Allmän motivering

Utskottet finner propositionen behövlig och lämplig. Följaktligen tillstyrker utskottet lagförslagen, men med följande anmärkningar och ändringsförslag.

Allmänt.

Lagen om dataskydd vid elektronisk kommunikation antogs av riksdagen i juni 2004. Den syftar till att garantera konfidentialitet och integritet vid elektronisk kommunikation, men också att förbättra dataskyddet vid elektronisk kommunikation och medverka till en balanserad utveckling av flera olika elektroniska kommunikationstjänster. I 13 § föreskrivs det om behandlingen av meddelanden och identifieringsuppgifter i fall av missbruk. Ett teleföretag, den som tillhandahåller mervärdestjänster och sammanslutningsabonnenter får enligt paragrafen behandla identifieringsuppgifter för att upptäcka, förhindra och utreda gratisanvändning av en avgiftsbelagd tjänst inom nättjänsten, kommunikationstjänsten eller mervärdestjänsten eller annat jämförbart missbruk av en tjänst och för att göra missbruket föremål för förundersökning.

I betänkande KoUB 13/2004 rd framhåller kommunikationsutskottet bland annat att momentet i fråga avser åtgärder för att upptäcka och förhindra missbruk, men överlåter förundersökning av brott uteslutande till förundersökningsmyndigheterna. I praktiken går det dock att upptäcka missbruk bara med hjälp av t.ex. automatisk mätning av kapacitetsutnyttjandet och intrångsskydd, framhöll utskottet. Dessa tekniska tillämpningar används också för automatiskt uppdagande av fel och störningar. Det är först när man går in för att mer exakt utreda orsaken som det går att bedöma om det varit fråga om missbruk eller fel. För att upptäcka missbruk måste identifieringsuppgifter behandlas, och således är behandling nödvändig för att missbruk ska kunna upptäckas.

I propositionen gör regeringen en utvärdering av hur den gällande lagstiftningen har utfallit. Bland annat 13 § i lagen om dataskydd vid elektronisk kommunikation är så snävt formulerad att den inte ger sammanslutningsabonnenter tillräckligt stort svängrum, konstateras det i propositionen. Den gällande lagen tillåter inte att sammanslutningsabonnenter själva samlar in bevis för missbruk. I de flesta fall är dessutom teleövervakning inte tillåten. Bestämmelserna om rätten att behandla meddelanden och identifieringsuppgifter i fall av missbruk är tvetydiga i den gällande lagen och tillåter redan nu åtminstone delvis att identifieringsuppgifter behandlas, påpekar utskottet.

I undersökningar om underrättelseverksamhet och företagssäkerhet uppger ungefär 10 procent av de svarande företagen att de har upptäckt och 18 procent att de har misstänkt olagligt förvärv av information de senaste två åren. Det har brustit i företagens möjligheter att låta polisen undersöka olovligt röjande av företagshemligheter om de har getts ut elektroniskt. På grund av det oklara rättsläget har företagens försök att utreda frågan till och med kunnat leda till åtal för olaglig verksamhet.

Propositionen ger företagen bättre möjligheter att handla i och med att den täpper till den lucka i lagstiftningen som nu finns i den elektroniska omgivningen i skyddet av företagshemligheter. Den förtydligar det rådande oklara läget, lägger fast stränga villkor för behandling av identifieringsuppgifter och ger sammanslutningsabonnenterna bättre dataskydd, framhåller utskottet.

I 13 § i den gällande lagen krävs inga som helst föreberedande åtgärder för att uppgifter ska få behandlas. De med sanktion förknippade skyldigheterna att informera både före och efter är enligt utskottet en stor förbättring också i dataskyddet för användarna och deras rättssäkerhet.

Sett i ett internationellt perspektiv är vår reglering av dataskyddet vid elektronisk kommunikation mycket sträng, bland annat i jämförelse med övriga EU-medlemsstater. De föreslagna ändringarna innebär framför allt att bestämmelserna förtydligas beträffande både sammanslutningsabonnenter och användare, och undergräver inte dataskyddet som det har påståtts offentligt.

Överlag har utskottet en positiv, men kritisk inställning till propositionen. Samtidigt vill utskottet framhålla att förslaget öppnar för möjligheter att missbruka befogenheterna. Det uppvägs dock delvis av klara och tydliga sanktioner för missbruk. Utskottet har i synnerhet behandlat möjligheterna att begränsa begreppet sammanslutningsabonnent, studerat innebörden av begreppen företagshemlighet och betydande men och funderat över hur revideringen påverkar möjligheterna till fortsatt anställning. Det är angeläget att dataskyddet förbättras och att behandling av identifieringsuppgifter endast blir en sista utväg. Vidare är det viktigt att tvångsmedelslagen ses över och att dataombudsmannen har resurser för att fullfölja sitt övervakningsuppdrag.

Utlåtandet från grundlagsutskottet.

Grundlagsutskottet anser att lagförslagen kan behandlas i vanlig lagstiftningsordning. I sin praxis har grundlagsutskottet ansett att identifieringsuppgifter för meddelanden inte ingår i det kärnområde av de grundläggande fri- och rättigheterna som skyddar hemligheten i fråga om förtroliga meddelanden (GrUU 23/2006 rd, s. 2—3 och GrUU 3/2008 rd, s. 2/I). Men också regler som ingriper i hemligheten i fråga om identifieringsuppgifter måste uppfylla de allmänna kraven på rätt att införa begränsningar i de grundläggande fri- och rättigheterna (GrUU 23/2006 rd, s. 3). Viktiga företagshemligheter kan ha så stor företagsekonomisk betydelse för företagets värde och de ekonomiska villkoren för näringsverksamheten att de måste betraktas som godtagbara och tungt vägande skäl för att begränsa kommunikationen via nätet, framhåller grundlagsutskottet. Med avseende på proportionalitetsprincipen är det viktigt att medel som inte gör ingrepp i användarnas konfidentiella kommunikation både enligt 13 a—13 h § och enligt 8 § 3 mom. är primära för att trygga konfidentialiteten i företagshemligheter.

Samtidigt vill grundlagsutskottet i fråga om sammanslutningsabonnenters rätt att behandla uppgifter understryka att behandling av identifieringsuppgifter på grund av kraven i 8 § 3 mom. bara är tilllåten i den omfattning som syftet kräver och att det inte är tilllåtet att begränsa skyddet för förtroliga meddelanden mer än nödvändigt. Identifieringsuppgifter får alltså till exempel bara behandlas så mycket att sammanslutningsabonnenten på ett adekvat sätt kan specificera en anmälan eller begäran om utredning till polisen. Med denna tolkning och tilllämpning är bestämmelserna inget problem med avseende på proportionalitetsprincipen.

Grundlagsutskottet föreslår vissa ändringar i lagen om dataskydd vid elektronisk kommunikation. I 13 b § bör plikten att ha adekvat datasäkerhet preciseras. I 13 d § bör villkoren delas upp i villkor som gäller rätt att behandla identifieringsuppgifter vid röjande av företagshemligheter och i villkor som gäller vid misstanke om annat missbruk. Vidare anser grundlagsutskottet att manuell behandling av identifieringsuppgifter vid misstanke om att en företagshemlighet har röjts i enlighet med 13 d § 2 mom. bara ska vara tillåten när det också finns grundad anledning att misstänka att en företagshemlighet har röjts via kommunikationsnätet. Dessutom vill grundlagsutskottet precisera begreppet företagshemlighet och även olovlig användning av kommunikationsnätet och användning i strid med anvisningarna enligt 13 a § samt göra en del språkliga preciseringar i 13 a och 13 d §.

Det är viktigt att den uppföljningsgrupp som enligt propositionen ska tillsättas vid kommunikationsministeriet också utvärderar tillämpningen av lagen med avseende på de grundläggande fri- och rättigheterna. Då bör det undersökas i vilken omfattning arbetsgivarna har utnyttjat de rättigheter som lagen ger dem, hur dataombudsmannens tillsynsuppdrag har utfallit och hur hemligheten i fråga om personalens meddelanden har tillgodosetts, säger grundlagsutskottet.

Heltäckande bevakning av hur lagen utfaller är ett måste, anser kommunikationsutskottet och föreslår ett uttalande om detta (Utskottets förslag till uttalande 1).

Definition på sammanslutningsabonnent.

Begreppet sammanslutningsabonnent kom till när lagen om dataskydd vid elektronisk kommunikation stiftades. Där avser ordet ett företag eller en sammanslutning som är abonnent på kommunikations- eller mervärdestjänster och som i sitt kommunikationsnät behandlar konfidentiella meddelanden från användare eller konfidentiella identifierings- eller lokaliseringsuppgifter om dem. Begreppet täcker in dels företag, dels universitet och olika typer av sammanslutningar inom den offentliga förvaltningen, bland andra näringsutövare, andelslag, aktiebolag, föreningar, universitet och statliga myndigheter.

Den gällande lagen utgår från att kommunikationen ska vara förtrolig och att teleföretag, leverantörer av mervärdestjänster och sammanslutningsabonnenter bara i vissa fall ska få behandla identifieringsuppgifter. I 3 kap. ges dessa vissa rättigheter och skyldigheter att behandla identifieringsuppgifter. Sammanslutningsabonnenter får behandla identifieringsuppgifter för att utföra och använda tjänster och för att se till dataskyddet (9 §), för fakturering (10 §), för teknisk utveckling (12 §), i fall av missbruk (13 §) och för att upptäcka tekniska fel eller brister (14 §). Alla sammanslutningsabonnenter har samma rättigheter på lika villkor, men samtidigt också samma skyldigheter när de utövar dessa rättigheter. Det finns till exempel inga begränsningar beroende på abonnenternas storlek, utan alla, från de minsta till de största, har rätt att bli behandlade på samma sätt och är därmed bundna av samma skyldigheter.

I betänkande KoUB 13/2004 rd framhåller kommunikationsutskottet att sammanslutningsabonnenter i likhet med teleföretagen är utomstående i relation till kommunikationsparterna. Sammanslutningsabonnenten abonnerar på kommunikationstjänsten eller mervärdestjänsten för sina användare, till exempel sina anställda. Då administrerar sammanslutningsabonnenten samtidigt det system där konfidentiella identifieringsuppgifter och lokaliseringsuppgifter om användarna behandlas med olika typer av servrar och terminalutrustning. I en sammanslutningsabonnents tekniska system samlas det konfidentiella identifieringsuppgifter om användarna och i till exempel e-postsystem också konfidentiella meddelanden. Sammanslutningsabonnenter, som företag och universitet, behandlar exakt samma konfidentiella uppgifter och med likadana tekniska system som teleföretagen. Det betyder att sammanslutningsabonnenterna har samma möjligheter till missbruk och samma behov av samordnade rättigheter och skyldigheter som teleföretag, ansåg utskottet då.

Utskottet har rett ut vad begreppet sammanslutningsabonnent avser i propositionen och undersökt möjligheten att begränsa begreppet i det här fallet. Enligt vissa källor bör man skilja mellan att utreda om företagshemligheter har läckts ut och att utreda olovlig användning. Alla sammanslutningsabonnenter berörs inte av bestämmelserna om att utreda om företagshemligheter har röjts av den enkla anledningen att de inte har företagshemligheter som kräver skydd. Ändå kan det vara en mycket stor sak också för de allra minsta företagen och organisationerna att utreda olaglig användning. Det bör dock observeras att såväl universitet och bibliotek som husbolag kan utsättas för missbruk, det vill säga deras kommunikationsnät och tjänster kan missbrukas. Då handlar det alltså om olovligt brukande.

I detta läge går det inte att dela upp sammanslutningsabonnenterna i olika grupper, men de föreslagna bestämmelserna skärper avsevärt möjligheterna att ingripa vid olovligt brukande av kommunikationsnät och tjänster. Innan universitet, bibliotek och husbolag över huvud taget får börja behandla identifieringsuppgifter måste de se till att ha ordentlig informationssäkerhet, lägga fast regler bl.a. om hur kommunikationsnät och tjänster får användas, upprätta skriftliga anvisningar för användarna, ha namngivna personer som svarar för uppdatering, datasäkerhet och annan säkerhet och har rätt att behandla identifieringsuppgifter, informera om procedurer och praxis, upplysa dataombudsmannen om att identifieringsuppgifter har börjat behandlas och lämna dataombudsmannen en årlig rapport om behandlingen. Alla sammanslutningsabonnenter måste uppfylla dessa omfattande rättssäkerhetsgarantier.

Utskottet håller med arbetslivs- och jämställdhetsutskottet som framhåller att propositionen är ett led i den rätt till informationssäkerhet som är nödvändig för den dagliga utvecklingen i informationssamhället. Eftersom Finland är ett av de ledande länderna inom produktutveckling och högteknologi har vi ett särskilt nationellt intresse av att också skydda affärshemligheter.

Företagshemlighet.

Av propositionsmotiven framgår det att man med företagshemlighet i den nya 13 a § avser definitionen i 30 kap. 11 § i strafflagen. Med affärshemlighet avser strafflagen "en affärs- eller yrkeshemlighet eller någon motsvarande information om näringsverksamhet som en näringsidkare håller hemlig och vars röjande är ägnat att medföra ekonomisk skada för honom eller någon annan näringsidkare som har anförtrott honom informationen". Utskottet förtydligar lagförslaget genom att i paragrafen lägga till en direkt laghänvisning.

Företagshemlighet har ansetts vara det mest lämpliga begreppet i sammanhanget eftersom det har ett nära samband med näringsutövarens sekretessintresse och bestämmelserna gäller relationerna mellan enskilda parter. Det skulle bara vara förvirrande för den som ska tolka och tillämpa lagen, om det infördes ett helt nytt begrepp med samma innebörd som företagshemlighet i strafflagen.

Propositionen ställer tydliga krav på den som har rätt att behandla företagshemligheter. Behandlingen måste de facto vara skyddad för utomstående och det är i praktiken bara vissa användare som kommer åt företagshemligheter inom en organisation. Sammanslutningsabonnenten måste ange hur företagshemligheter får flyttas, lämnas ut eller överlag behandlas och till vilka destinationsadresser de behöriga personerna inte får skicka meddelanden. Allt detta ger användarna information om vad sammanslutningsabonnenten anser vara de viktigaste företagshemligheterna.

Betydande men.

I 13 d § 3 mom. är betydande men ett villkor för både automatisk och manuell behandling av identifieringsuppgifter. Kravet ska specifikt gälla olovligt brukande, det vill säga användning som strider mot sammanslutningsabonnentens anvisningar. I propositionen anger regeringen bland annat att betydande men kan avse ökade kostnader eller sådan ökad användning av dataöverföringskapaciteten, ett sådant hot mot informationssäkerheten eller någonting liknande som äventyrar, försvårar eller fördröjer möjligheterna att använda kommunikationsnätet eller tjänsterna för det planerade ändamålet.

Villkoret för att betydande men ska kunna avses ha uppstått konkretiseras genom de anvisningar som avses i 13 b § och genom det som sammanslutningsabonnenten föreskriver i sina anvisningar. Innan identifieringsuppgifter behandlas måste sammanslutningsabonnenterna: 1) begränsa tillträdet till sitt kommunikationsnät och sin kommunikationstjänst och användningen av dem och vidta andra åtgärder för att skydda användningen av sitt kommunikationsnät och sin kommunikationstjänst med lämpliga datasäkerhetsåtgärder och 2) bestämma hurdana meddelanden som får förmedlas och hämtas via kommunikationsnätet, hur kommunikationsnätet och kommunikationstjänsterna i övrigt får användas och till vilka destinationsadresser kommunikation inte får riktas.

Det finns många olika typer av sammanslutningsabonnenter, och kommunikationsnäten och tjänsterna används på många olika sätt. Olovlig användning och dess betydelse för sammanslutningsabonnenten definieras utifrån abonnentens agerande.

Bättre dataskydd samt behandling av identifieringsuppgifter som sista utväg.

De primära metoderna för att säkerställa att kommunikationsnät och kommunikationstjänster används på behörigt sätt är att satsa på bra dataskydd, att ge användarna anvisningar och att per automatik bevaka att de följs, framhåller utskottet. I 13 b § 1 mom. räknas de omfattande åtgärder upp som sammanslutningsabonnenter måste vidta innan de börjar behandla identifieringsuppgifter. De kan enligt utskottets uppfattning medverka till betydligt bättre dataskydd i våra företag och organisationer. Vid utfrågningen av de sakkunniga nämndes EG-kommissionens enkät, Eurobarometer, om dataskydd. Den visar att 23 % av de registeransvariga i Finland (företag och organisationer) inte ens har hört talas om tekniska metoder för dataskydd.

Det är särskilt viktigt att man på arbetsplatserna behandlar behovet av informationssäkerhet och spelreglerna för kommunikation så öppet som möjligt, som samarbetslagstiftningen avser, och tillsammans med alla berörda arbetstagare, framhåller arbetslivs- och jämställdhetsutskottet. Om man behandlar informationssäkerheten på bred front och utformar spelreglerna tillsammans med personalen underlättar man för personalen att känna till reglerna och följa dem. Då uppstår inget behov av att utreda missbruk.

Både för arbetsgivaren och för medarbetarna är det viktigt att först öppet och förbehållslöst fundera över vilka för- och nackdelarna är med att de anställda använder arbetsgivarens arbetsredskap också för att uträtta egna ärenden och att därefter lägga fast reglerna utifrån företagets och medarbetarnas behov. Lagen gäller små och stora företag och alla branscher på lika villkor. Följaktligen kan inte alla regler tillämpas på alla situationer.

Det är angeläget att olika aktörer går ut med tydlig information om lagstiftningen på bred bas och särskilt lyfter fram att behandling av identifieringsuppgifter är en sista utväg, menar kommunikationsutskottet.

Reformens tekniska räckvidd.

Revideringen innebär att sammanslutningsabonnenter på vissa villkor får rätt att behandla identifieringsuppgifter vid elektronisk kommunikation för att utreda om deras kommunikationsnät och avgiftsbelagda informationssamhällstjänster används utan lov och kommunikationstjänster i strid med anvisningarna. Sammanslutningsabonnenter ska också på vissa villkor få behandla identifieringsuppgifter när de misstänker att någon obehörigen har röjt företagshemligheter av stor betydelse för deras näringsverksamhet. Uppgifterna ska i första hand behandlas automatiskt utifrån förbestämda faktorer.

Sammanslutningsabonnenterna får inte reda på något annat än identifieringsuppgifterna för meddelanden som har skickats och tagits emot i deras egna kommunikationstjänster. För kommersiella tjänster som e-post, webbank och andra tekniskt skyddade kommersiella tjänster avslöjar identifieringsuppgifterna bara adressen, tidpunkten och hur länge tjänsten används. Rättten att behandla identifieringsuppgifter gäller inte telefonsamtal, sms eller andra liknande meddelanden i det fasta och mobila telefonnätet. Innehållet i meddelanden får över huvud taget inte behandlas vid misstanke om missbruk och identifieringsuppgifter får inte behandlas för att bryta källskyddet.

Redan nu tillåter den gällande lagstiftningen till stor del övervakning av vad användarna gör på nätet. För att utreda om företagshemligheter har röjts obehörigen har arbetsgivarna datatekniska medel till sitt förfogande, till exempel att kontrollera användarloggen, uppgifter om de som loggar in sig på åtkomstskyddade system och information som samlas i de tekniska systemen. Uppgifterna visar vem som sparat viss information, i vilket format, när och på vilket medium, till exempel hårddisk eller flyttbart medium. USB-minnen och cd-skivor är exempel på flyttbara medier. Också information om annan behandling, bland annat utskrift, kan lagras. Lagen om dataskydd vid elektronisk kommunikation anger inga begränsningar för behandlingen av sådana uppgifter. En del arbetsplatser har rentav kameraövervakning.

Hur påverkas anställningens fortbestånd?

Lagen föreskriver inga påföljder för att röja företagshemligheter. Den reglerar inte påföljderna vid brott mot företagshemligheten, vare sig arbetsrättsligt eller straffrättsligt, och säger ingenting om mottagarens ansvar.

Hur anställnings- och tjänsteförhållanden får avslutas och varningar ges regleras arbets- och tjänsterättsligt utifrån en samlad prövning. Bestämmelser om bland annat uppsägningsgrunder som har samband med arbetstagarens person samt varning och grunder för att häva ett arbetsavtal ingår i 7 kap. 2 § respektive 8 kap. 1 § i arbetsavtalslagen. En samlad prövning innebär en intresseavvägning där man väger dels faktorer som talar för, dels faktorer som talar mot uppsägningskriterierna. De faktorer som kommer i fråga måste vägas mot varandra mot bakgrunden av de rådande särdragen i varje enskilt fall. Arbetsgivaren måste kunna bevisa att uppsägningsgrunder föreligger.

Utskottet noterar att de tunga centralorganisationerna på arbetsmarknaden ställer sig bakom propositionen. En del av de sakkunniga framhöll att rutinerna för dataskydd varierar på arbetsplatserna och att propositionen bidrar till att förtydliga det oklara läget. Lagförslaget bereddes länge och fick under processens gång ett flertal bestämmelser som förbättrar de anställdas rättssäkerhet. I yttrandena till utskottet framhålls det att lagförslaget inte får försämra anställningstryggheten. Propositionen medför inga ändringar i reglerna för att avsluta ett anställnings- eller tjänsteförhållande. Sådana ärenden kommer fortfarande att avgöras på grundval av arbets- och tjänsterättsliga regler och procedurer.

Revidering av tvångsmedelslagen.

När propositionen utarbetades gjordes det en ingående bedömning av möjligheten att låta det uteslutande vara polisen som har rätt att utreda missbruk. Men det ansågs vara helt uteslutet eftersom sammanslutningsabonnenterna är så många, de tekniska felen och möjligheterna till missbruk så varierande, systemen så olika och uppdragen så resurskrävande.

Det handlar om daglig uppdatering av sammanslutningsabonnenternas kommunikationssystem som abonnenterna själva måste se till. Samtidigt kunde sammanslutningsabonnenterna avgränsa en begäran om förundersökning så att undersökningen (inklusive datorer och servrar som polisen tar hand om under tiden) inte äventyrar den fortsatta verksamheten vid företaget. Det är polisen som ska genomföra förundersökningen.

Utskottet håller med förvaltningsutskottet om att sammanslutningsabonnenter ska ha rätt att behandla identifieringsuppgifter bara i den omfattning att de tillräckligt väl ska kunna specificera en polisanmälan eller en begäran om förundersökning till polisen. Samtidigt påpekar utskottet att brott mot företagshemligheten och olovligt brukande är så kallade målsägandebrott och att bestämmelserna därför inte får förutsätta förundersökning.

I sitt yttrande framhåller inrikesministeriet att det bör göras en tydlig begreppsmässig skillnad mellan den föreslagna kontrollrätten för sammanslutningsabonnenter för att så att säga skydda sin verksamhet å ena sidan och polisens befogenheter och den anknytande kriminaliseringen å andra sidan. Det är ett av målen i propositionen.

Följaktligen överför propositionen inte polisuppdrag till företagen, anser utskottet. Också utlåtandet från grundlagsutskottet talar för detta. Om en anställd från sin e-post på jobbet skickar ut företagshemligheter får arbetsgivaren som lagstiftningen nu är utformad inte behandla e-postloggen för att ta reda på vem som läckt ut uppgifterna, framgår det av ett sakkunnigutlåtande. Dessutom kan det företag som utsätts för brottet inte lämna ut nödvändiga bevis till polisen för att brottet ska kunna utredas eftersom företaget som sammanslutningsabonnent agerar i rollen som utomstående e-postleverantör. För att få tillträde till bevisen måste polisen begära tillstånd för teleövervakning av domstol, men vid företagshemlighetsbrott uppfylls inte kriterierna för teleövervakning i 5 a kap. i tvångsmedelslagen (450/1987). För att få tillstånd måste polisen dessutom kunna precisera fallet. Enligt gällande lag får företaget inte behandla identifieringsuppgifter och kan därmed inte komma med preciserande uppgifter. Följaktligen kan inte heller polisen lägga fram de specificerade uppgifter som domstolen kräver.

De eventuella brister eller oklarheter i polisens befogenheter som lagförslaget lyfter fram, till exempel vid undersökning av missbruk och brott i samband med företagshemligheter, måste utredas skyndsamt och i förekommande fall redan före en mer genomgripande revidering av tvångsmedelslagen. Utskottet föreslår ett uttalande om detta (Utskottets förslag till uttalande 2).

Övervakningsresurser.

Reformen ger dataombudsmannen ett nytt resurskrävande övervakningsuppdrag. Dataombudsmannen ges i uppdrag att övervaka hur sammanslutningsabonnenter behandlar identifieringsuppgifter enligt 13 a—13 k § för att avslöja om någon olovligen har använt en avgiftsbelagd informationssamhällstjänst eller kommunikationsnätet, använt en kommunikationstjänst i strid med anvisningarna eller obehörigen röjt företagshemligheter.

Dataombudsmannen ska i enlighet med personuppgiftslagen övervaka hur personuppgifter behandlas. Dessutom utövar arbetarskyddsmyndigheterna tillsyn över lagen om integritetsskydd i arbetslivet tillsammans med dataombudsmannen. Företagen i egenskap av arbetsgivare hör till de största grupperna sammanslutningsabonnenter och det är därför naturligt att dataombudsmannen också är med och övervakar den lagen.

Dataombudsmannens byrå är en liten enhet utan möjligheter att genom interna omställningar omfördela resurserna. För att klara av det nya övervakningsuppdraget måste byrån därför enligt propositionen få två nya specialsakkunniga och en kontorsanställd. Anslagsökningen uppskattas preliminärt uppgå till 260 000 euro på årsnivå.

En avgift får tas ut av sammanslutningsabonnenterna för övervakningen. Vilka åtgärder som är avgiftsbelagda och hur stor avgiften ska vara ska föreskrivas genom förordning av justitieministeriet på grundval av lagen om grunderna för avgifter till staten (150/1992). Betalningsskyldigheten måste stå i rätt proportion till abonnentens storlek och verksamhetens karaktär.

Dataombudsmannens byrå måste få ökade resurser när lagändringen ger den nya uppdrag, eftersom en hög nivå på övervakningen och adekvata resurser är viktiga kriterier för att reformen ska kunna godkännas.