Statsminister Mari Kiviniemi (översättning): Europeiska unionen är ett viktigt instrument för att främja Finlands och finländarnas välfärd. Regeringen vill att finländarna också i fortsättningen ska få njuta av det välstånd som den gemensamma marknaden medför och av den stabilitet som den gemensamma valutan ger. Jag är övertygad om att åtminstone företagarna och de som har bostadsskulder, som har haft nytta av den låga och stabila räntenivån, står bakom oss i denna fråga.

Finländarnas ekonomi tryggas bäst av att Europa är konkurrenskraftigt, och genom gemensamt överenskomna regler kan vi säkerställa att vi själva håller i penningpungen. Därför måste vi värna om konkurrenskraften i vårt gemensamma område. Därför har vi också skäl att oroa oss över den offentliga sektorns höga skuldsättning i Spanien och därför måste vi kräva stresstest av de tyska bankerna.

Om ett enda euroland tilläts bli försatt i insolvens skulle detta i värsta fall leda till en kedjereaktion som skulle leda till att den ekonomiska tillväxten på nytt skulle vända nedåt och Europa gå in i en ny recession. En lågkonjunktur över den europeiska kontinenten skulle innebära ett farväl också till Finlands gryende ekonomiska tillväxt och finländarnas välfärd.

Vi är säkert alla ense om att det har varit ytterst viktigt att undvika en upprepning av en störning av finansmarknaden av det slag som inträffade i slutet av 2008. Inte heller då hade Finland eller de finska bankerna någon skuld i det som skedde. Ändå drabbade störningen oss mycket hårdare än genomsnittet. Krisen medförde stora förluster i skatteintäkterna som vi aldrig får tillbaka.

I våras var riskerna lika stora som i slutet av år 2008. Tyvärr finns osäkerheten fortfarande kvar. Å andra sidan har de mest sårbara länderna nu beslutat om betydande ekonomisk-politiska åtgärder som har vunnit brett erkännande också på marknaden.

Man har också tagit lärdom av den rådande krisen och bygger nu ut den europeiska stabiliseringsmekanismen, som ska fungera som ett permanent krishanteringsarrangemang i euroområdet. År 2013 sker en behärskad övergång till ett nytt system som betonar investerarnas och bankernas ansvar.

För Finland är det särskilt viktigt att det i det nya systemet läggs ett starkt ansvar på långivarna, dvs. den privata sektorn, när det gäller skuldsanering. På så sätt säkerställs det att statsobligationer framöver är förknippade med en reell risk. Detta i sin tur sporrar samtliga länder att föra en ansvarsfull finanspolitik, och uppmuntrar investerarna till ansvarsfull lånegivning nu och i framtiden.

Krisen i Europa har krävt exceptionella åtgärder från Europeiska unionens sida. Med tanke på helheten är det av största vikt att man utöver den nödvändiga stabiliteten på finansmarknaden tryggar tillväxtförutsättningarna och iakttar en strikt budgetdisciplin. Förutom att vi vidtar krisåtgärder ska vi alltså se till framtiden. Då säkerställer vi också att något motsvarande inte kan ske igen.

Det allra viktigaste är att stärka den ekonomiska tillväxten. Hela kontinentens välfärd och sysselsättning är beroende av detta. Genom EU kan tillväxten ökas genom åtgärder som främjar omstrukturering och utvecklar den inre marknaden. Finland deltar aktivt i detta arbete.

När det gäller att stabilisera finansmarknaden finns det fortfarande många utmaningar, och mycket återstår ännu att göra. Vi har inte råd att tappa greppet. Jag vill inte dölja att man varit tvungen att fatta tuffa beslut. Det gör man inte för ro skull, utan för att det är nödvändigt. Finlands intresse är emellertid vår prioritet.

Det gläder mig att det förs en debatt. Det är bra att man också i offentligheten dryftar Finlands ståndpunkter och försöker finna en europeisk linje. Hela Europa, EU och euroländerna står inför en ny situation. Som så många andra politiska beslut måste också dessa beslut överallt i Europa fattas utifrån den bästa information man har just nu.

Regeringen har emellertid en klar strategi —Finland och finländarna ska med alla medel skyddas genom att kostnaderna för åtgärderna hålls så låga som möjligt. Alla beslut, också tråkiga sådana, fattas så att finländarnas intresse går före allt annat.

Denna tanke har hittills varit mitt rättesnöre i Europeiska rådet och den kommer att vara min ledstjärna också denna vecka och vid mötena i slutet av mars. Finland kan bara godkänna sådana beslut som bäst tryggar finländarnas ekonomi.

Vid toppmötena i mars, alltså vid euroländernas möte i övermorgon och i det egentliga Europeiska rådet i slutet av mars, kommer man att behandla den helhet som omfattar pakten för konkurrenskraft, etablerandet av det europeiska finansiella stabiliseringsinstrumentet samt de grundläggande riktlinjerna för den permanenta europeiska stabiliseringsmekanismen. Arbetet med lagstiftningspaketet för en samordning av den ekonomiska politiken, som vi välkomnar, framskrider också, liksom de nya, strängare stresstesterna för de europeiska bankerna.

Det lagstiftningspaket som ska säkerställa en stark samordning av den ekonomiska politiken innehåller betydande reformer. De styr stabilitets- och tillväxtpakten i rätt riktning mot större stringens och mer konkreta mål. Av kraftigt skuldsatta länder förutsätts riktade åtgärder för att minska skulden.

Genom de nya åtgärderna kan man i ett tidigt skede intervenera i en osund utveckling, på ett förebyggande sätt. Den totala ekonomiska utvecklingen i varje land följs upp och det går att ingripa i den. Ett ramförfarande ska bli obligatoriskt för alla. Särskilt viktigt är att systemet backas upp av trovärdiga sanktioner — den som bryter mot de överenskomna reglerna ska inte komma undan utan straff. Ett land som börjar tillämpa en oansvarig finanspolitik riskerar snabbt både böter från EU:s sida och marknadens dom i form av en högre räntenivå. Denna helhet är till stor fördel för Finland, eftersom alla måste förbinda sig till en ansvarsfull finanspolitik.

Man har också lyckats stabilisera situationen i Grekland och i Irland — visserligen med utomstående hjälp. Även i andra länder som fått känna av trycket från marknaden har man gjort framsteg. Spanien har fattat kärva beslut om nedskärningar, landet har lyckats minska den offentliga sektorns underskott på planenligt sätt och har genomfört betydande reformer bland annat i fråga om arbetsmarknaden och pensionssystemet. Nu börjar också den ekonomiska tillväxten ta fart. Spanien har slagit in på ett bättre spår, även om återhämtningen ännu kommer att kräva flera års arbete. Vi ser här att en negativ spiral kan brytas också genom egna nationella åtgärder. Trovärdiga beslut behövs förutom på EU-nivå också på nationell nivå, i synnerhet av de länder som har problem.

Också Portugal måste börja vidta trovärdiga åtgärder för att kunna åstadkomma en vändning. Landet måste minska sitt budgetunderskott och genomföra strukturella reformer. Portugal bär själv det primära ansvaret för att korrigera kursen och få sin offentliga ekonomi i balans.

Inga beslut har ännu fattats beträffande storleken på stabiliseringsmekanismen, men den storleksklass på 500 miljarder euro som förts fram vid diskussionerna låter rätt. Den motsvarar den nuvarande, temporära mekanismen.

För Finland är det mycket viktigt att Internationella valutafonden IMF deltar i också detta arrangemang med en betydande insats. IMF:s starka roll är en viktig kvalitetsgaranti som ger arrangemangen trovärdighet. Vi utgår ifrån att det europeiska finansiella stabiliseringsinstrumentet, som tillämpas för närvarande, ligger till grund för den permanenta mekanismen.

De nuvarande temporära krisarrangemangen ska utnyttjas så att de bevarar sin trovärdighet. Det är ett faktum att vi i fråga om dimensioneringen av det europeiska finansiella stabiliseringsinstrumentet i praktiken ligger långt ifrån det överenskomna beloppet på 440 miljarder euro, och med tanke på systemets trovärdighet är det viktigt att vi uppnår denna nivå.

Att vi uppnår den överenskomna nivån är viktigt uttryckligen med tanke på trovärdigheten, inte för att någon skulle ha för avsikt att utnyttja instrumentet till dess fulla belopp. Det faktum att de åtgärder som Spanien har beslutat om ser ut att övertyga marknaden om att landet klarar sig utan utomstående hjälp illustrerar detta. Portugal har exakt samma mål.

Finland förhåller sig konstruktivt till de europeiska krisåtgärderna. Det finns emellertid mycket som vi inte kommer att godkänna. Vi godkänner t.ex. inte att det europeiska finansiella stabiliseringsinstrumentets lånekapacitet ökas så att den överstiger 440 miljarder euro. Vi kommer inte heller att godkänna lösningar som leder till ett solidariskt ansvar. Vi går inte med på att köpa upp problemländernas skulder på sekundärmarknaden, eftersom detta kommer farligt nära ett åtagande att bära andra länders ansvar. Vi godkänner inte heller solidariska lånegarantier. Vi stöder inte tanken om gemensamma euro-obligationer, eftersom också detta leder till att det blir oklart vem som bär det reella ansvaret för den ansvarsfulla finanspolitiken.

Grunden för en stabil finansmarknad är en fungerande och sund banksektor. Därför måste medlemsländerna se till att förse sina banksystem med tillräckligt kapital. Det är viktigt av två orsaker. En svag banksektor försämrar avsevärt ekonomins tillväxtmöjligheter. Om vi i framtiden måste tillgripa skuldsanering där den privata sektorn bär ansvar, måste bankernas kapital dessutom vara tillräckligt för att de ska klara av de förluster som skuldsaneringen medför.

De stresstester som kommer att utföras på de europeiska bankerna under våren bör vara tillräckligt hårda och öppna. På så sätt kan man uppdaga dolda risker och ingripa i problemen i tid. Dessutom måste alla medlemsstater förbinda sig att vidta nödvändiga åtgärder i fråga om de banker som inte klarar testerna.

Dessa på kort sikt smärtsamma beslut utgör grunden för en hållbar ekonomisk tillväxt. Det lärde vi oss av vår egen bankkris. Samtidigt har arbetet för en bredare ansvarsfördelning på finansmarknaden inletts. Bland annat planeras en utveckling av beskattningen på finansmarknaden med en finansiell aktivitets- eller transaktionsskatt som utgångspunkt. Arbetet har fortskridit långsamt, men riktningen är den rätta.

Under behandling är för euroländernas del också en pakt för konkurrenskraft, inom vilken euroländerna förbinder sig till åtgärder som stärker tillväxten och den ekonomiska stabiliteten. Pakten är öppen också för länderna utanför euroområdet, men den är särskilt viktig för medlemmarna av den gemensamma valutan.

Tanken om en pakt för konkurrenskraft kom till på Tysklands och Frankrikes initiativ vid Europeiska rådet i februari, och innehållet har beretts av ordföranden för Europeiska rådet i nära samarbete med Europeiska kommissionen. Riksdagen har underrättats om detta två gånger i form av E-skrivelser.

Pakten för konkurrenskraft har i denna sal omgärdats av allehanda mystik. Det har framförts misstankar om att Tyskland och Frankrike vill avskaffa EU:s suveränitet, och om att Finland håller på att lämna ifrån sig rätten att besluta om vårt lands budget eller om pensionsåldern till unionen. Det stämmer inte.

I pakten för konkurrenskraft skisseras åtgärder för en starkare offentlig ekonomi samt hållbarare pensionssystem. Produktiviteten och företagens verksamhetsbetingelser ska förbättras. Samtidigt vill man att arbete ska vara lönsamt och att löneutvecklingen ska vara återhållsam.

Jag är övertygad om att dessa kännemärken för det nordiska välfärdssamhället får ett starkt stöd i denna sal, oavsett gruppering. Ur finländsk synvinkel kan förteckningen gott utökas med kravet på ett helgjutet samhälle och minskad fattigdom, som är en väsentlig aspekt av konkurrenskraften och som vi liksom de andra medlemsländerna förbundit oss till som en del av EU 2020-strategin.

Pakten för konkurrenskraft är till sin karaktär en politisk förbindelse. Den innebär alltså inte att beslut om pensioner eller löner överförs till Bryssel. Alla beslut ligger i medlemsländernas egna händer, men pakten är en gemensam vägvisare för euroländerna. Finland håller inte på att lämna ifrån sig beslutsrätten i frågor som avgörs på trepartsbasis.

Några särskilda sanktioner förutsätter pakten inte, eftersom de länder som bryter mot disciplinen får ta konsekvenserna vid samordningen av den ekonomiska politiken. Framför allt innebär pakten för konkurrenskraft att euroländerna på högsta politiska nivå förbinder sig till korrigerande åtgärder av rätt slag.

Finland har velat ge kommissionen en central roll i pakten och tillsynen över den. Pakten innehåller också andra frågor som är viktiga för Finland, bl.a. skattesamordning. Under den preliminära beredningen lyckades vi också stärka de för oss viktiga arbetsmarknadsparternas roll. Här vill jag nämna att jag nyligen träffade ledarna för arbetsmarknadsorganisationerna, som gav mig råd på vägen inför mötet i övermorgon.

Pakten innehåller också frågor som inte är problematiska för Finland, och rekommendationer om åtgärder som vi i många fall själva redan har genomfört eftersom vi anser dem vara viktiga för tillväxten och för en balanserad utveckling. Vi är ju inte okunniga om frågor som gäller flexicurity, ramförfaranden, hållbara pensionssystem eller sporrande till utbildning. Det väsentliga är att vi genom pakten får alla euroländer att förbinda sig till denna utveckling.

Syftet med pakten är att se till att euroländerna värnar om sin konkurrenskraft och att den vårdslösa utveckling som ledde till den nuvarande krisen inte upprepas.

Jag kommer som Finlands representant i Europeiska rådet inte att godkänna en helhet som innehåller element som är ofördelaktiga för Finland eller som saknar frågor som är viktiga för Finland. Detta var vad jag avsåg när jag inledningsvis sa att vi endast kan godkänna lösningar som enligt vår bedömning på bästa sätt tryggar finländarnas ekonomi.

Därför har jag hela tiden ansett det viktigt att statsministerns välfungerande samarbete med riksdagens stora utskott får fortgå ostört. Jag informerar utskottet om besluten i detalj alldeles före mötena, när helhetsbilden är så klar som möjligt. Vid behov kontaktar jag utskottets ordförande från mötesplatsen, och jag avlägger rapport för utskottet genast efter mötet.

Detta har varit en bra metod. Den har gjort det möjligt att föra en öppen diskussion om detaljer som tills vidare är öppna och att finslipa den taktik som är bäst för Finland, även i de mest känsliga frågor. Jag hoppas att även oppositionen respekterar detta väl inarbetade tillvägagångssätt, trots det förestående valet. Ett offentligt kiv om målen för förhandlingarna gör det ytterst svårt att försvara Finlands intressen.

De kommande besluten kan sammanfattas i tre mål: tillväxt, disciplin och samordning. Ett stabilt och konkurrenskraftigt Europa och gemensamma spelregler ligger i sista hand också i Finlands och finländarnas intresse.