Allmän motivering
Den regeringsproposition med förslag till om en kommun-
och servicestrukturreform (RP 155/2006 rd)
som just nu behandlas i riksdagen kommer att ändra servicestrukturerna
i fråga om den kommunala social- och hälsovården.
Förvaltningen förändras i många
hänseenden till följd av reformen, t.ex. kommer
kommuner att sammanslås, nya samkommuner att bildas och olika
samverksansområden att inrättas. Regeringen föreslår
i propositionen att det ska bli möjligt att anförtro
ansvaret för uppgifter i anslutning till verkställigheten
av socialvården och folkhälsoarbetet på ett
eller flera kollegiala organ som kommunen utsett. Kommunerna får
enligt propositionen fritt besluta om social- och hälsovårdens
förvaltning och kan då ändra på nämndstrukturen
exempelvis utifrån en livscykelmodell.
Barndagvårdsförvaltningen
Kommunerna har i fråga om förskoleundervisningen
fritt fått bestämma under vilket organ undervisningen
ska sortera. Med stöd av en temporär försökslag
har barnomsorgen och förskoleverksamheten helt kunnat lyftas
bort från socialväsendet. Propositionen tillåter
ett sådant arrangemang med stöd av en permanent
lag. Den temporära lagen har gällt från
den 1 augusti 2003. Efter det har totalt 41 kommuner ändrat sin
förvaltning avseende dagvården så att
den i 32 kommuner förts över på utbildningsväsendet medan
9 kommuner valt att inrätta en helt ny nämnd.
Enligt utredning till utskottet har de kommuner som låtit
det organ som svarar för undervisningsväsendet
ta hand om barnomsorgen i regel varit nöjda med beslutet.
En uppföljningsstudie som gjorts under försökslagens
giltighetstid ger vid handen att skillnaderna är små mellan
de kommuner som valt socialväsendet respektive undervisningsväsendet,
eftersom samarbetet mellan de olika sektorerna fortsatt är
intensivt och myndighetssamarbetet fungerar bra. Utnyttjandet av
gemensamma lokaler och gemensamma assistenter förefaller
enligt studien ha genererat den största nyttan.
Oavsett om reformen leder till att dagvårdsförvaltningen ändras
eller inte, gäller det att slå vakt om att samarbetet
mellan olika kommunala aktörer intensifieras, understryker
utskottet. Ambitionen bör enligt utskottet vara att bryta ned
skrankorna mellan barnomsorgen, förskoleundervisningen
och nybörjarundervisningen och undanröja riskfaktorerna
där dessa sektorer tangerar varandra.
Bäst gagnas barnet och familjen av ett helgjutet mångprofessionellt
servicesystem. I synnerhet för barn och familjer i behov
av särskilt stöd är det viktigt att servicesystemet är
smidigt. Oavsett vilket beslut som tas om förvaltningen krävs
det stöd i föräldraskap och samarbete
mellan de yrkesgrupper som har hand om föräldrar och
barn. Vilket beslut kommunen än stannar för måste
den se till att dagvården samarbetar mer med barnskyddet,
barnrådgivningen och socialväsendet. När
det gäller barndagvården är det också viktigt
att förskoleundervisningen innehållsligt anpassas
efter den rikstäckande läroplanen för
förskoleundervisningen så att den blir ett omsorgs-,
uppfostrings- och undervisningspaket.
När social- och hälsovårdsutskottet
godkände den temporära lagen avseende barndagvårdsförvaltningen
underströk det med kraft vikten av att expertisen inom
barnomsorg tryggas både i nämnden och i direktionen
(ShUB 49/2002 rd). Utskottet påpekade
också att tjänstemännen inom den nya
förvaltningen bör göra sig förtrogna
med skillnaderna mellan lagstiftningen om barndagvård och
grundläggande utbildning och med praxis.
Socialförvaltningen i övrigt
Lagförslagen tillåter att uppgifterna i anslutning till
verkställigheten av folkhälsoarbetet, socialvården
och barnomsorgen anförtros ett eller flera kommunala organ.
Det mest sannolika alternativet är att folkhälsoarbetet
förblir i sin helhet under ett och samma organ, medan de
sociala uppdragen fördelas mellan olika organ.
Socialvårdslagen bygger på en s.k. odelbarhetsprincip,
som innebär att det finns ett organ som ensamt ser till
att socialvården ordnas och verkställs i kommunen.
Det har ansetts att odelbarhetsprincipen bäst tillgodoser
klientens rätt till sociala tjänster av god kvalitet.
Den ovannämnda lagen om ett försök avseende
barndagvårdsförvaltningen samt den försökslag
som medger att hemservicen och hemsjukvården ställs
under något annat organ utgör undantag från
principen.
När sociala tjänster i enlighet med den föreslagna
modellen överförs på någon annan
förvaltning, exempelvis hälsovårdsadministrationen,
bör de åsikter som framförts i samband
med dagvårdsförvaltningen tas ad notam, understryker
utskottet. Också i den nya nämnden måste expertis
finnas på sociala frågor. Dessutom måste
det ses till att samarbetet fungerar när en bit av socialomsorgen
flyttas över på en annan nämnd, för
annars försvagas den sociala omsorgsaspekten. Likaså kan
det bli svårare att ordna sociala tjänster klientanpassat,
om det är tjänstemän från olika
organ som sköter klientens ärenden. I en modell
där det sammantagna ansvaret för klienten splittras
får det inte förekomma några friktioner
när det gäller samarbetet och informationsutbytet
mellan de olika organen och de underlydande tjänstemännen.
Utskottet framhåller att det nya systemet inte på några
som helst punkter rubbar kommunernas skyldighet att ordna social-
och hälsovårdstjänster. Systemet griper
inte heller in i vare sig social- eller hälsovårdslagstiftningen,
och oavsett under vilket kommunalt organ lagen verkställs är
det fortfarande inom social- och hälsovårdsministeriets
förvaltningsområde som styrningen av social- och
hälsovårdens innehåll sker.
I och med den föreslagna förvaltningsreformen öppnas
enligt utskottet nya möjligheter att förbättra
servicen. Ur klientsynvinkel är förvaltningsgränserna
onaturliga, eftersom klienternas servicebehov inte håller
sig till servicekedjor eller specifika förvaltningar. Det är
viktigt att i det praktiska arbetet koppla loss från ett
administrativt sektorstänkande som gör samarbetet
stelt och lätt låter enskilda sektorers och yrkesgruppers
intressen komma till tals.
Utgångspunkten bör vara att tjänsterna
ska vara kundorienterade. När det gäller tjänster
till barn och barnfamiljer bör man försöka
hitta administrativa modeller där tjänsterna,
såsom mödra- och barnrådgivning, dagvård,
förskoleundervisning och nybörjarundervisning, är
samlade till ett paket för att man centraliserat ska kunna
möta barnets och familjens behov. En likartad modell bör
såvitt möjligt också hittas för den
vård och omsorg åldringar behöver. Utskottet
understryker vikten av att tjänsterna ordnas med hänsyn
till att klienterna oavsett ålder ska kunna känna
en så helgjuten kontinuitet som möjligt.
Personalens ställning
Ett multiprofessionellt samarbete mellan barnomsorgen, undervisningsväsendet
och hälsovården borgar för bättre
tjänster för klienterna. Utskottet vill dock påpeka
att omorganiseringarna måste planeras i tid och öppet
för att ingen personalgrupp ska bli satt på undantag.
Vilken administrativ lösning en kommun än stannar
för måste den ha personal som uppfyller behörighetsvillkoren
för respektive uppgifter. Personer med utbildning för
den sociala branschen kan få det sämre när
sociala uppgifter i allt högre grad lyfts över
på undervisningsväsendet eller hälsovården.
Inom undervisningsväsendet eller hälsovården
har man inte den kunskap om social utbildning som inom socialvården.
Och ändå skulle det krävas en stärkt
kompetens på det sociala området när
problemen bland barn och familjer hela tiden ökar.
Då exempelvis äldreomsorgen och handikappservicen
flyttas över från socialnämnden till hälsovårdsnämnden
måste det ses till att kompetens på det sociala
området finns företrädd i nämnden
och bland dem som basar för organisationen och kundarbetet,
poängterar utskottet. Dessutom ska rekryteringen ske med
särskild hänsyn till behörighetsvillkoren
i lagstiftningen.
Eftersom det blir fritt fram för kommunerna att ordna
förvaltningen på föreslaget sätt,
gäller det enligt utskottet att ge akt på hur
alla olika förvaltningsmodeller fungerar och göra
en bedömning av vilka konsekvenser det nya systemet har
fått särskilt i ett socialpolitiskt perspektiv
och hur personalens ställning har påverkats.