Allmän motivering

Av de orsaker som framgår av propositionens motivering och med stöd av erhållen utredning finner utskottet förslaget nödvändigt och lämpligt. Utskottet tillstyrker lagförslagen men anför följande anmärkningar och ändringsförslag.

I betänkandet TrUB 5/2002 rd—RP 241/2001 rd om ändringar i lagstiftningen om kommunikationsmarknaden ger utskottet sitt stöd till de riktlinjer som en arbetsgrupp, tillsatt av statsrådet den 7 februari 2001, lagt fram om bättre förutsättningar för televisionsverksamhet i en omvärld som allt mer karakteriseras av konvergensKonvergens avser integrering eller tillnärmande av kommunikationsnät och kommunikationstjänster. Arbetsgruppens primära hypotes var att det behövs insatser för att främja kunskapssamhället och digitaliseringen och ansåg det viktigt att den samlade televisionssektorn får bättre villkor för sin verksamhet. Arbetsgruppen underströk dels vikten av att public service-verksamheten tryggas, dels vikten av att televisionsutbudet bygger på en högkvalitativ innehållsproduktion. Samtidigt underströk arbetsgruppen vikten av att lyfta fram konsumentperspektivet. Ett av de bärande förslagen var att koncessionsavgifterna skulle avskaffas i slutet av 2006 när de analoga sändningarna tar slut och all verksamhet är digitaliserad. Tanken var att det skulle vara lätttare att få de kommersiella aktörerna att arbeta för en digital televisionsverksamhet, om de digitala sändningarna befrias från koncessionsavgift under sin första koncessionsperiod.

Vid utfrågningen av de sakkunniga påpekades det att propositionen inte förtydligar Rundradions ställning. Samtidigt som Rundradion får en starkare roll i tillhandahållandet av public service (bl.a. 134 §) är det fortfarande öppet hur finansieringen av Rundradion skall tryggas. Med hänseende på den samlade masskommunikationen i vårt land och medborgarnas rätt till information och kommunikation är det angeläget att de ekonomiska villkoren för Rundradion förtydligas i samband med kommunikationsmarknadslagen. I motiven till lagförslaget påpekar regeringen att den kommande digitaliseringen inom Rundradion kan vara ett viktigt steg mot ökad demokrati i kunskapssamhället. Det är ett faktum att det allmänna aktivt måste gå in för att trygga de digitala tjänsterna.

Det har också påpekats att Kommunikationsverket får ett ökat inflytande utan att propositionen som motvikt ökar samhällets tillsyn över och ansvar för verket. Det har hävdats att Kommunikationsverkets ställning i vissa hänseenden strider mot yttranderätten eftersom ett centralt ämbetsverk under ett ministerium åläggs att ta ansvar för en grundläggande fri- och rättighet som tillförts en konstitutionell särställning. Enligt utskottet är det viktigt att utvecklingen på kommunikationsmarknaden underlättas genom att aktörerna får rimligare villkor och genom att myndigheternas verksamhet och övervakning inom sektorn ordnas på behörigt sätt.

Kommunikationsmarknaden utvecklas så snabbt att dels Rundradions status och uppgifter, dels de kommersiella aktörernas villkor måste bevakas och utvärderas. Det är viktigt att satsa på tjänster i kunskapssamhället. Därför anser utskottet att stöd bör ges till övergången till digital televisionsverksamhet. Analogt med detta föreslår utskottet ett uttalande där utskottet förutsätter att regeringen så snart som möjligt lägger fram propositioner som syftar till att förbättra villkoren för televisionsverksamheten (Utskottets förslag till uttalande 1).

En fungerande marknad

Enligt propositionen syftar regeringen till att skapa en ram för lagstiftning som främjar utvecklingen inom kommunikationstekniken. Konvergens, en integration av kommunikationsnät och kommunikationstjänster, betyder att likadana eller likvärdiga innehåll allt mer kan distribueras och användas parallellt med hjälp av flera olika distributionsvägar. Därmed uppkommer ett nytt konkurrensläge på kommunikationsmarknaden. Bedömningen är att detta gagnar konsumenterna eftersom det öppnas nya möjligheter på marknaden för nätaktiviteter och innovationer. Den nya kommunikationslagstiftningen skall följaktligen kunna tillhandahålla bestämmelser som ger allt större rum för konkurrens mellan medierna. Utskottet menar att regeringen med lagförslaget har lyckats väl med tillnärmningen av lagstiftningsramen för olika typer av tekniska medier. Medierna har emellertid så olika tekniska funktioner och en så divergerande bakgrund att en fullständigt samordnad lagstiftning är ett mål som kan uppfyllas först på sikt. I detta sammanhang har det påpekats att läget inte får resultera i att bestämmelserna sväller ut onödigt mycket, eftersom en tillnärmning kan bli renodlad först när det finns en genuin marknad med ett minimum av reglering.

Kommunikationslagstiftningen avser att öppna för en gynnsam omvärld för kommersiella aktiviteter för att företagen skall kunna tillhandahålla högkvalitativa tjänster som tillgodoser kundernas behov. Jämlika konkurrensvillkor kräver dock ett visst mått av särregler. Den generella ambitionen på kommunikationsmarknaden är att det bara skall finnas ett minimum av regler. Detta återspeglas i 3 kap. i propositionen där det finns bestämmelser om en fungerande marknad. Kapitlet innehåller skyldigheter för teleföretag som utlöses när konkurrensen på marknaden inte fungerar. När det finns en fungerande konkurrens avlyfts skyldigheterna. Ett annat syfte med propositionen är att minska särbestämmelserna om kommunikationsnät inom ramen för vad som är möjligt med avseende på utvecklingen inom sektorn och EU:s lagstiftning samt att styra kommunikationen mer mot normal företagsamhet, vilket samtidigt betyder att styrningen av marknaden huvudsakligen är en uppgift för konkurrens- och konsumentmyndigheterna. Det är ett stort plus att propositionen följder principen om minsta möjliga reglering, understryker utskottet.

Vissa av de sakkunniga föreslog att kommunikationsmarknadslagen bör få en bestämmelse om att teleföretag bara kan åläggas skyldigheter om problemet inte kan lösas med hjälp av allmän konkurrensrätt. Utskottet påpekar att huvudprincipen är att speciallagstiftning bara tillgrips i de fall då allmän lagstiftning inte räcker till för att lösa de särskilda problem som uppstått. Därför behövs det ingen särskild bestämmelse om tillämplig allmän lagstiftning.

Vid utfrågningen av de sakkunniga uppgav representanterna för Konkurrensverket att Konkurrensverket har en kritisk inställning till EG:s ramdirektiv och propositionen som bygger på det, i det hänseendet att direktivet och lagförslaget genererar ett tillstånd där kommunikationsmarknaden regleras av två regelverk av samma slag, av två olika myndigheter och av två fristående förvaltningsprocesser. Enligt utskottet får det inte vara så att Kommunikationsverket och Konkurrensverket har olika tolkningar av vad en relevant marknad innebär och hur en dominerande marknadsställning uppstår. Bästa sättet att trygga en samordnad konkurrensrättslig tolkning är att Kommunikationsverket och Konkurrensverket samarbetar nära både med marknadsanalyser och kring lagstiftningsfrågor.

Konkurrensverket uppger sig inte vara övertygat om riktigheten i motiven till 16 § 2 mom., där det sägs att kommunikationsministeriet skall ha rätt att definiera en relevant marknad på ett sätt som avviker från Europeiska kommissionens rekommendation om marknadsdefinitioner. Befogenheten får inte lyftas över från Kommunikationsverket till kommunikationsministeriet med hänvisning till kommunikationspolitiska orsaker eller förhandlingsmandat i relation till kommissionen eller andra medlemsstater, understryker Konkurrensverket. En marknadsdefinition bör enligt Konkurrensverket helt och hållet basera sig på de rådande ekonomiska förhållandena eftersom en marknadsdefinition och en marknadsanalys inte är några självständiga beslut, utan utgör bakgrundsfakta för beslut om utnämnande av ett företag med ett betydande marknadsinflytande. Enligt uppgifter till utskottet bygger regeringens modell för överföring av befogenheter på synpunkter bland en majoritet av de aktörer som hördes under beredningsfasen. Därför anser utskottet förslaget vara genomtänkt och relevant.

Enligt 17 § i kommunikationsmarknadslagen görs marknadsanalyser för att klarlägga konkurrensläget. Ett företag betraktas som ett företag med betydande marknadsinflytande bara om analysen visar att konkurrensen inte fungerar på vissa marknader. Besluten om att klassificera teleföretag som företag med betydande marknadsinflytande är således enligt lagförslaget alltid nära knutna till en marknadsanalys. En marknadsanalys utreder explicit och uteslutande konkurrensläget på marknaden. Den nära kopplingen mellan en marknadsanalys och ett beslut om betydande marknadsinflytande kommer fram i att en marknadsanalys inte är ett självständigt förvaltningsbeslut och att den inte kan överklagas. I stället överklagas marknadsanalyser i samband med att ett beslut om företag med betydande marknadsinflytande överklagas.

Det har påpekats för utskottet att det finns en rad självständiga telefonföretag med ett begränsat distrikt. Dessa traditionella företag ägs av kunderna och syftar inte till att maximera vinsten, utan avser att tillhandahålla högkvalitativa och fördelaktiga teletjänster för sina kunder. Med den nuvarande prisnivån är det svårt att generera konkurrens i glesbygden eftersom inga stora vinster är att vänta i områdena. Små företag i glesbygden måste finansiera sin verksamhet och investeringar antingen med intern finansiering eller krediter. Riskfinansiering går till exempel inte att få genom börsintroducering. Ändå kan bolagen hålla en prisnivå som motsvarar eller till och med ligger under riksgenomsnittet för konsumenter, företag och andra operatörer. Också i framtiden är det slutanvändarna som har den största nyttan av att de små teleföretagen i glesbygden får fortsätta att leva. Annars kommer bredband till ett rimligt pris inte att kunna tillhandahållas på lika villkor över hela landet utan betydande ekonomiskt stöd från samhället ens i de små bolagens distrikt.

Utskottet har noterat att 59 § i kommunikationsmarknadslagen föreskriver om användarens rätt till anslutning i ett fast telefonnät. Teleföretag med betydande marknadsinflytande i ett fast telefonnät är skyldiga att till ett skäligt pris tillhandahålla anslutningar till ett fast telefonnät på användarens stadigvarande bostads- eller vistelseort. Därför är det viktigt att det fasta nätet drivs på ett vettigt sätt. Enligt propositionen (s. 157, första spalten) kan ett företag också bygga anslutningen utan ledning, till exempel med hjälp av radioteknik. Radioteknik kan vara ett betydligt billigare alternativ att anlägga förbindelser till exempel i glesbygden än det fasta telefonnätet. Utskottet påpekar att förbindelsen i ett konsumentperspektiv är likvärdig med en fast förbindelse eftersom tjänsten faktureras som fast tjänst i enlighet med principen om samhällsomfattande tjänster.

Skyldigheterna för företag med betydande marknadsinflytande bör stå i rätt proportion till syftet, påpekar regeringen i propositionen. Detta är extra viktigt när det gäller regionala telefonföretag som omfattas av principen om samhällsomfattande tjänster. Utskottet understryker att Kommunikationsverket bland de tillbudsstående instrumenten bara skall välja de särskilda skyldigheter som är nödvändiga för att konkurrenshinder skall undanröjas och konkurrensen främjas. Dessutom måste Kommunikationsverket motivera varför en skyldighet är relevant och hur den uppfyller proportionalitetskravet.

Sammankoppling och samtrafik

Med sammankoppling avses en materiell och funktionell, alltså en fysisk och konsekvent, sammankoppling av olika kommunikationsnät och kommunikationstjänster. Sammankoppling behövs för att användarna skall kunna ringa mellan olika telefonnät. Teleföretagen betalar ersättning till varandra för kommunikation mellan sammankopplade kommunikationsnät. Kommunikation mellan två kommunikationsnät kallas samtrafik.

Priset för samtrafik är de ersättningar som teleföretagen betalar till varandra för meddelanden som går mellan sammankopplade kommunikationsnät. Ersättningarna för samtrafik inverkar på samtalsavgifterna för konsumenterna och andra användare. Tumregeln är att telefonavgifterna stiger av höga ersättningar för samtrafik. Telefonavgifterna stiger särskilt när trafiken förmedlas mellan olika typer av nät eller om trafikvolymen mellan näten av någon annan orsak inte är i balans.

Av historiska skäl har Finland i motsats till andra stater i Europa haft flera självständiga telefonföretag som varit verksamma i geografiskt avgränsade distrikt. De lokala telefonbolagen har ofta relativt små distrikt men står ändå för merparten av de förbindelser som tillhandahålls för användarna. Hierarkiskt sett är telefonnäten i Finland uppdelade på tre nivåer: lokala nät, fjärrnät och utlandsnät. Av tekniska skäl har mobiltelenätet av tradition placerats under fjärrnäten i den hierarkiska uppläggningen. För användaren betyder detta att ett samtal från en mobiltelefon alltid kräver ett riktnummer. Det är tekniskt nödvändigt att placera mobiltelenätet i fjärrnätet eftersom abonnenten inom mobiltelenätet rör sig mellan olika teleområden, vilket inte är fallet i det fasta telefonnätet. Efter att marknaden avreglerades i mitten på 1990-talet har flera konkurrerande teleföretag opererat på alla tre nivåerna inom telenätet i Finland. I de flesta andra EU-stater är det fortfarande det gamla statliga monopolet som dominerar tjänsteutbudet inom alla nivåer av telefonnätet.

På grund av den historiska utvecklingen har prissättningen av telefontjänster i Finland inte utvecklats på samma sätt som i resten av Europa. I Finland är teleföretagsområdet splittrat och består av många små teleföretag som konkurrerar med varandra, ute i resten av Europa är mönstret ett annat. Därför har Finland en annan prissättning än den som allmänt tillämpas i övriga EU-medlemsstater.

Avgiften för telefonnätet brukar i Finland delas upp i en lokalnätsavgift och i en särskild fjärrsamtalsavgift alternativt en avgift för utlandssamtal. Lokalnätsavgiften bestäms av den operatör som användaren anlitar för sin anslutning i lokalnätet. Fjärrsamtalsavgiften och utlandssamtalsavgiften bestäms av det teleföretag som tillhandahåller tjänsten. Med de nuvarande reglerna får teleföretagen således själva bestämma sina priser. När någon ringer från det lokala nätet till fjärrsamtalsnätet, mobiltelenätet eller utlandsnätet tar den lokala nätoperatören ut dels en lokalnätsavgift, dels en avgift för fjärrsamtal, mobilsamtal eller utlandssamtal, men redovisar denna del av telefonavgiften till det teleföretag som tillhandahåller tjänsten mot en skälig ersättning för faktureringen. Det pris som användaren betalar består av flera olika avgifter och kräver att teleföretagen har särskilda faktureringssystem. I Finland har faktureringssystemen utvecklats kommersiellt över en lång tid och i samarbete mellan teleföretagen.

För samtal från mobiltelenätet tas ingen lokalnätsavgift ut eftersom mobiltelenätet i näthierarkin ingår i fjärrnätet. För samtal från mobiltelenätet till utlandsnätet tas dels en avgift för utlandssamtal, dels en så kallad mobiltelenätsavgift ut.

Principen är således att också den lägre nätnivån har rätt att ta ut en avgift av användaren för samtal från en lägre nätnivå till en högre, medan priset för tjänster på en högre nätnivå bestäms av det teleföretag som tillhandahåller tjänster på den nivån. Varje teleföretag inom olika segment i näthierarkin prissätter alltså själva sina tjänster och den avgift som användaren betalar är det sammantagna beloppet för kundpriserna inom olika segment i näthierarkin.

Avgiftsspecificeringen utifrån näthierarkin behövs eftersom Finland på olika nivåer inom näthierarkin har flera tjänsteoperatörer som konkurrerar med varandra och som i vissa fall bara opererar på en enda nivå inom näthierarkin. Ersättningen för samtrafik regleras på två sätt i den gällande lagstiftningen. I 16 § i trafikministeriets beslut om sammankoppling av teleföretags telenät och teletjänster (1393/1997) förutsätts för det första att de avgifter som ett teleföretag med betydande marknadsinflytande tar ut för sammankoppling skall vara offentliga, tillräckligt specificerade och stå i rimlig proportion till kostnaderna. Avgifterna får dessutom enligt 16 § inte vara beroende av hur många telemeddelanden som förmedlas.

Avgifterna för sammankoppling regleras också på ett annat sätt, nämligen genom justeringar i prisnivån för samtrafik och ändringar i prissättningen för samtrafik. Teleföretag med betydande marknadsinflytande måste särredovisa priserna för den trafik som går från ett annat teleföretags nät till dess eget nät. Denna sammankopplingsersättning för inkommande trafik brukar kallas termineringsersättning. Skyldigheten att ha en särskild prissättning på den inkommande trafiken gäller inte trafik mellan ett lokalnät och ett mobilnät. Regeln innebär följaktligen att en mobiloperatör på en högre nivå inom näthierarkin inte är skyldig att sälja terminering, alltså styrning av inkommande trafik till ett mobilnät, till en lokal operatör på en lägre nivå inom hierarkin. I den gällande ordningen är det bara teleföretag på en och samma nivå inom näthierarkin eller på en lägre nivå inom näthierarkin som är skyldiga att ta emot trafik mot en termineringsersättning. Frågan är viktig eftersom det finns en särskild koppling i vårt system mellan ersättningarna för samtrafik och kundavgifterna. I de kommersiella avtalen mellan teleföretagen har det av tradition ansetts att teleföretagen har rätt att lägga fast den sammantagna avgiften för kunderna bara om de själva betalar en termineringsersättning för telefontrafiken till ett annat teleföretag.

Finland har ansett att systemet med termineringsersättningar fungerar väl och ökar konkurrensen. En av de stora fördelarna är att priserna på mobiltelefonsamtal är lägre i Finland än i Europa i stort. En annan fördel är att Finland har en faktisk konkurrens på marknaden för fjärr- och utlandssamtal.

Utskottet vill här också gå in på en annan konsekvens av termineringen. Följden är nämligen att samtal från en mobiltelefon till en annan mobiltelefon prissätts på ett annat sätt än samtal från en mobiltelefon till en fast telefon eller vice versa. Också i detta hänseende har Finland andra regler än de övriga länderna i Europa. I Finland är det mobilteleoperatörerna som direkt bestämmer priset för kundernas samtal från ett fast telefonnät till en mobiltelefon. I de övriga europeiska länderna får operatörerna i det fasta telefonnätet själva sätta pris på samtal från det fasta telefonnätet till ett mobilnät. Därför är det dyrare att ringa från ett fast telefonnät till en mobiltelefon eller vice versa än att ringa från en mobiltelefon till en annan mobiltelefon trots att de tekniska lösningarna inte direkt medför högre kostnader. Enligt vad utskottet har erfarit är det inte tänkt att de olika prissättningsmetoderna för mobilnätet och det fasta telefonnätet ska särbehandla telefonnät som genereras med olika typer av teknik. I stället beror skillnaderna i prisreglering på att telefonnäten har olika positioner i näthierarkin.

I sitt utlåtande (TrUU 16/2002 rd — SRM 1/2002 rd) om statens ägarpolitik och Sonera framhåller utskottet att det fasta nätet också bildar ryggraden i mobilnätet eftersom alla massiva informationsöverföringar på sikt kommer att göras via ett fast nät och informationsöverföringarna med hjälp av radiovågor till största delen bara gäller korta distanser. Utskottet upprepar här sin uppfattning att det behövs ett fast nät för att telefonnäten i vårt land skall kunna fungera. Vidare anser utskottet att näten bör byggas ut och förbättras utifrån principen att det fasta nätet är ryggraden i de allmänna telefonnäten. Dessutom påpekar utskottet att det fasta nätet spelar en viktig roll för försörjningsberedskapen och hänvisar till det som sägs ovan om användarnas rätt att ha tillgång till en fast anslutning. Det är inte önskvärt att olika villkor råder för konsumenter som använder mobila nät och konsumenter som föredrar fasta nät. Därför är det enligt utskottet viktigt att regeringen utreder vilka problem det finns med kriterierna för termineringen inom samtrafiken och ersättningarna för termineringen. Utifrån detta bör regeringen göra en bedömning av om och hur lagstiftningen bör ändras.

Skyldigheten att distribuera programutbud och tjänster

Grundlagsutskottet anser i sitt utlåtande att det inte finns någon konstitutionell grund för att skilja mellan distribueringsskyldigheten för Rundradion Ab å ena sidan och kommersiella programutbud å andra sidan. Därför måste segregeringen i 134 § strykas för att lagförslaget skall kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning, understryker grundlagsutskottet. Det framgår dock inte entydigt av utlåtandet om skyldigheten skall vara likadan för alla, avgiftsbelagd eller avgiftsfri.

Enligt vad utskottet har erfarit är det till fördel för televisionsverksamheten i Finland om skyldigheten tolkas så att allt programutbud och alla tjänster som omfattas av skyldigheten distribueras utan ersättning. Det har lagts fram två skäl till detta. För det första går det inte att slopa distributionsskyldigheten helt och hållet eftersom den behövs för vissa vägande samhälleliga skäl. Å andra sidan skulle finansieringen av vår televisionsverksamhet sättas på spel om det får tas ut en ersättning för distributionsskyldigheten. Vår televisionsverksamhet finansieras med en televisionsavgift som tas ut för att televisionen används och med en koncessionsavgift som de som har televisionskoncession betalar. Med avgifterna finansieras verksamheten vid Rundradion Ab. Därför skulle en ersättning för distribuering av programutbud ställa till problem för finansieringen. I slutändan krävs i så fall en grundlig översyn och reform av lagstiftningen om finansiering av televisionsverksamhet.

Enligt uppgift anser kommunikationsministeriet en distributionsskyldighet utan ersättning vara ett bättre alternativ än att ersättning måste betalas för all distribution. Då egendomsskyddet för kabeltelevisionsföretag enligt grundlagsutskottet inte kräver att ersättning betalas för distribution, måste avgiftsfriheten ses som en positiv sida av televisionsverksamheten. Samtidigt kan digitaliseringen av televisionen främjas.

Kommunikationsministeriet anser att grundlagsutskottets ståndpunkt måste tolkas så att distributionsskyldigheten med hänvisning till yttrandefriheten också måste gälla avgiftsbelagda televisionskanaler på samma villkor. Trafikutskottet framhåller att distributionsskyldigheten i den omfattning som regeringen föreslår enligt grundlagsutskottet harmonierar med proportionalitetskravet för begränsningar i användningen av egendom. Avgiftsbelagda televisionskanaler skall behandlas på samma sätt som andra också av den anledningen att programutbud inte kan diversifieras med avseende på distributionsskyldigheten, påpekar utskottet.

Kommunikationsministeriet har föreslagit att distributionsskyldigheten skall gälla under en begränsad period. I lagförslaget är 134 §, som gäller skyldigheten, i kraft fram till den 31 december 2007. Under tiden kan det göras en utvärdering av hur lagstiftningen fungerar och vilka effekter den har. Samtidigt hinner tolkningen av direktiven ta form och kraven i gemenskapsrätten förtydligas. I direktivet om samhällsomfattande tjänster krävs att distributionsskyldigheten ses över med jämna mellanrum. Därför kan slutet av 2007 vara en lämplig gräns för den första översynen. Fram till dess kan i förekommande fall nya bestämmelser tas fram.

Tillsynsavgifter

I propositionen bedömer regeringen att förslaget påverkar Kommunikationsverkets ställning och ekonomi. Verket får en lång rad nya uppgifter, till exempel att definiera betydande marknader och besluta om betydande marknadsinflytande. Dessutom utgår regeringen från att Kommunikationsverkets kostnader för internationellt samarbete ökar när myndigheterna etablerar samarbete.

En grundförutsättning för verksamheten vid Kommunikationsverket har varit att verket i enlighet med förslaget är en nettobudgeterad myndighet som täcker sina utgifter med sina inkomster. Syftet i propositionen är att nya utgifter skall täckas med den nya tillsynsavgiften som företag med allmän televerksamhet blir skyldiga att betala för att täcka kostnaderna för verksamheten vid Kommunikationsverket. I sitt utlåtande framhåller grundlagsutskottet att tillsynsavgiften i konstitutionellt hänseende är en skatt. Reglerna för tillsynsavgiften uppfyller enligt grundlagsutskottet inte kraven i 81 § 1 mom. i grundlagen, där det sägs att grunderna för skattens storlek skall ingå i lag. Vidare påpekar grundlagsutskottet att lagförslaget på grund av 15 § måste behandlas i grundlagsordning, om inte bestämmelserna om grunderna för tillsynsavgiftens storlek i detta sammanhang kan formuleras så exakt som det krävs av en skattelag. Däremot anser grundlagsutskottet det inte nödvändigt att hela lagen stiftas i grundlagsordning, utan föreslår att det stiftas en fristående temporär undantagslag om tillsynsavgiften till Kommunikationsverket.

Kommunikationsministeriet har ansett det mycket viktigt att det tillsynsuppdrag som Kommunikationsverket får genom kommunikationsmarknadslagen finansieras med en avgift som tas ut av alla teleföretag på jämlika villkor. Avgifterna skall betalas till Kommunikationsverket, som är ett nettobudgeterat verk i den mening som 84 § 1 mom. i grundlagen och 3 a § i lagen om statsbudgeten avser. Kommunikationsministeriet anser det inte befogat att införa en särskild skatt för teleföretag, vilket skulle vara konsekvensen av att tillsynsavgiften betraktas som en budgeträttslig skatt på det sätt som grundlagsutskottet säger i sitt utlåtande.

Vidare har det påpekats för utskottet att grundlagsutskottets utlåtande leder till att finansieringen av Kommunikationsverket måste ses i ett vidare perspektiv än bara i samband med en tillsynsavgift som tas ut av teleföretagen. Enligt gällande lagstiftning finansieras också tillsynen över datasäkerhet, förvaltning och postverksamhet med en tillsynsavgift som inte tidigare har betraktats som en budgeträttslig skatt. Frågan kommer också att aktualiseras i samband med lagen om datasekretess i elektronisk kommunikation. En proposition kommer att lämnas till riksdagen i maj 2003.

Trafikutskottet påpekar att utlåtandet från grundlagsutskottet påverkar statens budgetekonomi i ett vidare perspektiv. Enligt uppgift från finansministeriet pågår det en utvärdering av frågan. Enligt propositionen skall tillsynsavgiften och avgiften för teleentreprenad tas ut först från och med 2004. Det har således ingen effekt på statsbudgeten för 2003 om bestämmelserna stryks. I dagsläget anser kommunikationsministeriet det vara den bästa lösningen att bestämmelserna om en tillsynsavgift stryks i den föreslagna lagen. Förslaget belyses närmare i detaljmotiveringen nedan. Kommunikationsministeriet har för avsikt att utarbeta nödvändiga propositioner om finansieringen av Kommunikationsverket. Tanken är att de nya bestämmelserna skall träda i kraft samtidigt med kommunikationsmarknadslagen.

Det är viktigt att propositionerna förbereds grundligt och att Kommunikationsverket får tryggade förutsättningar att vara ett nettobudgeterat verk, eftersom nettobudgeteringsprincipen spelar en viktig roll för verksamheten och en effektiv tillsyn över kommunikationsmarknaden.

Övrigt

Service till funktionshindrade.

I propositionen påpekar regeringen att det finns en lag om service och stöd på grund av handikapp (380/1987). På den finska marknaden finns det en del särskilda tjänster avsedda för funktionshindrade, till exempel texttelefon. De sakkunniga påpekade för utskottet att kommunikationsmarknadslagen inte har några bestämmelser om funktionshindrade. Det har dock påpekats för utskottet att servicen till grupper med särskilda behov i första hand bör säkerställas genom ändringar i social- och hälsovårdslagstiftningen, och inte i kommunikationsmarknadslagen. Enligt utskottet är det viktigt att grupper med särskilda behov och deras särskilda krav beaktas på bästa möjliga sätt när social- och hälsovårdslagstiftningen ses över.

Master för mobilnät.

Kommunikationsministeriet har uppgett att åtgärder kommer att vidtas för att master bättre skall användas gemensamt av flera aktörer. Trafikutskottet uttrycker sin oro över att många anlägger egna master för sitt mobila nät även om det hade funnits uppenbara möjligheter att samarbeta om masterna.

Dessutom har trafikministeriet inkallat experter till ett möte den 5 mars 2003 där masternas påverkan på landskapet skall diskuteras. Företrädare för miljöministeriet, Finlands Kommunförbund och företag som bygger master är inbjudna till mötet. Mötet är en efterföljare till överläggningar som ordnades 1998.

Efter överläggningarna 1998 inrättade miljöministeriet en arbetsgrupp med uppgift att planera åtgärder för att främja gemensam användning av master. Dessutom beställde miljöministeriet en rapport med anvisningar om master för mobila nät. I anvisningarna rekommenderas bland annat att den som anhåller om tillstånd för att bygga en mast skall vara tvungen att lämna uppgifter om var de närmaste 3—5 masterna finns. Enligt vad utskottet har erfarit har de kommunala byggnadstillsynsmyndigheterna centraliserad information om vilka master som har fått åtgärdstillstånd. Men sökanden utreder uppgifterna i god tid innan ett byggprojekt startar, påpekar utskottet. Vid mötet i mars kommer bland annat denna anvisning att diskuteras. Kommunikationsministeriet är berett att skjuta till extra medel för att rapporten med anvisningar skall bli klar eftersom den fortfarande är öppen på vissa punkter. Ministeriet räknar med att mötet över lag för frågan flera steg framåt.

Utskottet påpekar att Schweiz 1999 utfärdade en förordningVerordnung über den Schutz vor nichtionisierender Strahlung, Ordonnance sur la protection contrele rayonnement non ionisant (ORNI) du 23.12.1999: SR 814.710.. Förordningen syftar till att motverka hälsorisker på grund av icke-joniserande strålning. Icke-joniserande strålning är strålning som inte ger upphov till jonisation i det material som den tränger in i, men som ändå kan ha vissa biologiska effekter. Sådana strålningskällor är till exempel olika typer av sändningsanläggningar, till exempel radio, television och även apparatur för sändning i tredje generationens nät. Schweiz har försökt stötta operatörerna att gå samman om master. Förslagen att operatörerna skall upprätta ett gemensamt nät för att minska strålningen har ansetts vara omöjliga eftersom det i framtiden kommer att behövas konkurrens om infrastrukturerna.

Masterna påverkar miljön och eventuellt också människors hälsa. Därför är det ett problem att de blir fler och fler. Antalet master för mobilnätet bör begränsas genom att inga nya master byggs utan grundad anledning om det i närheten finns master med fri eller oreserverad kapacitet. Utskottet föreslår att riksdagen godkänner ett uttalande. I uttalandet förutsätts regeringen utreda möjligheterna att förhindra att nya onödiga master byggs, om det i närheten finns ledig eller oreserverad kapacitet. Regeringen förutsätts också vidta de åtgärder som utredningen kräver (Utskottets förslag till uttalande 2).

Televisions- och radioverksamheten på Åland.

Lagarna i propositionen skall tillämpas i landskapet Åland på grundval av lagen om Ålands självstyrelse (1144/1991, nedan självstyrelselagen). I propositionen ingår bestämmelser dels om televerksamhet, dels om televisions- och radioverksamhet. Enligt 18 § 20 punkten i självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om rätt att utöva rundradio- och televisionsverksamhet inom landskapet. Enligt 27 § 40 punkten i självstyrelselagen har riket lagstiftningsbehörighet i fråga om televäsendet. En statlig myndighet kan dock medge tillstånd för allmän televerksamhet i landskapet förutsatt att landskapsstyrelsen ger sitt samtycke. Koncession kan således utlysas men får inte beviljas utan att landskapsstyrelsen blir hörd. I enlighet med 30 § 6 punkten skall riksmyndigheterna se till att landskapet får frekvenser som behövs för radio- och televisionssändningar i landskapet.

Både enligt den gällande kommunikationsmarknadslagen (396/1997) och den föreslagna kommunikationsmarknadslagen är koncession för digitala markbundna televisions- och radiosändningar uppdelade på två typer av koncessioner, nätkoncession och programkoncession. Bestämmelser om nätkoncession för televerksamhet ingår i kommunikationsmarknadslagen och bestämmelser om programkoncession för televisions- och radioverksamhet i lagen om televisions- och radioverksamhet (744/1998). Ett av de viktigaste målen med den övergripande översynen av kommunikationsmarknadslagstiftningen är att koncessionen skall bestå av dels en nätkoncession, dels en innehållskoncession. Därmed vägs konvergensen av kommunikationsnäten och kommunikationstjänsterna in i lagstiftningen.

I kommunikationsmarknadslagen ingår bestämmelser som reglerar förhållandet mellan nätkoncession och programkoncession. Syftet med detta är att säkerställa att Rundradion Ab och innehavarna av programkoncession är kapabla att sända sitt programutbud till tittarna. Som bestämmelsen nu är formulerad säkrar den inte villkoren för de innehavare av programkoncession som utövar televisions- och radioverksamhet i landskapet Åland. För att trygga deras rät-tigheter måste lagen ha en direkt hänvisning till landskapslagen om rundradioverksamhet (Ålands författningssamling 117/1993). Nedan i detaljmotiveringen redogörs närmare för detta.

Åtgärdsmotionen.

Propositionen har en bestämmelse om nummerportabilitet. Enligt bestämmelsen är ett teleföretag som opererar i telefonnätet skyldigt att låta en användare som ingår avtal med företaget ha kvar sitt telefonnummer om han eller hon så vill, när han eller hon byter ett fast telefonabonnemang inom teleområdet eller byter teleföretag som tillhandahåller en mobilförbindelse. Därför föreslår utskottet att åtgärdsmotionen förkastas.