Motivering
Riksdagens samtycke
Enligt 94 § 1 mom. grundlagen krävs riksdagens godkännande
bl.a. för fördrag och andra internationella förpliktelser
som innehåller bestämmelser som hör till
området för lagstiftningen. I konventionens finns
ett flertal bestämmelser som regeringen i en ingående
redogörelse i motiveringen med grundlagsutskottets praxis
som plattform visar att hör till området för
lagstiftningen. Riksdagens godkännande krävs följaktligen
för konventionen.
Bestämmelser i konventionen kontra grundlagen
Grundlagens 94 § 2 mom. föreskriver att beslut om
godkännande av en internationell förpliktelse
fattas med enkel majoritet. Men om ett förslag om godkännande
av en förpliktelse gäller grundlagen, skall beslutet
fattas med minst två tredjedelar av de avgivna rösterna.
De bestämmelser i konventionen som är relevanta
med tanke på grundlagen gäller skyldigheten att
kriminalisera, utlämning och förbud mot illegal
verksamhet.
Skyldighet att kriminalisera.
I artikel 4 i konventionen förbinder sig konventionsstaterna
att kriminalisera i artikel 2 avsedda handlingar med karaktären
av bombattentat av terrorister, när de hör till
konventionens tillämpningsområde, dvs. när
de enligt artikel 3 gäller fler än en stat. En person
gör sig skyldig till en sådan handling om han
eller hon rättsstridigt och uppsåtligt levererar,
placerar, avlossar eller spränger ett sprängämne
eller en annan livsfarlig anordning i, ini eller mot en allmän
plats eller en anläggning eller ett system som nämns
i artikel 2.1. Dessutom krävs att personens uppsåt
varit att orsaka dödsfall, allvarlig kroppsskada eller
omfattande förstörelse som leder till betydande
ekonomisk skada. Enligt artikel 2.2 skall också försök
till en sådan handling kriminaliseras.
Enligt artikel 2.3 a och b täcker kriminaliseringskravet
delaktighet och anstiftan. I punkt c utsträcks kravet till
att även gälla dem som på annat sätt
bidrar till att en grupp personer som handlar med ett gemensamt
syfte utför ett terroristiskt bombattentat.
I den straffrättsliga legalitetsprincipen i 8 § grundlagen
finns ett krav på exakthet i regleringen inbyggd. Utskottet
har understrukit att kravet på exakthet accentueras, om
delaktighet i brott kriminaliseras på ett sätt
som avviker från de vedertagna delaktighetsbegreppen inom
straffrätten (GrUU 10/2000 rd,
s. 2, GrUU 41/2001 rd, s. 3/II).
Den medverkan av annat slag som konventionen kräver skall
kriminaliseras enligt konventionsbestämmelsen i fråga
skall vara uppsåtlig och ske antingen i syfte att främja
gruppens allmänna brottsliga verksamhet eller i syfte eller i
vetskap om gruppens avsikt att utföra ett terroristiskt
bombattentat enligt konventionen. Den straffbara medverkan som avses
i konventionen är så pass aktiv med hänsyn
till utövandet av bombattentatet att bestämmelsen
enligt utskottet inte utgör något problem i grundlagshänseende.
Utskottet påpekar att man inte kan ställa samma
exakthetskrav på internationella förpliktelser
för stater som på eventuella nationella strafflagsbestämmelser
som krävs för genomförandet.
Utlämning av misstänkta.
Artiklarna 8 och 9 innehåller bestämmelser
om utlämning av misstänkta. Konventionen bygger
på denna punkt på principen "utlämna
eller lagföra" i artikel 8.1 och följaktligen
förpliktar inte konventionen staterna att utlämna
misstänkta. Av 9 § 3 mom. grundlagen följer
att Finland inte får utlämna eller överföra
finska medborgare till ett annat land mot deras vilja. En utlänning åter
får enligt 9 § 4 mom. grundlagen inte utlämnas,
om han eller hon till följd härav riskerar dödsstraff,
tortyr eller någon annan behandling som kränker
människovärdet. Om dessa grundlagsfästa
förbud sätter stopp för utlämningen
av en person, uppfyller Finland sin skyldighet genom att överlämna ärendet
till behöriga myndigheter i den aktuella staten för
beslut i åtalsfrågan. Konventionens bestämmelser
står inte i strid med grundlagens 9 § 3 och 4
mom.
Artikel 13 gäller temporärt överförande
av en frihetsberövad person till en annan konventionsstat
för vittnesmål, identifiering eller annan medverkan.
Bestämmelserna utgör inget problem med avseende
på förbudet i grundlagens 9 § 3 mom.,
eftersom det enligt artikel 13.1 a krävs att personen i
fråga frivilligt och välinformerad ger sitt samtycke.
Det skydd en överförd person åtnjuter
med stöd av artikel 13.3 mot den stats jurisdiktion dit han
eller hon överförs kan inte hävas, om
inte den konventionsstat från vilken han eller hon överförs
samtycker till det. Det är helt klart, menar utskottet,
att en stat inte kan ge sitt samtycke om den överförda
personen inte gett sitt samtycke enligt artikel 13.1 a till att
skyddet hävs. Om inte annat så kräver
9 § 3 mom. grundlagen samtycke av en finsk medborgare.
Vid behov kan en förtydligande passus tas in i 2 § i
förslaget till lag om införande av konventionen.
Enligt artikel 9.1 skall de brott som anges i artikel 2 anses
tillhöra de utlämningsbara brotten i varje utlämningsavtal
som redan föreligger mellan några av konventionsstaterna
innan konventionen träder i kraft. Konventionsbestämmelsen påverkar
följaktligen indirekt de fördrag om utlämning
av medborgare som Finland ingått och som fortfarande gäller.
Vår lagstiftning bygger i enlighet med de gällande
fördragen på straffskalor och innehåller
bestämmelser om grunderna för vägran
att utlämna medborgare. Denna reglering behöver
inte ändras på grund av konventionen. Artikel
9.1 påverkar inte behandlingsordningen för konventionen.
Förhindrande av illegal verksamhet.
Punkt a i artikel 15 ålägger konventionsstaterna
att vidta åtgärder för att förhindra
sådan illegal verksamhet av personer, grupper och organisationer
varigenom dessa främjar, anstiftar, organiserar, uppsåtligt
finansierar eller deltar i förövande av sådana
brott som anges i artikel 2.
Den i bestämmelsen avsedda illegala verksamhet som
avser att främja eller stödja allvarlig brottslighet
omfattas inte av föreningsfriheten enligt 13 § grundlagen
(GrUU 10/2000 rd, s. 3/I).
Bestämmelsen är därmed inte problematisk med
tanke på grundlagen. Utskottet vill också påpeka
att bestämmelsen gäller stater, som bör
ta hänsyn till de allmänna förutsättningarna
för begränsningar i de grundläggande
fri- och rättigheterna i förarbetena till en eventuellt
nödvändig nationell lagstiftning.
Beslut om godkännande och om lagförslaget.
På grundval av det ovan sagda kan beslutet om godkännande
av konventionen fattas med enkel majoritet och förslaget
till lag om införande av konventionen behandlas i vanlig
lagstiftningsordning.
Övriga omständigheter
Enligt 3 § i förslaget till lag om införande
av konventionen kan närmare bestämmelser om verkställigheten
av lagen utfärdas genom förordning av republikens
president. Utskottet vill med anledning härav upprepa sin
ståndpunkt att "det är svårt att se vad
som motiverar att bestämmelserna utfärdas genom
förordning av republikens president i stället
för av statsrådet" (GrUU 51/2001
rd, s. 3/II och övervägandena
där). Bestämmelsen måste enligt utskottet ändras
så att bemyndigandet gäller statsrådsförordning
(se även GrUU 4/2002 rd, s.
3/I). — Däremot har utskottet ingenting
att invända mot 4 § i lagförslaget.