Allmän motivering

Sammantaget anser utskottet att propositionen behövs och fyller sitt syfte. Utskottet tillstyrker lagförslaget, men med följande synpunkter och ändringsförslag.

Kommunikationsutskottet anser att det lagprojekt som utmynnat i propositionen om informationssamhällsbalk är bra och uttalar sitt stöd för det. Det primära syftet med propositionen har varit att samla all lagstiftning om kommunikation i en lag, sammantaget åtta gällande lagar. Det är bl.a. meningen att tillgången till e-kommunikationstjänster ska garanteras i hela landet och att tjänsterna ska vara tekniskt utvecklade, säkra och lätta att använda samt tillhandahållas till ett skäligt pris. Utskottet anser att ett samlat regelverk om e-kommunikation är ägnat att öka rättssäkerheten, förbättra villkoren för dem som är verksamma i branschen och underlätta uppföljningen av de sammantagna konsekvenserna och vidareutvecklingen av regleringen.

Behandlingen av informationssamhällsbalken har krävt en stor arbetsinsats av utskottet. På grund av propositionens omfattning tar betänkandet enbart upp de viktigaste frågorna som framkommit vid behandlingen och vid sakkunnigutfrågningarna. Bedömningen av hur lagens syften uppfylls och den fortsatta uppföljningen av lagens verkningar är därför av synnerligen stor betydelse.

Lagens namn

Vid utfrågningen av sakkunniga har det framförts kritik mot lagens namn och påpekats bl.a. att den inte till alla delar motsvarar lagens innehåll, eftersom den närmast gäller bestämmelser om elektronisk kommunikation. Det har dessutom anförts att lagens namn tydligt ska ange dess ställning i författningshierarkin. Också grundlagsutskottet fäste uppmärksamhet vid den senare synpunkten.

Kommunikationsutskottet har övervägt saken och anser att informationssamhällsbalken innehåller en synnerlig viktig del av det regelverk som påverkar utvecklingen av informationssamhället och berör samtliga samhällssektorer. I gällande lagstiftning ingår flera lagar och förordningar som inte innehåller ordet lag eller förordning. Författningens namn börjar dessutom redan i viss utsträckning vara etablerat efter många år av beredning, särskilt bland aktörerna i branschen. Utskottet anser det vara motiverat att lagen i egenskap av primär lag om informationssamhället senare kan bilda kärnan i ett lagkomplex som senare kompletteras med annan lagstiftning som gäller informationssamhället. Utskottet anser att författningens namn tillräckligt väl beskriver lagens roll som betydande och samlande regelverk om informationssamhället.

Det internationella tillämpningsområdet för den föreslagna lagen

I förslagets 2 § ingår en bestämmelse som utsträcker bestämmelserna om integritetsskydd, tryggande av kommunikationens konfidentialitet och informationssäkerhet till att under vissa förutsättningar gälla också sådana tjänster för internationell kommunikationsförmedling som enligt förslagets definition har anknytning till Finland.

Sakkunniga har skarpt kritiserat den stränga avgränsningen av bestämmelsen, dess tydlighet och syften, svårigheten att tillämpa bestämmelsen och att det är svårt att bedöma konsekvenserna av förslaget. Likaså har det framförts synpunkter i som gällt internationell privaträtt och EU-rätt. Också ekonomiutskottet påpekar i sitt utlåtande (EkUU 15/2014 rd) att förslaget är krävande och att regleringen från företagssynpunkt bör vara förutsägbar. Förslaget har trots det vunnit understöd, bl.a. därför att det främjar utvecklingen av likvärdiga konkurrensvillkor på marknaden och är ägnat att främja den enskildas integritetsskydd också i fråga om internationella tjänster.

Utskottet ställer sig bakom syftet att skydda den enskildas integritetsskydd. Det måste vid behov vara möjligt att reagera också lagstiftningsvägen på förändringar som beror på teknisk eller annan utveckling i omvärlden och den ökade internationaliseringen. Det är i princip också motiverat att samma reglering tillämpas på aktörer inom samma bransch.

Det är viktigt, menar utskottet, att bestämmelser med sådan internationell räckvidd och förutsättningarna för deras tillämpning är tydliga och tillräckligt exakt avgränsade så att rättssäkerhet och förutsägbarhet kan garanteras. Utifrån en utredning föreslår utskottet därför att 2 § i propositionen ändras för att vissa entydigt angivna bestämmelser om dataskydd och informationssäkerhet ska kunna tillämpas på tjänster som ingår i kommunikation med verksamhetsutövare utanför EU-området i de situationer som närmare avgränsas i propositionen, när den som tillhandahåller tjänsterna har nära anknytning till Finland eller till användningen av tjänsterna i Finland.

Utifrån en utredning till utskottet harmoniserar den ändrade 2 § med de EU-rättsakter som har anknytning till området, såsom direktivet om personuppgifter 95/46/EG och direktivet om elektronisk handel 2000/31/EG.

Bestämmelser om kommunikationsförmedlare

Det föreslås att en ny definition av kommunikationsförmedlare tas in i 3 §. Med kommunikationsförmedlare avses alla aktörer som i relation till användarna förmedlar kommunikation på motsvarande sätt som teleföretag. Genom förslaget utsträcks bestämmelserna om integritetsskydd och informationssäkerhet som för närvarande innefattar teleföretag, sammanslutningsabonnenter och andra tillhandahållare av mervärdestjänster till sådana nya aktörer som förmedlar konfidentiell elektronisk kommunikation för andra än personliga och därmed jämförbara normala privata syften, t.ex. i samband med vissa sociala medier eller sammanslutningstjänster.

Enligt utskottet är det emellertid viktigt att denna reglering, som är av ett helt nytt slag, granskas och utvärderas i fortsättningen.

Koncessionssystemet och frekvensavgifterna

Det föreslås att koncessionssystemet effektiviseras och förenklas, bl.a. genom att de beslut om programkoncessioner för televisions- och radioverksamhet som tidigare skötts av statsrådet i huvudsak överförs till Kommunikationsverket. Kommunikationsverket ska på det sätt som bestäms i 4 kap. bevilja programkoncessioner som uppfyller de allmänna förutsättningarna utan prövning av ändamålsenligheten i alla de fall där koncessioner kan beviljas alla sökande och beviljande av koncession inte har några betydande konsekvenser för den allmänna utvecklingen av kommunikationsmarknaden. Sedan Kommunikationsverket beviljat koncession får aktörerna också fritt besluta om programinnehållet. I annat fall beviljas programkoncessionerna av statsrådet som också kan ställa upp koncessionsvillkor för innehållet i sändningarna. Enligt 3 kap. i lagförslaget ska statsrådet i regel vara den instans som beviljar nätkoncessioner på det sätt som i stort sett motsvarar nuvarande praxis.

Enligt propositionen ska de nya frekvenser som tilldelas mobil kommunikation i stället kunna utauktioneras om statsrådet så beslutar. Kommunikationsutskottet hänvisar här till sitt tidigare uttalande (KoUB 12/2012 rd), enligt vilket riksdagen förutsätter att det görs en analys av hur frekvensauktionen 2013 (800 MHz) påverkar konkurrensen och konsumentprisernas utveckling i branschen innan koncessioner för mobil kommunikation inom frekvensområdet 700 MHz beviljas och att analysresultaten beaktas när frekvenserna på 700 megahertz fördelas.

Grundlagsutskottet ansåg i sitt utlåtande om propositionen (GrUU 18/2014 rd) att ett koncessionssystem av den typ som föreslås i princip är problematiskt med hänsyn till yttrandefriheten, till vilken hör rätten att framföra, sprida och ta emot information, åsikter och andra meddelanden utan att någon i förväg hindrar detta. Den knappa tillgången på frekvenser har i grundlagsutskottets utlåtandepraxis varit ett sådant tekniskt motiv för en begränsning som gjort det acceptabelt att ha kvar koncessionssystemet med hänsyn till såväl yttrandefriheten som näringsfriheten. Grundlagsutskottet ansåg i sitt utlåtande att den föreslagna koncessionsregleringen inte är problematisk med tanke på närings- eller yttrandefriheten eftersom skälet för regleringen fortfarande är den knappa tillgången på frekvenser. I fråga om televisions- och radiofrekvenser konstaterade grundlagsutskottet att det fortfarande kan uppstå situationer där frekvenserna inte räcker till för alla sökande, och utskottet såg inte heller några problem i att koncessionssystemet bevaras under dessa omständigheter. Utskottet ansåg emellertid att det redan nu kan ifrågasättas om koncessionssystemet längre kan motiveras med att yttrandefriheten måste säkerställas, i synnerhet till den del det inte är frågan om televisionsverksamhet som i enlighet med 26 § tjänar allmänintresset. Det är därför skäl att gå över till en mindre sträng reglering när tillgången på frekvenser blir bättre, ansåg grundlagsutskottet.

Det är enligt propositionen inte möjligt att utauktionera redan ibruktagna frekvenser, men enligt den förslagna 288 § ska en marknadsbaserad frekvensavgift tas ut för dessa så kallade gamla frekvenser för tele- och televisionsverksamhet för att effektivisera frekvensanvändningen. Utskottet anser att det är motiverat att koppla den föreslagna marknadsbaserade frekvensavgiften till de nätkoncessioner som beviljas med den jämförande metoden på ett sådant sätt att den begränsade resurs som frekvenserna utgör inte längre ska kunna användas gratis. Med tanke på en effektiv frekvensanvändning ställer sig utskottet bakom dessa principer och storleken på den föreslagna frekvensavgiften, som enligt uppgift är relativt skälig också för dem som använder frekvenserna om man jämför den med praxis i vissa andra EU-länder.

Av försvarsutskottets utlåtande (FsUU 4/2014 rd) framgår det att vid bedömningen av storleken på den avgift som ska tas ut av försvarsmakten är det rimligt att beakta att det är fråga om en av samhällets basfunktioner som det inte är motiverat att belasta med relativt sett lika stora avgifter som när det gäller kommersiell verksamhet. Kommunikationsutskottet anser utifrån en utredning att det har reserverats en relativt lång övergångsperiod, fram till ingången av 2024, för försvarsmakten i fråga om frekvensavgiften. Under denna period har försvarsmakten möjlighet att övergå till att använda transeuropeiska militärfrekvenser. Dessutom har frekvensavgiften med stöd av den koefficient för användningsändamål som ska tillämpas i kalkylen fastställts till ett belopp som är betydligt lägre för försvarsmakten än för aktörer på den fria marknaden.

Utskottet noterar med stöd av utredning att användningen av frekvenser för mobil kommunikation eventuellt kommer att öka störningarna i televisionssändningarna, och att även exempelvis vissa vindkraftsfunktioner kan ha motsvarande inverkan. Det är rimligt att den som förorsakar störningen ser till att den avhjälps och också svarar för kostnaderna. Utskottet framhåller också 16 § 3 mom. 5 punkten enligt vilken en nätkoncession kan förenas med villkor som gäller koncessionshavarens skyldighet att avhjälpa störningar av verksamheten som orsakas annan radiokommunikation som uppfyller föreskrivna krav och att ersätta kostnaderna för avhjälpandet av störningarna.

Bestämmelserna om betydande marknadsinflytande och övervakningen av prissättningen

Sakkunniga har framfört rätt så omfattande kritik av de föreslagna ändringarna i bestämmelserna om betydande marknadsinflytande, bl.a. om övervakningen av prissättningen. De har också uttryckt sin oro över myndigheternas många roller. En tillsynsmyndighet kan t.ex. samtidigt vara den myndighet som ska styra verksamheten på marknaden.

Syftet med bestämmelserna om betydande inflytande på kommunikationsmarknaden är att kommunikationsnät och kommunikationstjänster på rimliga villkor ska vara tillgängliga för alla teleföretag och för användare i hela landet. Genom bestämmelserna kan man vid behov försöka befrämja verksamheten och konkurrensen på marknaden och därmed underlätta nya aktörers marknadsinträde. Utskottet noterar att bestämmelserna inte leder till direkta skyldigheter för något teleföretag. Syftet med regleringen är att Kommunikationsverket med jämna mellanrum fastställer vilka företag som har bestämmande inflytande på kommunikationsmarknaden utifrån marknadsanalyser och enligt andelen av vissa produkter eller tjänster på grossistmarknaden. De skyldigheter som åläggs företagen kan avse t.ex. överlåtelse av nyttjanderätt till nät, samtrafik och prissättning mellan teleföretag i samband med skyldigheterna. Utskottet noterar att regleringen baserar sig på EU-lagstiftningen.

Enligt 71 § kan Kommunikationsverket ålägga företag med betydande marknadsinflytande och enligt 72 § under exceptionella förhållanden också andra teleföretag skyldighet att tillämpa sådan i lagen angiven prissättning som är kostnadsorienterad och baserad på avdrag från slutkundspriset samt rättvis och skälig.

En utredning till utskottet visar att EU-lagstiftningen i praktiken kräver proaktivitet vid konkurrensproblem som beror på företag med betydande marknadsinflytande, så att oskälig prissättning kan förhindras. Enligt uppgift försöker man uppfylla de detta krav genom 71 § 4 mom. i propositionen, där Kommunikationsverket ges befogenhet att för tre år fastställa marknadsbaserade maximipriser för reglerade produkter. Utskottet erfar att priserna på kommunikationstjänster i Finland allmänt taget inte är höga vid en jämförelse med övriga EU-länder. Priserna på mobiltjänster är bland de lägsta i unionen, medan däremot grossistpriserna i fråga om kopparbaserade accessnät är betydligt dyrare, enligt statistiska uppgifter bland de högsta i EU. Ekonomiutskottet instämde i sitt utlåtande i bedömningen att regleringen av betydande marknadsinflytande och reformer i fråga om konsumenternas rättigheter kommer att förbättra förutsättningarna för förbindelser till ett skäligt pris och skäliga villkor och för kommunikationstjänster av god kvalitet.

Bland de sakkunniga anses det att propositionens förslag om maximipriser ska få tillgripas endast som en sista utväg. Enligt 71 § 4 mom. i propositionen kan ett maximipris fastställas, om en prissättning som strider mot den kostnadsorienterade prissättningsskyldigheten skulle medföra allvarlig skada på marknaden i fråga och om endast skyldigheten till kostnadsorienterad prissättning inte kan anses vara tillräcklig för att undanröja konkurrenshinder eller för att främja konkurrensen på denna marknad. Utskottet anser att principen i bestämmelsen är motiverad och kan förordas. Syftet med förslagen om prisövervakning är att garantera skäliga grossistpriser. På så sätt kan man främja nya företagares möjligheter till marknadstillträde och öka konkurrensen, vilket är ägnat att sänka priserna och förbättra förhållandet mellan pris och kvalitet på de kommunikationstjänster som användarna erbjuds. Utskottet anser att bestämmelserna om prisövervakning utifrån dessa vägande samhälleliga behov är nödvändiga.

Utgångspunkten för granskningen av prissättningen ska i fortsättningen vara de kostnader en effektiv aktör har, inte uppkomna kostnader. Detta är enligt utskottet motiverat med tanke på en effektiv marknad.

Enligt en utredning till utskottet har Kommunikationsverket också i ett internationellt perspektiv relativt begränsade befogenheter att reglera marknaden. Utskottet anser därför att förslagen är befogade och anser att det för att eventuella problem ska kunna förebyggas är bra att tillsynsmyndigheten vid behov har tillräckliga redskap för att sköta sina lagfästa uppgifter.

Det ska ändå vid behov vara möjligt att ingripa i klara fall att missbruk av marknadskrafterna och störningar i konkurrensen och, i detta slag av situationer, i verksamhet som bedrivs av aktörer som i praktiken befinner sig i monopolställning. Enligt utskottets mening skapar propositionen bättre förutsättningar för detta än tidigare.

Utskottet anser trots det att det i regel vore bättre att försöka avreglera en strängt reglerad marknad än att utöka regleringen, och i stället sträva efter en reglering som befordrar marknaden och främjar investeringar. Aktörernas administrativ börda bör inte utökas om det inte är nödvändigt.

Utskottet föreslår att riksdagen godkänner följande uttalande:

Vid utfrågningen av de sakkunniga i utskottet framkom det att propositionen leder till att i synnerhet teleföretagen får merkostnader för bl.a. avgifter till myndigheterna, såsom informationssamhällsavgiften. Utskottet ställer sig bakom förslaget att sammanslå den nuvarande kommunikationsmarknadsavgift med dataskyddsavgiften till en ny informationssamhällsavgift. Det föreslås också i propositionen att kriterierna för avgiften ska förenklas och att den ska bli mera förutsägbar.

Utskottet anser att de uppgifter som fastställts för Kommunikationsverket i informationssamhällsbalken är synnerligen viktiga för kommunikationsmarknaden och hela informationssamhällets funktion och att den föreslagna avgiften är nödvändig för att trygga att verket sköter sina uppgifter effektivt.

Utbyggnaden av bredband

Utskottet upprepar sin tidigare ståndpunkt att de lama investeringarna i bredbandsprojekt, i synnerhet i byggandet av optiska fibernät, är oroväckande.

Genom att gynna snabba bredband och undanröja hinder för att fullfölja projekt är det möjligt att öka produktiviteten, investeringarna och den ekonomiska tillväxten inom såväl den privata som den offentliga sektorn. Utskottet konstaterar att teleföretagens investeringar eller bristen på dem indirekt påverkar hela samhällets funktion.

Utskottet poängterar att det är av yttersta vikt för informationssamhällets utveckling och den regionala utvecklingen i vårt land under de närmaste åren att utbyggnaden av bredband fortskrider. I glesbygder med långa avstånd och utan heltäckande tillgång till fysisk service är behovet av fungerande och tillräckligt snabba uppkopplingar mycket uttalat.

Det verkar sannolikt att man i användningen av mobilnät kommer i större utsträckning kommer att övergå från fasta månadsavgifter till fakturering enligt överförda datamängder. En sådan utveckling ökar ytterligare behovet av att bygga ut de fasta näten med tanke på överföringen av innehåll som kräver stor nätkapacitet. Från konsumentsynpunkt sett är problemet med fakturering som baserar sig på överförda datamängder att det i praktiken är ytterst svårt att uppskatta vad tjänsterna kommer att kosta.

Sakkunniga har föreslagit att en möjlighet vore att bevilja en del av kapaciteten inom frekvensområdet 700 MHz för trådlöst bredband enligt den nuvarande jämförande metoden. Utifrån en utredning konstaterar utskottet att några beslut om frekvensområdet 700 MHz ännu inte har fattats och att frekvensområdet i fråga inte kommer att tas i bruk förrän tidigast den 1 januari 2017. Propositionen gör det möjligt att auktionera ut mobila frekvenser genom beslut av statsrådet, men det är också möjligt att också i fortsättningen bevilja dem enligt den jämförande metoden. Enligt utskottets uppfattning utgör förslaget inte något hinder för att en del av frekvenserna inom ett viss frekvensområde auktioneras ut och en del beviljas med den jämförande metoden. Också det faktum att det fortfarande inte finns några beslut i frågan på internationell nivå och EU-nivå gör att man inte vet hur många frekvensbandspar som kan säljas inom frekvensområdet 700 MHz och inte heller frekvensområdets värde. Utskottet anser därför att det fortfarande är för tidigt att ta ställning till hur frekvenserna inom frekvensområdet ska fördelas. Utskottet hänvisar också till regeringens frekvenspolitiska principbeslut från mars 2012, där det konstateras att när det i Finland blir möjligt att anvisa frekvensområdet för mobil kommunikation, kommer koncessioner för frekvensområdet att beviljas på det sätt som bäst främjar konkurrensen på marknaden. Det är viktigt att kommunikationsutskottet får fortlöpande information och hålls à jour med det aktuella läget.

Utskottet noterar här 71 § 5 mom., enligt vilket de prissättningsskyldigheter som Kommunikationsverket ålägger företagen ska vara rimliga i förhållande till de eftersträvade målen, sporra företagen till framtida investeringar och tillåta en rimlig avkastning på det kapital som bundits i den reglerade verksamheten. När det bedöms vad som är rimligt kan det också vara på sin plats att prioritera nyinvesteringar.

Domännamn

I 21 kap. i propositionen föreslås det ändringar i bestämmelserna om domännamn som bl.a. gör det möjligt att bevilja också utländska sökande domännamn. För närvarande kan ett finländskt domännamn endast beviljas en i Finland registrerad juridisk person, en privat näringsidkare, ett finländskt offentligt samfund, en främmande stats beskickning eller en person som fyllt 15 år, har hemkommun i Finland och en finländsk personbeteckning.

Enligt uppgift har den gällande regleringen delvis varit problematisk med tanke på bestämmelserna om den inre marknaden. Också ekonomiutskottet konstaterade i sitt utlåtande att det med avseende på den fria rörligheten för varor och tjänster på den europeiska interna marknaden är viktigt att medlemsstaterna avstår från kravet att innehavaren av domännamnet fysiskt ska vara etablerad i det land som domännamnet hänvisar till. Kommunikationsutskottet anser det i princip vara motiverat att göra det möjligt att bevilja också till företag, samfund och personer som inte är etablerade i Finland eller på Åland domännamn. Vid utfrågningen av sakkunniga dryftades delvis vilket faktiskt behov fysiska personer från ett annat land har av att skaffa ett finskt domännamn. Enligt en utredning anses det inte längre finnas några praktiska skäl för de gällande avgränsningarna.

En del av de sakkunniga var också oroliga för att man genom att bevilja inhemska domännamn enligt mindre stränga kriterier än nu kan öka risken för att finska domännamn används för bedrägerier och liknade riktade mot finländare, vilket också kan medföra försämrat förtroende för finska domännamn. Enligt utredning till utskottet finns det emellertid inte några tydliga exempel internationellt sett där antalet bedrägerier skulle ha ökat i motsvarande situation. Här vill utskottet lyfta fram Kommunikationsverkets roll och behovet av att ingripa i tid, om den nya praxisen för beviljandet av domännamn får oönskade följder.

Det föreslås också att funktionerna i fråga om domännamn ska revideras så att Kommunikationsverket även i fortsättningen ska vara den som förvaltar registret över domännamn, men domännamnsärendena ska skötas av registraren. Enligt uppgifter motsvarar det här allmän internationell praxis. Förslaget är bra, men utskottet påminner om behovet av att se till att registrarerna upprätthåller informationssäkerheten och tryggar kundservicen.

Samhällsomfattande tjänster och prissättningen av dem

Genom skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster försöker man numera garantera att alla som bor i Finland ska ha tillgång till ett allmänt kommunikationsnät och en telefonförbindelse. Det föreslås i propositionen att det ska bli möjligt att ålägga också leverantörer av kontaktinformationstjänster denna skyldighet.

Enligt 86 § i lagförslaget kan Kommunikationsverket ålägga en leverantör av kontaktinformationstjänster att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster om det utifrån en marknadsanalys framgår att det inte finns tillgång till tillräckligt med kontaktinformationstjänster för alla användare till ett skäligt pris. Enligt motiveringen till propositionen har den tekniska utvecklingen i viss mån lett till att tjänsterna erbjuds elektroniskt och att det inte längre finns tryckta telefonkataloger att tillgå i samma utsträckning som förr. Det är trots det nödvändigt att säkerställa att det är tillräckligt lätt att få tag i telefonnummer och namn, adresser och andra kontaktuppgifter.

Det är berömvärt att förslaget beaktar tjänsternas tillgänglighet och specialgrupper, som personer med funktionshinder, och vill förbättra deras ställning. Samtidigt vill utskottet framhålla vikten av att också i fortsättningen bedöma behovet av att katalogisera kontaktinformation om olika elektroniska tjänster och möjligheterna att få tillgång till dem. Utskottet understryker emellertid att det vid en sådan bedömning är skäl att ta särskild hänsyn till de synpunkter som sammanhänger med integritetsskyddet. Utskottet ställer sig bakom förslaget att ta med kontaktinformationstjänsterna bland de samhällsomfattande tjänsterna och anser också förslaget i 91 § om leverantörens plikt att informera om sina samhällsomfattande skyldigheter motiverat för att användarna i större utsträckning än nu ska kunna kräva sådana tjänster.

Det föreslås i samband med paragrafen att prissättningen av samhällsomfattande tjänster i fortsättningen ska bedömas från genomsnittsanvändarens synpunkt. Också rimliga kostnader för byggandet av anslutningar och den geografiska placeringen ska beaktas. Med avseende på uppfyllelsen av målen för samhällsomfattande tjänster framhåller utskottet betydelsen av att priserna på tjänsterna ligger på en för användarna rimlig nivå. Utskottet anser att det med hänsyn till priorisering av användarperspektivet är motiverat att öka tillgången till samhällsomfattande tjänster och förslaget förbättrar också ställningen för i synnerhet användare med små inkomster. Enligt utskottets bedömning förorsakar förslaget inte heller med hänsyn till syftet med regleringen oskäliga kostnader för leverantörerna av samhällsomfattande tjänster. Utskottet framhåller att leverantörer av samhällsomfattande tjänster enligt 94 § i lagförslaget kan få ersättning för nettokostnader som anses utgöra en oskälig ekonomisk belastning.

Kanaler som tjänar allmänintresset och fler program producerade av oberoende producenter

Enligt 210 § i lagförslaget bör utövare av televisionsverksamhet i stället för nuvarande 15 procent i fortsättningen reservera 19 procent av sändningstiden eller sin budget för programutbud för program som producerats av europeiska oberoende producenter. Utskottet anser att förslaget går i rätt riktning och att man genom förslaget också kan sträva efter att bevara andelen finsk- och svenskspråkig oberoende programproduktion på en skälig nivå.

Kulturutskottet framhöll i sitt utlåtande (KuUU 5/2014 rd) betydelsen av att majoriteten av andelen program som producerats av oberoende producenter är nyproduktion. Enligt propositionen och gällande bestämmelser ska hälften av programmen vara producerade under de senaste fem åren. Kommunikationsutskottet anser att den höjda kvoten för oberoende producenters program redan i sig är en betydande och i detta skede tillräckligt stor förändring. Enligt uppgifter är den föreslagna nivån ett högt ställt krav mätt med europeiska mått. Utskottet framhåller emellertid att en sådan kvot förmodligen är av mycket större betydelse för programproducenter i ett litet land som till övervägande del producerar program på de inhemska språken än för innehållsproducenter som är verksamma på betydligt större språkområden.

Enligt 26 § i propositionen ingår det i kriterierna för att programkoncession ska beviljas kommersiella kanaler som tjänar allmänintresset bl.a. att programutbudet innehåller finsk- eller svenskspråkiga sändningar, nyheter och aktualitetsprogram samt innefattar t.ex. ljud- och textningstjänster. De kanaler som betjänar allmänintresset ska bl.a. i regel kunna tas emot av alla finländare. Enligt den föreslagna 26 § ska kanaler som tjänar allmänintresset anvisas tillräcklig mängd kapacitet i det markbundna televisionsnätet för sin verksamhet. Kulturutskottet föreslog i sitt utlåtande att det ska övervägas, om också sådana inhemska tv-kanaler som investerar i inhemska programproduktion och sysselsätter inhemska aktörer ska garanteras tillgång till sändningskapacitet. Enligt en utredning till kommunikationsutskottet råder det inte i dagens läge någon större brist på frekvenser för televisionssändningar och för närvarande finns det flera oanvända kanalknippen som är reserverade för televisonsverksamhet. Det är mycket viktigt att främja den inhemska innehållsproduktionen och sysselsättningen inom branschen, men av de skäl som anförts ovan anser utskottet ändå inte att det är ändamålsenligt att trygga tillgången på sändningskapacitet enligt de kriterier som kulturutskottet föreslår.

Man bör sörja för att kriterierna i fråga om televisionsverksamhet som tjänar allmänintresset är uppfyllda både när ansökan lämnas in och genom bl.a. tillsyn också i praktiken för att trovärdigheten hos koncessionssystem ska kvarstå. Uskottet har redan tidigare påpekat behovet av att utvärdera kriterierna för kanaler som tjänar allmänintresset från den aspekten att spelrummet kunde ökas utan att man prutar på kravnivån. Ett ökat spelrum kunde ge kanalerna mera marginal att skapa en egen programprofil och på så sätt ge tittarnas större valmöjligheter då skillnaderna mellan kanalerna ökar. Utskottet anser att de olika alternativen bör utredas.

Skyldighet att distribuera televisionsprogram

Det har inte föreslagits några ändringar när det gäller skyldigheten att distribuera televisionsprogram. Bestämmelserna om skyldigheten, som ingår i 227 §, kommer enligt uppgift att utvärderas före 2016 i enlighet med de riktlinjer som redan dragits upp. Vidaresändning i kabelnätet av de kanaler som tjänar allmänintresset enligt 26 § och som omfattas av distributionsskyldigheten är med stöd av 25 i § i upphovsrättslagen (404/1961) för närvarande helt befriad från upphovsrättsersättningar. Utskottet framhåller att den distributionsskyldighet som behandlas i den aktuella propositionen eller en utvidgning av den är något annat än vad som beaktas när upphovsrättsersättningarna enligt upphovsrättslagen bestäms. Utskottet hänvisar till det gällande uttalande som riksdagen godkänt (RP 13/2010 rp — KoUB 8/2010 rd) där riksdagen förutsatte att regeringen vidtar åtgärder i syfte att bedöma om 25 i § i upphovsrättslagen behöver ändras, om nät- och tjänsteutbudet 2011—2016 utvecklas på ett sätt som i dag inte kan förutses och om denna utveckling leder till ett oskäligt slutresultat för upphovsmännen eller medborgarna.

Utifrån en utredning till utskottet har Europeiska kommissionen nyligen i en formell underrättelse förutsatt att den eventuella konflikt som råder mellan Europeiska unionens lagstiftning och 25 § i upphovsrättslagen, som alltså inte bör kopplas till den proposition som nu är under behandling, bör utvärderas och att rätten till ersättning bör återföras till bestämmelsen i upphovsrättslagen.

Kommunikationsutskottet framhåller också allmänt hur viktigt det är att bekämpa klart olaglig piratism som kränker upphovsrätten i de omgivning som regleras av informationssamhällsbalken bl.a. med tanke på lönsamheten för dem som producerar kvalitetsinnehåll och för mediebranschen. Det är skäl att skapa modeller för innehållsproduktion för den digitala omgivningen som måste fungera avgjort bättre än nu och stödja den samtidigt som modellerna för framtida tjänster och användarnas valmöjligheter måste förbättras med avseende på utbud, distribution och innehållsanvändning.

Kommande förändringar i tv-kanalernas sändnings- och mottagningsteknik

En fråga som inte berör propositionen, men som har nära samband med dess ämnesområde är övergången till ny sändnings- och mottagningsteknik för tv-sändningar under de närmaste åren, något som redan ingår i uppdragna riktlinjer. Än så länge bygger de markbundna tv-kanalernas sändningar huvudsakligen på sändnings- och mottagningstekniken DVB-T. För att kunna ta emot markbundna högupplösta sändningar behövs teknik enligt standarden DVB-T2. En annan sak som sammanhänger med behovet av att ta den nya tekniken i bruk är att frekvenserna i 700 MHz-bandet, som nu används för televisionsverksamhet, kommer att börja användas för mobil kommunikation, dock tidigast den 1 januari 2017.

Betal-tv-aktörerna kommer sannolikt att ha en framträdande roll i övergången till den nya tekniken, eftersom de med god marginal till andra aktörer kommer att använda sig uteslutande av den redan 2017. Utskottet har också tidigare ansett att det praktiskt taget är ett måste att reservera en tillräckligt lång övergångstid med tanke på de fritt mottagbara kanalerna. En av ambitionerna vid övergången är att tittarna själva ska få välja när de är redo för högupplösta sändningar.

Ambitionen måste vara att de negativa effekter som den nya tekniken kan tänkas få för finländarna ska minimeras.

Lokalradioverksamhet och förbuden mot att kortvariga koncessionsperioder i en följd och förbud mot reklam

Lokalradioverksamheten har till övervägande del utvecklats mot större ägarcentrering och kortvariga koncessionsperioder i en följd, och det lokala programinnehållet som är så viktigt för den lokala identiteten har minskat märkbart. Antalet små lokala aktörer har minskat och den andel lokalt material som krävs för beviljande av koncession är relativt liten.

Det centrala i propositionen med tanke på lokalradioverksamheten är bl.a. de bestämmelser som gäller radioreklam. Enligt propositionen ska den maximala andelen reklam höjas från nuvarande 10 procent till 20 procent av den dagliga sändningstiden. Utskottet anser att det är bra och ett sätt att förbättra villkoren för radioverksamheten. Det är skäl att i framtiden överväga möjligheterna att utöka det lokala programinnehållet.

Kortvarig analog radioverksamhet för högst tre månader ska enligt propositionen få bedrivas utan programkoncession, men radiotillstånd krävs. Typexempel på sådan här radioverksamhet är t.ex. program från olika kultur-, idrotts- eller religiösa evenemang. Vid sakkunnigutfrågningen har det framkommit att radiosändningar av permanent karaktär i praktiken bedrivs också med kortvariga tillstånd, vilket inte har varit avsikten med regleringen.

Enligt 223 § 3 mom. i propositionen får kommersiella meddelanden som sänds i radioverksamhet som bedrivs utan sådan programkoncession för analog radioverksamhet som avses i 34 § enbart bestå av sponsring eller reklam som hänför sig till radioverksamheten i fråga.

Vid sakkunnigutfrågningen i utskottet har förslaget både vunnit understöd och mött invändningar. Radioverksamhet som inletts för vissa evenemang ansågs t.ex. försvaga förutsättningarna för att skaffa kortvariga reklamavtal till kommersiella permanenta lokalradiosändningar. Bland förespråkarna för kortvariga radiotillstånd framhölls att de ger sådana som är intresserade av branschen möjlighet att pröva under en kortare tid och det har ansetts nödvändigt att det också ska vara möjligt att samtidigt skaffa reklam och på så sätt testa om verksamheten skulle vara ekonomiskt lönsam. Enligt utredning är den föreslagna avgränsningen emellertid nödvändig för att verksamhet som bedrivs med stöd av programkoncession ska kunna skiljas från kortvarig radioverksamhet som inte kräver koncession.

Enligt 214 § 2 mom. får personer som regelbundet förekommer i nyhets- eller aktualitetsprogram inte användas i bild eller i ljud vid marknadsföring, med undantag av sådan ideell eller samhällelig reklam som avses i 224 §. Grundlagsutskottet framhöll i sitt utlåtande att om ett förbud mot att i bild eller i ljud använda personer som regelbundet förekommer i nyhets- eller aktualitetsprogram vid marknadsföring tillämpas på ideell eller samhällelig reklam, skulle detta innebära ett stort ingrepp i yttrandefriheten. Grundlagsutskottet påpekade i sitt utlåtande att om lagförslaget ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning, måste regleringen ändras så att förbudet i 214 § 2 mom. i lagförslag 1 inte gäller sådan ideell och samhällelig reklam som avses i 224 §. Kommunikationsutskottet föreslår att en sådan avgränsning tas in i 214 §

Användarnas rättigheter och konsumentskyddet

Propositionen innehåller flera bra förslag som berör serviceanvändarnas rättigheter och förbättrar konsumentskyddet, och som utskottet kan ställa sig bakom. Utskottet anser också att det är bra från konsumentskyddssynpunkt att den för närvarande splittrade reglereringen har samlats i en enda lag. Enligt 128 § kan en konsument som betalar för tjänster med sin mobiltelefon och avgifter tas ut för tjänsterna i samband med telefonräkningen vända sig utöver till säljaren eller tjänsteleverantören också till teleföretaget. Det kan vara nödvändigt exempelvis i problemsituationen där den beställda produkten inte har levererats eller konsumenten inte har kunnat avbryta ett avgiftsbelagt abonnemang av varaktig karaktär. Utifrån en utredning till utskottet motsvarar modellen det solidariska ansvaret för kreditgivaren och säljaren eller tjänsteleverantören enligt 7 kap. 39 § i konsumentskyddslagen (38/1978) och som gäller användning av kreditkort. Utskottet anser att det genom förslaget är möjligt att försöka förhindra missbruk, medverka till att betalningar med mobiltelefon blir vanligare och skapa förtroende för att använda elektroniska tjänster.

Det är skäligt och en principiellt viktig rättighet att ett teleföretag i enlighet med det föreslagna 128 § 3 mom. har rätt att återfå det belopp som teleföretagen har betalat till konsumenten för varan eller tjänsten av näringsidkaren eller av det teleföretag som har ingått avtal med näringsidkaren. Bestämmelsen i 115 § om rätten att spärra användningen av en tjänst som missbrukas är en viktig och välkommen bestämmelse för såväl abonnenten som teleföretagen. Teleföretaget kan enligt förslaget vägra koppla upp samtal eller annars spärra användningen av en kommunikationstjänst vars uppenbara syfte är att sträva efter orättmätig ekonomisk vinning. Utskottet konstaterar att det med stöd av bestämmelsen är möjligt att försöka hindra också utlandsbaserade försök av detta slag som är riktade mot abonnenter i Finland.

Vid utfrågningen av sakkunniga har det som en olägenhet för konsumenten framkommit att internetaccesstjänster i allmänhet marknadsförs med angivande av en maxhastighet som i praktiken ofta är märkbart högre än den genomsnittliga eller normala hastigheten för tjänsten. Utskottet anser att frågan bör utredas och utvärderas.

Avtal om kommunikationstjänster är delvis också på grund av tjänsternas karaktär är ofta komplicerade och att förstå sig på dem kan vara svårt för i synnerhet vissa specialgrupper. Därför anser utskottet att kravet i den föreslagna 107 § att avtalsvillkoren ska upprättas på ett klart och begripligt språk är mycket viktigt.

Enligt 198 § kan en fysisk person som är användare och abonnent kostnadsfritt helt eller delvis förbjuda anteckning och utlämnande av uppgifter om honom eller henne i kontaktinformationstjänsten. Det här är ett välkommet förslag som främjar användarnas rättigheter.

Vid sakkunnigutfrågningen har behovet av ett register för förbud mot direktreklam och av att utvärdera om också elektronisk direktreklam riktad till företag ska kunna förbjudas. I registret ska privatpersoner kunna få sådana kontaktuppgifter, som telefonnummer, införda som de inte önskar få direktmarknadsföring till. Utskottet ställer sig bakom förslaget att utvärdera bestämmelserna om registret för förbud mot direktmarknadsföring och anser att det behövs.

Utskottet påpekar att det i motiveringen till avdelning V i propositionen om användares och abonnenters rättigheter felaktigt sägs i den finska språkdräkten (s. 142) att med användare avses en juridisk eller fysisk person. För undvikande av oklarheter vid tolkningen konstaterar utskottet att med användare enligt definitionen i 3 § avses en fysisk person som i egenskap av abonnent eller annars använder kommunikationstjänster eller mervärdestjänster.

Nätneutralitet

När det gäller nätneutralitet som handlar om att alla informationsflöden och tjänster i kommunikationsnätet i princip ska behandlas lika och ur konsumentsynvinkel framför allt om att näten och tjänsterna ska kunna användas obegränsat men också om valfrihet. När det gäller dem som tillhandahåller olika innehåll och tjänster på Internet är det fråga om att ingen ska diskrimineras och om lika villkor för alla. I den föreslagna 110 § fastställs principen om nätneutralitet som enligt motiveringen innebär användarens rätt att fritt välja vilka tjänster och tillämpningar den vill använda via internet. Utskottet framhåller att man inom EU som bäst håller på att bereda en förordning om den inre marknaden för elektronisk kommunikation, och enligt uppgift kommer förordningen troligen också att innehålla bestämmelser om nätneutralitet.

Enligt motiveringen till propositionen får ett teleföretag som erbjuder internettjänster i princip inte begränsa trafiken till vissa adresser eller begränsa en viss typ av trafik. I den föreslagna bestämmelsen föreskrivs det på ett uttömmande sätt på vilka grunder sådana begränsningar kan ställas upp.

En alltför sträng reglering av nätneutraliteten kan leda till att nätverken fungerar sämre och i sista hand till att tjänsternas kvalitet försämras. Utifrån en utredning påpekar utskottet att åtgärder som är nödvändiga för administrering av trafiken begreppsmässigt inte får blandas ihop med t.ex. åtgärder som härrör från kommersiella behov eller som behövs för produktion av tjänster. Det är viktigt att de senare alltid uttryckligen ska anges i ett serviceavtal, vilket också föreslås i bestämmelsen

Det ligger i regel också i användarens intresse att ett teleföretag kan erbjuda olika slag av internetanslutningar. Det framgår av en utredning att de begränsningar som i enlighet med de föreslagna bestämmelserna får ingå i avtalet kan ses hos användaren som t.ex. anslutningshastighet eller i vissa fall som begränsningar i användningar av program och tjänster. Inom ramen för en viss internetaccesstjänst som är skräddarsydd för en digital nöjestjänst kan ett visst slags trafik vara högprioriterad så att t.ex. hd-sändningar håller hög kvalitet. Om konsumenten vill skaffa just en sådan internetaccesstjänst och avtalet på ett klart och uttömmande sätt reglerar tjänstens egenskaper, ska den föreslagna bestämmelsen inte utgöra något problem vid en begränsning.

Enligt förslaget bör begränsningarna vara icke-diskriminerande, och de får t.ex. inte dra ner internetaccesstjänstens hastighet oskäligt mycket. Utskottet förutsätter att begränsningarna alltid genomförs på ett sätt som inte kränker användarnas och abonnenternas grundläggande rättigheter och att risken för kränkningar också måste minimeras genom praktiska åtgärder. Begränsningarna måste också avbrytas om det inte längre finns lagliga förutsättningar för dem.

Regleringen och utvecklingen av skräddarsydda internetaccesstjänster får inte heller leda till sådana icke önskvärda situationer där användarna inte har möjlighet att använda nya innehåll och tjänster via en viss internetaccesstjänst.

Grundlagsutskottet ansåg i sitt utlåtande att nätneutraliteten i vårt samhälle, som i hög grad bygger på elektronisk kommunikation, utgör en viktig princip när det gäller att på så bred front som möjligt säkerställa yttrandefriheten enligt 12 § i grundlagen. Att säkra tillgången till internettjänster och applikationer kan enligt grundlagsutskottet indirekt ha betydelse för säkerställandet av åtskilliga andra grundläggande rättigheter. Grundlagsutskottet förutsatte därför att kommunikationsutskottet bör kontrollera att de begränsningar som sätts upp för huvudregeln är nödvändiga, noggrant avgränsade och icke-diskriminerande.

Kommunikationsutskottet konstaterar att det vid utfrågningen av sakkunniga har framkommit delvis olika synsätt när det gäller tolkningen av den föreslagna bestämmelsen. Utskottet föreslår därför enstaka ändringar och preciseringar av detaljmotiveringen som kompletterar formuleringen av den föreslagna 110 § så att den tydligare och exaktare motsvarar bestämmelsens syfte. Genom dessa ändringar uppfylls också kraven i grundlagsutskottets utlåtande. De ändrar emellertid inte bestämmelsens syfte.

Det är synnerligen viktigt att konsekvenserna av bestämmelsen om den principiellt viktiga nätneutraliteten utvärderas, att Kommunikationsverket med hjälp av de medel som föreslås i bestämmelsen ser till att regleringen inte får oönskade och överraskande följder och att bestämmelsen vid behov kan ändras i brådskande ordning.

Utskottet föreslår att riksdagen godkänner ett följande uttalande:

Fel i leveransen av kommunikationstjänster

Enligt det föreslagna 120 § 3 mom. anses det inte som ett fel i leveransen av kommunikationstjänster om ett teleföretag tillfälligt utan abonnentens samtycke, för sammanlagt högst 24 timmar i stället för som nu 48 timmar under en kalendermånad, avbryter tillhandahållandet av en kommunikationstjänst för underhålls- och byggnadsarbeten i kommunikationsnätet eller åtgärder som har att göra med informationssäkerheten. Enligt propositionen ska sådana avbrott göras på ett sätt som orsakar användaren minsta möjliga olägenhet. Förslaget förbättrar användarens ställning så att de har rätt att kräva standardgottgörelse eller prisnedsättning för avbrott som pågår längre än 24 timmar. I prakten måste de åtgärder som avses i bestämmelsen vara planerade och användaren måste enligt propositionen också ha fått effektiv information om dem i förväg. Enligt uppgift gäller maximitiden för avbrotten därmed inte överraskande och plötsliga avbrott i kommunikationstjänsten, som när orsaken till ett leveransavbrott är t.ex. störning i elförsörjningen till följd av stormskador.

Vid utfrågningen av sakkunniga har förslaget delvis kritiserats och det har framhållits att skyldigheterna inte ska vara desamma för teleföretag i tätbebyggda områden som i glesbygdsområden. Utskottet anser att förslaget om maximitid för planerade avbrott som meddelats på förhand inte leder till att företag i olika regioner befinner sig i en ojämlik ställning sinsemellan. Det är enligt utskottet inte heller möjligt att särskilja företagen på basis av deras verksamhetsregion i den aktuella bestämmelsen. Utskottet anser därmed förslaget vara motiverat för att trygga bl.a. underhållsplaneringen och underhållseffektiviteten och i synnerhet av kundernas rättigheter och deras möjligheter att använda tjänsterna.

Integritetsskyddet och informationssäkerheten

Enligt utskottet fäster propositionen allmänt taget tillräcklig uppmärksamhet vid att trygga rätten att sända förtroliga meddelanden och främja informationssäkerheten, som är väsentlig med tanke på kommunikationstjänsterna och i vid bemärkelse hela samhället och dess funktioner.

Utskottet poängterar att den mån en hög informationssäkerhet och det nuvarande starka integritetsskyddet också kan ses som en nationell konkurrensfaktor som kan vara till hjälp när Finland vill locka nya investerare.

Utskottet påpekar att det på grund av att de problem som gäller informationssäkerhet inte är av den art som respekterar nationella gränser att det inte heller är möjligt att förebygga och komma till rätta med problemen effektivt utan fungerande internationellt samarbete. Samarbetet och informationsutbytet mellan i synnerhet Kommunikationsverket och andra informationssäkerhetsaktörer (CERT) på det sätt som föreslås i propositionen är fortsatt nödvändigt. Utifrån en utredning till utskottet kräver sådant samarbete flexibilitet och det baserar sig i stor utsträckning på fortsatt och ömsesidigt förtroende mellan aktörerna. Enligt 319 § 5 mom. i förslaget bestämmer kommunikationsministeriet till vem sådan information får lämnas ut som kan ha en avsevärd samhällelig betydelse eller konsekvenser för den allmänna utvecklingen av tjänster för elektronisk kommunikation. Utskottet konstaterar att den situation som beskrivs i bestämmelsen blir aktuell endast i undantagsfall. Det är viktigt att Kommunikationsverkets normala internationella verksamhet, som enligt utskottets uppfattning för närvarande fungerar bra och som kräver flexibilitet och ibland också snabba beslut, i princip fortsätter som förut.

Utskottet anser att informationssamhällsbalken skapar en bra grund för utvecklingen av informations- och cybersäkerheten i Finland genom att bl.a. ge de ramar för hur säkerheten ska kunna garanteras på ett sätt som beaktar att medborgarnas rättigheter ska tillgodoses. För att informations- och cybersäkerhet ska uppnås krävs det att olika behov och rättigheter sammanjämkas. Framför allt krävs det fungerande samarbete mellan aktörerna inom såväl den offentliga som den privata sektorn. Det är skäl att fortsätta att utveckla detta samarbete, framhåller utskottet. Utifrån en utredning till utskottet har kommunikationsministeriet tillsatt en brett sammansatt arbetsgrupp för cybersäkerhet med målet att främja cybersäkerheten i vårt land och med uppgift att bl.a. tvärsektoriellt granska frågor som anknyter till cybersäkerheten från företags-, förvaltnings-, teknik-, lagstiftnings och kommunikationssynpunkt.

Det är viktigt att förebygga och skydda sig mot identitetsstölder. Utskottet vill uppmuntra till att försöka finna praxis, men också påföljder och andra lagtekniska metoder för att utveckla och uppmuntra till att använda elektroniska kommunikationstjänster för att förtroendet för tjänsterna ska öka.

Med anledning av med de senaste månadernas händelser i samband med nätfiske vore det också skäl att bedöma om man borde och kunde hindra eller förebygga verksamhet i syfte att få tag i personuppgifter i nätmiljön genom lagstiftning som beaktar i synnerhet skyddet av förtroliga meddelanden.

Utskottet föreslår att riksdagen godkänner följande uttalande:

Grundlagsutskottet ansåg i sitt uttalande att unionsdomstolens dom om lagring av förmedlingsuppgifter för myndigheternas behov också ger skäl att i viss mån omvärdera frågan om identifieringsuppgifter för elektroniska meddelanden med avseende på bestämmelserna om förtroliga meddelanden i 10 § i grundlagen. I grundlagsutskottets vedertagna praxis har det ansetts att identifieringsuppgifterna för meddelanden inte ingår i kärnområdet i den grundläggande fri- och rättigheten för sekretess i fråga om förtroliga meddelanden. I praktiken kan dock identifieringsuppgifter som ansluter sig till elektronisk kommunikation samt möjligheten att sammanställa och kombinera dem likväl vara problematiska med hänsyn till framför allt skyddet för privatlivet på så sätt att en kategorisk uppdelning av skyddet i ett kärnområde och ett randområde inte alltid är motiverad, utan man måste på ett allmännare plan fästa vikt också vid hur betydelsefulla begränsningarna är. Enligt kommunikationsutskottet är detta en viktig ståndpunkt och utskottet konstaterar därför att denna riktlinje noggrant måste beaktas inom lagberedning som gäller elektronisk kommunikation.

Lagring av behandlingshistorik

Enligt 145 § i lagförslaget utsträcks den nuvarande skyldigheten att spara så kallade loggdata från teleföretag till kommunikationsförmedlare, alltså också till andra än teleföretag. Om propositionen antas måste i praktiken en betydande del av de största företagen, universiteten etc. i fortsättningen i sina centrala system som utnyttjar förmedlingsuppgifter spara bl.a. uppgifter om vem som har hanterat dessa förmedlingsuppgifter, när hanteringen har inträffat och hur länge de har hanterats. I praktiken betyder det att till exempel ovannämnda uppgifter som sammanhänger med t.ex. hanteringen av förmedlingsuppgifter om meddelanden som förmedlas genom ett e-postsystem som upprätthålls av en sammanslutningsabonnent ska sparas i två från det att de lagrades, om det är tekniskt möjligt och låter sig göras utan oskälig kostnad. Sakkunniga har framfört att det också kan ligga i kommunikationsförmedlarens eget intresse att spara hanteringsuppgifterna, eftersom man med hjälp av loggdata vid behov kan visa att förmedlingsuppgifterna har hanterats korrekt.

Utskottet understryker att den skyldighet att dokumentera loggdata som avses i 145 § i lagförslaget inte till någon del gäller dokumentering av innehållet i meddelandena eller av förmedlingsuppgifter om meddelandena. Förutsättningar för dokumenteringsskyldigheten är enligt propositionen att det är tekniskt möjligt att dokumentera uppgifterna utan oskäliga kostnader. Enligt vad utskottet erfarit och enligt propositionsmotiven finns det system där det inte möjligt att dokumentera uppgifterna till skälig kostnad. Enligt propositionen får Kommunikationsverket meddela närmare föreskrifter om det tekniska genomförandet av lagring av uppgifter.

Lagring av uppgifter för myndigheternas behov

EU-domstolen gav i april 2014 sin dom i de förenade målen C-293/12 och C-594/12 Digital Rights Ireland och Seitlinger m.fl. Domstolen konstaterade att Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/24/EG om lagring av uppgifter som genererats eller behandlats i samband med tillhandahållande av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster eller allmänna kommunikationsnät är ogiltigt. I direktivet bestäms om teleföretags skyldighet att lagra förmedlingsuppgifter för att säkerställa att uppgifterna är tillgängliga för utredning, avslöjande och åtal av allvarliga brott. Utskottet understryker att lagringsskyldigheten inte till någon del gäller innehållet i meddelandena.

I Finland har direktivet genomförts genom 14 a-c § i lagen om dataskydd vid elektronisk kommunikation. I propositionen föreslås att det centrala innehållet i dessa bestämmelser i oförändrad form flyttas till 19 kap. i den nya informationssamhällsbalken.

Det centrala innehållet i EU-domstolens avgörande

Enligt utredning till utskottet ansåg EU-domstolen i sin dom att unionslagstiftaren vid antagandet av direktivet överskred de gränser som proportionalitetsprincipen uppställer mot bakgrund av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Skyldigheten att under en viss tid lagra uppgifter avseende en persons privatliv och vederbörandes kommunikationer och behöriga myndigheters rätt att få tillgång till uppgifterna innebär ett långtgående och allvarligt ingrepp i de rättigheter som är stadfästa i artiklarna 7 och 8 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Att lagra uppgifterna och senare använda dem utan att abonnenten eller den registrerade användaren är underrättad om detta kan enligt domstolen ge de berörda personerna en känsla av att deras privatliv står under ständig övervakning.

Domstolen påpekade att direktivets materiella syfte är att bidra till bekämpandet av grov brottslighet och i sista hand att bidra till den allmänna säkerheten. Domstolen konstaterar således att lagringen av uppgifter faktiskt svarar mot ett mål av allmänt samhällsintresse. Unionslagstiftarens prövningsrätt är begränsad med hänsyn å ena sidan till den stora betydelse som skyddet för personuppgifter har för den grundläggande rätten till respekt för privatlivet och å andra sidan till det långtgående och allvarliga ingrepp i denna rätt som direktivet innebär, och kontrollen måste därför vara strikt. Ett i sig godtagbart mål av allmänt samhällsintresse kan enligt domstolen emellertid inte, trots dess grundläggande betydelse, i sig ensamt motivera att en sådan lagringsåtgärd som den genom direktivet införda ska anses vara nödvändig för nämnda bekämpande. Domstolen menar därför att direktivets bestämmelser om den aktuella åtgärdens omfattning och tillämpning måste vara klara och exakta och ställa upp vissa minimikrav. Direktivet medför enligt domstolen ett ingrepp i de grundläggande rättigheterna för näst intill hela Europas befolkning.

Domstolen påpekade att direktivet har ett brett tillämpningsområde och omfattar samtliga personer, samtliga elektroniska kommunikationsmedel och samtliga trafikuppgifter utan att det görs några åtskillnader, begränsningar eller undantag utifrån syftet att bekämpa allvarliga brott. Vidare fäste domstolen uppmärksamhet vid att det i direktivet inte föreskrivs något objektivt kriterium för att begränsa antalet personer som är behöriga att få tillgång till och använda uppgifterna och avgränsa de nationella myndigheternas tillgång till uppgifterna och deras användning så att de endast kan användas för utredning, avslöjande och åtal av allvarliga brott. Domstolen ansåg också att direktivet fastställer den tid som uppgifterna ska lagras (6-24 månader) utan att det görs någon åtskillnad mellan olika kategorier av uppgifter. Lagringstidens längd bestäms inte heller enligt objektiva kriterier som skulle säkerställa att lagringen begränsas till vad som är strängt nödvändigt.

Domstolen menar att det till följd av de nämnda bristerna i direktivet inte föreskrivs några tydliga och precisa regler som reglerar räckvidden av ingreppet i de rättigheter som är stadfästa i artiklarna 7 och 8 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Direktivet innebär således ett ingrepp i dessa rättigheter som är långtgående och synnerligen allvarligt, utan att ingreppet är noggrant avgränsat genom bestämmelser som gör det möjligt att säkerställa att det verkligen är begränsat till vad som är strängt nödvändigt.

Enligt utredning till utskottet betyder domen och ogiltigförklarandet av direktivet i praktiken att direktivet inte kan tillämpas och att bestämmelserna i det inte kan åberopas i de nationella myndigheternas och domstolarnas eller i EU-institutionernas verksamhet. Direktivet har alltså i praktiken förlorat sin rättsverkan.

Konsekvenser av EU-domstolens avgörande

Utskottet påpekar att 19 kap. i propositionen om lagring av uppgifter för myndigheternas behov inte längre kan grunda sig på ett ogiltigförklarat direktiv. Unionsdomstolens ogiltigförklaring av direktivet påverkar inte direkt giltigheten för den nationella regleringen, men eftersom direktivet inte längre förpliktar till detta slag av reglering måste behovet av reglering och möjligheterna att genomföra den bedömas på nationell nivå. Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande om den föreliggande propositionen i större detalj behandlat domstolens avgörande och dess konsekvenser för den nationella regleringen.

Enligt grundlagsutskottet kan man av motiven i unionsdomstolens dom sluta sig till att redan omfattningen av de uppgifter som lagras - samtliga personer, samtliga elektroniska kommunikationsmedel och samtliga trafikuppgifter - är problematisk med hänsyn till proportionaliteten. Det förblir enligt grundlagsutskottet dock öppet huruvida det att skyldigheten att lagra uppgifter för myndigheternas behov i praktiken utsträcker sig till uppgifter om alla personer som använder elektroniska kommunikationsmedel i sig innebär en kränkning av proportionalitetskravet. I ljuset av unionsdomstolens dom menar grundlagsutskottet att det i vilket fall ter sig motiverat att försöka avgränsa lagringsskyldigheten i fråga om såväl personkrets som innehåll i meddelanden. Grundlagsutskottet påpekade dock samtidigt att det uppenbarligen vore såväl innehållsmässigt som tekniskt mycket svårt att göra en sådan avgränsning och att en sådan reglering kunde visa sig problematisk med avseende på andra grundläggande rättigheter, till exempel för skyddet för förtroliga meddelanden. Grundlagsutskottet konstaterade också att en sådan reglering skulle kräva en omfattande och grundlig beredning. I det alternativet skulle 19 kap. i informationssamhällsbalken i sin helhet strykas ur lagförslaget. Grundlagsutskottet menar dock att domen inte direkt sätter hinder för en nationell reglering där proportionalitetskraven tillgodoses på andra sätt. Vidare står det klart att strävan att bekämpa allvarlig brottslighet är en grund som talar för bestämmelserna.

Av domen i unionsdomstolen följer enligt grundlagsutskottet inte automatiskt att en fråga som berörs av ett ogiltigförklarat direktiv inte kan vara föremål för nationell lagstiftning. I situationer som denna står det enligt grundlagsutskottet klart att också den nationella regleringen måste bedömas inte bara utifrån de nationella grundlagsbestämmelserna utan också med hänsyn till den i domen nämnda EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna och dess bestämmelser om respekt för privatlivet (artikel 7) och skydd av personuppgifter (artikel 8). Därmed måste också den nationella regleringen uppfylla de förutsättningar som nämns i domen, även om domen inte direkt gäller den nationella genomförandelagstiftningen.

Vissa drag i den föreslagna nationella regleringen

Kommunikationsutskottet fäster uppmärksamhet vid att unionsdomstolen i sitt avgörande uttryckligen bedömer om direktivet är förenligt med stadgan om de grundläggande rättigheterna. Medlemsstaterna hade dock möjlighet att vid det nationella genomförandet av direktivet komplettera det genom nationella bestämmelser, vilket också Finland gjorde.

Avgörande frågor som måste bedömas utifrån unionsdomstolens dom är omfattningen av lagringsskyldigheten och avgränsningarna av vilka uppgifter som får lagras, förutsättningarna för att använda uppgifterna och bl.a. lagringstiderna för uppgifterna.

Avvikande från nuläget föreslås det i propositionen att skyldigheten att lagra uppgifter för myndigheternas behov endast ska gälla företag som anges genom särskilt beslut av inrikesministeriet. Enligt utskottets uppfattning minskar detta förslag sannolikt antalet lagringsskyldiga teleföretag, vilket samtidigt minskar mängden uppgifter som måste lagras. Det är enligt utskottet också motiverat att det ministerium som svarar för de investeringskostnader lagringen av uppgifter ger upphov till kan besluta om vilka teleföretag som ska lagra uppgifter. Utskottet menar att förslaget är ägnat att främja integritetsskyddet och skyddet av förtroliga meddelanden samtidigt som lagringsskyldigheten fullgörs.

Det innebär i praktiken att det i Finland inte förutsätts lagring av andra uppgifter än sådana som ett teleföretag också annars lagrar för sina egna behov, t.ex. för att säkerställa att fakturorna är korrekta. Regleringen harmoniserar dock lagringen av uppgifter så att teleföretagen kan tillhandahålla dessa uppgifter under en viss tid för den händelse att myndigheterna skulle behöva dem. Utskottet konstaterar att det i fråga om lagringen av uppgifter för myndigheternas behov i allmänhet är fråga om att förlänga och harmonisera förvaringstiden. När teleföretagen inte längre behöver uppgifterna för sina egna behov överförs de för s.k. fortsatt lagring och omfattas av den lagringsskyldighet som fastställts för uppgifter som lagras för myndigheternas behov. Utskottet understryker att om den i dag gällande typen av lagringsskyldighet som anknyter till myndigheternas behov slopas helt i Finland innebär det likväl inte att dessa uppgifter inte skulle lagras alls. Om skyldigheten slopas kommer teleföretagen fortfarande lagra samma uppgifter för sina egna behov, men under en kortare genomsnittlig tid som kan variera mellan de olika teleföretagen.

Utskottet fäster också uppmärksamhet vid att propositionens bestämmelser i likhet med den gällande lagens endast berör skyldigheten att lagra uppgifter, medan utnyttjandet av uppgifterna och myndigheternas rätt att få del av uppgifterna fastställs i andra författningar, t.ex. tvångsmedelslagen (806/2011) och polislagen (872/2011). Enligt propositionen får lagrade uppgifter endast användas för att kunna utreda och åtalspröva brott som avses i 10 kap. 6 § 2 mom. i tvångsmedelslagen. Grundlagsutskottet ansåg i sitt utlåtande att bestämmelsen uppfyller kravet i unionsdomstolens dom på att det ska finnas ett objektivt kriterium som gör det möjligt att begränsa antalet personer som är behöriga att få tillgång till och använda de lagrade uppgifterna och endast använda dem i samband med allvarliga brott. Vidare ansåg grundlagsutskottet att det för att få uppgifter om sådana teleövervakningsuppgifter som avses i tvångsmedelslagen och polislagen krävs det enligt dessa lagar domstolstillstånd, så bestämmelsen är även till denna del problemfri.

Förvaringstiden för uppgifter har i propositionen fastslagits till 12 månader från meddelandets datering, medan direktivet tillät en förvaringstid på upp till två år. Enligt propositionen har teleföretagen skyldighet att sörja för datasäkerheten och dataskyddet. Vidare ska de lagrade uppgifterna förstöras är förvaringstiden på 12 månader löpt ut och det inte lägre finns någon anledning att hantera uppgifterna. Teleföretaget ska också bestämma vem som har rätt att behandla lagrade uppgifter, och det ska se till att abonnenterna får tillgång till information om lagringen av uppgifterna och om syftet med lagringen. Lagringen av uppgifterna ska dessutom om möjligt planeras så att flera tjänsteföretag inte lagrar samma uppgifter.

Sakkunniga har uttryckt oro över att insamlingen av uppgifter i en enda databas - jämfört med en modell där uppgifterna lagras decentraliserat - kan öka riskerna med avseende på integritetsskyddet; om datasäkerheten för detta slag av register faller samman berörs alla lagrade uppgifter av problemet. Till denna del instämmer utskottet i princip i farhågorna, men fäster uppmärksamhet vid att den gällande lagen tillåter att det skapas ett centralt register. Utskottet understryker att om uppgifterna centraliseras till större enheter är det av högsta vikt att dessa system tillämpar ytterst stränga principer och förfaranden för datasäkerheten.

Behovet av nationell reglering

Förvaltningsutskottet underströk i sitt utlåtande (FvUU 9/2014 rd) hur viktiga bestämmelserna om skyldighet att lagra förmedlingsuppgifter är för polisens och vissa förundersökningsmyndigheters arbete. Enligt förvaltningsutskottet behövs det så gott som utan undantag också historiska uppgifter för brottsutredningar där teleövervakning används. För brottstyper som anknyter till internetmiljön bygger ofta merparten av bevisningen på olika former av identifieringsuppgifter. Enligt förvaltningsutskottets uppskattning kommer i synnerhet förutsättningarna för teleövervakning och därmed för brottsbekämpning att försämras märkbart om lagringstiden blir betydligt kortare än nuvarande tolv månader.

Enligt utredning från myndigheter som utnyttjar lagrade uppgifter skulle en begränsning av den nuvarande lagringsskyldigheten i hög grad försvåra brottsutredningarna. I synnerhet skulle utredningen av grova brott försvåras betydligt, eftersom ett enskilt grovt brott kan komma till polisens kännedom långt efter att det har begåtts. Enligt utredning har dessutom teleövervakningsuppgifter allmänt taget stor betydelse vid brottsutredning. Enligt uppgift var antalet förfrågningar om lagrade uppgifter enligt gällande bestämmelser följande år 2013: 6 222 förfrågningar, varav 3 665 gjordes högst sex månader efter kommunikationen, 5 321 högst nio månader efter kommunikationen och 5 844 högst tolv månader efter kommunikationen. Av dessa förfrågningar gällde 95 procent uppgifter som anknyter till mobiltelefonnätet. Det står enligt utskottet dock klart att eventuella begränsningar inte kan göras enbart på grundval av antalet förfrågningar. Enligt utredning till utskottet kan man till exempel vid utredningen av vissa allvarliga brott behöva uppgifter om ett flertal tjänster. Detta återspeglas dock inte på något väsentligt sätt i statistiken över antal förfrågningar.

Kommunikationsutskottet menar att det fortfarande finns ett klart och vägande samhälleligt behov av att för myndigheternas behov lagra uppgifter om kommunikation. I dagens samhälle utgör kommunikationsnäten och användningen av olika kommunikationsmedel en väsentlig del av människornas vardag och samhället i stort. Uppgifter om kommunikation har därför oundvikligen en central roll för myndigheternas förutsättningar att bedriva brottsutredning. I och med den fortgående utvecklingen av it-samhället kommer dessa uppgifter att få allt större betydelse. Utskottet ser det som nödvändigt att säkerställa att i synnerhet uppgifter som är oumbärliga i polisverksamhet och brottsutredningar fortsatt måste lagras.

Behovet av ändringar i 19 kap.

Utskottet understryker att direktivet enligt unionsdomstolens avgörande gör omfattande och allvarliga intrång i de grundläggande rättigheterna om integritetsskydd och skydd för personuppgifter.

Grundlagsutskottet konstaterade i sitt utlåtande att de uppgifter som ska lagras måste preciseras i lag och att man i detta sammanhang måste bedöma vilka av de uppgifter som föreslagits i bestämmelsen som är nödvändiga med hänsyn till det bakomliggande syftet med regleringen, dvs. att undersöka, utreda och åtalspröva allvarliga brott. Det kan inte förutsättas att uppgifter som inte är nödvändiga för detta syfte ska få lagras. Grundlagsutskottet konstaterade att villkoret för att lagförslaget ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning är att uppgifterna i 157 § i lagförslag 1 specificeras och avgränsas på det sätt som sagts ovan.

Utifrån inkommen utredning menar utskottet att uppgifter som anknyter till dessa tjänster enligt rådande bedömning inte kan anses vara nödvändiga för utredning av brott eller åtalsprövning. För klarhetens skull fäster utskottet uppmärksamheten vid att den gällande lagen för e-posttjänsternas del endast kräver att uppgifter om teleföretagens egna e-posttjänster lagras. Lagringsskyldigheten gäller alltså inte heller för närvarande samtliga e-posttjänster.

Utskottet påpekar att i fråga om internettelefonitjänster gäller skyldigheten endast uppgifter om tjänster som det lagringsskyldiga företaget själv tillhandahåller. En lagringsskyldig leverantör av internetaccesstjänster har till exempel inte skyldighet att lagra uppgifter från internettelefonitjänster som erbjuds av ett annat företag.

Avsikten är att listan ska vara uttömmande och de lagrade uppgifterna inskränkas till de som är absolut nödvändiga för regleringens syfte, dvs. för utredning och åtalsprövning av allvarliga brott. Utskottet föreslår dessa begränsningar för lagring av uppgifter bl.a. utifrån vad myndigheterna har uppgett vara den mängd uppgifter som utnyttjats och hur de har utnyttjats. Närmare bestämmelser om de uppgifter som ska lagras får enligt lagförslaget utfärdas genom förordning av statsrådet. Dessutom kan Kommunikationsverket utfärda föreskrifter om tekniska detaljer i anslutning till lagrade uppgifter. Kommunikationsutskottet betonar att också dessa författningar på lägre nivå noggrant måste beakta att de lagrade uppgifterna endast begränsar sig till vad som är nödvändigt med tanke på regleringens syfte.

I fråga om förvaringstiden hänvisade grundlagsutskottet till ett tidigare utlåtande där det ansåg att den föreslagna lagringstiden på tolv månader var godtagbar med tanke på proportionalitetskravet och tillräckligt lång för att tillgodose myndigheternas behov. I ljuset av unionsdomstolens dom är det enligt grundlagsutskottet dock betänkligt att lagringstiden överhuvudtaget inte är specificerad utifrån den möjliga nytta som uppgifterna kan ge när det gäller att bekämpa allvarlig brottslighet. Grundlagsutskottet konstaterade att man bör bedöma lagringstiden för uppgifterna med hänsyn till målet för lagen och vid behov gradera lagringstiden för olika uppgifter i antingen tolv månader eller kortare tid.

Utskottet har också diskuterat och bedömt möjligheten att införa ännu kortare förvaringstider. Utskottet betonar dock att teleföretagen redan nu lagrar uppgifter för egna behov så länge att kortare, enhetligare förvaringstider skulle ändra försämra balansen mellan regleringens fördelar och nackdelar.

I propositionen har regeringen slopat den gällande begränsningen enligt vilken skyldigheten att lämna en televerksamhetsanmälan inte gäller små aktörer vars verksamhet sträcker sig till en antalsmässigt liten mottagarkrets. Utskottet konstaterar att den ändrade formuleringen av anmälningsskyldigheten inte ska tolkas som att lagringsskyldigheten härigenom skulle utvidgas till små aktörer i det fall att inrikesministeriet fattar ett beslut enligt 157 § 1 mom. Utskottet understryker att det i en sådan småskalig verksamhet är frågan om sådan verksamhet som enligt 4 § 2 mom. i lagförslaget är av mindre betydelse och som därför inte berörs av skyldigheten att lämna en televerksamhetsanmälan. Därför kan inte heller förvaringsskyldigheten gälla denna typ av verksamhet. Således kommer kretsen av lagringsskyldiga att vara oförändrad med den skillnaden att inrikesministeriet kan besluta om en minskning av antalet lagringsskyldiga företag.

Enligt det föreslagna 157 § 3 mom. gäller lagringsskyldigheten inte innehållet i meddelanden eller förmedlingsuppgifter som samlats vid bläddring av webbsidor. Utskottet anser att denna avgränsning som redan finns i den gällande lagen är synnerligen viktig. Regeringen föreslår att lagringsskyldiga företag trots det i fortsättningens ska få registrera också förmedlingsuppgifter och andra uppgifter, om det är nödvändigt för identifiering av en användare av internetaccesstjänster, elektroniska posttjänster eller internettelefonitjänster. I propositionen föreslås dock inte att sådan registrering ska vara obligatorisk. Förvaltningsutskottet konstaterade i sitt utlåtande att den föreslagna bestämmelsen skulle förbättra förutsättningarna för brottsutredning. Kommunikationsutskottet konstaterar att motiven till detta förslag pekar på praktiska, med brottsutredning förknippade behov som i sig är relevanta. Utskottet ser ändå inte att det är möjligt att efter unionsdomstolens avgörande och utifrån tillgänglig information godkänna att nuvarande lagringsskyldighet utvidgas till denna typ av internetbaserade uppgifter, eftersom detta skulle innebära ett väsentligt avsteg från den nämnda centrala principen att förmedlingsuppgifter om bläddring bland webbsidor inte ska lagras. Därför föreslår utskottet att den föreslagna bestämmelsen stryks. Behovet av en sådan bestämmelse och möjligheterna att verkställa den kan bedömas senare i samband med uppföljningen av konsekvenserna av propositionen. Utskottet ser det som viktigt att man vid en eventuell fortsatt beredning beaktar grundlagsutskottets anmärkningar mot den föreslagna bestämmelsen.

Kommunikationsutskottet fäster uppmärksamhet vid att utskottet utifrån de fakta som föreligger i dag föreslår tämligen strikta begränsningar av vilka uppgifter som får lagras jämfört med nuläget.

Utskottet konstaterar att bl.a. internettelefonitjänsterna sannolikt kommer att öka och att det därför kan bli aktuellt att omvärdera lagringsskyldigheten under de närmaste åren.

Utskottet föreslår att riksdagen godkänner följande uttalande:

Den nämnda arbetsgruppen kan tillsättas när det finns närmare uppgifter om hur ärendet framskrider på EU-nivå.

Vidare menar utskottet att det vore skäl att fundera på hur man kunde utveckla och effektivisera offentliggörandet av hur uppgifterna används och deras användningsändamål bland annat för att öka förtroendet för lagringsförfarandet.

Utskottet ser det som viktigt att reglerna om lagringsskyldighet följs upp också framgent och att det med jämna mellanrum kontrolleras om det till exempel på grund av den tekniska utvecklingen eller förändrade behovs hos myndigheterna finns orsak att ändra bestämmelserna om lagringstider och vilka uppgifter som ska lagras.

För klarhetens skull understryker utskottet också att bestämmelserna om uppgifter som ska lagras för myndigheternas behov och ändringar i dessa bestämmelser på inget sätt ska påverkar hur och under vilka förutsättningar teleföretag har rätt att hantera och lagra uppgifter för sina egna behov.

Teleföretagens kostnader för biträde av myndigheter

Enligt 299 § i lagförslaget ska teleföretag ha samma rätt som enligt gällande bestämmelser att av statens medel få ersättning för kostnader för investeringar i och underhåll av system, utrustning och programvara som anskaffats enbart för att biträda myndigheter. Ersättningen ska betalas av den myndighet vars lagstadgade uppgifter eller informationsbehov investeringarna i kommunikationsnätet eller kommunikationstjänsterna betjänar. Till skillnad från i dag ska teleföretag inte längre ha rätt att få ersättning för kostnader som orsakas av att de använder system som behövs för att bistå myndigheterna och av att de överlåter information till myndigheterna eller därigenom uppkommande personalkostnader eller andra kostnader. Enligt 323 § i lagförslaget ska ett teleföretag utan ersättning till myndigheter lämna ut till exempel sådan information som myndigheten enligt vad som föreskrivs särskilt har rätt att få.

Enligt utredning till utskottet kommer de ersättningsbara investeringskostnaderna också i fortsättningen att variera stort från år till år. I takt med den tekniska utvecklingen samlas kostnaderna ofta till ett visst år, då systemen förnyas, men de genomsnittliga investeringskostnaderna för system som behövs för myndigheternas behov är väsentligt lägre än de årliga driftskostnaderna (uppskattningsvis 1,5-2 miljoner euro) för dessa system hos de stora teleföretag som är de primära föremålen för förfrågningar om uppgifter. Enligt inkommen uppgift har den föreslagna modellen för kostnadsfördelning valts bland ett flertal alternativa modeller och har med hänsyn till samtliga parter ansetts vara den mest skäliga kompromissen. Modellen uppmuntrar företagen att ordna verksamheten effektivt och säkerställer att myndigheternas resurser räcker till. Förvaltningsutskottet ansåg i sitt utlåtande (FvUU 9/2014 rd) att förslaget har stor betydelse ur polisens synvinkel och det medger att de inbesparade resurserna i stället används till polisens operativa uppgifter.

Beredskap

Kommunikationsnäten och tjänsterna måste fungera tillförlitligt och säkert såväl under normala förhållanden och i störningssituationer under normala förhållanden som under undantagsförhållanden. Regeringen föreslår vissa ändringar vars syfte är att redan genom åtgärder under normalförhållanden säkerställa bl.a. vissa möjligheter att utöva befogenheter vid undantagsförhållanden enligt beredskapslagen (1552/2011). Enligt den föreslagna 282 § ska teleföretag i fortsättningen ha en mer heltäckande skyldighet att utarbets en beredskapsplan och enligt 283 § en skyldighet att se till att det finns möjlighet att till Finland återbörda de viktigaste kritiska kommunikationssystemen och deras styrning, underhåll och administreringen utan dröjsmål i de situationer som närmare anges i beredskapslagen. Utskottet anser utifrån inkommen utredning att förslaget är svårt att genomföra i praktiken, men att målen är ett steg i rätt riktning när man beaktar att verkställigheten av beredskapslagen oundvikligen också i övrigt kräver förhandsplaner och praktiska förberedelser av teleföretagen för att uppfylla lagens krav. Dessutom noterar utskottet att teleföretagen enligt den föreslagna 298 § också i fortsättnigen avses ha rätt till ersättning ur försörjningsberedskapsfonden för kostnader som beredskapsskyldigheten orsakar.

Utskottet välkomnar förslaget om att telekablarnas lägesinformation ska lagras i digital form så att den finns centralt och lättare tillgänglig tillsammans med annan information om ledningar, rör och kablar för dem som utför jordbyggnadsarbeten. Det är viktigt att denna lagring görs inom skälig tid efter lagens ikraftträdande. Aktörerna bör få tillgång till uppgifter om olika projekt med tillhörande arbetsfaser, så att genomförandet kan planeras in vid optimal tidpunkt och samordnas ändamålsenligt. Dessutom pekar utskottet på att lägesinformationen bör vara behörigen skyddad mot dataintrång och att lägesinformationens betydelse för samhällets säkerhet beaktas när informationen används.

Förslaget ger också möjligheter att finna nya strategier för beredskapen mot exceptionella väderleksfenomen och rutinerna för att reagera på de orsakade störningarna.

Placering av telekablar, basstationer och radiomaster

Det föreslagna 28 kap. gäller teleföretagens rätt att på vissa villkor placera telekablar, basstationer och radiomaster på mark eller i en byggnad som ägs av någon annan. Utskottet anser att kommunikationstjänsterna blivit så pass nödvändiga för konsumenterna att tillgången vid behov måste kunna garanteras genom att den behövliga tekniken på vissa villkor också får placeras på ett visst område eller i en viss byggnad oavsett ägarförhållandena.

I de berörda situationerna ska teleföretagen enligt propositionen i första hand försöka finna en lösning genom att förhandla och komma överens om placeringen med ägaren och då på ett sätt som beaktar ägarens rättigheter, understryker utskottet. Med tanke på båda parternas rättigheter och rättssäkerhet är det dessutom välkommet att byggnadstillsynsmyndigheten enligt propositionen har en tillsynsuppgift och viktigt att den enligt 233 § har rätt att fatta beslut om placeringen vid eventuella tvister. Utskottet understryker vikten av att ägarnas rättigheter tryggas också när beslut om placeringen fattas. Det är viktigt att också landskapssynpunkter beaktas i tillräcklig utsträckning vid sådana beslut.

Hälsoeffekter

Under behandlingen framfördes också farhågor när det gäller vilken effekt den strålning som kommunikationsnäten och kommunikationsutrustningen generar kan ha på hälsan. Kommunikationsutskottet bad Strålsäkerhetscentralen om ett yttrande i saken. Enligt yttrandet innehåller propositionen inget som potentiellt kan försämra strålsäkerheten i Finland. Enligt uppgift är exponeringen från basstationer och annan teknik som utnyttjar radiofrekvent strålning, såsom trådlösa nät, är mycket liten. Dessutom har befolkningen exponering för strålningen enligt yttrandet inte blivit märkbart större trots att mobilnäten och e-kommunikationen ökat betydligt under de senaste åren. Däremot finns det forskning där användningen av mobiltelefon visats ha ett kausalt samband till två typer av hjärntumörer. Av denna anledning har Strålsäkerhetscentralen rekommenderat att man i synnerhet ska undvika att barn i onödan utsätts för radiofrekvent strålning från mobiltelefoner.

Det är viktigt, menar utskottet, att försöka få folk att följa rekommendationen. Enligt en uppskattning från aktörerna på kommunikationsmarknaden tar försöker man vid planeringen av basstationer se till att de inte placeras exempelvis direkt i anslutning till daghem och skolor, vilket utskottet välkomnar. Denna praxis bör följas också in fortsättningen. Dessutom pekar utskottet på den föreslagna 243 § 1 mom. 6 punkten, enligt vilken kommunikationsnät och kommunikationstjänster ska planeras, byggas och underhållas så att inte någons hälsa äventyras.

Det digitala arvet

Under sakkunnigutfrågningen framfördes det att det i dagens läge inte är tillräckligt klart i juridisk mening vilken status den digitala egendom har som en död person efterlämnar. Frågan kräver en utvärdering, sades det. Också grundlagsutskottet ser det som motiverat att denna fråga i fortsättningen utreds separat i en samlad bedömning av frågan med avseende på de kvarlåtenskapsrättsliga särdragen. Kommunikationsutskottet anser att bestämmelserna om denna fråga lämpligen hör hemma bland det allmänna kvarlåtenskapsrättsliga regelverket och att det nu inte är möjligt att arbeta in sådana bestämmelser i informationssamhällsbalken.

Uppföljning

Verkställigheten av informationssamhällsbalken är en utmanande och omfattande uppgift, och det är särskilt viktigt att nära följa verkställigheten, att bedöma verkningarna från många synvinklar och att genom behövliga ändringsförslag omedelbart reagera på eventuella missförhållanden, fel, oförutsägbara effekter och sådana ändringsbehov som beror på förändringar på marknaden, i tekniken eller i omvärlden. Dessutom instämmer utskottet i förvaltningsutskottets utlåtande, där det sägs att tillräckliga resurser måste satsas på att informera om lagändringarna.

Utskottet anser att också lagstiftningen fyller en väsentlig funktion när det gäller att göra utvecklingen av informationssamhället möjlig och åtgärda eventuella flaskhalsar för utvecklingen. Dessutom går det att bidra till att stärka och utveckla Finlands konkurrenskraft när utvecklingen av informationssamhället främjas, vilket inbegriper säkerställande av att kommunikationsmarknaden fungerar. Trots att uppgiften kräver en hel del måste man försöka se till att lagstiftningen om informationssamhället också i fortsättningen håller jämna steg med de snabba tekniska framstegen och omvärldsförändringarna. Därför måste regelverket om informationssamhället också i fortsättningen vara teknikneutralt och därmed flexibelt.

Utskottet föreslår att riksdagen godkänner följande uttalande:

Statsrådets uttalanden

Statsrådet antog tre uttalanden i samband med att propositionen lämnades. Det första gällde att redan innan den nya lagen träder i kraft förenkla koncessionsförfarandet och det andra eventuell överföring av bestämmelserna i det föreslagna 18 kap. om sammanslutningsabonnenters rätt att behandla identifieringsuppgifter i fall av missbruk till lagstiftningen om arbetslivet. Det tredje uttalandet gällde att nätsändningar av tv-innehåll ska bli möjligt till stora tittarmängder.

Utskottet påpekar att grundlagsutskottet utifrån vad dataombudsmannen rapporterat anser att man kan sluta sig till att den rätt som sammanslutningsabonnenter har att behandla identifieringsuppgifter för att utreda olovligt brukande av kommunikationsnät eller röjande av företagshemligheter inte har utnyttjats i någon nämnvärd utsträckning under den tid bestämmelserna varit i kraft. Det utskottet säger att det särskilt med hänsyn till kravet på att begränsningar av de grundläggande fri- och rättigheterna ska vara nödvändiga bör bedömas huruvida bestämmelserna ska ingå i lagstiftningen också i fortsättningen.

Kommunikationsutskottet anser det vara mycket viktigt att man här i Finland försöker se till att bredbandsnäten har tillräcklig kapacitet för att tv-sändningar och annat för nätkapaciteten krävande innehåll kan sända samtidigt via bredbandsnät även till stora tittargrupper. Frågan om nätets förmedlingskapacitet och dess administration är en viktig fråga också med tanke på nätneutraliteten och över lag med tanke på bl.a. möjligheterna att ta emot olika former av medieinnehåll. Enligt uppgift har kommunikationsministeriet tillsatt en arbetsgrupp för att granska dessa frågor och försöka komma fram till en lösning i samarbete med branschaktörerna.