Motivering

I 15 § kärnenergilagen föreskrivs att ett principbeslut där statsrådet anser det vara förenligt med samhällets helhetsintresse att en kärnanläggning uppförs utan dröjsmål skall föreläggas riksdagen för granskning. Riksdagen kan upphäva beslutet helt och hållet eller besluta att det utan ändringar skall fortsätta att gälla.

Ekonomiutskottet föreslår att principbeslutet fortsätter att gälla utan ändringar.

Ekonomiutskottet har analyserat frågan med avseende på den samlade energipolitiken. Dessutom har ekonomiutskottet bedömt principbeslutet med avseende på Finlands energiförsörjning, industrins konkurrenskraft och möjligheterna att nå klimatmålen. Dessutom har ekonomiutskottet gått in på vissa aspekter som inte anförs i utlåtandena från de andra utskotten. Ekonomiutskottet kommenterar inte de enskilda utlåtandena.

Elproduktion och elkonsumtion

Den sammantagna elkonsumtionen de senaste tolv månaderna uppgick till 81,6 TWh, visar statistik från mars 2002. Konsumtionen ökade med 1,8 % jämfört med den föregående perioden. Den inhemska produktionen uppgick till 70,5 TWh, varav vattenkraft stod för 16,3 %, vindkraft för 0,1 %, kärnkraft för 26,8 %, kombikraft för 31,5 % och kondenskraft och annan kraft för 12,6 %. Nettoimporten av el var 11 TWh, vilket var 13,5 % av den totala konsumtionen. Elimporten från Sverige var 4,8 TWh, från Norge 0,037 TWh och från Ryssland 7,6 TWh. Finland exporterade 1,4 TWh el, varav 1,2 TWh gick till Sverige och 0,2 TWh till Norge. Elimporten från Sverige och Norge minskade med 70 % och elimporten från Ryssland ökade med 69 % jämfört med den föregående perioden. År 2001 stod importerade energikällor för 70,9 % av den totala energikonsumtionen i Finland.

Industrin stod för 53 % av den totala elkonsumtionen, 43,2 TWh 2001. Skogs-, metall- och kemiindustrin hör till de mest energiintensiva industrigrenarna. De stod för 90 % av industrins elkonsumtion. Av denna andel stod skogsindustrin för 59 %. Bara metallförädlingen stod för 6 %, 4,7 TWh, av hela elkonsumtionen i Finland. Elförbrukningen inom metallförädlingen kommer att öka med nästan 2 TWh de närmaste åren till följd av nyligen gjorda och pågående investeringar. Insatserna för att höja industrins bearbetningsgrad och förlänga förädlingskedjan kräver ett energitillskott.

Hushållen står för 22 % av den samlade elkonsumtionen. När hushållen skaffar allt fler elektriska apparater och drar elektricitet till sommarbostäderna ökar elförbrukningen. När energikrävande apparater byts ut mot energisnåla kommer effekterna först på sikt. Drygt 10 % av hushållens elkonsumtion går åt till uppvärmning. Mer än 580 000 bostäder värms upp med el och det bor nästan 1,6 miljoner människor i dem. På senare år har 60—70 % av nya småhus gått in för eluppvärmning.

Tjänstesektorn förbrukar 12 % av den samlade elförbrukningen. Elkonsumtionen har ökat mest relativt sett inom tjänstesektorn i takt med att den expanderat. Den offentliga sektorn konsumerar 6 % av elproduktionen och jordbruket 3 %, medan spill står för 4 %.

Behovet av elproduktionskapacitet

År 2000 uppgick den samlade elkonsumtionen till 79,1 TWh och 2001 till 81,6 TWh. I scenariot KIO2 som inbegriper kärnkraft uppskattas den samlade elkonsumtionen uppgå till 89,8 TWh 2010 och till 97,2 TWh 2020. I scenariot KIO1, det s.k. naturgasalternativet, är prognoserna för konsumtionen lägre. Skillnaden beror på att elproduktionen i KIO2 har en fördelakatigare kostnadsstruktur än KIO1. Detta stimulerar aktiviteten i samhällsekonomin. Följaktligen beräknas elkonsumtionen 2010 vara ungefär 1,5 TWh och 2020 ungefär 2,5 TWh större än i KIO1. Övriga konsumtionsprognoser ligger långt över eller långt under KIO-scenarierna beroende på bedömare.

År 2010 behöver Finland ett kapacitetstillskott på cirka 3 000 MW för att möta en ökad efterfrågan och ersätta gamla kraftverk. År 2020 behövs ett tillskott på 7 500 MW. Därefter kommer gapet mellan efterfrågan och tillgänglig kapacitet att öka ytterligare varje år. Finland har således rum för en 1 000—1 600 MW kraftverksenhet, som TVO föreslår i sin ansökan, i sitt elsystem.

I bakgrundsmaterialet till principbeslutet framhålls det att varken de nuvarande eller planerade kraftverken räcker till för att täcka den inhemska efterfrågan på elenergi så att produktionskostnaderna ligger på en rimlig nivå och priset på elen kan konkurrera med elutbudet på marknaden. Möjligheterna att importera el är begränsade, med undantag för import från Ryssland. Utredningar i Sverige och Norge visar att de framöver själva kommer att importera en allt större del av sin elenergi. För att trygga försörjningsberedskapen i Finland utgår klimatstrategin från att importen från Ryssland inte ökar nämnvärt jämfört med nuläget. I scerarierna förväntas elimporten från Norden till Finland minska och i slutet av analysperioden förväntas den samlade importen från Norden och Ryssland uppgå till cirka 6 TWh.

Enligt statistiken över de 12 senaste månaderna var importen enbart från Ryssland 7,64 TWh, vilket i stort sett motsvarar elproduktionen vid två av enheterna vid kärnkraftverket i Lovisa.

Utifrån bakgrundmaterialet till konventionen om klimatförändring kan den bedömningen göras att elpriset kommer att stiga markant inom några år samtidigt som Finlands försörjningsberedskap visavi elproduktion försämras, om vi inte investerar i nya kraftverk.

Energisparande

I principbeslutet framhåller regeringen att utgångspunkten för klimatstrategin är att energisparprogrammet genomförs oavsett om Finland bygger ut sin produktionskapacitet med hjälp av kärnkraft eller naturgas. Målen i energisparprogrammet kan uppnås oavsett vilken modell för elproduktion vi går in för, om åtgärderna i programmet genomförs effektivt. Staten stöder åtgärderna i programmet med årliga anslag i statsbudgeten.

Handels- och industriministeriet har ingått avtal om effektivare energianvändning med de viktigaste branschorganisationerna. Avtalen löper mestadels fram till 2005 och de första avtalen undertecknades i slutet av 1997.Organisationerna representerar industrin, energiproduktion och energidistribution, kommunerna, fastighets- och byggbranschen och transportsektorn. Det finns planer på att utsträcka avtalen till bostadshus. Avtalen om energisparande syftar dels till att minska den specifika konsumtionen, dels till att introducera modeller för att integrera energieffektivitet i företagens och organisationernas löpande verksamhet.

Motiva Oy som helt och hållet ägs av finska staten är en viktig aktör i energisparsammanhang. Motiva Oy omsätter principerna i klimatstrategin genom att stimulera energisparande, effektiv energianvändning och marknaden för förnybara energikällor med hjälp av frivilliga insatser. Företaget förankrar sin verksamhet i internationella klimatavtal, Finlands klimatstrategi, programmet för att främja användningen av förnybara energikällor och energisparprogrammet. Motiva förbereder, tillhandahåller support, följer upp och verkställer avtal om energisparande och förnybara energikällor som handels- och industriministeriet ingår med olika branscher. Dessutom är företaget engagerat i arbete för energisparande inom tjänstesektorn, kontorssektorn, i skolor och på daghem.

Avtalen inom energibranschen syftar till att spara el i produktion, vid överföring och distribution och inom fjärrvärme. Sparavtalen syftar till att minska den specifika konsumtionen och till att kontrollera och utveckla energieffektiviteten i företagens dagliga aktiviteter.

Enligt prognoserna kommer industrins elförbrukning att öka till cirka 51 TWh fram till 2010. Företagen uppger att detta huvudsakligen beror på högre förädlingsgrad inom produktionen och till en viss del också på investeringar i expansion.

I dagsläget har 116 företag slutit energisparavtal. De står tillsammans för ungefär 85 % av energikonsumtionen inom industrin. Varje år rapporteras resultaten av sparavtalen utifrån uppgifter från företagen. Avtalen ger redan nu utslag i mindre energikonsumtion, sägs det i rapporten för 2000. Perioden 1998—2000 använde företagen med avtal inemot 6 miljoner euro till att kartlägga sina sparmöjligheter och drygt 88 miljoner euro till sparåtgärder. Med hjälp av investeringar sparade de drygt 1,6 miljarder kWh i värmeenergi och nästan 0,4 miljarder kWh i elkonsumtion. Detta är lika mycket som den årliga energikonsumtionen i 100 000 villor. Modellen i energisparprogrammet är en stor utmaning men ett realistiskt alternativ, är bedömningen i industrikretsar.

Klimatstrategin och det anknytande energisparprogrammet spelar en viktig roll när det gäller att förbättra energieffektiviteten med hjälp av frivilliga sparavtal. Målet är att Finlands totala energikonsumtion skall stanna upp om 10—15 år. Elkonsumtionen kommer dock att öka också framöver, eftersom el ersätter drivmedel, tjänster byggs ut, kontor och hushåll automatiseras ytterligare och elektrifieringen av trafiken ökar. Tanken är att ungefär hälften av kravet på minskade utsläpp av växthusgaser skall kunna genomföras med effektivare energisparande och ökad användning av förnybara energikällor fram till 2010.

Det utförs värdefullt arbete och offras mycket kapital på att spara energi. Och resultaten av insatserna syns redan i dag. Genomförandet av ett energisparprogram med stränga krav bör snabbas på med hjälp av tillgängliga medel, anser ekonomiutskottet. Utskottet föreslår ett uttalande om detta (Utskottets förslag till uttalande 2).

Olika sätt att producera energi

Kärnkraft och naturgas är de primära alternativen för att täcka underskottet i elproduktionskapaciteten. Kolkraft är inget realistiskt alternativ på grund av utsläppen; kolkraften är den energiform som genererar mest koldioxid och småpartiklar. Om Finland skall uppfylla klimatmålen måste vi förr eller senare avveckla kolkraften. Avvecklingen måste kombineras med en utbyggnad av produktionsformer helt utan utsläpp eller med mindre utsläpp. Då kan de gamla kolkraftverken tjäna som reservkraftverk eller tas ur bruk när de är uttjänta. På så sätt kan ersättningsanspråk med hänvisning till begränsningar i lagstiftningen undvikas. Utskottet föreslår ett uttalande om kontrollerad avveckling av energiproduktion med stenkol (Utskottets förslag till uttalande 1).

Med de nuvarande priserna är det inte lönsamt att bara producera el med naturgas. Naturgas är mer än dubbelt så dyr som stenkol.

En ny kärnkraftsenhet kan på sin höjd tillgodose hälften av vårt framtida elbehov beroende på hur stor enheten är. Därutöver måste vi genomföra sparprogrammet och programmet för att främja förnybara energikällor. Industrin har åtagit sig att fullfölja målet att öka användningen av bioenergi. Naturgas skall ersätta stenkol i el- och värmeproduktionen. Kärnkraft i separat elproduktion å ena sidan och kombinerad produktion av värme och el med naturgas å andra sidan kompletterar varandra. Hur mycket naturgasanvändningen kan öka beror i hög grad på om gasledningarna byggs ut till sydvästra Finland. Kärnkraften spelar en framträdande roll för minskade utsläpp av koldioxid. Den planerade nya kärnkraftsenheten täcker ungefär hälften av Finlands åtagande att minska utsläppen av växthusgaser. Med utbyggd kärnkraft kan Finland leva upp till målen i konventionen om klimatförändring och samtidigt trygga tillgången på el till ett rimligt pris. Med kärnkraft och förnybara energikällor ökar andelen koldioxidfri el i vår elproduktion till nästan 70 %.

El kan produceras dels med kombinerad produktion av el och värme, dels med separat elproduktion. Den kombinerade produktionen ger fjärrvärme, värme och processånga för industrin och el. Tack vare den höga verkningsgraden är kombinerad produktion en ekonomiskt fördelaktig produktionsmetod. Det redan nu relativt höga kapacitetsutnyttjandet för värme begränsar tillväxtmöjligheterna för denna produktionsmetod. Vid kombiproduktion är biomassa av trä, torv och avfall de viktigaste bränslena. De får konkurrens av naturgas och stenkol.

Resten av det ökade elbehovet måste tillgodoses med separat elproduktion. Då är kondenskraft den primära produktionsmetoden. Där kommer kärnkraft i första hand. Bara stenkol kan prismässigt konkurrera med kärnkraften.

Vid sidan av kondensel har också vattenkraft och vindkraft vissa tillväxtmöjligheter.

De nya energiformerna spelar en viktig roll för forskning och utveckling, men det finns inga färdiga modeller för storskalig energiproduktion med hjälp av dem. Satsningar på väteekonomi faller i praktiken på de höga produktionskostnaderna. Den mest användbara metoden för att generera väte till rimliga kostnader är kärnkraftbaserad produktion.

Kärnkraft

Finland har 25 års erfarenhet av kärnkraft. Kraftverken har varit säkra och kapacitetsutnyttjandet högt. Kärnkraftverken har inte förorsakat några skador på människor, miljö eller egendom. När kraftverksenheterna fortlöpande moderniseras och underhålls är de säkra och har en lång livstid tekniskt sett. Tack vare välutbildad och högkvalificerad personal kan säkerheten garanteras. Kärnkraftverken producerar el till ett fördelaktigt, stabilt och förutsebart pris. Den energi som kärnkraftverken genererar är en viktig produktionsfaktor och en stor kostnadsfaktor inom industrin. Med en ny kärnkraftsenhet blir Finland mer självförsörjande på el samtidigt som enheten främjar stabiliteten på elmarknaden. Tack vare kärnkraft kan vi ha större diversitet och variation i vårt energisystem. Med kärnkraft kan inhemska bränslen utnyttjas i den kombinerade produktionen av el och värme på regional nivå.

I elproduktionen är vi tvungna att beakta kravet på reducerade utsläpp av växthusgaser. I motsats till förbränning medför kärnkraft inga skadliga utsläpp till luft. En utbyggnad av kärnkraften i elproduktionen ersätter produktionen vid de gamla koldrivna kraftverken.

En ny kärnkraftverksenhet säkerställer fortsatta verksamhetsmöjligheter inom skogsindustrin, vilket dessutom är viktigt för att vi skall nå målet för ökat utnyttjande av trä för energiproduktion. En stabil tillgång på el och ett rimligt och förutsebart elpris hör till de viktigaste produktionsfaktorerna inom skogsindustrin, men också inom stålindustrin. Stålindustrin har små möjligheter att minska sina koldioxidutsläpp eftersom 95 % av utsläppen kommer från råvaror i stålprocessen. Enda möjligheten att minska utsläppen är att dra ner på produktionen, vilket är otänkbart med avseende på konkurrenskraften i den kapitalintensiva stålindustrin. Därför är det viktigt för stålindustrin att vi går in för en energimodell som inte ökar utsläppen av koldioxid i Finland.

De direkta och indirekta effekterna av den planerade kärnkraftverksenheten för människor, natur och byggd miljö har analyserats för förläggningsplatserna Lovisa och Olkiluoto i enlighet med lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning. När isoleringsprinciperna efterlevs minutiöst är de radioaktiva utsläppen från kärnkraftverket vid drift så små att de inte påverkar vare sig miljön eller de boende i omgivningen. Också vid olyckor, en faktor som inte kan uteslutas helt och hållet, är utsläppen så små att de nästan inte alls påverkar miljön eller hindrar att omgivningen utnyttjas på normalt sätt. Den nya enheten kan placeras på de nuvarande förläggningsplatserna utan att kylvattnet medför oskäligt stora skador på vattendragen. Dessutom påverar den planerade enheten inte i någon högre grad de nuvarande förläggningsorternas landskap.

Naturgas

Finland får all sin naturgas från ett och samma håll, Ryssland. Kärnkraften gör Finland mindre beroende av importerad energi samtidigt som naturgas och kärnkraft kompletterar varandra. Än så länge finns det bara planer på att bygga ut ledningarna till den europeiska kontinenten och att nyttiggöra naturgasresurserna i Barents hav. Nyligen, den 29 april 2002, offentliggjordes en rapport om en naturgasledning från Norge via Sverige till Finland. Rapporten var sammanställd av Pohjolan Voima Oy och EU. Det finns inga färdiga planer på hur ledningen skall genomföras tekniskt, för det krävs kompletterande undersökningar av till exempel förbindelserna över de norska fjällen och kraven på ledningen under Bottenviken när havet fryser till. Byggnadstillstånd och andra liknande frågor är fortfarande helt öppna. Också den kommersiella aspekten är i viss mån oklar eftersom kvantiteterna är små och ledningen dyr att anlägga. Sverige har satsat på vattenkraft och kärnkraft och har därför inte avnämare för gas. I Finland skulle en naturgasledning betjäna sex stora kraftverk på Västkusten. Av dem är ett kombikraftverk, medan de övriga är kondenskraftverk som drivs med stenkol eller olja. Det lönar sig inte att ställa om kolkraftverken i Finland till gas, utan det måste byggas upp nya anläggningar för att ersätta kolkraftverken.

Det gällande upphandlingsavtalet sträcker sig till 2014. Där är priset på naturgas kopplat till priset på olja och stenkol och till prisutvecklingen på hemmamarknaden. Priset på naturgas varierar i takt med prisutvecklingen. Priset på stenkol har varit relativt stabilt. Priset på naturgas har således mestadels påverkats av fluktuationerna i priset på olja. I själva verket har priset på gas stigit markant sedan kalkylerna för klimatstrategin gjordes. I upphandlingsavtalet ingår inte gasleveranser eller prissättning på separat elproduktion, alltså för kondenskraft. Med de nuvarande priserna på gas och el lönar det sig inte att bygga nya kondenskraftverk.

Inom den närmaste framtiden kommer användningen av naturgas att öka markant när den nya ledningen byggs ut till sydvästra Finland. Gasen kommer att ersätta stenkol vid kombinerad produktion av värme och el. Där är gas ett konkurrenskraftigt alternativ på grund av den höga verkningsgraden. Så länge vi får vår gas bara österifrån lönar det sig inte att konkurrensutsätta leverantörerna. I naturgasproduktionen står bränslet för 67 % av slutprodukten. Därmed spelar priset på naturgas en stor roll för hur lönsam naturgasen är.

Tendensen på den europeiska naturgasmarknaden är att utbud och efterfrågan är i obalans och att ett fåtal producenter har dominerande marknadsposition, vilket antas leda till prisstegringar.

Vid naturgasförbränning är koldioxidutsläppen ungefär dubbelt så stora som i kolkraftverk, men naturgas ger inga utsläpp av svavel, stoft eller tungmetaller. Om vi bygger vår kapacitetsökning av basenergi på naturgas måste vi avstå från kolkraft. Det kan medföra dyra och komplicerade ersättningslösningar. När naturgas utvinns uppstår det metanutsläpp på gasfälten. Om kraven på utsläpp av växthusgaser stramas åt efter 2012 påverkas sannolikt möjligheterna att nyttiggöra naturgas.

Skyldigheten att lagra naturgas räknas som ersättningsbränsle. Den nuvarande beredskapen bygger till största delen på åtgärder inom den offentliga sektorn. Försörjningsberedskapscentralen räknar med att priset för investeringar i reservbränslelager för en naturgaskapacitet under fem månader, motsvarande en elproduktion på 1 600 MW, kostar ungefär 400 miljoner euro räknat i nuvarande prisnivå. Om vi måste gardera oss på detta sätt ökar de offentliga kostnaderna betydligt, om vi går in för en försörjningsberedskap på fem månader. I kärnkraftverkens normala verksamhet ingår vanligen att hålla sig med bränslelager för minst ett års konsumtion. Därför uppstår inga extra kostnader för försörjningsberedskap.

Förnybar energi

I principbeslutet konstateras att staten kommer att genomföra programmet för främjande av förnybara energikällor oavsett vilket energiförsörjningsalternativ som väljs. Staten stödjer användningen av förnybar energi med såväl investeringsbidrag som skattelösningar. I och med att energiproduktionsmiljön förändrats har stödet främst fokuserats på förnybara energikällor, energieffektivitet och energisparande samt effektiva produktionsformer såsom kombinerad produktion av el och värme samt fjärrvärme. Handels- och industriministeriet betalar investeringsstöd till företag och sammanslutningar för sådana förnybara energikällor som i sig själva inte är ekonomiskt lönsamma, dvs. vindkraft, bioenergi, solenergi och småskalig vattenkraft. De projekt som kommer närmast lönsamhet involverar bioenergi, och där går det att med statens stöd uppnå de största effekterna i fråga om minskade utsläpp av växthusgaser samtidigt som de genererade regionalekonomiska konsekvenserna är avgjort positiva. Staten betalar också stöd för sådan insamling och flisning av energivirke från stämplingsposter i unga skogar som avses i lagen om finansiering av hållbart skogsbruk. Enligt utskottet gäller det att hitta nya lösningar på hur logistikkostnaderna för bioenergi kan fås ned. Trots rejäla stöd kämpar vindkraften med svårigheter på konkurrensutsatta marknader.

Handels- och industriministeriet beviljar statligt stöd i form av energistöd. Pengarna används för att utveckla energiekonomin i en mer miljövänlig riktning, för att främja ibruktagandet av ny teknik och för att främja en säker och mångsidig energiförsörjning. Ekonomiutskottet konstaterar att bl.a. Nordkraft Ab håller på att utveckla en teknik som gör det möjligt att använda sorterat avfall som miljövänlig energi.

Enligt preliminära uppgifter producerades 25,9 % av den totala energimängd som förbrukades hos oss 2001 med trä och torv. Ambitionen har varit att användningen av träenergi skall fås att öka avsevärt, men om man vill att förbränningen skall ske jämnt, värmevärdet stiga och försörjningsberedskapen vara garanterad under alla förhållanden, måste träbränslet kombineras med torv. Insatserna för att öka användningen av biobränslen bygger i stor utsträckning på samanvändning av träbaserade bränslen, returbränslen och torv. I slutet av 1990-talet minskade användningen av torv drastiskt bl.a. till följd av 1997-års skattelösningar. I fjol gick det åter åt lika mycket torv som under toppåren när flera stora kraftverk körde i gång och läget på elmarknaden var ljus. Enligt industrin är målet i det nationella skogsprogrammet att femdubbla användningen av skogsflis till 5 miljoner kubikmeter (10 TWh) fram till 2010 högt ställt men realistiskt. Ekonomiutskottet har fått sig presenterat siffror som kräver ännu större ansträngningar.

En utbyggnad av kärnkraften skulle göra det avsevärt lättare att använda mer torv som blandbränsle i skogsflis, eftersom kärnkraft i motsats till torv inte ger upphov till koldioxidutsläpp. När trä och torv används tillsammans uppstår det t.o.m. mindre koldioxidutsläpp än från naturgas. När energibeskattningen utvecklas gäller det enligt utskottets mening att se till att torven i skattehänseende står sig i konkurrensen.

Utskottet ställer sig bakom de mål som ställts upp för främjande av inhemsk förnybar energi. Särskilt bioenergin har en sysselsättande effekt på det regionala planet, tillför företagen vissa fördelar och stimulerar teknikexporten. Den ekonomiska vinsten av bioenergi stannar helt och hållet i Finland.

Trä är i fråga om klimateffekter ett neutralt bränsle. En utveckling av förnybara energikällor är i högsta grad förenlig med en utbyggnad av kärnkraften, eftersom högst hälften av tilläggsbehovet av el kan täckas med en ny kärnkraftverksenhet. Av finansiella skäl och med hänsyn till tillgången går det inte heller att täcka mera än en del av energiunderskottet med förnybara energikällor. Finland står i framkanten när det gäller torv och träenergiteknik. Exporten av teknik kring förnybara energikällor ökar kraftigt och sysselsätter finländare. I och med att kärnkraften helt byggs ut med privat finansiering, blir det lättare att med offentliga medel stödja och utveckla användningen av förnybara energikällor.

Riksdagen har tidigare genom klimatstrategin, programmet för främjande av förnybar energi och det nationella skogsprogrammet dragit upp riktlinjer för insatserna för främjande av förnybar energi och lagt upp de finansiella ramarna. För att de ambitiösa målen skall uppnås, måste de nuvarande insatserna effektiviseras, bl.a. de skattepolitiska instrumenten ses över och tilläggsresurser skjutas till, menar utskottet.

Den nuvarande särbehandlingen inom beskattningen snedvrider konkurrenssituationen vid anskaffning av träbränsle för produktion av el och separat värme. Tack vare skattestödet för elproduktion löner det sig för elproducenten att betala mer för trä än den som enbart producerar värme. Trä är inte ett konkurrenskraftigt bränsle vid separat värmeproduktion, även om det fanns att tillgå alldeles i närheten av produktionsplatsen. Ekonomiutskottet anser därför att det definitivt bör utredas om skattestödet för användning av trä kunde förenhetligas och trä ges samma behandling oavsett om det används för produktion av el eller separat produktion av värme. På detta sätt kunde användningen av trä i separat produktion av fjärrvärme främjas. En lika behandling av el producerad med trä respektive vindkraft är enligt utskottet motiverad.

Staten beviljar pengar i budgeten för vård av ungskog och tillvaratagande av energivirke. Med tillvaratagande av energivirke avses hopsamling och skogstransport av virke som fälls i samband med vård av ungskog för att överlåtas till energianvändning. Detta stöd gagnar också värmeproduktionen. Det är viktigt, menar utskottet, att det finns tillräckligt med pengar att tillgå när behovet av stöd för vård av ungskog och flisning ökar. Vid exportutfrågningen framgick det att små elproducenter har vissa svårigheter med att komma in i distributionsnätet. Detta kan sätta stopp för småskalig elproduktion. Elproducenterna och myndigheterna bör tillsammans reda ut problemen och försöka hitta på utvägar för att lösa dem.

Utskottet kommer i sitt betänkande med ett uttalande om effektivisering av användningen av biomassa (Utskottets förslag till uttalande 3).

När det exempelvis gäller biogaser och biomassor av energigrödor hänvisar utskottet till jord- och skogsbruksutskottets uttömmande utlåtande.

Returbränslen

Med returbränsle avses bränsle som framställts av brännbart, torrt, fast och källsorterat avfall från samhällen och företag. EU:s direktiv om avfallsförbränning träder i kraft den 28 december 2002. Förbränningen av avfall kommer från början av 2006 att regleras genom nationella bestämmelser utifrån direktivet. Ekonomiutskottet understryker vikten av att de nationella bestämmelserna speglar de finska särdragen i den utsträckning direktivet tillåter, för att de stränga målen för återvinning av kommunalt avfall skall nås. Enligt den rikstäckande avfallsplanen, som godkändes 1998, skall 70 % av det kommunala avfallet återvinnas fram till 2005. År 2001 återvanns ca 40 %. Målet kommer inte att ruckas vid översynen av den rikstäckande avfallsplanen, däremot kommer förslag om förbättring och förstärkning av de viktigaste styrmekanismerna att läggas fram.

Om användningen av returbränslen och kommunalt avfall skall vinna spridning måste handels- och industriministeriet och miljöministeriet bedriva ett nära samarbete.

Vattenkraft

Vattenkraftens andel i elproduktionen i Finland 2001 var 16,3 %. Skillnaden mellan ett torrt och ett vått år i vår vattenkraftsproduktion är ca 5 TWh, dvs. mer än 6 % av det totala elbehovet. Den vattenkraftskapacitet som står till buds i Finland är så gott som helt utbyggd. I älvarna i norra Finland finns vattenkraft som kan byggas ut. Om de älvar som redan har kraftanläggningar byggs ut till maximum och de aktuella dammprojekten realiseras, räcker vattenkraften till för att årligen generera ca 1,5 TWh reglerkraft mer för fluktuationerna i elförbrukningen. Den största fria vattenkraftskapaciteten ligger i skyddade älvar, men där går det inte att ta ut vattenkraft. I gränsälvarna kan vattenkraft utvinnas i liten skala. Utskottet förhåller sig positivt till utbyggnad av vattenkraften där det går.

Vindkraft

Enligt programmet för främjande av förnybara energikällor skall vindkraftens andel i Finlands elproduktion tiodubblas från nuvarande 0,1 till 1,1 % fram till 2010. Det betyder byggande av en vindkrafteffekt på 500 MW.

I slutet av 2001 var produktionskapaciteten för vindkraft i Finland ca 40 MW. Sammantaget 64 produktionsenheter producerade ca 70 kilowattimmar vindkraft, vilket motsvarar det årliga energibehovet i ca 3 500 eluppvärmda enfamiljshus.

Enligt utredning till utskottet är målet för vindkraften, sett ur producentperspektiv, rättsträngt med hänsyn till de nuvarande produktionskostnaderna och stöden. Dessutom måste många tekniska och lagstiftningrelaterade frågor lösas innan den målsatta mängden vindkraft kan produceras.

Av vindförhållandena följer att vindkraftspotentialen finns vid kusten och i Lappland. Isförhållandena hör till de problem som måste lösas innan det blir möjligt att utnyttja havsvindkraft. I ett kort tidsperspektiv är det inte ekonomiskt lönsamt att utnyttja vindkraften i inlandet. Det stora problemet med vindkraftsinvesteringar är ett stort kapitalbehov och långa återbetalningstider. Även om den tekniska utvecklingen i fråga om vindkraftverk leder till lägre produktionskostnader i framtiden, kan en snabb ökning av vindkraftproduktionen i Finland bara ske om staten skjuter till pengar.

Enligt utredning till ekonomiutskottet spelar, sett ur ett producentperspektiv, baskraftlösningen ingen större roll med avseende på måluppfyllelsen i fråga om vindkraft. Vindkrafteffekten varierar alltfrån noll till anläggningens nominella effekt och är därmed inte den baskraft den energiintensiva industrin behöver. När vindkraften vinner terräng kommer den först och främst att ersätta den dyraste kondensproduktionen.

Vindkraften, en ren och kompletterande elproduktionsform, bör enligt utskottets åsikt främjas i den mån det är ekonomiskt förnuftigt. För att bygga vindkraftanläggningar behövs det en mängd material, som framställts med hjälp av energi och råvaror. En ny vindkraftanläggning är rätt massiv i förhållande till den energimängd den genererar.

Trots allt bör det utredas om det bl.a. kunde bli lättare att få bygglov för vindkraftverk, menar utskottet. Tillverkningen av komponenter för vindkraftverk ger nya arbetstillfällen och inbringar avsevärda exportintäkter, något som är viktigare än den egentliga energiproduktionen. En serieproduktion av vindkraftverk håller på att komma i gång i Finland. Enligt preliminära uppgifter är avsikten att i år bygga 5—7 kraftverk, som till 80 % är inhemska. Byggande av inhemsk vindkraft främjar exporten.

Elprisjämförelser

I bilaga 3 till principbeslutet ingår en jämförelse av produktionskostnaderna, som ger en ungefärlig bild av produktionskostnaderna för ett nytt kondenskraftverk i Finland. Sammanfattningen av bedömningen är att kärnkraften utifrån kalkyler som gjorts i Finland förefaller konkurrenskraftigare än gas- och stenkolskraften, om kalkylräntan ligger på 5 %. Om kalkylräntan däremot ligger på 10 %, ligger kostnaderna för alla tre produktionsformer nära varandra med en årlig drifttid på över 6 000 timmar.

Ekonomiutskottet har haft tillgång till en lönsamhetsjämförelse som gjorts vid Villmandstrands tekniska högskola. I den tas endast de elproducerande kraftverksalternativen upp. Jämförelsen utgår inte enbart från kärn-, naturgas-, stenkols- och torvkraft utan också från kraft producerad med trä och vindkraft.

Priset på kärnkraftsproducerad el blir 2,4 cent/kWh och är därmed billigast. Priset på naturgasproducerad el blev 3,0 cent/kWh, priset på stenkols- och torvproducerad el 3,2 cent/kWh, priset på el producerad med trä 4,0 cent/kWh och priset på el producerad med vindkraft 5,0 cent/kWh.

Kalkylerna för produktionskostnaderna för kärnkraftsproducerad el bygger på en 8 000 timmars årlig drifttid, en siffra som motsvarar erfarenheterna från de nuvarande kärnkraftverken. Kärnkraftverken har vid full effekt kunnat prestera t.o.m. 8 400 timmar per år. För jämförelsens skull användes samma drifttid på 8 000 timmar vid full effekt för kol-, gas-, torv- och träkraftverk som för kärnkraftverk, även om de årliga drifttiderna av driftsekonomiska skäl skulle vara mindre. Vindkraftverkens drifttid vid full effekt varierar, beroende på naturförhållandena, från knappa 2 000 timmar till 2 500 timmar. I kalkylen har använts 2 200 timmar, vilket motsvarar genomsnittssiffran i finländska förhållanden.

Kalkylerna utgår från prisnivån i november 2001 och det skattefria självkostnadspriset för el har räknats ut utifrån de faktiska produktionskostnaderna. Jämförelsen inbegriper inte de indirekta effekterna av energiproduktionen, exempelvis hälsoeffekter.

De kalkyler ekonomiuskottet fått sig förelagt pekar på att de nuvarande kärnkraftverken varit lukrativa investeringar för ägarna. Efterkalkylerna gällande åren 1980—1999 för de två enheterna i Olkiluoto visar att självkostnadspriset för elproduktionen varit 1,85 cent/kWh. Årspriset är beroende av hur stora avskrivningarna är. Om man inte räknar med kapitalkostnaderna uppgår produktionskostnaden vid Olkiluoto i dag till ca 1 cent/kWh.

Investeringskostnadernas andel av elprodutionskostnaderna är för kärnkraft ca 60 %, för stenkol knappt 30 % och för naturgas drygt 15 %.

Bränslekostnaders andel av produktionskostnaderna för kärnkraftsproducerad el är 12 %. Det naturliga uranets andel av produktionskostnaderna uppgår till i runt tal fem %. Den resterande delen består av andra bränslebearbetningsfaser, som innebär sedvanlig industriell verksamhet och där kostnaderna kan förutsägas med rätt stor säkerhet. Produktionskostnaderna för kärnkraftsproducerad el påverkas knappt av fluktuationer i bränslepris och valutakurser, eftersom bränslets andel av samtliga produktionskostnader är liten.

Bränslekostnadernas andel i elproduktion med naturgas uppgår till drygt 50 % och med stenkol till 45 %. En höjning av bränslepriset med exempelvis 50 % flerdubblar priset på el producerad med naturgas och stenkol. Särskilt när det gäller gasproducerad el innebär stegrade bränslepriser en lönsamhetsrisk.

Skogsavfall har visat sig vara den billigaste formen av träbränslel. Tack vare en effektiv produktionsteknik och logistik ligger priset nära priset på torv och följaktligen har användningen av skogsavfallsflis ökat avsevärt under de senaste åren. I dagsläget används flisen i kombination med torv i kombinerad produktion av el och värme. Än så länge hindrar en rad tekniska problem att använda enbart skogsavfallsflis och det krävs både forskning och utveckling för att röja undan dem.

Hälsoeffekter

Det finns inte ett riskfritt och ofarligt sätt att producera energi. Men om riskerna och olägenheterna huvudsakligen är en följd av energiproduktion, olyckor, byggande eller ekologiska faktorer, ja då skiljer sig de olika produktionsformerna från varandra.

Enligt information till utskottet pekar färska rapporter entydigt på att de värsta föroreningarna med tanke på människans hälsa är partiklar, ozon och kväveoxider. Däremot kan försurning och skador på växtligheten tillskrivas svaveldioxiden. Det är klart och tydligt att partiklar är den direkta orsaken till ökad mortalitet och sjukfrekvens. Ozon har ett samband med sjukdomar i andningsorganen. Världshälsoorganisationen WHO har utifrån en rad undersökningar bedömt att luftföroreningar och då framför allt partiklar årligen leder till 100 000—400 000 europeers förtida död och förkortar livstiden med igenomsnitt ett år. Om bedömningarna håller streck hör luftföroreningarna till de värsta ohälsofaktorerna i Europa. Miljöhälsokommissionen i Finland räknar i sitt betänkande med att luftföroreningarna leder till 200—400 extra dödsfall årligen hos oss. Det räcker inte med fler dödsfall utan därtill kommer ett ännu större antal människor som insjuknar och exempelvis förvärrade symtom för dem som lider av sjukdomar i luftvägarna. Trafiken hör vid sidan av utsläppen från förbränning till de stora ohälsofaktorerna i Finland.

Det är svårt att jämföra de olika energiformernas miljö- och hälsoeffekter, eftersom olägenheterna inte är de samma och inte kan ställas mot varandra. De olika formerna av förbränningsbaserad energiproduktion är en klart avskiljbar kategori när det gäller hälsoeffekter. All förbränning ger upphov till utsläpp av koldioxid, kolmonoxid, partiklar och kväveoxider. Därtill kommer det svaveldioxid från stenkol och oraffinerade oljor. Den grundläggande slutsatsen i en rad undersökningar är att fasta bränslen ger upphov till synnerligen stora mängder kolmonoxid, partiklar och carcinogener, i synnerhet vid småskalig förbränning. Vid större anläggningar kan utsläppen kontrolleras bättre med hjälp av förbränningsprocesser och rening av rökgaser. Hälsomässigt sett är decentraliserad småskalig förbränning i tätorter särskilt farlig.

Naturgasen har avsevärt färre skadliga hälsoeffekter än stenkolet. Oljan ligger någonstans däremellan. Naturgasens hälsoeffekter är störst vid själva källan. Det har också skett förödande gasexplosioner med många offer runt om i världen.

De förnybara energierna, dvs. vatten-, vind- och solkraft, ger inte upphov till utsläpp efter att produktionen är helt utbyggd. I bygg- och driftsskedet finns det en viss risk för olyckor främst när det gäller produktion med vatten- och vindkraft.

Kärnkraftsriskerna uppstår vid brytning av uran, i samband med kraftverksolyckor och vid slutförvaring av utbränt kärnbränsle.

Riskerna vid utanbrytning är mycket lika och av samma kaliber som vid annan gruvdrift och har sin upprinnelse i delvis samma sak, radonhalten i gruvorna. I en kanadensisk urangruva är gränsvärdet för arbetarna 20 mSv per år. Den strålningsdos gruvarbetarna får i gruvan är 1,7 mSv per år och maximidosen under 10 mSv/år. De övriga arbetargruppernas genomsnittliga och maximala värden ligger avsevärt lägre. Den genomsnittliga tillskottsdos som befolkningen beräknas få från en urangruva i Australien uppgår till maximalt 0,02 mSv per år. Den naturliga bakgrundsstrålningen inom området är onormalt 1,5 mSv om året.

Strålsäkerhetscentralen uppger att finländarna årligen får en strålningsdos på i snitt 4 mSv. Av denna mängd kommer 2 mSv från radon i rumsluft, 1 mSv från annan strålning i naturen och 1 mSv från strålning vid medicinsk diagnosticering och behandling. Doserna varierar kraftigt beroende på område och boendeform. Den årliga dosen för de flesta finländare ligger mellan 1 och 15 mSv.

Strålningsdosen för invånare i närheten av kärnkraftverk bygger på en teoretisk, utsläppsbaserad uträkning, där antagandet är att personen bor strax invid kraftverket och äter stora mängder lokalt producerade födoämnen och fisk som fångats in i havet. Enligt Strålsäkerhetscentralen får ingen i praktiken en så här stor dos. Den aktuella dosen har under de senaste åren legat kring 0,1 mikroSv per år. Det har inte kunnat påvisas i Finland att kärnkraftsdriften skulle ha förorsakat hälsoeffekter.

Kärnkraftverken i världen har drivits i sammanlagt mer än 10 000 år. Under denna tid har två allvarliga reaktorolyckor inträffat, en i Harrisburg 1979 och en Tjernobyl 1986. I Harrisburg uppstod inga nämnvärda utsläpp och inte heller några egentliga personskador. Däremot var utsläppen i Tjernobyl stora och skadorna omfattande. En orsak till att skadorna blev så stora är att det brast i räddnings- och skyddsinsatserna. I de finländska kraftverken kan en olycka lik den i Tjernobyl inte ens i teorin kunna inträffa. I kraftverken i väst skulle strålningen vid den värsta tänkbara reaktorolyckan, personskaderisken inkluderad, drabba bara de anställda vid anläggningen och inte befolkningen utanför.

Risken för en kärnkraftsolycka kan inte uteslutas helt, men sannolikheten är liten tack vare en högkvalitativ västerländsk säkerhetsteknik och kompetens. Risken att insjukna i cancer är den allvarligaste effekt på hälsan som kan följa av en olycka, men denna risk är trots allt mindre än den cancerrisk som förekommer vid förbränningsbaserad energiproduktion. Den stora skillnaden ligger i att energiproduktion med fossila bränslen är ett riskmoment under hela den tid verksamheten pågår, medan kärnkraften är det bara vid en olycka. Kärnanläggningens innehavare bär kostnadsansvaret för en kärnolycka och för kärnavfall. Däremot är det samhället som står för de negativa effekterna till följd av utsläpp från fossila bränslen.

Strålsäkerhetscentralen har konstaterat att ingenting har framkommit som skulle göra det omöjligt att behandla och slutförvara utbränt bränsle på ett säkert sätt. Ekonomiutskottet hänvisar till sina betänkanden EkUB 6/2001 rd och EkUB 10/2002 rd om slutförvaringen.

Hälsomässigt sett är användningen av fossila bränslen det skadligaste alternativet. Kärnkraften skiljer sig inte från de återstående alternativen med avseende på förväntade hälsoeffekter, med undantag för en obetydlig risk för en storolycka. Energiproduktionen är av vitalt intresse för levnadsstandarden i den industrialiserade världen. I och med orsakssammanhanget hälsa-levnadsstandard krävs det en så oskadlig energiproduktion som möjligt för att upprätthålla hälsan.

Enligt Folkhälsoinstitutet finns det inga hälsorelaterade hinder för en utbyggnad av kärnkraften. Kärnkraft ger upphov till färre risker än en energiproduktion baserad på förbränning. Det är en obestridligt faktum att ett normalt fungerande kärnkraftverk bidrar till en bättre folkhälsa, om det ersätter fossil energiproduktion och minskar anknytande utsläpp. Kärnkraft kommer att användas bara för produktion av kondenskraft och därtill kan av hälsomässiga orsaker andelen naturgas och biomassa ökas i kombinerad produktion av värme och el.

Effekter för sysselsättningen

Med tanke på hela Finland och inte minst regionerna får de energipolitiska besluten en avgörande effekt framför allt för de arbetstillfällen som är beroende av en säker tillgång på energi till skäliga priser. Energipriset inverkar i allt väsentligt på de energiintensiva företagens och hela samhällsekonomins konkurrenskraft. Den energiintensiva industrins investeringar i utbyggnad och ersättande energi kräver en betryggande säkerhet vad det gäller tillgången till förmånlig energi på sikt. Genom dessa investeringar skapas upp till tiotals tusen nya arbetstillfällen och bevaras hundratals tusen existerande arbetstillfällen.

Den energiintensiva processindustrins anläggningar befinner sig av ett antal orsaker oftast utanför tillväxtcentren. De utgör nu och i framtiden en betydelsefull motvikt till nyteknologiföretagen som i allmänhet söker sig till tillväxtcentren och närheten av högskolorna. Denna hörnsten i vår ekonomi, också kallad skorstensindustrin, står som garant för den regionala livskraften och jämlikheten samt tillgången till arbetstillfällen och är helt oersättlig framför allt för glesbygderna.

Fabriksindustrin sysselsätter för tillfället omkring 450 000 människor, den energiintensiva processindustrin drygt 100 000 av dem. Konkurrenskraften i denna bransch påverkar också framgången för många andra finländska industri- och serviceföretag. Den energiintensiva industrin sysselsätter i själva verket indirekt betydligt fler människor än direkt.

Till exempel skogsindustrins virkestillförsel på omkring 60 miljoner kubikmeter per år sysselsätter också enligt en försiktig uppskattning omkring 12 000 av de totalt omkring 28 000 anställda inom skogsbruket. Utom att skogsindustrin skapar välstånd och har en sysselsättande effekt, har sysselsättningen i sin tur multipla effekter inom den närmaste omgivningen på virkestillförselområdena också längre ut i landskapen. Den ökade efterfrågan på virke skapar genom rotpriserna förmögenhet bland skogsägarna.

Energisektorn sysselsätter direkt omkring 21 000 människor i Finland. Av dem arbetar omkring 3 000 inom oljeraffinering och i naturgasbranschen och 16 000 inom produktion och distribution av el och fjärrvärme. Resten, dvs. bara omkring 2 000 människor, arbetar inom inhemsk virkes- och torvenergitillförsel. Inom vår inhemska energiproduktion är det möjligt att skapa uppskattningsvis drygt 1 000 nya arbetstillfällen om de tillväxtmål som ställts för produktionen uppnås. Denna sysselsättande effekt är synnerligen viktig i vissa områden, men i ett landsomfattande perspektiv är energiproduktionens direkta sysselsättande effekter inte avgörande.

I detta nu sysselsätter tillförseln av energiskogsbränsle bara omkring 500 människor. Också om vi kraftigt ökar användningen av trädbränsle är det klart att trä också i framtiden primärt används som råvara inom skogsindustrin. Bara en konkurrenskraftig skogsindustri kan garantera vår nuvarande virkesförbrukning och möjliggöra en utbyggnad av den. Det måste ansenliga stödåtgärder till för att användningen av trä för energiproduktion skall ersätta en minskad råvirkesförbrukning inom skogsindustrin. Avverkningen av energiskogsbränsle är en skogsvårdsåtgärd som lönar sig om det finns efterfrågan på gagnvirke. Ju mer gagnvirke som utvinns i skogarna för industrin, desto mer energiskogsbränsle finns det att driva i skogarna. Kärnkraften och användningen av virke för energiproduktion kompletterar alltså varandra.

Det ansökande bolaget Industrins Kraft Ab

Industrins Kraft Ab (TVO) är ett dotterbolag till Pohjolan Voima Oy som specialiserat sig på kärnkraft. Bolaget producerar el för ägarna till självkostnadspris. Enligt bolagsordningen har aktieägarna rätt att få tillgång till el som kan utvecklas i bolagets kraftverk eller som upphandlats av bolaget i proportion till sitt aktieinnehav. Aktieägarna svarar i proportion till sitt aktieinnehav för bolagets fasta årliga kostnader oberoende av om de tagit ut sin egen andel av den producerbara elektriciteten eller inte. Aktieägarna svarar för de rörliga årliga kostnaderna, huvudsakligen bränslekostnader, i samma proportion som de utnyttjat el som producerats av bolaget. Omkring hälften av den el som TVO producerar går till industrin och andra hälften till hushållen och offentlig konsumtion.

Bolaget producerar el i kärnkraftverket på Olkiluoto i Euraåminne. Stenkolskraftverket Meri-Pori förser TVO med en elmängd som svarar mot en andel av 45 % av den el som bolaget producerar. Kraftverket på Olkiluoto producerade 2001 över 14 TWh el, vilket svarade mot omkring en femtedel av den el som producerats i Finland. Kraftverksenheternas sammanräknade driftskoefficient var 96,3 %.

TVO:s verksamhetsstrategi är att bolagets främsta uppgift är att se till att de nuvarande kraftverksenheterna på Olkiluoto producerar el på ett ekonomiskt, säkert och miljövänligt sätt för sina aktieägare. Målet är en maximal produktion och livslängd för kraftverksenheterna. Bolaget vill att enheterna är moderna och i gott skick och att personalen kan utveckla sin expertis.

Statsrådet anser i sitt principbeslut att TVO med stöd av erhållna utlåtanden och bedömningar har förutsättningar att bygga en sådan kärnkraftverksenhet som avses i ansökan. TVO menar i sin tur att utredningarna visar att den planerade kärnkraftverksenheten jämfört med andra produktionsformer är det ekonomiskt mest förmånliga alternativet för produktion av baskraft. Om den infrastruktur som redan finns till för kraftverksenheterna i Olkiluoto och Lovisa utnyttjas ökar projektets ekonomiska lönsamhet i betydande grad.

Meningen är att den nya enheten skall byggas med privat finansiering utan offentligt stöd. Statsrådet framhåller därför att det utifrån detta principbeslut inte ser det som sin skyldighet att stödja projektet ekonomiskt.

Strålsäkerhetscentralen, som bär det huvudsakliga ansvaret för tillsynen över kärnsäkerheten samt kärnavfallet och kärnmaterialet, avser att täcka kostnaderna för tillsynen i sin helhet med tillsynsavgifter som tas ut hos kraftbolagen.

Kärnkraften i världen och i Finlands närområden

I slutet av 2000 fanns det i hela världen 438 kärnkraftverk i drift i 32 länder. Av dessa kärnkraftverk finns 145 i EU-länderna. På 1990-talet färdigställdes 11 nya kraftverk inom EU, det senaste försett med toppmodern teknik i Frankrike för ett par år sedan. För tillfället byggs inga nya kärnkraftverk inom EU, men existerande verk har moderniserats och kapaciteten höjts så att produktionen ökat med mer än 20 %. I världen är 31 kraftverk under byggnad och ungefär lika många planeras. Den mesta utbyggnaden sker i Asien. Av den el som förbrukas i EU-länderna produceras 35 % med kärnkraft.

Enligt uppgift till ekonomiutskottet kommer tillstånd att uppföra en ny kärnkraftverksenhet att sökas i Frankrike efter nationalförsamlingsvalen 2002. Byggarbetet påbörjas om det får politiskt grönljus.

Sverige har sammanlagt 11 kärnreaktorer i drift i fyra anläggningar. Kärnkraftverkskapaciteten är där omkring fyra gånger större än i Finland och den tillgodoser omkring hälften av landets elbehov. Sveriges riksdag fattade på 1980-talet ett principbeslut om att avstå från kärnkraften. En reaktorenhet stängdes i slutet av 1998 och en annan kommer av allt att döma att stängas tidigast 2003. Villkoret för nedläggningen är att den elmängd som anläggningen producerar kan ersättas med energisparande eller kapacitet som bygger på förnybara energiformer.

Ryssland har för tillgället sammanlagt 29 reaktorer i drift i nio kärnkraftverk. Deras sammanräknade kapacitet överskrider med bred marginal hela vår elproduktionskapacitet. Kärnkraftens andel i hela Ryssland är omkring 13 % och i den del av landet som hänförs till Europa omkring 30 %.

År 1999 ökade energiförbrukningen i Ryssland för första gången på nästan 15 år och ökningen förväntas fortgå. Landets kärnkraftsprogram har som mål att bygga ut kärnkraftskapaciteten. Fyra reaktorer är under arbete och dessutom skall produktionen i de nuvarande anläggningarna höjas i första hand genom förbättrade driftsegenskaper och förlängd driftstid för reaktorerna. Enligt planerna skall de nio äldsta reaktorerna stängas 2005—2010. Bland dem finns två reaktorer som uppförts i början av 1970-talet och som ligger närmast Finland, nämligen reaktorerna på Kolahalvön och i Sosnovyi Bor i närheten av S:t Petersburg. Den sistnämnda har en RMBK-reaktor av Tjernobyltyp. Ryssland har fått betydande internationellt ekonomiskt stöd för att förbättra kärnsäkerheten.

Litauen har ett kärnkraftverk i drift, Ignalina, med två RMBK-reaktorer av Tjernobyltyp från 1983 och 1987. Kärnkraftverkets nettoelkapacitet tillgodoser över 70 % av elförbrukningen i hela landet. Det byggdes inte ursprungligen för att tillgodose elbehovet enbart i Litauen utan som ett led i energisystemet i nordöstra Sovjetunionen.

I förhandlingarna om EU-medlemskap för Litauen ställdes som villkor att kärnkraftverket i Ignalina läggs ned i förtid. Det beslöts att reaktor 1 stängs senast 2005 och att beslut om att stänga reaktor 2 fattas före 2004. Landet förhandlar med Västländerna om finansiering av ersättande anläggningar, eftersom Litauen för tillfället saknar egna ekonomiska möjligheter.

Det har hävdats i massmedierna att Finlands rykte blir lidande om vi bygger mer kärnkraft. Vi har redan fyra kärnkraftverksenheter som fungerar på ett fullt tillförlitligt sätt. Ute i världen bygger man till kärnkraft och inget lands rykte eller exportproduktion har tagit skada av att en del av elektriciteten produceras med kärnkraft. En ny kärnkraftsenhet skulle höja vår kärnkraftsandel till medelnivå i EU, till omkring en tredjedel av elproduktionen.

Bränsleförsörjningen

TVO konstaterar i sin ansökan att bränsleförsörjningen för den nya kärnkraftverksenheten kan tillgodoses tillförlitligt och decentraliserat med flera tillförselkällor och på motsvarande sätt som i fråga om de enheter som är i drift i dag.

Det finns gott om uran i världen och tillgången på uran är inget hinder för utnyttjande av kärnkraft. I motsats till olje- och naturgastillgångarna ligger urantillgångarna ganska jämnt utspridda över hela världen. De nu kända urantillgångarna som kan utvinnas till skäliga kostnader räcker med nuvarande förbrukning för nästan 50 år. Utvinningen av knappare förekomster skulle fördubbla brytningskostnaderna och öka de utvinningsbara urantillgångarna nästan tiofalt.

TVO upphandlar uran huvudsakligen med långtidskontrakt i Australien och Kanada, som producerar över hälften av uranet i världen. I båda länderna behövs det tillstånd för att öppna en gruva. För tillstånd krävs i sin tur att det görs en miljökonsekvensbedömning av projektet och att det utarbetas och godkänns en miljörapport samt att invånarna i de behöriga områdena hörs i samband med den. Ett villkor för gruvkoncession är också att gruv- och anrikningsverksavfallet omhändertas på tillbörligt vis. Gruvbolaget måste avsätta medel för att ställa gruv- och anrikningsverksområdet i sådant skick som koncessionsvillkoren förutsätter när gruvdriften upphör.

Största delen av de kartlagda urantillgångarna finns ute i ödemarkerna. Det uran som TVO upphandlar i Australien fås som biprodukt från koppargruvan i Olympic Dam. Uranet har ingen annan användning och skulle bli kvar som gruvavfall. I Australien finns inga gamla bosättningscentra i närheten av gruvområdet. Aboriginernas närmaste bosättningsområde ligger på omkring 200 kilometer från gruvan. På ungefär 16 kilometer från gruvan finns en liten tätort, men invånarna är i främsta rummet anställda i gruvan.

Kanada är den största uranproducenten. Också där ligger de befintliga urangruvorna (Mc Arthur River) i ödemarken och det finns inga bostadscentra i närheten av gruvorna. De närmaste bysamhällena ligger på mer än 100 kilometer därifrån.

De strålningsdoser som gruvornas och anrikningsverkens arbetstagare utsätts för är obetydliga. De svarar mot doserna för de anställda vid kärnkraftverk och ligger betydligt under gränsvärdet för tillåtna strålningsdoser. De strålningsdoser som arbetstagarna utsätts för kontrolleras med personliga mätare. Dessutom har företagen inspektions- och uppföljningsprogram för arbetsmiljön. Tillsynsmyndigheterna i Kanada och Australien har i sina utredningar inte kunnat iaktta att uranutvinningen skulle innebära ökade hälsorisker för de anställda eller den övriga befolkningen. Under rubriken hälsoeffekter ovan redovisas de strålningsdoser som gruvarbetarna utsatts för.

Enligt en sakkunnigbedömning till ekonomiutskottet kan hälsoeffekterna av uranbrytning jämföras med hälsoriskerna vid stenkolsbrytning. I båda fallen utgör det radon som finns i gruvorna den största risken. Skillnaderna beror i högre grad på gruvförhållandena än på om det är uran eller stenkol som bryts. De transporterade mängderna kärnbränsle är mycket mindre, vilket minskar transportriskerna.

Kärnavfallshanteringen

Det uttjänta bränslet från den nya kärnkraftverksenheten avses bli deponerat på samma sätt som det uttjänta bränslet från våra nuvarande anläggningar. Bränslet deponeras permanent i berggrunden på ett sådant sätt att möjligheten för radioaktiva ämnen att sprida sig från slutförvaret tillbaka ut i miljön förhindras på ett betryggande sätt för en tillräckligt lång tid.

För slutförvaringen svarar Fortums och TVO:s gemensamma företag Posiva Oy. Riksdagen beslutade den 18 maj 2001 att statsrådets principbeslut om Posiva Oy:s ansökan om uppförande av en slutförvaringsanläggning för uttjänt kärnbränsle förblir i kraft (EkUB 6/2001 rd). Samtidigt som ekonomiutskottet föreslår att statsrådets principbeslut om byggande av en ny kärnkraftverksanläggning förblir i kraft föreslår det att också principbeslutet om uppförande av en slutförvaringsanläggning för uttjänt kärnbränsle skall förbli i kraft (EkUB 10/2002 rd). Ekonomiutskottet hänvisar till motiveringen till båda betänkandena.

Strålsäkerhetscentralen har konstaterat att det inte har kommit fram några sådana tekniska faktorer som skulle hindra att uttjänt bränsle som uppkommer vid den nya kärnkraftverksenheten hanteras eller slutförvaras på ett säkert sätt så som planerats för det uttjänta bränslet från våra nuvarande anläggningar.

Ekonomiutskottet framhåller att driften av slutförvaret enligt statsrådets beslut om säkerheten vid slutförvaring av använt kärnbränsle inte får förorsaka strålningsexponering som äventyrar personalens eller andra människors hälsa och den får inte heller förorsaka skada på miljön eller på egendom. Slutförvaringen skall planeras så att långtidssäkerheten kan garanteras utan att slutförvaringsplatsen övervakas och så att slutförvaringsrummet kan öppnas om utvecklingen inom tekniken gör det ändamålsenligt. I beslutet föreskrivs om säkerhetskraven i detalj.

Innehavaren av kärnanläggningen har det tekniska och ekonomiska ansvaret för slutförvaring av det uttjänta kärnbränslet. Innehavaren skall på förhand betala in medel till Statens kärnavfallshanteringsfond i takt med att deponerbart avfall uppkommer. Fondens medel svarar vid varje enskild tidpunkt mot kostnaderna för slutförvar av det avfall som måste deponeras.

Under de senaste tio åren har TVO:s inbetalningar till kärnavfallshanteringsfonden som högst uppgått till 15 miljoner euro. Denna största inbetalning har inverkat med ca 0,2 cent/kWh på priset på den el som bolagets kärnkraftverk producerat.

Ekonomiutskottet påpekar ytterligare att det uttjänta bränslet från våra kärnkraftverk inte lämpar sig som material för kärnvapen.

Ansvar för atomskada

Nuvarande ansvar

Om ansvaret för atomskada föreskrivs i atomansvarighetslagen. Bestämmelserna grundar sig på Pariskonventionen om skadeståndsansvar på atomenergins område och tilläggskonventionen i Bryssel. Genom dem upprättades ett system för den ansvarighet som åvilar innehavare av atomanläggningar och fastställdes konventionsstaternas ömsesidiga tilläggsansvarighet. Parter i Pariskonventionen är OECD-länderna i Västeuropa och Turkiet. Senast har Slovenien tillträtt konventionen. Av parterna i Pariskonventionen har Portugal, Grekland, Turkiet och Slovenien inte tillträtt tilläggskonventionen i Bryssel.

Till de mest centrala principerna vid en atomskada hör att ansvaret för skada som åsamkats tredje part kanaliseras till anläggningens innehavare och att denne inte kan befria sig från ansvaret genom att åberopa att den faktiska upphovsmannen till skadan är till exempel den som levererat en felaktig apparat. Innehavaren av anläggningen har ett strängt ansvar som är oberoende av vållande. Ansvaret är begränsat till ett visst maximibelopp som innehavaren måste skaffa godtagbar säkerhet för.

Ansvarighetssystemet består av tre led. I Pariskonventionen bestäms maximibeloppet för anläggningsinnehavarens atomansvarighetsförsäkring eller annan säkerhet. När skadorna överskrider den ansvarige anläggningsinnehavarens ansvarsbelopp svarar anläggningsstaten för skadorna upp till att sammanlagt 175 miljoner särskilda dragningsrätter har ersatts av bådas medel. När skadorna överskrider detta belopp svarar de stater som tillträtt tilläggskonventionen i Bryssel tillsammans för dem med 175—300 miljoner särskilda dragningsrätter. Det sistnämnda beloppet är det konventionsbaserade ersättningstaket. Genom nationell lag är det möjligt att föreskriva om en högre ersättning. Ansvarsbeloppen varierar därför avsevärt från en konventionsstat till en annan. I Finland skall anläggningsinnehavarens atomansvarighetsförsäkring svara mot det maximibelopp som Pariskonventionen ålägger innehavaren och staten, 175 miljoner särskilda dragningsrätter eller omkring 246 miljoner euro och därmed täcker innehavarens försäkring också statens ansvarighet. Anläggningsinnehavarens ansvarsförsäkring är alltid primär. Konventionsstaternas solidariska ansvar realiseras när skadorna överskrider beloppet av anläggningsinnehavarens försäkring.

Med stöd av de nuvarande konventionerna ersätts tredje part för person- och egendomsskador som orsakats av atomskada. Till person- och egendomsskador räknas också kostnader för evakuering på order av en myndighet. Enligt gällande lagstiftning och nuvarande försäkringsvillkor ersätts atomansvarighetsskador som orsakats av terrordåd ur atomansvarighetsförsäkringen. Däremot täcker försäkringen inte skador som orsakas av krig, öppen konflikt, fientligheter, inbördeskrig eller uppror eller en oförutsedd naturkatastrof. För tillfället ersätter försäkringen inte heller miljö- och förmögenhetsskador.

I Förenta staterna uppgår den lagfästa avgiftsbelagda atomansvarighetsförsäkringen för innehavaren av en atomanläggning till 200 miljoner dollar, vilket svarar mot omkring 227 miljoner euro. Utöver detta har innehavarna av atomanläggningar ett solidariskt ansvar på 88 miljoner dollar för varje reaktor de äger. Om skadan överskrider den primära försäkringens gräns tas det behövliga tilläggsbeloppet ut hos innehavarna av atomanläggningar retroaktivt under 10 års tid i jämna rater i proportion till den skadeståndsskyldighet som realiserats, dock högst 88 miljoner dollar per reaktor.

En översyn av konventionerna

Mot slutet av 2001 kom konventionsstaterna överens om en översyn av ersättningssystemet. Ansvarighetssystemet skall fortfarande bestå av tre led. För en atomanläggnings innehavare, som har det primära ansvaret för skador, bör ansvarsförsäkringen vara minst 700 miljoner euro. Den stat inom vars område anläggningen befinner sig, dvs. värdstaten, svarar för skadan mellan 700—1 200 miljoner euro. Det skall fortfarande vara möjligt att föreskriva i en nationell lag att värdstatens ansvarsandel täcks med anläggningsinnehavarens ansvarsbelopp, som också då skall försäkras eller förses med någon annan säkerhet. Om skadorna är ännu större än ovan, svarar konventionsstaterna tillsammans för dem med 1 200—1 500 miljoner euro. Finska statens ansvarsandel vore 1,99 %. Varje konventionsstats betalningsåtagande bestäms till 35 % i proportion till deras bruttonationalprodukt och till 65 % i proportion till kapaciteten hos de installerade reaktorer som är belägna i dem. I konventionen nämns med avvikelse från den nuvarande också möjligheten till obegränsat ansvar för innehavaren av en anläggning.

Försäkringsskyddet utsträcks till att omfatta också miljö- och förmögenhetsskador. Meningen är att kostnaderna för att återställa miljön skall ersättas, om de inte är av ringa betydelse, och inkomstbortfall till följd av skador på miljön i de fall där ett ekonomiskt intresse som anknyter till nyttjande av miljön blir lidande på grund av en betydande försämring av miljön. Också enskilda medborgares förebyggande åtgärder på eget initiativ är ersättningsgilla skador, även om något atomtillbud inte inträffar, bara det är fråga om ett händelseförlopp som innebär en allvarlig och omedelbar risk för atomskada.

Den tid som de skadelidande har till buds för att väcka talan vid personskada, förlängs från nuvarande 10 till 30 år. Vid andra skador är tiden för att väcka talan fortfarande 10 år.

Atomansvarskommissionen

Handels- och industriministeriet tillsatte 22.8.2001 tillsatt en kommission med uppgift att bedöma behoven att se över det nuvarande kärnansvarssystemet. Kommissionen skall lämna sitt betänkande före 31.5.2002. Kommissionen skall utreda om det gällande systemet till sina grundprinciper är ändamålsenligt och fungerande och vilka ändringar som bör göras med tanke på Finlands ställning i det europeiska konventionssystemet (konventionerna från Paris och Bryssel).

Arbetsgruppen har redan i detta skede konstaterat att så länge de internationella konventionerna är i kraft inte är möjligt att avvika från de centrala principer som gäller kanalisering av ansvaret, strikt ansvar och skyldighet att ta försäkring. Ansvarsbeloppen bör också höjas, skadebegreppet breddas och tiden för att väcka talan, speciellt då det gäller personskador, förlängas så att den motsvarar de internationella avtalen. Däremot kommer kommittén att överväga en begränsning av kraftverksinnehavarens ansvar till ett visst belopp.

När statsrådet fattade sitt principbeslut om byggandet av en kärnkraftsverksenhet bifogade det ett uttalande till beslutet enligt vilket statsrådet vidtar åtgärder för att höja den övre gränsen för skadeståndsansvar vid kärnolyckor.

Finsk Atomförsäkringspool

Finsk Atomförsäkringspool är grundad för att sköta finländska kärnkraftsverks ansvars- och sakförsäkringar. Likadana pooler finns över hela världen. Alla finländska skadeförsäkringsbolag har anslutit sig till atompoolen. Poolen har i dag 13 medlemmar. Medlemsbolagen har med ett bindande poolavtal, inom ramen för den försäkringskapacitet de på förhand har meddelat, befullmäktigat atompoolen att teckna direkta försäkringar för finländska atomkraftverk och återförsäkringsandelar som erbjuds av andra pooler och gäller utländska atomkraftverk. De delar av de finländska direkta försäkringarna som överstiger atompoolens egen kapacitet återförsäkras i utländska pooler.

Syftet med det internationella poolsystemet har varit att skapa en internationellt täckande försäkringskapacitet som är så säker och pålitlig som möjligt. Poolens medlemmar har ett ömsesidigt solidariskt ansvar.

Atomansvarsförsäkringens risker

Försäkringsbolagens verksamhet bygger på att de mot en försäkringspremie tar ansvar för försäkringstagarens risker. Om risken är större än försäkringsbolagets bärkraft i relation till soliditetskapitalet sprids risken genom återförsäkring. För att garantera ett bolags verksamhet och soliditet på lång sikt måste varje risk som överförs på ett försäkringsbolag noga övervägas. Atompoolen har grundligt bedömt de risker som anknyter sig till de finländska kärnkraftverkens atomansvarsförsäkringar. Utöver kärnkraftverkens omgivning har analysen utgått från de internationella poolernas gemensamma skadestatistik, FN:s atomenergiorgan IAEA:s och övriga organisationers statistik över användning och störningar, som baserar sig på en drifttid för reaktorerna på över 10 000 år, samt omfattande, på sannolikhetskalkyler baserade bedömningar av säkerheten i enskilda anläggningar.

Utifrån ovannämnda material har Finsk Atomförsäkringspool bedömt att 700 miljoner euro, som den förnyade Pariskonventionen förutsätter som ansvarsförsäkringsbelopp för innehavare av kärnkraftverk, i finländska förhållanden är tillräckligt för att täcka de atomansvars-olyckor som med avgränsad sannolikhet kan väntas ske. I de kärnolyckor som avses i katastrofscenarierna, vilkas sannolikhet i de nya västerländska kärnkraftverken är mindre än en gång per 10 miljoner reaktorår, kan skadan vara större än försäkringsbeloppet. Enligt Atomförsäkringspoolen är det dock varken ändamålsenligt eller möjligt att försäkra sådana sällsynta händelser.

Den enda stora atomansvarsolyckan i atomförsäkringspoolernas statistik är olyckan i TMI 2-kärnkraftverket i Harrisburg 1979. Också i detta fall begränsades de ersättningar som betalades enligt atomansvarsförsäkringen till 70 miljoner dollar. Ersättningarna orsakades främst av kostnaderna för evakuering. Kärnolyckan orsakade inga egentliga personskador.

Skadorna till följd av kärnolyckan i Tjernobyl 1986 var stora. Enligt Atomförsäkringspoolen motsvarar säkerheten i kraftverket i Tjernobyl inte alls säkerheten i ett modernt västerländskt kärnkraftverk. De västerländska atompoolernas samarbetsgrupp har därför påpekat att RMBK-reaktorerna som användes i Tjernobyl inte kan försäkras.

Enligt strålsäkerhetscentralen har inte någon annan händelse vid något annat kärnkraftverk medfört att omgivningens strålningsnivå skulle ha överskridit den naturliga strålningens normala växlingar.

Riskerna för olyckor vid kärnkraftverket beaktas på många sätt i kraftverkens planering. Olycksrisken kan inte helt elimineras. Finlands säkerhetskultur hör dock till den bästa i världen och anläggningarnas säkerhetsplanering beaktar de säkerhetsrisker som kan förutses, inklusive terrorism. Sakkunniga anser att verkningarna av en allvarlig olycka begränsas till ett avstånd från kraftverket som är mindre än 20 kilometer.

Den lagstadgade atomansvarsförsäkringens effekt på priset på den el som produceras med kärnkraft

Enligt Finsk Atomförsäkringspool är det ansvarsförsäkringsbelopp som förutsätts i Finlands atomansvarighetslag 175 miljoner särskilda dragningsrätter, cirka 246 miljoner euro, per skada och 210 miljoner särskild dragningsrätt, cirka 294 miljoner euro, per försäkringsperiod. På basis av ovannämnda försäkringsbelopp är den kostnadsökning som kärnansvarsförsäkringen förorsakar priset på den el som produceras med kärnkraft 0,003—0,004 cent/kWh.

När Pariskonventionens nya villkor och ansvarsbelopp är ratificerade och de har intagits i den nationella lagstiftningen torde den lagstadgade ansvarsförsäkringen stiga till 700 miljoner euro. Kärnansvarsförsäkringens totala effekt på den el som produceras blir efter förhöjningen 0,005—0,008 cent/kWh.

Uttalanden

Ekonomiutskottet föreslår att riksdagen godkänner fyra uttalanden (utskottets förslag till uttalanden 1—4) som ingår i den helhetsbedömning som utgår från att statsrådets principbeslut blir i kraft. I det fall att principbeslutet upphävs förändras helhetsbilden och den framtida situationen måste bedömas på nytt. Därför föreslår utskottet att uttalandena förfaller om principbeslutet upphävs.

Sammanfattning

Till de viktigaste målen för näringspolitiken hör att trygga en stabil ekonomisk tillväxt och en positiv utveckling av sysselsättningen i vårt land. Att trygga en energitillgång till skäligt pris är viktigt inte bara för våra företags verksamhetsförutsättningar utan även med tanke på medborgarnas levnadskostnader. Energin är en nödvändig nyttighet och energikostnaderna utgör i vårt kalla klimat en stor utgiftspost för hushållen. En fungerande elförsörjning är viktig även regionalpolitiskt och med avseende på en livskraftig landsbygd. Till följd av automatiseringen av produktionen har en försörjningssäker och prisstabil elektricitet fått ökad betydelse även inom lantbruket.

En hållbar utveckling innehåller tre element: ett miljömässigt, ett ekonomiskt och ett socialt element. De medel som förs fram i utskottets betänkande, dvs. energisparande, främjande av förnybara energikällor och en utbyggnad av kärnkraften, bildar en helhet som beaktar den hållbara utvecklingens alla element. Alla medel behövs så att de energi- och miljöpolitiska målen kan uppnås. Redan om ett enda medel utesluts är det inte möjligt att uppfylla miljö- och försörjningssäkerhetskraven.

Energiförbrukningen och välståndet är beroende av varandra. I ett högt utvecklat industrisamhälle kan bruttonationalprodukten tillväxa utan att den totala energiförbrukningen ökar. Samtidigt stiger dock elektricitetens andel av den totala energiförbrukningen.

I utvecklingsländerna ökar användningen av energi mera än vad bruttonationalprodukten stiger. En förbättring av utvecklingsländernas levnadsstandard förutsätter ökad energiförbrukning. I praktiken är utvecklingsländerna tvungna att i huvudsak producera sin energi med hjälp av småskaliga lokala lösningar, närmast med biomassa, stenkol och olja, vilket gör att de producerar mera koldioxidutsläpp. Kärnkraft kan i huvudsak användas bara i industriländerna.

En förutsättning för att nationens välstånd och grundbehov skall tillfredsställas är att nationalekonomin växer. Den inhemska industrins verksamhetsförutsättningar och konkurrenskraft bör tryggas genom att man strävar efter självförsörjning av el och sörjer för att det finns tillräcklig tillgång till elektricitet till ett skäligt och förutsägbart pris. Detta är nödvändigt även med tanke på kontrollen av de osäkra faktorerna och importberoendet på den nordiska elmarknaden.

Inom fabriksindustrin arbetar cirka 450 000 personer, av vilka över 100 000 inom den energiintensiva processindustrin. De energiintensiva industrianläggningarna har oftast placerats utanför tillväxtcentra. De tryggar den regionala balansen, kan utnyttja produktionsinsatserna i området och för med sig arbete. Under den senaste tiden har den traditionella industrin visat sin stabilitet och styrka. Konkurrensen om investeringsetableringarna är global, varför det även i Finland bör finnas gynnsamma förutsättningar för investeringar.

Sammanfattningsvis konstaterar ekonomiutskottet att det framtida kapacitetsunderskottet på el bäst kan täckas genom att en ny kärnkraftsverksenhet uppförs. Det finns redan fyra effektivt fungerande trygga kärnskraftsverksenheter i Finland. Genom en utbyggnad av kärnkraften bevaras mångfalden inom energiproduktionen vilket är Finlands styrka. På så sätt förbättras även självförsörjningen och försörjningssäkerheten inom elproduktionen. Den kärkraftsproducerade elektriciteten har lägre produktionskostnader än de övriga alternativen och riskerna med kärnkraft är små. Kärnkraften ger inte upphov till utsläpp i luften och miljöolägenheterna blir även för övrigt små. Kärnkraften är nationalekonomiskt och energiekonomiskt det fördelaktigaste sättet att minska koldioxidutsläppen. De planerade förläggningsplatserna Olkiluoto och Lovisa, som vardera redan har två kärnkraftsverksenheter i funktion, är lämpliga som förläggningsplats för den nya enheten. Den nya enhetens bränsle- och kärnavfallsförsörjning kan ordnas med tillhjälp av liknande arrangemang som för de verksamma enheterna.

Utskottet konstaterar även att om tillstånd att bygga en femte kärnreaktor inte beviljas ställs vi inför en helt ny energipolitisk situation. Det enda alternativa sättet att trygga den tilläggskapacitet på el som behövs är då att öka användningen av naturgas. Som en följd av det skulle naturgasimporten öka så att Rysslands andel av elförsörjningen i vårt land stiger till 40 %. En kraftig ökning av användningen av fossila bränslen skulle leda till en ökning av koldioxidutsläppen vilket förstärker växthusfenomenet. Målet om en hållbar utveckling, skulle då drabbas av ett allvarligt bakslag även inom energiproduktionssektorn. Den sannolika prisförhöjningen på gas från en enda leverantör skulle medföra stor osäkerhet inom energipolitiken och basindustrin. Försörjningssäkerhetsrisken skulle också öka. Gaselektriciteten skulle klart höja priset på el och en investering däri anses inte ens med nuvarande priser lönsam. Statens direkta stöd- och övriga utgifter inom energisektorn skulle märkbart öka, vilket försämrar möjligheterna att stöda förnybara energiformer.

I korthet konstaterar utskottet sammanfattningsvis att ovan beskrivna utvecklingsdrag inte till någon del kan vara förenliga med samhällets helhetsintresse. En lösning som enbart baserar sig på ökad användning av naturgas kan därför i praktiken inte betraktas som ett reellt alternativ till att tillåta en utbyggnad av kärnkraften. Utskottet betonar också att avgörandet bör utgå från att alla nuvarande former av elproduktion och energisparande används för att trygga kapaciteten.

För att kunna säkerställa att miljömålen uppnås snabbt och att de förnybara energikällornas och energisparandets möjligheter utnyttjas till fullo framlägger ekonomiutskottet tre förslag till uttalanden för att stödja åtgärder i denna riktning.