Motivering

Avsikten med den nya konventionen om identitetshandlingar för sjöpersonal är att förbättra sjösäkerheten och trygga sjöpersonalens rätt till ledighet i land och transit. I bakgrunden ligger bland annat händelserna den 11 september 2001 samt Internationella sjöfartsorganisationens oro över sjötrafikens säkerhet. Förvaltningsutskottet anser att konventionens mål är mycket viktiga och bör understödas.

Enligt erhållen utredning är ratificeringen av konventionen problematisk på grund av många skäl som tagits upp i regeringens proposition. Till den del som konventionens bestämmelser gäller ärenden som ligger inom gemenskapens behörighet, behöver medlemsstaterna bemyndigande från gemenskapen. Med stöd av bemyndigandet kan de på gemenskapens vägnar ratificera bestämmelserna. Statsrådets skrivelse U 46/2004 rd gäller förslaget till rådets beslut om ett bemyndigande för medlemsstaterna och till denna del hänvisar utskottet till sitt utlåtande FvUU 35/2004 rd.

Identitetshandlingen för sjöpersonal som avses i konventionen definieras som ett dokument som anger sjömansstatus. Det avviker från det finländska sjömanspasset som avses i passlagen (642/1986) och som räknas som ett resedokument, trots att innehavaren av sjömanspasset vid resor bör ha med sitt pass eller något annat resedokument. Enligt passförordningen (643/1986) berättigar det finländska sjömanspasset passinnehavaren att resa ut ur landet. Som det konstateras i propositionen, ingår i den gällande finländska lagstiftningen inga bestämmelser om ett dokument som endast anger sjömansstatus.

Passlagen revideras för närvarande. Utgångspunkten för revideringen har varit att identitetshandlingen för sjöpersonal är ett resedokument. I samband med behandlingen av konventionen har inrikesministeriet vid utfrågningen av sakkunniga ansett att polisen, som beviljar resedokument i Finland, inte längre är behörig att bevilja dessa identitetshandlingar, eftersom användningen och karaktären av dokumentet har ändrats. Enligt regeringens proposition ska propositionen om en översyn av passlagen lämnas till riksdagen efter att innehållet i rådets förordning (senare passförordning) om standarder för säkerhetsdetaljer och biometriska kännetecken i EU-medborgarnas pass slutligen har fastställts. Enligt vad utskottet erfarit har rådet uppnått en politisk överenskommelse om passförordningen. Färska uppgifter pekar på att Finland kommer att ta det biometriska passet i bruk tidigast 1.5.2005.

Ett nytt drag i identitetshandlingen för sjöpersonal som avses i konventionen är den biometriska identifieringen. Vad ratificeringen beträffar är det problematiskt att identifieringen (fingeravtryck som innehåller en tvådimensionell streckkod) tekniskt sett avviker från Internationella civila luftfartsorganisationens standarder. Enligt dem ska det biometriska kännetecknet lagras på chips och ett önskvärt kännetecken är en ansiktsbild. Kännetecknet avviker också från de biometriska kännetecknen som har planerats för EU-medborgarnas pass. Enligt passförordningen ska ansiktsbild och fingeravtryck bli obligatoriska biometriska kännetecken i enlighet med vissa tidtabeller för tillämpningen av direktivet. Avsikten är att dessa ska lagras på chips. Finland har meddelat att det kan godkänna förslaget. Förvaltningsutskottet har i samband med behandlingen av förordningsutkastet konstaterat att det är motiverat att följa en enhetlig strategi när pass, visum och uppehållstillstånd förses med ett biometriskt kännetecken. Meningen är att det i visum och uppehållstillstånd ska finnas två obligatoriska biometriska kännetecken — nämligen ansiktsbild och fingeravtryck. I fråga om pass bör samma förfarande tillämpas, anser utskottet. Utskottet anser att det biometriska kännetecknet ska införas även i identitetskortet för EU-medborgarna (FvUU 13/2004 rd — U 26/2004 rd). Enligt erhållen information fortsätter diskussionen kring tekniska lösningar för biometriska kännetecknen för visum och uppehållstillstånd.

Utskottet anser det viktigt att den utveckling som sker inom biometrin i EU följs upp i fråga om identitetshandlingar för sjöpersonal. Enligt utskottets uppfattning bör strategin helst vara enhetlig. Denna tanke stöds av de tekniska synpunkter som hänför sig till bl.a. granskning av dokument samt kontroll och jämförelse av uppgifter. Att bygga upp parallella tekniska lösningar skulle också innebära stora ekonomiska kostnader. Dessutom kräver tillverkningen av ett dokument som består av ett biometriskt kännetecken avsevärda finansiella satsningar.

Utskottet understryker att biometriska kännetecken inte kan införas om inte dataskyddet fungerar. De tekniska lösningarna bör vara sådana att uppgifterna i passet är skyddade mot obehörig läsning. Dessutom bör datakommunikationen mellan den tekniska delen (mikrochipset) och avläsaren vara tillförlitlig och skyddad. Utskottet understryker också att man i processen för införande av biometriska kännetecken noga bör ge akt på de tekniska lösningarna i anslutning till dataskyddet.

Utskottet konstaterar att när omfattande register med olika biometriska kännetecken byggs upp, bör frågor som hänför sig till bland annat integritetsskyddet och i mer vidsträckt bemärkelse till de grundläggande rättigheterna noga utredas. Känsliga uppgifter samt andra frågor som hör ihop med skyddet av personuppgifter måste beaktas på behörigt sätt. Dessutom bör konventionen bedömas utifrån gällande lagstiftning, såsom passlagstiftning, lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet (761/2003), personuppgiftslagen (523/1999), samt lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999). Enligt utredningen kan det också vara problematiskt att säkerställa en tillräckligt hög nivå på dataskyddet när information om identitetshandlingen för sjöpersonal överlämnas till länder utanför EU/EES-området.

På basis av den information som lämnats till utskottet understöder utskottet de synpunkter som framförs i regeringens proposition. Enligt dem förutsätter ratificeringen av konventionen vissa ändringar i lagstiftningen och många praktiska åtgärder, till exempel uppbyggnaden av informationssystem, utarbetandet av anvisningar och utbildning för personalen. Åtgärderna beräknas kräva en övergångstid på minst 1—2 år. Med hänsyn till de ovan nämnda synpunkterna är det ännu i detta skede svårt att bedöma hur stora kostnader ratificeringen kommer att föra med sig. Kostnadseffekterna bör utredas ytterligare.

Med hänvisning till propositionen och övrig utredning förslår förvaltningsutskottet att riksdagen inte i detta skede godkänner Internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention.