Allmän motivering

Av de orsaker som framgår av propositionens motivering och med stöd av erhållen utredning finner utskottet propositionen behövlig och angelägen. Utskottet tillstyrker lagförslaget men med följande anmärkningar och ändringsförslag.

Utgångspunkter

Reformen av rättegångsförfarande i tvistemål utgjorde ett led i underrättsreformen och genomfördes med hjälp av lagar som trädde i kraft 1993. Det främsta målet var att ändra rättegångsförfarandet så att det motsvarar de hävdvunna principerna för ett muntligt, omedelbart och koncentrerat förfarande i de västeuropeiska rekommendationerna för förfarandet i tvistemål. Dessutom var målet att säkerställa en snabb, säker och billig rättegång.

När lagutskottet godkände reformen av rättegångsförfarandet i tvistemål förutsatte det att det från första början gällde att noga ge akt på hur den nya lagstiftningen fungerar. Särskilt viktigt var det att se till att rättspraxis förändrades och att de nya procedurerna anammades. Vidare gällde det att ge akt på om reformen gav upphov till sådana olägenheter som man inte kunnat förutse vid beredningen. På förslag av lagutskottet förutsatte riksdagen att åtgärder vid behov skulle vidtas för att rätta till en felaktig praxis och eventuella olägenheter (LaUB 16/1990 rd — RP 15/1990 rd).

Reformen av förfarandet i tvistemål innebar en betydande förändring jämfört med tidigare rättegångsförfarandet och därför genomfördes ett omfattande utbildningsprogram för domare och andra rättegångsparter för att säkerställa att de tillägnar sig reformen.

Rättspolitiska forskningsinstitutet har följt upp reformen och konstaterar att den nya processen i tvistemål allmänt taget anses vara klart bättre än det tidigare förfarandet och att en återgång till det muntligt-protokollariska förfarandet inte är önskvärt. Fördelarna med det nya rät-tegångsförfarandet i tvistemål anses vara att rät-tegången är koncentrerad, att onödiga sammanträden kan undvikas, att domaren har bättre möjligheter till en aktiv processledning och att ostridiga mål kan skiljas från tvistiga mål. Däremot ses det som ett problem att det delvis skiljer sig i förfaranden och praxis i olika domstolar och att de till och med är olika för olika domare i stora domstolar. Bland nackdelarna nämns att det nya förfarandet och framför allt förberedelsen går långsamt, vilket leder till längre behandlingstider samt ökade kostnadsersättningar och dyra rättegångar. Den sistnämnda omständigheten har resulterat i att procesströskeln har blivit alltför hög.

Propositionens natur och mål

Rättspolitiska forskningsinstitutets följande utredning pekade klart på ett behov av en översyn av bestämmelserna. De goda föresatserna till trots har det av olika orsaker inte gått att tillämpa alla bestämmelser i praktiken. Vi vet av erfarenhet att det i normala fall krävs både lagändringar och utbildning för att ändra på rättspraxis.

I propositionen föreslås ett delvis nytt system. Förslaget utgör en helhet och större ändringar i dess olika delar skulle rubba balansen i det. I beredningen har siktet varit inställt på en samlad lösning som garanterar en så ändamålsenlig rättegång som möjligt utan onödiga formföreskrifter.

Den rättsliga grunden för de ursprungliga rät-tegångsprinciperna, muntlighet, omedelbarhet och koncentration, har sedan bestämmelserna om processen i tvistemål trädde i kraft förstärkts ytterligare i och med reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna och den nya grundlagen. Man håller fast vid principerna, men försöker finna en ny balans i hur de skall kunna samordnas inbördes.

Utskottet har allmänt taget gett sitt stöd åt målen och reformförslagen i propositionen. Men propositionen har visat sig så till vida besvärlig att den svårligen öppnar sig vid en läsning. Lagstiftningskomplexet innehåller en lång rad detaljer som gjort propositionen splittrad. Helheten framträder inte direkt av lagtexterna i propositionen.

I utskottet har följande huvudteman i propositionen utkristalliserat sig:

• att indela förfarandet i faser,
• att samla bestämmelserna om huvudförhandling och
• att samordna bestämmelserna om rättegångsmaterialets tillgänglighet och att avskilja dem till en separat helhet som är oberoende av huvudförhandlingens form.

Utskottet koncentrerar sig huvudsakligen på dessa teman i sitt betänkande.

Förberedelsen

Ett problem med den nuvarande tvistemålsprocessen är att bestämmelserna om förberedelsen gäller alla ärenden i likadan form oberoende av ärendenas art och omfattning. Resultatet har varit en utdragen och hopgrötad förberedelse.

För att luckra upp förberedelsen föreslås

• att formuleringarna i paragraferna om stämningsansökan och svaromål ändras så till vida att de skall vara kortare och bättre disponerade. Onödiga uppmaningar att komplettera stämningsansökan skall undvikas. Ansökan kan också kompletteras per telefon eller med hjälp av någon annan lämplig informationsförmedling och
• att den skriftliga förberedelsen separeras till en självständig del, vilket betyder att ett tvistigt mål i motsats till vad som nu är fallet i vissa noggrant avgränsade situationer kan avgöras enbart i skriftligt förfarande. Som nytt instrument föreslås också att man kan förbigå det muntliga förfarandet och gå direkt från det skriftliga förfarandet till huvudförhandling.

Förberedelsesammanträdet fortsätter där den skriftliga förberedelsen slutar. Parterna behöver inte upprepa allt det som de fört fram skriftligt i förberedelsesammanträdet. Sammanträdet föreslås bli mera domardominerat.

I kapitlet om förberedelse i 5 kap. rättegångsbalken tas in heltäckande bestämmelser om domarens skyldighet att aktivt utreda ett ärende.

I förberedelsesammanträdet skall ordföranden först redogöra för vad saken gäller och vad den skriftliga förberedelsen har resulterat i. Därefter skall ordföranden ställa de frågor som behövs för att syftet med förberedelsen skall uppnås. Vid förberedelsen skall ordföranden se till att förberedelsens syften, som inte förändras (RB 5:19), uppnås och att parterna bl.a. nämner alla de omständigheter som de vill åberopa (RB: 5:15 c och 5:21).

Ett ärende får däremot inte avgöras i den skriftliga förberedelsen. Meningen är att undvika den risken att hela rättegången med alla sina argument slutförs under förberedelsen, senast i den skriftliga förberedelsen. Målet är att förberedelsen skall vara mera lätthanterlig och att rättegången snabbt skall gå från en fas till en annan. Ärendet bör således så lätt som möjligt gå från förberedelse till huvudförhandling. Det är ingen orsak att vara rädd för att inleda huvudförhandling och den nuvarande höga tröskeln för att gå till huvudförhandling bör avskaffas.

Rättegången behöver inte slutföras med alla sina argument i förberedelsen. Om och när ett ärende efter den muntliga förberedelsen är färdigt att avgöras skall det i förekommande fall direkt vid samma tillfälle gå att hålla en huvudförhandling och avgöra ärendet där. Huvudförhandlingen ger därmed inte upphov till extra kostnader, men däremot kan det undvikas att förberedelsen i ärendet dröjer så länge att det blir avgjort i förberedelsen.

Huvudförhandlingen och rättegångsmaterialets tillgänglighet

I den gällande lagen finns två slag av huvudförhandlingar: s.k. egentlig huvudförhandling och s.k. liten huvudförhandling. De skiljer sig utom till sammansättningen (1 eller 3 domare) i hur rättegångsmaterialet blir tillgängligt i den. En egentlig huvudförhandling kan nuförtiden föras i en sammansättning med en domare. En liten huvudförhandling måste föras senast 14 dagar efter det senaste förberedelsesammanträdet.

Enligt förslaget (bl.a. RB 2:5) slopas uppdelningen i liten huvudförhandling och huvudförhandling. I fortsättningen kan huvudförhandling hållas i en sammansättning med en domare eller i fulltalig sammansättning. En sammansättning med tre domare används om målets art eller omfattning förutsätter det. Det föreskrivs inte längre om några tidsfrister. Till en sammansättning med tre domare hör i regel den domare som har lett förberedelsen (RB 6:1).

Syftet är bland annat att skapa större klarhet i förhållandet mellan huvudförhandlingen och förberedelsen, göra det enklare att hålla huvudförhandling och öka antalet ärenden som avgörs i fulltalig sammansättning i någon mån.

Ett av de viktigaste ändringsförslagen i propositionen är att avskaffa de två olika typerna av huvudförhandling. I den gällande lagen har huvudförhandling med en domare jämfört med huvudförhandling med tre domare en sådan central rättslig verkning att det lagliga rättegångsmaterialet bestäms utifrån olika regler i dessa huvudförhandlingar med olika namn. I den nuvarande lilla huvudförhandlingen kan det som skett vid det senaste förberedelsesammanträdet beaktas som lagligt rättegångsmaterial. Detta betyder att det vid huvudförhandlingen inte längre är nödvändigt att gå igenom de utsagor om käromålets eller svaromålets innehåll som parterna framfört i förberedelsen. I den nuvarande egentliga huvudförhandlingen börjar alltsammans "om från början", dvs. parten måste framställa sina yrkanden och grunderna för dem på nytt i komplett form vid huvudförhandlingen. Denna stora skillnad i parternas skyldigheter när det gäller liten huvudförhandling och egentlig huvudförhandling har bara förstärkt alla parters och även domarnas intresse för att behandla nästan alla ärenden i liten huvudförhandling.

Nu föreslår regeringen enhetliga regler för hur rättegångsmaterialet blir lagligt rättegångsmaterial. Förslaget bygger inte på någondera av de gällande modellerna. Den nuvarande modellen som extremt starkt understryker muntlighets- och omedelbarhetsprincipen i den egentliga huvudförhandlingen är verklighetsfrämmande, den ger upphov till dubbelarbete och har inga sådana nödvändiga rättssäkerhetsbetingade grunder som gör att den borde läggas till grund för den föreslagna nya huvudförhandlingen. Å andra sidan är gränsen diffus mellan förberedelse och huvudförhandling i den nuvarande lilla huvudförhandlingsmodellen och det går egentligen inte att tala om vare sig muntlighet eller omedelbarhet i dessa situationer. Förslagen i propositionen till "den nya" huvudförhandlingens gång (RB 6:2 och 3) avser i själva verket att hitta en medelväg för dessa nu gällande två ytterligheter.

Utskottet menar att det är helt på sin plats att huvudförhandlingen omorganiseras. I lagen ingår inte längre bestämmelser om tidsfrister, som ofta ger spänst åt verksamheten. Utskottet understryker att ärendena det oaktat måste skötas utan dröjsmål. Enligt bestämmelserna kan huvudförhandling fortfarande ordnas på samma dag som förberedelsesammanträdet.

Ett allmänt accepterat mål för utvecklingen av domstolsverksamheten är att tyngdpunkten i rättskipningen måste förskjutas mot tingsrättsförfarandet. Om sammansättningar med tre domare används i svårare eller omfattande ärenden är det möjligt att öka alla rättegångsparters förtroende för rättsvården och den vägen att minska behovet av ändringssökande. Utskottet har den uppfattningen att det i tingsrätter med flera avdelningar är nödvändigt att komma överens om enhetligare och noggrannare principer än lagbestämmelser om när sammansättning med tre domare används.

Sammandrag

Domstolen, m.a.o. den domare som leder förberedelsen, skall med vissa undantag göra ett skriftligt sammandrag under den fortsatta förberedelsen. Regleringen av sammandragen skärps alltså och bestämmelserna om dem är utförligare än tidigare. Ett sammandrag skall göras av parternas yrkanden och grunderna för dem samt vid behov av bevisen och vad som skall styrkas med varje bevis (RB 5:24). Sammandragen skall i regel göras redan före förberedelsesammanträdet.

Sammandraget är ägnat att främja rättssäkerheten, att göra processen klarare och att säkerställa en fortsatt smidig behandling av saken. Domaren kan använda sammandraget som ett effektivt medel för den informativa processledningen, eftersom parterna genom sammandraget får information om hur domaren har förstått parternas framställningar och om de rättsfakta som åberopats i sin helhet har beaktats på behörigt sätt på bägge sidor.

Vid utfrågningen av sakkunniga har det föreslagits att sammandraget överlämnas åt parterna eller att bestämmelserna ändras åtminstone så att ansvaret delas mellan domaren och parterna. Utskottet påpekar att ett av sammandragets viktigaste syften är att få tillstånd en dialog mellan domstolen och parterna om hur domstolen har förstått parternas framställningar. Om det är domaren som gör sammandraget, kan parterna upptäcka fel och anmärka på eventuella brister i den. Parterna skall ju alltid beredas tillfälle att yttra sig om sammandraget (RB 5:24, 5). I denna mening är sammandraget också enligt propositionen ett exempel på samarbete mellan domstolen och parterna.

I propositionens motivering föreslås som sagt enhetligare regler för hur rättegångsmaterialet blir lagligt rättegångsmaterial. Meningen är att detta skall ske med hjälp av sammandraget. Det framgår inte helt klart av lagtexten och därför föreslår utskottet längre fram att 6 kap. 2 § i rättegångsbalken kompletteras.

I samband med utfrågningen i utskottet har det förmodats att muntlighetsprincipen urholkas när domstolen i en sammansättning med tre domare börjar anlita sammandrag. Utskottet menar att problemet kan avhjälpas genom att omfattningen av ordförandens framställning av ärendet till början av huvudförhandlingen bestäms utifrån bl.a. tvistemålets svårighetsgrad och omfattning, tidsrymden mellan förberedelsen och huvudförhandlingen och domstolens sammansättning.

Förlikning

Propositionen behandlar inte förlikning i domstolen, utan bestämmelserna om förlikning står tillsvidare oförändrade kvar, eftersom förlikning och andra alternativa tvistlösningsmetoder med allt vad det innebär skall utredas särskilt i en arbetsgrupp som tillsatts den 3 juni 2002.

Vid utfrågningen i utskottet har det dock uttalats vissa farhågor om att det blir svårare att uppnå förlikning om den muntliga förberedelsen inskränks på det sätt som regeringen föreslår. Förlikningsärenden förutsätter nämligen oftare än andra två eller rentav tre muntliga sammanträden.

Med hänsyn till problemen i rättspraxis anser utskottet att den föreslagna bestämmelsen om inskränkning av förberedelsen behövs för att luckra upp förberedelsen och för att skilja åt förberedelsen och huvudförhandlingen. Men detta ändrar inte det faktum att äkta förlikning är den förmånligaste lösningen för parterna och att det fortfarande är motiverat att försöka uppnå förlikning. Utskottet framhåller att formuleringen "domstolen skall försöka slutföra den muntliga förberedelsen utan dröjsmål och vid ett enda sammanträde" i bestämmelsen inte hindrar att förberedelsen skjuts fram om det finns ett uppenbart behov till det. Om inte annat följer av förlikningsförhandlingarna kan huvudregeln om ett enda sammanträde frångås och förberedelsen fortsätta i ett andra sammanträde. Det är också skäl att komma ihåg att förlikning kan ske också i huvudförhandlingen.

Dombok

Regeringen föreslår att arkiveringen av domar skall förenklas så att en kopia av domen inte längre behöver fogas till akten. Meningen är att frångå onödig kopiering och arkivering av domarna på två ställen. Arkiveringssystemet föreslås inte bli ändrat på andra punkter.

Under behandlingen i utskottet har en del representanter för stora tingsrätter påtalat bestämmelserna om domboken som upplevts som oändamålsenliga. Enligt rättegångsbalken samlas tingsrätternas domar till en särskild dombok i den ordning domarna utfärdas. Detta orsakar en hel del extra arbete som anses helt onödigt, eftersom handlingarna måste sorteras och bindas in två gånger.

Den separata dombokens existens har motiverats med att den garanterar bättre offentlighet för handlingar och möjligheter för forskare att ta del av domarna. Motiven har inte visat sig väga särskilt tungt. Offentligheten förbättras inte av att handlingar måste sökas på olika ställen, rentav i olika arkiv. Det betyder bara extra arbete för forskarna och kanslipersonalen.

Utskottet ser en omläggning av arkiveringen som högst motiverad i detta sammanhang. Tiden har gått förbi de särskilda domböckerna. I dessa tider med elektronisk dokumentkontroll och diarier sker sökningarna enligt diarienummer. Därför bör alla handlingar, såväl den nuvarande akten som domarna arkiveras i samband med varandra så att alla handlingar som hör till en och samma sak, också eventuella deldomar, går att finna på ett och samma ställe. Detta kräver ändringar i många bestämmelser. Utskottet lägger fram de behövliga ändringsförslagen och ikraftträdelsebestämmelserna i detaljmotiveringen nedan.

Utbildning och uppföljning

Utskottet påpekar att också denna reform förutsätter utbildning av rättegångsparterna, både domarkåren och advokatkåren. Enligt vad utskottet har erfarit finns det redan långtgående planer för utbildningen och den genomförs så fort riksdagen har antagit lagarna.

Rättspolitiska forskningsinstitutet har på uppdrag av justitieministeriet utrett rättegångsförfarandet i både tvistemål och brottmål. Enligt utskottets mening har uppföljningen gett gott resultat. Denna har gett vederhäftig information om att reformen av förfarandet fungerar och beredningen av behövliga ändringsförslag har blivit snabbare. Utskottet anser att uppföljningen bör fortsätta också beträffande denna reform.

Rättegångsreglerna och lagsystematiken

Utskottet framhöll redan i sitt betänkande om reformen av rättegångsförfarandet i tvistemål (LaUB 16/1990 rd) att kapitelsystematiken i rättegångsbalken till följd av delreformerna inte längre är logisk och att också denna sida av saken bör uppmärksammas i tillräcklig grad i samband med den fortsatta beredningen av underrättsreformen, till exempel genom att olika bestämmelsehelheter grupperas till separata avsnitt. Utskottet konstaterade då också att en klar och systematisk lag bidrar till en enhetlig och säker lagskipning och rättsvård.

Utskottet har upprepar ställningstagandet ovan i sitt betänkande om reformen av rättegångsförfaranden i brottmål (LaUB 9/1990 rd—RP 82/1995 rd). På förslag av lagutskottet har riksdagen förutsatt en systematisk kodifiering av rättegångsreglerna i nästa fas av rättegångsreformen.

Utskottet upprepar än en gång allt det som det sagt tidigare.