Motivering

Den ekonomiska och finanspolitiska linjen

Socialdemokraterna anser att regeringens ekonomiska politik inte i tillräckligt hög grad stöder en ekonomisk utveckling som skulle vara nödvändig för att säkerställa medborgarnas välbefinnande. Regeringens linje kan inte anses dynamisk eftersom den alltför långt litar på marknadens aktivitet och utgår från att sysselsättningen därmed kan tryggas. Regeringens förslag till utgiftsram är underdimensionerad om man jämför med regeringsförklaringen. Redan nu vet man att utgifterna sannolikt kommer att öka så mycket att ramen överskrids redan under valperioden.

Ramen ger också rum för orättvisa skattelättnader för dem som har en stor förmögenhet. Detta faktum påverkar skatteplaneringen och leder därmed till att skatteintäkterna minskar mer än man förutsett. Utvecklingen äventyrar också möjligheterna till överskott i statsfinanserna.

Enligt det socialdemokratiska alternativet borde den ekonomiska, sysselsättnings- och skattepolitiken ta sikte på att sysselsätta ytterligare 100 000 personer fram till valperiodens slut. Detta är görligt endast med en trovärdig finanspolitik som stärker tilltron till den offentliga ekonomin på lång sikt. Med tanke på den åldrande befolkningen är det också skäl att se till att den offentliga sektorn visar ett överskott och att serviceutbudet är tillräckligt.

För det andra framhåller vi att efterfrågan på arbete ökas genom att främja tillväxtmöjligheterna, öka konkurrensen på produktmarknaden och genom att skapa förutsättningar för en inkomstpolitik som stöder tillväxt och sysselsättning.

Utbudet på sysselsättningstillfällen förbättras genom aktivering av arbetslösa och dem som står utanför arbetskraften, genom att samordna beskattning och social trygghet och genom att underlätta sammanjämkningen av arbete och familjeliv. Den enskilda individens tid i arbetslivet borde förlängas både i början och slutet av karriären.

Matchningen på arbetsmarknaden kan förbättras genom att underlätta den regionala och yrkesmässiga rörligheten på arbetsmarknaden. Kompetensnivån kan höjas över hela linjen med en utbildningspolitik som tar avstamp i arbetslivet. Därför borde i synnerhet den yrkesinriktade yrkesutbildningen och den yrkesinriktade utbildningen på andra stadiet förbättras.

Socialdemokraterna anser att regeringen och arbetsmarknadsorganisationerna genast i början av regeringsperioden borde ha enats om ett sysselsättningsprogram. På detta sätt hade man kunnat minska arbetslösheten med 100 000.

Både i byggbranschen och industrin råder det brist på fackfolk. Inom mark- och vattenbyggnadssektorn finns det däremot resurser, särskilt efter att Nordsjö hamn och motorvägen till Åbo färdigställts. Det finns därför inga av överhettning beroende skäl till att bromsa utbyggnaden av en infrastruktur som motsvarar de behov som den regionala utvecklingen och näringslivet ställer.

Byggnadskostnaderna och bostadspriserna har stigit. Bostadsbristen bidrar ytterligare till denna utveckling. Huvudstadsregionen och andra tillväxtcentra är värst drabbade av de höjda bostadsprisen. De höjda byggnadskostnaderna beror inte bara på ökad efterfrågan utan också på byggnadsmaterialindustrins kapacitetsproblem och bristen på konkurrens.

Socialdemokraterna betonar vikten av att förbättra tillväxtpotentialen och produktiviteten på lång sikt och därmed skapa förutsättningar för ett bättre sysselsättningsläge.

Beskattning

För socialdemokraterna är beskattningen ett sätt att finansiera offentliga utgifter och jämna ut inkomstskillnaderna. Skattesystemen bör vara tydliga, effektiva och rättvisa. Skattebasen måste vara möjligast bred och heltäckande.

Det är nödvändigt att gradvis höja arbetspensionsavgifterna för att finansiera arbetspensionerna. På motsvarande sätt måste då skattegrunderna lindras för att beskattningen inte ska bli för sträng.

Den eventuella skattelindringsmarginalen måste i enlighet med socialdemokraternas linje i första hand användas för att främja sysselsättningen och genomföra rättvisefrämjande reformer. Dessutom stöder vi tanken på att ändra beskattningens struktur så att tyngdpunkten förskjuts bort från beskattningen av arbete.

Socialdemokraterna anser att lindringarna i arvsbeskattningen ska riktas till små och medelstora arv, men inte till dem som har stora förmögenheter. Vi accepterar inte att arvsskatten slopas från stora förmögenheter ens i generationsväxlingssituationer. Regeringens förslag att helt befria arv som överförs vid generationsväxling av företag och jord- och skogsbruksfastigheter från skatt är inte rättvis. Reformen främjar inte sysselsättningen men skapar en ny klass som är befriad från förmögenhetsskatt. Medborgarna måste bemötas jämlikt i beskattningen.

När det gäller efterlevande makar och minderåriga barn borde missförhållandena i arvsbeskattningen däremot omedelbart rättas till. Beskattningen av sedvanliga små arv bör lindras. De beslut som gäller arvsskatten och beskattningen av pensionstagare måste fattas i samband med nästa budgetmangling. Regeringen borde också förtydliga sig när det gäller dess planer på nya miljöskatter och fordonsbeskattningen.

Sammanjämkningen av skatte- och inkomstpolitiken har stabiliserat landets ekonomi. Den har skapat en säker ökning av köpkraften och en sådan långsiktighet som företagen har efterlyst med tanke på sin kostnadsutveckling. Det hade varit motiverat att också denna valperiod koppla ihop beskattningsavgörandena med de inkomstpolitiska lösningarna.

Regeringen lovar sänka mervärdesskatten på livsmedel vilket skulle minska statens skatteintäkter med 500 miljoner euro. Skattesänkningen i fråga om livsmedel är en tveksam åtgärd om syftet är att jämna ut inkomstfördelningen. Största delen av skatterabatten kommer i så fall medel- och storinkomsttagarna till godo även om också de allra fattigaste barnfamiljerna och pensionärerna drar nytta av en sänkt matmoms. Men det finns klart effektivare sätt att stödja dem med låga inkomster än att sänka matmomsen.

Näringspolitik

De reviderade ramarna för statsfinanserna ger ingen klarhet när det gäller ett åtgärdsprogram för de närmaste åren samt finansieringen av energin och särskilt bioenergin. I ramförslaget förs ingen diskussion om olika stöds styrande effekt och vad som i olika delar av landet ska styras på marknadens villkor. Också frågan om Finland med dessa satsningar och åtgärder når upp till EU:s mål lämnas öppen.

Regeringen utnyttjar i sin företagspolitik den förra regeringens goda statsfinansiella kassaläge och strör ut stödpengar runt om i landet utan någon målmedveten industrialiseringspolitik eller nya riktlinjer för hur servicen ska utvecklas. Allt för många frågor lämnas öppna för kommande budgetbeslut. Centralen för turistfrämjande körs ner vilket gör det svårare att utveckla turismen i Finland och marknadsföra den utomlands.

Konsumenternas rättsskydd har försämrats under de gångna åren. Men regeringen bryr sig inte alls om konsumenternas ställning. Det blir alltför dyrt för konsumenten att föra tvister till rättslig behandling och därför vore det synnerligen viktigt att på olika håll i landet utveckla konsumentrådgivningen.

Skuldsättningen blir ett allt svårare problem. De anslag som reserverats för ekonomisk och skuldrådgivning samt för konsumentorganisationerna ligger kvar på samma nivå hela ramperioden. Skuldrådgivningens resurser borde tvärtom ökas i hela landet.

I sin ägarpolitik koncentrerar regeringen sig främst på att sälja egendom. Under fyra år kan av de vinster som försäljningen av statsbolag inbringar 600 miljoner euro användas för ändamål som främjar kompetens, innovation och ekonomisk tillväxt. Någon klar linje eller några tydliga mål för statens ägarpolitik och strävan att främja ny företagsverksamhet läggs inte fram.

Kommunerna

Den förra regeringens satsningar på kommunerna för 2007 var större än på 15 år, över 400 miljoner euro. Regeringen betalade alla utestående skulder till kommunerna. Den sista posten av justeringen av kostnadsfördelningen, 185 miljoner euro, betalas detta år i förtid. Också när det gäller den kommunala ekonomin fick den sittande regeringen ett fint arv.

Regeringen sätter nu sin tillit till att den gynnsamma ekonomiska utvecklingen ska fortgå och kommunernas skatteintäkter därmed öka så kraftigt att staten kan skära ner sitt stöd till kommunerna så att den slipper ge full kompensation till dem för de kostnadsökningar kommunerna kommer att drabbas av.

Enligt basserviceprogrammet kommer kommunernas utgifter att öka med drygt 5 miljarder euro under regeringsperioden. Den ökning av statsandelarna som har reserverats för att täcka utgifterna ligger något under en miljard euro, alltså mindre än en femtedel av det kalkylerade finansieringsbehovet. Kommunerna blir alltså tvungna att själva skrapa ihop drygt 80 procent av kostnadsökningen. De höjda statsandelarna betalas ut först nästa år. Därefter får kommunerna i praktiken lov att klara sig själva.

Regeringen föreslår i rambeslutet att utbildningens kvalitet ska förbättras med hela 80 miljoner euro. Pengarna kommer från de besparingar som uppstår när åldersgrupperna blir allt mindre. Om denna summa skulle användas till att öka statsandelarna genom en höjning av utbildningens enhetspris, skulle kommunernas utgifter öka med hela 200 miljoner euro. Hela processen leder till att den kommunala ekonomin försätts i ett ännu svårare läge. Kommunernas serviceavgifter inom social- och hälsovården höjs så att de från början av 2009 kommer att generera 60 miljoner euro mer per år i kommunerna. Men kommunernas statsandelar minskas i motsvarande mån. Följden av detta är att kommunernas ekonomiska situation inte blir bättre. Däremot ökas ojämlikheten mellan medborgarna i form av höjda klientavgifter.

Med sin nuvarande politik har den sittande regeringen inte en chans att förbättra situationen inom vård och omsorg eller utveckla den på ett förnuftigt sätt. Forsknings- och utvecklingscentralen för social- och hälsovården Stakes har gjort den bedömningen att den åldrande befolkningen skapar ett så stort behov av tilläggspersonal att branschen redan under pågående regeringsperiod skulle behöva 20 000 nyanställningar.

Staten och kommunerna måste se till att den egna arbetsgivar- och personalpolitiken följer en bra och tillförlitlig linje och att arbetet organiseras på ett vettigt sätt. Den offentliga sektorn måste göras attraktiv genom att erbjuda tillräckliga personella resurser och kompetensen måste fortsatt hållas på en hög nivå.

Det är viktigt att statsförvaltningen i sina reformprojekt iakttar en god personalpolitik och har som mål att trygga kontinuerliga anställningsförhållanden. I vårdbranschen måste arbetsgivaren sköta arbetstagarna som i sin tur tar hand om den som behöver service.

Regeringen föreslår inga tilläggsresurser för viktiga arbetslivsprogram såsom arbetslivsprogrammet för utveckling av arbetslivet, TYKES, eller det så kallade Veto-programmet som kretsar kring frågor som gäller att orka i arbetet. Detta trots att programmen har gett goda och långsiktiga resultat samt ökat produktiviteten och välbefinnandet i arbetet. Med tanke på den finländska arbetsmarknadens konkurrenskraft är det ytterst viktigt att öka trivseln i arbetslivet.

Den viktigaste skrivningen i regeringsprogrammet är målet att skapa ett program för jämlikhet i de inkomstpolitiska avtalen. Socialdemokraterna är beredda att stöda detta på alla sätt och vis. Men i ramen finns inget som helst omnämnande om ytterligare satsningar på höjning av utbildade, lågavlönade kvinnors lönenivå. Bristen på anslag skapar osäkerhet eftersom det är omöjligt att veta hur mycket pengar det finns för att rätta till snedvridningarna i lönesättningen.

En åtstramad kommunekonomi kringskär möjligheterna att utveckla hälsovården och exempelvis åldringsvården. Socialdemokraterna framhåller att kommunstrukturen borde ändras så att vi får en allt livskraftigare kommunstruktur. Utifrån detta måste kommunernas egna skatteintäkter, framför allt basen för kommunalskatten, stärkas.

Varken i regeringsförklaringen eller rambeslutet finns ett enda ord om hur kommunernas egen skattebas kunde stärkas och beroendet av statens ekonomi reduceras på det sätt som den förra regeringen och även riksdagen genom sina riktlinjer i samband med ramlagen för kommun- och servicestrukturreformen har bestämt. Det verkar uppenbart att det inte blir något av den behövliga statsandelsreformen utan man nöjer sig med bara småjusteringar. Detta igen tyder på en långsammare tidtabell i kommun- och servicestrukturreformen.

Produktivitetsprogrammet

Redan under den förra regeringen kom man överens om att starta ett statligt produktivitetsprogram som en del av den statliga ram- och budgetprocessen. Enligt ett tidigare program är avsikten att 2007—2011 minska antalet arbetstillfällen i staten med ca 9 600. Minskningsbehovet för i år är 1 100 personer. Det beslut som fattades under föregående regeringsperiod hade sin utgångspunkt i att alla åtgärder kunde genomföras i form av naturlig avgång.

För ramperioden 2008—2011 har behovet att minska personalen höjts kraftigt. Ramen pläderar för en ökning med 50 procent, dvs. 4 800 anställda, som uppenbarligen ska få gå under ramperiodens senare hälft. Socialdemokraterna tror att en så stor höjning av minskningsbehovet kommer att försämra den offentliga servicen och i värsta fall fördärva de ursprungliga positiva syftena med produktivitetsprogrammet, dvs. att effektivera serviceproduktionen och höja kvaliteten. I stället kommer vi att ställas inför uppsägningar.

Den interna säkerheten

Den nationella kapaciteten till civil krishantering samt resurserna och utbildningen på detta område måste säkerställas. I överensstämmelse med den förra regeringens beredning överförs läkar- och räddningshelikopterverksamheten senast 2010 från sektorn för partnerskapsprojekt till budgetfinansiering. Räddningsväsendets kapacitet och medborgarnas säkerhet förutsätter att räddningspersonalen får sänkt pensionsålder.

I enlighet med regeringens riktlinjer måste den operativa jouren inom polis-, gränsbevaknings- och nödcentralsverksamheten säkerställas. Regeringsförklaringen förefaller hålla fast vid den förra regeringens mål att bibehålla polisens resurser på 2002 års nivå. De personalminskningssträvanden som framför allt gäller personalen inom tillståndsförvaltningen äventyrar en smidig tillståndsservice samt binder polisens resurser så att tillräckliga satsningar inte kan göras på uppdrag som direkt främjar medborgarnas säkerhet. Fastighetsreformen inom gränsbevakningsväsendet bör genomföras på ett sätt där gränsbevakningsväsendet fullt ut får ersättning för de extra kostnader överföringarna medför. Gränsbevakningsväsendets kapacitet i en föränderlig verksamhetsmiljö som bl.a. medför en grön gräns måste säkerställas.

Såväl regeringsförklaringen som ramredogörelsen saknar synpunkter på bekämpningen av ekonomisk brottslighet och grå ekonomi. Socialdemokraterna utgår från att den effektiverade bekämpning av ekonomisk brottslighet som föregående regering startade byggs ut ytterligare.

Social- och hälsovårdspolitiken

Fungerande välfärdstjänster är något av det allra viktigaste i bekämpningen av fattigdom och utslagning.

Regeringen ger nu endast 250 miljoner euro för en utökning av social- och hälsovårdsservicen. Men det finns beräkningar som tyder på att enbart åldrandet kommer att orsaka sådana utgifter under ramperioden att behovet av tilläggsresurser är ungefär det dubbla.

Inför framtiden måste vi ha klart för oss hur vi ska säkerställa social- och hälsovårdens service och försäkra oss om att arbetskraften räcker till för att producera tjänster. Den kommun- och servicestrukturreform som den förra regeringen startade kommer att behövas också i framtiden uttryckligen för att säkerställa servicen.

Regeringen har gjort ett medvetet val när den styr in kommunerna på att endast tillhandahålla tjänster inom social- och hälsovården i stället för att själv producera dem. Detta leder till att tjänsterna privatiseras, vilket ökar ojämlikheten. Det är i sig positivt att rambeslutet föreslår höjd sjukförsäkringsersättning vid tandvård men när man samtidigt underlåter att ge den kommunala tandvården tilläggsresurser styr man medborgarna mot privat tandvård i stället för kommunal sådan. I praktiken undergräver man alltså den offentliga servicen.

När regeringen nu går in för att förändra kommunernas roll ökar den samtidigt skillnaderna i välfärdsnivån för olika befolkningsgrupper. Ett större utbud av privata serviceproducenter förutsätter även effektiv övervakning vilket skapar mer byråkrati och ineffektivitet i servicen.

Genom vårdgarantin kunde vårdköerna kortas betydligt. Men fortfarande finns det stora bristen i tillgången på vård särskilt när det gäller mentalvårdsservicen för barn och ungdomar, rätten till undersökningar i samband med svåra sjukdomar samt åldringars tillgång till social- och hälsovårdstjänster. Det ökade behovet av barnskydd samt personal inom social- och hälsovården kräver åtgärder.

Den sittande regeringen garanterar inte social- och hälsovården en tillräcklig finansiering i sitt rambeslut.

Behovet av arbetstagare inom social- och hälsovården ökar fram till 2011 med nästan 20 000 anställda. Av regeringsförklaringen och ramredogörelsen kan man dra den slutsatsen att kommunerna lämnas helt ensamma med denna utmaning. Rambeslutets finansiella ansträngningar med beaktande av helhetsbehovet är totalt otillräckliga och leder i praktiken till en försämring av kommunernas ekonomi. Balans i kommunernas ekonomi förutsätter dessutom att de kommande löneavgörandena inom den kommunala sektorn stöds med statsandelar. Någon finansiering i detta avseende hittar man inte i rambeslutet.

Regeringen planerar en reform av bestämmelserna om social trygghet. I detta sammanhang vore det skäl att göra en jämförelse av nivån på de sociala förmåner som tryggar en minimiutkomst samt av den inbördes relationen av dessa förmåner. I mån av möjlighet måste systemet för social trygghet förtydligas och förenklas.

Äldreomsorgen, närståendevården och handikappservicen

Regeringen saknar en klar rikstäckande linje för hur man ska säkerställa och finansiera tillgången till offentlig service för äldre och handikappade. Problemen i äldreomsorgen kan inte lösas genom små separata åtgärder. En hållbar och kvalitativt högtstående utveckling av äldreomsorgen förutsätter en genomtänkt plan, normer som entydigt styr nivån på äldreomsorgen samt en tillräcklig finansiering.

Medborgarnas jämlikhet måste garanteras när det gäller närståendevård. Närståendevårdens omfattning måste utvidgas och stödjas i större utsträckning. Detta kräver mycket större resurser än vad som utlovas i ramredogörelsen. Enligt vissa utredningar skulle enbart stödet till närståendevården kräva tilläggsanslag om ca 110 miljoner euro fram till 2012.

Regeringen lovar att gravt handikappade ska få möjlighet till en personlig assistent. Social- och hälsovårdsministeriet har räknat ut att detta skulle kräva ett minimibelopp om 40 miljoner euro och maximalt 400 miljoner euro på årsnivå. Med tanke på hur stora resurser äldreomsorgen har beräknats kräva under ramperioden och den obetydliga statsandelsökning som reserverats för social- och hälsovården under ramperioden finns det all anledning att ställa sig skeptiskt också till denna skrivning i regeringsförklaringen. Också andra åtgärder, såsom tolk- och it-service för handikappade, beaktas inte alls i ramen även om denna form av service är mycket viktig för att garantera att personer med funktionshinder behandlas på ett jämlikt sätt och har möjlighet att delta i samhällslivet.

Tanken på att satsa på hela veterangenerationens välfärd och förbättra den sociala tryggheten och servicen för veteraner och krigsinvalider är god. Men regeringen har inte reserverat tillräckliga resurser för detta.

Regeringen förefaller nöja sig med att endast skriva ner åtgärder utan att ägna finansieringen av dem en tanke.

Klientavgifter

Regeringens planer på att höja klientavgifterna från den 1 augusti 2008 och revidera avgiftssystemet så att avgifterna från 2009 är bundna vid kostnadsutvecklingen äventyrar mindre bemedlades möjligheter att utnyttja den offentliga servicen och kan i fråga om inkomstbundna avgifter styra höginkomsttagarna till att utnyttja enbart privatservice.

Socialdemokraterna godkänner inte att klientavgifterna binds vid levnadskostnadsindex så länge motsvarande höjning inte görs av de sociala förmånerna. Vi anser det viktigt att en höjning av klientavgifterna inte leder till att låginkomsttagare inte kan utnyttja tillbudsstående service. Om klientavgifterna ska följa kostnadsutvecklingen måste också inkomstöverföringarna och de sociala förmånerna på ett mer heltäckande sätt bindas vid index.

Minimiavgift för familjer med barn i heldagsvård

Regeringen har bestämt sig för att fastställa en minimiavgift för barn i heldagsvård. Möjligheten till avgiftsfri heldagsvård har erbjudit också låginkomsttagare en heldagsplats för familjens barn. Strävan att styra utnyttjandet av dagvårdsservicen måste genomföras på ett sådant sätt att alla barns rätt till dagvård bibehålls.

Socialdemokraterna kan inte godkänna regeringens beslut att slopa 0-avgiftsklassen och i stället ta i bruk ett system med behovsprövning. Detta leder till onödig byråkrati och ojämlik behandling av barn när det gäller deras möjligheter att få del av dagvård och förskoleundervisning, något som är mycket viktigt för barnen.

Barnfamiljernas förmåner

Enligt socialdemokraterna är det rättvist att barnbidragen höjs för alla barnfamiljer. Vi anser att barnbidraget för det första barnet ska höjas. Dessutom ska barnbidrag betalas till 17-åringar och barnbidraget samordnas med studiestödet och andra sociala förmåner. Också underhållsbidraget måste höjas. Detta bidrag betalas till ensamföräldrar i en utsatt ekonomisk situation och är därför särskilt viktigt.

Regeringens förslag att höja barnbidraget från det tredje barnet omfattar endast en femtedel av barnfamiljerna. Förhöjningen av barnbidragets enförälderbidrag gagnar inte dem med de allra lägsta inkomsterna. Barnbidragshöjningen minskar dessutom utkomststödets belopp. Socialdemokraterna anser att nivån på utkomststödets grunddel för barn måste höjas för att motverka fattigdom bland barnfamiljer. Regeringen föreslår inte några höjningar av underhållsbidragen. Men socialdemokraterna anser att också underhållsbidraget måste höjas, eftersom det betalas till ensamföräldrar i den allra svåraste ekonomiska ställningen.

Bostadsbidrag

Bostadsbidragets nivå är otillräcklig för närvarande trots att man under föregående regeringsperiod slopade egenansvaret vid utkomststöd om 7 procent av boendekostnaderna och förbättrade pensionstagarnas bostadsbidrag. Socialdemokraterna kräver att bostadsbidragssystemet utvecklas och att egenansvaret för pensionärer och barnfamiljer sänks.

Sjukförsäkring

Enligt socialdemokraterna är en god läkemedelsbehandling en väsentlig del av sjuk- och hälsovården. Det är fullt motiverat från patienternas synpunkt att stävja ökningen av läkemedelskostnaderna. Men dessa åtgärder får inte leda till att patienterna blir tvungna att stå för en större bit av läkemedelskostnaderna. Vi stöder inte heller lösningar som är oändamålsenliga med tanke på vården.

Regeringens förslag att ta med Folkpensionsanstaltens utgifter för sjukförsäkringen i budgetramen är problematiskt och stämmer inte överens med de mål och principer som gäller för finansieringsreformen av sjukförsäkringen. I värsta fall kan regeringens ändringsförslag leda till att Folkpensionsanstalten inte längre förmår sköta sina lagfästa uppgifter.

Bildnings- och vetenskapspolitiken

Grundläggande utbildning

En likvärdig grundläggande utbildning och omfattande förskoleverksamhet utgör grundvalen för vårt civiliserade samhälle och ett underlag som yrkesutbildning och andra fortsatta studier bygger på. En bred allmänbildning, goda basfärdigheter och solid yrkeskompetens är en förutsättning för att man ska klara sig både i samhället och arbetslivet. Den som är kunnig har också möjlighet att byta jobb eller uppgifter och att hitta arbete på nytt. Dessutom ger kunskaperna trygghet inför omställningar.

Även om elevantalet per lärare har minskat på senare år kvarstår problemet med stora variationer i undervisningsgruppernas storlek mellan kommunerna och rentav mellan olika skolor i samma kommun. Regeringen föreslår tyvärr inte att maximistorleken ska fastställas i lagstiftningen.

En likvärd grundläggande utbildning samt högkvalitativ utbildning och undervisning är grundvalen för landets framgång. I sitt program har regeringen tagit in det utmärkta målet att minska undervisningsgrupperna och förbättra stöd- och specialundervisningen. Tyvärr är anslaget för grundläggande utbildning för litet i rambeslutet, 80 miljoner euro. Målen i programmet bör kunna nås utan att kommunernas ekonomi försämras.

Studiesociala frågor

De studiesociala villkoren för de studerande kräver fortsatta förbättringar. Studiepenningen bör höjas genast i början av 2008. Utöver höjningarna behövs det enligt socialdemokraterna en omfattande studiestödsreform. Dagens system uppmuntrar inte i tillräcklig grad de studerande att studera på heltid. Det följer heller inte den övriga sociala trygghetens utveckling. Studiestödet bör vara oavhängigt av föräldrarnas inkomster för myndiga studerande som bor självständigt, oavsett var de studerar.

Hälso- och sjukvården bör förbättras för yrkesstuderande på andra stadiet och yrkeshögskolestuderande.

Högskolor

En ekonomisk tillväxt förutsätter bättre produktivitet och kompetens. Satsningarna på forskning och produktutveckling bör ökas med minst fem procent per år. För att förbättra forskning och utveckling anvisas 90 miljoner euro fastän vetenskaps- och teknologirådet, där statsministern är ordförande, i sitt utvecklingsprogram för de närmaste åren föreslår ett tillskott på 400 miljoner euro under den här valperioden.

Yrkeshögskolorna bör tillförsäkras basfinansiering i framtiden. Dessutom bör de få tillräcklig finansiering för forskning och utveckling.

Universitetens basfinansiering bör förbättras. Satsningarna med 80 miljoner euro, som är inskrivna i regeringsförklaringen, räcker inte till framför allt därför att produktivitetsprogrammet skär ner finansieringen med 44 miljoner euro under ramperioden. Produktivitetsprogrammet kommer att föra med sig så stora nedskärningar att de också inverkar på undervisnings- och forskningspersonalen.

Finansieringen av spetsuniversitet får inte försvaga de andra universitetens finansiering och lika möjligheter till vetenskaplig verksamhet.

Yrkesinriktad utbildning och vuxenutbildning

Den försvagade jämlikheten inom utbildningen syns särskilt inom vuxenutbildningen: regeringen lägger hinder i vägen för den framtida tillgången på kompetent arbetskraft när den föreslår bara 2 000 tilläggsplatser inom yrkesutbildningen. I praktiken är behovet av tilläggsplatser nästan det tredubbla. Vi måste också se till att den vuxna befolkningsdel som är lågutbildad eller har en föråldrad examen får utbildning. Det fria bildningsarbetet bör tillförsäkras resurser.

Olika yrken kräver allt mångsidigare kompetens och fortsatt utbildning. Därför behöver vi ett omfattande system för vuxenutbildning som utgår från arbetslivet och gör det möjligt att upprätthålla och uppdatera yrkeskompetensen.

Totalreformen av vuxenutbildningen stympas i regeringsprogrammet så att den bara gäller yrkesinriktad vuxenutbildning. Satsningarna på vuxenutbildning syns inte tillräckligt tydligt i ramen. Det är inte motiverat att skära ner statsandelen för yrkesinriktad tilläggsutbildning med fem miljoner euro årligen. I arbetslivet finns det nämligen fortfarande fler än 300 000 arbetstagare som helt saknar examen på andra stadiet och varje år blir nästan 20 % av åldersklassen utan yrkesexamen. Ett aktivt, fullvärdigt medborgarskap bör vara det viktigaste vuxenutbildningspolitiska målet.

Vi välkomnar regeringens förslag om fler platser inom läroavtalsutbildningen. Men när man samtidigt skär ned på annat håll, bland annat genom att lägga ned programmet Kunskapslyftet (Noste), som gällde dem i arbetslivet med den sämsta grundutbildningen, och genom att dra ned på den yrkesinriktade fortbildningen, kommer de två nämnda grupperna (lågutbildade och gammal examen) att lämnas mycket ensamma.

När man försämrar utbildningsmöjligheterna för den redan utsatta delen av den vuxna befolkningen tudelar man samhället och ökar ojämlikheten. Detta kan vi inte acceptera.

Intäktsföring av tippningsvinster

En viktig del av medlen för kultur, idrott och ungdomsarbete kommer från tippningsvinsterna. Förslaget om intäktsföringen av tippningsvinsterna strider mot lagen gällande användning av tippningsvinstmedel och de linjer som riksdagen enhälligt dragit upp. Riksdagen har förutsatt att tippningsvinsterna inte används för att täcka budgetutgifter. Men nu ska bl.a. Senatfastigheternas hyror och Nationalteaterns lånekostnader betalas med tippningsvinstmedel till ett belopp av mer än 20 miljoner euro. Det strider mot lagen och riksdagens ståndpunkt och är därför fördömligt. Tippningsvinstmedel får inte användas för andra ändamål utan bör nå sina riktiga målgrupper: vetenskap, konst, idrott och ungdomsarbete.

Tanken har varit att budgetutgifter inte ska finansieras med tippningsmedel. På så sätt hindras de upprepade försöken att frånta de finländska bolagen deras monopol på penningspel. EU-kommissionen har krävt att Finland utreder grunderna för att hålla kvar monopolet.

Finland har motiverat monopolet med att medlen går till allmännyttiga ändamål och inte t.ex. till statens lagstadgade utgifter.

Boende- och miljöpolitik

Socialdemokraterna anser att regeringen och riksdagen måste åta sig att göra kraftiga insatser för att förhindra klimatförändringen. Den snävare utgiftsramen för miljöministeriets förvaltningsområde, statens produktivitetsprogram och de påföljande nedskärningarna i personalen är mycket oroväckande signaler om regeringens inställning till klimatförändringen. Personalnedskärningarna får inte leda till sämre kvalitet på miljöförvaltningen. Vi står inför stora utmaningar som förutsätter kunnig personal och en solid kunskapsbas.

Miljöministeriets interna forskningsanslag räcker inte till. Därför blir det klimatpolitiska arbetet och skyddet av Östersjön lidande.

För att förbättra tillståndet i Östersjön måste vi fortsätta samarbeta med närområdena, bl.a. S:t Petersburg, och bekämpa fartygsolyckor på Östersjön. I anknytning till skyddet av Östersjön nämns inte utsläppen från jordbruket fastän de är en av de mest förorenande faktorerna. I ramarna ges jordbruket mer stöd men inga nya förpliktelser. Socialdemokraterna kommer att kräva en kritisk halvtidsöversyn av miljöstödet för jordbruket.

I sitt program har regeringen skrivit in en fortsättning på skyddsprogrammet för Södra Finlands skogar (METSO). Men socialdemokraterna är oroade över fortsättningen på programmet. Miljöministeriet måste tillförsäkras de behövliga resurserna.

Socialdemokraterna hade velat se ett regeringsprogram med klimatpolitiskt betydande och ambitiösa åtgärder för en tätare samhällsstruktur. Tyvärr kan regeringsprogrammet inte bemöta de stora bostadspolitiska utmaningarna, i synnerhet inte när det gäller socialt boende. Ett av våra viktiga mål har varit bidragen för kommunalteknik, som är inskrivna i programmet. Det hade varit önskvärt att regeringen också ger akt på hur bidragen stöttar en tät samhällsstruktur och en balanserad bostadsproduktion.

I huvudstadsregionen och i andra tillväxtcentra fyller bostadsproduktionen inte behovet. Bristen på bostäder försvårar arbetskraftens rörlighet och sysselsättningen samt förvärrar problemen att matcha arbete och arbetskraft. I framtiden kommer det att behövas effektiva åtgärder för att förbättra bostadsutbudet i huvudstadsregionen och i andra tillväxtcentra.

Aravalånen slopas. Regeringsförklaringen bjuder alltså inte på några metoder för att få liv i det sociala boendet och ingen moderniserad modell som alternativ till aravalån. Det hade varit viktigt att förbättra t.ex. räntestödsvillkoren. Ramarna för reparations- och energiunderstöd är alltför knappt tilltagna. Vi måste avdela tillräckliga anslag t.ex. för hissunderstöd för att förbättra rörelsefriheten för den åldrande befolkningen. Investeringsunderstödet till specialgrupperna i ARA är fortfarande oavgjort fastän pengarna är slut. Vi anser att fullmakten är otillräcklig. Därför bör den korrigeras i tilläggsbudgeten för det innevarande året så som riksdagen förutsätter. Dessutom måste vi se till att den är tillräcklig också under de kommande åren.

Transporter

Trafikanslagen i ramarna för 2008—2011 är definitivt underbudgeterade och ligger under den nivå som behovet kräver. Det betyder att framför allt basväghållning, basbanhållning och en bättre kollektivtrafik är allvarligt hotade. Följden blir att trafiksäkerheten, näringslivet och konkurrenskraften samt miljöpolitiken blir lidande. En del av de projekt och renoveringar som den föregående regeringen beslutat om blir nu framskjutna.

Under förra valperioden var 40 miljoner euro avsatt i tilläggsbudgeten för kommunikationsministeriets förvaltningsområde. Förfarandet är dåligt lämpat för finansiering av långsiktiga projekt. Finansieringen av basväghållningen måste i den årliga budgeten höjas till den nivå som det faktiska behovet kräver. Enligt sakkunnigutlåtanden leder tilläggsbudgetförfarandet till att arbetena blir 20 procent dyrare jämfört med normal entreprenad.

Vägnätet av lägre grad och de sparsamt trafikerade bansträckorna förfaller, vilket riskerar virkestillgången som är viktig för det finländska näringslivet. Finlands näringsliv rf bedömer att tillägget på 20 miljoner euro i rambeslutet inte kommer att räcka till. En förbättring av de logistiska villkoren för virkesanskaffningen förutsätter 50 miljoner euro för basväghållning och 107 miljoner euro för banreparationer årligen. Sparsamt trafikerade bansträckor hotas av nedläggning redan i sommar. Järnvägarna kan inte hållas effektivt och tryggt framkomliga med den föreslagna finansieringen. Det är nödvändigt att höja anslaget.

VR intäktsför 30,4 miljoner euro i vinstutdelning, som i strid med tidigare beslut disponeras för annat än basbanhållning. Det är en besvikelse för många att Ringbanan skjuts fram. Den får långtgående konsekvenser dels för transportpolitiken och dels för närings-, klimat- och bostadspolitiken, eftersom den direkt berör nästan 30 000 människor.

Socialdemokraterna förutsätter att elektrifieringen av järnvägarna fortsätter enligt ministerarbetsgruppens förslag så som riksdagen förutsatte i ett enhälligt uttalande i anknytning till förra budgeten. Det behövs omedelbara beslut om elektrifiering för att arbetena ska kunna fortsätta och kompetensen på området inte ska ta slut i vårt land.

Den grundläggande nivån på kollektivtrafiken bör trygga varje finländares dagliga behov att förflytta sig och följa de klimatpolitiska riktlinjerna. I december noterade finansutskottet att servicenivån inte kan förbättras eftersom anslagen är för små. Riksdagen förutsatte att stödet för kollektivtrafiken utvidgas så att det också gäller kollektivtrafiken i huvudstadsregionen, Tammerforsregionen och Åboregionen. Kollektivtrafiken bör förbättras enligt riksdagens tidigare beslut. I ramarna är stödet för kollektivtrafiken i städerna framskjutet till slutet av ramperioden och stödnivån är för låg.

Vid sonderingarna inför den nya regeringen stakade socialdemokraterna ut målen att byggandet och finansieringen av trafikleder bör stabiliseras årligen och att trafikförbindelserna bör ses som en viktig faktor för den nationella konkurrenskraften. Transportpolitiken siktar på medborgarnas välbefinnande och konkurrenskraften i näringslivet. Vi kräver att anslagsnivån för basväghållning höjs, att E18 börjar byggas om till motorväg från Forsby till Vaalimaa, att banan mellan Lahtis och Vainikkala förbättras samt att Ringbanan och metron till Esbo börjar byggas under regeringsperioden.

Arbetsmarknaden

I rambeslutet har regeringen bestämt sig för att omdisponera sysselsättningsanslagen. Det går till så att resurserna för arbetskraftspolitiska åtgärder, förberedande utbildning samt stödsysselsättningen inom den statliga och kommunala sektorn skärs ner med ca 80 miljoner euro. Antalet personer som omfattas av åtgärder finansierade av arbetsförvaltningen kommer att minska med 11 000 år 2008 och med ca 15 000 år 2011 jämfört med i år.

Områden med strukturomvandlingar och svår arbetslöshet har fått hjälp i form av sysselsättningsfrämjande investeringsmedel. Men dem tänker regeringen skära ner från 30 miljoner euro till 8 miljoner euro.

Socialdemokraterna vill att ersättningen för uppehälle i kombination med arbetsmarknadsstödet ska höjas med det snaraste. Höjningen bör också gälla dem som får arbetslöshetsdagpenning och utkomststöd och som för närvarande också får ersättning för uppehälle. En höjning med en euro räcker inte till och höjningen bör göras tidigare än 2010.

Utkomstskyddet för arbetslösa bör höjas redan före reformen av den sociala tryggheten. Det är ett stort missförhållande att en betydande del av de arbetslösa tvingas söka utkomststöd på grund av det otillräckliga utkomstskyddet för arbetslösa.

Reformen av arbetsmarknadsstödet förra valperioden har fått positiva konsekvenser i form av ett minskat antal långtidsarbetslösa och unga arbetslösa. Servicecentren för arbetskraft har spelat en viktig roll när det gäller multiprofessionell hjälp till dem som har det svårt att få arbete. Men i regeringsprogrammet och ramarna nämns inte någon fortsättning på deras verksamhet.

Genom att låta det s.k. låglönestödet gälla också personer under 25 år satsar regeringen stort på att göra ung arbetskraft förmånligare för företagen jämfört med arbetstagare i medelåldern. I stället för en systematisk sänkning av arbetsgivarnas indirekta arbetskraftskostnader vore en heltäckande samhällsgaranti ett bättre sätt att bekämpa arbetslöshet och marginalisering bland unga.

Arbetsgivarnas främsta problem är att hitta tillräckligt med yrkeskunnig och lämplig arbetskraft. Enligt enkäter som gjorts bland arbetsgivarna beror rekryteringssvårigheterna ofta på att arbetstagarna har bristfällig arbetserfarenhet och yrkeskompetens samt saknar specialkunskaper och varierade kunskaper som behövs på arbetsplatsen.

Det är positivt att anslagen för verkstadsverksamheten ökar. Men eftersom anslagen för arbetskraftspolitiska åtgärder samtidigt skärs ner är risken att det inte längre finns pengar för de åtgärder som vidtas för att placera ungdomar i verkstäderna.

Målen i regeringens produktivitetsprogram och personalnedskärningarna inom arbetskraftsförvaltningen, 1 137 årsverken, strider mot principen om staten som bra arbetsgivare och de mål som regeringen satt upp. Även om arbetslösheten minskar är antalet nya arbetslöshetsperioder nästan på samma nivå som under depressionen, eftersom strukturomvandlingen i arbetslivet har tagit fart.

Jordbruket

Det ska gå att bedriva jordbruk i hela landet. Finland har rätt att komplettera EU:s gemensamma jordbrukspolitik med nationella beslut. Det är alltså viktigt att gårdsbrukets utvecklingsfonds kapacitet tryggas i ett längre perspektiv för att jordbrukets produktivitet och konkurrenskraft ska kunna förbättras.

Stödkriterierna är inte hållbara. Den kvantitativa och kvalitativa disponeringen bör bedömas på ett sätt som stärker stödens effekter och acceptabilitet. Strukturstöden bör kunna fördelas effektivare och stödbesluten snabbas upp. Det gäller att försäkra sig om att stöden går till heltidsjordbrukare som bor permanent på arbetsintensiva gårdar.

Regeringen står i beråd att förelägga riksdagen en lag om strukturstöd till jordbruket. Den ingår som ett led i översynen av lagen om finansiering av landsbygdsnäringar. Den bör bli färdig så snabbt som möjligt. Lagen måste få tydliga kriterier för när start- och investeringsstöd och ränstestödslån kan beviljas. Vi är övertygade om att förutsebarheten därmed förbättras.

Det ligger i allas intresse att finansieringen av investeringar i jordbruk och andra landsbygdsnäringar görs ännu tydligare för att landsbygdsnäringarna därmed ska kunna främjas och utvecklas.

Om vi vill att virkesförsörjningen är tryggad och målen för virkesproduktionen nås måste lagen om samfällda skogar och skogslagen moderniseras. Skyldigheten att förnya skog och göra förstagallringar bör i det sammanhanget lyftas fram tydligt.

Bistånd

Den föregående regeringen hade som mål att höja biståndsanslaget till 0,7 procent av bruttonationalinkomsten senast 2010. Då kommer Finland tillsammans med de andra nordiska länderna att höra till den grupp som nått FN:s biståndsmål.

Men i sitt rambeslut har regeringen inte godkänt någon tidtabell för våra biståndsåtaganden. Vi har förbundit oss vid EU:s gemensamma riktlinje att de medlemsländer vars biståndsutgifter låg under 0,51 procent av bruttonationalinkomsten då riktlinjen utfärdades åtar sig att nå målet senast 2010.

Men enligt regeringens biståndsplaner är en misslyckad ekonomisk tillväxt vår enda chans att fullgöra våra internationella åtaganden, för bara då kan biståndsanslaget i verkligheten nå den förutsatta nivån. Regeringen bör åta sig att fullgöra anslagsutvecklingen fram till 2010 genom att öka biståndsanslaget om det behövs.

Motivering

Statsrådets redogörelse (SRR 1/2007 rd) om ramarna för statsfinanserna 2008—2011 bygger på prognoserna om den ekonomiska utvecklingen under de närmaste åren. Prognoserna om BNP-ökningen och om utvecklingen när det gäller sysselsättning, utrikeshandel och produktivitet kommer troligen att falla in, om inget överraskande sker i världsekonomin eller i vår näromgivning.

Detta innebär att vår samhällsekonomi blir starkare varje år på samma sätt som varje år hittills, på några få undantag när. En positiv ekonomisk utveckling skapar goda förutsättningar för att åtgärda samhällets smärtpunkter.

Redogörelsen bygger självfallet på regeringsprogrammet. Enligt den anser regeringen att den ekonomiska tillväxten ger möjligheter att öka utgifterna med 1,3 miljarder euro jämfört med 2007 samtidigt som skatterna sjunker med 1,9 miljarder euro. Det är inte många veckor sedan man både inom regeringspartierna och inom oppositionen ansåg att vi kunde kosta på oss att fördela cirka 4,5 miljarder euro.

Det bör också påpekas att tillskottet till välfärdstjänster och inkomstöverföringar under förra valperioden var 1,12 miljarder euro, medan skattesänkningarna gick på mer än 3 miljarder euro. En sådan fördelning av de tillgängliga resurserna ökade inkomstskillnaderna i samhället.

Förra perioden presenterade kristdemokraterna sitt eget alternativ till regeringens linje. Vi anser att det hade krävts mer beslutsamhet när det gäller att tackla de ökande problemen, särskilt inom äldreomsorgen och hälsovården, och att man borde ha avskaffat missförhållandena. Vi föreslog höjningar av vissa punktskatter och indirekta skatter — detta hade gett pengar till dessa viktiga objekt.

Vår linje har inte ändrats, snarare har den stärkts. De stora samhälleliga problemen måste snabbt rättas till; det blir bara värre och kostar mer om man skjuter upp nödvändiga åtgärder och insatser.

Behandlingen av redogörelsen i de olika utskotten visar att det finns ett bättre alternativ till den linje som regeringen har valt.

Utrikesutskottet

• har i sitt utlåtande närmast tagit fasta på utvecklingssamarbetet. Mellan raderna kan man läsa att vårt åtagande att höja anslaget till 0,7 procent av BNP inte kommer att uppfyllas om vi inte nått högre än 0,51 procent 2010.

Miljöutskottet

• ber på det allvarligaste finansutskottet observera hur utgiftsramen för miljöministeriets förvaltningsområde stramats åt. Utskottet påpekar enhälligt att "reparations- och energiunderstöden bör få mer pengar än rambeslutets tillskott på 10 miljoner euro".

Försvarsutskottet

• menar att det "ur operativ synpunkt [inte är] förnuftigt att försvarsmateriel som är av vital betydelse för ett trovärdigt försvar och en trovärdig territorialövervakning inte kan utnyttjas på planerat sätt bara för att det saknas reservdelar".

Lagutskottet

• uttalar sitt bekymmer över vilka konsekvenser det får för domstolsväsendet om de 720 årsverkena försvinner som planerat.

Kommunikationsutskottet

• "fäster allvarlig uppmärksamhet" vid att anslagen är för små och anser att situationen är "oroväckande". Det anser enhälligt att finansieringen av bastrafikledshållningen inte är tillräcklig, och enligt utskottet "måste ramfinansieringen absolut lyftas upp till en hållbar nivå".

Jord- och skogsbruksutskottet

• pekar också på ett undermåligt vägnät.

Kulturutskottet

• "bekymrar sig för produktivitetsprogrammets effekter för universitetens vidkommande" och anser det vara nödvändigt att minskningen på 1 000 årsverken "inte får beröra undervisnings- och forskningspersonalen". Besparingen till följd av de minskade åldersklasserna, 80 miljoner euro, får inte leda till att den kommunala ekonomin försvagas, påpekar utskottet.

Förvaltningsutskottet

• anser "det helt nödvändigt att de statsfinansiella ramarna också i framtiden inkluderar medel för behovsprövade finansieringsunderstöd till kommunerna". Utskottet varnar också för att sparåtgärder oberoende av kostnaderna inte leder till goda resultat. Det som ligger bakom är att produktivitetsprogrammet följs slaviskt.

Social- och hälsovårdsutskottet

• påpekar att en minskning av statsandelarna till kommunerna med ett belopp som motsvarar förändringen i inkomsterna från klientavgifterna strider mot regeringsprogrammet. Alkoholskatten bör enligt ett enhälligt utskott höjas så snart som möjligt och mer än regeringen föreslår i sin programförklaring.

De sakkunniga har särskilt pekat på basvägarnas och stambanornas tillstånd. Anslagsbehovet är stort i fråga om både vägar och banor.

I stället för det årliga tillägg på 20 miljoner euro som regeringen föreslår för basfinansieringen till universiteten behövs det minst 50 miljoner euro om året. Inrättandet av ett toppuniversitet får inte försvåra utvecklingen av andra universitet.

Kommunernas ekonomiska situation försvåras om regeringen inte handlar enligt regeringsprogrammet, dvs. så att minst 50 % i statsandelar gäller för kommunernas nya och mer omfattande uppgifter.

Motivering

Rättvisa

Vi i vänsterförbundet anser det vara viktigt med större rättvisa när agerandet ute på marknaden tenderar att öka inkomst- och förmögenhetsklyftorna. Men den förra regeringen gjorde ingenting för att få inkomst- och förmögenhetsklyftorna att sluta växa eller för att avskaffa den direkta fattigdomen bland barnfamiljer. Ingen reaktion trots att ekonomin växt så det knakat under flera års tid och Finland är rikare än någonsin. Vanhanens första regering bedrev en politik som gynnade de välsituerade och avskaffade förmögenhetsskatten för de 30 000 rikaste i landet. Regeringen sänkte också arvsskatten för dem som ärvde jordbruksföretag och andra företag.

Vanhanens andra regering fortsätter under gynnsamma auspicier. Det oaktat säger den nej till skatte- och socialpolitiska åtgärder som skulle bidra till en större rättvisa. Den går så långt att den tänker sätta folk med verkligt låga inkomster att betala dagvårdsavgift samtidigt som företagsarven helt befrias från skatt.

Av denna anledning kan vi inte godkänna regeringens politik och det sätt på vilket den skiner igenom i ramredogörelsen.

Sänkningen av livsmedelsmomsen tycker vi däremot är bra. Den fördelar sig bättre och rättvisare än om inkomstskatten sänktes med en lika stor procent.

Vi gillar också att regeringen lovat se till att pensionärerna inte längre ska beskattas hårdare än löntagare i vissa skatteklasser. Tyvärr förefaller det som om regeringen inte ämnar skrida till verket genast.

Vi anser att samma progressiva skatteskala ska gälla för alla personinkomster, dvs. förvärvsinkomster, inkomster från sociala förmåner och kapitalinkomster. Den nedre gränsen för personlig beskattningsbar inkomst bör höjas till 10 000 euro om året.

De sammantagna skatteinkomsterna bör hålla en sådan nivå att

1. alla får de tjänster de behöver från vaggan ända in i ålderdomen
2. alla har sin försörjning tryggad under perioder utan inkomst
3. alla bibringas så goda kunskaper som möjligt i skolan
4. samhällets materiella och immateriella grundvalar (infrastruktur, forskning och kultur) kan utvecklas utifrån de krav ett modernt samhälle ställer.

I det sammanhanget bör också de lägsta förmånerna höjas.

Vi anser att de förbättringar regeringen planerat i studiestöden inte är goda nog.

Rambeslutet är en enda stor besvikelse när det gäller social- och hälsovårdsministeriets förvaltningsområde. I sin förklaring utlovar regeringen 106 bra åtgärder på området men i ramen anvisas entydigt medel för bara tre. Det stora problemet med rambeslutet är att de anvisade medlen inte räcker till för att eliminera fattigdomen eller för att finansiera reformer som förbättrar villkoren för barnfamiljer och äldre.

Regeringens val av värderingar har ett ansikte: det futtiga fattigdomspaket som ingår i rambeslutet eliminerar inte fattigdomen utan det finns stor risk för att antalet fattiga stiger till drygt 700 000 under denna valperiod.

Mycket beror på den kommunala ekonomins hållbarhet om välfärdstjänsterna ska kunna tryggas och jämlikheten i samhället därmed ökas. Den föreslagna ramen ger inga garantier för en hållbar kommunekonomi, utan när det gäller social- och hälsovårdsministeriet kommer regeringsförklaringens effekter på kommunekonomin att enligt vad finansministeriet uppgivit bli minus 35 miljoner euro under programperioden. Om man därtill räknar in de så kallade automatiska effekterna står vi på minus 330 miljoner euro.

För att minska fattigdomen och utsattheten behövs i ramen anslag för åtminstone följande reformer: I dagsläget måste man betala kommunalskatt till och med för små sociala förmåner. Ett avdrag likt pensionsinkomstavdraget som skulle gälla alla skattepliktiga inkomstöverföringar och förmåner bör införas i kommunalbeskattningen. Ett sådant avdrag för alla skattepliktiga sociala förmåner skulle minska skatteinkomsterna med uppskattningsvis 310 miljoner euro. Men samtidigt skulle behovet av utkomststöd minska och leda till att nettokostnaderna för den offentliga ekonomin blir ungefär 230 miljoner euro.

Grunddagpenningen och arbetsmarknadsstödet för arbetslösa är nu mycket små. För närvarande uppgår de till 23,91 euro per dag, alltså i snitt cirka 514 euro per månad. De är skattepliktig inkomst och räcker följaktligen inte till för nödvändig försörjning, särskilt inte när det gäller ensambeoende, och behöver kompletteras med bostadsbidrag och utkomststöd. Arbetslöshetsdagpenningen har minskat med 21,2 procent i relation till inkomstnivån under 1994—2005.

En höjning med fyra euro kan beräknas kosta ca 200 miljoner euro i utkomstskyddet för arbetslösa. Med beaktande av de ökade skatteintäkterna och de insparade utgifterna för bostadsbidrag kan man räkna med att kostnadsökningen för det offentliga blir ungefär hälften av det, alltså 75 miljoner euro.

Med tanke på de grundläggande fri- och rättigheterna är det problematiskt att makens inkomster påverkar arbetsmarknadsstödet. Det gör också att myndigheterna måste lägga sig i människors privatliv. Prövningen leder i många fall till att stödet minskar eller rentav till att den arbetslöse inte alls får någon egen inkomst om makens inkomster stiger. Även om prövningen lindrats på senare år är den fortfarande ett problem i många familjer. Nettokostnaderna efter skatt beräknas uppgå till ca 30 miljoner euro.

Tidsgränsen för justering av bostadsbidraget för långtidsarbetslösa bör förlängas till sex månader. Dessutom bör den tid som en person ska ha varit arbetslös utan avbrott vara sex månader i stället för ett år. Regeln bör också gälla lågavlönade som får inkomstrelaterat utkomstskydd för arbetslösa.

Då bostadsbidraget justeras först efter sex månaders arbete stiger kostnaderna för bostadsbidraget med ca tre miljoner euro. Om den tid personen förutsätts vara arbetslös förkortas till sex månader ökar kostnaderna enligt miljöministeriet med ungefär två miljoner euro på årsnivå. Om systemet utsträcks att även gälla lågavlönade arbetslösa med inkomstrelaterad dagpenning stiger kostnaderna med högst några miljoner euro.

Barnbidrag räknas alltid som inkomst i bedömningen av om en familj har rätt till utkomststöd. Om barnbidraget höjs sjunker utkomststödet med ett lika stort belopp. Det betyder att familjer som får utkomststöd inte drar samma nytta som andra familjer av barnbidraget eller en höjning av det.

Om 50 procent av barnbidraget betraktas som prioriterad inkomst ökar utgifterna för utkomststödet med uppskattningsvis 60 miljoner euro. I det fall att ensamförsörjartillägget blir prioriterad inkomst ökar utgifterna för utkomststödet med i runda tal 12 miljoner euro.

Hyresbostadsproduktionen går på lågvarv och bostadsfondssystemet håller på att skrotas. Boendet blir dyrare och hyrorna förutspås stiga med 45—60 procent under de närmaste fem åren. Men hur situationen ska tacklas, det säger rambeslutet ingenting om.

Miljöministeriets anslag minskar. Med beaktande av vilka stora uppgifter vi står inför på det lokala och det nationella planet och på ett ännu högre plan är detta inte motiverat. Helt vanskliga är regeringens planer på att sätta representanter för lantbruksföretagare och näringslivet att övervaka miljöcentralerna.

Sysselsättningen

Sysselsättningsanslagen minskar ordentligt i rambeslutet. Det är delvis befogat med hänsyn till att arbetslösheten förväntas minska. Men samtidigt hotar arbetslösheten till övervägande del bli strukturell och kräva avsevärt större insatser. Därför gäller det att med varsam hand stryka i sysselsättningsanslagen.

Resurserna för genomförande av arbetsförvaltningens arbetskraftspolitik har samlats under ett enda omfattande moment (34.06.51). Tanken har varit att anslaget ska användas flexibelt. Men arbetsministeriet har genom sina anvisningar och föreskrifter lyckats åstadkomma en situation där betydande summor av sysselsättningsanslaget förblivit oanvända i flera år. Detta kan inte motiveras på något sätt, eftersom klart fler än 200 000 fortfarande är utan jobb. Sysselsättningsanslaget ska vara tillräckligt stort, men det ska också kunna användas flexibelt, effektivt och fullt ut. Exempelvis har de arbetslösas frivilligverksamhet och verkstäder fått lida av de njugga anslagen även om pengar i slutändan förblivit oanvända.

De sysselsättningspolitiska överföringsutgifterna till investeringar minskar enligt ramen till en fjärdedel (8 miljoner euro) av årets nivå (34,7 miljoner euro) fram till 2010. Anslagsminskningen har inte kompenserats med sektorsvis finansiering; det är alltså fråga om faktisk nedskärning. Det sysselsättningspolitiska investeringsanslaget har använts framför allt i regioner med strukturella omvandlingar till investeringsstöd för kommuner, samkommuner och andra sammanslutningar och till finansiering av statens sysselsättningsprogram på myndigheter. De projekt arbetsförvaltningen delfinansierat medgav t.ex. totalinvesteringar på ca 100 miljoner euro 2007. Åren 2002—2004 skapades 2 700 nya arbetstillfällen och genomsnittspriset för ett nytt jobb har beräknats vara 19 000 euro. De sysselsättningspolitiska överföringsutgifterna till investeringar har uttryckligen gällt de områden som drabbats värst av arbetslösheten, och de har både stött och diversifierat näringslivet. Eftersom det samtidigt blir allt svårare att genomföra infrastrukturprojekt inom de EU-finansierade programmen, är den planerade nedskärningen av de sysselsättningspolitiska investeringarna katastrofal.

I fjol infördes ett låglönestöd där kriterierna för utbetalning var att den anställde skulle vara över 54 år och ha tillräckligt låg lön. Stödet är som högst när månadslönen är 1 400—1 600 euro och upphör när lönen stiger över 2 000 euro per månad. År 2006 beviljades ca 90 miljoner euro i låglönestöd. Stödet har inte bidragit till att arbetstillfällen skapas, utan det betalas för redan anställda arbetstagare. Nästan hälften av stödet går till den kommunala sektorn.

Nu är det meningen att låglönestödet också ska gälla ungdomar och personer med funktionshinder. Det tillgängliga anslaget torde mångfaldigas. Detta är inte motiverat, eftersom låglönestödet gett urusla resultat. Genom stödet skapas en dubbelt snedvridande lönemekanism: lönerna hålls nere på ett artificiellt sätt och en låg lönenivå upprätthålls särskilt i kvinnodominerade branscher. Stödet blir därmed kraftigt könssegregerande och ökar ojämställdheten på arbetsmarknaden. Försöket med låglönestöd bör därför inte utvidgas utan avbrytas helt.

I stället bör arbetsgivarna stödjas så att tröskeln att anställa sänks och de anställda kan betalas högre lön. Låglönestödet är ett vederlagsfritt stöd utan sysselsättande verkan, och är i all sin ineffektivitet ett slöseri med statliga medel.

Basservicebudgeten och kommunekonomin

Regeringen har i sin ram negligerat behovet av en lag om äldreservice och har inte avsatt adekvata resurser för äldreomsorgen. Stöd för närståendevård måste betalas till alla som uppfyller kriterierna. Stödet är alltför litet i dagsläget. Personer med svår funktionsnedsättning bör garanteras rätt till assistent. Också på denna punkt brister det i ramen.

Det är högst sannolikt att de 250 miljoner euro som avsatts i ramen för att förbättra välfärdstjänsterna inte förslår ens för äldreomsorgen. Vänsterförbundet har föreslagit en lag om äldreservice som skulle tillförsäkra alla äldre en adekvat trygghet. Lagen skulle kosta staten ca 100 miljoner euro.

Regeringen har inte heller avdelat resurser för att förbättra stödet för närståendevård. Under regeringsperioden behövs det minst 120 miljoner euro för ändamålet. Regeringen lovar också att stegvis förbättra assistenttjänsterna för personer med funktionsnedsättning. Om utfästelsen innebär att personer med svår funktionsnedsättning får subjektiv rätt till en assistent, var finns då det anslag på minst 40 miljoner euro som skulle behövas på årsnivå?

Finansieringen av regeringsförklaringens politikprogram har inte inkluderats i ramen. Om — och förhoppningsvis när — finansieringen är ordnad utanför ramen, kan man helt enkelt inte veta hur mycket pengar som står till buds. Då går det förstås inte heller att på förhand analytiskt bedöma programmens innehåll och effekter. Om programmen däremot finns inom ramen blir genomslagskraften närmast beskrivande, eftersom medel saknas.

I motsats till regeringen anser vänsterförbundet att klientavgifterna för de offentliga välfärdstjänsterna inte ska höjas. Avgifterna hos oss ligger redan över den europeiska medelnivån, och om de höjs kommer klyftan mellan låg- och höginkomsttagare att vidgas.

Till alla sällsamheter regeringen hittat på hör att skära ner kommunernas statsandelar med ett belopp motsvarande höjningen av klientavgifterna. Staten roffar med andra ord åt sig hela förhöjningen och snuvar huvudmännen för servicen, alltså kommunerna, på konfekten. Mot den bakgrunden låter det närmast groteskt när både regeringsförklaringen och ramredogörelsen basunerar ut att klientavgifterna justeras för att trygga tillgången till tjänster och tjänsternas kvalitet.

Om riksdagsmajoriteten godkänner höjningen av klientavgifterna måste riksdagen se till att kommunerna får disponera inkomsterna för höjningen för att kunna trygga tillgången till och kvaliteten på tjänsterna.

Utan adekvat och kunnig personal, som i sinom tid också får rätt lön, är det omöjligt att tillhandahålla finländarna basservice. Den avgörande faktorn är en hållbar kommunekonomi, och det kommer inte den här ramen att medge.

Även om kommunekonomin har blivit något bättre beräknas kommunernas skuldbörda öka med 700 miljoner euro 2008. Skuldsättningen gör det svårare för kommunerna att tillhandahålla tjänster. Den underdimensionerade ökningen av kommunernas och samkommunernas driftsutgifter (4,6 procent) 2008—2011 har samma effekt. Staten borde därför redan från nästa år inte bara till halvt belopp utan fullt ut säkerställa anslagen till kommunerna så att de klarar av sina nya uppgifter.

Varje barn bör ha rätt till högklassig småbarnspedagogik. Regeringens utspel om att slopa nollavgiftsklassen för heldagsvården går stick i stäv med den principen. Vänsterförbundet anser att nu är rätta tidpunkten att öka resurserna för att alla barn ska ha möjlighet att ta del av småbarnfostran av hög kvalitet, inte att resa hinder för barndagvården.

Regeringen har förtjänstfullt uppgivit i sin förklaring att den grundläggande utbildningen ska bli bättre. Men det räcker inte med utfästelser och god vilja för att nivån ska stiga, utan för det behövs också extra anslag som går till att minska klasstorleken, öka stöd- och specialundervisningen samt stärka elevvården.

Alltför många unga kommer inte in på fortbildning eller arbetsmarknaden efter grundskolan. Insatserna för att fånga upp dem i övergångsfasen är inte svaret på problemet. Utanförskapet måste i stället åtgärdas genom hela barndomen och alla ungdomsåren, från småbarnsår till inträdet på arbetsmarknaden. Det arbete som görs för att förhindra utslagning bland barn och unga och som bygger på förebyggande insatser och tidigt ingripande förutsätter att det i kommunerna finns multiprofessionella team som följer hur barnen och ungdomarna utvecklas.

Det har visat sig i praktiken att det just nu utbildas alltför många unga för IT- och kulturbranscherna samtidigt som det saknas nybörjarplatser för en lång rad andra sektorer. Enligt ramen är det tänkt att 2 000 fler ska få yrkesutbildning. Många experter hävdar att behovet är det dubbla eller trefaldiga. Utbildningen är det finländska samhällets bästa trumfkort i konkurrensen, och därför borde kvantiteten höjas till adekvat nivå och inriktas med hänsyn till att utbildningen ska ge jobb.

Statens produktivitetsprogram

Det är meningen att produktivitetsprogrammet ska fortsätta. Detta är inte motiverat, eftersom de anställda redan kämpar med dålig psykosocial arbetsmiljö på många statliga arbetsplatser. Enligt den ursprungliga planen skulle 17 500 statliga anställningar bort fram till 2011, men på grund av det motstånd detta mötte reducerades nedskärningen under den förra regeringens tid till 9 650 jobb. Nu är det meningen att målet i produktivitetsprogrammet ska höjas med 4 800 anställningar. Inga utredningar, undersökningar eller rapporter som skulle motivera en sådan nedskärning har presenterats till stöd för statens produktivitetsmål.

Tvärtom finns det all anledning att öka t.ex. de personella resurserna vid domstolarna för att de ur rättssäkerhetssynpunkt problematiska överlånga behandlingstiderna ska bli kortare. Finansieringen av verkställigheten av straff behöver höjas med det snaraste för att tillgodose fängelselagens krav och mer personal anställas. Tillräckligt med anslag måste också anslås för fångarnas hälsovård.

Övriga synpunkter

Finansieringen av utvecklingsbiståndet

Utrikesutskottet konstaterar i sitt utlåtande att Finlands ambition tidigare varit att öka anslagen för utvecklingsbistånd till 0,7 procent av BNI senast 2010. Med den andelen skulle vi uppfylla Förenta nationernas biståndsmål och därmed kunna räkna oss till samma kategori som de övriga nordiska länderna. Vårt mål bör fortsatt vara att uppnå FN-målet senast 2010.

Finland är en rik, industrialiserad västdemokrati och har därmed en särskild skyldighet att värna den globala välfärden. Vi och vårt land hör till den lilla minoritet lyckligt lottade som bara blir rikare och rikare dag för dag. Merparten av världens folk lever under förhållanden dit inga smulor av det ökade globala välståndet faller. Krig, hungersnöd, sjukdom, fattigdom och bristen på sötvatten är reella problem för miljarder människor runtom i världen. Just i detta ögonblick finns det omkring 2,5 miljarder människor som lever på mindre än två dollar om dagen, och årligen dör 10 miljoner barn i sjukdomar som kunde botas eller sättas stopp för.

Mindre fattigdom leder inte bara till bättre mänskliga rättigheter i u-länderna utan påverkar säkerheten, miljöns tillstånd och handelsmöjligheterna i hela världen.

En höjning av biståndsanslagen ses i Finland som en ekonomisk fråga; i själva verket handlar det om ett moraliskt dilemma. Vi har råd att uppfylla den av FN uppställda skyldigheten, men vi saknar vilja.

I Ryssland, strax bortom gränsen, ökar såväl hälsoproblemen som inkomstskillnaderna. Ett spirande civilt samhälle och organisationsarbete har stött på patrull under de senaste åren i vårt grannland. Hiv/aids-fallen ökar med världsrekordfart i Ryssland, där små och medelstora företag ställvis saknas helt.

I ett sådant läge måste Finland intensifiera sitt närområdessamarbete bl.a. genom direkta stöd till organisationer och företag som genom sin verksamhet bidrar till bättre sysselsättning, företagsamhet och medverkan eller som arbetar för att förhindra att nya hälsorisker uppstår i Ryssland. Finland drar nytta av ett sådant närområdessamarbete, men ramen medger enligt vår mening inte fullt ut de resurser som skulle behövas.

Användningen av tipsmedel

Vi anser att det inte är rätt att tipsmedel används för kulturella ändamål av olika slag.

Utvecklingen och finansieringen av trafikleder

Finansieringen av bastrafiklederna har redan en längre tid legat under kommunikationsministeriets och trafikledsämbetenas motiverade framställningar. Situationen är oroväckande eftersom finansieringsunderskottet på lång sikt hotar att skapa betydande problem visavi servicenivån och trafiksäkerheten. Dessutom ökar behovet av stora engångsinvesteringar. Bastrafikledshållningen ska nämligen trygga servicenivån och trafiksäkerheten för det existerande trafikledsnätet. Enligt Vägförvaltningens och Banförvaltningscentralens bedömning ligger finansieringen av bastrafikledshållningen fortsättningsvis 20 procent under den målsatta nivån.

Finansieringsramen upptar ett stöd för kollektivtrafiken i stora städer om 17,5 miljoner euro per år från 2010 (7,5 miljoner euro 2010 och 10 miljoner euro 2011). Men vänsterförbundet anser att anslaget borde vara större och sträcka sig över hela valperioden för att det skulle kunna användas också för att justera biljettpriser.

Kultur

Problemet med den sociala tryggheten för dem som beviljats forsknings- eller konststipendier måste enligt vår mening snabbt få en lösning, men utan påtvingat företagande för dessa konst- och forskningsproffs. Den fria sektorn måste tillförsäkras avsevärt bättre villkor under ramperioden, bl.a. bör de behovsprövade statsandelarna ökas. I samband med budgetarna för 2008—2011 bör kommunernas kulturväsen återfå sina statsandelar till minst samma storlek de hade innan Vanhanens första regering skar ned dem.

Innovationsuniversitetet har helt berättigat mötts av kritik. Vi anser att projektet inte ska genomföras.

Bättre ekonomiska villkor för de studerande kräver ett större åtgärdskomplex där

• studiepenningen höjs med ca 15 procent
• bostadstillägget för studerande betalas ut året om
• studiestödet för självboende studerande på andra stadiet som inte fyllt 20 år frikopplas från föräldrarnas inkomster
• det lägsta studiestödet för hemmaboende studerande och studerande som inte fyllt 18 år höjs till samma belopp som barnbidraget, dvs. 100 euro i månaden.

För att gardera studiestödets köpkraft indexbinds stödet.