Trots att välståndet i vårt samhälle har ökat faller allt fler barnfamiljer under fattigdomsstrecket. Av budgetmanglingen blev det småsmulor kvar för de fattigaste barnfamiljerna, en höjning på hela sex euro och det i första hand till underhållsstöd för ensamförsörjare. Det här kallade regeringen en satsning på barnfamiljerna och befolkningsgrupperna med de lägsta inkomsterna — och myste av belåtenhet över sin egen förträfflighet. Det frammanglade budgetbeslutet och tidigare beslut under regeringsperioden räcker inte på långa nejder när för att nå de mål som regeringen skrev in i sitt program för att trygga och främja barnens välfärd och förbättra barnfamiljernas villkor.

Regeringens misslyckade familjepolitik avslöjas också i en rad undersökningar på området. Samtidigt som den positiva ekonomiska utvecklingen har gjort livet lättare för majoriteten av barnfamiljer har vi fått allt fler barnfamiljer som fastnat i en ogynnsam inkomstutveckling. Barnfamiljernas försörjningsproblem har samband dels med situationen på arbetsmarknaden, dels med försämrade familjepolitiska förmåner i reella termer.

Familjepolitiska inkomstöverföringar spelar en mindre roll för barnfamiljernas inkomster. För fattigdomsrisken har det haft en stor effekt att nivån på minimiförmåner och icke indexrelaterade förmåner släpar efter den allmänna höjningen i inkomstnivån och t.o.m. efter prisutvecklingen. År 1990 utgjorde utgifterna i huvudgruppen familjer och barn omkring 13 procent av alla socialutgifter. År 2003 var utgifterna 11 procent; de hade med andra ord sjunkit med två procentenheter. De familjepolitiska inkomstöverföringarna per hushåll till barnfamiljer har i reella termer minskat med omkring 10 procent från 1990.

År 1990 var de fattiga barnfamiljerna i Finland 28 000 med 50 000 barn, men 2003 hade de ökat till 63 000 och antalet barn till 131 000. Fattigdomsrisken har ökat speciellt i ensamförälderfamiljer, men riskgruppen omfattar också familjer med flera barn och familjer med barn under tre år.

Enligt en färsk utredning finns det omkring 170 000 arbetslösa i Finland som lever enbart på grundskydd. I den här typen av hushåll lever 120 000 barn. Familjerna lever på inkomster som ligger under den fastlagda fattigdomsgränsen i EU, alltså på 750 euro per månad. Hur barnets grundläggande behov ska tillgodoses under sådana förhållanden är givetvis ett stort frågetecken.

Sysselsättningstalet för barnfamiljer i gruppen 30—49 år ligger 7—8 procent under nivån före lågkonjunkturen. I gruppen 20—29 år, alltså personer i rätt ålder att bilda familj, ligger sysselsättningstalet hela 15 procentenheter lägre än före lågkonjunkturen. Sysselsättningsläget för ensamförälderfamiljer har försämrats mer än för andra barnfamiljer. Samtidigt har vi fått allt fler ensamförälderfamiljer. I början av 1990-talet var de kring 90 000 och 2003 uppe i 118 000.

Vi har allt fler fattiga och missgynnade barn och följdverkningarna är därefter. Barn i fattiga familjer under minimilevnadsstandard har ofta ingen möjlighet till hobbyer eller att delta i skolutflykter. Knappa inkomster leder mycket ofta till att föräldrarna har sämre livskontroll. Om föräldrarna mår dåligt gör också barnen det och det ger i sin tur allt tydligare utslag i skolan och barnskyddet. Under de senaste tio åren har antalet barn inom den öppna socialvården och antalet omhändertagna barn ökat i oroväckande takt. Finland är i full fart på väg mot ett barnens klasssamhälle där de som har de sämsta utgångspunkterna får se sina möjligheter till en god barndom urholkas ytterligare, om inte regeringen tar sig an deras sak under pågående regeringsperiod.