Motivering
Miljöutskottet ser på det konstitutionella
fördraget i relation till sitt behörighetsområde,
miljön. Det omfattar regeringens riktlinjer men med följande
anmärkningar.
De nuvarande artiklarna om miljön i EG-fördraget
har tagits in i stort sett oförändrade i det konstitutionella
fördraget (artiklarna III-233—234) och därmed
innebär det inga större förändringar
i miljöpolitiken. Medbeslutandeförfarandet med
beslut med kvalificerad majoritet är redan praxis i de
flesta miljöfrågor. Utskottet beklagar att målet
att införa beslut med kvalificerad majoritet också i
miljöskattefrågor gick om intet.
Hållbar utveckling och en hög miljöskyddsnivå och
en bättre miljö som ett led i en hållbar
utveckling ställs som mål i artikel I-3.3. En
hållbar utveckling finns också inbakad i artikel
III-292.2 om de mål som styr unionens yttre förbindelser.
Där sägs att målet är att främja
en hållbar ekonomisk, social och miljömässig
utveckling i utvecklingsländerna och att bidra till utformningen
av internationella åtgärder för att bevara och
förbättra miljön och för en
hållbar förvaltning av jordens naturresurser i
syfte att garantera en hållbar utveckling.
Under del III avdelning I (artikel III-119) finns bestämmelser
om integrering av miljöskyddskraven, dvs. att miljöskyddskraven
ska integreras i utformningen och genomförandet av politiken
och verksamheten särskilt i syfte att främja en
hållbar utveckling. Motsvarande bestämmelse finns
i artikel II-97 i stadgan om grundläggande rättigheter
i fördraget. Det är motiverat att ta in miljöskyddet
också i stadgan med hänsyn till att trenden går
mot att en hög miljöskyddsnivå allt mer
betraktas som en rättighet som kan jämställas
med t.ex. sociala och kulturella rättigheter.
Utskottet anser att bestämmelserna om miljömålen
tydligare än förut tjänar som grund och stöd
för unionens miljöpolitik och förstärker unionens
grundläggande miljömål.
Enligt artikel 3.3 om unionens mål ska unionen verka
för en hållbar utveckling i Europa som bygger
på välavvägd ekonomisk tillväxt
och på prisstabilitet, på en social marknadsekonomi med
hög konkurrenskraft där full sysselsättning och
sociala framsteg eftersträvas samt på en hög miljöskyddsnivå och
en bättre miljö. Enligt punkt 2 ska unionen erbjuda
sina medborgare en inre marknad, där det råder
fri och icke snedvriden konkurrens. Miljöutskottet noterar
att det konstitutionella fördraget inte förändrar
unionens miljöpolitik i relation till unionens övriga politikområden,
den inre marknaden medräknad. Därmed står
rätten enligt Amsterdamfördraget (artikel 95.5,
tidigare 100a) att behålla strängare nationella
bestämmelser och att längre fram införa
strängare nationella bestämmelser grundade på nya
vetenskapliga belägg med anknytning till miljöskydd
kvar. Miljö- och hälsomålen kan alltså i
konfliktsituationer fortfarande ges företräde
framför den fria rörligheten för varor.
Det är viktigt att unionen visar aktivitet i att utveckla
sin egen miljöpolitik och i förhandlingar om internationella
miljökonventioner. En gemenskapslagstiftning på miljöområdet
ligger normalt i sådana länders intresse som Finlands, där
miljöskyddet håller en hög nivå.
Utskottet understryker ändå att större
hänsyn bör tas till aktörer som är
ute i god tid.
I det konstitutionella fördraget inför en
ny rättslig grund för unionens energipolitik genom artikel
III-256 med delad behörighet. Där hänvisas
också till kravet på att bevara och förbättra miljön.
Ur miljösynvinkel är det betydelsefullt att ett
av målen är att främja energieffektivitet och
energibesparingar och att utveckla nya och förnybara energikällor.
Målen är synnerligen aktuella och värda
att stödja. För att klimatförändringen
ska kunna stävjas och EU kunna hålla fast vid
målet att temperaturhöjningen på jorden
inte får överskrida 2 grader krävs det
i framtiden betydande utsläppsminskningar och de i sin
tur kräver en omfattande omstrukturering av energiförsörjningen.
Utskottet konstaterar i detta sammanhang också att om valet
av energikällor eller villkoren för utnyttjande
av energitillgångarna inte omfattas av fördragets
räckvidd påverkar det inte unionens befogenhet
att lagstifta om dem t.ex. utifrån bestämmelserna
om den rättsliga grunden för miljön.
Utskottet har också sett på de statliga stöden för
miljön när det gäller att främja
miljöskyddet och utveckla miljötekniken. Fördragsbestämmelserna
om stöd som beviljas av medlemsstaterna (III-167—III-169)
svarar mot bestämmelserna i EG-fördraget och rubbar
därmed inte den grundläggande regleringen. Det
betyder att detta viktiga instrument finns kvar.
Utskottet finner det glädjande att redogörelsen
klart säger ut (s. 90) att "bestämmelsen inte skapar
någon rättsgrund med stöd av vilken Finland
skulle kunna förpliktas att avstå från
den lagstiftning som förbjuder bearbetning, upplagring
och permanent deponering i Finland av kärnavfall från
utlandet".
Avslutningsvis konstaterar utskottet att också bestämmelserna
om straffrättsligt samarbete indirekt spelar en roll för
miljöpolitiken. EG-domstolen slår i sitt avgörande
den 13 september 2005 fast att gemenskapen inom ramen för
den första pelaren på vissa villkor kan ha befogenhet att
förplikta medlemsstaterna att lagstifta nationellt om straffrättsliga
påföljder för att säkerställa
ett effektivt genomförande av gemenskapslagstiftning. Det
konstitutionella fördraget förtydligar gemenskapens
befogenhet. Enligt artikel III-271.2 kan unionen meddela minimiregler
för fastställande av brottsrekvisit och påföljder
när det visar sig nödvändig för
att säkerställa att unionens politik
på ett område som omfattas av harmoniseringsåtgärder
ska kunna genomföras effektivt. Därmed är
det möjligt att tillnärma strafflagstiftningen
i medlemsstaterna t.ex. för att säkerställa
att unionens miljöpolitik kan genomföras effektivt.