Allmänt

Regeringen föreslår att lagen om utkomststöd (1417/1997), lagen om behandling av kunduppgifter inom social- och hälsovården (703/2023) och lagen om arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte (189/2001) ändras. Syftet med propositionen är att främja individens förmåga att klara sig på egen hand, minska det långvariga beroendet av utkomststöd och förtydliga utkomststödets roll som en tillfällig stödform som beviljas i sista hand. Dessutom är syftet att balansera statsfinanserna och dämpa ökningen av utgifterna för utkomststöd. 

Genom de ändringar som föreslås i lagen om utkomststöd stärks skyldigheten för den som ansöker om utkomststöd att söka heltidsarbete och primära förmåner. Enligt propositionen ska utkomststödets grunddel sänkas med 50 procent om sökanden utan godtagbart skäl har låtit bli att söka heltidsarbete eller låtit bli att ansöka om en primär förmån. Dessutom föreslås det att det ska göras smidigare att sänka utkomststödets grunddel med 20 och 40 procent på grund av arbetskraftspolitiskt klandervärt förfarande hos den som ansöker om utkomststöd. Syftet med ändringarna är enligt propositionen att säkerställa att sänkningen gäller alla de situationer där utbetalningen av arbetslöshetsförmån avbryts på grund av förmånstagarens arbetskraftspolitiskt klandervärda förfarande. 

Regeringen föreslår också att nivån på grunddelen i det grundläggande utkomststödet sänks, att förvärvsinkomstavdraget för utkomststödet slopas och att företrädesrätten för andra inkomster och likaså prioriteten för andra inkomster och understöd som anses ringa slopas. Hälso- och sjukvårdsutgifter som beaktas som övriga grundutgifter begränsas till nödvändiga hälso- och sjukvårdsutgifter. 

År 2024 beviljades 256 000 hushåll och 377 000 personer utkomststöd, det vill säga 7 procent av hela befolkningen. Hälften av utgifterna för det grundläggande utkomststödet finansieras med statliga medel och hälften med kommunernas finansieringsandel. Utgifterna för det grundläggande utkomststödet uppgick 2024 till sammanlagt 825 miljoner euro och beräknas 2025 uppgå till 1088 miljoner euro enligt den kompletterande budgetpropositionen (RP 191/2024 rd). Propositionen beräknas minska utgifterna för det grundläggande utkomststödet med sammanlagt 188 miljoner euro och öka utgifterna för arbetsmarknadsstödet med 148 miljoner euro och skatteinkomsterna med 30 miljoner euro från och med 2027. Konsekvenserna för förmånsutgifterna är mindre 2026, eftersom de föreslagna ändringarna träder i kraft den 1 februari 2026 och de tidigast gäller utkomststödet för mars 2026. Sammantaget bedöms propositionen minska förmånsutgifterna med 70 miljoner euro inom den offentliga ekonomin och öka skatteinkomsterna på 2027 års nivå. Reformen beräknas öka Folkpensionsanstaltens verkställighetskostnader med cirka 10 miljoner euro och arbetskraftsmyndigheternas verkställighetskostnader med cirka 7 miljoner euro. Dessutom beräknas reformen öka sysselsättningen med cirka 1 200 personer, vilket bedöms stärka de offentliga finanserna med cirka 29 miljoner euro. 

Bakgrunden till propositionen är föresatsen i regeringsprogrammet för regeringen Orpo enligt vilken regeringen ska genomföra en totalreform av utkomststödet vilken stärker individens förmåga att klara sig självständigt, minskar det långvariga beroendet av utkomststöd och klargör utkomststödets roll som en förmån som beviljas i sista hand och som kräver prövning. 

Social- och hälsovårdsutskottet ställer sig bakom propositionens syften och tillstyrker lagförslaget med de ändringsförslag som föreslås i detta betänkande och som främst följer av grundlagsutskottets utlåtande (GrUU 52/2025 rd). De föreslagna ändringarna stärker det grundläggande utkomststödets karaktär av en behovsprövad och tillfällig förmån som beviljas i sista hand. Också arbetslivs- och jämställdhetsutskottet (AjUU 11/2025 rd) har i sitt utlåtande ställt sig bakom propositionens mål och särskilt betonat propositionens mål att hänvisa människor till tjänster och primära förmåner som motsvarar deras servicebehov. 

Social- och hälsovårdsutskottet noterar dock att det i propositionen föreslås ändringar endast i det grundläggande utkomststöd som Folkpensionsanstalten beviljar, men inte i det kompletterande och förebyggande utkomststöd som välfärdsområdena beviljar eller i strukturen i lagen om utkomststöd. Lagen om utkomststöd härstammar från 1997 och har reviderats flera gånger i olika faser. Därför är lagen delvis svårbegriplig. Utskottet betonar att när riksdagen godkände överföringen av verkställigheten av det grundläggande utkomststödet till Folkpensionsanstalten förutsatte riksdagen att lagen om utkomststöd ses över i sin helhet. Enligt riksdagen bör målet vara att Folkpensionsanstalten och kommunerna, det vill säga i dagsläget välfärdsområdena, bedriver multidisciplinärt samarbete och inför arbetssätt som hjälper stödtagarna att klara sig på egen hand och motverkar marginalisering (RSv 374/2014 rd). 

Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande (GrUU 52/2025 rd) bedömt de förslagna ändringarna med avseende på tryggande av oundgänglig omsorg och försörjning enligt 19 § 1 mom. i grundlagen. Enligt utlåtandet har grundlagsutskottet ansett att utkomststödet i praktiken kan betraktas som en garanti för den försörjning och omsorg som enligt 19 § 1 mom. i grundlagen krävs för ett människovärdigt liv i den mån stödet ges ut i pengar. Enligt grundlagsutskottet kan dock utkomststödet och den försörjning som behövs för ett människovärdigt liv i den mening som avses i 19 § 1 mom. i grundlagen inte likställas med varandra. Grundlagsutskottet konstaterade vid stiftandet av lagen om utkomststöd att man med hjälp av utkomstskyddssystemet har velat trygga en socialt acceptabel levnadsstandard, som i de flesta fall går utöver den rättighet som garanteras i 19 § 1 mom. i grundlagen. Enligt grundlagsutskottet skulle nivån på utkomststödet inte heller uppfattas som en miniminivå enligt 19 § 1 mom. i grundlagen. Dessutom är det enligt grundlagsutskottet också möjligt att ålägga mottagare av utkomststöd skyldigheter utan hinder av 19 § 1 mom. i grundlagen. 

Enligt grundlagsutskottet kan lagförslagen behandlas i vanlig lagstiftningsordning, men lagförslag 1 om lagen om utkomststöd bara om utskottets konstitutionella anmärkningar om avgränsning av längden på en sänkning av grunddelen beaktas på behörigt sätt. Vidare anser grundlagsutskottet av orsaker som beror på 80 § i grundlagen att det är nödvändigt att genom en bestämmelse säkerställa att tillämpningen av 10 § 8 mom. om skälighetsbedömning av sänkningen av grunddelen grundar sig på individuell prövning. (GrUU 52/2025 rd, stycke 17.) Grundlagsutskottet anser att då utkomststödet sänks bör lagen förenas med en uttrycklig skyldighet att vid behov göra en orosanmälan och en skyldighet att utan dröjsmål utreda behovet av brådskande hjälp inom välfärdsområdets socialvård i enlighet med 36 § 1 mom. i socialvårdslagen. (GrUU 52/2025 rd, stycke 18). 

Nedskärning av grunddelarnas nivå

Det grundläggande utkomststöd som Folkpensionsanstalten beviljar består av en grunddel och dessutom av boendeutgifter och hälsovårdsutgifter som ska beaktas som övriga grundutgifter. De utgifter som täcks med utkomststödets grunddel omfattar utgifter för kost och kläder, smärre hälso- och sjukvårdsutgifter samt utgifter som beror på personlig hygien, användning av lokaltrafik, prenumeration på dagstidning, användning av telefon och datakommunikation och hobby- och rekreationsverksamhet samt andra motsvarande utgifter som hänför sig till en persons och familjs dagliga uppehälle.  

I propositionen föreslås det att grunddelen för ensamstående personer och personer som fyllt 18 år och bor tillsammans med sina föräldrar sänks med cirka tre procent och grunddelen för andra personer som fyllt 18 år sänks med cirka två procent. År 2025 är grunddelen för ensamboende 593,55 euro, för personer över 18 år och bor i gemensamt hushåll 504,52 euro, för personer över 18 år som bor tillsammans med sina föräldrar 433,29 euro och för ensamförsörjare 676,65 euro. Barnets grunddel varierar från 415,49 euro till 314,58 euro beroende på antalet barn i familjen. För ensamstående innebär den föreslagna nedskärningen på tre procent av grunddelens nivå cirka 18 euro i månaden. För ensamförsörjare till ett barn under 18 år är nedskärningen cirka 14 euro i månaden. I familjer med två vårdnadshavare är nedskärningen cirka 19 euro i månaden.  

Utskottet betonar att man kan utgå från att de som får utkomststöd har låga inkomster och därför är ekonomiskt utsatta. De som har rätt till utkomststöd har ingen nämnvärd flexmån i sin ekonomi, eftersom rätten till stödet bland annat förutsätter att personens andra inkomstkällor ska användas först. Således kan också måttliga nedskärningar i utkomststödets grunddel ha betydande konsekvenser för individens och familjens möjligheter att klara sig på egen hand. 

Nedskärningen av grunddelarna beräknas minska utgifterna för det grundläggande utkomststödet med 28 miljoner euro, men nedskärningen motiveras inte i övrigt i propositionen. Utskottet noterar att utkomststödets grunddel enligt propositionens konsekvensbedömningar (s. 42—43 Tabell 3) för närvarande täcker förutsättningarna enligt den så kallade referensbudgeten för ett människovärdigt liv endast för ett fåtal familjetyper och efter den föreslagna nedskärningen räcker den inte till för att täcka förutsättningarna för någon familjetyp. Med referensbudgeten för ett människovärdigt liv avses riktgivande exempelberäkningar som Institutet för hälsa och välfärd har gjort för att åskådliggöra hur mycket pengar som behövs för ett människovärdigt liv i Finland. Utskottet konstaterar att innehållet i de utgiftskategorier som grunddelen ska täcka och nivån på grunddelarna inte har reviderats sedan lagen om utkomststöd trädde i kraft och anser det nödvändigt att grunddelens innehåll och nivå granskas som en del av reformen av den sociala tryggheten och med beaktande av de förändringar som skett i samhället under årtiondenas lopp. 

Skyldighet att söka heltidsarbete och primära förmåner

I propositionen föreslås det att skyldigheten för den som ansöker om utkomststöd att anmäla sig som arbetslös arbetssökande enligt 2 a § i lagen om utkomststöd stärks. Skyldigheten att anmäla sig som arbetslös arbetssökande gäller ansökan om heltidsarbete (i regel över 30 h/vecka). Jobbsökningsskyldigheten gäller således i fortsättningen också sökande av utkomststöd som inte arbetar heltid eller vars företagsverksamhet inte är lönsam. 

Enligt propositionen finns det dock ingen skyldighet att söka heltidsarbete för personer som har en i bestämmelsen nämnd orsak att inte ta emot arbete. Sådana orsaker är bland annat att vara i heltidsarbete, att vara i anstaltsvård, att vårda barn under 3 år med hemvårdsstöd, att vara närståendevårdare eller familjevårdare över 4 timmar per dag, att bedriva heltidsstudier med studiestöd, att fullgöra värnplikt eller civiltjänst eller någon annan med dessa jämförbar godtagbar orsak att inte ta emot arbete. Inte heller den som får delinvalidpension förutsätts söka heltidsarbete. 

Dessutom föreslås det i 2 b § i lagen om utkomststöd en skyldighet för den som ansöker om utkomststöd att ansöka om förmåner som personen med beaktande av sin livssituation och omständigheterna sannolikt antas ha rätt till. Om den som ansöker om utkomststöd trots uppmaning inte ansöker om heltidsarbete eller primära förmåner inom en månad, ska utkomststödet enligt propositionen sänkas med 50 procent på det sätt som beskrivs nedan.  

Skyldigheten att söka heltidsarbete beräknas minska utgifterna för utkomststödet med 20 miljoner euro och öka utgifterna för arbetsmarknadsstödet med 31 miljoner euro. Skyldigheten att ansöka om primära förmåner beräknas i sin tur minska utgifterna för utkomststödet med 65 miljoner euro och öka utgifterna för arbetsmarknadsstödet med 81 miljoner euro. 

Utskottet anser att det på grund av att utkomststödet beviljas i sista hand är motiverat att den som ansöker om utkomststöd åläggs en tydlig skyldighet att ansöka om heltidsarbete och primära förmåner. Utskottet konstaterar att betalningsperioderna för de primära förmånerna i allmänhet är längre och förmånerna större, vilket innebär att det också ligger i den sökandes intresse att ansöka om de primära förmånerna. Att ålägga sökanden att söka heltidsarbete innebär också att han eller hon omfattas av arbetskraftsmyndigheternas bedömning av servicebehovet och av deras service, vilket kan främja hans eller hennes sysselsättningsmöjligheter och tillgång till behövliga tjänster. 

Skyldigheten att ansöka och möjligheten till sänkning är enligt propositionen också förenade med Folkpensionsanstaltens skyldighet att hänvisa sökanden till arbetskraftsmyndigheten för att anmäla sig som arbetslös arbetssökande och ansöka om en primär förmån samt att specificera vilken förmån sökanden ska ansöka om. Det föreslås inga särskilda bestämmelser om hänvisningsskyldighet i lagen om utkomststöd, utan enligt propositionen förpliktar 8 § i förvaltningslagen (434/2003) Folkpensionsanstalten att inom ramen för sin behörighet och enligt behov ge sina kunder råd i anslutning till skötseln av ett förvaltningsärende samt svara på frågor och förfrågningar som gäller uträttandet av ärenden. Om ärendet inte hör till Folkpensionsanstaltens behörighet ska anstalten om möjligt hänvisa kunden till den behöriga myndigheten. Utskottet betonar vikten av Folkpensionsanstaltens handlednings- och rådgivningsskyldighet i rätt tid och föreslår att en uttrycklig bestämmelse om Folkpensionsanstaltens hänvisnings- och rådgivningsskyldighet fogas till 10 a § i lagen om utkomststöd, som gäller förfarandet för sänkning av grunddelen. Utskottet konstaterar att Folkpensionsanstalten dessutom i enlighet med lagen om sektorsövergripande främjande av sysselsättningen (381/2023) är skyldig att hänvisa en arbetslös person, vars sysselsättning bedöms förutsätta samordning av arbetskraftstjänsterna samt social-, hälso- och rehabiliteringstjänsterna, till sektorsövergripande samservice. Folkpensionsanstalten har också med stöd av ungdomslagen (1285/2016) möjlighet att lämna ut uppgifter till uppsökande ungdomsarbete i den unges hemkommun.  

Under utfrågningen i utskottet påpekade sakkunniga att skyldigheten att söka arbete också gäller personer som har utmaningar gällande arbetsförmågan. Enligt uppgifter från social- och hälsovårdsministeriet avgör Folkpensionsanstalten vid handläggningen av grundläggande utkomststöd inte vilken betydelse ett utlåtande av den behandlande läkaren har med tanke på personens faktiska arbetsförmåga, utan det bedöms separat i beslutsprocesserna för förmåner vid arbetsoförmåga. Också en person som en läkare bedömer vara arbetsoförmögen och vars arbetsoförmåga inte uppfyller förutsättningarna för sjukdagpenning eller någon annan förmån vid arbetsoförmåga ska anmäla sig som sökande av heltidsarbete, eftersom den primära förmånen för en sådan person är en förmån vid arbetsoförmåga. Till arbetskraftsmyndighetens skyldigheter hör att beakta personens arbetsförmåga i serviceprocessen och till exempel utreda personens arbets- och funktionsförmåga som påverkar förutsättningarna för jobbsökning och sysselsättning samt vid behov hänvisa den arbetssökande till undersökningar och bedömningar av arbetsförmågan. Arbetskraftsmyndigheten svarar för att den arbetssökandes faktiska arbetsförmåga beaktas samt för att de tjänster och skyldigheter som erbjuds honom eller henne anpassas till den befintliga arbetsförmågan. 

Utskottet delar arbetslivs- och jämställdhetsutskottets oro över att många långtidsarbetslösas faktiska hinder för sysselsättning hänför sig till social- och hälsovårdstjänsterna och att deras problem med arbetsförmågan inte kan lösas enbart inom sysselsättningstjänsterna. En arbetssökande kan vid behov också erbjudas sektorsövergripande tjänster som kombinerar arbetskraftstjänster, social- och hälsovårdstjänster samt rehabiliteringstjänster. Personen kan också hänvisas till arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte eller annan sysselsättningsfrämjande socialservice. Social- och hälsovårdsutskottet anser i likhet med arbetslivs- och jämställdhetsutskottet att det är viktigt att man i det fortsatta arbetet också utreder möjligheterna att ge välfärdsområdena incitament att ordna tjänster och främja sysselsättningen. Social- och hälsovårdsutskottet betonar dessutom att samarbetet, klienthandledningen och informationsgången mellan Folkpensionsanstalten, sysselsättningsområdena och välfärdsområdena är nödvändig för att säkerställa att den som ansöker om utkomststöd hänvisas till de primära förmånerna och tjänsterna enligt hans eller hennes servicebehov så att det inte sker försummelser som påverkar det grundläggande utkomststödet och som gäller jobbsökning, skyldigheten att ansöka om primära förmåner eller deltagande i tjänster. 

Utskottet noterar dessutom att skyldigheten att söka heltidsarbete också gäller heltidsstuderande som inte får studiestöd. Skyldigheten att söka heltidsarbete gäller dock inte studerande som avlägger sin första yrkesexamen och för vilka det har förflutit knappt tre månader sedan den förmån som är avsedd att trygga försörjningen under studietiden upphörde. Dessutom kan denna period på tre månader enligt propositionen förlängas med en ny tidsfrist på tre månader under sammanlagt ett års tid om den studerande presenterar tillräcklig utredning om att studierna framskrider under tidsfristen och att det är möjligt att slutföra studierna inom ett år från det att den primära förmånen upphört. Syftet med undantaget är att trygga möjligheten för den som ansöker om utkomststöd att få åtminstone en examen, vilket ger honom eller henne bättre färdigheter för arbetslivet. 

För att undvika en sänkning av utkomststödets grunddel ska den studerande i praktiken avbryta sina studier, söka heltidsarbete som arbetslös arbetssökande och ansöka om arbetslöshetsförmån inom en månad. Enligt propositionen gäller tidsfristen på en månad för att anmäla sig som heltidsarbetssökande också studerande som inte får studiestöd under sommaren på grund av uppehåll i studierna. Om en studerande under sommaren får heltidsarbete eller kan bedriva heltidsstudier med studiestöd, ska den studerande inte hänvisas att anmäla sig som arbetssökande. 

Också enligt propositionens konsekvensbedömning (s. 43) kan avbrutna studier inverka negativt på den studerandes möjligheter att få arbete och det kan således försämra hans eller hennes utkomst på lång sikt. Utskottet anser det vara nödvändigt att följa vilka konsekvenser skyldigheten att söka heltidsarbete har för slutförandet av de studerandes studier. 

Förutsättningar för sänkning av grunddelen

I propositionen föreslås flera ändringar i 10 § i lagen om utkomststöd som gör sänkningen av grunddelen smidigare och stärker den. Utskottet ställer sig bakom ändringarnas syfte att stärka skyldigheten för den som ansöker om utkomststöd att ansöka om heltidsarbete och primära förmåner samt att förhindra att sanktioner inom utkomstskyddet för arbetslösa till fullo ska ersättas av utkomststödet. Utskottet betonar att sänkningen endast gäller grunddelen och inte till exempel boendeutgifter eller hälso- och sjukvårdsutgifter som beaktas som övriga grundutgifter. Sänkningen av grunddelen beräknas till följd av ändringarna bli mer omfattande än för närvarande för cirka 150 000 utbetalningsmånader per år och utgifterna för utkomststödet beräknas minska med cirka 46 miljoner euro på årsnivå. 

I propositionen föreslås det som en ny bestämmelse att grunddelen av det grundläggande utkomststödet sänks med 50 procent, om den som ansöker om utkomststöd trots uppmaning inte inom en månad har ansökt om heltidsarbete eller primär förmån. Sänkningen av grunddelen fortsätter enligt propositionen i dessa situationer när förutsättningarna för sänkning uppfylls tills sökanden har vidtagit de åtgärder som krävs av honom eller henne. 

Dessutom föreslås det i propositionen att sänkningsförfarandet på 20 och 40 procent enligt den gällande regleringen ändras på grund av arbetskraftspolitiskt klandervärt förfarande eller att förmånstagaren låter bli att delta i utarbetandet av en integrationsplan eller i åtgärder som avtalats i den. Enligt propositionen ska grunddelen för den första månaden sänkas med 20 procent och för de följande månaderna med 40 procent, om villkoren för sänkningen fortfarande uppfylls. Tid utan ersättning som gäller en arbetslöshetsförmån ska i fortsättningen leda till en sänkning av det grundläggande utkomststödet, även om det har gått mer än två månader sedan den sökandes klandervärda förfarande inom arbetskraftsservicen inträffade. I situationer där sänkningen beror på att integrationsplanen försummats föreslås det dock att den tidsgräns på två månader som anges i den gällande lagen kvarstår och likaså att sänkningen kan göras för högst två månader åt gången från vägran eller försummelsen. 

Sänkningens längd beror enligt propositionen på hur länge avbrottet i utkomstskyddet för arbetslösa varar, men längden är högst sex månader. Avbrott på 7—30 dagar i utkomstskyddet för arbetslösa leder i fortsättningen till en månads sänkning av utkomststödet med 20 procent. Det innebär att de disponibla inkomsterna för ensamboende mottagare av grundläggande utkomststöd minskar med cirka 116 euro. Avbrott på 45 dagar i utkomstskyddet för arbetslösa leder till att grunddelen sänks i två månader, först med 20 procent och därefter med 40 procent. Det innebär att de disponibla inkomsterna för ensamboende mottagare av grundläggande utkomststöd minskar med cirka 347 euro under de två månaderna. Ett avbrott i utkomstskyddet för arbetslösa som fastställts att gälla tills vidare föreslås i princip leda till en sänkning av grunddelen i sex månader. Sänkningen av grunddelen med 20 procent i en månad och med 40 procent under de följande fem månaderna innebär för en ensamboende mottagare av grundläggande utkomststöd en minskning av de disponibla inkomsterna med cirka 1 272 euro under de sex månaderna (dvs. cirka 116 euro i en månad och 231 euro i fem månader). Sänkningen varar dock kortare tid om personens rätt till arbetslöshetsförmån återgår tidigare eller om han eller hon inte längre ska betraktas som arbetslös. 

Utskottet noterar att det i propositionen med förslag till lagstiftning om utveckling av serviceprocessen för arbetssökande och arbetsförmedlingsservice (RP 108/2025 rd) föreslås skärpningar i påföljdssystemet för arbetslöshetsförmåner i syfte att förbättra hänvisningen av de arbetslösa och deras deltagande i sysselsättningsfrämjande service. Enligt propositionen kan en karens på sju dagar föreläggas redan vid den första försummelsen av skyldigheter i anslutning till serviceprocessen eller servicen för arbetssökande eller jobbsökningen. Dessutom förväntas antalet förelägganden av skyldighet att vara i arbete öka, det vill säga tills vidare gällande indragningar av rätten till förmåner. Det uppskattas att det årliga antalet nya arbetssökande som på grundval av de samlade konsekvenserna av ändringarna föreläggs skyldighet att vara i arbete och som omfattas av prövning av sänkning av utkomststödets grunddel kommer att vara cirka 4 200. Det ökade antalet sänkningar av utkomststödets grunddel till följd av de samlade konsekvenserna av propositionerna beräknas minska utgifterna för utkomststödet med cirka fem miljoner euro per år. 

Enligt 10 § 8 mom. i lagen om utkomststöd kan en sänkning i alla situationer göras endast om den inte äventyrar den utkomst som oundgängligen behövs för att trygga ett människovärdigt liv och sänkningen inte heller i övrigt kan anses oskälig. Förmånshandläggaren ska således från fall till fall bedöma om till exempel en ensamboende person vid en sänkning på 50 procent klarar sig med 289,20 euro i månaden, dvs. 9,50 euro per dag, för mat, resekostnader, telefon- och datakommunikationsförbindelser och andra utgifter som ska täckas av grunddelen utan att sänkningen äventyrar den utkomst som oundgängligen behövs för att trygga ett människovärdigt liv för den sökande. Enligt motiven (s. 122) kan en sänkning i vissa situationer vara oskälig, trots att den trygghet som krävs för ett människovärdigt liv i sig inte bedöms äventyras. En sådan situation kan bero till exempel på att en familjemedlem nyligen avlidit eller insjuknat allvarligt. Skälighetsprövningen förutsätter enligt motiven att det görs en helhetsbedömning av sökandens och familjemedlemmarnas aktuella situation och förhållanden. 

Grundlagsutskottet konstaterar att det föreslagna 10 § 6 mom. innefattar en starkare möjlighet än den gällande regleringen att sänka grunddelen, om personen inte har handlat på det sätt som förutsätts i bestämmelsen. Enligt grundlagsutskottets uppfattning tryggar det föreslagna 10 § 8 mom. rättigheterna för dem som av orsaker som framgår av specialmotiveringen till bestämmelsen inte kan handla på det sätt som förutsätts i det föreslagna 10 § 6 mom. Grundlagsutskottet anser att man måste försäkra sig om att en sänkning på 50 procent inte äventyrar rätten till oundgänglig försörjning och omsorg för personer som på grund av sin individuella situation inte kan anses kunna handla i enlighet med det föreslagna 10 § 6 mom. och därför inte genom sitt eget handlande kan skaffa sig den trygghet som avses i 19 § 1 mom. i grundlagen. Av orsaker som beror på 80 § i grundlagen anser grundlagsutskottet att det är nödvändigt att genom en bestämmelse säkerställa att tillämpningen av 10 § 8 mom. grundar sig på individuell prövning. Social- och hälsovårdsutskottet föreslår med anledning av grundlagsutskottets utlåtande att regleringen preciseras på det sätt som beskrivs närmare nedan i detaljmotiveringen så att det uttryckligen framgår av bestämmelsens ordalydelse att sänkningen av grunddelen grundar sig på individuell prövning. 

Social- och hälsovårdsutskottet fäster uppmärksamhet vid att en bestämmelse om skälighetsbedömning med samma innehåll som i förslaget redan ingår i den gällande lagen, men enligt propositionsmotiven (s. 48) har den i genomförd beslutspraxis endast sällan förhindrat en sänkning av grunddelen. Dessutom fäster utskottet uppmärksamhet vid den tidsmässiga variationen i antalet sänkningar (Toimeentulotuen perusosan alentaminen on melko harvinaista ja kohdistuu useimmin yksin asuviin miehiin. FPA:s faktaportal, Forskningsblogg. Publicerad 19.11.2024). På grund av coronapandemin skedde nästan inga sänkningar 2020, och 2021 och 2022 var sänkningarna av grunddelen klart färre än tidigare. Som högst var antalet personer som fick sänkt grunddel i december 2023, då antalet sänkningar av grunddelen var över 5 000. Utskottet betonar att den individuella prövningen av sänkningen av grunddelen ska vara jämlik oberoende av förmånshandläggaren. Folkpensionsanstalten bör ge förmånshandläggarna tydliga anvisningar för individuell skälighetsprövning för att tillämpningen av bestämmelsen ska motsvara dess syfte att trygga varje klient den nödvändiga försörjning som ett människovärdigt liv förutsätter utgående från individuell prövning. Vid helhetsbedömningen av sänkningen av grunddelen ska också barnets bästa och rätt till tillräcklig försörjning beaktas. 

Förfarande vid sänkning av grunddelen

Social- och hälsovårdsutskottet konstaterar att de föreslagna ändringarna i sänkningsförfarandet betonar Folkpensionsanstaltens självständiga ansvar vid bedömningen av klientens situation. Med avvikelse från den gällande lagen förutsätter prövningen av sänkningen av grunddelen enligt den föreslagna 10 a § inte längre att Folkpensionsanstalten hänvisar klienten till välfärdsområdet för en bedömning av servicebehovet enligt 36 § i socialvårdslagen. Enligt propositionen har välfärdsområdena inte nått en betydande del av de personer som Folkpensionsanstalten har underrättat dem om och hänvisningen till bedömning av servicebehovet har inte fungerat i enlighet med målen. I propositionen bedöms det att hänvisningen till tjänster försvagas något i och med ändringen, men inte avsevärt. Enligt propositionen når välfärdsområdena bättre än genom rutinmässiga hänvisning till bedömning av servicebehovet de personer för vilka det har gjorts en orosanmälan enligt 35 § socialvårdslagen (1301/2014) eller en barnskyddsanmälan enligt barnskyddslagen (417/2007). Utskottet ser det som angeläget att följa vilka konsekvenser ändringarna har för bedömning av servicebehovet och hänvisning till service inom socialvården.  

Utskottet betonar att Folkpensionsanstalten i egenskap av verkställare har mer begränsade förutsättningar för klientspecifik prövning än socialvårdsmyndigheten. Handläggningen av ansökningar om grundläggande utkomststöd och att sätta sig in i personernas livssituationer baserar sig huvudsakligen på ett skriftligt förfarande utan personliga möten. Förmånshandläggarna har i regel inte heller den socialvårdskompetens som bedömningen förutsätter. Enligt 10 a § om förfarandet för sänkning av grunddelen kan Folkpensionsanstalten begära ett utlåtande av välfärdsområdets socialvård om de faktorer som inverkar på sänkningen av grunddelen. Folkpensionsanstalten har enligt 18 a § i lagen om utkomststöd rätt att av välfärdsområdets socialvårdsmyndighet på begäran avgiftsfritt få uppgifter och utredningar som finns hos socialvårdsmyndigheten och som är nödvändiga för behandlingen och avgörandet av ett utkomststödsärende som handläggs vid Folkpensionsanstalten. Dessutom har välfärdsområdet också med stöd av 15 § i den gällande lagen om utkomststöd möjlighet att på eget initiativ ge Folkpensionsanstalten utlåtanden om sina klienter för behandlingen av ärenden som gäller grundläggande utkomststöd. Folkpensionsanstalten kan således begära uppgifter av välfärdsområdet för prövning av sänkningen av grunddelen, och välfärdsområdet har möjlighet att lämna uppgifterna antingen på begäran eller på eget initiativ. 

Utskottet konstaterar att förfarandet för sänkning av utkomststödet kan fungera som incitament i enlighet med sina mål endast när den som ansöker om utkomststöd har en faktisk möjlighet att agera på det sätt som förutsätts av honom eller henne. Bland dem som ansöker om utkomststöd finns dock också personer som på grund av sin livssituation, kognitiva eller psykiska funktionsnedsättning eller sjukdom eller av någon annan motsvarande orsak har särskilda svårigheter att handla enligt förväntningarna och söka de tjänster de behöver. Det kan också vara svårt att undvika att sänka grunddelen för en sökande som saknar smarttelefon, dator eller internetförbindelse eller som överhuvudtaget saknar förmåga att använda digitala tjänster. Utskottet betonar betydelsen av samarbete och informationsgång mellan Folkpensionsanstalten, sysselsättningstjänsterna och välfärdsområdenas socialvård särskilt när det gäller att trygga försörjningen för utsatta personer och tröskeln för samarbete bör vara låg. 

Eftersom sänkningen av utkomststödet är kraftigare än enligt den gällande regleringen anser grundlagsutskottet att man för att trygga de grundläggande fri- och rättigheterna för personer i utsatt ställning dessutom bör förena sänkningen med en uttrycklig skyldighet att vid behov göra en orosanmälan och en skyldighet att utan dröjsmål utreda behovet av brådskande hjälp inom välfärdsområdets socialvård i enlighet med 36 § 1 mom. i socialvårdslagen (GrUU 52/2025 rd, stycke 17). Social- och hälsovårdsutskottet föreslår med anledning av grundlagsutskottets utlåtande att det till det föreslagna 10 § 8 mom. i lagen om utkomststöd fogas en hänvisning till 35 § i socialvårdslagen, där det föreskrivs om skyldigheten för anställda hos bland annat Folkpensionsanstalten att styra en person i uppenbart behov av socialvård att söka socialservice eller om personen samtycker till det kontakta den myndighet som ansvarar för välfärdsområdets socialvård, så att stödbehovet kan bedömas. Om samtycke inte kan fås och personen är uppenbart oförmögen att svara för sin omsorg, hälsa eller säkerhet, eller om ett barns bästa absolut kräver det, ska en anmälan om behovet av socialvård göras trots sekretessbestämmelserna. När en anställd hos välfärdsområdets socialvård i sitt arbete har fått kännedom om en person som behöver socialvård, ska den anställda med stöd av 36 § i socialvårdslagen se till att personens behov av brådskande hjälp omedelbart bedöms. Dessutom har personen rätt att få en bedömning av servicebehovet, om det inte är uppenbart onödigt att göra en bedömning. 

Enligt den föreslagna 10 a § avgör Folkpensionsanstalten om grunddelen ska sänkas och innan grunddelen sänks ska klienten ges tillfälle att presentera utredning om skälen till att grunddelen inte ska sänkas eller till att sänkningen är oskälig. Enligt motiveringen till bestämmelsen beslutar Folkpensionsanstalten om sänkning av grunddelen en månad åt gången. Grundlagsutskottet fäster dock i sitt utlåtande uppmärksamhet vid att den tidsmässiga avgränsningen framgår endast indirekt av författningstexten. Grundlagsutskottet anser att det av konstitutionella skäl är nödvändigt att komplettera regleringen så att den tidsmässiga avgränsningen uttryckligen framgår av författningstexten. Det är ett villkor för att lagförslag 1 ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. (GrUU 52/2025 rd, stycke 20)  

Social- och hälsovårdsutskottet föreslår med anledning av grundlagsutskottets utlåtande att den föreslagna 10 a § i lagen om utkomststöd preciseras så att Folkpensionsanstalten beslutar om sänkningen en månad åt gången. Utskottet betonar att det för varje månad separat utifrån individuell prövning ska bedömas om sänkningen äventyrar den oundgängliga försörjning som ett människovärdigt liv förutsätter eller om sänkningen i övrigt ska anses vara oskälig. Utskottet betonar att antalet månader med sänkt grunddel är av betydelse vid bedömningen av den oundgängliga försörjningen och skäligheten, eftersom försörjningssvårigheterna kan ackumuleras och förvärras ju längre tid sänkningen fortsätter. Också enligt konsekvensbedömningen (s. 59) kan en långvarig sänkning av grunddelen öka risken för marginalisering, bostadslöshet, psykiska problem och barnfamiljsfattigdom, vilket kan återspeglas i servicesystemet som ett växande servicebehov till exempel inom barnskyddet, sociala arbetet med vuxna och i mentalvårdstjänsterna. 

Slopandet av den prioriterade inkomsten och små gåvor av nära anhöriga

I propositionen föreslås det att den prioriterade inkomsten på 150 euro för det grundläggande utkomststödet slopas för myndiga mottagare av utkomststöd. Också andra inkomster och understöd som betraktas som ringa för myndiga mottagare av utkomststöd, till exempel gåvor, skatteåterbäringar, bidrag från föräldrar och lottovinster, beaktas i fortsättningen till fullt belopp. 

Bortfallet av den prioriterade inkomsten minskar således hushållets inkomster med 150 euro per myndig person som har förvärvsinkomster till ett motsvarande eller högre belopp. När små förvärvsinkomster och understöd i fortsättningen ändras till en inkomst som beaktas fullt ut för personer som fyllt 18 år ändrar det också nettoinkomsterna för hushåll med tillfälliga inkomster. När det gäller dessa har man i verkställandet haft den etablerade tolkningen att man inte beaktar 50 euro för ensamstående och 100 euro för familjer. 

Enligt propositionen berör beaktandet av den prioriterade inkomsten och mindre understöd och skatteåterbäringar cirka 92 000 hushåll enligt uppgifterna för 2024. Slopandet av den prioriterade inkomsten minskar kostnaderna för utkomststödet med cirka 18 miljoner euro och beaktandet av understöden fullt ut med 6 miljoner euro på 2027 års nivå. 

Utskottet anser att det på grund av utkomststödets karaktär av en förmån som ska tillgripas i sista hand i sig är motiverat att alla arbetsinkomster och även andra mindre inkomster beaktas i utkomststödets belopp. Enligt propositionen har sysselsättningseffekterna av den prioriterade inkomsten inom utkomststödet varit små och slopandet av den prioriterade inkomsten kan öka incitamenten att lösgöra sig från utkomststödet och övergå från deltidsarbete till heltidsarbete. Utskottet noterar dock att mottagarna av utkomststöd ofta har låg utbildning och andra hinder för sysselsättning och att den prioriterade inkomsten har uppmuntrat dem att ta emot sporadiskt och kortvarigt arbete, vilket stöder mottagarnas förmåga att delta i samhället och klara sig på egen hand. Att små understöd och till exempel arvoden som betalas en erfarenhetsexpert beaktas fullt ut kan också inskränka möjligheterna för den som ansöker om utkomststöd att vara delaktig och aktiv i samhället. Utskottet anser det viktigt att man följer hur ändringarna i lagstiftningen påverkar incitamenten för att ta emot arbete och för samhälleligt deltagande.  

Slopandet av den prioriterade inkomsten minskar också nettoinkomsterna för de närståendevårdare som får utkomststöd med 150 euro i månaden, och i familjer med två närståendevårdare med 300 euro i månaden. Enligt propositionens konsekvensbedömningar (s. 68) kan slopandet av den prioriterade inkomsten minska incitamenten att vara närståendevårdare och vikarierande närståendevårdare och på så sätt öka de offentliga utgifterna för social- och hälsovården när vården ska ordnas på något annat sätt. För att underlätta ställningen för närståendevårdare och familjevårdare föreslår utskottet en övergångsperiod på två år för slopandet av den prioriterade inkomsten som hänför sig till vårdarvodet och arvodet för familjevård inom stödet för närståendevård. Under övergångsperioden har närståendevårdaren och familjevårdaren möjlighet att anpassa sin ekonomi och bedöma förutsättningarna för att fortsätta som närståendevårdare och familjevårdare. Den övergångsperiod som utskottet föreslår minskar de totala besparingarna som beräknas i propositionen med 1,6 miljoner euro 2026 och med 1,9 miljoner euro 2027, vilket bör beaktas i budgetpropositionen för 2026 och ramarna för statsfinanserna. Utskottet anser det vara viktigt att man under övergångsperioden följer vilka konsekvenser ändringarna i utkomststödet har för den ekonomiska situationen för närståendevårdare med låga inkomster och utreder möjligheten att omvandla arvodet för stödet för närståendevård till prioriterad inkomst i utkomststödet och andra socialskyddsförmåner som en del av det parlamentariska arbetet för att reformera den sociala tryggheten (Utskottets förslag till uttalande 3).  

Beaktande av utgifter för hälso- och sjukvård

I propositionen föreslås det att utgifter som hänför sig till hälso- och sjukvård och beaktas till behövligt belopp som övriga grundutgifter ska begränsas till nödvändiga utgifter för hälso- och sjukvård. Enligt 7 b § i den föreslagna lagen om utkomststöd kan Folkpensionsanstalten vid bedömningen av utgiftens behövliga belopp och nödvändighet ta i beaktande allmänt godkänd vårdpraxis och forskningsbevis samt kostnadseffektiviteten hos nya eller särskilt dyra läkemedelspreparat. Enligt motiveringen till bestämmelsen ska man vid bedömningen av behovet beakta eventuella särdrag i klientens helhetssituation och vid bedömningen kan Folkpensionsanstaltens sakkunnigläkare och annan sakkunskap anlitas. 

Utskottet anser det motiverat att endast nödvändiga hälso- och sjukvårdskostnader ersätts genom utkomststöd som beviljas i sista hand. Utskottet noterar dock att enligt propositionens konsekvensbedömning (s. 61) kan en begränsning av utkomststödet till endast nödvändiga hälso- och sjukvårdsutgifter minska jämlikheten i fråga om hälsa och på lång sikt öka hälsoskillnaderna och de sociala kostnaderna samt öka behovet av förebyggande och kompletterande utkomststöd och andra tjänster som ordnas av välfärdsområdena. Begränsningen av hälso- och sjukvårdsutgifterna till nödvändiga läkemedel kan leda till att läkemedel som en läkare föreskrivit en mottagare av utkomststöd inte ersätts i utkomststödet. De som får utkomststöd har på grund av att stödet beviljas i sista hand knappt någon flexibilitet i sin ekonomi, och i en situation som beskrivs ovan blir läkemedlet således ofta oköpt och oanvänt. Detta kan i sin tur öka kostnaderna för samhället, om det behövs dyrare behandlingar när sjukdomarna framskrider. 

Utskottet betonar att bedömningen av hälso- och sjukvårdsutgifternas behövliga belopp och nödvändighet inte får leda till situationer där människor som redan befinner sig i utsatt ställning exempelvis blir utan den läkemedelsbehandling som en sjukdom kräver. Utskottet betonar att det för grundläggande utkomststöd enligt propositionsmotiven (s. 118) inte alltid förutsätts att läkemedlet är ersättningsbart från sjukförsäkringen, eftersom det även finns nödvändiga och ofta använda läkemedel som inte ersätts enligt sjukförsäkringslagen. En begränsning av hälso- och sjukvårdsutgifterna till endast nödvändiga utgifter får inte äventyra användningen av sådana läkemedel. Genomförandet av bestämmelsen förutsätter således en individuell bedömning av nödvändigheten där man beaktar både allmänt godkänd vårdpraxis inom den offentliga hälso- och sjukvården och vårdens eller läkemedlets terapeutiska värde och klientens individuella situation som helhet. 

Utbetalning av utkomststöd till hyresvärden och precisering av boendeutgifter som godkänns inom utkomststödet

För att säkerställa att hyran betalas och förhindra vräkning och bostadslöshet anser utskottet att det i enlighet med propositionens förslag är motiverat att utkomststödets andel av hyran för bostaden betalas direkt till hyresvärden, om hyresgarantin för bostaden har betalats från det grundläggande utkomststödet. 

I propositionen föreslås det att bestämmelserna om godtagbara boendeutgifter inom det grundläggande utkomststödet preciseras så att det i lagen föreskrivs noggrannare än för närvarande om hur ändringen av de genomsnittliga boendeutgifterna ska bedömas och hur stora förändringar som ska beaktas vid granskning av de kommunvisa gränserna för boendeutgifter i bilagan till statsrådets förordning om det behövliga beloppet av boendeutgifter för utkomststöd. Utskottet betonar att riksdagen vid godkännandet av den tidigare ändringen av bestämmelserna om boendeutgifter (RP 58/2023 rd, RSv 63/2023 rd) har förutsatt att statsrådet följer vilka konsekvenser bestämmelserna om boendeutgifter i lagen om utkomststöd har för rättigheterna, ställningen och försörjningen för dem som ansöker om utkomststöd och deras barn, för bostadsmarknaden samt för servicebehovet inom och kostnaderna för välfärdsområdena. Utskottet upprepar behovet av att följa konsekvenserna och anser det vara viktigt att de kommunvisa gränserna hålls på en sådan nivå att de som ansöker om utkomststöd har faktiska möjligheter att hitta bostäder inom dessa gränser. 

Höjningen av kommunernas finansieringsandel

Det föreslås att kommunernas finansieringsandel av det grundläggande utkomststödet höjs från 50 procent till 100 procent för mottagare av utkomststöd som är 18—24 år, om det i familjen endast finns personer i åldern 18—24 år. Kommunernas andel av utgifterna för utkomststödet stiger således med uppskattningsvis 68 miljoner euro. I övrigt föreslås inga ändringar i kommunernas finansieringsandel på 50 procent av utgifterna för det grundläggande utkomststödet. Kommunerna föreslås få ersättning för utvidgningen av kommunernas finansieringsandel genom statsandelssystemet för kommunal basservice i form av en permanent ökning av statsandelen. 

Utskottet anser att det är motiverat att höja kommunernas finansieringsandel, eftersom det ökar trycket på kommunerna att utveckla tjänster som riktar sig till unga. Kommunerna har i den nuvarande servicestrukturen bättre möjligheter än tidigare att stödja unga kommuninvånares möjligheter till studier och sysselsättning. Enligt utskottet är det viktigt att bevaka dels kommunernas förmåga att till fullt belopp finansiera kostnaderna för det grundläggande utkomststödet för 18—24-åringar, dels överföringens styrande effekt. Utskottet betonar dessutom att man utöver att öka finansieringsansvaret i högre utsträckning bör stärka ungas etablering i arbetslivet eller studier genom att utveckla förmåns- och servicesystemet för unga som en helhet så att det motsvarar både de ungas och samhällets förändrade behov. Det förutsätter också en utredning av välfärdsområdenas ansvar och nödvändiga incitament.  

Rätt till information

Regeringen föreslår preciseringar i 18 a, 18 b, 18 g och 18 h § i lagen om utkomststöd när det gäller Folkpensionsanstaltens rätt till information och skyldighet att lämna ut uppgifter samt välfärdsområdets rätt till information och utlämnande av uppgifter. 

Med tanke på utredningen av rätten till primära förmåner och prövningen om en sänkning av grunddelen föreslås det i 18 a § att Folkpensionsanstalten får rätt till nödvändiga uppgifter från arbetslöshetskassor för att handlägga och avgöra utkomststödsärenden. Dessutom föreslås det att bestämmelserna i 18 a och 18 g § ändras så att det blir enklare att göra de förfrågningar till penninginstitut som behövs för handläggningen av utkomststödsärenden. Om nödvändiga uppgifter inte erhålls i tillräcklig omfattning från den sökande eller mottagaren av utkomststöd och det finns skälig anledning att tvivla på tillräckligheten eller tillförlitligheten i de uppgifter som sökanden eller mottagaren lämnat, kan Folkpensionsanstalten eller välfärdsområdet enligt förslaget lämna en skriftlig begäran om uppgifter till penninginstitutet. 

Grundlagsutskottet anser i sitt utlåtande att det är viktigt att de myndigheter som sköter utkomststödsuppgifter på Åland har samma rätt till information som välfärdsområdena har enligt 18 g § i lagen om utkomststöd (GrUU 52/2025 rd, stycke 21). Utskottet föreslår på det sätt som beskrivs närmare i detaljmotiveringen att bestämmelserna om rätten till information ändras så att också socialmyndigheterna på Åland av penninginstitut och arbetslöshetskassor får de uppgifter som är nödvändiga för skötseln av utkomststödsuppgifter. Dessutom föreslår utskottet att 18 a § i lagen om utkomststöd förtydligas så att de bestämmelser som överlappar 64 § i lagen om behandling av kunduppgifter inom social- och hälsovården stryks. 

Tillräckliga resurser för verkställigheten

De föreslagna ändringarna ökar efterfrågan på Folkpensionsanstaltens skyldigheter som gäller kundservice, handledning, rådgivning och samarbete samt den tid som behövs för avgöranden och behandling av omprövningsbegäranden och besvär i utkomststödsärenden. Enligt propositionen ökar de föreslagna ändringarna Folkpensionsanstaltens permanenta omkostnader med cirka 10 miljoner euro på årsnivå. 

Utskottet noterar att Folkpensionsanstalten i budgetpropositionen inte har anvisats tilläggsfinansiering för verkställigheten av utkomststödet, utan utvecklingen av Folkpensionsanstaltens arbetsmängd och anslagens tillräcklighet ska följas och vid behov justeras i de årliga processerna för rambesluten och budgetbesluten inom statsfinanserna. Utskottet anser det vara viktigt att Folkpensionsanstalten tryggas tillräckliga resurser för verkställigheten av lagen och i synnerhet för klienternas individuella bedömning, eftersom de ökade verkställighetskostnaderna utan tillräckliga resurser gör det svårt att iaktta de lagstadgade tidsfristerna för utkomststödet och genomföra den individuella prövning som är av betydelse med tanke på lagens syfte. Om utkomststödet prioriteras i en situation med otillräckliga resurser kan det också leda till att handläggningen av andra förmåner blir överbelastad. 

Konsekvenser och uppföljning

Utskottet konstaterar att de föreslagna ändringarna gäller den andel av befolkningen som har mycket låga inkomster, bland annat personer i utsatt ställning. På kort tid har det gjorts ett flertal ändringar i de primära förmånerna för samma grupp av människor (RP 73/2023 rd, RP 13/2023 rd, RP 19/2023 rd, RP 74/2023 rd, RP 75/2023 rd, RP 126/2024 rd). Ändringarna har ökat behovet av utkomststöd och stödets betydelse för individernas och familjernas försörjning och möjligheter att klara sig på egen hand. Konsekvensbedömningarna av de anpassningsåtgärder som omfattat de primära förmånerna har tagit fasta på utkomststödets kompenserande effekt på de disponibla inkomsterna för dem som har de lägsta inkomsterna. 

Utskottet anser det vara nödvändigt att bevaka och genom en uppföljande undersökning bedöma hur de föreslagna ändringarna påverkar möjligheterna för att klara sig på egen hand, försörjningen, deltagandet i service och sysselsättningen för dem som ansöker om utkomststöd (Utskottets förslag till uttalande 1). Också enligt de undersökningar som det hänvisas till i propositionen (s. 8—71) kan sanktioner som grundar sig på skyldigheter som gäller beteende fördjupa spiralen av arbetslöshet och utslagning och även försämra sannolikheten att få arbete. 

Utskottet välkomnar att man i propositionen har strävat efter att förebygga de negativa konsekvenserna för barn genom att utesluta barnens grunddelar från nedskärningarna och genom att föreslå att barnens förvärvsinkomster och mindre gåvor fortfarande ska utgöra sådana inkomster som inte beaktas som inkomster i beräkningen av utkomststöd. Ansökan om heltidsarbete och primära förmåner kan också minska familjernas behov av utkomststöd som beviljas i sista hand. Utskottet påpekar dock att det i konsekvensbedömningen (s. 62—63) konstateras att nedskärningen av föräldrarnas grunddelar, en eventuell sänkning av grunddelen och slopandet av den prioriterade inkomsten oundvikligen också påverkar barnen och kan medföra utmaningar i barnets välbefinnande och minskade, försämrade eller bristfälliga förutsättningar för delaktighet och aktivitet. Utskottet anser det vara nödvändigt att reformens konsekvenser för barnfamiljernas försörjning och möjligheter att klara sig bevakas i samarbete med Folkpensionsanstalten, välfärdsområdena och andra aktörer och att korrigerande åtgärder vid behov vidtas (Utskottets förslag till uttalande 2).  

Utskottet fäster särskild uppmärksamhet vid de sammantagna konsekvenserna av de ändringar som träder i kraft samtidigt med tidigare genomförda och föreslagna ändringar. Social- och hälsovårdsministeriet har årligen bedömt de sammantagna konsekvenserna av förmånsändringarna. En färsk bedömning från hösten 2025 (Arvio hallituksen sosiaaliturvamuutosten yhteisvaikutuksista toimeentulotuen käyttöön ja tulonjakoon. SHM 2025) visar att nedskärningarna i den sociala tryggheten 2024—2025 har drabbat dem som fått utkomststöd mer än det beräknats tidigare. Det är enligt utskottet särskilt oroväckande att den ekonomiska utsattheten bland barn ökar mer än förväntat. Enligt en bedömning som gjordes hösten 2024 uppskattades lagändringarna 2024—2025 öka den ekonomiska utsattheten bland barn med 1,3 procentenheter, men enligt en färsk bedömning skulle inverkan på den ekonomiska utsattheten bland barn till följd av lagändringarna 2024—2025 vara 3,3 procentenheter. Därmed beräknas antalet barn som lever under fattigdomsgränsen öka med cirka 31 000 till följd av anpassningsåtgärderna, jämfört med den tidigare beräkningen på cirka 11 000—13 000 barn. Utskottet betonar att barnfattigdom enligt undersökningar har betydande långvariga och rentav generationsöverskridande negativa konsekvenser för välbefinnandet och hälsan. Utskottet framhåller att det är viktigt att bevaka konsekvenserna av tidigare och kommande ändringar ur ett barnperspektiv. 

Försörjningen för den som ansöker om utkomststöd påverkas i fortsättningen av de ändringar som ingår i propositionerna om utveckling av serviceprocessen för arbetssökande och arbetsförmedlingsservice (RP 108/2025 rd), allmänt stöd (RP 112/2025 rd) och ändring av 10 § i lagen om arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte (RP 116/2025 rd). I bedömningen av de sammantagna konsekvenserna av dessa propositioner (VN/8915/2024, 22.9.2025) konstateras det att rätten till social trygghet endast försvagas av att utkomststödets förvärvsinkomstavdrag slopas och av den nivåändring som föreslås i grunddelen. Till övriga delar kan arbetslösa och andra personer som ansöker om utkomststöd och som hänvisas att anmäla sig som arbetssökande hos arbetskraftsmyndigheten genom sitt eget förfarande handla så att de inte förlorar sin rätt till arbetslöshetsförmåner eller så att utkomststödets belopp inte sänks. Utskottet anser det vara nödvändigt att statsrådet följer vilka sammantagna konsekvenser ändringarna i utkomststödet, de skärpta påföljderna inom utkomstskyddet för arbetslösa i samband med reformen av arbetskraftsservicen (RP 108/2025 rd), bestämmelserna om allmänt stöd (RP 112/2025 rd) och ändringarna som gäller arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte (RP 109/2025 rd) har för försörjningen, sysselsättningen och servicen för dem som ansöker om utkomststöd och att statsrådet vid behov gör ändringar i regleringen (Utskottets förslag till uttalande 4).  

Lagmotion LM 17/2024 rd

I lagmotionen föreslås det att förvärvsinkomsterna för ett minderårigt barn i fortsättningen inte ska påverka de inkomster som ska beaktas i föräldrarnas ansökan om grundläggande utkomststöd.  

Utskottet konstaterar att ringa förvärvsinkomster som ett barn får enligt 11 § i lagen om utkomststöd inte beaktas som inkomster när utkomststöd beviljas. Enligt Folkpensionsanstaltens anvisningar om förmåner beaktas förvärvsinkomster från sommararbete eller annat kortvarigt arbete inte, om arbetet varar mindre än 3 månader. Om en minderårig har andra inkomster än ringa inkomster, beaktas som inkomst endast den del av dem som anses täcka de utgifter som ska beaktas i utkomststödet för barnets del. Utskottet betonar att beaktandet av inkomster för personer under 18 år ska grunda sig på en samlad bedömning och vara skäligt med tanke på att ett barn inte har någon skyldighet att försörja sina föräldrar och syskon.  

Enligt uppgifter från social- och hälsovårdsministeriet har cirka 944 barn i familjer som ansöker om utkomststöd fått förvärvsinkomster under de senaste tolv månaderna. I antalet ingår också barn som eventuellt har fått förvärvsinkomster på mindre än 150 euro per månad, det vill säga barn vars förvärvsinkomster inte heller i nuläget beaktas på grund av gränsen på 150 euro för prioriterad förvärvsinkomst. Enligt en preliminär uppskattning skulle förmånsutgifterna för utkomststödet öka med cirka 0,2 miljoner euro, om förvärvsinkomsterna för barn under 18 år inte i någon utsträckning skulle beaktas i utkomststödet. Utskottet konstaterar att den ändring som föreslås i lagmotionen skulle förutsätta en noggrann bedömning av förslagets eventuella beteendeeffekter. Därför föreslår utskottet att lagförslaget i lagmotionen förkastas, men anser det vara viktigt att man i det fortsatta arbetet utreder hur barnets inkomster ska beaktas.