Stats- eller regeringscheferna och utrikesministrarna i Europeiska unionens medlemsstater undertecknade fördraget om upprättande av en konstitution för Europa, nedan det konstitutionella fördraget, i Rom den 29 oktober 2004. Fördraget är ett internationellt fördrag som kräver ratificering av alla signatärstater för att kunna träda i kraft. Det ställdes som mål att ratificeringen ska vara slutförd och fördraget därmed kunna träda i kraft under Finlands EU-ordförandeskap den 1 november 2006.

Europeiska unionens medlemsstater inledde ratifikationsprocessen enligt sina respektive konstitutionella bestämmelser. Läget förändrades radikalt i månadsskiftet maj-juni 2005 då en klar majoritet i folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna röstade mot ratificering av fördraget.

Regeringen hade räknat med att lämna en proposition till riksdagen om antagande av det konstitutionella fördraget hösten 2005. Efter Europeiska rådets förklaring om en tankepaus ansåg regeringen att det inte fanns någon anledning att begära att riksdagen omedelbart antar fördraget. Däremot ville regeringen ge riksdagen en chans att behandla det konstitutionella fördraget med utgångspunkt i en redogörelse från statsrådet. Det betyder att regeringen får klarhet i riksdagens ståndpunkt och syn på fördraget innan Europeiska rådet återkommer till saken under Österrikes ordförandeskap.

Regeringen anser fortfarande att det konstitutionella fördraget är en förbättring jämfört med unionens nuvarande fördrag. Riksdagens hållning kunde bidra till en positiv attityd i Europa innan saken kommer upp i Europeiska rådet.

Det innebär en central reform av området med frihet, säkerhet och rättvisa att fördraget avvecklar pelarstrukturen enligt gällande fördrag. För tillfället omfattas viserings-, asyl-, och migrationspolitiken, den fria rörligheten för människor i övrigt och det civilrättsliga samarbetet av gemenskapsfördraget (unionens första pelare). Polissamarbetet och det straffrättsliga samarbetet utgör EU-fördragets tredje pelare, där principer, förfaranden och rättsliga instrument på många punkter skiljer sig från dem som tilllämpas inom EG-fördragets område. I det konstitutionella fördraget har alla bestämmelser om området med frihet, säkerhet och rättvisa samlats i ett block. Polissamarbetet och det straffrättsliga samarbetet lyfts in i fördragets allmänna rättsliga referensram i och med att centrala gemenskapsrättsliga aspekter (som kommissionens initiativrätt, beslut med kvalificerad majoritet i rådet, Europaparlamentets roll, EG-domstolens befogenhet) i regel också börjar tillämpas på polissamarbetet och det straffrättsliga samarbetet. Ändringen kan beskrivas som en integrering av områdena i gemenskapen. Samtidigt har medlemsstaterna velat trygga sin interna suveränitet i fråga om polissamarbete och straffrättsligt samarbete med nedan beskrivna metoder.

Regeringens ståndpunkt

Finlands mål på sikt har varit att göra beslutsfattandet i unionen effektivare och att samordna lagstiftningsförfarandena på området med frihet, säkerhet och rättvisa. Finland har tillstyrkt att gemenskapsförfarandet och framför allt beslutsfattandet med kvalificerad majoritet utvidgas till att omfatta i princip hela området med frihet, säkerhet och rättvisa. Detta centrala förhandlingsmål kan anses vara uppnått. Det konstitutionella fördraget gör politiken på området med frihet, säkerhet och rättvisa effektivare och bidrar till att genomföra principerna om öppenhet och demokrati. Att domstolens befogenhet utsträcks till området för polissamarbete och straffrättsligt samarbete motsvarar också Finlands mål att främja de grundläggande rättigheterna i unionen.

Finlands förhandlingsmål gällde särskilt den materiella straffrätten och möjligheten att inrätta en europeisk åklagarmyndighet. På området materiell straffrätt kunde regeringen godkänna att beslut i rådet fattas med kvalificerad majoritet förutsatt att unionens straffrättsliga befogenhet är tillräckligt exakt avgränsad och gäller vissa grova gränsöverskridande brott som anges i en uttömmande förteckning (SRR 2/2003 rd). Riksdagen omfattade statsrådets ståndpunkt (UtUB 4/2003 rd). Förhandlingsresultatet i det konstitutionella fördraget motsvarar inte Finlands mål för avgränsad befogenhet (SRR 2/2003 rd). De ovan beskrivna processuella garantierna (en s.k. nödbroms) möjliggör ändå att Finland vid behov kan låta bli att tillämpa en sådan europeisk ramlag som kan anses riskera att störa vårt straffrättsliga system i sina grundvalar.

En annan central fråga under förhandlingarna gällde inrättandet av en europeisk åklagarmyndighet. I likhet med flera andra medlemsstater har Finland inte ansett att myndigheten behövs, eftersom inrättandet inte harmonierar med tilllämpningen av principen om ömsesidigt erkännande av avgöranden, som är en allmän princip i det straffrättsliga samarbetet. Finland har betonat att principen bör ses som en hörnsten i det rättsliga samarbetet i unionen (SRR 2/2003 rd). Också riksdagen har sett negativt på inrättandet av myndigheten (GrUU 7/2003 rd, UtUB 4/2003 rd). Förhandlingsresultatet, alltså att åklagarmyndigheten inte inrättas genom det konstitutionella fördraget utan att myndigheten bara kan inrättas genom en europeisk lag som rådet antar med enhällighet, kan accepteras av Finland. Finland har i sista hand möjlighet att förhindra att myndigheten inrättas eller att säkerställa att myndighetens befogenheter och uppgifter fastställs tillräckligt klart och tydligt avgränsas till vissa typer av brott.