Allmän motivering

Propositionens syfte och mål

Propositionen avser att ge par av samma kön en möjlighet att registrera sitt parförhållande och att skapa en ny rättslig institution för detta som är fristående från äktenskapet. Genom registrering av sitt parförhållande skall par av samma kön i regel få samma rättigheter och skyldigheter som äkta par.

Propositionen stöder likabehandling av olika familjeformer. På detta sätt kan det allmänna i enlighet med 22 § grundlagen genom sina åtgärder främja genomförandet av jämlikhetsprincipen i 6 § grundlagen.

Propositionen avser också att fullfölja riksdagens hemställan från 1997 års riksmöte om att regeringen skall vidta lagstiftningsåtgärder för att undanröja de rättsliga olägenheterna i anknytning till samlivet mellan personer av samma kön.

Propositionens mål är positiva. Utifrån all utredning som utskottet fått anser det propositionen behövlig och angelägen och tillstyrker lagförslaget med följande anmärkningar och ändringsförslag.

Den senaste tidens utveckling

Propositionen bör ses mot bakgrunden av lagändringar som gjorts under de senaste tjugo-trettio åren på grund av utvecklingen i samhället.

På 1970-talet upphävdes bestämmelsen om att homosexualitet är ett brott. På 1980-talet ströks homosexualitet i sjukdomsklassificeringen. I stället för dem gäller numera en bestämmelse om att diskriminering på grund av sexuell läggning är ett brott.

Regleringen i äktenskapslagen har förändrats. De ursprungliga idealistiska paragraferna från 1920- och 1930-talen har slopats. Efter ändringarna gäller äktenskapslagen den nuvarande giftorättsförmögenheten, m.a.o. reglerar den äkta makars ekonomiska relationer och befattar sig inte längre med parternas personliga relationer ens när ett äktenskap upplöses.

I lagstiftningen finns numera fler bestämmelser om olika familjeformer. Men hittills har det inte funnits några bestämmelser om parrelationen mellan personer av samma kön.

På 1990-talet har de grundläggande fri- och rättigheterna blivit betydligt viktigare i lagstiftningen principiellt sett och kan inte längre förbigås. Grundlagsutskottet noterar följande grundlagsbestämmelser om detta i sitt utlåtande:

• Enligt 6 § 1 mom. grundlagen är alla lika inför lagen. Enligt diskrimineringsförbudet i samma paragrafs 2 mom. får ingen utan godtagbart skäl särbehandlas på de grunder som räknas upp särskilt i bestämmelsen. Generalklausulen i slutet av momentet anger att ingen heller får särbehandlas av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person. I förarbetena till reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna nämns att generalklausulen täcker bl.a. sexuell inriktning (RP 309/1993 rd, s. 47/2).Enligt 10 § grundlagen är vars och ens privatliv tryggat. Privatlivet omfattar enligt grundrättsreformen bl.a. den enskildes rätt att fritt knyta och upprätthålla kontakter med andra människor och omvärlden samt rätt att bestämma över sig själv och sin kropp och frihet att bestämma om sitt sexuella beteende. Också familjelivet faller under detta skydd.
• I 22 § grundlagen ingår en skyldighet för det allmänna att se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses. Enligt förarbetana till reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna (RP 309/1993 rd, s. 76/I) understryker bestämmelsen strävan att trygga de grundläggande fri- och rättigheterna materiellt.

I sina ställningstaganden till lagförslaget har grundlagsutskottet inte begränsat sig till en strikt tolkning av grundlagen utan beaktat att det gäller en helt ny typ av lagstiftning inom ett område som befinner sig i en brytningsfas även i ett internationellt perspektiv. Målet är att skapa enahanda villkor för dem som lever i en registrerad parrelation. De föreslagna skillnaderna kan inte anses stå i strid med grundlagen, utan de ryms också i jämförelse med utskottets hävdvunna tolkningspraxis inom den prövningsbehörighet som lagstiftaren har.

Grundlagsutskottet noterar ytterligare att äktenskapslagstiftningen och med den jämförliga lagar gäller sådana särskilda avgöranden med inverkan på samhällets framtid och värderingar som motiverar att äktenskap mellan kvinnor och män ges specialstatus som parförhållande i lagstiftningen. Lagtolkningen kan å andra sidan förändras med tiden och tolkningen av grundlagen aktivt påverka värderingar och attityder.

Ställningstaganden för och emot propositionen

Attityderna till propositionen har varit motstridiga. De sakkunniga som utskottet har hört företräder följande tre synsätt:

• En majoritet ställer sig positiv till propositionen och anser den angelägen.
• En del av de sakkunniga som närmar sig frågan ur den kristna traditionens perspektiv anser att lagförslaget inte bör godkännas.
• Vissa sakkunniga har inte klart tagit ställning till om propositionen kan accepteras eller inte utan har begränsat sig till att belysa frågan med hänsyn till hur Bibeln ställer sig till homosexualitet och hur Bibelns budskap bör tolkas i dag.

De som ställer sig negativa till propositionen understryker uppfattningen att samhället på allt sätt bör stödja äktenskapet och familjen. Därför bör en sådan institution inte inrättas vid sidan av äktenskapet som jämställs med det. Propositionens hårdaste motståndare framhöll att ett partnerskap mellan två personer av samma kön inte motsvarar definitionen på familj och att en sådan relation därför inte kan erkännas som familj.

Med anledning av dessa anmärkningar konstaterar utskottet följande.

Det förefaller inte att råda enighet om tolkningen av den kristna traditionen, för en del av de sakkunniga anser att värderingarna i kristendomen talar för den föreslagna lagen. Forskare är inte heller eniga om hur Bibelns budskap bör tolkas i modern tid.

Vår lagstiftning känner ingen enhetlig definition på begreppet familj, utan en betydelsefull familje- eller närståenderelation definieras beroende på saksammanhanget olika i olika lagar. Oberoende av hur begreppet familj definieras finns det i samhället parförhållanden mellan personer av samma kön, som fyller typiska familjefunktioner, dvs. de ger parterna trygghet, ömhet och emotionell tillfredsställelse. De är också förknippade med större eller mindre ekonomisk gemenskap och gemensamma ekonomiska intressen på samma sätt som parförhållanden mellan parter av motsatt kön. Lagstiftningen bör lämpligen återspegla detta faktum och ge parterna en möjlighet att omfattas av lagstiftning som skyddar båda i olika livssituationer.

Propositionen följer nära den stora reformlinjen i vår familjelagstiftning som medger den enskilda människan rätt att bestämma över sina egna angelägenheter och sitt eget parförhållande så länge det inte kränker någon annans rätt. Lagen ger homosexuella en möjlighet att leva ut sin homosexualitet i ett bra och tryggt parförhållande. Genom den föreslagna lagen kan samhället dessutom fullborda sin uppgift att värna om alla sina medlemmar, också sina minoriteter. Det är även skäl att komma ihåg att lagen gäller en liten människogrupp, som inte inverkar på oliktänkande människors liv utan som tvärtom behöver de andras stöd för att hävda sin rätt.

En ny rättslig institution vid sidan om äktenskapet

Regeringens proposition utgår från att ett registrerat partnerskap är en rättslig institution vid sidan om äktenskapet. Denna utgångspunkt har bestridits i många inlägg, som ovan beskrivs.

Utskottet menar att äktenskapets status inte försvagas och att det inte förändras till sin karaktär av att par av samma kön ges en möjlighet att bli omfattade av familjelagstiftningen. Också efter det att den föreslagna lagen har trätt i kraft är äktenskapet ett åtagande mellan en kvinna och en man. Att ingå äktenskap står också kvar som det enda sättet för en kvinna och en man att uttrycka sin önskan att omfattas av familjelagstiftningen. Förslaget skapar därmed inte en institution som konkurrerar med äktenskapet. Som utskottet ser det stöder lagen tvärtom den äktenskapliga institutionen genom att idén med det åtagande och ansvarstagande som hör ihop med att man ingår äktenskap utsträcks utöver ett parförhållande mellan en kvinna och en man.

Det skrivsätt som valts för lagen

I lagförslaget används en hänvisningsteknik där de rättsliga verkningarna av registrering visas huvudsakligen genom hänvisningar till lagstiftningen om äktenskapet och äkta makar.

Denna lagskrivningsteknik har kritiserats under behandlingen i utskottet. Det har påpekats att det inte har blivit utrett hur missförhållanden som gäller en minoritet kunde rättas till genom särskild reglering. Ändå var det enligt motiveringen till lagutskottets betänkande, som låg till grund för den hemställan som riksdagen godkände, meningen att ett partnerskap inte jämställs med äktenskap. De upprepade hänvisningarna till äktenskapslagen i lagförslaget fungerar enligt deras åsikt precis tvärtom, de ökar likheterna med äktenskapet.

Utskottet noterar att frågan om eventuella problem kan rättas till genom särskild reglering — med ingrepp i de värsta missförhållandena genom enskilda lagändringar —- har utretts i en arbetsgrupp som tillsatts av justitieministeriet. I arbetsgruppens betänkande "Laki ja samaa sukupuolta olevien parisuhteet" (Lagen och partnerskap mellan personer av samma kön) från 1999 ansågs alternativet inte genomförbart.

I betänkandet framhålls bland annat att särbehandlingen av partnerskap skulle bibehållas i ännu högre grad än i den lag arbetsgruppen föreslår om en sådan lösning accepteras att det räcker med att bara sådana enstaka bestämmelser i lagstiftningen ändras som i praktiken har gett upphov till de största problemen på grund av särbehandling av homosexuella par. Detta alternativ betyder att lagstiftningens mål ställs på en väsentligt lägre nivå när det gäller partnerskap mellan personer av samma kön än i familjelagstiftningen i övrigt. Dessutom vore det svårt, för att inte säga godtyckligt, att plocka ut de värsta missförhållandena bland många andra, för det beror givetvis på varje pars specifika förhållanden och livssituation var de största problemen ligger.

Propositionen har som mål att skapa en lagstiftning som kan erbjuda en bred uppsättning lösningar på de rättsliga problem som dyker upp i partnerskap mellan personer av samma kön. I lagtekniskt hänseende är en hänvisningsteknik som stöder sig på vad som sägs i lagen om äkta par och äktenskap i så fall den bästa, klaraste och mest praktiska lösningen, för på detta sätt undviks ändringar i hundratals enskilda bestämmelser. Samma systematik har också tillämpats i lagstiftningen i de övriga nordiska länderna.

Hänvisningstekniken understryker även den institutionella skillnaden mellan ett äktenskap och ett registrerat partnerskap jämfört med en regleringsmodell där äktenskapet och äkta makar nämns vid sidan av registrerat partnerskap eller parter i ett parförhållande i varenda enskild bestämmelse. Utskottet har fått sig förelagt exempel på hur lagstiftningen skulle se ut om de rättsliga verkningarna av en registrering uttrycks genom ändring av de bestämmelser som det är meningen att tilllämpa på registrerat partnerskap. Utredningen till utskottet visar att lagen i förslaget har skrivits på ett förnuftigt och sakligt sätt. Skrivsättet är bra också i det avseendet att det inte förutsätter kontinuerliga lagändringar på grund av att annan lagstiftning ändras, utan att det hålls à jour oberoende av ändringarna.

"Virallistettu" eller "rekisteröity" för registrerat partnerskap på finska?

I propositionen föreslås att den nya institutionen på finska skall kallas "virallistettu parisuhde". I motiveringen används "virallistettu" och "rekisteröity" och avledningar av dem om vartannat. Regeringen motiverar inte varför det finska ordet "virallistettu" har valts.

Utskottet har noterat att det inte har gått att översätta det finska begreppet "virallistettu" till svenska utan att ordet "registrerat" har använts. I den svenska versionen av propositionen används "registrerat partnerskap" för institutionen. Också i andra länder med motsvarande lag (som skiljer sig från äktenskapslagen) förekommer vanligen ordet "registrerat" i lagrubriken.

Med stöd av detta anser lagutskottet att det i dagens internationaliserade värld inte är motiverat att på finska benämna institutionen på ett sätt som saknar motstycke i de mest allmänna europeiska språken. Därför föreslår utskottet att benämningen ändras till "rekisteröity parisuhde".

Adoptionsreglerna

Enligt lagförslaget tillämpas på partnerskap inte de bestämmelser i adoptionslagen som gäller makes rätt att adoptera barn.

Flera sakkunniga har uppmärksammat att bestämmelsernas acceptabilitet inte kan bedömas utifrån en så pass knapphändig motivering. Den har dessutom lett till att adoptionsbestämmelserna i lagförslaget har feltolkats.

Enligt utredning till utskottet var det viktigaste motivet för adoptionsbestämmelsen när propositionen bereddes följande: Om parterna i ett partnerskap tillsammans kan adoptera ett barn eller om det kan ske en adoption inom familjen, får barnet två mödrar eller två fäder. Detta skulle innebära en grundläggande förändring i regleringen av föräldraskap. Enligt de nuvarande principerna i föräldralagstiftningen skall föräldrarna vara av motsatt kön och barnet ha bara en mor och en far. Det är inte motiverat att ändra hela begreppsapparaten kring faderskap och moderskap utan en grundlig allmän debatt i saken. Någon sådan har åtminstone än så länge inte förts. Det är inte förenligt med god lagstiftningssed att gå in för avgöranden i familjelagstiftningen som inte har en bred förankring bland medborgarna.

För att undvika missförstånd noterar utskottet att adoptionsbestämmelsen inte ställer adoptionsmöjligheten helt utom räckhåll för den som registrerat sitt partnerskap. En part i ett partnerskap har fortfarande ensam möjlighet att adoptera ett barn. Det är bara möjligheten att adoptera ett barn tillsammans i likhet med äkta makar som är utesluten. En partner kan alltså adoptera ett främmande barn i Finland eller i utlandet eller sitt eget barn som om han eller hon vore en ensamstående person, om de allmänna villkoren för adoption är uppfyllda.

Adoptionsbestämmelsen har kritiserats för att den inte tillåter s.k. intern adoption, dvs. att den ena parten i ett partnerskap inte kan adoptera den andra partens biologiska barn med sådana rättsverkningar att parterna tillsammans vore barnets vårdnadshavare. Ändå lever det de facto i partnerskap mellan två vuxna av samma kön barn som i många fall bara har en biologisk förälder juridiskt sett. Dessa barns status kan nu inte tryggas juridiskt. Enligt gällande rättspraxis kan parterna nog förordnas att ha gemensam vårdnad om barnet, men det räcker inte alltid till. Om t.ex. ett minderårigt barns enda biologiska förälder dör, upphör den gemensamma vårdnaden och barnet blir föräldralöst. I ett sådant fall hamnar barnet för långa tider i en situation av instabilitet: den omfattar allt från begravning, bouppteckning, förordnande av vårdnadshavare, adoptionsprocess och eventuella vårdnadstvister mellan den avlidna förälderns släkt och partnern.

Utskottet anser dock att den principiella lösningen i regeringens proposition är riktig och acceptabel. Intern adoption berör familjelagstiftningens fundament och innebär en stor kulturell omställning. En sådan sak bör inte drivas igenom genom votering i riksdagen, utan den bör bygga på en väl utarbetad och beredd regeringsproposition.

Äktenskapsliknande förhållande

Vid utfrågningen av sakkunniga har utskottet uppmärksamgjorts på begreppet äktenskapsliknande förhållande, en familjeform som används och regleras i social- och skattelagstiftningen. Enligt vissa sakkunniga är det oklart om det genom godkännande av lagförslaget uppstår en ny typ av parförhållande, ett äktenskapslikt förhållande mellan två personer av samma kön, dvs. ett s.k. samboförhållande. För att klarlägga situationen har de föreslagit att lagen kompletteras med att bestämmelserna om äktenskapsliknande förhållanden inte tillämpas på dem som lever i ett oregistrerat partnerskap.

Den föreslagna lagen gäller registrering av partnerskap och registreringens rättsverkningar. Den inverkar inte på något sätt på parterna i ett partnerskap som lever tillsammans utan att ha registrerat sitt förhållande. Ett villkor för att ett förhållande skall kunna karakteriseras som äktenskapslikt anses av hävd vara att det är fråga om ett förhållande mellan en kvinna och en man. Detta kommer sig av att ett äktenskap är möjligt bara mellan en kvinna och en man. Sakförhållandet står oförändrat också efter det att den föreslagna lagen har antagits. Som konstateras i regeringens proposition är ett registrerat partnerskap en rättslig institution vid sidan om äktenskapet. Därmed har propositionen inte ens en sådan återverkning att ett oregistrerat partnerskap mellan två personer av samma kön i framtiden borde betraktas som ett äktenskapsliknande förhållande.

Således behövs det ingen bestämmelse om saken. En sådan vore redan i sak förbryllande i en lag som gäller registrerat partnerskap. Den avser inte ens att på något vis reglera deras ställning som inte registrerar sitt partnerskap.

Bestämmelserna om äktenskapsliknande förhållanden i social- och skattelagstiftningen kan utifrån denna lag således inte tillämpas på samboende personer av samma kön.

Om det längre fram uppstår ett tryck på att ändra tillämpningspraxis, får det inte ske genom enskilda tolkningsbeslut av förvaltningsmyndigheterna, utan det krävs omsorgsfull utredning av var och vilket slag av åtgärder som bör sättas in för att skapa en enhetlig praxis och dessutom om hur åtgärderna skall genomföras. Utskottet menar att de behöriga förvaltningarna bör informeras noga om dessa riktlinjer. Därför föreslår utskottet ett uttalande om detta (Utskottets förslag till uttalande).