Motivering
Under det pågående riksmötet har
grundlagsutskottet tidigare lämnat ett utlåtande
(GrUU 25/2001 rd) om statsrådets
utredning om Europeiska unionens framtid (E 27/2001
rd). I utlåtandet gick utskottet ingående
in på förklaringen från Nice, agendan
för regeringskonferensen 2004, förberedelserna
inför konferensen och framtidsdebatten. Därför
upprepas samma uppfattningar som regel inte i detta sammanhang.
Utvecklingstrender
Utskottet omfattar statsrådets ståndpunkt
att det är viktigt att Europeiska unionen också i
fortsättningen utvecklas som en fast gemenskap bestående
av självständiga stater och folken i Europa.
Frågorna i Niceförklaringen om unionens framtid
Frågorna i Niceförklaringen om unionens framtid är
nära sammanflätade med varandra. Detta gäller
framför allt en mer exakt avgränsning av kompetensfördelningen,
vilken ställning Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna
skall ha och en förenkling av fördragen. En förutsättning
för att fördragen skall kunna förenklas är
på många punkter att EU först har formulerat
sin ståndpunkt i befogenhetsfrågorna och beträffande
vilken ställning stadgan om de grundläggande rättigheterna
skall ha.
Behörighetsfördelningen och subsidiaritetsprincipen.
I redogörelsen anser regeringen att kriterierna för
befogenheterna och behörighetsfördelningen i fortsättningen
bör vara inskrivna i fördragen. Utskottet omfattar
denna syn. I likhet med statsrådet anser utskottet det
viktigt att unionens kompetens skrivs in i särskilda bestämmelser
men att det samtidigt säkerställs att unionen
fortfarande kan arbeta dynamiskt.
I förklaringen om unionens framtid länkas kompetensfördelningen
och subsidiaritetsprincipen samman, och de är på sätt
och vis två sidor av samma sak. Behörighetsfördelningen
slår fast unionens och medlemsstaternas lagstiftningskompetens
på en generell nivå, medan subsidiaritetsprincipen
spelar en roll för lagstiftningsarbetet i praktiken. Enligt
artikel 5 i EG-fördraget tillämpas subsidiaritetsprincipen
bara på de områden där gemenskapen inte är
ensam behörig.
Statsrådet menar att den nuvarande kompetensfördelningen
bör förtydligas. Men statsrådet ställer
sig med fog skeptiskt till en ingående och uttömmande
förteckning över respektive befogenheter. Inte
minst med avseende på behovet att aktivt och effektivt
väga in de grundläggande rättigheterna
respektive de mänskliga rättigheterna är
det ingen lyckad lösning att införa en strikt
målinriktad förteckning över respektive parters
befogenheter, eftersom rättigheterna är integrerade
i all verksamhet och det därför kan vara svårt
att främja dem i en strikt avgränsad kompetensfördelning.
Detsamma gäller till exempel också miljöskyddet.
Statsrådet understryker att subsidiaritetsprincipen
spelar en viktig roll när det gäller att slå fast
rätt nivå för behandlingen av frågor,
där unionen och medlemsstaterna har gemensam kompetens.
Unionen har inte slagit fast vilken betydelse denna princip har.
Med hänvisning till principen har man kunnat motivera att
lagstiftningskompetens ges än till det ena, än
till den andra parten. Principen har allmänt ansetts vara för
otydlig för att tjäna som rättsprincip.
Så har till exempel EG-domstolen nästan aldrig
hänvisat till den i sina avgöranden.
Det finns ingen anledning att ifrågasätta
betydelsen av subsidiaritetsprincipen. I stället är
det befogat att i likhet med statsrådet lyfta fram frågan
om hur efterlevnaden av principen kan kontrolleras. Då kan
EU eventuellt lyckas med företaget att utvidga tillämpningen
av denna viktiga princip och att precisera dess innebörd.
Med hänsyn till att principen har en politisk karaktär och
att dess innebörd gynnar lämplighetsprövning
förefaller det vara på sin plats att efterlevnaden
av principen övervakas i förväg och på politisk
nivå. Efterhandskontrollen i domstol är därmed
ett kompletterande element. Det bör noteras att politisk
kontroll i förväg och rättslig kontroll
i efterhand på inget sätt utesluter varandra,
utan snarare tillsammans bildar en heltäckande kontrollmekanism.
Utskottet har tidigare framhållit att Europaparlamentet
borde få ett särskilt organ för förhandskontroll
(GrUU 25/2001 rd, s. 3, andra spalten).
Den lösning som står närmast till hands är
att åtagandet anförtros något av utskotten. Finland
har goda erfarenheter av förhandskontroll av om lagförslag
följer grundlagen eller inte.
Om en mekanism för förhandskontroll införs kan
EG-domstolens roll omvärderas. Utskottet menar att domstolen
bör få större möjligheter att arbeta
med konkreta frågor kring den enskildes rättigheter
och skyldigheter och att den nuvarande abstrakta normkontrollen
med fördel kunde inskränkas.
EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna.
Utskottet omfattar statsrådets ståndpunkt
i fråga om vilken ställning stadgan om de grundläggande
rättigheterna skall ha och vikten av att unionen tillträder
Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna.
Dessutom hänvisar utskottet till sina tidigare ståndpunkter
om vilka frågor som är särskilt viktiga
när det slås fast vilken rättslig ställning
stadgan skall ha (GrUU 25/2001 rd, s.
4—5). Frågan om vilken rättslig ställning
stadgan om de grundläggande rättigheterna skall
ha är på det hela taget inte det mest aktuella
och viktigaste temat i en debatt om unionens framtid.
Förenkling av grundfördragen.
Utskottet har ingenting att anmärka mot statsrådets
uppfattning. En viktig punkt som statsrådet nämner är att
besluten om kompetensfördelningen i hög grad påverkar
arbetet med att förenkla grundfördragen.
Det bör observeras att de frågor som varit uppe
i debatten kring en förenkling är av mycket olika
dignitet. En förenkling av fördragen är
ett mycket orealistiskt mål om man tror att de inte ändras
materiellt sett. Man kan fråga sig om det över
huvud taget lönar sig att ta itu med ett arbete som i det
närmaste går ut på att sortera om fördragsbestämmelserna,
i synnerhet om man betänker vilka problem med ratificeringen
det kan uppstå i medlemsstaterna (GrUU 25/2001
rd, s. 4, första spalten). Tanken att dela upp
fördragen är nära sammankopplad med uppfattningen
att olika delar av fördragen måste ändras
med hjälp av olika beslutsprocedurer, och detta innebär
att förpliktelserna i fördragen kommer att ändra
karaktär. Detta kan i principiellt hänseende vara
en större ändring än en översyn
av innebörden i en förpliktelse i fördragen.
I samband med förenklingsarbetet kan EU enligt redogörelsen
samtidigt göra en bedömning av om delar av den
domstolspraxis som blivit gemenskapsrätt bör införlivas
i grundfördragen. Om rättspraxis skrivs in i dem
får unionsrätten större öppenhet.
Men det stora kruxet är att rättspraxis alltid
på ett eller annat sätt är bunden till enskilda
fall och att finfördelningen riskerar att försvinna
i den allmänna normformen. Dessutom är risken
att bilden blir alltför förenklad, om EG-domstolens
ståndpunkt skrivs in som den är. Så är
till exempel doktrinen om gemenskapskompetensens åsidosättande
verkan mycket schematisk och det är inte helt oproblematiskt
att omforma den till normer. Man bör vara mycket förbehållsam
till förslaget att skriva in principerna om förhållandet
mellan unionens rättssystem och medlemsstaternas rättssystem
i grundfördragen.
De nationella parlamentens roll.
Statsrådet har den uppfattningen att insatser för
att stärka de nationella parlamentens inflytande på EU-politiken
i första hand är en fråga för
den nationella politiken. Denna uppfattning stämmer överens med
utskottets tidigare ståndpunkt i frågan (GrUU
25/2001 rd, s. 5, andra spalten).
Övriga teman.
I redogörelsen framhåller regeringen helt
korrekt att ett förtydligande och en effektivisering av
unionens verksamhet i relation till tredje land hänger
samman med frågan om erkännande av unionens status
som juridisk person. Den institutionella uppbyggnaden karakteriseras
fortfarande av pelarstrukturen, där det går en
gräns mellan Europeiska gemenskapen (första pelaren)
och den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (andra
pelaren). Som läget ser ut nu är bara EG juridisk
person, medan EU inte är någon juridisk person
i folkrättslig mening. Ändå uppfattas
unionen allmänt som en aktör i de yttre förbindelserna.
En ändring av pelarstrukturen, i sista hand en upplösning
av den, skulle emellertid ha betydligt mer långtgående
konsekvenser än att ge unionen status som juridisk
person. En fråga som onekligen hänger nära
samman med ett ifrågasättande av pelarstrukturen är
hur unionen kommer att utformas i framtiden. Därigenom
aktualiseras också ett behov att tydligt ta ställning till
dels de övernationella dragen i beslutsmekanismerna, dels
karaktären av regeringssamarbete. I vilket fall som helst är
den nuvarande pelarindelningen en faktor som starkt bidrar till
att grundfördragen är så komplicerade
och svåra att läsa.
Förberedelserna inför regeringskonferensen
I likhet med statsrådet anser utskottet att det behövs
ett brett upplagt konvent för att förbereda regeringskonferensen.
Utskottet omfattar också statsrådets syn på konventets
sammansättning, mandat och arbetsmetoder.
Statsrådet anser att de politiska gruppernas möjligheter
att utöva inflytande i de nationella parlamenten bör
stödjas "med hjälp av lämpliga nationella
uppföljningssystem". Detta är en ytterst viktig
punkt för att parlamenten skall bli informerade i tillräckligt
hög grad och vid rätt tidpunkt om konventets förberedelser,
men också för att de officiella företrädarna
för det nationella parlamentet i sitt arbete i konventet
skall kunna ta hänsyn till de rådande uppfattningarna
i parlamentet. Riksdagen bör debattera konventets förberedelser
i plenum.
Vad beträffar kommande uppföljningsmekanismer
i riksdagen påpekar utskottet att konventet med sitt arbete
i sista hand syftar till att ändra grundfördragen.
Utifrån arbetsfördelningen mellan riksdagens utskott
hör denna fråga till utrikesutskottets kompetens.
Men samtidigt är det klart att de teman som ingår
i Niceförklaringen om unionens framtid hänger
nära samman med riksdagens Europautskott (stora utskottet)
och med avseende de konstitutionella frågorna anknyter
till grundlagsutskottets kompetens. Konventet kommer av allt att
döma att arbeta i ungefär ett och ett halvt år
och under den tiden kommer frågorna att vara en integrerande
del av dessa tre utskotts ansvarsområden. Därför
vore det ett alternativ att riksdagen i enlighet med 35 § 1
mom. grundlagen tillsätter ett tillfälligt utskott
för att följa upp och påverka arbetet
i konventet.
En fördel med ett tillfälligt utskott är
att det åtminstone delvis befriar de behöriga
permanenta utskotten från konventsfrågor så länge
frågorna är under beredning. Men riksdagens ståndpunkt
bör i vilket fall som helst formuleras av de behöriga
permanenta utskotten. Enligt 8 § 2 mom. riksdagens arbetsordning
beslutar riksdagen särskilt om antalet medlemmar i tillfälliga utskott.
I detta fall är det inte lämpligt att antalet medlemmar
bestäms direkt i relation till de parlamentariska styrkeförhållandena.
Utskottet bör ha så många medlemmar att
alla riksdagsgrupper får möjligheter att påverka
arbetet. Utifrån detta anser grundlagsutskottet att det
kan tillsättas ett tillfälligt utskott med klart
färre medlemmar än de permanenta utskotten. Detta
förefaller befogat med hänsyn till att utskottet
kommer att ha ett begränsat åtagande.