpning av lagen och giltighetstid skulle ha blandats ihop i förslaget. Lagen, i synnerhet 5 §, avses av allt att döma vara i kraft tills något annat bestäms i en ny lag. Därför bör momentet skrivas om så att det på alla punkter gäller tillämpningen av lagen på medborgare i ifrågavarande stater. Detta kan till exempel göras genom att ordet giltighetstid ersätts med ordet "tillämpning".

Statsrådets redogörelse.

Enligt samma moment ges en bedömning av lagens verkningar och behovet av förlängning av dess giltighetstid i statsrådets redogörelse till riksdagen. Den ges före utgången av den tid på två år som avses i momentet.

Bestämmelsen är synnerligen speciell. Enligt 44 § i grundlagen är ett meddelande och en redogörelse ett sätt för statsrådet att på eget initiativ få riksdagen att behandla en fråga som gäller rikets styrelse eller internationella förhållanden. Förfarandena skiljer sig från varandra beroende på om riksdagens förtroende för statsrådet aktualiseras efter behandlingen eller inte. Enligt förarbetena till grundlagen kan statsrådet välja vilket förfarande det föredrar (RP 1/1998 rd, s. 96/I).

Det rimmar väldigt illa med ett grundlagsfäst system att statsrådet, samtidigt som dess principiella rätt till initiativ inskränks, genom bestämmelser i lag åläggs att i ett bestämt ärende och inom en viss tid lämna en redogörelse till riksdagenI 2 § 2 mom. i lagen om fredsbevarande verksamhet ingår visserligen en bestämmelse om att en redogörelse är ett lämpligt instrument att höra riksdagen då det gäller att ge de fredsbevarande trupperna mera omfattande befogenheter att bruka maktmedel (GrUU 17/2000 rd, s. 2/II och GrUU 18/1995 rd). I det fallet är det emellertid fråga om att involvera riksdagen i behandlingen av ett ärende som gäller Finlands deltagande i fredsbevarande verksamhet och som republikens president fattar beslut om. . I konstitutionell mening vore det mycket naturligare att en sådan förpliktelse är politisk och därmed baserar sig på den vilja riksdagen uppger i sitt svar. Utskottet påpekar att den föreslagna bestämmelsen dock inte kan hindra regeringen att i enlighet med 70 § i grundlagen, men oberoende av redogörelsen, lämna ett lagförslag om förlängning av lagens giltighetstid.

Utskottet anser att det är bäst att den bestämmelse som ålägger regeringen att lämna en redogörelse stryks ur lagförslaget.

Likheterna med förslaget till utlänningslag.

Det bör kontrolleras att formuleringarna i lagförslaget stämmer överens med det förslag till utlänningslag som lämnats till riksdagen (RP 28/2003 rd, RP 151/2003 rd). Utskottet har fäst sig vid 2 § 4 punkten. Utskottet påpekar med anledning av bestämmelsen att uppehållsrätt inte beviljas utan fastställs genom registrering. Uppehållsrätten baserar sig direkt på grundfördraget eller genomförandebestämmelserna. Punkten bör därför omformuleras på följande sätt: "har uppehållsrätt på basis av annat än förvärvsarbete".