Regeringen föreslår att medborgarskapslagen ändras så att villkoren för att få permanent uppehållstillstånd skärps. Den vistelsetid i landet som krävs för ansökan om permanent uppehållstillstånd förlängs från nuvarande fyra år till sex år, och villkoren för att få permanent uppehållstillstånd kompletteras med krav på kunskaper i finska eller svenska samt två års tid i arbetslivet. Lagförslaget innehåller också ett antal undantag med stöd av vilka det också i fortsättningen är möjligt att ansöka om permanent uppehållstillstånd efter fyra års vistelse eller avvika från andra krav. Det föreslås också en ny bestämmelse som gör det möjligt för vissa personer som avlagt högskoleexamen i Finland att ansöka om permanent uppehållstillstånd utan särskilda krav på vistelsetid.  

Propositionen är i huvuddrag välkommen, till den del erhållandet av permanent uppehållstillstånd starkare kopplas till sökandens integration och deltagande i det finländska samhället. Permanent uppehållstillstånd innebär att grunderna för en persons vistelse inte längre bedöms på samma sätt som vid förnyande av tidsbegränsade tillstånd. Det är motiverat att för den här typen av permanent uppehåll ställa villkor som gäller integration och på så sätt uppmuntra dem som flyttar till landet att anpassa sig till och delta i samhället. Krav på språkkunskaper kan anses vara ytterst motiverade.  

Det bör dock noteras att regeringen under denna valperiod har gjort fler än tio enskilda ändringar i utlänningslagen. Det hör inte till god lagstiftningssed att införa separata ändringar i flera omgångar, och det gör det också svårt att bedöma de samlade konsekvenserna av lagförslagen. Det hade varit mer motiverat att behandla också detta lagförslag tillsammans med andra ändringar i grunderna för beviljande av uppehållstillstånd. 

Villkoret som gäller tid i arbetslivet

Det föreslås att ett villkor för att få permanent uppehållstillstånd ska vara att sökanden har två års tid i arbetslivet. Kravet på tid i arbetslivet anses vara uppfyllt när utlänningen omedelbart innan ansökan blev anhängig har arbetat eller utövat näring på heltid i Finland under den i 1 eller 3 mom. angivna perioden så att han eller hon under denna period sammanlagt i högst tre månader har fått arbetslöshetsförmåner eller utkomststöd eller annars varit borta från arbetslivet.  

Det är i princip välkommet att det införs ett krav på sysselsättning som villkor för permanent uppehållstillstånd. Den valda lösningen innehåller dock ingen flexibilitet. Också en person som har integrerats väl och som arbetar kan råka ut för oväntade situationer som leder till tillfällig arbetslöshet. Då kan en tidsgräns på tre månader som inte medger några avvikelser i enskilda fall framstå som oskälig.  

Den föreslagna regleringen leder i praktiken till situationer där personer i flera årtionden vistas i Finland med tidsbegränsade tillstånd och får permanent uppehållstillstånd kanske först vid pensionsåldern. Det är tveksamt om ett sådant förslag är meningsfullt. Att upprepade gånger förnya tidsbegränsade tillstånd är framför allt byråkratiskt tungt och medför administrativa kostnader.  

Utifrån det som sägs ovan anser vi att tillämpningen av villkoret som gäller tid i arbetslivet bör vara mer flexibelt med tanke på oförutsedda och exceptionella situationer, dock inte så att det äventyrar syftet med själva regleringen, det vill säga att stärka kopplingen mellan permanent uppehållstillstånd och integration. Om omständigheterna är sådana att det att en person lyfter stöd inte tyder på svag integration eller bristfälliga färdigheter för att delta på arbetsmarknaden, är det inte motiverat att personens beroende av förmåner eller annan frånvaro från arbetslivet i mer än tre månader betraktas som ett ovillkorligt hinder för att få permanent uppehållstillstånd.  

Vi föreslår att 56 a § i lagförslaget ändras så att villkoret som gäller tiden i arbetslivet kan anses uppfyllas även om sökanden under de två senaste åren har tytt sig till arbetslöshetsförmån eller utkomststöd eller annars varit borta från arbetslivet i mer än tre månader men dock högst sex månader och beroendet av stöd eller annan frånvaro från arbetslivet har föranletts av exceptionella omständigheter eller annars tillfälliga skäl som stått utanför sökandens skäliga kontroll.  

En sådan ökad flexibilitet skulle bättre motsvara de föränderliga situationerna i det verkliga livet utan att äventyra syftet med villkoret som gäller tid i arbetslivet.  

Permanent uppehållstillstånd på grundval av högskoleexamen

I propositionen föreslås det att permanent uppehållstillstånd ska beviljas en utlänning som har åtminstone växande muntliga och skriftliga kunskaper i finska eller svenska och som har avlagt en sådan högskoleexamen som avses i den föreslagna paragrafen. Som sådana i paragrafen avsedda högskoleexamina betraktas lägre och högre högskoleexamina som avlagts vid universitet eller Försvarshögskolan. Av de examina som avlagts vid en yrkeshögskola godkänns dock endast högre yrkeshögskoleexamen. 

I propositionen motiveras detta med att lägre högskoleexamina vid universitet ofta är en mellanetapp efter vilken den studerande avlägger högre högskoleexamen, medan yrkeshögskolestuderande i huvudsak endast avlägger lägre högskoleexamen. Även om lägre högskoleexamina som avläggs vid universitet skiljer sig från yrkeshögskolornas motsvarande examina kan en så snäv indelning som den föreslagna inte anses motiverad. Därför anser vi att förslaget bör ändras så att också lägre högskoleexamina som avlagts vid yrkeshögskolor inkluderas i paragrafen.  

Centern vill förnya den finländska invandringspolitiken så att den bygger på kompetens och arbete. En sådan politik skulle vara mer kontrollerad och bättre svara mot det finländska samhällets behov i olika situationer. Det vore mer motiverat att övergå från den nuvarande modellen med uppehållstillstånd som grundar sig på en arbetsplats till en kompetensbaserad poängsättningsmodell där man beaktar till exempel invandrarnas utbildningsnivå, språkkunskaper, arbetserfarenhet, arbetserbjudande och makens kompetens. Modellen skulle bygga på motsvarande modell som används i Kanada. Den har gett goda resultat och kunde anpassas efter Finlands behov. 

Centern delar regeringens åsikt om att Finlands invandringspolitik måste vara mer förpliktande. Utgångspunkten är att man ska belöna den som är flitig, deltar i utbildning, försörjer sig själv och sin familj och visar vilja att integreras. Reformerna bör genomföras så att Finland klarar sig i den hårda internationella konkurrensen om kompetent arbetskraft. 

Också i en tid av hög arbetslöshet är det bra att komma ihåg att antalet finländare i arbetsför ålder minskar varje år. Redan nu råder det brist på arbetskraft inom många branscher, också ur ett regionalt perspektiv. När befolkningen åldras ökar pensionsutgifterna och kostnaderna för social- och hälsovårdstjänsterna kontinuerligt. Vissa sakkunniga har nyligen föreslagit att finländarnas pensionsålder ska höjas, rentav till över 70 år, för att utgifterna inom de offentliga finanserna ska kunna täckas. Arbetskraftsinvandring är delvis en lösning på de utmaningar som nämns ovan, vare sig man vill det eller inte. 

Positivt med den aktuella propositionen är att permanent uppehållstillstånd utan lång vistelsetid i fortsättningen kan beviljas på grundval av lägre eller högre högskoleexamen eller påbyggnadsexamen som avlagts i Finland. Detta främjar Finlands så kallade kvarhållningskraft och uppmuntrar internationella studerande att stanna kvar i Finland för att arbeta efter utexamineringen. Positivt är också att det ska vara möjligt att visa växande språkkunskaper genom sådana studier i finska eller svenska som motsvarar till exempel 15 studiepoäng och som avlagts vid en högskola. Det är en tydlig lösning som stöder integrationen och som sporrar och motiverar de studerande att satsa på språkstudier. 

I propositionsmotiven konstateras det att det permanenta uppehållstillståndet uppmuntrar de utexaminerade att söka sig ut på arbetsmarknaden även om det skulle vara svårare att få arbete här. Denna motivering bör också tillämpas på dem som avlagt yrkeshögskoleexamen och vars utbildning uttryckligen är förankrad i arbetslivet. Enligt propositionen har sysselsättningen bland dem som avlagt universitetsexamen varit sämre än bland dem som avlagt yrkeshögskoleexamen. Ändå begränsas möjligheten till permanent uppehållstillstånd endast till universitetsexamina. 

Utifrån det som sägs ovan anser vi att det är konstigt att yrkeshögskoleexamen eller yrkesinriktad examen inte ingår i den föreslagna förteckningen över examina som avlagts i Finland. Vi anser att detta är inkonsekvent och diskriminerande såväl ur utbildningspolitisk synvinkel som ur arbetsmarknadssynvinkel. 

Centerns utskottsgrupp betonar i likhet med remissinstanserna från näringslivet att yrkeshögskoleexamen i Finland är en högskoleexamen som är starkt arbetslivsorienterad och innehåller omfattande praktikperioder. De som avlagt examen i fråga kommer i regel direkt ut på arbetsmarknaden, ofta inom branscher där det redan råder stor brist på arbetskraft i Finland. 

Inom social- och hälsovården krävs yrkeshögskoleexamen till exempel för sjukskötare, fysioterapeuter och bioanalytiker, som snabbt brukar få arbete efter utexamineringen. Ingenjörer inom de tekniska branscherna sysselsätts i uppgifter inom industrin, byggbranschen och energisektorn. Inom handel och ekonomi sysselsätts de som avlagt tradenomutbildning i uppgifter inom ekonomi, marknadsföring och försäljning. De som avlagt yrkeshögskoleexamen inom IKT-branschen arbetar till exempel som programvaruutvecklare och som experter på informationssystem eller cybersäkerhet. Det finns stor efterfrågan på dessa yrken på arbetsmarknaden. Sysselsättningsgraden för dem som avlagt yrkeshögskoleexamen inom nämnda branscher är hög, och många stannar kvar i Finland för att arbeta eller för att fortsätta sina studier vid en högskola. 

Vi anser att regeringen borde ha beaktat att det krävs yrkesutbildning för att få arbete i vissa uppgifter i synnerhet inom social- och hälsovården och byggbranschen. Till exempel närvårdare, barnskötare och omsorgsassistenter är viktiga arbetstagare inom äldreomsorgen och hemvården och vid daghemmen.  

Om examen har avlagts på finska eller svenska och sökanden har visat prov på sina språkkunskaper och sitt engagemang för det finländska samhället är det oavsett motiverat att bevilja permanent uppehållstillstånd på basis av examen. Det skulle i stor utsträckning stödja tillgången på arbetskraft inom de branscher där bristen på arbetskraft kommer att förvärras avsevärt under de närmaste åren.  

Dessutom anser vi att det är viktigt att permittering beaktas när vistelsetiden och tiden i arbetslivet räknas vid bedömningen av förutsättningarna för permanent uppehållstillstånd. Permittering innebär inte att man är borta från arbetsmarknaden. Det är inte arbetstagarens val, utan en tillfällig åtgärd som vidtagits genom arbetsgivarens beslut och som inte bryter arbetsförhållandet. Om permittering inte beaktas när tiden i arbetslivet räknas kan det leda till oskäliga situationer där en person som aktivt deltagit i arbetslivet inte uppfyller villkoren för det uppehållstillstånd som regeringen nu reformerar. Det försvagar förtroendet för det finländska systemet och kan leda till att experter låter bli att stanna kvar i landet. Den osäkerhet som skulle vara förenad med uppehållstillståndet skulle göra Finland mindre attraktivt för internationella experter. 

Tillgången till språkutbildning och språktester blir en utmaning när regleringen skärps. Flytten till Finland kan falla på överbelastningen på språkutbildningen och svårigheten att utföra språktest, eftersom personalresurserna vid ämbetsverken har skurits ned till ett minimum. Också Migrationsverket anser det vara viktigt att betona att lagförslaget har betydande ekonomiska konsekvenser för verket. Personalresurserna behöver ökas för att behandlingstiderna för permanenta uppehållstillstånd inte ska förlängas i och med bedömningen av de nya integrationsvillkoren. 

Vi anser således att också yrkeshögskoleexamen och yrkesinriktad examen ska inkluderas i tillämpningsområdet för 56 c § och att man i 56 a § också ska beakta permitteringsperioder och deltidsarbete när vistelsetiden och tiden i arbetslivet räknas vid bedömningen av förutsättningarna för permanent uppehållstillstånd. 

Genom propositionen skärps förutsättningarna för beviljande av permanent uppehållstillstånd genom att det i princip krävs sex års vistelsetid istället för nuvarande fyra år samt genom att det förutsätts nöjaktiga muntliga och skriftliga kunskaper i finska eller svenska och två års tid i arbetslivet. Sökanden får inte ha lyft utkomstskydd för arbetslösa eller utkomststöd i mer än tre månader. Propositionen innehåller vissa undantag för pensionärer, och dessutom kan undantag från villkoren göras i enskilda fall, om utlänningen har en sjukdom, skada eller störning som gör att villkoren inte kan uppfyllas. Permanent uppehållstillstånd kan beviljas efter fyra års vistelse, som är den gällande huvudregeln, om ett av tre tilläggsvillkor uppfylls. De tre alternativa tilläggsvillkoren är en årsinkomst på 40 000 euro, en högre högskoleexamen eller påbyggnadsexamen som erkänts i Finland tillsammans med två års tid i arbetslivet eller mycket goda kunskaper i finska eller svenska tillsammans med tre års tid i arbetslivet. Det är dessutom möjligt att få permanent uppehållstillstånd också genom att avlägga högre högskoleexamen, påbyggnadsexamen eller lägre högskoleexamen vid universitet i Finland. 

Regeringen Orpo har skärpt utlänningslagen genom ett flertal separata ändringar. Flera på varandra följande propositioner har innehållit ett stort antal separata åtstramningar som har försvårat ställningen framför allt för dem som söker och får internationellt skydd, men de har också på andra sätt gjort det svårare för dem som vill flytta eller har flyttat till Finland att leva och slå sig ner här. Den gemensamma nämnaren för förslagen verkar vara att göra Finland mindre attraktivt och sända ett budskap om att vi inte behöver invandrare. Regeringen har också redan genom två propositioner gjort det svårare att få medborgarskap och bereder ytterligare en tredje skärpning av medborgarskapslagen. De ändringar som nu föreslås, liksom tidigare ändringar som gällt uppehållstillstånd och villkor för medborgarskap, syftar starkt till att öka den socioekonomiska selektiviteten i Finlands migrationspolitik. Villkor som gäller försörjning, beroende av sociala förmåner och utbildning bidrar till att det görs åtskillnad mellan invandrare beroende på deras socioekonomiska ställning. 

Åtskilliga separata skärpningar av lagstiftningen bildar en svårhanterlig helhet och gör den redan komplicerade och svårbegripliga utlänningslagen allt mer oklar och svår att tillämpa. De samlade konsekvenserna av olika projekt har inte bedömts på behörigt sätt med avseende på de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna, och någon sådan bedömning ingår inte heller i den nu aktuella propositionen. 

Propositionens uttalade mål är att uppmuntra till integration och förmedla en bild av en framtid i det finländska samhället. De föreslagna ändringarna är dock endast ägnade att försvåra integrationen och framtiden i det finländska samhället. Propositionen och även regeringens politik ökar enbart kraven på sökanden och vältrar över ansvaret för integrationen på individen. Samtidigt har integrationstjänsterna skurits ned och kommer att minskas ytterligare. De sökandes särskilda behov och faktiska möjligheter att i praktiken uppfylla de krav som ställs beaktas inte. Till följd av de föreslagna ändringarna kommer en del människor trots att de är fast bosatta i Finland aldrig att få permanent uppehållstillstånd utan de kommer att tvingas leva i osäkerhet till och med i årtionden. Detta gäller särskilt dem som är i mer utsatt ställning i samhället eftersom lagändringarna gynnar högutbildade och dem som har goda inkomster. I stället för att göra det svårare att få permanent uppehållstillstånd skulle integrationen främjas av att invandrarna i ett så tidigt skede som möjligt kunde förutse sin framtid i Finland och bygga upp sitt permanenta liv här. 

Regeringen gör Finland till ett mindre attraktivt land för de invandrare som ha genuina valmöjligheter. Åtskilliga skärpningar av utlänningslagen gör det också ur näringslivets synvinkel svårare att rekrytera utländsk arbetskraft. 

Av de föreslagna villkoren kan villkoret som gäller tid i arbetslivet vara svårt att uppfylla exempelvis för personer som får internationellt skydd och offer för människohandel. Propositionen beaktar inte den särskilda situationen för personer i utsatt ställning och hur deras bakgrund påverkar möjligheterna att få arbete. Propositionen beaktar inte heller hur vanligt det är med diskriminering på grund av bakgrund när man söker arbete. Det är också problematiskt att permitteringar inte räknas med i tiden i arbetslivet. 

Det är också möjligt att villkoret för den som har uppehållstillstånd på grund av arbete inte uppfylls av orsaker som inte beror på personen själv, exempelvis permittering eller uppsägning. Arbetstagaren ska också kunna säga upp sig från ett anställningsförhållande där det förekommer utnyttjande, diskriminering eller där arbetstagarens rättigheter på annat sätt kränks, utan att han eller hon bestraffas för detta genom att tiden i arbetslivet börjar räknas från början. De föreslagna ändringarna leder till en situation där utländska arbetstagare blir tvungna att ta emot vilket arbete som helst på vilka villkor som helst. Förslaget ökar alltså risken för utnyttjande. 

Det är också oskäligt för en betydande del av invandrarna att den årsinkomstgräns som föreslås som ett villkor för avvikelse från huvudregeln är minst 40 000 euro. Som det konstateras i propositionen arbetar personer med utländsk bakgrund oftare än personer med finländsk bakgrund bland annat inom service och försäljning samt inom kategorin övriga arbetstagare (t.ex. lokalvårdare, köks- och restaurangbiträden samt medhjälpare inom industri och byggverksamhet). Det är osannolikt att man inom dessa branscher kan uppnå de inkomster som krävs, eller så skulle det kräva så många arbetstimmar att det inte skulle finnas möjlighet att till exempel delta i språkstudier vid sidan av arbetet. 

Även om de som passerat pensionsåldern inte ska omfattas av kravet på språkkunskaper och det räcker att de två åren i arbetslivet har förvärvats omedelbart före pensionens början, gör propositionen det omöjligt för vissa pensionärer att få permanent uppehållstillstånd om de inte har tillräcklig tid i arbetslivet. Det är exempelvis möjligt att en person som fått uppehållstillstånd på grund av alternativt skydd för resten av sitt liv måste ansöka om fortsatt uppehållstillstånd varje år. 

Det är oskäligt att kräva att en person under en tvåårsperiod i arbetslivet inte får ha tytt sig till arbetslöshetsförmån eller utkomststöd i mer än tre månader. Vid rekrytering är det allmänt förekommande med diskriminering på grund av ursprung och språkkunskaper, och för invandrare som blivit arbetslösa kan det vara särskilt svårt att snabbt få jobb. Det är oskäligt att samtidigt som det finländska samhället drar nytta av lågavlönade invandrares arbete kan dessa personer hindras från att få permanent uppehållstillstånd om de ens i liten utsträckning tyr sig till social trygghet. Beroendet av utkomststöd kan vara kortvarigt och de enskilda stödbeloppen mycket små, men enligt propositionen skulle det redan utgöra ett hinder för att få permanent uppehållstillstånd om sökanden lyft arbetslöshetsförmån eller utkomststöd i mer än tre månader under två års tid. Också utkomststöd som betalas till sökandens make kan förhindra att villkoret som gäller tiden i arbetslivet uppfylls, eftersom utkomststödet betraktas som en familjespecifik förmån. Den föreslagna bestämmelsen kommer att leda till situationer där man inte vågar ty sig till utkomststöd trots att det finns ett verkligt behov av det till exempel på grund av en familjemedlems sjukdom. 

Det kan också vara svårt att uppfylla villkoret som gäller språkkunskap av orsaker som hänför sig till individens omständigheter och bakgrund. Exempelvis bland dem som får internationellt skydd och bland offer för människohandel finns personer som är i särskilt utsatt ställning och som saknar läs- och skrivkunskaper. För dem är det i praktiken omöjligt att uppfylla villkoret. Å andra sidan har de som kommit till landet för att arbeta inte tillräckliga möjligheter att delta i språkutbildning och de omfattas inte av integrationstjänster som inbegriper språkundervisning. Överlag finns det inte tillgång till tillräckligt med högklassig språkutbildning. Det ordnas inte heller tillräckligt med språkprov för att påvisa språkkunskaperna, utan språkproven är överbelastade. 

Även om det är möjligt att avvika från kravet på språkkunskaper när en sjukdom, skada eller störning utgör ett hinder för att villkoret uppfylls blir tröskeln för avvikelse sannolikt hög, på samma sätt som vid tillämpningen av medborgarskapslagen. Enligt diskrimineringsombudsmannens iakttagelser är tröskeln för tillämpning av avvikelse från kravet på språkkunskaper i medborgarskapslagen mycket hög och man känner till situationer där man till exempel i fråga om personer med funktionsnedsättning inte har avvikit från kravet i fråga trots att de de facto inte kan lära sig språket. 

Enligt förslaget ska den som avlagt högre högskoleexamen, påbyggnadsexamen eller lägre högskoleexamen vid universitet i Finland få permanent uppehållstillstånd utan krav på vistelsetid. Det har inte lagts fram några hållbara argument för att bestämmelsen inte gäller lägre yrkeshögskoleexamen. Till exempel sjukskötare, socionomer inom småbarnspedagogiken och ingenjörer har alla avlagt yrkeshögskoleexamen och har lätt att få arbete i Finland inom branscher där det råder brist på arbetskraft. Utöver yrkeshögskoleexamen bör också examina inom yrkesutbildningen beaktas. I Finland råder det brist på arbetskraft särskilt i sådana uppgifter inom social- och hälsovården för vilka man behöver yrkesinriktad examen. 

Enligt propositionen ska beviljandet av permanent uppehållstillstånd för barn vara bundet till uppehållstillståndet för vårdnadshavare, vilket innebär att barnet i regel kan få permanent uppehållstillstånd endast om vårdnadshavaren har beviljats ett sådant. Förslaget är problematiskt med tanke på att barnets bästa i enlighet med konventionen om barnets rättigheter ska komma i främsta rummet. Kommittén för barnets rättigheter gav år 2023 Finland en rekommendation om att effektivisera åtgärderna för att säkerställa att rättsprincipen som gäller barnets bästa beaktas i första hand i alla beslut som gäller invandring och som berör asylsökande barn, flyktingbarn och invandrarbarn. För dem som nyligen uppnått myndighetsåldern är kravet på tid i arbetslivet svårt att uppfylla. 

Propositionen och de åtstramningar som regeringen tidigare genomfört försvårar särskilt flyktingarnas anpassning till samhället. För dem som får internationellt skydd är invandringen i regel permanent, eftersom det ofta är helt uteslutet att de någonsin kan återvända till sina hemländer. Det ligger inte heller i samhällets intresse att försvåra deras integration. Också konventionen angående flyktingars rättsliga ställning förpliktar till att underlätta flyktingars integration i samhället. 

Sammantaget har inga verkliga samhälleliga behov eller grunder lagts fram för de föreslagna ändringarna, och propositionens negativa konsekvenser har i stor utsträckning inte alls tagits i beaktande.