Statsminister Matti Vanhanen (översättning): Finlands ordförandeskap i Europeiska unionen avslutades vid årsskiftet. Under sex månaders tid ledde vi unionen. Ordförandeskapet i unionen innebär ett stort ansvar: ordförandelandet skall se till att allt löper smidigt, vara en vägvisare för unionen och se till helheten. Enligt min åsikt lyckades vi bra i denna uppgift — unionen var aktiv, och är nu mer enad och framåtblickande än tidigare.

Ordförandeskapet innebär teamarbete, såväl i hemlandet som inom unionen. Som ordförande för Europeiska rådet var det en glädje att bevittna den påtagliga solidaritet som råder mellan medlemsstaterna — ordförandelandet ges stöd, och ingen agerar på eget bevåg. Också vårt samarbete med unionens gemensamma institutioner — i främsta hand kommissionen och Europaparlamentet — har varit intensivt, och har också gett konkreta resultat.

Ordförandeskapet var hela regeringens gemensamma satsning. Samtliga ministrar och ministerier arbetade hårt för att fullgöra unionen gemensamma uppgifter. I Finland har ordförandeskapet med rätta betraktats som ett nationellt projekt. Jag vill därför rikta mitt tack till alla dem som bidragit till ordförandeskapets genomförande: medborgar- och arbetsmarknadsorganisationerna, näringslivet, medierna och inte minst medborgarna själva.

Jag vill också ta tillfället i akt att alldeles särskilt tacka oppositionen för dess konstruktiva hållning när det gäller vårt europeiska uppdrag. Trots att vi står inför nyval har ingen utnyttjat ordförandeskapet för att plocka billiga poäng.

Ett ordförandeskap kan omfatta många ärenden och händelser. Min avsikt är dock inte att här ge en uttömmande beskrivning av dem. Riksdagen har varit nära inkopplad i de frågor som behandlats under ordförandeskapet.

Om man skulle vilja sammanfatta de viktigaste resultaten av ordförandeskapet skulle de vara Libanon, Lahtis, utvidgningen och lagstiftningen.

Genast i början av sitt ordförandeskap ställdes Finland inför en kris som var ovanligt allvarlig till och med med mellanösternmått mätt — där det minsann inte saknats utmaningar — och som äventyrade stabiliteten och freden i hela området. Vi klarade utmaningen med heder: Europeiska unionen agerade samstämt och beslutsamt i Libanonkrisen. EU följde en enhetlig linje och FN fattade de beslut som krävdes. Utan unionens starka insats hade vi inte fått ihop en effektiv FN-operation till Libanon. Den tid är förbi då EU var en passiv åskådare medan andra löste problemen i vårt nära grannskap.

I detta sammanhang vill jag ge utrikesminister Tuomiojas starka insats i ordförandeskapet ett särskilt erkännande. Han har varit den centrala krisjour som allra först på unionens vägnar fått ta ställning till denna oberäkneliga världs bekymmer. EU:s enhetliga agerande i Libanonkrisen förbättrade dess förmåga att också i framtiden påverka det problematiska läget i Mellanöstern.

När jag konstaterade att unionens agerande i Libanon hör till det finska ordförandeskapets framgångar vill jag därmed också fästa uppmärksamhet vid unionens yttre förbindelser överlag och vid vikten av att medlemsländerna i allt högre grad talar med en röst. Ett EU som präglas av inre stridigheter och missämja är maktlöst. En enhetlig och målmedveten union är en stark aktör både globalt och i våra närområden. EU är också en global ledare med många mått mätt — i fråga om såväl handel som utvecklingsbistånd — men dess politiska betydelse motsvarar inte dess faktiska inflytande.

Vid det inofficiella toppmötet i Lahtis utsträcktes unionens samstämdhet också till dess Rysslandspolitik, och EU:s gemensamma budskap till president Putin var en klar framgång. I de samtal jag fört med mina europeiska kolleger får jag gång på gång bekräftat att behovet och betydelsen av denna enhetlighet lyftes fram på ett föredömligt sätt i Lahtis. EU behöver en enhetlig och stark Rysslandspolitik. Unionen utgör en helhet som har gemensamma intressen. Vi får inte låta utomstående splittra EU.

Toppmötet i Lahtis handlade givetvis inte bara om Ryssland. I Lahtis stakade vi ut riktlinjer för utvecklingen av unionens energipolitik. Det handlade särskilt om att stärka de yttre förbindelserna i fråga om energi. EU måste vara ännu mer målmedveten än tidigare i sina energiförbindelser och utnyttja sitt mångsidiga kontaktnät för energianskaffning. Unionen skall inte heller dra sig för att av sina partners förutsätta tydliga spelregler och ömsesidighet. EU får inte nöja sig med att agera global välgörare utan måste också försvara sina egna värderingar.

Ett annat tema i Lahtis var unionens innovationspolitik. Jag är allt mer övertygad om att skapandet av en innovationsmiljö som är rätt anpassad och sporrande är en central faktor för EU:s konkurrenskraft. I denna värld kan vi inte räkna med vare sig förvärvade rättigheter, buffertar eller stötdämpare. Konkurrensen i världsekonomin är hård och skoningslös. Den kräver att vi oupphörligt förnyar oss, och att vi har ett genuint intresse av att främja konkurrenskraft. Att erkänna fakta är grunden för vishet också i denna fråga.

I samband med toppmötet i Lahtis samlades också de europeiska arbetsmarknadsparterna till ett toppmöte om sociala frågor, där tyngdpunkten låg på flexibilitet och omställningsskydd.

Unionen bör agera beslutsamt också när det gäller den ekonomiska politiken. Vi arbetade mycket med denna fråga under det finska ordförandeskapet. Det är viktigt att stabilitets- och tillväxtpakten är trovärdig, eftersom vi måste slå vakt om de gemensamma spelreglerna. Den nuvarande gynnsamma ekonomiska utvecklingen bör utnyttjas målmedvetet för att stärka den offentliga ekonomin. Den ekonomiska utvecklingen är ett resultat av de omstruktureringar medlemsländerna genomfört, och länderna kommer att fortsätta detta arbete. Man kan tydligt se att ökad trovärdighet för den ekonomiska politiken lett till en allt starkare tilltro till ekonomin hos konsumenterna och företagen. Denna tilltro, tillsammans med inhemsk efterfrågan, bär nu frukt i form av en kraftigt växande sysselsättning.

Unionens yttre enighet skapas inifrån. Bara en effektiv och målmedveten union kan agera som en helhet i sin yttre verksamhet och fatta framgångsrika beslut. Därför är det viktigt att utveckla unionens beslutsfattande. Under ordförandeskapet har Finland fört förtroliga samtal om hur unionen skall gå vidare med det konstitutionella fördraget. Denna process har skapat en värdefull plattform för det framtida arbetet under det tyska ordförandeskapet och har sporrat medlemsländerna till aktiv diskussion kring olika alternativ. Den period av eftertanke man utlyste tidigare var bara en kort paus: nu går vi vidare för att söka aktiva lösningar.

Bilden verkar ha klarnat så till vida att det finns en allmän konsensus om att det konstitutionella fördraget är nödvändigt och utgör en bra och välavvägd helhet. Däremot kommer fördraget sedan det förkastats i folkomröstningar knappast att träda i kraft ordagrant i sin nuvarande form. De institutionella lösningar som föreslås i fördraget kan inte omprövas utan att man hamnar ur askan i elden. Denna utmaning kommer att kräva mycket arbete, och Tyskland har nu ansvaret för att frågan förs vidare.

Jag vill i detta sammanhang, mot bakgrund av erfarenheterna av ordförandeskapet, konstatera att unionens framtid inte kan skapas med utgångspunkt i ett beslutsfattande som förutsätter enhällighet hos medlemsstaterna. Kravet på enhällighet bör begränsas till några få utvalda och välavgränsade frågor. Beslutsfattande med kvalificerad majoritet är ett effektivt och med tanke på helheten rättvist sätt att nå resultat. Min åsikt är att man målmedvetet bör arbeta för att utvidga området för kvalificerade beslut.

Finland fick i juni 2006 av Europeiska rådet i uppdrag att utreda möjligheten att öka användningen av beslutsfattande med kvalificerad majoritet i rättsliga och inrikesfrågor, eftersom kravet på enhällighet leder till att man sällan får till stånd ordentliga resultat inom denna viktiga sektor. Medborgarna förväntar sig att också unionen skall kunna förbättra säkerheten och rättvisan i EU. Under Finlands ledning fördes en djupgående och initiativrik debatt kring denna fråga vid justitie- och inrikesministrarnas möte i Tammerfors. I samband med behandlingen av ärendet blev det klart att det inte fanns en vilja att öka andelen kvalificerade beslut genom tillämpning av en s.k. övergångsklausul så att vi enhälligt hade kunnat komma överens om en övergång till beslut med kvalificerad majoritet.

Trots motstånd och misstro lyckades vi emellertid i slutsatserna från Europeiska rådet i december få inskrivet som vår gemensamma viljeyttring att beslutsfattandet i rättsliga och inrikesfrågor måste utvecklas genom en utvidgning av beslut med kvalificerad majoritet. Så skedde också, och i samma anda som vid det nämnda ministermötet i Tammerfors.

Utvidgningen var en av de viktigaste frågorna under Finlands ordförandeskap. Bulgariens och Rumäniens anslutning till unionen från ingången av detta år säkerställdes under Finlands ordförandeperiod. Unionen är nu ett förbund bestående av 27 medlemsländer. Jag anser att det nu är dags att glömma unionens tendentiösa uppdelning i gamla och nya medlemsländer. Alla medlemmar i unionen är likvärdiga. I detta hänseende var det särskilt viktigt att man under Finlands ordförandeperiod fattade beslut som möjliggör en utvidgning av Schengenområdet. Samtidigt är det en viktig milstolpe att Slovenien anslöt sig till euroområdet från början av året. EU har endast en riktning att gå — att avskaffa gränserna i människornas vardag, skapa en gemensam marknad och få till stånd en gemensam valuta.

Utvidgningen var föremål för en livlig debatt. Stämningarna i unionen kan för närvarande inte anses vara särskilt positiva i fråga om utvidgning. Mången anser att utvidgningen har gått för långt och framskridit för snabbt. Under vårt ordförandeskap föreslogs t.o.m. en paus i utvidgningen. Jag instämmer inte i detta. Enligt min mening har unionens utvidgningspolitik varit en stor framgång.

Utvidgningen har fört med sig stabilitet och ekonomisk livskraft till Europa. Vi bör även framöver kunna förbise kortsiktiga problem och fokusera på långsiktiga betydande fördelar. Även detta kräver politiskt ledarskap, vilket vi kunde visa prov på.

Det var viktigt att Europeiska rådet i december på ett mycket klart och entydigt sätt befäste kontinuiteten i och principerna för unionens utvidgningspolitik: unionen är även framöver öppen för kandidatländer som uppfyller medlemskapskraven. Unionen bryter inte sitt löfte, utan står för sitt ord. Detta är särskilt viktigt för länderna på västra Balkan, eftersom möjligheten till EU-medlemskap är väsentlig med tanke på ländernas utveckling och för freden i Europa. Som ordförande stödde Finland målmedvetet utvidgningen.

Vi måste också hålla vårt löfte till Turkiet. Finland ville i egenskap av ordförande aktivt och målmedvetet få till stånd en lösning som hade möjliggjort bl.a. direkt handel med den norra delen av Cypern och inneburit att turkiska hamnar och flygplatser hade öppnats för cypriotiska fartyg och luftfartyg. Trots våra kraftiga ansatser kunde enighet om denna helhet inte nås, men besluten gällande Turkiets anslutningsförhandlingar kunde dock fattas i god ordning. I och med att Turkiet inte öppnar sina hamnar och flygplatser uppfyller det för närvarande inte sina förpliktelser, vilket ledde bl.a. till att förhandlingarna för åtta förhandlingskapitels vidkommande läggs på is. Detta var ett motiverat avgörande, men samtidigt kan Turkiets anslutningsprocess framskrida i övrigt. Den förutspådda konflikten mellan EU och Turkiet kunde undvikas tack vare ordförandens korrekta agerande.

Jag konstaterade tidigare att resultaten av ordförandeskapet kan ges vitsordet fyra laudatur. Kanske detta även i övrigt är en rimlig bedömning av ordförandeskapet, en student med fyra laudatur. Jag har ännu inte utvärderat det fjärde delområdet, dvs. lagstiftningen, som kanske är det mest väsentliga, konkreta och bestående arvet vi lämnade efter oss. Under vårt ordförandeskap slutfördes många mycket viktiga och stora projekt, bl.a. det sjunde ramprogrammet för forskning, tjänstedirektivet och kemikalieförordningen. Forskningsprogrammet stöder just de innovationer vi behöver. Inom tjänstesektorn har vi nu skapat världens största enhetliga tjänstemarknad. Den stödjer verksamhetsbetingelserna för vårt näringsliv på ett påtagligt sätt. Kemikalieförordningen i sin tur innebär ett betydande framsteg för både branschindustrin och konsumenterna. Det är ett omfattande projekt, som också kommer att göra allvar av kemikalieverket i Helsingfors. Vi kan i slutet av detta decennium blicka tillbaka på dessa lagstiftningsprojekt. Under hela decenniet genomförs få så omfattande lagstiftningsprojekt som de tre nämnda var.

Detta är vad vi kallar resultatens Europa, dvs. konkreta framsteg i helheter som ibland stämplas som tråkiga och ointressanta. Detta är dock EU:s gråa vardag och grunden för unionens existens. Jag är fast övertygad om att genom framsteg i just dessa konkreta frågor — utvecklandet av den inre marknaden, stärkandet av EU:s ställning som internationell aktör och vidtagandet av praktiska åtgärder, t.ex. en utvidgning av euro- och Schengenområdena, för att visa att EU fungerar och att medborgarna har konkret nytta av unionen — lyckas man vända den europeiska opinionen och framkalla ett sådant förtroende bland medborgarna som möjliggör att Europa kan utvecklas ytterligare. Med tanke på medborgarnas förtroende finns det inget så destruktivt som löften utan täckning och tomma visioner. EU har aldrig lidit av brist på visioner, men resultaten har tidvis visat ett underskott. Denna klyfta får dock inte bli större. Nu har man dessbättre även nått resultat.

Finlands ordförandeskap har givetvis inte varit blott ett triumftåg, framgång efter framgång, utan självfallet misslyckades vi också i många av våra målsättningar. Man lyckades ännu inte få förhandlingsmandat för det nya och nödvändiga övergripande avtalet mellan EU och Ryssland. Detta förhindrades av kravet på enighet. Vi gjorde vårt bästa för att nå enighet om arbetstidsdirektivet och kom närmare en lösning än någon annan hittills, men lyckades likväl inte få kvalificerad majoritet. Vi lyckades inte heller nå enighet om åtgärder för att effektivisera kommissionens förvaltning, utan projektet som till en början bifölls enhälligt av medlemsländerna föll på kvalificerad minoritet. Jag vill dock framhålla att kommissionen inte kan sätta sig över medlemsländernas vardagsverklighet.

Ordförandeskapet innebär skötsel av gemensamma angelägenheter, men samtidigt vill jag framhålla att vi fick till stånd konkreta lösningar även i många för Finland viktiga frågor. Ett exempel på detta är att den nordliga dimensionen fick en ny start. Artemis, som är ett forskningsprogram av stor vikt för det finska näringslivet, fick en flygande start i Lahtis. Man uppnådde samförstånd om överflygningsavgifterna vid flygningar över Sibirien, vilka varit oproportionerligt betungande för Finland. Vi har inte varit sysslolösa.

Ordförandeskapet bidrog också till att göra Finland allt mer känt och respekterat. Sommaren ligger redan långt bak i tiden och därför är det lätt att glömma t.ex. det historiska Asem-mötet i september som lockade många av världens högt uppsatta statsmän till Helsingfors. Denna dialog med Asien är ytterst viktig, den visar vår framtida riktning.

Med de asiatiska ledarna diskuterades bl.a. klimatförändringen och gemensamma åtgärder. Klimatförändringen behandlades också i konstruktiv anda med Förenta staterna och Ryssland. Frågan togs även upp i Lahtis och vid Europeiska rådet i december. EU lyckades driva igenom alla sina mål vid den internationella klimatkonferensen i Nairobi. EU skall nu ta itu med följande steg inom klimatpolitiken. Det är viktigt att klimatpolitiken drivs på det globala planet i form av ett ambitiöst, men ändå heltäckande projekt.

Finlands EU-ordförandeskap är slutfört. Det är fint att vi med vår egen insats har kunnat medverka till att utveckla Europeiska unionen. Finland befinner sig i rätt sällskap — vi är med i unionens kärna som ett aktivt och respekterat medlemsland med en bestämd åsikt om hur unionen bör utvecklas. Vi behöver mer Europa, konkreta resultat, kurage att blicka framåt samtidigt som vi bör ta ansvar för vår egen framtid.