Motivering

Allmänt

Med hänvisning till propositionen och övrig utredning finner utskottet förslaget behövligt och lämpligt. Utskottet tillstyrker lagförslaget men med följande anmärkningar och ändringsförslag.

Utskottets allmänna bedömning av förslaget.

Avsikten med lagförslaget i propositionen är att sätta i kraft EU-rådets direktiv 2003/8/EG (nedan rättshjälpsdirektivet) om rättshjälp i gränsöverskridande tvistemål genom att fastställa gemensamma minimivillkor för rättshjälp i sådana tvistemål. Rättshjälpsdirektivet ska tillämpas på gränsöverskridande tvistemål inom civil- och handelsrätt. Syftet är att tillhandahålla avgiftsfri rättshjälp för personer som är parter i gränsöverskridande tvistemål men som inte har tillräckliga medel för ett effektivt rättsskydd. Rättshjälpsdirektivet tar sikte på en minimiharmonisering, vilket betyder att medlemsstaterna i sina nationella lagar kan lagstifta om bättre villkor för dem som söker och får rättshjälp än vad direktivet förutsätter.

Lagutskottet ser det som mycket positivt att tillgången till rättshjälp underlättas i gränsöverskridande tvistemål som faller inom rättshjälpsdirektivets räckvidd. Det är redan principiellt viktigt att avsaknaden av medel inte hindrar den enskilde från att anlita rättsskyddsmedel.

Förslaget och de gällande bestämmelserna.

Enligt propositionen uppfyller rättshjälpslagen (257/2002) redan i sin nuvarande form största delen av direktivets krav. Enligt utredning till utskottet bygger denna syn på en sådan tolkning att den rättshjälpssökande i de fall som faller inom direktivets räckvidd inte har någon ovillkorlig rätt att få rättshjälp utan begränsningar. Lagutskottet anser att tolkningen i princip är motiverad. Men det påpekar att gällande bestämmelser i rättshjälpslagen bör tolkas positivt med tanke på den rättshjälpssökande för att direktivets mål ska uppnås. Den flexibilitet som bestämmelserna i rättshjälpslagen redan nu medger tillämpas alltså vanligen när det skulle leda till att rättshjälp vägras eller avbryts om huvudreglerna i lagen följs.

Bland bestämmelser av detta slag kan man för det första nämna 5 § 2 mom. i rättshjälpslagen som säger att rättshjälpen omfattar biträdets åtgärder för en tid för högst 100 timmar. Men det går att avvika från detta högsta antal timmar om det finns särskilda skäl till det med beaktande av rättshjälpstagarens behov av rättsskydd och ärendets art och omfattning. Ett andra exempel är 3 § 3 mom. i rättshjälpslagen, där det sägs att rättshjälp inte beviljas om sökanden har en rättsskyddsförsäkring som omfattar det som saken gäller. Men i ett ärende som behandlas i domstol kan rättshjälp beviljas till den del kostnaderna överstiger det maximibelopp för ersättningen som i försäkringsavtalet fastställts som övre gräns för försäkringsbolagets ersättningsskyldighet, om det finns särskilda skäl till det med beaktande av rättshjälpstagarens behov av rättsskydd och ärendets art och omfattning. Lagutskottet anser att särskilda skäl av detta slag ofta förekommer precis i sådana gränsöverskridande tvistemål som avses i rättshjälpsdirektivet.

Detaljanmärkningar

28 a §. Översändande av ansökningar om rättshjälp mellan medlemsstater i Europeiska unionen (Ny).

Lagutskottet har fäst sig vid det som nämns i propositionens motivering (s. 13/I) om ärenden som ska regleras genom förordning av statsrådet. I rättshjälpsförordningen ska alltså tas in bestämmelser om översändande och mottagande myndigheter, översättning av rättshjälpsansökningar och kostnadsfrihet för detta, tidfrister för översändande, eventuella beslut om att vägra översändande av rättshjälpsansökningar och om att rättshjälpsansökningar också kan tas emot på engelska. Lagutskottet menar att kostnadsfriheten, tidsfristen för översändandet och myndighetens möjlighet att vägra sända över en ansökning är så viktiga aspekter av sökandens rättsliga ställning att det bör bestämmas om dem genom lag. Vidare anser utskottet att de nuvarande specificerade fullmakterna att utfärda förordning i rättshjälpslagen inte räcker till för att täcka in dessa aspekter, som det i sig vore möjligt att lagstifta om genom förordnig av statsrådet. Enligt hävdvunnen tolkning i grundlagsutskottet (se GrUU 29/2004 rd och GrUU 40/2002 rd) ska ett sådant allmänt bemyndigande att utfärda förordning som avses i 29 § i rättshjälpslagen i sin tur tolkas snävt. Lagutskottet föreslår därför att lagen kompletteras med en ny paragraf om de frågor ovan som hör hemma på lagnivå och dessutom om behöriga fullmakter att utfärda förordning. Med hänsyn till rättshjälpslagens interna systematik placeras den nya bestämmelsen lämpligen in som en 28 a § bland särskilda bestämmelser.

I paragrafens 1 mom. föreskrivs att rättshjälpsbyråerna kan vara sådana översändande och mottagande myndigheter som avses i rättshjälpsdirektivet. Enligt propositionens motivering (s. 14/II) är det meningen att rättshjälpsansökningar från andra medlemsstater koncentreras till Helsingfors rättshjälpsbyrå. De ansökningar som översänds från Finland till andra medlemsstater ska för sin del spridas ut på olika rättshjälpsbyråer. Men det finns ingen orsak att direkt i lag nämna de rättshjälpsbyråer som ska handlägga gränsöverskridande rättshjälpsärenden. Därför föreslås en bestämmelse i momentet om att det bestäms genom förordning av statsrådet vilka rättshjälpsbyråer som har hand om sådana ärenden. Av propositionens motivering (s. 11/I) framgår att också justitieministeriet ska vara behörig översändande myndighet i vissa frågor vid sidan av rättshjälpsbyråerna. I lagen föreslås en bestämmelse om detta och dessutom en bemyndigandebestämmelse om att det föreskrivs närmare genom förordning av statsrådet om vilka ärenden som faller inom justitieministeriets parallella behörighet.

I 2 mom. föreslås bestämmelser om myndigheternas skyldighet att bistå den sökande i att se till att ansökan åtföljs av nödvändiga kompletterande handlingar och att översättningar av handlingarna ska vara kostnadsfria. Översättningar av såväl ansökningar som kompletterande handlingar ska vara kostnadsfria. I praktiken blir det sannolikt bara i undantagsfall fråga om att översätta ansökningar, eftersom det kommer att finnas flerspråkiga standardformulär för ansökningar om rättshjälp och för överesändande av ansökningar.

I 3 mom. föreslås bestämmelser om den tidsfrist inom vilken den översändande myndigheten ska sända över en ansökan om rättshjälp till den behöriga mottagande myndigheten i den andra medlemsstaten. Vidare ska där ingå bestämmelser om de grunder på vilka den översändande myndigheten får vägra att översända en ansökan om rättshjälp.

I föreslagna 4 mom. ingår i sin tur två bemyndigandebestämmelser. Med stöd av den första kan statsrådet genom förordning utfärda närmare bestämmelser om förfarandet vid översändande och mottagande av ansökningar om rättshjälp. Den andra bemyndigandebestämmelsen möjliggör att man bestämmer genom förordning av statsrådet på vilka andra språk än finska eller svenska en ansökan om rättshjälp kan lämnas in till en mottagande finländsk myndighet.

Ingress.

Om lagutskottets förslag godkänns måste också lagens ingress ses över.