Allmän motivering
Allmänt
Strafflagen innehåller tre typer av bestämmelser om
organiserad brottslighet. För det första är
det en skärpningsgrund för straffet om gärningsmannen
har begått brottet såsom medlem av en grupp som
har organiserats för att begå allvarliga brott
(6 kap. 5 § 2 punkten i strafflagen), vilket då påverkar
valet av straffart och straffmätningen inom ramen för
den föreskrivna straffskalan. För det andra beaktas
organiserad brottslighet som kvalifikationsgrund för den
grova gärningsformen av vissa brott. Och för det
tredje innehåller strafflagen en särskild straffbestämmelse
för deltagande i en organiserad kriminell sammanslutnings
verksamhet (17 kap. 1 a § i strafflagen). Till
detta brott gör sig den skyldig som på något
av de i paragrafen uppräknade sätten deltar i
en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet i vilken syftet är
att begå ett eller flera av de avsedda allvarliga brotten.
I rekvisitet ingår också att ett sådant
brott eller ett straffbart försök till ett sådant
brott begås.
Bestämmelserna om organiserad brottslighet har under
de senaste fyrtio åren införts i olika sammanhang.
Detta har lett till viss brist på enhetlighet i regleringen.
Regeringen föreslår nu enhetligare bestämmelser
för att göra regleringen mer lättfattlig
och tillämpningen enklare. Bakom detta ligger regeringsprogrammet
och statsrådets principbeslut av den 7 mars 2013 om en
strategi för bekämpning av organiserad brottslighet.
Lagutskottet välkomnar enhetligare bestämmelser
om organiserad brottslighet, eftersom det bidrar till tillämpningen
och tillämpligheten. De gällande bestämmelserna
har tillämpats relativt lite och därför är
det viktigt att främja tillämpningen. Det framgår
av propositionen att de grupper som har samband med organiserad brottslighet
enligt polisens uppgifter har ökat i Finland under de senaste
tio åren och att man uppskattar att det finns cirka 80
organiserade kriminella sammanslutningar med omkring 1 000
medlemmar i Finland (s. 19/I). Enligt strategin för
bekämpning av organiserad brottslighet har den organiserade
brottsligheten ökat enligt många mätkriterier
(s. 7). De kriminella sammanslutningarnas verksamhet har under årens
lopp också utvidgats till allt fler områden och
blivit mer yrkesmässig, och dessutom bedrivs den ofta i
nätverk. Sammanslutningarna försöker
koppla ihop laglig och olaglig verksamhet (s. 7).
Sakkunniga som utskottet har hört bedömer tämligen
allmänt att de föreslagna ändringarna
i strafflagen inte kommer att underlätta tillämpningen.
Dessutom har det ansetts att bestämmelserna borde att utformats
så att de kan tillämpas i större utsträckning
och mer djupgående.
Lagutskottet konstaterar att den straffrättsliga regleringen
om organiserade kriminella grupper är en svår
nöt att knäcka. Det är på sätt
och viss fråga om bestämmelser om gruppbrottslighet,
något som är synnerligen sällsynt i det straffrättsliga
systemet. I allmänhet gäller straffbestämmelserna
i strafflagen en gärningsman, och det faktum att flera
personer kan delta i ett brott beaktas i bestämmelserna
om medverkan till brott. Dessutom bör det noteras att regleringen
måste vara sådan att den fullgör de ofta
synnerligen oklara skyldigheter som följer av internationella
förpliktelser och EU-åtaganden. Bestämmelserna
om organiserade kriminella grupper berör dessutom bland
annat mötes- och föreningsfriheten, vilket innebär
att de grundläggande fri- och rättigheterna och
de mänskliga rättigheterna måste beaktas
fullt ut när bestämmelserna tolkas.
Icke desto mindre är den oro som de sakkunniga ger
uttryck för betydelsefull. Därför anser utskottet
det vara nödvändigt att noga ge akt på hur
reformen fungerar och vilka effekter den får och att, i
förekommande fall, skyndsamt vidta ytterligare åtgärder
mot organiserad brottslighet och för en effektivare fullföljd
av straffansvaret. Utskottet föreslår ett uttalande
om detta (Utskottets förslag till uttalande).
Strategin för bekämpning av organiserad brottslighet
nämner utöver den aktuella reformen också omkring
tjugo andra åtgärder inom olika förvaltningsområden
i syfte att effektivisera kampen mot organiserad brottslighet i
enlighet med regeringsprogrammet. Lagutskottet ställer
sig bakom strategin och det förvaltningsövergripande
samarbete den kräver. Utskottet har flera gånger
under denna valperiod behandlat propositioner som sammanhänger
med strategin. Bland dem kan nämnas kriminaliseringen av förberedelse
till vissa grova brott (LaUB 8/2013 rd — RP
141/2012 rd), möjligheten att vittna
anonymt (LaUB 19/2014 rd — RP 46/2014
rd), utvecklingen av vittnesskyddet (LaUU 15/2014
rd — RP 65/2014 rd)
och revideringen av strafflagens bestämmelser om nätbrott
(LaUB 29/2014 rd — RP
232/2014 rd). Det är viktigt att fortsätta
med de åtgärder som nämns i strategin
och följa deras genomförande och genomslag.
Definitionen av organiserad kriminell sammanslutning
Regeringen föreslår en definition av organiserad kriminell
sammanslutning i 6 kap. 5 § 2 mom. i strafflagen,
som de andra bestämmelserna i strafflagen om sådana
sammanslutningar ska hänvisa till. Därmed kommer
begreppet i fortsättningen att ha samma innehåll
i de olika bestämmelserna.
Enligt den föreslagna definitionen ska en organiserad
kriminell sammanslutning avse "en strukturerad sammanslutning,
inrättad för en viss tid, bestående av
minst tre personer, som handlar i samförstånd
för att begå brott för vilka det föreskrivna
strängaste straffet är fängelse i minst
fyra år, eller brott som avses i 11 kap. 10 § eller
15 kap. 9 §". En snarlik definition finns i specialbestämmelsen
i den gällande 17 kap. 1 a § i strafflagen. Definitionen
utgår nu ur den bestämmelsen. Det som ligger bakom
den föreslagna och även den nuvarande definitionen är
internationella förpliktelser och EU-åtaganden.
En organiserad kriminell sammanslutning definieras utifrån
sammanslutningens tidsmässiga varaktighet, medlemmar och
struktur. Det rör sig således om kriterier som
kan verifieras mot externa faktorer. Definitionen inbegriper uttrycket "en
sammanslutning som handlar i samförstånd".
Regeringen går inte närmare in på vad som
menas med "i samförstånd". Lagutskottet påpekar
att begreppet beskrivs kort i förarbetena till den gällande
definitionen med att en sammanslutning av personer som visserligen
begår brott var för sig men utan att vara medvetna
om varandras gärningar inte betraktas som en kriminell
organisation (RP 183/1999 rd). Det kan
inte förutsättas att varje gruppmedlem deltar
i planeringen och genomförandet av varje enskilt brott.
Dessutom inbegriper definitionen uttrycket "för
att begå brott". Det krävs således
att uppsåtet med sammanslutningens handlande ska bevisas,
och utskottet erfar att det finns begränsade möjligheter
att få bevis på detta och att det som i praktiken
kan visas upp som bevis främst är uppgifter om
sammanslutningens tidigare brottslighet och de brott som undersöks
i det enskilda fallet.
Utskottet påpekar att strafflagstiftningen innehåller
ett betydande antal straffbestämmelser med uppsåtsrekvisit.
Sett i detta perspektiv kan det inte anses vara exceptionellt att
rekvisitet ingår i bestämmelserna om organiserade
kriminella sammanslutningar. Uppsåtet att begå brott är
också något som på ett väsentligt
sätt kan anses karakterisera den organiserade brottsligheten.
När man beaktar att regleringen bygger på internationella
förpliktelser och EU-åtaganden är det
också med avseende på det internationella samarbetet
motiverat att begreppet organiserad kriminell sammanslutning förstås
på samma sätt som i de förpliktelserna
och åtagandena. Således har utskottet bestämt
sig för att tillstyrka att uppsåtsrekvisitet ingår
i definitionen på det sätt som regeringen föreslår.
Men samtidigt kan det i enskilda fall vara svårt och mer
krävande att bevisa syftet med en grupps gärningar än
en individs handlande. Därför bör man
i fortsättningen ge akt på hur definitionen fungerar
och tillämpas, menar utskottet. Om det senare visar sig
att den är svår att tillämpa — trots
andra ändringar som nu också ska göras — finns
det anledning att på nytt granska möjligheterna
att utveckla regleringen.
För klarhets skull vill utskottet också understryka
att det enda som är väsentligt med avseende på den
föreslagna bestämmelsen är huruvida sammanslutningen
handlar i samförstånd för att begå sådana
brott som avses i definitionen. Det kan självfallet hända
att sammanslutningen också har andra syften med sin verksamhet än
att handla på det sätt som beskrivs i rekvisitet.
Därmed saknar det med tanke på tillämpningen
av bestämmelsen väsentlig betydelse om sammanslutningen
också handlar med andra avsikter och om den har annan verksamhet.
Med tiden kan medlemmarna bytas ut och verksamhetsformerna förändras.
Detta innebär att sammanslutningens karaktär inte
särskilt ofta kan bestämmas slutgiltigt vid en
viss tidpunkt.
Skärpningsgrund
Regeringen föreslår att 6 kap. 5 § 1
mom. 2 punkten i strafflagen ändras. Ändringen
innebär att det i fortsättningen blir en skärpningsgrund att
brottet begås som ett led i en organiserad kriminell sammanslutnings
verksamhet. Ändringen utvidgar det straffbara området
i viss mån, eftersom brottet kan begås som ett
led i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet oberoende
av om den berörda personen ska anses höra till
sammanslutningen eller inte. Utskottet har ingenting att invända
mot detta.
Utskottet välkomnar också att skärpningsgrunden
inte längre uttryckligen kräver att brottet begåtts "såsom
medlem av en grupp som har organiserats för att begå allvarliga
brott". I praktiken har det varit svårt att bevisa
att en sammanslutning organiserats för detta syfte. Samtidigt måste
det påpekas att det ersättande uttrycket — att
brottet begås som ett led i en organiserad kriminell sammanslutnings
verksamhet — kräver tillämpning av definitionen
på en organiserad kriminell sammanslutning, och såsom
ovan sagts innehåller definitionen som villkor att sammanslutningen
handlar i samförstånd för att begå sådana
brott som avses i definitionen. Med andra ord förutsätter
också den ersättande formuleringen tillämpning
av kravet på uppsåt. Det faktum att kravet gäller
sammanslutningens handlande och inte det ursprungliga syftet med
att sammanslutningen organiserades kan dock bedömas lindra
bevisningsproblemet i viss utsträckning.
I definitionen kopplas en organiserad kriminell sammanslutning
till brott för vilka det föreskrivna strängaste
straffet är fängelse i minst fyra år
och brott som avses i 11 kap. 10 § eller 15 kap.
9 § i strafflagen. Något sådant kriterium anges
däremot inte i skärpningsgrunden i fråga om
enskilda brott som begås som ett led i en organiserad kriminell
sammanslutnings verksamhet. Därför vill utskottet
understryka att också andra brott än de som avses
i definitionen kan beaktas i tillämpningen av uttrycket "som
ett led i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet" i
skärpningsgrunden. Det framgår också av
propositionsmotiven att tillämpningen av skärpningsgrunden
inte allmänt har begränsats till enbart de brott
som avses i definitionen (s. 30/II).
Regeringen går i motiveringen närmare in på var
det innebär att begå brott "som ett led" i
en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet. Enligt propositionen
inbegriper uttrycket att brottet ska anses ha godkänts
av sammanslutningen, att det har begåtts på sammanslutningens
vägnar, till förmån för sammanslutningen
eller i dess namn och att det passar in i sammanslutningens verksamhet
som helhet (s. 29/I). Utfrågade sakkunniga har
gjort den bedömningen att motiveringen i praktiken kommer
att begränsa tillämpningen av skärpningsgrunden
i betydande omfattning.
Enligt utskottet bygger de synpunkter i motiveringen som ska
användas för tolkningen av det föreskrivna
rekvisitet i stor utsträckning på tidigare förarbeten
och rättspraxis i fråga om regelverket om organiserad
brottslighet. Ser man till detta ter det sig naturligt att synpunkterna
framförs i propositionsmotiven. Men det bör dock understrykas
att man inte ska ställa alltför detaljerade och
långtgående krav på synpunkterna. Exempelvis
krävs det inte något uttryckligt uttalande eller
någon bestämd form för att brottet ska
kunna anses ha blivit godkänt av sammanslutningen, utan
det rör sig om en helhetsbedömning i det enskilda
fallet utifrån omständigheterna (s. 29/I).
Man ska inte heller ställa alltför detaljerade
krav i fråga om att brottet ska utgöra ett led
i sammanslutningens verksamhet som helhet. Det är klart
att de brott som sammanslutningen enligt definitionen har för
avsikt att begå naturligast hör till sammanslutningens
kriminella verksamhet som helhet. Men den verksamheten kan också innefatta
andra brott som den kriminella sammanslutningen begår och
som klart tjänar sammanslutningens gemensamma syften. Skärpningsgrunden
får dock inte tillämpas, om ett brott inte har
något samband med sammanslutningens verksamhet som helhet (s. 30/II).
Sammantaget poängterar utskottet att frågan huruvida
ett brott begåtts som ett led i en organiserad kriminell
sammanslutnings verksamhet på det sätt som avses
i skärpningsgrunden ska bedömas samlat utifrån
omständigheterna i det enskilda fallet och den presenterade
utredningen. Särskild stor betydelse ska då tillmätas
objektivt verifierbara fakta.
Kvalifikationsgrunder för grova gärningsformer
En skärpningsgrund som beaktas i fråga om
vissa grova gärningsformer är att brottet begås
som ett led i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet.
Dessutom finns det vissa grova gärningsformer som baseras
på att gärningsmannen handlar som medlem i en
grupp som organiserats särskilt för att begå de
berörda brotten i stor omfattning. Regeringen föreslår
nu smärre justeringar för att göra kvalifikationsgrunderna
enhetligare.
Enligt kvalifikationsgrunden för grovt dopningsbrott,
grovt narkotikabrott och grovt alkoholbrott ska det vara fråga
om en kriminell grupp som organiserats särskilt för
att begå sådana brott i stor omfattning eller
skala. I synnerhet i fråga om grovt narkotikabrott talar
den relativt stränga straffskalan för detta tilläggsrekvisit. Det
innebär att straffbestämmelsen om berörda grova
gärningsform inte blir tillämplig i de fall där
den kriminella gruppen visserligen är organiserad men inte
i syfte att begå brottet i fråga i stor omfattning.
Däremot går det att via skärpningsgrunden
beakta att brott begås som ett led i en organiserad kriminell
sammanslutnings verksamhet.
Deltagande i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet
Bestämmelserna om deltagande i en kriminell sammanslutnings
verksamhet i 17 kap. 1 a § i strafflagen bygger på internationella
förpliktelser och EU-åtaganden. Det rör
sig om en exceptionell form av kriminalisering, eftersom vissa gärningar
som innebär deltagande i en kriminell sammanslutnings verksamhet
där görs straffbara på ett sätt
som går utöver det straffrättsliga medverkansansvaret.
Utöver smärre ändringar i bestämmelsen
föreslår regeringen att definitionen av organiserad
kriminell sammanslutning i 1 a § flyttas till
6 kap. 5 § i enlighet med vad som sägs ovan.
Förslaget innebär att straffbarhet för
ett deltagandebrott också i fortsättningen kräver
att det i sammanslutningens verksamhet begås ett huvudbrott,
dvs. ett i strafflagens 6 kap. 5 § 2 mom. avsett brott
som sammanslutningen har som mål att begå eller
ett försök till ett sådant brott. Regeringen
motiverar den föreslagna lösningen bland annat
genom grundlagsutskottets ställningstagande (GrUU
10/2000 rd) när paragrafen antogs. Grundlagsutskottet
ansåg att avgränsningen var viktig när
man bedömer om kravet på exakthet uppfylls i den
berörda regleringen, som sträcker sig utöver
de inom straffrätten vedertagna medverkansbegreppen. Samma
utskott fäste uppmärksamhet vid samma sak för
inte så länge sedan i samband med en proposition
om terroristbrott (RP 18/2014 rd — GrUU
26/2014 rd). Dessutom motiveras kravet med att
bestämmelserna om organiserade kriminella sammanslutningar
berör mötes- och föreningsfriheten och med
att de deltagandegärningar som avses i bestämmelsen åtminstone
delvis är tämligen sedvanlig verksamhet utanför
den avsedda kontexten.
Däremot har det från sakkunnighåll
framförts kritik mot att huvudbrottskravet kvarstår.
Lagutskottet slår fast att bestämmelsen om straff
för deltagande har tillämpats ytterst sällan.
Detta kan delvis bero på huvudbrottskravet. Något
som också reducerar tillämpningen är
att straffbestämmelsen är subsidiär och
blir tillämplig bara när ett lika strängt
eller strängare straff för gärningen
inte föreskrivs på något annat ställe
i lag.
Att straffbestämmelsen innehåller ett krav
på att ett huvudbrott begås bygger i synnerhet
på straffrättsliga principer. Det vore exceptionellt att
slopa huvudbrottskravet i fråga om en deltagandegärning
som innebär till och med mindre medverkan till brott än
medhjälp när man beaktar att medverkan till brott
annars alltid kräver att ett huvudbrott begås
eller åtminstone ett straffbart försök
till ett sådant görs. Samtidigt ingår
inget sådant krav i fråga om terroristbrotten
enligt 34 a kap. i strafflagen (4, 4 a, 4 b och 5 §),
som till gärningssättet i stor utsträckning motsvarar
gärningssätten enligt 17 kap. 1 a § i strafflagen.
Det rör sig visserligen om skyldigheter som följer
av internationella förpliktelser och EU-åtaganden.
I detta avseende skiljer sig bestämmelserna om terrorism
från bestämmelserna om organiserad brottslighet — enligt
inhämtad utredning hindrar förpliktelserna och åtagandena
i fråga om de senare nämligen inte nationella
krav av denna typ.
Efter analys har utskottet kommit fram till att förorda
den lösning som regeringen föreslår,
vilket också betyder att huvudbrottskravet kvarstår.
Utskottet menar ändå att det är angeläget
att ge akt på hur regleringen fungerar och att vid behov
senare granska om kravet ska kvarstå.
Kravet på att ett brott ska ha begåtts eller
ett straffbart försök till ett brott ha gjorts
kvarstår således till sina utgångspunkter
i samma form som tidigare i 17 kap. 1 a § i strafflagen.
Straffbestämmelsen går ut på att personen
genom en medverkansgärning som nämns i 1 mom.
deltar i sammanslutningens verksamhet, som siktar på att
begå ett eller flera av de avsedda brotten. Deltagandet
består således av deltagande i sådan verksamhet
vars syfte är att begå ett eller flera brott,
varvid det finns en koppling mellan medverkansgärningen
och det eller de eftersträvade brotten. Det kan
inte ställas alltför höga krav på att
det eller de brott som verksamheten syftar till ska kunna specificeras.
Deltagandet avser inte deltagande i att begå ett enskilt
brott. Det bör ändå noteras att man inte
behöver kunna påvisa något omedelbart
samband mellan medverkansgärningen och det enskilda
brott eller straffbara försök till ett sådant
brott som begås i sammanslutningens verksamhet
och som är en förutsättning för
straffbarhet (s. 36/II). Medverkansgärningen är
i princip alltid ett steg längre från själva
brottet än medhjälp. Utskottet påpekar
också att verbformen i straffbestämmelsen i enlighet med
nuläget står i passiv, dvs. att brottet "begås".
För att ett brott som i övrigt uppfyller förutsättningarna
ska kunna komma i fråga krävs det att det begås
som ett led i den berörda kriminella sammanslutningens
verksamhet.
Ikraftträdande
Lagen avses enligt propositionen träda i kraft så snart
som möjligt. Lagen har på det sätt som framgår
av det nedanstående anpassats till de ändringar
som föreslås i strafflagen genom RP 232/2014
rd. De träder i kraft den 4 september 2015. Det bör
beaktas när det gäller den nu aktuella lagens
ikraftträdande.