Motivering
Revisionsutskottet behandlade i ett betänkande (ReUB
10/2010 rd — B 21/2010
rd) från februari 2011 bl.a. ramförfarandet
som ett finanspolitiskt verktyg, förfarandet mot bakgrund
av riksdagens finansiella och lagstiftande makt, insyn i och faktaunderlag
för förfarandet, statsfinanserna utanför
budgeten, trafikinvesteringar, skattestöd och ramarnas
flexibilitet. Till grund för behandlingen låg
en 222-sidig särskild berättelse från
Statens revisionsverk: Effekterna av ramförfarandet i statsfinanserna
som verktyg för hantering av finanspolitiken. Berättelsen,
som omfattade hela valperioden, följde OECD:s rekommendationer
och var en extern utvärdering av finanspolitiken. Den är
den första i sitt slag.
Utskottet konstaterade följande utifrån berättelsen: “Hos
oss svarar finansministeriet för beredningen av ramförfarandet
och det är också nästan bara ministeriet
som haft ansvar för att ramförfarandet följs
och att utfallet bevakas och utvärderas. Den offentliga
debatten om efterlevnaden av de finanspolitiska reglerna och måluppfyllelsen
framhäver enligt Internationella valutafonden IMF och OECD
betydelsen av en extern utvärdering och öppenhet över
lag. Ramförfarandet är i likhet med andra styrmedel
förenat med en risk att styruppgiften misslyckas. Eftersom
ramförfarandet har stor statsfinansiell och samhällelig
betydelse ser revisionsutskottet det som viktigt att det regelbundet
utvärderas av en extern revisor.”
Riksdagen har konstitutionell rätt att få riktig och
tillräcklig information om alternativ och grunder för
finanspolitiska beslut. Faktaunderlaget för och beredningen
av finanspolitiska beslut samt finanspolitikens resultat och samhällseffekter
hör också till den parlamentariska kontrollen
av statsfinanserna. Öppenhet och insyn hänger
också samman med att riksdagens finansiella makt ska säkras.
I riksdagens finansmakt ingår dessutom befogenheter att övervaka
och bedöma hur de offentliga finanserna sköts
och utfallet.
Betänkandet blev klart i slutet av den förra valperioden
och granskade ramförfarandets funktion ur flera olika synvinklar,
och revisionsutskottet vill understryka att betänkandet
och revisionsberättelsen fortfarande är aktuella
och nyttiga. Riksdagen godkände ställningstagandet i
betänkandet den 1 mars 2011. Det innehöll följande
sju punkter:
1. Riksdagen förutsätter att regeringen vidtar åtgärder
för att faktaunderlaget, öppenheten och insynen
när det gäller ramarna för statsfinanserna
ska förtydligas och förbättras. Faktaunderlaget
för ramarna måste ge riksdagen bättre
förutsättningar att fatta beslut om ramarna och
bevaka att de följs och att målen fullföljs.
2. Riksdagen förutsätter att regeringen separat
för varje fond bedömer om de nödvändiga krav
som avses i 87 § i grundlagen fortfarande finns för
att organisera verksamheten och finansieringen i form av fonder
utanför budgeten.
3. Riksdagen förutsätter att regeringen vidtar åtgärder
för att omstrukturera ramförfarandet så att
det införs en mekanism som möjliggör
lönsamma trafikinvesteringar som återbetalar sig och
halvtidsöversyner av dessa.
4. Riksdagen förutsätter att regeringen undersöker
om skattestöden bör ingå i ramförfarandet.
Exempelvis är det motiverat att besluta om totalbeloppet
på skattestöden som en del av de finanspolitiska
reglerna.
5. Riksdagen förutsätter, för att
säkra hållbarheten i kommunalekonomin, att regeringen
i ramarna för statsfinanserna skriver in en bindande gräns
för hur mycket utgifter som staten under ramperioden får
påföra kommunsektorn genom lagstiftning och andra åtgärder.
6. Riksdagen förutsätter att regeringen vidtar åtgärder
för att flexibiliteten i ramarna ökas så att
anslagen kan disponeras bättre inom och mellan olika förvaltningsområden.
7. Riksdagen förutsätter att regeringen i
statens bokslutsberättelse för 2011 rapporterar
hur de frågor som nämns i punkterna 1—6
har åtgärdats.
Revisionsutskottet vill dessutom fästa finansutskottets
uppmärksamhet på finansieringen av investeringsprojekt
genom statsbolag. Statsbolagen har använts bl.a. för
att finansiera investeringsprojekt när behövlig
finansiering inte har kunnat anvisas i ramarna. Så gjorde
man när det gällde att finansiera ombyggnadsprojektet
på banan Uleåborg—Seinäjoki,
där VR betalade 56,2 miljoner euro av kostnaderna för
byggprojektet, trots att staten är banhållare.
Dessutom finansierade VR tre andra banprojekt (Kotolahti, bangården
i Vaara, Tammerfors—Orivesi). Det är med avseende
på ramförfarandets bindande verkan och öppenhet
motiverat att de uppgifter som ligger inom den statliga budgetekonomin
finansieras genom den vinstutdelning som intäktsförs
i budgeten och inte som egen utgift för bolaget. Enligt
utskottets mening försämrar det tillämpade
förfarandet insynen i de ekonomiska förbindelserna
mellan staten och bolagen, och dessutom är det redovisningsmässigt
problematiskt. Vidare anser utskottet att det finns en risk för
att konkurrenskraften för bolag som fungerar enligt företagsekonomiska
principer och bolagets möjligheter att investera försämras.
Samtidigt ökar risken för företagsekonomiska
svårigheter till följd av det tillämpade
förfarandet.
Under sakkunnigutfrågningen framkom det också hur
mycket skattebetalarna måste betala för kortsiktiga
och inkonsekventa beslut i fråga om trafikinvesteringar.
När finansiering och genomförande styckas upp
i flera etapper uppstår osäkerhet och det blir
svårare att planera, konkurrensupphandla och genomföra
arbetet. Enligt en kalkyl från Trafikverket skulle det
ha gått att samhällsekonomiskt spara cirka 200
miljoner euro inom banprojektet Uleåborg—Seinäjoki,
om det hade genomförts effektivt. Nu uppskattas kostnaderna
uppgå till 860 miljoner euro. Utskottet har redan tidigare
upprepade gånger uppmärksammat de fortsatta problemen
med finansieringen av trafikinvesteringar (bl.a. ReUB 1/2008
rd — B 6/2008 rd, B
10/2008 rd och ReUB 3/2010
rd — SRR 2/2010 rd)
och understryker nu vikten av långsiktighet när
det gäller att fatta beslut om sådana investeringar.