1.1  Bakgrund

Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/1791 om energieffektivitet och om ändring av förordning (EU) 2023/955 (nedan energieffektivitetsdirektivet ) trädde i kraft den 10 oktober 2023 och ska genomföras nationellt senast den 15 oktober 2025. I direktivet fastställs en gemensam ram för åtgärder för främjande av energieffektivitet inom unionen. Målet är att säkerställa att energieffektivitetsmål uppnås och möjliggöra ytterligare energieffektivitetsförbättringar. Syften med direktivet är att ge energieffektivitetsåtgärder prioriterad status samt att undanröja sådana hinder på energimarknaden och avhjälpa sådana marknadsmisslyckanden som hindrar effektiviteten i försörjningen, överföringen, lagringen och användningen av energi.  

Direktivet har karaktär av minimidirektiv, vilket innebär att man nationellt får utfärda strängare bestämmelser än vad som föreskrivs i direktivet. 

1.2  Beredning

Beredningen av EU-rättsakten

Kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om energieffektivitet (omarbetning) (COM(2021) 558 final) lämnades den 14 juli 2021. Förslaget var en del av 55-procentspaketet. Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/27/EU om energieffektivitet, om ändring av direktiven 2009/125/EG och 2010/30/EU och om upphävande av direktiven 2004/8/EG och 2006/32/EG, nedan det ursprungliga energieffektivitetsdirektivet , ändrades 2018 genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2002 om ändring av direktiv 2012/27/EU om energieffektivitet och genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU. Översynen av energieffektivitetsdirektivet är ett led i den europeiska gröna given. Målet med den gröna given är att minska nettoutsläppen av växthusgaser med minst 55 procent före 2030 och att göra EU klimatneutralt senast 2050. Förslaget till energieffektivitetsdirektiv är ett av flera förslag från europeiska kommissionen med anknytning till den gröna given och vars syfte är att anpassa EU:s klimat-, energi-, transport- och skattepolitik så att målen kan uppnås. Förslaget och Finlands ståndpunkt har behandlats i en U-skrivelse (U 48/2021 rd) och en kompletterande skrivelse (UJ 16/2022 rd) som har lämnats till riksdagen  

I den kompletterande U-skrivelsen fastställde statsrådet att det kan godkänna energiförbrukningsmålet för EU i den utsträckning det för unionen närmare klimatmålen i 55 %-paketet och främjar utfasningen i Finland av olja och naturgas som importeras från Ryssland. De mål som begränsar den totala energiförbrukningen och slutliga energiförbrukningen i enskilda medlemsstater får dock inte äventyra uppnåendet av Finlands klimatmål. Målet att begränsa energiförbrukningen får inte heller hindra en snabb omställning till en koldioxidneutral ekonomi som bygger på elektrifiering och användning av bland annat väte och e-bränslen. I det målet måste det ökade elbehov som kommer av elektrifieringen inom industrin och produktionen av rent väte beaktas. Statsrådet ansåg också att det i förslaget uppställda årliga bindande minskningskravet på 1,7 procent, som ska omfatta hela offentliga sektorn, är problematiskt. Statsrådet förhöll sig dessutom kritiskt till den ökade administrativa belastningen. Till denna del var slutresultatet av förhandlingarna ännu ambitiösare än förslaget.  

Statsrådet ansåg att en schematisk renoveringsskyldighet på tre procent för offentliga sektorns byggnadsbestånd, där kravnivån för renovering fastställs nästan till nollenerginivå enligt nybyggnation, inte är ändamålsenlig. Statsrådets ståndpunkt var att offentliga sektorn ska kunna allokera de ekonomiska resurser den har till sitt förfogande till en så effektiv utsläppsminskning som möjligt och till att uppnå klimatneutralitetsmålet med alla tillgängliga medel. Slutresultatet av förhandlingarna var förenligt med detta mål. 

Statsrådet framhöll som sin ståndpunkt i U-skrivelsen att uppvärmning och kylning till sin karaktär är väldigt lokalt och att medlemsstaternas särdrag ska beaktas när skyldigheter i anslutning till uppvärmning och kylning fastställs. Fjärrvärme- och fjärrkylningssystem är en del av energisystemet och gör det till exempel möjligt att utnyttja spillvärme. Utöver de skyldigheter och minimikriterier som förnybar energi och utsläppshandelsdirektiven fastställer för uppvärmning finns det inget behov av att föreskriva systemspecifika minimikriterier för fjärrvärme eller fjärrkyla. Medlemsstaterna måste ges utrymme att genomföra kostnadseffektiva åtgärder för att uppnå klimatmålen. Att fastställa systemspecifika minimikriterier i enlighet med förslaget till exempel för mängden förnybar energi, och även mängden spillvärme och högeffektiv kraftvärme, kan förhindra möjligheten att fullt ut utnyttja spillvärme och att i stor utsträckning utveckla systemintegration i fjärrvärme- och kylsystem. Slutresultatet av förhandlingarna var att kriterierna för effektiva system för fjärrvärme och fjärrkyla ändrades. Minimikraven avseende den kraftvärme som ett effektivt system använder och avseende andelen förnybar energi och spillvärme fastställdes så att kriterierna för ett effektivt system för fjärrvärme eller fjärrkyla ger bättre möjligheter att utnyttja spillvärme och är mer teknikneutrala. Kriterierna utökades dessutom med en alternativ uppsättning kriterier som bygger på växthusgasutsläpp. 

Som ett resultat av trepartsförhandlingar uppnåddes enighet i augusti 2023 och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/1791 om energieffektivitet och om ändring av förordning (EU) 2023/955 publicerades den 13 september 2023 och trädde i kraft den 10 oktober 2023.  

I fråga om målet för den slutliga energiförbrukningen var slutresultatet av förhandlingarna ambitiösare än förslaget. Finland röstade mot direktivet av den anledningen att den formelbaserade nivån för den slutliga energiförbrukningen år 2030 inte beaktar Finlands särdrag när det gäller utveckling av energiintensiv industri, planer på väteproduktion eller Finlands mål om klimatneutralitet 2035. 

Beredningen av propositionen

Propositionen har beretts i en arbetsgrupp med bred sammansättning som bereder genomförandet av direktivet. Arbets- och näringsministeriet leder arbetsgruppen. Miljöministeriet, kommunikationsministeriet, finansministeriet, Energimyndigheten och Motiva Oy har varit företrädda i gruppen. Arbetsgruppen har omfattat specifika underlydande sakkunniggrupper ägnade åt de genomförandeåtgärder som enskilda artiklar förutsätter. De underlydande grupperna har haft till uppgift att analysera de olika alternativen för hur direktivet ska genomföras och planera genomförandet, utreda de lagstiftningsmässiga behoven och bedöma konsekvenserna. Arbetsgruppen beskrev arbetet i en slutrapport som publicerades den 27 januari 2025. Slutrapporten finns i den offentliga tjänsten valtioneuvosto.fi/sv/projekt med identifieringskod TEM062:00/2024 .  

2.1  Principen om energieffektivitet först

Artikel 3 i direktivet innehåller bestämmelser om principen om energieffektivitet först. I enlighet med den principen ska energieffektivitetslösningar bedömas vid planeringsbeslut, policybeslut och större investeringsbeslut. Som större investeringsbeslut betraktas beslut vars värde överstiger 100 000 000 euro, eller när det är fråga om transportinfrastrukturprojekt 175 000 000 euro, och som rör energisystem eller andra sektorer än energisektorn i de fall då dessa andra sektorer påverkar energianvändningen och energieffektiviteten. Exempel på sådana sektorer är enligt direktivet byggnads-, transport-, vatten-, jordbruks- och finanssektorerna samt informations- och kommunikationstekniska (IKT) sektorn.  

De behöriga myndigheterna ska övervaka tillämpningen av principen om energieffektivitet först i de fall då policybeslut, planeringsbeslut eller investeringsbeslut omfattas av krav på godkännande och övervakning. 

Som ett led i sina integrerade nationella energi- och klimatlägesrapporter ska medlemsstaterna rapportera till kommissionen om hur principen om energieffektivitet först har beaktats. 

2.2  Skyldigheter som gäller offentliga sektorn

Bestämmelser om skyldigheter som gäller offentliga sektorn finns i artiklarna 5, 6, 25 och 29 i direktivet. Skyldigheterna vid offentlig upphandling, som föreskrivs i artikel 7 i direktivet, behandlas i huvudsak i ett eget avsnitt nedan. I detta kapitel beskrivs skyldigheten enligt artikel 7 att köpa och hyra ut byggnader. 

Syftet med artikel 5 är att ge offentliga organ en starkare ledande roll inom energieffektivitet och energisnålhet; skyldigheterna i artikeln är i huvudsak nya i förhållande till det föregående energieffektivitetsdirektivet. Offentliga organ definieras i artikel 2.12 i direktivet. Med offentliga organ avses nationella, regionala eller lokala myndigheter och enheter som direkt finansieras och administreras av dessa myndigheter men som inte är av industriell eller kommersiell karaktär. 

I artikeln ställs det upp ett bindande mål för hur mycket de offentliga organens slutliga energiförbrukning ska minska. Enligt artikelns lydelse ska den totala slutliga energianvändningen för alla offentliga organ tillsammans minskas med minst 1,9 procent varje år, jämfört med 2021. Kollektivtrafiken och försvarsmakten får undantas från skyldigheten. För övervakningen ska medlemsstaterna som grundscenario fastställa energiförbrukningen 2021. Grundscenariot ska omfatta energiförbrukningen för alla offentliga organ, utom vad gäller kollektivtrafiken och försvarsmakten. Minskningen av energianvändningen inom kollektivtrafiken och försvarsmakten får fortfarande användas för att uppfylla minskningsskyldigheten även om den inte ingår i grundscenariot 2021. 

Minskningsmålet avseende slutlig energianvändning är vägledande under en övergångsperiod som går ut den 11 oktober 2027. Under övergångsperioden får medlemsstaterna använda uppskattade data om de offentliga organens energiförbrukning. Kommunerna börjar omfattas av minskningsmålet i etapper. Kommuner med över 50 000 invånare omfattas av minskningsmålet från och med ikraftträdandet av regleringen, kommuner med över 5 000 invånare omfattas från och med den 1 januari 2027 och alla kommuner omfattas från och med den 1 januari 2030. Minskningsskyldigheten har en stark koppling till det i artikel 4 föreskrivna målet att medlemsstaterna ska minska sin slutliga energiförbrukning.  

Artikel 5 innehåller även bestämmelser om hur energieffektivitet ska beaktas vid långsiktig planering. Regionala och lokala myndigheter ska fastställa specifika energieffektivitetsåtgärder i sina långsiktiga planer, såsom planer för minskning av koldioxidutsläpp eller planer för hållbar energi. Beredningen av planerna ska innefatta samråd med relevanta intressenter, inbegripet energimyndigheter när så är lämpligt, och med allmänheten, inbegripet i synnerhet utsatta grupper som riskerar att påverkas av energifattigdom eller som i högre grad drabbas av effekterna av energifattigdom. 

Artikel 6 innehåller bestämmelser om en renoveringsskyldighet för offentliga sektorns byggnader. En medlemsstat ska säkerställa att minst tre procent av den totala golvytan i uppvärmda och/eller kylda byggnader som ägs av offentliga organ renoveras varje år för att omvandlas till åtminstone nära-nollenergibyggnader eller nollutsläppsbyggnader i enlighet med artikel 9 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/31/EG om byggnaders energiprestanda, nedan direktivet om byggnaders energiprestanda . I direktivet föreskrivs en möjlighet för medlemsstaterna att införa en alternativ strategi till renoveringsskyldigheten. Den alternativa strategin måste leda till en årlig energibesparing i offentliga organs byggnader som motsvarar den besparing som uppnås genom renovering. Den alternativa strategin är förenad med en skyldighet att införa ett renoveringspass som utgör minst tre procent av den totala golvytan i byggnader som ägs av offentliga organ. Artikeln innehåller dessutom bestämmelser om en förteckning över offentliga organs byggnader.  

I artikel 25 föreskrivs en skyldighet för lokala och regionala myndigheter att utarbeta lokala värme- och kylplaner. För bedömning av potentialen för högeffektiv kraftvärme och effektiv fjärrvärme och fjärrkyla i enlighet med målet i artikel 25 ska regionala och lokala myndigheter utarbeta sådana planer åtminstone i kommuner där totalbefolkningen överstiger 45 000. Planerna ska vara baserade på de nationella heltäckande bedömningar avseende värme och kyla som medlemsstaterna enligt artikel 25.1 ska lämna till kommissionen vart femte år som ett led i sina integrerade nationella energi- och klimatplaner och uppdateringar av dem. 

Artikel 7 innehåller bestämmelser om energieffektiv offentlig upphandling, bland annat en skyldighet som gäller köp och hyra av byggnader. Enligt energieffektivitetsdirektivet ska upphandlande myndigheter och enheter, när de ingår offentliga kontrakt och koncessioner av ett värde som är lika med eller överstiger EU-tröskelvärdena, köpa eller ingå nya hyresavtal avseende byggnader som uppfyller åtminstone nivån för nära-nollenergi. Ett undantag är en situation där syftet med upphandlingen är att byggnaden totalrenoveras eller rivs, säljs vidare eller bevaras med officiellt skydd som del av en utvald miljö eller på grund av dess särskilda arkitektoniska eller historiska värde. Skyldigheten ska fullgöras såvida det inte är tekniskt genomförbart. 

2.3  Energiledningssystem och energibesiktningar

Artikel 11 innehåller bestämmelser om energiledningssystem och energikartläggningar. Företag med en genomsnittlig årlig energianvändning under de föregående tre åren som överstiger 85 terajoule (23 600 megawattimmar) ska införa ett energiledningssystem senast den 11 oktober 2027. Energiledningssystemet ska vara certifierat av ett oberoende organ, i enlighet med relevanta europeiska eller internationella standarder.  

Företag med en genomsnittlig årlig energianvändning under de föregående tre åren som överstiger 10 terajoule (2 700 megawattimmar), med alla energibärare sammantagna, och vilka inte inför ett energiledningssystem ska vara föremål för en energibesiktning. Villkoren för obligatoriska energibesiktningar är att de ska utföras på ett oberoende och kostnadseffektivt sätt av kvalificerade eller ackrediterade experter i enlighet med kraven avseende kvalificerings-, ackrediterings- och certifieringssystem i artikel 28 i direktivet, eller genomföras av oberoende myndigheter som även ska övervaka besiktningarna i enlighet med nationell lagstiftning. Ett företag för vilket energibesiktningsplikten är ny ska genomföra en första energibesiktning senast den 11 oktober 2026 och att därpå minst vart fjärde år. Ett företag som redan omfattas av besiktningsplikt ska också genomföra en besiktning minst vart fjärde år. 

Besiktningspliktiga företag ska upprätta en konkret och genomförbar handlingsplan på grundval av rekommendationerna från besiktningen. I planen ska åtgärder fastställas för att genomföra varje rekommendation där detta är tekniskt eller ekonomiskt genomförbart. Handlingsplanen ska lämnas in till företagets ledning. Planen och rekommendationernas genomförandegrad ska offentliggöras i företagets årsredovisning och göras tillgängliga för allmänheten. 

Om ett företag under ett visst år har en årlig energianvändning som överstiger den föreskrivna ska den nationella myndigheten informeras om saken. Enligt artikeln får medlemsstaterna främja användningen av en ny eller befintlig plattform för att underlätta insamlingen av data. 

I direktivet finns bestämmelser om alternativa metoder för att fullgöra skyldigheterna i fråga om energibesiktningar och införande av energiledningssystem. Företag som genomför ett energitjänsteavtal ska undantas från skyldigheten att införa ett energiledningssystem och genomföra en energibesiktning, om avtalet omfattar de nödvändiga elementen av ett energiledningssystem och uppfyller kraven i bilaga XV till direktivet. Termen energieffektivitetsavtal i artikel 11 avser enligt definitionen i artikel 2.33 ett avtalsarrangemang mellan en tjänsteleverantör och ett företag som gäller leverans av energitjänster. Termen ”energieffektivitetsavtal” i direktivet har i Finland etablerats till att avse systemet med frivilliga energieffektivitetsavtal. 

Företag som tillämpar ett miljöledningssystem certifierat av ett oberoende organ i enlighet med tillämpliga europeiska eller internationella standarder ska undantas från de ovannämnda kraven om miljöledningssystemet inbegriper en energibesiktning på grundval av minimikriterier som anges i bilaga VI. Energibesiktningar får också utgöra en del av en bredare miljörevision. 

Skyldigheten att införa energiledningssystem är ny för företagen. Skyldigheten att genomföra energibesiktningar motsvarar till sitt innehåll i huvudsak den skyldighet att genomföra energibesiktning som gällde större företag. Kravet att upprätta en handlingsplan är nytt. Tillämpningsområdet för skyldigheten ändras från att omfatta större företag till att omfatta företag vars energiförbrukning överskrider den föreskrivna gränsen. 

Medlemsstaterna får skapa incitament för företag som omfattas av skyldigheten att införa energiledningssystem eller genomföra energibesiktningar att i årsredovisningen redovisa årets energiförbrukning i kilowattimmar, årets vattenförbrukning i kubikmeter och energi- och vattenförbrukningen i jämförelse mot tidigare år. Medlemsstaterna ska också arbeta för att alla slutkunder har tillgång till kostnadseffektiva energibesiktningar av hög kvalitet. För att säkerställa att energibesiktningar och energiledningssystem håller hög kvalitet ska medlemsstaterna i enlighet med bilaga VI till direktivet införa transparenta och icke-diskriminerande minimikrav för energibesiktningar, med beaktande av relevanta europeiska och internationella standarder. Medlemsstaterna ska dessutom utse en behörig myndighet eller ett behörigt organ med uppgift att säkerställa att tidsramarna för energibesiktningarna och minimikraven i bilaga VI följs. 

Artikel 11 medger ett visst nationellt handlingsutrymme. Handlingsutrymme ges avseende genomförandet av systemet med energibesiktningar. Handlingsutrymme ges även i fråga om de stödmekanismer för tillhandahållande av energibesiktningar som medlemsstaterna kan inrätta. Dessutom ges medlemsstaterna handlingsutrymme när det gäller att som ett led i energibesiktningar kräva eller inte kräva en bedömning av den tekniska och ekonomiska genomförbarheten av att ansluta till ett befintligt eller planerat nät för fjärrvärme eller fjärrkyla. Bestämmelserna om handlingsutrymme motsvarar till sitt innehåll det tidigare energieffektivitetsdirektivet (2012/27/EU) och har beaktats i det nationella införandet av direktivet.  

2.4  Avtal om detaljförsäljning av värme och kyla

Artikel 21 innehåller bestämmelser om grundläggande avtalsenliga rättigheter avseende värme, kyla och varmvatten för hushållsbruk. Syftet med bestämmelsen är att förbättra energislutkunders och i viss utsträckning också slutförbrukares rättigheter. Bestämmelserna tillämpas utan att det påverkar konsumentskyddsreglerna. Syftet är att säkerställa samma nivå av grundläggande avtalsenliga rättigheter för alla unionsmedborgare när det gäller uppvärmning, kylning och varmvatten för hushållsbruk, utan att de nationella befogenheterna begränsas.  

Rättigheterna enligt artikeln gäller i första hand slutkunder av värme, kyla och varmvatten för hushållsbruk, det vill säga fysiska och juridiska personer som köper energi för egen slutförbrukning. Målgruppen är således bredare än kategorin konsumenter enligt konsumentskyddslagstiftningen. Den omfattar både husbolag och ägare till egnahemsfastigheter och dessutom företag, andra sammanslutningar och olika offentligrättsliga aktörer som är verksamma i egna fastigheter. Regleringen gäller alla avtal om detaljförsäljning av värme och kyla. 

Rättigheterna ska förutom för slutkunder också tryggas för vissa slutförbrukare av värme, kyla och varmvatten för hushållsbruk. Definitionen av ”slutanvändare” (i nationell lag”slutförbrukare”) omfattar både slutkunder och fysiska eller juridiska personer som nyttjar en sådan enskild byggnad eller en sådan enhet i en byggnad som försörjs med värme, kyla eller varmvatten för hushållsbruk från en central källa, om en sådan person inte har några direkta eller individuella avtal med energileverantören. I Finland omfattar definitionen till exempel aktieägare i bostadsaktiebolag, hyresgäster vars hyresvärd är ett husbolag, en aktieägare eller ett bolag som investerar i hyresbostäder samt boende i bostadsrättshus och statligt stödda hyreshus. I fråga om slutförbrukare som inte har något avtalsförhållande med energiproducenten är det fråga om att förbättra rätten till information. 

Syftet med regleringen är att förbättra kundskyddet. Kunder bör ha tillgång till klar och otvetydig information om sina rättigheter. Införandet av grundläggande avtalsenliga rättigheter kan bidra till bland annat korrekt förståelse av utgångspunkten för kvaliteten i de tjänster som leverantören erbjuder i avtalet, inbegripet den levererade energins kvalitet och egenskaper. Det kan dessutom bidra till att minimera dolda eller extra kostnader till följd av att antingen uppgraderade eller nya tjänster införs efter avtalets undertecknande utan att kunden tydligt förstår och godkänner detta. Dessa tjänster kan bland annat avse energi som levereras, mätnings- och faktureringstjänster, inköp och installation eller tilläggs- och underhållstjänster och kostnader med anknytning till nätet, mätanordningar, lokal värme- eller kylutrustning. I artikeln föreskrivs också en skyldighet för leverantörer att vid s.k. planerad bortkoppling ge slutkunden tillräcklig information om alternativa åtgärder, såsom möjligheter till stöd för att undvika bortkoppling eller system för förskottsbetalning. 

Ingående av avtal om värme, kyla eller varmvatten för hushållsbruk

Enligt artikel 21.2 i direktivet ska slutkunder ha rätt till ett avtal med sin leverantör, som anger de uppgifter som anges närmare i direktivet. (bland annat parterna i avtalet, de tjänster som tillhandahålls, avtalets löptid, villkor för ändring och uppsägning av avtalet). Leverantörernas villkor ska vara skäliga och ska tillhandahållas slutkunder i förväg. Att tillhandahålla villkor i förväg torde avse att de tillhandahålls innan avtalet ingås; i direktivet anges ingen exakt tidsfrist för detta. Slutkunder och slutförbrukare ska ges en sammanfattning av de viktigaste avtalsvillkoren, inbegripet priser och tariffer, på ett begripligt sätt och uttryckt på ett kortfattat och enkelt språk. I ledet definieras inte närmare vilka de viktigaste avtalsvillkoren är utöver priser och tariffer. Till skillnad från de uppgifter som avses ovan, som ska lämnas innan avtalet ingås, torde denna upplysningsskyldighet bli tillämplig efter det att ett avtal om till exempel fjärrvärme har ingåtts.  

Slutkunder ska ges en kopia av avtalet och på ett transparent sätt tillställas tydlig information om tillämpliga priser, tariffer och standardvillkor för tillgång till och utnyttjande av tjänster avseende värme, kyla och varmvatten för hushållsbruk. Leverantören behöver inte lämna informationen till slutförbrukarna. Medlemsstaterna ska besluta vem som ska vara ansvarig för att på begäran, på lämpligt sätt och utan kostnad ge den information som avses i denna punkt till de slutförbrukare som inte har något direkt eller individuellt avtal med en leverantör. I Finland är sådana slutförbrukare till exempel aktieägare eller hyresgäster som bor i aktielägenhet i ett bostadsaktiebolaget. Bestämmelsen torde tolkas så att slutkunden (till exempel husbolaget) som grundregel inte har någon upplysningsskyldighet i fråga om de uppgifter och villkor som hänför sig till exempel till ett fjärrvärmeavtal, varken före eller efter avtalet ingås. Den för direktivets verkställighet nödvändiga skyldigheten att på begäran, på lämpligt sätt och utan kostnad ge information kan i ett bostadsaktiebolags fall i praktiken åläggas antingen fjärrvärmebolagen eller slutkunden. Det kan vara motiverat att upplysningsskyldigheten åläggs slutkunder, såsom husbolag, eftersom dessa i typiska fall redan har en regelbunden informationsverksamhet gentemot delägare och boende i olika syften och i allmänhet har tillgång till relativt kompletta uppgifter om bolagets aktieägare och invånare.  

Ändring av avtal

Enligt artikel 21.3 ska slutkunder i god tid underrättas om varje avsikt att ändra avtalsvillkoren. Leverantörer ska på ett transparent och begripligt sätt underrätta sina slutkunder direkt om varje ändring av leveranspriserna och om skälen och villkoren för detta och ändringens omfattning, vid en lämplig tidpunkt som infaller senast två veckor eller, när det gäller hushållskunder, en månad innan ändringen träder i kraft. Slutkunder ska utan dröjsmål informera slutförbrukare om de nya villkoren.  

Bestämmelsen om information till slutförbrukare avviker från 2 punkten såtillvida att skyldigheten att upplysa om ”de nya villkoren” har ålagts slutkunden. I finländska husbolag torde bestämmelsen innebära att bostadsaktiebolaget ska informera aktieägare och hyresgäster som bor i dess aktielägenheter om ändringar i fjärrvärmeavtalet. Hyreshussamfund och sammanslutningar som äger bostadsrättshus ska informera hyresgäster och bostadsrättshavare på motsvarande sätt. 

Tillhandahållande av olika betalningssätt

Enligt artikel 21.4 i direktivet ska leverantörer erbjuda slutkunder ett brett val av betalningssätt. Dessa betalningssätt får inte medföra oskälig diskriminering mellan kunder. Alla skillnader i avgifter som kan hänföras till betalningssätt eller system för förskottsbetalning ska vara objektiva, icke-diskriminerande och proportionella och får inte överstiga betalningsmottagarens direkta kostnader för användningen av ett visst betalningssätt eller system för förskottsbetalning, i enlighet med artikel 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2366 (Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2366 om betaltjänster på den inre marknaden, om ändring av direktiven 2002/65/EG, 2009/110/EG och 2013/36/EU samt förordning (EU) nr 1093/2010 och om upphävande av direktiv 2007/64/EG). Enligt artikel 21.5 ska hushållskunder som har tillgång till system för förskottsbetalning inte missgynnas på grund av dessa system. 

Allmänna villkor

I enlighet med artikel 21.6 i direktivet ska de allmänna villkor som erbjuds slutkunder och slutförbrukare vara skäliga och transparenta, och tillhandahållas på ett klart och otvetydigt språk. De får inte heller omfatta hinder för kundernas utövande av sina rättigheter som inte följer direkt av avtalet, såsom alltför omfattande avtalshandlingar. Slutförbrukare ska på begäran få tillgång till dessa allmänna villkor. Slutkunder och slutförbrukare ska skyddas mot oskäliga eller vilseledande försäljningsmetoder och slutkunder med funktionsnedsättning ska förses med all relevant information om sina avtal med leverantören i tillgängliga format.  

Klagomål

Enligt artikel 21.7 i direktivet ska slutkunder och slutförbrukare ha rätt till en god standard både i fråga om tillhandahållandet av tjänster och hanteringen av klagomål från leverantörernas sida. Leverantörer ska hantera klagomål på ett enkelt, rättvist och snabbt sätt. 

Eftersom parterna i ett avtal om till exempel distribution av fjärrvärme är fjärrvärmebolaget och den fastighetsägare som är kund, till exempel ett husbolag, kan knappast slutförbrukarnas i artikel 21.7 avsedda rätt till en god standard i fråga om tillhandahållandet av tjänster och hanteringen av klagomål innebära att till exempel en aktieägare eller hyresgäst som bor i ett bostadsaktiebolags aktielägenhet har någon särskild reklamationsrätt för fel i fjärrvärmeavtalet. Hänvisningen till slutförbrukare i artikel 21.7 torde avse det att slutkunder ska ha möjlighet att reklamera, också för slutförbrukares räkning. 

Behöriga myndigheter

Enligt artikel 21.8 i direktivet ska behöriga myndigheter säkerställa att de konsumentskyddande åtgärder som fastställs i direktivet tillämpas. De behöriga myndigheterna ska agera oberoende av eventuella marknadsintressen. 

Bortkoppling

Enligt direktivets artikel 21.9 ska slutkunder som berörs av planerad bortkoppling få lämplig information om alternativa åtgärder i tillräckligt god tid i förväg och senast en månad före den planerade bortkopplingen, och utan extra kostnad. Vad som avses med planerad bortkoppling framgår varken av direktivet eller av förarbetena till det. Planerad bortkoppling kan dock antas hänvisa till situationer där leveransen av värme, kyla eller varmvatten för hushållsbruk avbryts under avtalets giltighetstid på grund av till exempel betalningssvårigheter eller andra avtalsbrott från kundens sida. Denna tolkning underbyggs av att den engelskspråkiga termen ”planned disconnection” i en i stort sett likalydande artikel i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU, nedan elmarknadsdirektivet , motsvaras av ”sähkönjakelun keskeyttäminen” i direktivets finska version, vilket på svenska betyder avbrytande av eldistributionen.  

2.5  Mekanismer för tvistlösning utanför domstol

Artikel 22 innehåller bestämmelser om information och medvetandehöjande. Artikeln innehåller bestämmelser bland annat om att information om energieffektivitet ska vara tillgänglig, att effektiv energianvändning ska främjas och möjliggöras och att stödjande ramar ska upprättas för marknadsaktörer, inklusive gemensamma kontaktpunkter samt mekanismer för tvistlösning utanför domstol. I Finland genomförs de åtgärder som artikeln förutsätter huvudsakligen inom ramen för energirådgivning och andra icke-lagstadgade åtgärder. För att införa bestämmelsen om att säkerställa tvistlösningsmekanismer utanför domstol krävs dock lagstiftningsåtgärder. 

Enligt artikel 22.8 i direktivet ska slutkunder, slutförbrukare, personer som påverkas av energifattigdom, utsatta kunder och, om tillämpligt, personer som bor i subventionerade bostäder, ha tillgång till enkla, rättvisa, transparenta, oberoende, ändamålsenliga och effektiva mekanismer för tvistlösning utanför domstol för att lösa tvister som rör rättigheter och skyldigheter som föreskrivs i direktivet. Som exempel på sådana mekanismer nämns en energiombudsman, ett konsumentorgan eller en tillsynsmyndighet. Om slutkunden är en konsument enligt definitionen i artikel 4.1 a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/11/EU om alternativ tvistlösning vid konsumenttvister och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och direktiv 2009/22/EG ( direktivet om alternativ tvistlösning ) ska dessa mekanismer för tvistlösning utanför domstol uppfylla de krav som anges i det direktivet. Mekanismer för tvistlösning utanför domstol som redan finns får användas för detta ändamål, förutsatt att de är lika effektiva.  

Enligt artikel 22.8 ska medlemsstaterna vid behov säkerställa att alternativa tvistlösningsorgan samarbetar för att tillhandahålla enkla, rättvisa, transparenta, oberoende, ändamålsenliga och effektiva mekanismer för tvistlösning utanför domstol vid tvister som uppstår rörande produkter eller tjänster som är kopplade till, eller kombinerade med, en produkt eller tjänst som omfattas av energieffektivitetsdirektivet. Det ska vara obligatoriskt för företag att delta i mekanismer för tvistlösning utanför domstol för hushållskunder, om inte medlemsstaten kan visa kommissionen att andra mekanismer är lika ändamålsenliga.  

Bestämmelsen ger nationellt handlingsutrymme i valet av mekanism för tvistlösning samt i form av möjligheten att använda mekanismer för tvistlösning som redan finns i medlemsstaten, förutsatt att de är lika effektiva som de mekanismer som avses i artikel 22.8. 

2.6  Energieffektiv värme och kyla

I artikel 26 fastställs kriterier för ett effektivt system för fjärrvärme och fjärrkyla. För att betecknas som effektivt måste ett system uppfylla kriterierna. Dessa utgår från produktionsmetod och styr till att stegvis öka andelen förnybar energi och spillvärme som går in i fjärrvärmenätet. Artikeln innehåller ett handlingsutrymme som tillåter medlemsstaterna att som alternativ till kriterierna baserade på produktionsmetod tillämpa kriterier baserade på specifika utsläpp. Dessa består av successivt skärpta maximimängder växthusgasutsläpp per enhet värme eller kyla som levereras till kunderna. 

Artikeln innehåller även bestämmelser om användning av fossila bränslen. När ett system för fjärrvärme och fjärrkyla avsett att betecknas som effektivt byggs får inte eventuella nya värmekällor i systemet använda några fossila bränslen när systemet tas i drift. Vid betydande uppgradering av försörjningsenheterna i ett effektivt system får inte användningen av fossila bränslen i de befintliga enheterna öka jämfört med ett genomsnitt av årsförbrukningen under de föregående tre kalenderåren med full drift före uppgraderingen. Fossila bränslen får inte användas som nya värmekällor i ett system betecknat som effektivt. Undantaget är naturgas, som får användas fram till 2030.  

När ett befintligt system för fjärrvärme och fjärrkyla i vilket den totala utgående värmen och kylan överstiger 5 megawatt inte uppfyller kriterierna för att betecknas som effektivt, ska operatören utarbeta en plan för att säkerställa att systemet uppfyller kriterierna. Målet är effektivare användning av primärenergi samt att minska distributionsförlusterna och öka andelen förnybar energi eller spillvärme och spillkyla inom värme- och kylförsörjningen. Så länge systemet inte uppfyller kriterierna ska planen förnyas vart femte år. Planen ska godkännas av den behöriga myndigheten.  

För att bedöma huruvida det är ekonomiskt genomförbart att öka energieffektiviteten för värme- och kylförsörjning föreskrivs i artikeln en skyldighet att utföra en kostnads–nyttoanalys på anläggningsnivå i enlighet med bilaga XI till direktivet. Skyldigheten gäller termiska elproduktionsanläggningar på över 10 megawatt, för att utvärdera möjligheten att driva anläggningen som en högeffektiv kraftvärmeanläggning, industrianläggningar på över 8 megawatt, för att bedöma utnyttjandet av spillvärme, tjänsteanläggningar på över 7 megawatt för att bedöma utnyttjandet av spillvärme och datacentraler på över 1 megawatt för att bedöma utnyttjandet av spillvärme.  

2.7  Energieffektivitet vid offentlig upphandling

Syftet med artikel 7 är att upphandlande myndigheter och enheter ska föregå med gott exempel genom att fatta upphandlingsbeslut baserade på hög energiprestanda och vid tilldelning av byggentreprenader, varukontrakt och tjänstekontrakt tillämpa principen om energieffektivitet först. Skyldigheterna avseende köp och hyra av byggnader beskrivs i avsnitt 2.2. I denna punkt beskrivs också den i artikel 29 föreskrivna skyldigheten för offentliga organ att bedöma huruvida energitjänsteavtal kan tillämpas vid reparation av byggnader som de äger. 

I artikel 7 och bilaga IV till direktivet föreskrivs de krav avseende energiprestanda som upphandlande myndigheter och enheter ska iaktta när de tilldelar upphandlingskontrakt och koncessioner till ett värde som är lika med eller högre än EU-tröskelvärdena, såvida detta inte är tekniskt genomförbart. Vid tilldelning av sådana kontrakt och koncessioner åläggs upphandlande myndigheter och enheter dessutom att tillämpa principen om energieffektivitet först.  

I bilaga IV till direktivet finns bestämmelser om energieffektivitetskrav vid offentlig upphandling som upphandlande myndigheter och enheter ska beakta i upphandlingsförfaranden som gäller upphandlingskontrakt och koncessioner.  

Kraven i bilagan är följande: 

a) I fråga om produkter som omfattas av en delegerad akt som antagits med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1369 om fastställande av en ram för energimärkning och om upphävande av direktiv 2010/30/EU, nedan förordningen om energimärkning , av Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/30/EU om märkning och standardiserad produktinformation som anger energirelaterade produkters användning av energi och andra resurser, nedan energimärkningsdirektivet , eller av en relaterad genomförandeakt från kommissionen, får endast sådana produkter köpas som hör till de två högsta i betydande grad utnyttjade energieffektivitetsklasserna.  

b) I fråga om produkter som inte omfattas av led a men som omfattas av en delegerad förordning enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/125/EG om upprättande av en ram för att fastställa krav på ekodesign för energirelaterade produkter, nedan ekodesigndirektivet , får endast sådana produkter köpas som uppfyller de riktvärden för energieffektivitet som anges i den delegerade förordningen för produktgruppen i fråga.  

c) I fråga om produkter eller tjänster som omfattas av unionens kriterier för grön offentlig upphandling eller tillgängliga motsvarande nationella kriterier, med relevans för produktens eller tjänstens energieffektivitet, ska upphandlande myndigheter och enheter göra sitt bästa för att endast köpa produkter och tjänster som uppfyller åtminstone de centrala tekniska specifikationer som fastställs i relevanta kriterier för unionens gröna offentliga upphandling eller tillgängliga motsvarande nationella kriterier, bland annat för datacentraler, serverrum och molntjänster, vägbelysning och trafiksignaler, och datorer, bildskärmar, datorplattor och smarttelefoner. 

d) Upphandlande myndigheter och enheter ska endast köpa däck som uppfyller kriterierna för den högsta klassificeringen för drivmedelseffektivitet, enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2020/740 om märkning av däck med avseende på drivmedelseffektivitet och andra parametrar, om ändring av förordning (EU) 2017/1369 samt om upphävande av förordning (EG) nr 1222/2009, nedan förordningen om märkning av däck , vilket inte ska förhindra offentliga organ att köpa däck med högsta klassificering för väggrepp på vått underlag eller klassificering för externt däck- och vägbanebuller av säkerhetsskäl eller för allmänhälsan.  

e) I anbudsförfrågningar som gäller tjänsteupphandlingskontrakt ska det krävas att tjänsteleverantörer endast använder produkter som uppfyller leden a, b och d vid leverans av tjänsterna i fråga. Detta krav ska endast gälla nya produkter som köpts in av tjänsteleverantörer helt eller delvis i syfte att tillhandahålla tjänsten i fråga. 

Skyldigheterna ska inte tillämpas om tillämpningen skulle äventyra allmän säkerhet eller hindra insatser mot nödsituationer som gäller folkhälsan. Försvarsmaktens kontrakt ska omfattas av skyldigheterna endast i den utsträckning som deras tillämpning inte kommer i konflikt med försvarsmaktens natur och huvudsakliga syfte. Skyldigheterna ska inte tillämpas på kontrakt om leverans av militär utrustning enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/81/EG om samordning av förfarandena vid tilldelning av vissa kontrakt för byggentreprenader, varor och tjänster av upphandlande myndigheter och enheter på försvars- och säkerhetsområdet och om ändring av direktiven 2004/17/EG och 2004/18/EG, nedan försvars- och säkerhetsdirektivet . Undantaget i artikel 7.1 i energieffektivitetsdirektivet omfattar sådana kontrakt för militär utrustning som avses i försvars- och säkerhetsdirektivet. På basis av sin ordalydelse gäller undantaget endast upphandling av försvarsmateriel enligt vad som avses i 5 § 2 mom. 1 punkten och 4 mom. i lagen om offentlig försvars- och säkerhetsupphandling (1531/2011), inte all i den lagen avsedd upphandling.  

I artikeln föreskrivs också en skyldighet att säkerställa att upphandlande myndigheter och enheter bedömer om det är genomförbart att ingå långsiktiga avtal om energiprestanda när de upphandlar tjänstekontrakt med betydande energiinslag. 

För kontrakt av ett värde som är lika med eller över tröskelvärdena föreskrivs en skyldighet att göra informationen om kontraktets energieffektivitetseffekter allmänt tillgänglig.  

Artikeln medger ett nationellt handlingsutrymme i form av möjligheten att nationellt bestämma vissa krav som avser upphandlingsförfarandena. Vid upphandling av ett produktpaket får den samlade energieffektiviteten ges företräde framför energieffektiviteten hos enskilda produkter inom paketet om de skulle köpas enskilt. När de ingår offentliga kontrakt och koncessioner får upphandlande myndigheter och enheter vid behov ta hänsyn till bredare hållbarhetsaspekter, sociala aspekter och aspekter kopplade till miljö och cirkulär ekonomi i sin upphandlingspraxis i syfte att uppnå unionens mål avseende minskade koldioxidutsläpp. 

Artikel 29 har som syfte att främja energitjänstemarknaden. I fråga om offentliga sektorn är syftet att öka användningen av energitjänsteavtal i offentliga organs investeringar. När det är tekniskt och ekonomiskt genomförbart ska offentliga organ använda energitjänsteavtal när de renoverar av byggnader som de äger. När de renoverar byggnader som inte är bostadshus och vars nettoarea överstiger 750 m² ska offentliga organ bedöma om det är genomförbart att använda energitjänsteavtal. 

2.8  Datacentraler

För att främja en hållbar utveckling för datacentraler behöver hållbarhetsindikatorer tas fram för dem. I detta syfte ska datacentraler rapportera data av relevans för deras energiprestanda, vattenfotavtryck och efterfrågeflexibilitet. I artikel 12 föreskrivs en skyldighet för datacentraler att offentliggöra data för framtagning av hållbarhetsindikatorer. Med stöd av bemyndigandet i artikel 33.3 i direktivet har kommissionen antagit en delegerad förordning (EU) 2024/1364 om den första delen av inrättandet av ett gemensamt unionssystem för bedömning av datacentraler. Enligt artikel 33.3 ska kommissionen anta delegerade akter för att komplettera direktivet genom att inrätta ett gemensamt unionssystem för att bedöma hållbarheten för datacenter belägna på unionens territorium. Datacentraler ska årligen rapportera de uppgifter och centrala prestandaindikatorer som anges i bilagorna I och II till den delegerade förordningen till en databas som förs av kommissionen.  

I artikel 26 föreskrivs en skyldighet att utnyttja spillvärmen från datacentraler vars totala energitillförselnivå överstiger 1 megawatt. Spillvärmen ska utnyttjas såvida datacentralen inte kan visa att det inte är tekniskt eller ekonomiskt genomförbart. Bedömningen av den ekonomiska genomförbarheten ska påvisas med hjälp av en kostnadsnyttoanalys.  

2.9  Effektiv överföring, omvandling och distribution av energi

I artikel 27 föreskrivs skyldigheter som gäller beaktande av energieffektivitet och tillämpning av principen om energieffektivitet först. Skyldigheterna gäller nationella energitillsynsmyndigheter och de systemansvariga för el- och naturgassystemen. Dessutom innehåller artikeln och i bilagorna XIII och XIV till direktivet krav avseende energieffektivitet inom nätdrift, nätplanering och nättariffer. 

De nationella energitillsynsmyndigheterna ska tillämpa principen om energieffektivitet först vid genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/73/EG om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas och om upphävande av direktiv 2003/55/EG, nedan naturgasmarknadsdirektivet , och beslut enligt elmarknadsdirektivet om drift av gas- och elinfrastruktur, inklusive beslut om nättariffer. Utöver principen om energieffektivitet först kan myndigheterna beakta kostnadseffektivitet, systemets effektivitet och leveranssäkerhet samt marknadsintegration samtidigt som Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/943 om den inre marknaden för el och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 715/2009 om villkor för tillträde till naturgasöverföringsnäten och om upphävande av förordning (EG) nr 1775/2005 tryggas.  

Medlemsstaterna ska säkerställa att de systemansvariga för överföringssystemen och distributionssystemen tillämpar principen om energieffektivitet först i samband med sina beslut om nätplanering och nätutveckling och investeringsbeslut. Nationella myndigheter ska kontrollera att principen tillämpas och att man i de metoder som används av de systemansvariga för överföringssystemen och distributionssystemen bedömer alternativ i kostnadsnyttoanalysen och beaktar de fördelar i vidare bemärkelse av energieffektivitetslösningar, efterfrågeflexibilitet och investeringar i tillgångar som bidrar till att begränsa klimatförändringarna. Myndigheterna ska också kontrollera att de systemansvariga tillämpar principen om energieffektivitet först när de godkänner, kontrollerar eller övervakar deras projekt och nätutvecklingsplaner i enlighet med naturgasmarknadsdirektivet och elmarknadsdirektivet. Nationella tillsynsmyndigheter får tillhandahålla metoder och vägledning om hur alternativ ska bedömas i kostnads–nyttoanalysen i nära samarbete med systemansvariga för överföringssystem och systemansvariga för distributionssystem, som kan bidra med viktig teknisk expertis. 

Medlemsstaterna ska säkerställa att systemansvariga för överföringssystem och distributionssystem övervakar och kvantifierar den totala volymen av nätförluster och, där det är tekniskt och ekonomiskt genomförbart, optimerar näten och förbättrar nätens effektivitet. Systemansvariga ska rapportera dessa åtgärder och de energibesparingar som väntas till följd av minskade nätförluster till energitillsynsmyndigheten. Medlemsstaterna ska säkerställa att de systemansvariga för överföringssystem och distributionssystem analyserar åtgärder för förbättrad energieffektivitet när det gäller deras befintliga överföringssystem eller distributionssystem för gas eller el och att de förbättrar energieffektiviteten i infrastrukturens utformning och drift, särskilt genom utveckling av smarta nät. De systemansvariga ska uppmuntras till att utveckla innovativa lösningar för att förbättra energieffektiviteten i systemen. 

Nationella energitillsynsmyndigheter ska i de årliga rapporter som utarbetas i enlighet med elmarknadsdirektivet och naturgasmarknadsdirektivet ha med ett särskilt avsnitt om framstegen i fråga om energieffektivitetsförbättringar i gas- och elinfrastruktur.  

Syftet med artikel 27 är att öka potentialen för energibesparingar vid överföring och distribution av el och att främja utvecklingen av ett energieffektivt elnät. Också när det gäller naturgas är syftet med direktivet att styra överföringen och distributionen mot ökad effektivitet. Naturgasens betydelse, försörjningsgrad och territoriella täckning varierar dock mycket mellan medlemsstaterna. Nationella tillsynsmyndigheter är bäst lämpade för att övervaka och styra systemets utveckling mot ökad effektivitet. Enheter som det europeiska nätverket av systemansvariga för överföringssystemen för gas kan ge värdefulla bidrag till, och bör stödja sina medlemmar i, genomförandet av energieffektivitetsåtgärder. 

Även med en snabb ökning av produktionen av förnybar el kan energieffektivitet minska behovet av ny kraftproduktionskapacitet och kostnaderna för lagring, överföring och distribution. Syftet med artikeln är att främja förbättrad energieffektivitet vid överföring av gas och el, särskilt inom nätutveckling och i beslut som gäller gas- och elinfrastruktur. Dessutom är syftet med artikeln att de systemansvariga för överförings- och distributionssystemen för gas och el ska övervaka den totala volymen av nätförluster samt optimera näten och förbättra energieffektiviteten inom planering och drift, särskilt med avseende på införandet av smarta nätlösningar. 

3.1  Principen om energieffektivitet först

De skyldigheter som föreskrivs i artikel 3 i direktivet är i huvudsak nya. Dock är medlemsstaterna redan ålagda att beakta principen om energieffektivitet först i sina integrerade nationella energi- och klimatplaner. Den skyldigheten föreskrivs i artikel 3.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1999 om styrningen av energiunionen och av klimatåtgärder samt om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 663/2009 och (EG) nr 715/2009, Europaparlamentets och rådets direktiv 94/22/EG, 98/70/EG, 2009/31/EG, 2009/73/EG, 2010/31/EU, 2012/27/EU och 2013/30/EU samt rådets direktiv 2009/119/EG och (EU) 2015/652 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 525/2013, nedan förordningen om styrningen av energiunionen .  

Kommissionens rekommendationer, förstudier och förslag innehåller olika exempel på lösningar för att beakta principen om energieffektivitet först vid planering, i politiska åtgärder och större investeringar, på elmarknaden samt inom produktion och distribution av energi. Den arbetsgrupp som beredde genomförandet av direktivet eftersträvade att få en överblick över vad som redan har gjorts i Finland, vilka av de föreslagna lösningarna som inte är lämpliga för Finland i nuläget eller över huvudtaget, och vad som kan göras i form av nya lösningar. Dessutom intervjuades aktörer i olika branscher om målen med principen om energieffektivitet först och genomförandet av principen samt eventuella konflikter och hinder vid genomförandet.  

Enligt arbetsgruppen gav utredningen vid handen att principen om energieffektivitet först redan tillämpas i mycket omfattande utsträckning i Finland. Finland har sedan länge satsat på energieffektivitet och energisnålhet och dessa främjas över hela samhällsfältet med hjälp av ett brett urval metoder. De frivilliga energieffektivitetsavtalen är ett exempel på en central politisk åtgärd som har använts sedan 1997 och som redan i nuläget tillämpas i bred omfattning för att bedöma och främja energieffektivitet i företagens och kommunernas normala verksamhet. Även om energieffektivitet redan nu beaktas i omfattande utsträckning i olika planeringsbeslut, politiska beslut och betydande investeringsbeslut, förutsätter införlivandet av skyldigheterna enligt artikeln att energieffektivitetslagen (1429/2014) ses över. 

3.2  Skyldigheter som gäller offentliga sektorn

Offentliga sektorns energiförbrukning

I artikel 5 i direktivet föreskrivs en skyldighet för offentliga organ att minska sin sammanlagda slutliga energiförbrukning med 1,9 procent årligen och en därtill anknytande skyldighet att upprätta ett grundscenario för energiförbrukningen 2021. Båda skyldigheter är nya. Energieffektivitetslagen innehåller inga bestämmelser om rapportering av offentliga sektorns energiförbrukning. Särskilt i fråga om byggnader finns det bestämmelser med krav på övervakning av förbrukning annanstans i lag, bland annat i lagen om utrustande av byggnader med laddningspunkter för elfordon och beredskap för sådana laddningspunkter samt system för automation och styrning (733/2020), i bygglagens (751/2023) 37 § som gäller energiprestanda, i energieffektivitetslagen i fråga om mätning och fakturering av värme och kyla samt i elmarknadslagen (588/2013) och naturgasmarknadslagen (587/2017) i fråga om mätning av el och gas. 

Enligt statistiken Energianskaffning och -förbrukning som förs av Statistikcentralen uppgick den slutliga energiförbrukningen i Finland till totalt 307 terawattimmar år 2021. Energianskaffning och -förbrukning – Statistikcentralen () stat.fi Huvudparten av offentliga sektorns energiförbrukning låg inom sektorerna uppvärmning av byggnader och samfärdsel. Det publiceras ingen statistik om energiförbrukningen i byggnader som ägs och används av offentliga organ. I den officiella energistatistiken Energi 2022 ( stat.fi) är offentliga organs byggnader sammanslagna med kommersiella byggnader. Denna statistik är i huvudsak kalkylbaserad och bygger på insamlade data om energiutbud, inte energiförbrukning. Därför kan statistiken inte delas upp enligt byggnadstyp.  

Energianvändningen inom servicesektorn omfattar både offentlig och privat service. År 2021 utgjorde affärsfastigheter den största golvytan inom sektorn (31,0 miljoner m²). Det fanns också ett stort antal lager (25,1 miljoner m²) och kontor (20,1 miljoner m²) som användes av både den privata och den offentliga sektorn. I offentliga sektorn hade undervisningsbranschen den största fastighetsytan (22,4 miljoner m²), vilket var dubbelt så mycket som vårdbranschen. Inom servicesektorn uppgick den slutliga energiförbrukningen till 36 terawattimmar, det vill säga cirka 12 procent av den slutliga förbrukningen. Energiförbrukningen för uppvärmning av servicebyggnader (offentlig och privat service) uppgick till 21 terawattimmar. Sektorns elförbrukning uppgick till 18 terawattimmar.  

Totalt 147 kommuner och 12 samkommuner och välfärdsområden har anslutit sig till den löpande perioden (2017–2025) för kommunsektorns energieffektivitetsavtal (KETS). Invånarantalet i de kommuner som anslutit sig till avtalet utgör totalt 83 procent av Finlands befolkning. Den slutliga energiförbrukning som anslutits till energieffektivitetsavtalet uppgår till 7 331 gigawattimmar. Inom ramen för den rapportering som utgör ett led i energieffektivitetsavtalet är kommunerna skyldiga att anmäla ändringar i den fastighetsyta som omfattas av avtalet samt den slutliga energiförbrukningen efter ändringarna. År 2022 uppgick den slutliga energiförbrukningen i de 134 kommuner som då omfattades av kommunsektorns energieffektivitetsavtal till 6 734 gigawattimmar. Kommunsektorns energieffektivitetsavtal omfattar för närvarande ingen rapportering av kommunens slutliga energiförbrukning eller något minskningsmål avseende denna, utan det som eftersträvas är bättre energieffektivitet i form av energibesparingar. 

Krav på regionala och lokala myndigheters planer

Kravet i artikel 5 på att lokala och regionala myndigheters långsiktiga planering ska innefatta energieffektivitetsåtgärder är nytt i lag. Det lagstadgade långsiktiga planeringsverktyget i kommunerna är kommunstrategin enligt 37 § i kommunallagen (410/2015), i vilken kommunerna åläggs att ta hänsyn till en bred uppställning av faktorer av relevans för kommunens uppgifter och ekonomi. För välfärdsområdena är det motsvarande planeringsverktyget välfärdsområdesstrategin (41 § i lagen om välfärdsområden 611/2021). Som exempel på planer som omfattas av skyldigheten enligt artikel 5 nämns i direktivet planer för minskning av koldioxidutsläpp och planer för hållbar energi. Innehållet i de lagstadgade strategier som utarbetas på lokal och regional nivå är med andra ord mer omfattande och allmänt än i de planeringsverktyg som avses i artikel 5. 

På lokal nivå har kommunerna tidigare kunnat inkludera energieffektivitetsåtgärder i den kommunala klimatplanen enligt klimatlagen (423/2023). Den lagstadgade skyldighet som gällde kommunala klimatplaner upphävdes genom lag 896/2024 om ändring av klimatlagen. I kommunerna förekommer dock frivillig planering med anknytning till klimatåtgärder. Det finns olika frivilliga system som stöder integreringen av energieffektivitetsåtgärder i regionala och lokala myndigheters verksamhet och den därtill syftande planeringen, till exempel kommunsektorns energieffektivitetsavtal (KETS) och nätverket Hinku för koldioxidneutrala kommuner och landskap. En kommunsyn avseende förnybar energi utförd enligt Motiva Oy:s modell är en åtgärd med hjälp av vilken kommuner kan kartlägga användningen av förnybar energi och planera därtill syftande åtgärder. 

Den i artikel 25 föreskrivna skyldigheten för kommuner med fler än 45 000 invånare att utarbeta en lokal värme- och kylplan är också ny i Finland. Syftet med bestämmelsen i direktivet är att främja användning av i synnerhet högeffektiv kraftvärme och högeffektiv fjärrvärme. Jämfört med många andra EU-medlemsstater har Finland utmärkta förutsättningar att uppnå målet. Skyldigheten omfattar de 25 största kommunerna i Finland. Med undantag av en kommun är alla dessa kommuner med i kommunsektorns energieffektivitetsavtal och med undantag av tre kommuner har de alla en klimatplan eller en motsvarande plan. Dessutom har de flesta kommuner gjort en kommunsyn avseende förnybar energi, och en betydande del av de kommuner som omfattas av skyldigheten ingår i nätverket av föregångarkommuner (Finnish Sustainable Communities, FISU) eller ligger geografiskt inom området för ett landskaps energiplan. Totalt 24 kommuner har ett kommunalt fjärrvärmebolag som har gjort upp handlingsplaner för utveckling av fjärrvärmen. 

Krav på byggnaders energiprestanda

Bestämmelserna i artikel 6 om årlig renovering av offentliga byggnader för att omvandlas till nollutsläppsbyggnader eller nära-nollenergibyggnader motsvarar delvis bestämmelserna om offentliga byggnader i det föregående energieffektivitetsdirektivet (2012/27/EU). Artikel 5 i det direktivet ålade medlemsstaterna att från och med den 1 januari 2014 säkerställa att 3 procent av den totala golvytan i uppvärmda och/eller kylda byggnader som ägs och utnyttjas av dess statliga myndigheter renoveras varje år för att uppfylla minst de minimikrav avseende energiprestanda som den har fastställt med tillämpning av artikel 4 i direktivet om byggnaders energiprestanda. Som alternativ strategi till att tillämpa punkterna 1–5 i artikel 5 har medlemsstaterna kunnat vidta andra kostnadseffektiva åtgärder i syfte att senast 2020 åstadkomma energibesparingar vilka, rapporterade på årsbasis, som minimum motsvarar de som uppnås genom en renoveringsmålet på 3 procent. 

I Finland har de krav som ställs på statliga myndigheters byggnader i det ursprungliga energieffektivitetsdirektivet genomförts genom alternativa åtgärder, utan lagstiftning. I enlighet med statens fastighetsstrategi har största delen av de byggnader som statens ämbetsverk och inrättningar innehar koncentrerats till Senatkoncernen. Som alternativ strategi har man använt ett energieffektivitetsavtal för fastigheter med verksamhetslokaler som ingåtts mellan Senatfastigheter och Puolustuskiinteistöt, i kombination med annan information som Senatfastigheter rapporterar årligen till Energimyndigheten. Räknat enligt definitionen i artikel 5 i det ursprungliga energieffektivitetsdirektivet har det byggnadsbestånd som statliga myndigheter äger och använder omfattat 237 byggnader med en sammanlagd yta på 884 000 kvadratmeter och en årlig energiförbrukning på 178 gigawattimmar. Den faktiska och giltiga besparing som Senatfastigheter uppnådde under perioden 2014–2020 uppgick sammanlagt till inemot 18 gigawattimmar. Besparingen byggde på tre åtgärder: tillämpning av belönings-sanktionsmodellen inom fastighetsskötsel (10 procent), energirenoveringar som en del av underhållet (38 procent) och ökad lokaleffektivitet (52 procent).  

I artikel 6 i det omarbetade energieffektivitetsdirektivet utvidgas skyldigheten från att gälla statliga myndigheter till att omfatta alla offentliga organ. Skyldigheten ändras också i viss utsträckning materiellt i förhållande till det ursprungliga energieffektivitetsdirektivet. I artikel 6 i det omarbetade direktivet föreskrivs det att minst 3 procent av den totala golvytan i uppvärmda och/eller kylda byggnader som ägs av offentliga organ renoveras varje år för att omvandlas till åtminstone nära-nollenergibyggnader eller nollutsläppsbyggnader i enlighet med artikel 9 i direktivet om byggnaders energiprestanda. Som alternativ till renoveringsskyldigheten tillåts fortsättningsvis alternativa strategier på villkor att man med dem uppnår en motsvarande årlig energibesparing i offentliga organs byggnader som den besparing som uppnås med hjälp av renovering.  

En alternativ strategi har beretts som ett led i genomförandet av energieffektivitetsdirektivet och beskrivs i arbetsgruppens slutrapport. Den alternativa strategin avses bygga på det nya energieffektivitetsavtalet för offentliga sektorn, som gäller perioden 2026–2035. Energieffektivitetsavtalet för offentliga sektorn är avsett att uppnå en bred förankring hos statliga aktörer, välfärdsområden och kommunsektorn. 

I artikel 6.5 i energieffektivitetsdirektivet föreskrivs en skyldighet att upprätta och publicera en förteckning över offentliga organs byggnader. Några sådana allmänt tillgängliga förteckningar har hittills inte funnits. Meningen är att skyldigheterna i fråga om en sådan byggnadsförteckning ska fullgöras genom att så långt möjligt utnyttja de gällande bestämmelserna om datasystemet för den byggda miljön Ryhti. Lagen om datasystemet för den byggda miljön (431/2023), som hör till miljöministeriets förvaltningsområde, trädde i kraft den 1 januari 2024. Lagen innehåller bestämmelser om datasystemet för den byggda miljön och om den offentliga informationstjänst som är ansluten till systemet. Datasystemets tjänster görs stegvis tillgängliga för allmänheten från och med 2024. https://ryhti.syke.fi/sv/information-om-systemet/tidtabell-och-utveckling/ 

Användning av energitjänsteavtal

Skyldigheten enligt artikel 29 i energieffektivitetsdirektivet – att bedöma om energitjänsteavtal kan användas vid renovering av byggnader med en nettoarea på över 750 m2 som ägs av offentliga organ och som inte är bostadshus – är ny. Finland har ingen gällande lagstiftning om sådana bedömningar. Skyldigheterna enligt det tidigare energieffektivitetsdirektivet (2012/27/EU) att främja energitjänstemarknaden och att uppmuntra och stödja offentliga sektorn till att använda energitjänster har i huvudsak fullföljts inom ramen för de projekt som Motiva Oy årligen utför inom energiarbetsprogrammet på uppdrag av Energimyndigheten och inom ramen för Energimyndighetens och arbets- och näringsministeriets arbete för främjande av energitjänster. Dessutom har skyldigheter avseende energitjänsteavtal tagits in i kommunsektorns energieffektivitetsavtal (2017–2025) och i det kommande energieffektivitetsavtalet för offentliga sektorn (2026–2035). 

3.3  Energiledningssystem och energibesiktningar

I energieffektivitetslagen föreskrivs en skyldighet för stora företag att utföra energibesiktningar. Med stort företag avses en fysisk eller juridisk person som bedriver ekonomisk verksamhet och som i sin tjänst har minst 250 anställda eller som har en årsomsättning som överstiger 50 miljoner euro och en balansomslutning som överstiger 43 miljoner euro. En obligatorisk energibesiktning av ett företag ska genomföras med minst fyra års mellanrum, och energibesiktningen ska omfatta en objektsbesiktning som inte får vara äldre än fyra år. Bestämmelser om hur energibesiktningar ska vara upplagda och vad de ska innehålla samt om hur informationen om besiktningen ska lämnas till myndigheten finns i energieffektivitetslagen och i förordningar utfärdade med stöd av den. I lagstiftningen ingår inga bestämmelser om den handlingsplan som ska fogas till energibesiktningen eller om hur överskridningar av energiförbrukningsgränsen ska rapporteras. 

När direktiv 2012/27/EU införlivades i finländsk lagstiftning valde man det tillvägagångssätt som direktivet möjliggjorde för ett lagstadgat system för energibesiktningar, det vill säga att besiktningar utförs av oberoende, kvalificerade experter. I Finland ska det vid energibesiktning av ett företag finnas en ansvarig person som har beviljats behörighet som ansvarig för energibesiktningen. Energimyndigheten svarar för ordnandet av utbildning och prov för ansvariga personer och för beviljandet av behörighet som ansvarig person. 

Energimyndigheten utövar tillsyn över att skyldigheten att utföra energibesiktningar fullgörs i de företag som omfattas av skyldigheten. Bestämmelser om genomförandet av tillsynen och om rätten till information inom ramen för den finns i energieffektivitetslagen. 

Det är inte obligatoriskt för stora företag att tillämpa ett energiledningssystemen eller att få det certifierat, men genom att införa ett certifierat energiledningssystem kan ett företag enligt energieffektivitetslagen befrias från skyldigheten att genomföra obligatorisk energibesiktning. Många företag har frivilligt infört ett energiledningssystem, såsom ISO 50001 eller ETJ +, eller ett miljöledningssystem, såsom ISO 14001, eller anslutit sig till ett frivilligt energieffektivitetsavtal. Företag har kunnat ersätta den obligatoriska energibesiktningen med dessa system eller en kombination av dem, det vill säga (1) certifiering enligt ISO 50001, (2) certifiering enligt ISO 14001 och certifierat ETJ+ eller (3) energieffektivitetsavtal och icke-certifierat ETJ+, och förbättra energieffektiviteten i företaget inom ramen för systemen i fråga.  

Stora företag som inte omfattas av den lagstadgade besiktningsskyldigheten kan utföra energibesiktningar frivilligt och ansöka om energistöd för det ändamålet. Via det energiarbetsprogram som Motiva Oy utför på uppdrag av Energimyndigheten genomförs åtgärder för att stödja och främja lagstadgad och frivillig energibesiktningsverksamhet samt energiledningssystem. I Finland har frivilliga energibesiktningar understötts sedan 1992 och sedan 1994 har sådana besiktningar främjats inom ramen för programmet för energibesiktningar. 

De nya skyldigheterna avseende energiledningssystem och energibesiktningar förutsätter att energieffektivitetslagen ändras. I lagen behövs bestämmelser om den nya skyldigheten att införa ett certifierat energiledningssystem och om möjligheterna till befrielse från skyldigheten. Det ändrade tillämpningsområdet för energibesiktningsskyldigheten förutsätter att de bestämmelser som gäller skyldigheten och definitionen av företag som omfattas av skyldigheten ses över. Dessutom behövs en ny bestämmelse om företagets anmälningsskyldighet när den föreskrivna energiförbrukningsgränsen överskrids. I lagen behövs också en bestämmelse om den handlingsplan som ska åtfölja besiktningen. För att genomföra bilaga VI till energieffektivitetsdirektivet krävs smärre ändringar i bestämmelsen om minimikraven vid energibesiktning i ett företag. Bestämmelserna om befrielse från besiktningsplikt behöver ses över. Dessutom behövs en översyn av bestämmelserna om tillsyn för att förtydliga regleringen av de metoder genom vilka Energimyndigheten utövar sin tillsyn.  

3.4  Avtal om detaljförsäljning av värme och kyla

Av medlemmarna i Finsk Energiindustri rf uppgick antalet värmeförsäljare till 109 år 2022 och deras kundunderlag omfattade mer än 160 000 kunder. Av dessa var cirka 120 000 bostadshuskunder och av dem cirka 70 000 småskaliga kunder. Som småskaliga kunder räknas enbostadshus, tvåbostadshus samt fristående bostadsbyggnader som kan jämställas med småhus. Småskaliga kunder som har ett avtalsförhållande med en värmeförsäljare är i allmänhet privatpersoner. De är följaktligen också konsumenter. 

Bioenergi rf är ett annat viktigt konsortium av värmeproducenter; deras kundantal är dock i regel mindre än hos medlemmarna i Finsk Energiindustri rf. Bioenergi rf har 247 företags- och organisationsmedlemmar och 118 personmedlemmar (enligt uppgifter 01/2025. Källa: Bioenergi rf:s webbplats). Dess medlemmar är verksamma bland annat inom produktion och logistik i sektorn bioenergi samt som användare av bioenergi, bioraffinaderier, producenter av biodrivmedel för trafiken, användare av energitorv, producenter av myrbiomassa och tillhandahållare av koldioxidnegativa tjänster. Den viktigaste kunden är oftast kommunen. Ungefär en tredjedel av anläggningarna är regionala värmeverk, resten är anläggningar som försörjer enskilda fastigheter. Av anläggningarna som försörjer enskilda fastigheter används ungefär hälften för uppvärmning av skolor, hälften för uppvärmning av privata fastigheter. 

Arbetseffektivitetsföreningen rf för en årlig förteckning över värmeföretagare. Antalet anläggningar som drivs av värmeföretagare och som är upptagna i föreningens databas har under de senaste åren stabiliserats till cirka 600. År 2023 uppgick antalet anläggningar till 602. År 2024 var 241 företag upptagna i registret. 

Den gällande energieffektivitetslagen innehåller bestämmelser om de rättigheter som slutkunder och slutförbrukare av värme och kyla har gentemot energidetaljisten när det är fråga om tillhandahållande av mätare för slutkunder av fjärrvärme och fjärrkyla, installation av värmeenergimätare på fastigheter, tillhandahållande av handledning vid installation av mätare, fakturering för fjärrvärme och fjärrkyla och förbruknings- och faktureringsuppgifter. Bestämmelserna motsvarar regleringen i det tidigare energieffektivitetsdirektivet (2012/27/EU). Det omarbetade direktivet innehåller inga ändringar i fråga om dem. Nationellt har det inte utfärdats några bestämmelser om andra rättigheter eller skyldigheter som slutkunder eller slutförbrukare av värme eller kyla har. 

Krav som gäller leverantörens avtalsvillkor

Enligt artikel 21.2 i energieffektivitetsdirektivet ska leverantörernas villkor i värme- och kylavtal vara skäliga. Vad som avses med skäliga villkor och vilka omständigheter som bör beaktas för att säkerställa att villkor är skäliga definieras inte närmare, varken i direktivet eller i skälen till direktivet. Av den fåordiga ordalydelsen i direktivet är det dessutom svårt att dra slutsatser om vilka påföljderna kan vara i situationer där kravet inte har iakttagits. Finsk avtalsrätt omfattar ingen sådan specifik bedömning av villkors ”skälighet” som skulle motsvara omnämnandet i direktivet. I lagen om rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (228/1929), nedan rättshandlingslagen , innehåller dock 36 § bestämmelser om situationer där ett villkor i en rättshandling är oskäligt eller dess tillämpning skulle leda till oskälighet. I avtalsrätten eftersträvas alltnog i regel en ändamålsenlig balans i avtalsförpliktelserna, i första hand genom förbud mot påtryckningar eller vilseledande av avtalsparten när avtalet ingås. Dessutom är det möjligt att ingripa i innehållet i ett bindande avtal med stöd av bestämmelserna om jämkning i rättshandlingslagen och konsumentskyddslagen (38/1978).  

I artikel 21.6 i energieffektivitetsdirektivet föreskrivs krav på de allmänna villkor som erbjuds slutkunder och slutförbrukare, till exempel att villkoren ska vara transparenta och presenteras på ett otvetydigt språk. Dessutom förbjuds oskäliga förfaranden som utgör hinder för kundernas utövande av sina rättigheter och det föreskrivs att slutkunder och slutförbrukare ska skyddas mot oskäliga eller vilseledande försäljningsmetoder. Vidare föreskrivs tillgänglighetskrav för slutkunder med funktionsnedsättning. I Finland har dessa aspekter som gäller avtalsförfarande, skälighet och tillgänglighet reglerats i rättshandlingslagen, konsumentskyddslagen, lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet (1061/1978) och lagen om tillhandahållande av digitala tjänster (306/2019). Finsk Energiindustri rf har tagit fram allmänna avtalsvillkor för fjärrvärme avsedda som vägledning för medlemsföretagen när de utarbetar sina egna avtalsvillkor. Att använda dessa allmänna avtalsvillkor är frivilligt, men de används i bred omfattning av Finsk Energiindustri rf:s medlemmar. I vilket fall som helst ska leverantörer säkerställa att också företagets egna avtalsvillkor beaktar de krav som ställs i konsumentskyddslagen, konkurrenslagen (948/2011), räntelagen (633/1982), lagen om indrivning av fordringar (513/1999) och energieffektivitetslagen, bland andra. De flesta fjärrvärmebolag håller redan sina allmänna avtalsvillkor tillgängliga på internet. 

Information om avtal om värme och kyla i bostadsaktiebolag

En sådan slutkund för värme och kyla som avses i artikel 21 i direktivet är bostadsaktiebolag. En aktieägare i ett husbolag som bor i en aktielägenhet är en sådan slutanvändare som avses i direktivet. I de föreslagna bestämmelserna används termen slutförbrukare i enlighet med gällande lag. 

Enligt lagen om bostadsaktiebolag (1599/2009) kan det bolagsvederlag som tas ut av aktieägarna användas för att täcka utgifter som bolaget har för bland annat användning av fastigheten och byggnaderna. Sådana är bland annat uppvärmningskostnader, som i allmänhet bolaget i egenskap av avtalspart svarar för gentemot energidetaljisten. Uppvärmningen av lägenheterna täcks i allmänhet med vederlaget. Ansvaret att ingå avtal om köp av fjärrvärme ligger hos bolagets ledning enligt de bestämmelser i lagen om bostadsaktiebolag som gäller styrelsens och disponentens uppgifter. Det vanliga i praktiken är att vederlagsskyldigheten för uppvärmningskostnaderna fördelas mellan aktieägarna enligt den allmänna vederlagsgrund som bestäms i bolagsordningen (bland annat yta, antal aktier), därför att antalet personer som bor i en lägenhet inte har någon betydelse för behovet av uppvärmning och det inte går att mäta värmeförbrukningen i enskilda lägenheter på ett tillförlitligt sätt på grund av värmeöverföring. Underhållet av bolagsbyggnaden förutsätter dessutom att en viss grundtemperatur upprätthålls i varje aktielägenhet. Utöver aktielägenheter finns det i regel också gemensamma utrymmen som är i bolagets besittning och som ska värmas upp. Aktieägarna kan få information om de avtal om värme och kyla som bolaget har genom att delta i bolagets förvaltning och utöva sin frågerätt vid bolagsstämman. 

Information om avtal om värme och kyla i hyresbostäder och bostadsrättsbostäder

Den hyra som betalas för en lägenhet bestäms enligt avtal, om inte något annat följer av lag. I lagen om hyra av bostadslägenhet (481/1995) finns särskilda tvingande bestämmelser om ersättning för vatten, vilken ska bestämmas enligt den uppmätta faktiska förbrukningen, om lägenhetsspecifika mätare har installerats i den byggnad där lägenheten finns. I övrigt är det vanlig praxis i hyresavtal att avtala en fast månadshyra som innefattar uppvärmning. Även om man i ett hyresavtal kan ta in närmare bestämmelser om också andra ersättningar, brukar man inte göra så i fråga om uppvärmning. Orsakerna till detta motsvarar det som anges ovan om bostadsaktiebolag. 

I statligt stödda hyresbostäder och bostadsrättsbostäder besitter slutförbrukarna lägenheten på basis av hyres- eller bostadsrättsavtal och är inte kunder hos energidetaljisten. Av denna orsak får hyresgästerna i regel inte den information som avses ovan. Boende på grundval av hyresavtal eller bostadsrättsavtal i ARA-understödda hus kan få informationen via samförvaltningen. 

Utöver av konsumentskyddsreglerna omfattas statligt subventionerade hyres- och bostadsrättshus av bestämmelserna om invånarnas möjligheter att delta och påverka. Bestämmelser om boendeförvaltningen i hyreshus finns i lagen om samförvaltning i statligt stödda hyreshus (1169/2022) och motsvarande bestämmelser i fråga om bostadsrättsbostäder finns i 5 kap. i lagen om bostadsrättsbostäder (393/2021). Boendeförvaltningen omfattar bland annat beredningen av budgetförslaget samt avtalen om underhåll och skötsel av husen, fastigheterna och övriga byggnader. Boendeförvaltningsorgan har rätt till information i ärenden som omfattas av boendeförvaltningen, och hyreshusbolag och bostadsrättsbolag är skyldiga att informera både boende och boendeförvaltningsorgan om ärenden som omfattas av boendeförvaltningen och som är av betydelse för dem. Boende i statligt stödda hyresbostäder och statligt stödda bostadsrättsbostäder kan via boendeförvaltningen få information om avtalsvillkoren för värme och kyla. 

Leveransavbrott

I Finland finns ingen lagstiftning om leveransavbrott (bortkoppling) i fråga om värme och kyla. Bestämmelser om avbrott i leveranser av el finns i elmarknadslagen, genom vilken elmarknadsdirektivet införlivats nationellt. Enligt 103 § i elmarknadslagen kan eldistributionen eller elleveransen avbrytas om slutförbrukaren i väsentlig grad har försummat att betala avgifterna till distributionsnätsinnehavaren eller detaljförsäljaren eller annars väsentligt har brutit mot sina förpliktelser enligt avtalet. Innan distributionen eller leveransen avbryts ska en skriftlig anmärkning om betalningsförsummelsen eller något annat avtalsbrott sändas till slutförbrukaren och därefter tidigast två veckor efter att anmärkningen har sänts en separat varning om att distributionen eller leveransen kommer att avbrytas. Om slutförbrukaren är en konsument ska det nämnas hur konsumenten ska gå till väga för att kunna åberopa de rättigheter som föreskrivs i paragrafen och också ges anvisningar om hur konsumenten kan reda ut ärendet och finna alternativa betalningssätt.  

Eldistributionen eller elleveransen får avbrytas tidigast fem veckor efter det att avgiften har förfallit till betalning eller något annat avtalsbrott första gången har meddelats slutförbrukaren och avtalsbrottet inte har avhjälpts i tid före den tidpunkt då eldistributionen eller elleveransen enligt varningen kommer att avbrytas. Om försummelsen av betalningen har berott på sådana betalningssvårigheter som slutförbrukaren har råkat i till följd av en svår sjukdom, arbetslöshet eller någon annan särskild omständighet, huvudsakligen utan att själv vara orsak till dem, får eldistributionen eller elleveransen avbrytas tidigast två månader efter den dag då avgiften förföll till betalning. I lagen finns även en särskild bestämmelse om fall där en byggnad eller del av en byggnad används som stadigvarande bostad. Om uppvärmningen av en sådan byggnad eller del av en byggnad är beroende av el, får eldistributionen trots obetalda avgifter inte avbrytas under tiden från ingången av oktober till utgången av april innan fyra månader har förflutit från förfallodagen för den obetalda avgiften. Eldistributionen eller elleveransen till ett objekt där de säkerhetsarrangemang som behövs för att förebygga olyckor är beroende av el och där avbrott i distribution eller leverans ger upphov till olycksrisk får inte avbrytas förrän fyra månader har förflutit från den obetalda avgiftens förfallodag. 

Bestämmelser om avbrott i leveranser av värme finns i Finsk Energiindustri rf:s allmänna avtalsvillkor för fjärrvärme. Enligt dessa får värmeleveransen inte avbrytas på grund av betalningsförsummelse i följande fall: 1) när det är fråga om en byggnad eller del av byggnad som används som stadigvarande bostad, i vilket fall värmeleveransen inte får avbrytas mellan början av oktober och slutet av april, förrän fyra månader har förflutit från förfallodagen för den försummade betalningen, 2) när en konsument påvisar att betalningsförsummelsen har berott på allvarlig sjukdom, arbetslöshet eller någon annan därmed jämförbar orsak utan konsumentens egen förskyllan, i vilket fall värmeleveransen inte får avbrytas förrän tre månader har gått efter värmefakturans första förfallodag, 3) när kundens betalningsförsummelse beror på övermäktigt hinder, i vilket fall värmeleveransen inte får avbrytas så länge hindret kvarstår. 

Enligt de allmänna villkoren ska värmeleverantören innan värmeleveransen avbryts sända till den adress eller faktureringsadress som kunden har uppgett en betalningsuppmaning eller uppmaning att rätta till annan försummelse inom utsatt tid. Den utsatta tiden ska vara minst två veckor från det datum då uppmaningen sändes. Om kunden försummar att iaktta tidsfristen, ska värmeleverantören sända varsel om avbrott till kunden minst två veckor före avbrottet. Varsel om avbrott ska sändas skriftligen eller i någon annan varaktig form, och tidpunkten när värmeleveransen kommer att avbrytas ska framgå av varslet. De allmänna villkoren för branschen är delvis striktare jämfört med energieffektivitetsdirektivet när det gäller avbrott. I direktivets bestämmelse föreskrivs endast information till kunden om alternativa åtgärder utan extra kostnad, i tillräckligt god tid och senast en månad före den planerade bortkopplingen. 

3.5  Mekanismer för tvistlösning utanför domstol

Det ursprungliga energieffektivitetsdirektivet innehöll inga bestämmelser med krav att säkerställa mekanismer för tvistlösning utanför domstol, och Finland har inga särskilda tvistlösningsbestämmelser som skulle gälla rättigheter och skyldigheter enligt det omarbetade energieffektivitetsdirektivet. Enligt artikel 22.8 i det direktivet ska slutkunder, slutförbrukare, personer som påverkas av energifattigdom, utsatta kunder och, om tillämpligt, personer som bor i subventionerade bostäder, ha tillgång till mekanismer för tvistlösning utanför domstol för att lösa tvister som rör rättigheter och skyldigheter som föreskrivs i direktivet. Med slutkund avses enligt den gällande energieffektivitetslagen en fysisk eller juridisk person som köper energi för egen slutanvändning. 

För konsumenter är konsumenttvistenämnden det tvistlösningsorgan som avses i direktivet. Nämnden är behörig i ärenden som gäller avtal mellan näringsidkare och konsumenter om konsumtionsnyttigheter eller i andra ärenden med anknytning till anskaffning av konsumtionsnyttigheter, när ärendena förs till nämnden av konsumenter. Detta omfattar även människor som lider av energifattigdom och utsatta kunder när de är konsumenter. Utredningen och behandlingen av ärendet i konsumenttvistenämnden är avgiftsfri för parterna. Utöver konsumenter ska i fortsättningen också näringsidkare och andra aktörer som köper energi för egen slutanvändning ha tillgång till en mekanism för tvistlösning enligt vad som avses i direktivet. Det kan till exempel vara fråga om företag eller husbolag som är verksamma i fastigheter som de äger. Enligt lagen om tvistenämnden för energimarknaden (502/2023) har nämnden till uppgift att ge rekommendationer om hur sådana enskilda tvister mellan elföretag och slutkunder bör lösas som gäller rättigheter och skyldigheter enligt elmarknadslagen (588/2013) i ärenden som berör elavtal som avses i V avdelningen i elmarknadslagen och som andra slutkunder än konsumenter för till nämnden för prövning. Den nuvarande behörigheten för tvistenämnden för energimarknaden omfattar alltså ärenden som gäller rättigheter och skyldigheter enligt elmarknadslagen, inte rättigheter och skyldigheter som anknyter till energianskaffning men som föreskrivs någon annanstans i lagstiftningen. Direktivet medför således ett lagstiftningsbehov i fråga om slutkunder som inte är konsumenter. 

Andra stycket i artikel 22.8 gäller samarbete mellan tvistlösningsorgan. I lagen om tvistenämnden för energimarknaden föreskrivs i 22 § att nämnden ska samråda med konsumenttvistenämnden. I förvaltningslagen (434/2003) innehåller 10 § allmänna bestämmelser om samarbete mellan myndigheterna. 

Tredje stycket i artikel 22.8 gäller energiföretags deltagande i mekanismer för tvistlösning utanför domstol. Enligt direktivet ska det vara obligatoriskt för företag att delta när det är fråga om hushållskunder, om inte medlemsstaten kan visa kommissionen att andra mekanismer är lika ändamålsenliga. I direktivet preciseras inte vad som avses med obligatoriskt deltagande i detta sammanhang. Hushållskunder torde kunna tolkas att avse slutkunder som är konsumenter. Med tanke på hänvisningen till ett direktiv som gäller lösning av konsumenttvister och det faktum att mekanismen inte är förenad med något krav på att det ska finnas en möjlighet att söka ändring, förefaller det motiverat att tolka bestämmelsen bokstavligt så att det för energiföretag är obligatoriskt att delta endast i själva processen, men att bestämmelsen inte medför någon skyldighet för energiföretag att följa det beslut som meddelas i tvistlösningsförfarandet. Enligt 12 § i lagen om konsumenttvistenämnden (8/2007) får nämnden avgöra ett ärende också när den näringsidkare som är motpart i ett klagomål inte har lämnat in något bemötande av den klagandes ansökan. Till denna del kan lagstiftningen om nämnden anses uppfylla kravet på att det ska vara obligatoriskt för energiföretag att delta i tvistlösning. 

3.6  Energieffektiv värme och kyla

Hittills har det inte varit nödvändigt att i energieffektivitetslagen ta in de kriterier för ett effektivt system för fjärrvärme och fjärrkyla som föreskrivs i artikel 26, även om definitionen baserad på produktionsform har funnits i det ursprungliga energieffektivitetsdirektivet. På grund av skyldigheten att övervaka att definitionen av effektivt system efterlevs har det blivit nödvändigt att i lag föreskriva kriterier baserade på produktionsform samt alternativa kriterier baserade på specifika utsläpp, inklusive successiva skärpningar av kriterierna. Kriterierna baserade på produktionsform styr gradvis till att öka andelen spillvärme och förnybar energi som används i systemet. Enligt dessa kriterier är till exempel värme producerad med kärnkraft i en elpanna eller värme producerad i ett småskaligt kärnkraftverk inte godtagbart i ett effektivt system. Därför är det också nödvändigt att införa kriterier som bygger på specifika utsläpp. 

Att begränsa användningen av fossila bränslen i nya effektiva system för fjärrvärme och fjärrkyla samt i däri ingående produktionsenheter för värme eller kyla som är nya eller genomgår omfattande uppgradering utgör en ny skyldighet som behöver tas in i energieffektivitetslagen. På grund av deras ringa betydelse avses också värmekällor med en effekt på mindre än 1 megawatt vara undantagna från skyldigheten. Fossila startbränslen och reservbränslen ska dock tillåtas för att garantera en tillräcklig försörjningsberedskap.  

Skyldigheten för verksamhetsutövare att utarbeta en plan över åtgärder för att uppfylla kriterierna för ett effektivt system för fjärrvärme och fjärrkyla är ny. 

Bestämmelser om de skyldigheter som gäller anläggningsspecifika kostnadsnyttoanalyser samt om ändringar av dessa behöver tas in i energieffektivitetslagen. De nuvarande skyldigheterna regleras i den lagens 5 kap. Bestämmelser om kostnadsnyttoanalyser finns i 27 § och bestämmelser om befrielse från skyldigheten att göra en sådan analys i 28 §. I 29 § föreskrivs dessutom en skyldighet att anmäla gjorda analyser. Med stöd av energieffektivitetslagen har bland annat statsrådets förordning om kostnadsnyttoanalyser av kraftvärmeproduktion och överskottsvärme från industrin (1297/2015) utfärdats. Förordningen innehåller bestämmelser om innehållet i kostnadsnyttoanalyser och om de undantag som innebär att ingen kostnadsnyttoanalys behöver göras. Energimyndigheten tar emot anmälningarna och kan inom en månad från mottagandet av anmälan begära ytterligare utredning. På Energimyndighetens webbplats finns anvisningar om hur en kostnadsnyttoanalys ska göras och anmälas. Anmälan lämnas per e-post; det finns inget informationssystem för anmälningarna. Anmälan ska lämnas till Energimyndigheten innan byggnads- eller uppgraderingsarbetet inleds. Om Energimyndigheten begär ytterligare utredning får inte arbetet fortsätta förrän sådan utredning har lämnats in.  

Under beredningsprocessen för energieffektivitetslagen (1429/2014, RP 182/2014 rd) var bedömningen att antalet anmälningar om sådana kostnadsnyttoanalyser som tidigare förutsattes i artikeln och som krävdes när en anläggning nyplaneras eller uppgraderas skulle uppgå till högst ett fåtal per år. Bedömningen har visat sig vara korrekt. Under de senaste åren har Energimyndigheten fått två anmälningar år 2021 och en anmälan år 2023 respektive 2024. 

3.7  Krav på energieffektivitet vid offentlig upphandling

Bestämmelser om beaktande av energieffektivitet vid offentlig upphandling finns i 5 a kap. i energieffektivitetslagen. Enligt 29 a § 1 mom. i den lagen ska centralförvaltningsmyndigheterna anskaffa produkter, tjänster och byggnader med hög energieffektivitetsprestanda om det är möjligt med avseende på kostnadseffektivitet, ekonomisk genomförbarhet, hållbarhet i vidare bemärkelse, teknisk lämplighet samt tillräcklig konkurrens. Skyldigheten att iaktta energieffektivitetskrav vid upphandling inskränks således redan a priori, av de faktorer som räknas upp i bestämmelsen. I artikel 7 i energieffektivitetsdirektivet har man valt en ny strategi: energieffektivitet ska iakttas i upphandlingar, såvida detta inte är tekniskt omöjligt. Detta innebär att möjligheten till undantag inskränks jämfört med nuvarande bestämmelser. Den avgränsning enligt vilken kraven avseende upphandling inte tillämpas på upphandlingskontrakt enligt lagen om offentlig försvars- och säkerhetsupphandling motsvarar den gällande energieffektivitetslagen. Den avgränsning som föreslås i propositionen, enligt vilken kraven inte heller ska tillämpas om det skulle äventyra allmän säkerhet eller hindra insatser mot nödsituationer som gäller folkhälsan, finns inte i den gällande lagen. 

Bestämmelser om energieffektivitetskrav vid upphandling av produkter, tjänster och byggnader finns i 29 b–29 d § i energieffektivitetslagen. I lagen föreskrivs ingen skyldighet att vid offentlig upphandling tillämpa principen om energieffektivitet först, att bedöma möjligheten att använda av energitjänsteavtal vid upphandling eller att göra informationen om upphandlingars energieffektivitetseffekter allmänt tillgänglig. 

Bestämmelserna om upphandling i energieffektivitetslagen gäller för närvarande endast myndigheter inom statens centralförvaltning. I det omarbetade energieffektivitetsdirektivet har kraven på energieffektivitet vid upphandling utvidgats till att omfatta alla upphandlande enheter. I praktiken innebär detta att tillämpningsområdet för regleringen blir betydligt större. Kommuner, kommunala organ och kommunala affärsverk är en stor och väsentlig grupp aktörer för vilka den föreslagna regleringen är ny. Majoriteten av upphandlande enheter har med andra ord inte omfattats av de lagstadgade kraven på energieffektivitet vid upphandling. Inom helheten av offentliga sektorn har dock andra åtgärder använts för att styra upphandlingar till att vara energi- och resurseffektiva, bland annat programmet för verkningsfull offentlig upphandling, det 2018–2024 verksamma nätverksbaserade kompetenscentret Keino för hållbar och innovativ offentlig upphandling samt rådgivningsenheten för offentlig upphandling som arbets- och näringsministeriet och Kommunförbundet driver. 

3.8  Datacentraler

Den skyldighet som föreskrivs i artikel 12 i energieffektivitetsdirektivet, enligt vilken datacentraler ska göra den information som anges i bilaga VII till det omarbetade direktivet allmänt tillgänglig, är ny och skulle införlivas senast den 15 maj 2024. Skyldigheten har införlivats genom den ändring av energieffektivitetslagen (846/2024) som trädde i kraft den 19 december 2024. Kommissionen antog den 14 mars 2024 en delegerad förordning som gällde ett gemensamt unionssystem för bedömning av datacentraler. Enligt förordningen ska datacentraler årligen rapportera den information och de centrala prestandaindikatorer som anges i bilaga I och II till den europeiska databas som kommissionen förvaltar. Förordningen trädde i kraft den 6 juni 2024. För att det ska vara möjligt för operatörer av datacentraler att fullfölja denna rapportering till kommissionens databas måste den behöriga myndigheten samordna rapporteringen på nationell nivå. Tills vidare finns det inga nationella bestämmelser om den behöriga myndighetens uppgifter. 

Skyldigheten enligt artikel 26 att återvinna spillvärme från datacentraler vars totala effekt överstiger 1 megawatt är ny. År 2023 utnyttjades totalt cirka 125 gigawattimmar spillvärme från datacentraler i sju kommuners fjärrvärmenät. Uppskattningsvis omfattar dessa siffror cirka tio datacentraler. Av alla datacentraler vars effekt överstiger 1 megawatt utgör dessa cirka 20 procent; av andelen spillvärme som kan utnyttjas energimässigt utgör de en större andel än så. Spillvärme från datacentraler utnyttjas dessutom till exempel för uppvärmning av egna personalutrymmen. Det finns betydande projekt under planering eller i byggstadiet för utnyttjande av spillvärme. Ett exempel på omständighet som kan hindra utnyttjandet av spillvärme i fjärrvärmesystem kan vara att det inom en skälig radie inte finns någon ekonomiskt motiverad efterfrågan eller något behov av värmen från en datacentral.  

3.9  Effektiv överföring, omvandling och distribution av energi

Innehavare av elnät och naturgasnät omfattas av en skyldighet att utveckla nätet, enligt vilken de ska upprätthålla, driva och utveckla sitt nät. I utvecklingsplaner som avser eldistributionsnät ska nätinnehavaren beakta energieffektivitetsåtgärder som alternativ till en utökning av distributionsnätets överföringskapacitet. Lagstiftningen om el- och gasmarknaden innehåller ingen skyldighet att iaktta principen om energieffektivitet först vid planering och utveckling av nät eller i investeringsbeslut. 

Enligt 24 a § i elmarknadslagen får prissättningen och försäljningsvillkoren för nättjänster inte innehålla villkor som är skadliga med tanke på energieffektiviteten. Prissättningen för nättjänster får inte heller innehålla villkor som kan förhindra tillhandahållande på elmarknaden av systemtjänster för efterfrågeflexibilitet och åtgärder för styrning av efterfrågan. Naturgasmarknadslagen (587/2017) innehåller inga motsvarande krav i fråga om prissättning av och villkor för nättjänster. 

I Finland mäts och övervakas elöverförings- och eldistributionsförluster med hjälp av vidsträckt fjärravläsning och smarta mätarsystem. Nätinnehavare som anslutit sig till ett åtgärdsprogram för energitjänster inom ramen för ett frivilligt energieffektivitetsavtalet rapporterar bland annat åtgärder för optimering av nätförluster och åtgärder för planering, användning och underhåll av nät till avtalsverksamhetens uppföljningssystem. Det bolag som ansvarar för överföringsnätet för naturgas rapporterar metanutsläppen i sin årsberättelse, som är allmänt tillgänglig, och uppgifterna verifieras externt. För naturgasdrivna kompressorstationer förutsätts dessutom som ett krav för miljötillstånd att utsläppen övervakas och rapporteras till den behöriga myndigheten (NTM-centralen eller miljöcentralen). Förlusterna i distributionsnätet för naturgas övervakas genom att mängden gas som tas ut ur nätet jämförs med mängden gas som matats in. Förlusterna rapporteras årligen till Energimyndigheten. Innehavare av överförings- och distributionsnät för el och naturgas har för närvarande ingen rapportering till Energimyndigheten om åtgärder för att minska nätförluster eller om förväntade energibesparingar. Energimyndigheten utarbetar årligen en nationell rapport som innehåller en bedömning av utvecklingen med avseende på smarta elnät.  

Införlivandet av principen om energieffektivitet först i nätplanering, nätutveckling och investeringsbeslut förutsätter att elmarknadslagen och naturgasmarknadslagen ändras. I fråga om nättariffer förutsätter införlivandet av principen att naturgasmarknadslagen utökas med en bestämmelse som redan ingår i elmarknadslagen och som gäller beaktande av energieffektivitet och efterfrågeflexibilitet vid prissättning av nättjänster. Skyldigheterna att kvantifiera den totala volymen av nätförluster, optimera näten och förbättra nätens effektivitet förutsätter ändringar i elmarknadslagen och naturgasmarknadslagen. De uppgifter som tillfaller Energimyndigheten i syfte att tillämpa principen om energieffektivitet först och det särskilda avsnitt om framstegen i fråga om energieffektivitetsförbättringar i gas- och elinfrastruktur som ska fogas till den årliga nationella rapporten förutsätter att lagen om tillsyn över el- och naturgasmarknaden (590/2013) ändras. 

3.10  Särskilda bestämmelser

Enligt 30 § i energieffektivitetslagen har Energimyndigheten till uppgift att utöva tillsyn över efterlevnaden av den lagen och de bestämmelser och myndighetsföreskrifter som har utfärdats med stöd av den. Lagens 12 § innehåller dessutom bestämmelser om den tillsyn Energimyndigheten utövar över lagstadgade energibesiktningar samt bestämmelser om myndighetens rätt att få upplysningar och om andra krav som hänför sig till tillsynen. Genom lag 846/2024 om ändring av energieffektivitetslagen utökades lagen med bestämmelser om tillsynsmyndigheternas rätt att få upplysningar och inspektionsrätt inom tillsynen över datacentraler. 

Enligt 31 § i energieffektivitetslagen kan Energimyndigheten förena beslut fattade med stöd av den lagen med vite. Bestämmelser om föreläggande och utdömande av vite finns i viteslagen (1113/1990). Lagens 15 § innehåller bestämmelser om konstaterande av behörigheten för personer som är ansvariga för energibesiktningar i företag och bestämmelser om förnyad behörighet, som ska ansökas hos Energimyndigheten. I övrigt innehåller gällande lag inga särskilda bestämmelser om Energimyndighetens beslut. För att förtydliga regleringen i fråga om myndigheternas behörighet och trygga rättssäkerheten för dem som omfattas av regleringen är det ändamålsenligt att energieffektivitetslagens bestämmelser om myndighetstillsyn kompletteras och förenhetligas i anslutning till de ändringar som beror på genomförandet av energieffektivitetsdirektivet. 

4.1  De viktigaste förslagen

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

Syftet med de skyldigheter som föreskrivs i energieffektivitetsdirektivet är att minska energiförbrukningen, främja energieffektivitet och styra till en gradvis utfasning av fossila bränslen i värme- och kylsystem. Åtgärderna är avsedda att hjälpa Europeiska unionen uppnå målet om klimatneutralitet 2050. I Finland för man sedan tidigare ett systematiskt, långsiktigt och kontinuerligt energieffektivitetsarbete. Värmesektorn utvecklas på marknadsvillkor mot koldioxidsnålhet med befintliga samt planerade åtgärder. Mot denna bakgrund bedöms förslagets totala konsekvenser för miljön inte vara särskilt stora. De omedelbara ekonomiska konsekvenserna beror i huvudsak på att företagens och offentliga sektorns administrativa uppgifter ökar. De indirekta ekonomiska konsekvenserna av propositionen bedöms härröra från de investeringar som skyldigheterna i förslaget föranleder och de besparingar de medför på längre sikt. Konsekvenserna bedöms närmare i de följande avsnitten. 

Av det nationella genomförandet av skyldigheterna avseende energieffektivitet följer flera nya myndighetsuppgifter. Dessa uppgifter, som i huvudsak hänför sig till vägledning, rådgivning, tillsyn och rapportering, föreslås bli anvisade Energimyndigheten. Uppgifterna och resursbehoven analyseras mer ingående nedan. Energimyndighetens behov av tilläggsresurser för uppgifterna i fråga bedöms uppgå till två årsverken. Av dessa kan det ena finansieras med det anslag på 1,23 miljoner euro som har lagts till under omkostnaderna för 2025 för att täcka Energimyndighetens nya uppgifter. De informationssystemsrelaterade behov som beror på uppgifterna kan i viss utsträckning tillgodoses med de anslag som Energimyndigheten anvisats för digitalisering. 

5.1  Handlingsalternativen och deras konsekvenser

5.2  Handlingsmodeller som används eller planeras i andra medlemsstater

6.1  Justitieministeriets kommentarer

Justitieministeriet har bedömt utkastet till proposition till den del det gäller bestämmelserna om informationsutbyte. Justitieministeriet tog särskilt fasta på att bestämmelserna i den föreslagna 30 b §, som gäller myndighetens rätt till information, och den föreslagna 30 c §, som gäller myndighetens rätt att lämna ut information, ska vara exakta och noggrant avgränsade. I fråga om den föreslagna 30 b § ansåg justitieministeriet att man vid den fortsatta beredningen ännu bör överväga att specificera tillsynsmyndigheterna i den föreslagna bestämmelsen och komplettera specialmotiveringen till denna del. Vidare ansåg ministeriet att det föreslagna 30 b § 2 mom. bör preciseras ytterligare genom att man specificerar de myndigheter av vilka tillsynsmyndigheten har rätt att få upplysningar. När det gäller den föreslagna 30 c § konstaterade justitieministeriet att de föreslagna bestämmelserna bör preciseras genom att man specificerar de myndigheter som har rätt att lämna ut information och de unionsrättsakter enligt vilka den information som är nödvändig för fullgörandet av skyldigheterna ska lämnas ut. Justitieministeriet ansåg att paragrafen vid den fortsatta beredningen också bör kompletteras med uppgifter om för vilket ändamål informationen får lämnas ut, med beaktande av att nödvändighetskriteriet enligt grundlagsutskottets utlåtandepraxis bör bedömas med tanke på detta ändamål. 

Kommentarerna har beaktats genom att propositionen och motiveringen har preciserats. Kommentarerna har beaktats genom att propositionen och motiveringen har preciserats. Ur det utkast som varit på remiss har 30 c § om utlämnande av uppgifter strukits helt och hållet. Därtill har föreslagna 30 b § omarbetats utifrån justitieministeriets remissvar så att tillsynsmyndigheten har preciserats och 30 b § 2 mom. har strukits. 

6.2  Allmän respons

Allmänt taget var man i huvudsak positivt inställd till propositionen. I synnerhet ansågs energieffektivitetsavtalen vara en viktig och kostnadseffektiv åtgärd vid genomförandet av energieffektivitetsdirektivet. Den administrativa börda som de skyldigheter propositionen medför lyftes, tillsammans med behovet av rådgivning, fram i många yttranden. Kritik framfördes särskilt mot bestämmelserna om skyldigheterna avseende energieffektivitet vid offentlig upphandling. Det önskades att tillämpningen av principen om energieffektivitet först ska göras konkretare i planerings- och policyåtgärder samt vid upphandling. Behov av ändringar lyftes också fram i fråga om vissa bestämmelser om energieffektiv värme och kyla, till exempel på grund av att det saknades en definition av fossila bränslen, även om man allmänt taget förhöll sig rätt positivt till bestämmelserna i kapitlet.  

6.3  Energieffektivitetslagen

6.4  Övriga lagar

Lagen om ändring av elmarknadslagen

Energimyndigheten ansåg att de ändringar som föreslås i elmarknadslagen på det sätt som avses i energieffektivitetsdirektivet styr elnätsinnehavarna till att förbättra energieffektiviteten och tillsynen över utvecklingen av dessa nät. Energimyndigheten understöder det sätt på vilket skyldigheten enligt energieffektivitetsdirektivet till övervakning av nätförluster, nätoptimering och minskning av nätförluster ska genomföras i elmarknadslagen. I fråga om rapporteringen av förluster konstaterar Energimyndigheten att nätinnehavarna varje vår till myndigheten lämnar in de tekniska nyckeltalen för nätverksamheten. Utifrån de tekniska nyckeltalen rapporterar Energimyndigheten om förluster i nätverksamheten. Föreskriften om nyckeltal för elnätsverksamheten och publicering av dem (143/000002/2024) har uppdaterats den 19 december 2024. Nätinnehavarens totala förluster rapporteras till myndigheten på basis av föreskriften och övervakningen av nätförlusterna genomförs i enlighet med artikel 27.3 i energieffektivitetsdirektivet genom föreskriften. Dessutom lyfte Energimyndigheten fram vissa behov av tillägg till propositionens motivering. 

Caruna framhöll att man vid optimering av förlusterna bör prioritera energieffektiviteten på systemnivå och beakta andra eventuella klimat- och miljökonsekvenser. Förutsättningarna för omställning till ren energi ska säkerställas genom eventuella närmare föreskrifter av Energimyndigheten. Föreskrifterna ska vara ändamålsenliga och genomförbara. 

Lagen om ändring av naturgasmarknadslagen

Energimyndigheten anser att de ändringar som föreslås i naturgasmarknadslagen på det sätt som avses i energieffektivitetsdirektivet styr naturgasnätsinnehavarna till en förbättring av energieffektiviteten och tillsynen över utvecklingen av deras nät och understödde det sätt på vilket kraven i artikel 27.3 i energieffektivitetsdirektivet på övervakning av nätförluster, nätoptimering och minskning av nätförluster i fråga om förväntade energibesparingar genomförs i naturgasmarknadslagen. Energimyndigheten anmärkte också att vid genomförandet av EU:s gasmarknadslagstiftning i framtiden och i samband med eventuella utökningar av skyldigheterna i fråga om utvecklingsplaner bör också artikel 27.2 i energieffektivitetsdirektivet beaktas. Dessutom lyfte Energimyndigheten fram vissa behov av tillägg till propositionens motivering. 

Finsk Energiindustri ansåg att de föreslagna ändringarna i huvudsak är motiverade och värda att understödja. Nätinnehavarna ska övervaka den totala volymen av nätförluster samt optimera den totala volymen av förluster och förbättra energieffektiviteten i sitt nät på bästa sätt i tekniskt och ekonomiskt hänseende, med beaktande av nätlösningar baserade på smart teknik. För uppfyllandet av detta krav åläggs nätinnehavarna nya rapporteringsskyldigheter och det påpekades att alla nya rapporteringsskyldigheter ökar kostnaderna för nätverksamheten. Insamlingen och rapporteringen av uppgifter förutsätter att det utvecklas processer och informationssystem för detta, vilket medför kostnader. Nätinnehavarna omfattas redan nu av många rapporteringsskyldigheter och ofta är det mest kostnadseffektiva sättet att lämna in nya uppgifter att utnyttja befintliga processer för insamling och rapportering av uppgifterna. Överlappande rapportering bör i regel undvikas. Finsk Energiindustri understödde förslaget om att nätinnehavaren ska kunna fullgöra sin skyldighet att lämna upplysningar om nätoptimering via systemet med frivilliga energieffektivitetsavtal.  

Finsk Energiindustri lyfte fram att EU:s förordning om minskade metanutsläpp kommer att förutsätta att naturgasnätsinnehavarna rapporterar metanutsläpp i enlighet med den förordningen. Med tanke på kostnadseffektiviteten och för undvikande av överlappande rapporteringsskyldigheter vore det motiverat att myndighetsrapporteringen om förluster sker direkt mellan myndigheterna och att det räcker att nätinnehavaren rapporterar uppgifterna till endast en myndighet en gång. Finsk Energiindustri föreslår att detta ska beaktas vid genomförandet av denna lagstiftning och rapporteringskraven enligt EU:s förordning om minskade metanutsläpp. 

Lagen om ändring av lagen om tillsyn över el- och naturgasmarknaden

Energimyndigheten lyfte fram den nya 5 a-punkten i 6 § i lagen om tillsyn över el- och naturgasmarknaden, enligt vilken det till Energimyndighetens uppgift som den nationella tillsynsmyndigheten fogas att tillämpa principen om energieffektivitet först enligt 3 § 28 punkten i energieffektivitetslagen (1429/2014) när den utför tillsynsuppgifter som gäller el- och naturgasinfrastruktur. I den nationella tillsynsmyndighetens verksamhetsberättelse föreslås ett avsnitt om uppnådda framsteg när det gäller att förbättra energieffektiviteten vid driften av naturgas- och elinfrastruktur, och Energimyndigheten konstaterade att man vid utarbetandet av avsnittet i verksamhetsberättelsen till exempel kan utnyttja rapporteringsuppgifter från energieffektivitetsavtal om de åtgärder som vidtagits för att optimera näten och minska förlusterna. 

Lagen om ändring av lagen om tvistenämnden för energimarknaden

Energimyndigheten understöder förslaget om att energieffektivitetsdirektivets bestämmelser om tvistlösning utanför domstol ska genomföras genom en utvidgning av behörigheten för tvistenämnden för energimarknaden. 

Finsk Energiindustri lyfte fram att det i propositionsutkastet föreslås att behörigheten för tvistenämnden för energimarknaden ska utvidgas till att utöver elmarknadstvister också omfatta tvister som gäller rättigheter och skyldigheter enligt energieffektivitetslagen. Den nuvarande sammansättningen av tvistenämnden för energimarknaden har valts för behandlingen av dess ursprungliga uppgift, alltså tvister på elmarknaden, som sammansättningen i enlighet med den gällande lagen också har förutsatts vara förtrogen med. Utvidgningen av nämndens behörighet i enlighet med vad som föreslås i propositionen kommer också att öka antalet ärenden som nämnden behandlar. Enligt Finsk Energiindustri är det viktigt att säkerställa att nämnden får tillräckliga resurser liksom också sakkunskap om marknaden för värme och kyla. 

7.1  Lag om ändring av energieffektivitetslagen

1 kap. Allmänna bestämmelser 

1 §.Lagens syfte. Paragrafen innehåller bestämmelser om lagens syfte. Paragrafens 1 mom. föreslås bli utökat med omnämnanden av att lagen innehåller bestämmelser om införande av certifierade energiledningssystem, om energieffektivitet vid offentlig upphandling och om rättigheterna för energidetaljisters slutkunder.  

Enligt föreslagna 2 mom. genomför lagen delar av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/1791 om energieffektivitet och om ändring av förordning (EU) 2023/955, nedan energieffektivitetsdirektivet. De övriga delar av energieffektivitetsdirektivet som kräver reglering föreslås enligt propositionen bli genomförda i form av ändringar i elmarknadslagen (588/2013), naturgasmarknadslagen (587/2017), lagen om tillsyn över el- och naturgasmarknaden (590/2017) och lagen om tvistenämnden för energimarknaden (502/2023).  

2 §.Tillämpningsområde . Paragrafen innehåller bestämmelser om lagens tillämpningsområde. I paragrafen föreslås ändringar som beror på det ändrade tillämpningsområdet för energieffektivitetsdirektivet.  

Enligt föreslagna 2 punkten ska lagen tillämpas på företag som inför ett certifierat energiledningssystem eller genomför en energibesiktning i företaget samt företagens ansvariga för energibesiktningar. Bestämmelser om de skyldigheter som avser certifierade energiledningssystem och energibesiktningar i företag föreslås i 2 b och 2 c kap. 

Enligt föreslagna 4 punkten ska lagen tillämpas på detaljförsäljning av värme och kyla och avtal om detaljförsäljning av värme och kyla. Bestämmelser om de skyldigheter som avser sådana avtal föreslås i 3 a kap. 

Enligt föreslagna 5 punkten ska lagen tillämpas på slutkunder och slutförbrukare av värme och kyla. Bestämmelser om slutkunders och slutförbrukares rättigheter och skyldigheter föreslås i 4 kap. 

Enligt föreslagna 6 punkten ska lagen tillämpas på upphandlande enheter. Bestämmelser om de skyldigheter som gäller energieffektivitet vid offentlig upphandling föreslås i 5 a kap. 

Enligt föreslagna 7 punkten ska lagen tillämpas på datacentraler. Bestämmelser om de skyldigheter som datacentraler omfattas av föreslås i 5 b kap. 

Enligt föreslagna 8 punkten ska lagen tillämpas på offentliga organ. Bestämmelser om de skyldigheter som offentliga organ omfattas av föreslås i 2 a kap. 

3 §.Definitioner. Paragrafen innehåller definitioner av central relevans för tillämpningen av lagen.  

I föreslagna 1 punkten definieras energi. Definitionen motsvarar 3 § 1 punkten i den gällande energieffektivitetslagen.  

I föreslagna 2 punkten definieras energieffektivitet. Definitionen motsvarar 3 § 2 punkten i den gällande energieffektivitetslagen.  

I föreslagna 3 punkten definieras energibesparing. Definitionen motsvarar 3 § 3 punkten i den gällande energieffektivitetslagen.  

I föreslagna 4 punkten definieras förbättrad energieffektivitet. Definitionen motsvarar 3 § 5 punkten i den gällande energieffektivitetslagen.  

I föreslagna 5 punkten definieras europeisk standard. Definitionen motsvarar 3 § 7 punkten i den gällande energieffektivitetslagen.  

I föreslagna 6 punkten definieras internationell standard. Definitionen motsvarar 3 § 8 punkten i den gällande energieffektivitetslagen.  

I föreslagna 7 punkten definieras energidetaljist. Definitionen motsvarar 3 § 9 punkten i den gällande energieffektivitetslagen.  

I föreslagna 8 punkten definieras slutkund. Definitionen motsvarar 3 § 10 punkten i den gällande energieffektivitetslagen.  

I föreslagna 9 punkten definieras slutförbrukare. Definitionen motsvarar 3 § 11 punkten i den gällande energieffektivitetslagen.  

I föreslagna 10 punkten definieras bränsle. Definitionen motsvarar 3 § 13 punkten i den gällande energieffektivitetslagen.  

I föreslagna 11 punkten definieras ledningsgas. Definitionen motsvarar 3 § 14 punkten i den gällande energieffektivitetslagen.  

I föreslagna 12 punkten definieras energitjänst. Definitionen motsvarar 3 § 15 punkten i den gällande energieffektivitetslagen.  

I föreslagna 13 punkten definieras leverantör av energitjänster. Definitionen motsvarar 3 § 16 punkten i den gällande energieffektivitetslagen.  

I föreslagna 14 punkten definieras kraftvärmepanna. Definitionen motsvarar 3 § 17 punkten i den gällande energieffektivitetslagen.  

I föreslagna 15 punkten definieras kraftvärme. Definitionen motsvarar 3 § 18 punkten i den gällande energieffektivitetslagen.  

I föreslagna 16 punkten definieras omfattande uppgradering. Definitionen motsvarar 3 § 20 punkten i den gällande energieffektivitetslagen.  

I föreslagna 17 punkten definieras offentligt organ. Enligt definitionen avses med offentligt organ en nationell, regional eller lokal myndighet eller en enhet som direkt finansieras och administreras av en sådan myndighet men som inte är av industriell eller kommersiell karaktär. I propositionen betraktas som nationella myndigheter statliga förvaltningsenheter med riksomfattande behörighet. Detta omfattar till exempel ministerierna, ämbetsverk och andra organ, riksdagen och domstolsväsendet samt statliga affärsverk som hör direkt till statens organisation. Till regionala myndigheter räknas de landskapsförbund som avses i 7 § i lagen om utveckling av regionerna och genomförande av Europeiska unionens regional- och strukturpolitik (756/2021), som har lagstadgade uppgifter inom regionutveckling och landskapsplanläggning, samt välfärdsområdena, som har självstyrelse inom sina gränser på det sätt som föreskrivs i lagen om välfärdsområden (611/2021). Till lokala myndigheter räknas kommuner och kommunala affärsverk som hör direkt till kommunens organisation.  

Utöver nationella, regionala och lokala myndigheter omfattar begreppet offentligt organ i propositionen dessutom andra enheter som direkt finansieras och administreras av sådana myndigheter men som inte är av industriell eller kommersiell karaktär. Som sådana enheter räknas juridiska personer som är verksamma i vilken juridisk form som helst, till exempel ett aktiebolag, en förening eller en stiftelse. Detta förutsätter att enheten finansieras direkt av en nationell, regional eller lokal myndighet, att enheten administreras direkt av en sådan myndighet och att enheten inte har kommersiell eller industriell karaktär. Samtliga av dessa villkor ska uppfyllas. 

Med en enhet som administreras direkt av en myndighet avses i propositionen en enhet där myndigheten har majoritetsinflytande, till exempel majoriteten av de röster som aktierna i ett aktiebolag medför. Som direkt administrerad enhet avses också en enhet där myndigheten utnämner majoriteten av de personer som utövar beslutanderätt i enheten. Med majoritet avses en andel som överstiger 50 procent.  

Med en enhet som finansieras direkt av en myndighet avses i propositionen en enhet vars finansiering till mer än 50 procent kommer direkt från en myndighet. Den direkta finansieringen från en myndighet kan bestå av till exempel inbetalningar, lån, bidrag, borgen, stöd eller tillhandahållande av personal och materiella tillgångar. De resurser som överförs till enheten ska komma direkt från myndigheten. Till exempel finansiering i form av avgifter som tas ut med stöd av en bestämmelse eller med stöd av att myndigheten har beviljat enheten rätt att själv ta ut avgifter betraktas inte som finansiering som kommer direkt från myndigheten. 

En enhet som är verksam på marknaden på normala konkurrensvillkor, eftersträvar vinst och bär sina förluster själv bör anses ha industriell eller kommersiell karaktär.  

I föreslagna 18 punkten definieras fjärravläsbarhet. I föreslagna 16 punkten definieras omfattande uppgradering. Definitionen motsvarar 3 § 23 punkten i den gällande energieffektivitetslagen.  

I föreslagna 19 punkten definieras fjärrvärme som distribution av värmeenergi i form av ånga eller hetvatten från centrala eller decentraliserade produktionskällor, via ett nät, till flera byggnader eller anläggningar i syfte att värma utrymmen eller processer.  

I föreslagna 20 punkten definieras fjärrkyla som distribution av värmeenergi i form av ånga eller kylda vätskor från centrala eller decentraliserade produktionskällor, via ett nät, till flera byggnader eller anläggningar i syfte att kyla utrymmen eller processer.  

I föreslagna 21 punkten definieras system för fjärrvärme och fjärrkyla som ett system som tillhandahåller energitjänster för att tillgodose slutförbrukarsektorers efterfrågan på energi i form av värme eller kyla och som utgör en operativ helhet av fysiskt sammankopplade nät.  

I föreslagna 22 punkten definieras verksamhetsutövare som en fysisk eller juridisk person som utövar ett faktiskt bestämmande inflytande över driften av ett system för fjärrvärme och fjärrkyla eller som ansvarar för en investering eller ett projekt som har en inverkan på energiförbrukningen och energieffektiviteten.  

I föreslagna 23 punkten definieras energi från förnybara energikällor eller förnybar energi som sådan energi från förnybara energikällor eller förnybar energi som avses i artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor.  

I föreslagna 24 punkten definieras förnybara bränslen som sådana förnybara bränslen som avses i artikel 2.22a i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor.  

I föreslagna 25 punkten definieras spillvärme som sådan spillvärme som avses i artikel 2.9 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor.  

I föreslagna 26 punkten definieras principen om energieffektivitet först som den princip som avses i artikel 2.18 i förordningen om styrningen av energiunionen. Med principen avses att man inom energiplanering samt i politiska beslut och investeringsbeslut tar största möjliga hänsyn till alternativa kostnadseffektiva energieffektivitetsåtgärder, varvid målen för de respektive besluten fortfarande uppnås. Åtgärderna kan vara till förmån för effektivare energiefterfrågan och energiförsörjning, framför allt med hjälp av kostnadseffektiva energibesparingar i slutförbrukarledet, efterfrågeflexibilitet samt effektivare omvandling, överföring och distribution av energi.  

I föreslagna 27 punkten definieras slutlig energiförbrukning. Det föreslås avse all energi som levereras till industrin, transporter, hushåll, offentliga och privata tjänster, jordbruk, skogsbruk och fiskeri samt andra slutförbrukarsektorer, undantaget energiförbrukning inom internationell sjöbunkring, omgivningsenergi, leveranser till omvandlingssektorn och energisektorn och överförings- och distributionsförluster enligt vad som avses i bilaga A till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1099/2008 om energistatistik.Med den föreslagna punkten införlivas direktivets artikel 2.3 i nationell lag. Definitionen har setts över. I det gamla energieffektivitetsdirektivet omfattade definitionen av slutlig energianvändning endast energi som levereras till industrin, transporter, hushåll, tjänster och jordbruk, och uteslöt uttryckligen leveranser till omvandlingssektorn och energisektorn.  

I föreslagna 28 punkten definieras omgivningsenergi. Punkten innehåller en hänvisning till artikel 2.2 i direktiv 2018/2001.  

I föreslagna 29 punkten definieras energiledningssystem. Enligt definitionen är ett energiledningssystem en strategi som anger energieffektivitetsmål och en plan för att nå det målet.  

I föreslagna 30 punkten definieras energibesiktning i ett företag som ett systematiskt förfarande i syfte att få adekvat kunskap om energiförbrukningsprofilen för en byggnad eller en grupp av byggnader, en industriprocess, kommersiell verksamhet, industrianläggning eller kommersiell anläggning eller privata eller offentliga tjänster. Profilen ska vara sådan att man med hjälp av den kan identifiera möjligheterna för kostnadseffektiva energibesparingar, fastställa besparingens storlek och kartlägga potentialen för kostnadseffektiv förbrukning eller produktion av förnybar energi.  

I föreslagna 31 punkten definieras energitjänsteavtal. Med det avses ett sådant avtalsarrangemang mellan mottagaren och leverantören av en åtgärd för att förbättra energieffektiviteten som är föremål för verifiering. För att definitionen ska uppfyllas förutsätts det att avtalet övervakas under hela avtalsperioden och att utförda arbeten, levererade varor eller tillhandahållna tjänster i åtgärden betalas i förhållande till en avtalad nivå av förbättrad energieffektivitet eller ett annat avtalat energiprestandakriterium, till exempel finansiella besparingar.  

I föreslagna 32 punkten definieras högeffektiv kraftvärme. Definitionen består av en hänvisning till kriterierna i bilaga III till energieffektivitetsdirektivet.  

I föreslagna 33 punkten definieras ekonomiskt motiverad efterfrågan. Enligt definitionen i punkten avser det efterfrågan som inte överstiger behovet av värme eller kyla och som annars skulle tillgodoses på marknadsvillkor genom andra energiframställningsprocesser än kraftvärme.  

I föreslagna 34 punkten definieras nyttiggjord värme som värme som producerats genom en kraftvärmeprocess för att tillgodose en ekonomiskt motiverad efterfrågan på värme eller kyla.  

I föreslagna 35 punkten definieras kraftvärmeproducerad el som el som framställts i en process i samband med produktionen av nyttiggjord värme och som beräknats i enlighet med de allmänna principer som fastställs i bilaga II till energieffektivitetsdirektivet.  

I föreslagna 36 punkten definieras datacentral som en sådan datacentral som avses i punkt 2.6.3.1.16 i bilaga A till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1099/2008 om energistatistik.  

I föreslagna 37 punkten definieras företag. Enligt definitionen avser företag i denna lag en fysisk eller juridisk person som bedriver ekonomisk verksamhet. Med ekonomisk verksamhet avses all verksamhet där varor eller tjänster erbjuds på en marknad.  

I föreslagna 38 punkten definieras avtal om värme som ett avtal mellan slutkund och energidetaljist om leverans av värme åt slutkunden.  

I föreslagna 39 punkten definieras avtal om kyla som ett avtal mellan slutkund och energidetaljist om leverans av kyla till slutkunden.  

I föreslagna 40 punkten definieras nettoarea som uppvärmd nettoarea enligt definitionen i 2 § 11 punkten i miljöministeriets förordning om nya byggnaders energiprestanda (1010/2017).  

Enligt föreslagna 41 punkten definieras konsument som en sådan konsument som avses i 1 kap. 4 § i konsumentskyddslagen.  

I föreslagna 42 punkten definieras fossila bränslen som sådana icke-förnybara kolbaserade energikällor som definieras i artikel 2.62 i förordningen om styrningen av energiunionen, såsom fasta bränslen, naturgas och olja. Enligt förslaget omfattar fossila bränslen de bränslen som anges i punkt 1 i bilaga B till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) om energistatistik, till exempel torv, samt naturgas enligt punkt 2 i den bilagan. Enligt förslaget omfattar fossila bränslen inte de bränslen som uppräknas i punkt 5 i den bilagan, ”Förnybar energi och energi från avfall”, såsom industriavfall, kommunalt avfall och fast biomassa.  

1 a kap. Principen om energieffektivitet först 

3 a §.Tillämpning av principen om energieffektivitet först . I paragrafen föreslås bestämmelser om tillämpningen av principen om energieffektivitet först. Principen definieras i 3 § 28 punkten i lagförslaget. Genom den föreslagna bestämmelsen genomförs delar av artikel 3 i energieffektivitetsdirektivet.  

Enligt föreslagna 1 mom. ska myndigheterna i planerings- och policyåtgärder som har en betydande inverkan på energiförbrukningen och energieffektiviteten beakta principen om energieffektivitet först. Planerings- eller policyåtgärder som avses är till exempel den nationella klimat- och energistrategin, den nationella byggnadsrenoveringsplanen, den riksomfattande trafiksystemplanen (trafik 12-planen) samt frivilliga energieffektivitetsavtal. Myndigheterna ska utreda vilka befintliga eller planerade planerings- och policyåtgärder på deras ansvar som påverkar energieffektiviteten eller energiförbrukningen och fall för fall utvärdera hur principen om energieffektivitet först kan beaktas i dem. Med beaktande av principen om energieffektivitet först avses att energieffektivitet beaktas i planerings- och policyåtgärder, dock så att andra faktorer, till exempel utsläppssnålhet, vid behov kan konstateras vara viktigare än energieffektivitet. Att beakta principen ska enligt propositionen alltså inte betyda att man alltid ska välja den mest energieffektiva lösningen i alla planerings- och policyåtgärder, utan att energieffektiviteten ska beaktas i de beslut som gäller åtgärderna. 

I föreslagna 2 mom. föreskrivs att om värdet av en investering överstiger 100 miljoner euro eller om det är fråga om ett transportinfrastrukturprojekt vars värde överstiger 175 miljoner euro och investeringen eller projektet har en inverkan på energiförbrukningen och energieffektiviteten, ska den verksamhetsutövare som planerar investeringen eller projektet före investeringsbeslutet fattas göra en utredning som gör det möjligt att utvärdera alternativa kostnadseffektiva energieffektivitetslösningar. Med energieffektivitetslösningar avses i detta sammanhang åtgärder som är till förmån för effektivare energiefterfrågan och energiförsörjning, framför allt med hjälp av kostnadseffektiva energibesparingar i slutförbrukarledet, efterfrågeflexibilitet eller effektivare omvandling, överföring och distribution av energi. 

För utredningen kan verksamhetsutövaren använda till exempel olika metoder för kostnadsnyttoanalyser så att de alternativa kostnadseffektiva energieffektivitetslösningarna blir behandlade på behörigt sätt. Verksamhetsutövaren får också utnyttja utredningar som verksamhetsutövaren gjort med stöd av annan lagstiftning, om kostnadseffektiva energieffektivitetslösningar redan bedöms i ett visst projekt med stöd av andra bestämmelser. Energimyndigheten kan utarbeta anvisningar som verksamhetsutövare vid behov kan följa när de planerar en investering och gör en sådan utredning som avses.  

Skyldigheten för verksamhetsutövaren är att göra utredningen. Verksamhetsutövaren behåller rätten att besluta sättet på vilket investeringen eller projektet ska genomföras. Utredningen förpliktar inte verksamhetsutövaren att genomföra investeringen eller projektet på något visst sätt. Endast kapitalkostnader ska beaktas när värdet av investeringar och projekt fastställs. Kapitalutgifter (capex) omfattar kostnader för förvärv eller förbättring av fysiska tillgångar, såsom anskaffning av maskiner eller utrustning eller markförvärv, samt kostnader för anläggande eller installation av infrastruktur. Vid fastställandet av värdet bör dessutom olika exceptionella arrangemang beaktas, såsom livscykelmodeller och leasingarrangemang, vilka bör jämställas med kapitalutgifter.  

Omkostnader (opex), det vill säga löpande kostnader för drift och underhåll, beaktas inte när värdet av en investering fastställs. I värdet av en investering är det vanligt att beakta de utgifter som uppkommer innan objektet tas i drift. Om omkostnaderna skulle beaktas skulle det kunna försvåra definieringen av vilka investeringar som omfattas av skyldigheten, vilket inte är ändamålsenligt. 

Även om en investering delas upp i flera faser och utgiftsposter över tid, ska värdet fastställas på basis av helheten. Infrastrukturprojekt som är uppdelade i faser, såsom anläggande av en vindkraftspark eller motorväg, bör alltså behandlas som ett enda investeringsbeslut, och de sammanlagda kapitalutgifterna för alla delar bör beaktas vid fastställandet av huruvida projektet överstiger tröskelvärdena för betydande investeringar. På motsvarande sätt ska en investering i vilken flera verksamhetsutövare deltar fortfarande behandlas som en enda investering. 

Enligt förslaget behöver dock inte alternativa energieffektivitetslösningar utredas om syftet med investeringsbeslutet inte kan uppnås på något annat sätt eller om de alternativa sätten inte leder till ett betydligt mer energieffektivt slutresultat. I ett sådant fall är det inte ändamålsenligt för verksamhetsutövaren att göra en utredning. Också i det fallet att ingen jämförelse görs ska verksamhetsutövaren lämna en anmälan om tillämpning av principen om energieffektivitet först i enlighet med 3 b §. 

3 b §.Anmälan om tillämpning av principen om energieffektivitet först . I den föreslagna paragrafen föreskriv en skyldighet för verksamhetsutövare som planerar investeringar eller projekt att lämna en anmälan om tillämpning av principen om energieffektivitet först. Genom den föreslagna bestämmelsen genomförs delar av artikel 3 i energieffektivitetsdirektivet.  

Enligt föreslagna 1 mom. ska en verksamhetsutövare som planerar en investering eller ett projekt lämna en anmälan till Energimyndigheten om tillämpning av principen om energieffektivitet först. Anmälan ska åtföljas av en tillräcklig redogörelse över utredningens innehåll eller uppgift om att energieffektivare alternativ saknas. 

En sådan redogörelse krävs i syfte att säkerställa att betydande investeringar och projekt omfattar en utredning av alternativa energieffektivitetsåtgärder i enlighet med den föreslagna skyldigheten. Syftet är även att samla in data om skyldighetens konsekvenser med hjälp av anmälningarna. En bedömning av konsekvenserna ska användas vid rapportering till Europeiska kommissionen av de fördelar som uppnåtts med principen om energieffektivitet först, i enlighet med artikel 3 i energieffektivitetsdirektivet. 

Förslaget avser att minimera den administrativa bördan för verksamhetsutövarna, genom att rapporteringen hålls så enkel som möjligt och omfattningen av den redogörelse som ska lämnas begränsas till de uppgifter som sett till syftet med anmälan behövs. Om kostnadseffektiva energieffektivitetslösningar redan bedöms i ett visst projekt med stöd av andra bestämmelser, förutsätts det inte att verksamhetsutövaren gör en separat utredning därutöver. Verksamhetsutövaren ska till anmälan foga en sådan redogörelse över den gjorda utredningen som behövs för att säkerställa att skyldigheten har fullgjorts. Enligt förslaget ska inte utredningen begäras in till Energimyndigheten i sin helhet. Vid behov meddelar Energimyndigheten anvisningar om hur redogörelsen ska lämnas och vilka uppgifter som anses tillräckliga. 

Enligt föreslagna 2 mom. ska anmälan lämnas till Energimyndigheten innan byggnads- eller uppgraderingsarbetet inleds.  

1 b kap. Skyldigheter som gäller offentliga sektorn 

3 c §.Skyldighet för offentliga organ att redovisa sin slutliga energiförbrukning . I paragrafen föreslås en skyldighet för offentliga organ att övervaka sin slutliga energiförbrukning och årligen redovisa den. Den föreslagna skyldigheten är ny offentliga organ. Genom den föreslagna bestämmelsen genomförs delvis artikel 5 i energieffektivitetsdirektivet.  

Enligt föreslagna 1 mom. ska offentliga organ övervaka sin slutliga energiförbrukning. Övervakningen är en förutsättning för att det offentliga organet ska kunna redovisa uppgifterna till Energimyndigheten. I gällande lag finns redan skyldigheter som är till stöd för övervakandet av slutlig energiförbrukning, såsom bestämmelserna i lagen om utrustande av byggnader med laddningspunkter för elfordon och beredskap för sådana laddningspunkter samt system för automation och styrning (733/2020) om system som byggnader ska förses med. 

Uppgifterna om slutlig energiförbrukning ska lämnas årligen till Energimyndigheten. Vid behov meddelar Energimyndigheten närmare anvisningar om vilka uppgifter som ska lämnas och hur. Syftet med redovisningsskyldigheten är att skapa förutsättningar för övervakning av alla offentliga organs sammanlagda slutliga energiförbrukning och dess utveckling. Detta gör det möjligt att följa hur det mål som anges i artikel 5.1 i energieffektivitetsdirektivet uppnås i Finland. 

Enligt föreslagna 2 mom. ska offentliga organ lämna uppgifter om sin slutliga energiförbrukning årligen senast den 30 april för varje föregående kalenderår. Uppgifterna ska lämnas en gång om året för hela det föregående kalenderåret. Den föreslagna tidsfristen motsvarar tidsfristen för årlig rapportering inom det frivilliga systemet med energieffektivitetsavtal.  

Enligt föreslagna 3 mom. kan den skyldighet som avses i 1 mom. fullgöras via den rapportering som hör till systemet med frivilliga energieffektivitetsavtal. När denna proposition utarbetas pågår beredningen av nya frivilliga energieffektivitetsavtal för avtalsperioden 2026–2035. Ramarna för det nya energieffektivitetsavtalet för den offentliga sektorn har förhandlats fram mellan arbets- och näringsministeriet, Energimyndigheten, Finlands Kommunförbund rf och Maakuntien tilakeskus Oy. Företrädare för kommunerna, välfärdsområdena, Senatfastigheter och Motiva Oy har deltagit i förhandlingarna. Energieffektivitetsavtalet för offentliga sektorn ersätter kommunsektorns energieffektivitetsavtal som gällde 2017–2025.  

Offentliga aktörer avses ha möjlighet att ansluta sig till energieffektivitetsavtalet för offentliga sektorn, som ska börja gälla vid ingången av 2026. Ett offentligt organ som har anslutit sig till ett frivilligt energieffektivitetsavtal och som årligen redovisar sin slutliga energiförbrukning via rapporteringen enligt avtalet samt ger behövliga fullmakter för vidareutlämnande av uppgifterna behöver inte redovisa uppgifterna till Energimyndigheten i enlighet med 1 mom. 

3 d §.Beaktande av energieffektivitet i regionala och lokala myndigheters långsiktiga planering . I paragrafen föreslås en skyldighet för regionala och lokala myndigheter att i sin långsiktiga planering beakta energieffektivitet. Genom den föreslagna bestämmelsen genomförs delvis artikel 3 i energieffektivitetsdirektivet.  

Enligt föreslagna 1 mom. åläggs regionala och lokala myndigheter att inkludera energieffektivitetsåtgärder i sin långsiktiga planering, om planeringen har ett väsentligt samband med energiproduktion eller energiförbrukning eller har en väsentlig inverkan på myndighetens klimatåtgärder. Regionala och lokala myndigheter som avses i kapitlet är kommuner, landskapsförbund och välfärdsområden. 

Den avsedda skyldigheten att inkludera energieffektivitetsfrämjande åtgärder i planeringen ålägger myndigheter att beakta energieffektivitet när de utarbetar långsiktiga planer, strategier och motsvarande program. Genom bestämmelsen skapas ingen skyldighet att utarbeta en särskild energieffektivitetsplan. Energieffektiviteten ska beaktas som ett led i övrig planering när ett planeringsverktyg har ett väsentligt samband med energiproduktion eller energiförbrukning eller har en väsentlig inverkan på myndighetens klimatåtgärder. Sådana planeringsverktyg kan vara till exempel klimatplaner som utarbetas i kommunerna, åtgärdsprogram för hållbar energiproduktion eller energianvändning eller motsvarande planer, strategier eller handlingsprogram som gäller energi eller klimatåtgärder. Det ska bedömas fall för fall om planeringen har ett väsentligt samband med energiproduktion eller energiförbrukning eller har en väsentlig inverkan på klimatåtgärder. Syftet är inte att genom bestämmelsen ställa ytterligare krav på sådan planering som i gällande lag redan omfattas av krav som gäller energi eller energieffektivitet. Genom bestämmelsen ställs alltså inga nya krav när det gäller till exempel planläggning. 

Enligt föreslagna 2 mom. ska den regionala eller lokala myndigheten vid beredning som gäller inkluderande av energieffektivitetsåtgärder i långsiktig planering beakta gällande bestämmelser om möjligheterna för invånare i välfärdsområden, kommuninvånare, serviceanvändare och intressentgrupper att delta och påverka. Kommunerna och välfärdsområdena ska alltså till behövliga delar beakta bestämmelserna om möjligheterna att delta och påverka. Bestämmelsen är informativ och innehåller en hänvisning till gällande lagstiftning. Genom bestämmelsen ställs inga krav på myndigheterna som avviker från gällande lag i fråga om möjligheterna för invånare, kommuninvånare, serviceanvändare och intressentgrupper att påverka. 

Enligt föreslagna 3 mom. kan den regionala eller lokala myndigheten fullgöra sin skyldighet enligt 1 mom. genom att utarbeta en plan inom ramen för det frivilliga systemet med energieffektivitetsavtal. En handlingsplan inom ramen för energieffektivitetsavtalet för den offentliga sektorn innehåller en beskrivning av hur den aktör som anslutit sig till avtalet ämnar uppnå sitt energisparmål enligt energieffektivitetsavtalet och på vilket sätt åtgärderna för energisparande ska integreras i den aktörens övriga energi- och klimatarbete. En regional eller lokal myndighet som har anslutit sig till energieffektivitetsavtalet för offentliga sektorn och utarbetat en handlingsplan anses fullgöra sin skyldighet att beakta energieffektivitet.  

3 e §.Värme- och kylplaner. I paragrafen föreslås en skyldighet för kommuner med fler än 45 000 invånare att utarbeta en plan över möjligheterna att göra uppvärmningen mer energieffektiv genom utnyttjande av spillvärme och ökad användning av förnybar energi, och en skyldighet att underrätta Energimyndigheten om att kommunen har utarbetat en värme- och kylplan.  

3 f §.Köp och hyra av byggnader med hög energiprestanda . Enligt paragrafen får offentliga organ endast köpa och endast ingå nya hyresavtal om sådana befintliga byggnader som uppfyller de i 11 § i bygglagen (751/2023) avsedda kriterierna för nära-nollenergibyggnad och de i 37 § 2 mom. i bygglagen föreskrivna kraven avseende energiprestanda. Överensstämmelse med kraven ska påvisas med ett gällande energicertifikat i enlighet med lagen om energicertifikat för byggnader (50/2013). Kravet ska iakttas, om inte syftet med upphandlingen är genomgripande renovering eller rivning, att sälja byggnaden vidare utan att använda den för eget syfte eller att bevara byggnaden som en byggnad med officiellt skydd som del av en viss miljö, eller på grund av dess särskilda arkitektoniska eller historiska värde. Det ställs också villkoret att kravet ska iakttas om det är möjligt med hänsyn till kostnadseffektivitet, ekonomisk genomförbarhet, hållbarhet i vidare bemärkelse, teknisk lämplighet samt tillräcklig konkurrens.  

1 c kap. Energiledningssystem 

3 g §.Obligatoriskt energiledningssystem . I den föreslagna paragrafen föreskrivs en skyldighet att införa ett certifierat energiledningssystem. Skyldigheten är ny för företag. Genom bestämmelsen genomförs artikel 11.1 och delar av artikel 11.3 i energieffektivitetsdirektivet.  

Enligt paragrafen är företag vars genomsnittliga slutliga energiförbrukning per år överstiger 23 600 megawattimmar under de föregående tre kalenderåren skyldiga att införa ett certifierat energiledningssystem. Med certifierat energiledningssystem avses ett energiledningssystem som har certifierats av ett ackrediterat organ i enlighet med europeiska eller internationella standarder. Med ackrediterat organ avses ett bedömningsorgan som ackrediterats i enlighet med 7 § i lagen om konstaterande av tillförlitligheten hos tjänster för bedömning av överensstämmelse med kraven (920/2005). I Finland ackrediteras organ av Säkerhets- och kemikalieverkets ackrediteringsenhet Finas. 

Ett energiledningssystem kan införas för hela koncerner eller för ett företag. Skyldigheten att införa ett ledningssystem avses gälla enskilda företag. Ett företag som hör till en koncern kan välja om det inför ett ledningssystem så att systemet endast täcker det företag skyldigheten gäller eller så att systemet täcker det företag skyldigheten gäller och andra företag som hör till samma koncern som det företaget. 

Det certifierade systemet ISO 50 001 anges som godtagbart energiledningssystem redan i anvisningarna om tillämpning av energieffektivitetsdirektivet. Därtill godtas åtminstone det nationella energieffektivitetssystemet ETJ +, vars energibesiktningsdel motsvarar ISO 50001. När den gällande energieffektivitetslagen stiftades bereddes i Finland en komplettering av det energieffektivitetssystem som ingick i det frivilliga energieffektivitetsavtalet för näringslivet. Syftet var att komplettera energieffektivitetssystemet i fråga (betecknat med förkortningen ETJ för energiatehokkuusjärjestelmä ) med en energibesiktningsdel som motsvarar ISO 50001. Det så utökade systemet betecknas ETJ+. På basis av de erfarenheter som fåtts av ETJ+ över åren är det motiverat att ETJ+ godtas som ett sådant system som den föreslagna skyldigheten avser. Också i andra medlemsstater, till exempel Sverige, har nationella energiledningssystem som omfattar besiktningsplikt godkänts som ett led i genomförandet av direktivet. Också andra energiledningssystem kan godkännas, förutsatt att de motsvarar definitionen av energiledningssystem i lagförslaget och uppfyller kraven avseende certifiering.  

I paragrafen föreslås dessutom en skyldighet för företag vars energiförbrukning under något kalenderår överstiger 23 600 megawattimmar att göra en anmälan till Energimyndigheten. Energimyndigheten meddelar vid behov närmare anvisningar om hur anmälan ska göras. Syftet med anmälningsskyldigheten är att underlätta övervakningen av hur skyldigheten att införa energiledningssystem efterlevs.  

3 h §.Befrielse från kravet på ett obligatoriskt energiledningssystem . I paragrafen föreslås bestämmelser om när ett företag på basis av alternativa åtgärder kan befrias från skyldigheten att införa ett energiledningssystem. Genom bestämmelsen genomförs delar av artikel 11.10 och av artikel 11.11 i energieffektivitetsdirektivet.  

I paragrafen föreslås en möjlighet att fullgöra skyldigheten genom att införa ett certifierat miljöledningssystem och genomföra en energibesiktning. Om ett företag tillämpar ett certifierat miljöledningssystem och genomför en energibesiktning i enlighet med de krav som föreskrivs i energieffektivitetslagen och med stöd av den, behöver inte företaget separat införa något certifierat energiledningssystem. ISO 14001 betraktas som godtagbart miljöledningssystem. Dock kan också andra system godkännas, förutsatt att de uppfyller kraven för certifiering. 

I paragrafen föreslås även bestämmelser en möjlighet att fullgöra skyldigheten genom att införa ett certifierat miljöledningssystem och ansluta sig till ett frivilligt energieffektivitetsavtal. När detta lagförslag utarbetas pågår beredningen av nya energieffektivitetsavtal för avtalsperioden 2026–2035. Ett företag som omfattas av skyldigheten kan ansluta sig till näringslivets energieffektivitetsavtal eller fastighetssektorns energieffektivitetsavtal. Ett led i genomförandet av avtalet i företaget är att införa ett icke-certifierat energiledningssystem (ETJ+). Dessutom ska företaget ha ett certifierat miljöledningssystem. 

I paragrafen föreslås dessutom bestämmelser om en möjlighet att fullgöra skyldigheten genom att använda ett energitjänsteavtal. Ett energitjänsteavtal kan till exempel vara ett avtal om en så kallad ESCO-tjänst. För att ett företag ska kunna använda ett energitjänsteavtal för att fullgöra skyldigheten ska avtalet uppfylla kraven i 1–4 punkten i momentet. Enligt momentet befrias företaget från skyldigheten i den utsträckning företagets slutliga energiförbrukning omfattas av avtalet. Enligt förslaget kan företag på basis av ett energitjänsteavtal också befrias endast delvis från skyldigheten. Om inte företagets totala energiförbrukning omfattas av avtalet, kan företaget utesluta den energiförbrukning som omfattas av avtalet från energiledningssystemet. 

2 kap. Energibesiktningar 

4 §.Energibesiktning i ett företag. I paragrafen föreslås bestämmelser om vad en energibesiktning i ett företag ska innehålla. Definitionen av energibesiktning av ett företag i 4 § 1 mom. i den gällande energieffektivitetslagen föreslås bli flyttad till 3 § som gäller definitioner. Termens svenska språkdräkt föreslås bli ändrad till energibesiktning i ett företag. Energiförbrukningsobjekt i ett företag är till exempel byggnader, industriell och kommersiell verksamhet samt transporter.  

6 §.Obligatorisk energibesiktning i ett företag . I paragrafen föreslås bestämmelser om skyldigheten att göra en energibesiktning i ett företag. Genom bestämmelsen genomförs artikel 11.1 och delar av artikel 11.3 i energieffektivitetsdirektivet.  

I paragrafen föreslås en skyldighet att göra energibesiktning i ett företag om företaget har en genomsnittlig slutlig energiförbrukning per år som överstiger 2 700 megawattimmar under de föregående tre kalenderåren. Om företaget har ett certifierat energiledningssystem behöver det dock inte göra någon energibesiktning. Tillämpningsområdet för besiktningsplikt ändras jämfört med den gällande energieffektivitetslagen. Enligt gällande lag har besiktningsplikten omfattat stora företag och vad som utgör ett stort företag har definierats enligt antalet anställda samt företagets balansräkning och omsättning. Enligt propositionen ska tillämpningsområdet bestämmas enligt företagets slutliga energiförbrukning, oberoende av företagets storlek.  

I paragrafen föreslås dessutom tidsfrister för energibesiktningar i ett företag och de objektsbesiktningar som ingår i dem. Ett företag som omfattas av tillämpningsområdet ska göra en energibesiktning i företaget med minst fyra års mellanrum. Bestämmelsen motsvarar gällande lag. I övergångsbestämmelserna föreslås fler bestämmelser om tidsfristerna för energibesiktning i ett företag. Ett företag för vilket besiktningsplikten är ny ska göra en energibesiktning första gången senast den 11 oktober 2026. Företag som hade omfattats av besiktningsplikt redan före lagens ikraftträdande ska fortsättningsvis göra en besiktning med minst fyra års mellanrum.  

I paragrafen föreslås dessutom en skyldighet för företag vars energiförbrukning under något kalenderår överstiger 2700 megawattimmar att göra en anmälan till Energimyndigheten. Skyldigheten motsvarar den anmälningsskyldighet avseende energiledningssystem som föreskrivs tidigare i lagförslaget. Ett företag vars energiförbrukning under något kalenderår överstiger den föreskrivna gräns som gäller för införande av ett energiledningssystem eller för görande av en energibesiktning i företaget ska anmäla det till Energimyndigheten.  

7 §. Befrielse från obligatorisk energibesiktning . I paragrafen föreslås bestämmelser om när ett företag på basis av alternativa åtgärder kan befrias från en obligatorisk energibesiktning. Genom bestämmelsen genomförs delar av artikel 11.10 och av artikel 11.11 i energieffektivitetsdirektivet.  

Enligt den föreslagna paragrafen kan företag fullgöra skyldigheten genom att införa ett miljöförvaltningssystem kombinerat med en energibesiktning som uppfyller i lagen och med stöd av den föreskrivna krav. Dessutom föreslås bestämmelser om en möjlighet att fullgöra skyldigheten genom att ansluta sig till ett frivilligt energieffektivitetsavtal och göra en energibesiktning i enlighet med de föreskrivna kraven. Ett företag som omfattas av skyldigheten kan ansluta sig till näringslivets energieffektivitetsavtal eller fastighetssektorns energieffektivitetsavtal. Ett led i genomförandet av avtalet i företaget är att införa ett icke-certifierat energiledningssystem (ETJ+). Bestämmelsen motsvarar 7 § 3 mom. i den gällande energieffektivitetslagen. 

I paragrafen föreslås en möjlighet att fullgöra skyldigheten genom att använda ett energitjänsteavtal. Energitjänsteavtalet ska uppfylla de krav som anges i momentet. Kraven är de samma som när avtalet används för att fullgöra skyldigheten att införa ett energiledningssystem. Enligt momentet befrias företaget från skyldigheten i den utsträckning företagets slutliga energiförbrukning omfattas av avtalet. Enligt förslaget kan företag på basis av ett energitjänsteavtal också befrias endast delvis från skyldigheten. Om inte företagets totala energiförbrukning omfattas av avtalet, kan företaget utesluta den del av energiförbrukningen som omfattas av avtalet från energibesiktningen i företaget. 

Enligt förslaget godkänns åtminstone ett system som certifierats enligt ISO 14001 i kombination med ett energiledningssystem vars krav på energibesiktning överensstämmer med ISO 50001 som en sådan kombination som avses i 1 mom. Som ett sådant betraktas åtminstone energiledningssystemet ETJ +, som inte behöver vara certifierat.  

8 §.Minimikrav på energibesiktning . Paragrafen innehåller bestämmelser om minimikraven för energibesiktningar i ett företag.  

I paragrafen föreslås bestämmelser om objektsbesiktningar. Enligt förslaget ska sådana ingå i en energibesiktning för att det ska vara möjligt att på ett tillförlitligt sätt identifiera de viktigaste möjligheterna att minska energiförbrukningen samt potentialen för användning eller produktion av förnybar energi. En energibesiktning i ett företag ska enligt förslaget omfatta hela koncernen eller företaget och innehålla en detaljerad översikt över företagets samtliga verksamheter, inklusive byggnader, industriell verksamhet, kommersiell verksamhet och transporter, samt energiförbrukningsprofilen för dessa. Som ett tillräckligt urval av objektsbesiktningar betraktas ett antal som är tillräckligt representativt för företagets energiförbrukning. 

Energibesiktningen i ett företag består av en företagsomfattande besiktning som ska innefatta ett tillräckligt urval av objektsbesiktningar. Att identifiera möjligheterna att minska energiförbrukningen och potentialen för användning eller produktion av förnybar energi föreslås som nya mål knutna till objektsbesiktningarna. Ändringen bygger på artikel 11.9 a i energieffektivitetsdirektivet, enligt vilken energibesiktningar ska anses uppfylla kraven i punkt 2 om de utförs på ett oberoende sätt, på grundval av minimikriterierna i bilaga VI till direktivet. De föreslagna ändringarna motsvarar punkterna c och d i bilaga VI till direktivet. Bestämmelser om vad en objektsbesiktningsrapport ska innehålla föreslås i en egen paragraf samt föreslås bli utfärdade med stöd av den paragrafen genom förordning av arbets- och näringsministeriet. 

12 §.Handlingsplan efter energibesiktning i ett företag . I den föreslagna paragrafen föreskrivs en skyldighet för företag att utarbeta en handlingsplan baserad på energibesiktningen i företaget. Skyldigheten är ny för företag. Genom paragrafen genomförs delar av artikel 11.2 i energieffektivitetsdirektivet.  

I 1 mom. föreslås bestämmelser om utarbetandet av handlingsplanen. Handlingsplanen ska utarbetas i anslutning till energibesiktningen i företaget. Planen ska innehålla uppgift om de specifika åtgärder genom vilka de förslag som framkommit vid besiktningen avses bli genomförda i företaget. Med förslag som framkommit vid besiktningen avses de energisparåtgärder som föreslås vid objektsbesiktning. Om det vid besiktningen har formulerats rekommendationer som inte är tekniskt eller ekonomiskt genomförbara, behöver dock inte dessa rekommendationer tas in i handlingsplanen. Det är företaget som själv bedömer huruvida en rekommendation är tekniskt och ekonomiskt genomförbar. 

I den verksamhetsberättelse som avses i bokföringslagen ska företaget ta in handlingsplanen och uppgifter om i vilken grad rekommendationerna har genomförts. Om företaget inte upprättar någon verksamhetsberättelse ska handlingsplanen och uppgifterna ingå i noterna till bokslutet. Skyldigheten motsvarar kravet i artikel 11.2 i direktivet. Handlingsplanen ska enligt lagförslaget utarbetas med minst fyra års mellanrum i samband med energibesiktningen. Varje ny handlingsplan ska fogas till verksamhetsberättelsen eller noterna till bokslutet när det bokslut som följer utarbetandet av planen upprättas. Uppgifterna om i vilken grad rekommendationerna har genomförts ska uppdateras årligen i verksamhetsberättelsen eller i noterna till bokslutet. 

Företaget ska göra verksamhetsplanen och uppgifterna om i vilken grad rekommendationerna har genomförts allmänt tillgängliga. Skyldigheten motsvarar kravet i artikel 11.2 i direktivet. Företaget kan publicera uppgifterna till exempel på sin webbplats eller på någon annan för allmänheten tillgänglig plattform. De företag som omfattas av skyldigheten har i regel en webbplats och många publicerar redan sina bokslut och verksamhetsberättelser eller referat av dem på företagets webbplats. Om ett företag enligt bokföringslagen är skyldigt att utarbeta en hållbarhetsrapport, ska företaget enligt den lagen offentliggöra en verksamhetsberättelse som innehåller en hållbarhetsrapport på sin webbplats. Om samma företag dessutom omfattas av besiktningsplikt och är skyldigt att offentliggöra en därpå baserad handlingsplan, kan företaget publicera de fordrade uppgifterna om handlingsplanen i samband med verksamhetsberättelsen. 

I 2 mom. föreslås en möjlighet att inkludera handlingsplanen i en sådan hållbarhetsrapport som avses i bokföringslagen. Ett företag som är skyldigt att utarbeta en hållbarhetsrapport kan om det så önskar inkludera sin handlingsplan och uppgifter om i vilken grad rekommendationerna har genomförts i hållbarhetsrapporten. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar tillämpningsanvisningarna till direktivet och dess syfte är att skapa större enhetlighet i företagens rapporteringsskyldigheter. 

Enligt förslaget är ett företag inte skyldigt att i samband med handlingsplanen offentliggöra uppgifter som utgör företagshemligheter enligt definitionen i lagen om företagshemligheter. Om en handlingsplan innehåller uppgifter som utgör företagshemligheter, kan företaget utelämna dessa uppgifter när handlingsplanen tas in i företagets verksamhetsberättelse eller i noterna till bokslutet. Uppgifter som utgör företagshemligheter behöver inte heller göras allmänt tillgängliga. 

3 a kap. Avtal om detaljförsäljning av värme och kyla 

18 a §.Bestämmelsernas tvingande natur. Enligt den föreslagna paragrafen får inte avvikelse från bestämmelserna i 3 a kap. göras till nackdel för slutkunden. Syftet med de motsvarande bestämmelserna i direktivet är att säkerställa vissa minimivillkor i avtalsförhållandet mellan försäljare i detaljistledet och slutkund i syfte att skydda slutkunden.  

18 b §.Upplysningar i avtal om värme eller kyla . Den föreslagna paragrafen innehåller bestämmelser om de minimiuppgifter som enligt energieffektivitetsdirektivet ska anges i avtal om värme eller kyla och som energidetaljisten ska upplysa slutkunden om innan avtal ingås. Paragrafen genomför delar av artikel 21 i direktivet.  

Paragrafens 1 mom. innehåller en hänvisning till vad som annars föreskrivs i lag om information som ska lämnas innan avtal ingås samt en förteckning över de upplysningar som avses. Dessa är försäljarens namn och kontaktuppgifter (1 punkten), de prestationer eller tjänster som tillhandahålls och kvaliteten på dem (2 punkten), var och hur slutkunder kan få information om gällande priser, underhålls- och driftsavgifter, priser på tillbehör och andra eventuella kostnader (3 punkten), avtalets giltighetstid samt villkoren för förlängning och uppsägning av avtalet (4 punkten), slutkundens rätt till skadestånd och annan gottgörelse samt vilka förfaranden som gäller i fråga om dem, om prestationen eller tjänsten kvalitativt inte motsvarar det som avtalats (5 punkten), det besvärsförfarande och förfarande för tvistlösning som står till förfogande och hur de inleds (6 punkten) och var slutkunder kan få information om sina rättigheter (7 punkten).  

Av de kontaktuppgifter som avses i 1 punkten ska det entydigt framgå vilken part i avtalet som är försäljaren i detaljistledet och hur det är möjligt att få kontakt med försäljaren.  

Försäljaren i detaljistledet ska ge de upplysningar som avses i 3 punkten på det sätt som är mest ändamålsenligt för att informationen ska nå slutkunderna. I de flesta fall torde detta vara att tillkännage informationen på försäljarens webbplats.  

Föreslagna 7 punkten gäller de rättigheter som är direkt förenade med avtalsförhållandet mellan energidetaljist och slutkund. Viktigt att notera är att dessa rättsförhållanden oftast inte är konsumentförhållanden. Den största gruppen av slutkunder av fjärrvärme torde vara bostadsaktiebolag, vilka i egenskap av juridiska personer inte omfattas av konsumentskyddet. I dessa fall är parterna i det avtalsförhållande som gäller leverans av fjärrvärme alltså energidetaljisten och husbolaget. Småhusägare som är fjärrvärmekunder torde i regel vara både slutkund och konsument i förhållandet med energidetaljisten, om de inte är näringsidkare eller om inte småhusägaren och avtalsparten till energidetaljisten av någon annan orsak är en juridisk person. I fråga om affärsbyggnader torde en konsumentställning kunna uteslutas. Också bostadsrättssamfund och hyreshussamfund är juridiska personer och kan därför inte kan vara konsumentpart i ett rättsförhållande.  

För att de som är part i ett avtal om värme och kyla till fullo ska bli medvetna om de rättigheter som är förenade med avtalen bör dessa rättigheter tillkännages på energidetaljistens webbplats och avtalet om värme eller kyla bör innehålla uppgift om att så har gjorts. Konkret innebär detta åtminstone att den information som ges slutkunderna bland annat ska innehålla uppgifter om en gemensam kontaktpunkt. Enligt energieffektivitetsdirektivet (artikel 22.4) ska medlemsstaterna inrätta gemensamma kontaktpunkter där det är möjligt att få teknisk, finansiell och administrativ rådgivning om energieffektivitet. Detta krav i direktivet genomförs sannolikt genom att det statsägda bolaget Motiva Oy:s befintliga energirådgivningstjänster utnyttjas. Information om konsumenters rättigheter fås av de aktörer som enligt gällande lag redan ansvarar för konsumentfrågor. 

Slutkundens föreslagna rätt till ett avtal som innehåller vissa uppgifter medför ingen allmän rätt till ett avtal med en energidetaljist, vilket betyder att bestämmelsen inte ingriper i energidetaljisters avtalsfrihet. Avsikten är endast att reglera den information som avtalet ska innehålla. 

En energidetaljist ska göra sina allmänna avtalsvillkor allmänt tillgängliga på sin webbplats. Att göra villkoren allmänt tillgängliga betyder att alla, oberoende av en eventuell kundrelation med energidetaljisten i fråga, ska ha tillgång till de allmänna avtalsvillkoren. Viktigt att notera i fråga om allmänna avtalsvillkor är att avtal om värme och kyla omfattas av 36 § i lagen om rättshandlingar och 4 kap. i konsumentskyddslagen. 

En slutkund bör få all relevant information i tillgängligt format om sitt avtal med en energidetaljist. Bestämmelser om tillgänglighet finns i lagen om tillhandahållande av digitala tjänster (306/2019, nedan lagen om digitala tjänster). I fråga om tillgänglighet gäller dessutom FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (FördrS 27/2016). Det bör dock noteras att tillämpningsområdet för bestämmelserna i lagen om digitala tjänster är begränsat till myndigheter, olika aktörer som hör till det allmänna eller använder betydande mängder offentliga medel eller aktörer vars verksamhet är förenad med ett betydande allmänintresse (till exempel leverantörer av identifieringstjänster). Eftersom alla parter i leveransavtal för värme och kyla bör omfattas av regleringen torde den lagen inte vara tillräcklig för att säkerställa en tillräcklig tillgänglighet på det sätt som avses i lagförslaget. Särskilda bestämmelser om tillgänglighet är alltså påkallade i detta sammanhang.  

Med tillgänglighet avses att så många människor som möjligt kan använda digitala tjänster och digitalt innehåll oberoende av eventuella begränsningar eller funktionsnedsättningar. Faktorer som är väsentliga för digitala tjänsters tillgänglighet är teknisk tillgänglighet, användarvänlighet och begriplighet. I till exempel audiovisuellt material kan detta innebära att man använder både bild och ljud så att tillräcklig information kan fås på vardera sättet. Utöver de tekniska krav som tillgänglighet medför är det också viktigt att språket är klart och begripligt och att en digital tjänst är lätt att använda.  

Enligt lagförslaget ska en energidetaljist i sin verksamhet iaktta tillbörlig aktsamhet och i alla situationer handla utan obefogat dröjsmål. I konsumentrelationer medför redan 5 § i konsumentsäkerhetslagen (920/2011) en skyldighet att iaktta tillbörlig aktsamhet. Eftersom de aktörer som omfattas av det föreslagna kapitlet är fler än antalet konsumenter, är det dock motiverat att utfärda en särskild bestämmelse om saken. 

18 c §.Slutkundens skyldigheter . Enligt föreslagna 1 mom. ska slutkunden till en energidetaljist på begäran av slutförbrukaren ge denne ett sammandrag av de centrala avtalsvillkoren i avtalet om värme eller kyla, inbegripet de upplysningar som avses i 18 b § 1 mom. Skyldigheten att ge ett sådant sammandrag och sådana upplysningar gäller husbolag, hyreshussamfund, bostadsrättssamfund och andra hyresvärdar som har ett avtal om värme eller kyla. Slutförbrukare avser till exempel delägare, boende i bostadsrättsbostäder och hyresgäster. Genom den föreslagna informationsskyldigheten för slutkunder som är parter i avtal med energidetaljister får slutförbrukare som inte är parter i sådana avtal den information som direktivet förutsätter. Slutkunden ska utan dröjsmål underrätta slutförbrukaren om ändringar som energidetaljisten gjort i avtalsvillkoren och som påverkar slutförbrukaren. Ändringar som ska anmälas utan dröjsmål kan till exempel vara ändringar i energipriserna och skälen till dem, merkostnader som påverkar priset, till exempel kostnader av att införa förbättrade och nya tjänster, samt tilläggstjänster som berör slutförbrukarna, till exempel mättjänster, installationstjänster eller underhållstjänster.  

18 d §.Betalningssätt. En energidetaljist ska erbjuda slutkunderna möjlighet att välja mellan flera olika betalningssätt. Det har inte ansetts ändamålsenligt att på författningsnivå precisera hur många alternativ som ska erbjudas, utan det bör bedömas fall för fall enligt vad som är lämpligt. Faktorer att beakta kan till exempel vara omfattningen av slutkundens verksamhet eller slutkundens faktiska möjligheter att utnyttja informationsteknik.  

De betalningssätt som erbjuds får inte medföra diskriminering av vissa kunder och valet av betalningssätt får inte medföra att slutkunder särbehandlas omotiverat eller leda till en oskälig situation för en slutkund. 

Valet av betalningssätt får dock medföra kostnader för slutkunden. Kostnaderna får inte överstiga de direkta kostnader som betalningsmottagaren, det vill säga energidetaljisten, har orsakats av det valda betalningssättet.  

18 e §.Ändring av avtalsvillkoren . Enligt föreslagna 1 mom. får en försäljare av värme eller kyla i detaljistledet ändra de priser och övriga avtalsvillkor som anges i ett avtal om värme eller kyla endast om vissa nedan uppräknade villkor uppfylls. 1) på en grund som har specificerats i avtalet, förutsatt att innehållet i avtalet inte ändras i väsentlig mån, 2) om ändringen baserar sig på en ändring av lagstiftningen eller på ett myndighetsbeslut som försäljaren inte har kunnat beakta då avtalet ingicks, eller 3) om det finns särskilda skäl till ändringen till följd av en väsentlig förändring i förhållandena, översyn av föråldrade avtals- eller prissättningsarrangemang eller åtgärder som behövs för energisparandet. Av dessa gäller 1 och 3 punkten inte avtal som är i kraft viss tid. Med stöd av 2 punkten kan ett avtal ändras till exempel om mervärdesskattesatsen ändras. Också ändringar i skatter och avgifter som grundar sig på till exempel energi eller utsläpp från energiproduktionen kan berättiga till en prisändring med stöd av punkten.  

I allmänhet har grunderna för pris- och villkorsändringar i avtal angivits i de avtalsvillkor som försäljare i detaljistledet tillämpar. På sådana i avtalet angivna grunder kan en energidetaljist enligt föreslagna 1 mom. 1 punkten ändra avtalet, under förutsättning att innehållet i avtalet inte ändras i väsentlig mån.  

Eftersom ett avtal om värme och kyla ofta är i kraft en längre tid och det därför kan uppkomma ett motiverat behov av att ändra avtalet medan det är i kraft, föreslås det i 1 mom. 3 punkten en möjlighet för försäljaren av värme eller kyla i detaljistledet att ändra avtalet, om det finns särskilda skäl till ändringen till följd av en väsentlig förändring i förhållandena, översyn av föråldrade avtals- eller prissättningsarrangemang eller åtgärder som behövs för energisparandet. I praktiken kan ändringsbehoven till exempel bero på den kostnadsstruktur som detaljförsäljaren använder, som i en början har varit ändamålsenlig men blivit föråldrad. Snedvridningar kan uppkomma till exempel i förhållandet mellan fasta avgifter och energiavgifter eller i prisförhållandena mellan olika årstider. 

Dessutom föreslås försäljaren i detaljistledet ha rätt att göra sådana små ändringar i avtalsvillkoren som inte påverkar det centrala innehållet i avtalet.  

Enligt lagförslaget ska försäljaren i detaljistledet sända slutkunden ett meddelande om hur och från vilken tidpunkt priserna eller andra avtalsvillkor ändras och vad som ligger till grund för ändringen. Om grunden är något annat än en ändring av lagstiftningen eller ett myndighetsbeslut, ska energidetaljisten upplysa slutkunden om ändringen av avtalsvillkoren i tillräckligt god tid, dock tidigast en månad efter att ändringen trätt i kraft. Vid bedömning av huruvida en energidetaljist har informerat om ändringen i tillräckligt god tid ska ändringens karaktär och de faktiska konsekvenserna för slutkundens rättsliga ställning beaktas. Som typiskt fall kan en ändring av villkor som nyss blivit föråldrade vara en sådan ändring som det vore lämpligt att informera om tidigare än med en månads varsel. 

Avtalsklausuler som gäller priset kan indelas i två grupper: klausuler som förutsätter åtgärder från avtalspartens sida och ändringsklausuler som börjar gälla utan att några åtgärder vidtas. Prisändringsklausuler av den förstnämnda typen kan ge detaljisten rätt att ändra priset, om ett visst avtalsvillkor uppfylls. I dessa situationer är det fråga om en prisändring som förutsätter åtgärder och som detaljisten meddelar i förväg på det sätt som avses i paragrafen. Individuella avtal mellan värmeförsäljare och slutkund kan innehålla på förhand bestämda och specificerade prisbestämningsgrunder, till exempel prisjusteringscykler knutna till index eller anskaffningskostnader. Dessutom kan värmeförsäljare och slutkund avtala om en dynamisk produkt eller en produkt som innehåller dynamiska komponenter och som ligger till grund för prisjusteringar eller prisändringar med vissa intervaller. Syftet med lagen är inte att begränsa införandet av nya produkter, till exempel tim- eller tidsprissatta produkter. En sådan produkt får dock inte vara den enda produkt som erbjuds och det ska vara frivilligt för slutkunden att välja den. Detta slags justeringar som utförs under avtalsperioden enligt tidigare överenskommelse betraktas inte som sådana ändringar i avtalsvillkoren eller avtalspriset som avses i lagen. Bestämmelserna i paragrafen gäller alltså inte denna typ av prisändringar som sker i enlighet med avtalet.  

18 f §.Avbrott i leverans av värme eller kyla av orsaker som beror på slutkunden . För att förtydliga slutkundens ställning föreslås det att bestämmelser tas in i lag om när avtalsbrott från slutkundens sida berättigar till att leveransen av värme eller kyla avbryts. Sådana avtalsbrott är enligt den föreslagna paragrafen betalningsförsummelser och andra väsentliga avtalsbrott. Möjliga exempel på andra väsentliga avtalsbrott är sådana ändringar i försäljarens utrustning som slutkunden gjort eller sådana skador på utrustningen som slutkunden orsakat och som skulle medföra fara eller störningar för utrustningen eller för andra slutkunder eller slutförbrukare.  

En slutkund som är konsument ska enligt förslaget ha rätt att i varningen om att leveransen kommer att avbrytas få anvisningar om hur kunden ska gå till väga för att kunna åberopa de rättigheter som nämns i paragrafen. Överlag ska konsumenten vägledas i fråga om hur konsumenten kan reda ut ärendet och finna alternativa betalningssätt. I praktiken kan sådan vägledning vara upplysningar om var man hittar information om till exempel möjligheter till energisparande och förbättrad energieffektivitet. Annan vägledning som kan komma på fråga är hänvisning till den gemensamma kontaktpunkten eller till skuldrådgivning.  

Innan leveransen avbryts ska energidetaljisten enligt den föreslagna paragrafen sända en skriftlig anmärkning om betalningsförsummelsen eller något annat avtalsbrott till slutkunden och därefter en separat varning om att leveransen kommer att avbrytas. Varningen ska sändas tidigast två veckor efter att anmärkningen har sänts. Om slutkunden är i konsumentställning gentemot energidetaljisten, ska det framgå av varningen hur konsumenten ska gå till väga för att kunna åberopa de rättigheter som nämns i paragrafen och också hur konsumenten kan reda ut ärendet och finna alternativa betalningssätt. 

Om orsaken till avbrottet är betalningsförsummelse får leveransen avbrytas tidigast fem veckor efter det att avgiften har förfallit till betalning. Om orsaken är annan får leveransen avbrytas tidigast fem veckor efter det att slutkunden första gången har informerats om avtalsbrottet och avtalsbrottet inte har avhjälpts i tid före den tidpunkt då leveransen enligt varningen kommer att avbrytas. Endast av synnerligen vägande skäl kan leveransen avbrytas tidigare. 

Karenstiden på fem veckor har tagits in i elmarknadslagen och det är motiverat att göra likadant i fråga om värme. Att definiera tidsramar som är annorlunda jämfört med elleveranser vore svårtytt för slutförbrukaren, och kunde dessutom av tekniska skäl leda till risksituationer i fastigheter. Om elleveransen till en fastighet har avbrutits är det inte heller möjligt att leverera värme. När mätare och rör fryser är risken för vattenskador uppenbar. I praktiken leder ett avbrott i elleveransen till en fastighet till att också värmeleveransen avbryts när värmebolaget får kännedom om saken. Sådana situationer förekommer i viss utsträckning, särskilt i egnahemshus. 

Ett undantag från det ovan beskrivna är fall där en slutkund eller slutförbrukare använder en byggnad eller en del av en byggnad vars uppvärmning är beroende av värmeleverans som stadigvarande bostad. Mellan början av oktober och slutet av april får inte värmeleveransen till en sådan bostad avbrytas innan fyra månader har förflutit från förfallodagen för den försummade betalningen. 

I den bestämmelse som gäller betalningssvårigheter som beror på ett socialt prestationshinder avses situationer där slutkunden också är slutförbrukare. Sociala prestationshinder kan vara till exempel allvarlig sjukdom, arbetslöshet eller någon annan särskild omständighet som konsumenten har råkat ut för huvudsakligen utan att själv vara orsak till den. Enligt den föreslagna bestämmelsen får leveransen avbrytas tidigast tre månader efter förfallodagen för betalningen.  

Viktigt att observera är att avbrytande av värmeleveransen ska ses som en sista utväg vid avtalsbrott. I första hand bör man försöka lösa det problem som lett till avtalsbrottet eller avhjälpa det, bland annat genom att informera om möjligheterna till energisparande och förbättring av byggnadens energiprestanda. Innan den vidtar åtgärder för att avbryta leveransen ska energidetaljisten alltså i möjligaste mån till exempel informera om var man kan hitta information om dessa frågor (exempelvis energirådgivning eller konsumentrådgivning). 

5 kap. Energieffektiv värme och kyla 

27 §.Effektiva system för fjärrvärme och fjärrkyla . I paragrafen föreslås bestämmelser om kriterierna och villkoren för effektiva system för fjärrvärme och fjärrkyla samt om villkoren för ändringar i produktionsenheter för värme eller kyla i befintliga system. Genom den föreslagna paragrafen genomförs delar av artikel 26.4 i energieffektivitetsdirektivet. Skyldigheterna har formulerats till att gälla uttryckligen en verksamhetsutövare som driver system för fjärrvärme och fjärrkyla när verksamhetsutövaren planerar att anlägga ett nytt effektivt system eller nya enheter för värmeproduktion som kommer att ingå i verksamhetsutövarens system. För att definiera vad som utgör ett effektivt system används kriterier baserade på produktionsform. Alternativt kan verksamhetsutövare som driver system för fjärrvärme och fjärrkyla använda kriterier baserade på specifika utsläpp. Fossila bränslen får inte användas i en produktionsenhet för värme eller kyla som är ny eller har genomgått omfattande uppgradering. Ett undantag är naturgas som får användas som bränsle till utgången av 2030. På grund av deras ringa betydelse är också värmekällor med en effekt på mindre än 1 megawatt undantagna från skyldigheten. Fossila bränslen får dessutom användas som startbränsle och reservbränsle.  

27 a §.Plan för uppfyllande av kriterierna för effektiva system för fjärrvärme och fjärrkyla . I paragrafen föreslås en skyldighet för verksamhetsutövare som driver befintliga system för fjärrvärme och fjärrkyla att utarbeta en plan för hur kriterierna för effektiva system ska uppfyllas. Skyldigheten avses gälla system där den totala utgående värmen och kylan överstiger 5 megawatt och vilka enligt uppgifterna för kalenderåret 2026 inte uppfyller kriterierna för effektiva system. Planen ska utarbetas och en anmälan om utarbetad plan göras till Energimyndigheten senast den 30 september 2027. Följande gång ska anmälan om utarbetad plan sändas till Energimyndigheten den 30 september 2031, om systemet enligt uppgifterna för 2030 inte uppfyller kriterierna, och därefter vart femte år.  

Termen ”total utgående värme och kyla” ska tolkas som kapacitet och inte som energimängd, eftersom värdet är avsett att jämföras med tröskelvärdet på 5 megawatt som avser produktionskapacitet för värme eller kyla. I tröskelvärdet på 5 megawatt för denna totala utgående värme och kyla definieras inte någon exakt tidpunkt för mätningen, det vill säga det specificeras inte vilken kapacitet det är fråga om, och till tröskelvärdet räknas den installerade kapaciteten hos alla värmeproduktionsenheter som matar systemet för fjärrvärme och fjärrkyla. Värmeproduktionskapacitet som endast används vid maximal efterfrågan, det vill säga högst några timmar per år, men som är permanent ansluten till ett system för fjärrvärme och fjärrkyla, ska uteslutas från beräkningen. 

Genom paragrafen genomförs artikel 26.5 i energieffektivitetsdirektivet. 

27 b §.Kostnadsnyttoanalys. I paragrafen föreslås bestämmelser om kostnadsnyttoanalyser på anläggningsnivå. Genom paragrafen genomförs artikel 26.7 i energieffektivitetsdirektivet och bilaga XI till direktivet.  

28 §.Befrielse från skyldigheten att göra kostnadsnyttoanalys . I paragrafen föreslås bestämmelser om situationer där en kostnadsnyttoanalys inte behöver göras. Genom paragrafen genomförs artikel 26.8 i energieffektivitetsdirektivet. Närmare bestämmelser om de befrielsegrunder som avses i paragrafen får utfärdas genom förordning av statsrådet.  

29 §.Anmälan om kostnadsnyttoanalys . I paragrafen föreslås ändringar i den skyldighet för verksamhetsutövare att göra en anmälan om kostnadsnyttoanalys som föreskrivs i 29 § i den gällande energieffektivitetslagen. Ändringarna är tekniska och paragrafens innehåll ändras inte i övrigt. Genom bestämmelsen genomförs delar av artikel 26.8 i energieffektivitetsdirektivet. Enligt paragrafen får närmare bestämmelser om anmälan och om vad den ska innehålla utfärdas genom förordning av statsrådet.  

5 a kap. Offentlig upphandling 

29 a §.Krav på energieffektivitet vid offentlig upphandling . I paragrafen föreslås bestämmelser om upphandlande enheters skyldighet att iaktta energieffektivitetskrav när de upphandlar produkter och tjänster och när de tilldelar koncessioner. Energieffektivitetskrav ska iakttas vid sådan upphandling av produkter och tjänster samt vid sådan tilldelning av koncessioner vars värde motsvarar eller överstiger EU-tröskelvärdena för dessa upphandlingar, om det inte är tekniskt omöjligt att uppfylla kraven. Kraven på energieffektivitet definieras i föreslagna 29 b § för produkter och i föreslagna 29 c § för tjänster. I paragrafen föreslås dessutom en skyldighet för upphandlande enheter att tillämpa principen om energieffektivitet först vid upphandlingar vars värde är lika med eller större än EU-tröskelvärdena. Genom paragrafen genomförs artikel 7.1 i energieffektivitetsdirektivet och delvis bilaga IV till direktivet.  

Produkter och tjänster behöver inte upphandlas så att kraven på energieffektivitet uppfylls om det inte är tekniskt genomförbart. Den upphandlande enheten bedöma förutsättningarna att tillämpa undantaget avseende teknisk genomförbarhet i planeringsskedet innan upphandlingsförfarandet inleds. Det kan exempelvis vara tekniskt omöjligt att skaffa energieffektiva värmepumpar om byggnadens värmedistributionssystem inte tillåter de temperaturer som krävs för en effektiv användning av värmepumpen. 

Med tillämpning av principen om energieffektivitet först avses att man när upphandling planeras ska bedöma de kostnadseffektiva alternativ som finns till hands med beaktande av energieffektiviteten.  

En upphandlande enhet som för ett offentligt organs räkning planerar att genomföra en byggentreprenad, en tjänsteupphandling som gäller en byggnad som det offentliga organet äger eller någon annan tjänsteupphandling ska bedöma möjligheten att använda energitjänsteavtal. Det innebär att man som ett led i planeringen av upphandlingen bedömer om upphandlingen kan genomföras som energitjänst, med ett så kallat ESCO-avtal. 

29 b §.Upphandling av produkter . I paragrafen föreslås bestämmelser om energieffektivitetskrav vid upphandling av produkter. Genom paragrafen genomförs delar av artikel 7.1 i energieffektivitetsdirektivet och punkterna a, b och d i bilaga IV till direktivet.  

Den bedömning som ska göras vid planeringen av en upphandling avseende vilka de två högsta i betydande grad utnyttjade klasserna är för produkter som omfattas av förordningen om energimärkning kan den upphandlande enheten göra efter bästa förstånd med hjälp av till exempel Eprel, den europeiska databasen för energimärkta produkter.  

I paragrafen föreslås det bli föreskrivet att om föremålet för upphandlingen är däck som omfattas av förordningen om märkning av däck vad gäller drivmedelseffektivitet och andra väsentliga parametrar, får den upphandlande enheten upphandla endast däck som hör till den högsta klassen för drivmedelseffektivitet. Värt att beakta är att dubbdäck inte omfattas av förordningen om märkning av däck. Upphandling av dubbdäck är därför inte förenat med några skyldigheter enligt den författningen. I upphandlingar som gäller bildäck får den upphandlande enheten enligt det föreslagna momentet endast köpa däck som hör till den högsta klassen för drivmedelseffektivitet, i enlighet med förordningen om märkning av däck vad gäller drivmedelseffektivitet och andra väsentliga parametrar. Föreslagna 4 mom. motsvarar led d i bilaga IV till energieffektivitetsdirektivet. Enligt momentet ska inte kravet på högsta klass hindra offentliga organ från att köpa däck med högsta klassificering för väggrepp på vått underlag eller för externt däck- och vägbanebuller, om det är motiverat av säkerhets- eller folkhälsoskäl. I det föreslagna momentet ingår en hänvisning till förordningen om märkning av däck. Enligt artikel 2 i förordningen ska den inte tillämpas på bland annat regummerade däck, terränggående däck för yrkesmässigt bruk eller däck som försetts med tilläggsutrustning för att förbättra friktionsegenskaperna, som till exempel dubbdäck. 

I bestämmelsen ingår ett handlingsutrymme. Om föremålet för upphandlingen är ett produktpaket, får den upphandlande enheten ge den samlade energieffektiviteten för produktpaketet företräde framför enskilda produkters energieffektivitet. Med produktpaket avses att det som upphandlas är en uppsättning produkter vilka både separat och alla tillsammans som produktpaket omfattas av en energimärkning. Om man till exempel köper ett paket som inbegriper en fastbränslepanna, en tillsatsvärmare, en värmeregulator och en solvärmeanordning kan det godkännas att solvärmeanordningen bara uppfyller kraven för klass B, förutsatt att hela paketet uppfyller kravet att höra till högsta tillgängliga klass. 

29 c §. Upphandling av tjänster . I anbudsförfrågningar som gäller tjänsteupphandling och som överstiger EU-tröskelvärdena ska upphandlande enheter förutsätta att produkter som ingår i anbudet och som köps in syfte att producera tjänsten uppfyller de krav som avses i 29 e §. Genom bestämmelsen genomförs punkt e i bilaga VI till direktivet.  

29 d §.Undantagsbestämmelser. I paragrafen föreslås bestämmelser om undantag från tillämpningen av de energikrav för upphandlingar som anges i kapitlet. Genom paragrafen genomförs artikel 7.2 i energieffektivitetsdirektivet. Energieffektivitetskraven ska inte tillämpas på sådana kontrakt som avses i lagen om offentlig försvars- och säkerhetsupphandling. Energieffektivitetskraven ska enligt förslaget tillämpas på försvarsförvaltningens och gränsbevakningsväsendets upphandlingskontrakt endast till den del detta inte kommer i konflikt med naturen av och det huvudsakliga syftet för försvarsförvaltningens och gränsbevakningsväsendets verksamhet. Energieffektivitetskraven ska inte heller tillämpas på upphandlingar i fall där det äventyrar allmän säkerhet eller förhindra insatser mot nödsituationer som gäller folkhälsan.  

5 b kap. Datacentraler 

29 e §.Tillvaratagande av spillvärme från datacentraler . I paragrafen föreslås bestämmelser om skyldigheten för datacentraler vars totala effekt överstiger 1 megawatt att ta till vara spillvärme, göra en kostnadsnyttoanalys och lämna en anmälan till Energimyndigheten. Genom paragrafen genomförs artikel 26.6 i energieffektivitetsdirektivet.  

Som tillvaratagande av spillvärme betraktas till exempel det att spillvärme leds till fjärrvärmenätet eller tas till vara vid en egen anläggning. Anmälan behöver inte lämnas om operatören av datacentralen redan har lämnat Energimyndigheten en sådan anmälan om en kostnadsnyttoanalys som förutsätts i föreslagna 27 b §. 

29 g § . Behörig myndighet . En bestämmelse om behörig myndighet föreslås bli fogad till lagen. Genomförandet i medlemsstaterna av kommissionens delegerade förordning om den första delen av inrättandet av ett gemensamt unionssystem för bedömning av datacentraler förutsätter åtgärder av den nationella myndigheten. Enligt förordningen ska operatörer av datacentraler lämna information till en europeisk databas för datacentraler, som kommissionen administrerar. Informationen ska lämnas via ett elektroniskt system. De som använder det elektroniska systemet måste beviljas användarrättigheter, och för att de uppgifter som finländska företag rapporterar till databasen ska vidarebefordras till EU-kommissionen krävs åtgärder av medlemsstaternas kontaktpersoner för databasen. Genom den föreslagna bestämmelsen förtydligas Energimyndighetens behörighet i fråga om de praktiska åtgärder som genomförandet av den delegerade förordningen förutsätter.  

6 kap. Särskilda bestämmelser 

30 §.Myndigheter och deras uppgifter. Energimyndigheten föreslås vara allmän tillsynsmyndighet för energieffektivitetslagen, på samma sätt som för närvarande. Till paragrafen fogas dessutom en bestämmelse om arbets- och näringsministeriets uppgifter samt en informativ hänvisning till konsumentombudsmannens tillsynsuppgift enligt konsumentskyddslagen.  

Arbets- och näringsministeriet föreslås ha uppgiften att sköta den allmänna styrningen och övervakningen av verkställigheten av lagen. Övervakningen av verkställigheten av lagen omfattar till exempel den övervakning som behövs för EU-rapporteringen avseende energieffektivitetsdirektivet. Bestämmelsen motsvarar den rådande uppgiftsfördelningen mellan arbets- och näringsministeriet och Energimyndigheten. 

Energimyndigheten ska på samma sätt som för närvarande sköta tillsynen över efterlevnaden av denna lag och av de bestämmelser och föreskrifter som har utfärdats med stöd av den.. Energimyndigheten ska bland annat övervaka att de skyldigheter som gäller energibesiktningar i företag och införande av energiledningssystem samt offentliga organs skyldigheter och energidetaljisters skyldigheter fullgörs. 

I fråga om energidetaljister tillkommer nya tillsynsuppgifter som gäller skyldigheterna enligt föreslagna 3 a kap. i fråga om avtal om detaljförsäljning av värme och kyla. Energimyndigheten ska inom ramen för sin behörighet säkerställa att de konsumentskyddsåtgärder som avser produktion och detaljförsäljning av värme och kyla är effektiva och att de genomförs. Energimyndighetens behörighet omfattar emellertid inte sådana avtalstvister mellan tillsynsobjekt och deras avtalsparter som ska avgöras av de allmänna domstolarna. Energimyndighetens behörighet omfattar tillsyn på en allmän nivå över att parternas skyldigheter enligt energieffektivitetslagen fullgörs. 

Därtill föreslås konsumentombudsmannen ha tillsyn med stöd av konsumentskyddslagen över att villkoren i de avtal som avses i 3 a kap. i denna lag samt energidetaljisters förfarande vid marknadsföring och i kundrelationer enligt det kapitlet är lagenliga med hänsyn till konsumentskyddet. Konsumentombudsmannens behörighet omfattar inte till exempel till avtalsförhållandet mellan energidetaljist och husbolag. 

30 a §.Tillsyn över certifierade energiledningssystem och energibesiktningar. Den föreslagna paragrafen motsvarar i huvudsak 12 § i den gällande energieffektivitetslagen. Enligt förslaget fogas till 1 mom. ett omnämnande av att införande av certifierade energiledningssystem omfattas av tillsynen. Tidigare har energieffektivitetslagen inte innehållit något uttryckligt krav att införa ett energiledningssystem. Upplysningar från företag om införande av certifierade energiledningssystem har behandlats som ett led i Energimyndighetens tillsyn över energibesiktningarna. Enligt förslaget ska en del företag framöver omfattas av skyldigheten att införa ett icke-certifierat energiledningssystem och en del av skyldigheten att göra energibesiktning.  

För tydlighetens skull föreslås paragrafens andra moment bli utökat med ett omnämnande av att Energimyndigheten har rätt att i granskningssyfte få övrig information som behövs för tillsynen, utöver rapporterna om ett företags obligatoriska energibesiktning och om en objektsbesiktning som ingår i energibesiktningen. Övrig information som behövs för tillsynen kan vara till exempel ett certifikat som gäller ett energiledningssystem eller miljöledningssystem eller uppgifter om införande av ett icke-certifierat ledningssystem. 

30 b §.Myndighetens rätt till information . En effektiv och ändamålsenlig tillsyn förutsätter en i lag tryggad rätt att få uppgifter för tillsynen. Enligt föreslagna 1 mom. har Energimyndigheten rätt att av företag, verksamhetsutövare och övriga aktörer som omfattas av skyldigheter enligt energieffektivitetslagen eller enligt bestämmelser som utfärdats med stöd av den få sådana upplysningar som är nödvändiga för tillsynen över efterlevnaden av den lagen. Med uppgifter som är nödvändiga för tillsynen avses sådana uppgifter som innehållsmässigt är korrekta och som ger en rättvisande och tillräcklig bild av hur lagens bestämmelser och de föreskrifter som meddelats i Energimyndighetens beslut har följts. Energimyndigheten kan genom ett föreläggande ålägga någon att lämna de behövliga uppgifterna och vid behov förena föreläggandet med vite.  

30 c §.Myndighetens inspektionsrätt . I föreslagna 1 mom. säkerställs det att Energimyndigheten har inspektionsrätt i lokaler, utrymmen och områden som det är nödvändigt att få tillträde till för den tillsyn som avses i lagen. Energimyndigheten ska också ha rätt att utföra inspektioner i lokalerna och områdena i fråga och att vidta andra åtgärder som tillsynen förutsätter.  

Hemfriden tryggas i 10 § i grundlagen. I lag kan dock bestämmelser utfärdas om åtgärder som ingriper i hemfriden och som är nödvändiga för att de grundläggande fri- och rättigheterna ska kunna tryggas eller för att brott ska kunna utredas. Myndighetsinspektioner får företas i utrymmen som omfattas av hemfriden då det finns anledning att misstänka att ett brott har inträffat som kan medföra fängelsestraff. Därför föreslås Energimyndighetens behörighet enligt 1 mom. vara begränsad när det är fråga om utrymmen avsedda för boende av permanent natur. I sådana utrymmen är tillsynsåtgärder möjliga endast om det finns anledning att misstänka att ett brott som avses i 16 kap. 8 § i strafflagen (39/1889) har begåtts (ingivande av osant intyg till myndighet) och inspektionen är nödvändig för att utreda de omständigheter som inspektionen gäller. En sådan situation kan uppstå om tillgången till de uppgifter som är föremål för inspektionen är möjlig endast i fråga om anordningar som omfattas av hemfriden, till exempel sådana anordningar som ägs av verksamhetsutövaren men som innehas av en arbetstagare i arbetstagarens hem. 

Enligt föreslagna 2 mom. har Energimyndigheten när den utför en inspektion rätt att omhänderta material från den aktör som är föremål för inspektion. Omhändertagande kan komma i fråga när saken inte kan utredas i samband med inspektionen på det sätt som inspektionen kräver och omhändertagandet av materialet därför är nödvändigt för att syftet med inspektionen ska uppnås. Alla handlingar och upptagningar och allt övrigt material som omfattas av inspektionsrätten kan omhändertas. Materialet ska återlämnas så snart det inte längre behövs för inspektionen. Det avgörande med tanke på behovet är om materialet behövs för att skaffa de tilläggsuppgifter som syftet med inspektionen förutsätter eller för att kontrollera uppgifternas riktighet. 

31 §.Åtgärder vid överträdelse eller försummelse . I paragrafen föreslås bestämmelser om de medel med vilka Energimyndigheten kan reagera när bestämmelserna i lagen eller bestämmelser eller föreskrifter som utfärdats med stöd av lagen inte iakttas. Enligt föreslagna 1 mom. kan Energimyndigheten förelägga den som bryter mot en bestämmelse eller en föreskrift att fullgöra sin skyldighet. I beslutet i fråga kan Energimyndigheten bestämma hur överträdelsen eller försummelsen ska åtgärdas.  

Dessutom föreslås Energimyndigheten ha befogenhet att förelägga återbetalning av en avgift som tagits ut felaktigt av en kund. Denna föreslagna befogenhet gäller sådana fall där Energimyndigheten uttryckligen har konstaterat att tillsynsobjektet har handlat i strid med bestämmelserna. Behörigheten omfattar däremot inte sådana avtalstvister mellan tillsynsobjektet och dennes kund som ska avgöras av de allmänna domstolarna.  

Innan den meddelar föreläggande om återbetalning ska Energimyndigheten höra parten. På hörande och på delgivning av beslut om föreläggande tillämpas förvaltningslagen. När beslutet innehåller ett avgörande som är förpliktande för en part, ska beslutet delges som bevislig delgivning i enlighet med 60 § i förvaltningslagen. 

Enligt 2 mom. får Energimyndigheten förena ett förbud eller föreläggande med vite eller med hot om tvångsutförande eller hot om avbrytande på det sätt som föreskrivs i viteslagen (1113/1990). En huvudförpliktelse och ett vite som meddelats med stöd av 1 mom. föreläggs i regel genom samma beslut. 

Föreslagna 2 mom. motsvarar gällande 31 § i energieffektivitetslagen. Det ursprungliga och det omarbetade energieffektivitetsdirektivet innehåller bestämmelser om att medlemsstaterna ska föreskriva sanktioner för överträdelser av de nationella bestämmelser som utfärdats med stöd av direktivet. Genom de ändringar som föreslås i paragrafen preciseras påföljdsbestämmelserna i energieffektivitetslagen. 

31 a §.Avgiftsbelagda myndighetsprestationer . Enligt den föreslagna paragrafen har Energimyndigheten rätt att ta ut avgift för behandling av anmälningar och andra ärenden enligt lagen. En i paragrafen avsedd anmälan kan vara till exempel en anmälan enligt föreslagna 27 a § om en plan för uppfyllande av kriterierna för ett effektivt system för fjärrvärme och fjärrkyla.  

Bestämmelser om de allmänna grunderna för när prestationer ska vara avgiftsbelagda och för storleken på uttagna avgifter samt om övriga grunder för avgifterna finns i lagen om grunderna för avgifter till staten (150/1992). Bestämmelser om Energimyndighetens avgiftsbelagda prestationer utfärdas genom förordning av arbets- och näringsministeriet (avgiftsförordningen). För att en ny avgift ska kunna tas ut för behandling av anmälan eller annat ärende enligt denna lag måste avgiftsförordningen ändras. 

32 §.Ändringssökande. Paragrafens 1 mom. motsvarar den gällande energieffektivitetslagen. Ändring i ett beslut som Energimyndigheten har meddelat med stöd av energieffektivitetslagen får sökas genom besvär i förvaltningsdomstol på det sätt som anges i lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019).  

Ett nytt moment föreslås med en bestämmelse om att beslut av Energimyndigheten om att utföra inspektion inte får överklagas genom separata besvär. 

Vidare föreslås ett nytt moment enligt vilket bestämmelserna i 16 kap. i upphandlingslagen ska tillämpas på sökande av ändring i sådana beslut om offentlig upphandling som avses i 5 a kap. Syftet med det föreslagna nya momentet är att förtydliga reglerna för ändringssökande inom sådan offentlig upphandling som avses i föreslagna 5 a kap. i energieffektivitetslagen. De krav avseende energieffektivitet som föreskrivs i energieffektivitetslagen gäller upphandlingar som överstiger EU-tröskelvärdena. Upphandlande enheter som gör sådana upphandlingar ska också tillämpa upphandlingslagen eller försörjningslagen. 

Konkurrens- och konsumentverket utövar tillsyn över efterlevnaden av upphandlingskraven och av lagstiftningen om offentlig upphandling. Konkurrens- och konsumentverkets uppgift vid tillsynen är att säkerställa att principer som är väsentliga med hänsyn till allmänintresset och en effektiv användning av offentliga medel, såsom insyn och icke-diskriminering, iakttas vid offentlig upphandling. I föreslagna 5 a kap. i energieffektivitetslagen föreskrivs krav avseende energieffektivitet vid upphandling av produkter och tjänster samt byggentreprenader som överstiger EU-tröskelvärdena. På de förfaranden som syftar till att genomföra sådana upphandlingar tillämpas upphandlingslagen eller försörjningslagen.  

Upphandlingslagens 16 kap. tillämpas på sökande av ändring i beslut som avses i föreslagna 5 a kap. när upphandlingarna i fråga omfattas av upphandlingslagen eller försörjningslagen och ändring söks på en i upphandlingsbestämmelserna angiven grund. 

32 a §.Verkställbarhet av Energimyndighetens beslut . Den föreslagna paragrafen innehåller bestämmelser om verkställbarheten av Energimyndighetens beslut. Enligt förslaget ska beslut som Energimyndigheten meddelat med stöd av energieffektivitetslagen iakttas även om de överklagats, om inte Energimyndigheten bestämmer något annat i beslutet. Ett beslut som gäller återbetalning till en enskild kund av avgifter som tagits ut på felaktiga grunder eller ett beslut som gäller utdömande av vite får dock inte verkställas innan det har vunnit laga kraft.  

7.2  Lagen om ändring av 19 § i elmarknadslagen

19 §. Skyldighet att utveckla nätet. I paragrafen föreslås en ny bestämmelse genom vilken artikel 27 i energieffektivitetsdirektivet införlivas i nationell lag.  

Enligt föreslagna 3 mom. ska principen om energieffektivitet först enligt 3 § i energieffektivitetslagen tillämpas vid planering av elnät. Förslaget motsvarar artikel 27.2 i direktivet. 

Hittills har inte principen om energieffektivitet först beaktats i de bestämmelser som avser utveckling av nät. Enligt artikel 27.2 i energieffektivitetsdirektivet ska nationella tillsynsmyndigheter kontrollera att innehavare av överföringsnät och distributionsnät tillämpar principen om energieffektivitet först bland annat när de övervakar nätutvecklingsplaner. Enligt 41 § i elmarknadslagen ska en plan för utveckling av stamnät innehålla en plan över investeringar samt en utredning av de metoder och antaganden som använts vid utarbetandet av planen. Enligt 52 § ska nätinnehavare i utvecklingsplaner för eldistributionsnät presentera lämpliga jämförelser av kostnadseffektiviteten hos utvecklingsåtgärderna för distributionsnätet, beräkningar av livscykelkostnader för olika lösningar för utveckling av nätet samt en plan för eventuell användning av flexibilitet i elförbrukningen, ellager, distributionsnätsinnehavarens energieffektivitetsåtgärder och andra resurser som ett alternativ till en utvidgning av distributionsnätets överföringskapacitet. Med andra ord beaktas energieffektivitet delvis redan i planer för utveckling av eldistributionsnät, även om det inte finns något uttryckligt omnämnande av principen om energieffektivitet först.  

Närmare anvisningar om hur livscykelkostnader ska beräknas för lämpliga jämförelser av kostnadseffektivitet finns i Energimyndighetens föreskrift om utvecklingsplan för distributionsnät (3167/000002/2023) och i tolkningsanvisningen för föreskriften. Enligt propositionen får Energimyndigheten meddela föreskrifter med tillämpningsanvisningar avseende principen om energieffektivitet först vid planering av elnät och anvisningar om effektivitetsåtgärder som gäller nät. 

Enligt propositionen ska nätinnehavaren övervaka den totala volymen av nätförluster i sitt elnät samt optimera den totala volymen av förluster och förbättra energieffektiviteten i sitt elnät på bästa sätt i tekniskt och ekonomiskt hänseende, med beaktande av nätlösningar baserade på smart teknik. Förslaget motsvarar artikel 27.3 i direktivet. 

Nätinnehavare ger in de operativa tekniska nyckeltalen för näten till Energimyndigheten varje vår. Energimyndigheten rapporterar nätförluster utgående från nyckeltalen. Föreskriften om nyckeltal för elnätsverksamheten och publicering av dem (143/000002/2024) har uppdaterats den 19 december 2024. Nätinnehavare rapporterar de totala förlusterna på basis av föreskriften till myndigheten. Nätförluster övervakas i enlighet med artikel 27.3 i energieffektivitetsdirektivet genom föreskriften. 

En nätinnehavare som med stöd av Energimyndighetens föreskrift är skyldig att förse Energimyndigheten med uppgifter om nätoptimering kan enligt propositionen fullgöra sin skyldighet via systemet med frivilliga energieffektivitetsavtal. Genom att ansluta sig till ett energieffektivitetsavtal åtar man sig att eftersträva vissa energibesparingar och årligen rapportera sina energieffektivitetsåtgärder och de energibesparingsåtgärder som uppnåtts med dem. Avtalssystemet är frivilligt och har karaktär av målprogram. En nätinnehavare som inom den rapportering som hör till avtalet lämnar uppgifter om nätoptimering och i samband därmed ger behövliga fullmakter att lämna ut uppgifterna behöver inte ge in uppgifterna till Energimyndigheten på något annat sätt. 

7.3  Lag om ändring av naturgasmarknadslagen

14 §. Skyldighet att utveckla nätet . Till paragrafen fogas enligt förslaget ett nytt 2 mom. genom vilket de nya bestämmelserna i artikel 27 i direktivet införlivas nationellt.  

Vid planering av naturgasnät ska nätinnehavaren tillämpa principen om energieffektivitet först enligt 3 § i energieffektivitetslagen. Förslaget motsvarar artikel 27.2 i direktivet. Nätinnehavaren ska övervaka den totala volymen av nätförluster i sitt naturgasnät samt optimera den totala volymen av förluster och förbättra energieffektiviteten i sitt naturgasnät på bästa sätt i tekniskt och ekonomiskt hänseende, med beaktande av nätlösningar baserade på smart teknik. Förslaget motsvarar artikel 27.3 i direktivet.  

Nätinnehavaren ska underhålla, driva och utveckla sitt naturgasnät och förbindelserna till andra nät i enlighet med kundernas rimliga behov och för sin del trygga naturgasleveranserna till kunderna så att näten och den totala volymen av nätförluster optimeras samt nätens effektivitet förbättras på bästa sätt i tekniskt och ekonomiskt hänseende och med beaktande av nätlösningar baserade på smart teknik.  

Nätinnehavare ger in de operativa tekniska nyckeltalen för näten till Energimyndigheten varje vår. Energimyndigheten rapporterar nätförluster utgående från nyckeltalen. Föreskriften om nyckeltal för naturgasnätsverksamheten och deras publicering (144/000002/2024) har uppdaterats den 19 december 2024. Nätinnehavare rapporterar de totala förlusterna på basis av föreskriften till myndigheten. Nätförluster övervakas i enlighet med artikel 27.3 i energieffektivitetsdirektivet genom föreskriften. 

En nätinnehavare som med stöd av Energimyndighetens föreskrift är skyldig att förse Energimyndigheten med uppgifter om nätoptimering kan enligt propositionen fullgöra sin skyldighet via systemet med frivilliga energieffektivitetsavtal. Genom att ansluta sig till ett energieffektivitetsavtal åtar man sig att eftersträva vissa energibesparingar och årligen rapportera sina energieffektivitetsåtgärder och de energibesparingsåtgärder som uppnåtts med dem. Avtalssystemet är frivilligt och har karaktär av målprogram. En nätinnehavare som inom den rapportering som hör till avtalet lämnar uppgifter om nätoptimering och i samband därmed ger behövliga fullmakter att lämna ut uppgifterna behöver inte ge in uppgifterna till Energimyndigheten på något annat sätt. 

20 a §.Energieffektivitet, efterfrågeflexibilitet och åtgärder för styrning av efterfrågan i fråga om prissättning och försäljningsvillkor för nättjänster. Den föreslagna paragrafen motsvarar delar av artikel 27.7 i direktivet. Enligt den punkten ska nationella tillsynsmyndigheter säkerställa avlägsnandet av sådana incitament i överförings- och distributionstariffer som inverkar menligt på energieffektiviteten i framställningen av, överföringen av, distributionen av och försörjningen med el och gas. Dessutom ska medlemsstaterna säkerställa effektivitet i utformningen av infrastrukturen och driften av den befintliga infrastrukturen, i enlighet med förordning (EU) 2019/943, och att tarifferna tillåter styrning av efterfrågan.  

Skyldigheten att avlägsna sådana incitament i överförings- och distributionstariffer som inverkar menligt på energieffektiviteten föreslås gälla produktion, överföring, distribution och leverans av el och gas, i överensstämmelse med direktivet. Med detta avses till exempel att man granskar tariffstrukturen för att se om den sänder sådana prissignaler som snarare uppmuntrar till att öka energiförbrukningen än till att minska den. Bestämmelserna i paragrafen bör tolkas tillsammans med andra bestämmelser om försäljningsvillkoren för och prissättningen av nättjänster. Skyldigheten att säkerställa att tarifferna tillåter styrning av efterfrågan gäller både el och gas. I elmarknadslagen har krav som motsvarar artikel 27.7 redan tagits in i 24 a och 24 b §. På gasmarknaden är skyldigheterna nya och måste tas in i lag. 

7.4  Lag om ändring av lagen om tillsyn över el- och naturgasmarknaden

6 §.Energimyndighetens uppgifter som nationell energitillsynsmyndighet. Paragrafens föreslagna nya 5 a-punkt motsvarar delar av artikel 27.1 i energieffektivitetsdirektivet. Enligt artikeln i fråga ska nationella energitillsynsmyndigheter tillämpa principen om energieffektivitet först när de utför sina tillsynsuppgifter enligt naturgasmarknadsdirektivet och elmarknadsdirektivet avseende deras beslut om driften av gas- och elinfrastruktur, inbegripet deras beslut om nättariffer. Utöver principen om energieffektivitet först får energitillsynsmyndigheter i tillsynen avseende deras beslut, inbegripet beslut om nättariffer, ta hänsyn till kostnadseffektivitet, systemeffektivitet, försörjningstrygghet och marknadsintegration, samtidigt som unionens klimatmål och hållbarhet skyddas i enlighet med artikel 18 i förordning (EU) 2019/943 och artikel 13 i förordning (EG) nr 715/2009.  

Med tillsynsuppgifter avses i den föreslagna punkten beslut av Energimyndigheten som gäller naturgasinfrastruktur och elinfrastruktur samt nättariffer för dessa.  

7 §. Den nationella energitillsynsmyndighetens verksamhetsberättelse . I paragrafens 2 mom., som gäller innehållet i energitillsynsmyndighetens verksamhetsberättelse, föreslås ett omnämnande enligt vilket berättelsen ska innehålla ett avsnitt om uppnådda framsteg när det gäller att förbättra energieffektiviteten vid driften av gas- och elinfrastruktur. Det föreslagna tillägget motsvarar delar av artikel 27.4 i direktivet, enligt vilken nationella energitillsynsmyndigheter i den årliga rapport som utarbetas i enlighet med artikel 41 i naturgasmarknadsdirektivet och i enlighet med artikel 59.1 i elmarknadsdirektivet ska ha med ett särskilt avsnitt om framstegen i fråga om energieffektivitetsförbättringar i gas- och elinfrastruktur.  

7.5  Lagen om ändring av lagen om tvistenämnden för energimarknaden

2 §.Definitioner. En ny 4 punkt i vilken energidetaljist definieras föreslås bli fogad till paragrafen. Med energidetaljist avses enligt den föreslagna definitionen en fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt säljer energi till slutkunder. Definitionen motsvarar 3 § 7 punkten i energieffektivitetslagen. Definitionen omfattar aktörer som yrkesmässigt säljer energi till slutkunder och som inte omfattas av definitionen av elföretag enligt 3 punkten i samma paragraf. I praktiken avser definitionen försäljare av fjärrvärme eller fjärrkyla, vilkas skyldigheter regleras i energieffektivitetslagen.  

3 §.Nämndens behörighet . Paragrafen om nämndens behörighet föreslås bli ändrad så att behörigheten utvidgas till att omfatta rekommendationer om hur sådana enskilda tvister mellan energidetaljister och slutkunder bör lösas som gäller rättigheter och skyldigheter enligt energieffektivitetslagen och som andra slutkunder än konsumenter för till nämnden för prövning. I energieffektivitetslagen innehåller 3 a kap. en bestämmelse om energidetaljisters och slutkunders rättigheter och skyldigheter vid ingående av avtal om detaljförsäljning av värme och kyla. Bestämmelserna gäller bland annat vilka upplysningar som energidetaljister ska ge slutkunder innan avtal ingås samt förutsättningar för ändring av avtalsvillkoren.  

6 §.Medlemmarnas och föredragandenas behörighet . Paragrafens 1 mom., som gäller ordförandens och vice ordförandens allmänna behörighet, föreslås bli ändrad i fråga om den förtrogenhet som krävs av ordföranden och vice ordföranden. Utöver allmän behörighet krävs god förtrogenhet med elmarknaden och energimarknaden i övrigt. Förtrogenhet med energimarknaden i övrigt kan betyda till exempel förtrogenhet med fjärrvärmemarknaden. God förtrogenhet kan uppnås till exempel genom medverkan i nämnden, någon annan myndighet eller domstol eller genom rättsvetenskapligt forskningsarbete.  

16 §.Ersättning till staten för utredningskostnader . Omnämnanden som avser energidetaljister föreslås bli fogade till 1 och 2 mom. Dessa omnämnanden behövs för att säkerställa att paragrafen omfattar försäljare av fjärrvärme och fjärrkyla i detaljistledet, eftersom ärenden som gäller sådana försäljare kan föras till nämnden för prövning.