Motiv

Utskottet noterar att fackutskotten i sina utlåtanden har behandlat kommissionens förslag och regeringens ståndpunkt i ett brett perspektiv. Bedömningarna behöver inte upprepas här, utom när de spelar en avgörande roll för den egentliga ståndpunktsformuleringen. Utskottet hänvisar till statsrådets skrivelse och utlåtandena från fackutskotten för närmare information. Vad gäller det rådande rättsläget för den fria rörligheten för tjänster och olika projekt för översyn av andra bestämmelser om tjänster hänvisar utskottet till den omfattande utredningen i ekonomiutskottets utlåtande.

Utskottet påpekar riksdagen bara har behandlat ett preliminärt ställningstagande från regeringen. I den här fasen av behandlingen kan inte heller riksdagen binda sig vid någon slutlig ståndpunkt. Finlands hållning preciseras i takt med den fortsatta behandlingen. För den slutliga ståndpunkten är det absolut nödvändigt att riksdagen och dess utskott å ena sidan och regeringen å den andra utbyter information och för en fortlöpande dialog.

Allmänt

Regeringen ställer sig bakom direktivförslaget. Det finns ett uppenbart behov av ett tjänstedirektiv för att den inre marknaden ska fungera effektivt och Europas konkurrenskraft förbättras. Direktivet är ett av de viktigaste enskilda verktygen för att nå Lissabonmålen. Regeringen tillstyrker ambitionen att gallra i den onödiga byråkratin kring näringsverksamhet. Frågan är speciellt viktig för våra exportföretag.

Fackutskotten anser i sina utlåtanden att målen för direktivet är lovvärda och att förslaget är angeläget. På det hela taget anses förslaget acceptabelt. Men det finns vissa problem inte minst med direktivets tillämpningsområde och med vissa principer och bestämmelser som utskottet vill ta upp.

Stora utskottet hänvisar till regeringens ståndpunkt och utlåtandena från fackutskotten och omfattar dem på den punkten att direktivet med vissa nödvändiga ändringar behövs för att genomföra Lissabonstrategin och utveckla den inre marknaden, tjänstesektorn och sysselsättningen över lag. Direktivet är till direkt nytta för tjänstemottagarna, dvs. konsumenterna, i och med att det möjliggör en utveckling av tillhandahållandet av tjänster mellan medlemsstaterna och en bättre rättssäkerhet. Det ökar också tillgången till tjänster. Dessutom garanterar det en bättre kvalitet på tjänsterna i och med att det innebär effektivare tillsyn över tjänsteverksamheten i gemenskapen.

I likhet med regeringen tillstyrker utskottet ambitionen att gallra i byråkratin kring näringsverksamhet. Förslagen att inrätta centraliserade gemensamma kontaktpunkter och skyldigheten att se till att administrativa förfaranden kan fullgöras på elektronisk väg är viktiga steg mot en administrativ förenkling. Frågan är speciellt viktig för finländska exportföretag, inte minst små och medelstora företag. För att byråkratin ska kunna avvecklas är det bra att direktivet har bred räckvidd. Utan sådana reformer är det svårt för små och medelstora företag att tillgodogöra sig möjligheterna på den inre marknaden eftersom de saknar de nödvändiga redskapen för att kunna bedöma de juridiska riskerna med gränsöverskridande verksamhet, förbereda sig för riskerna och klara av komplicerade administrativa förfaranden.

I det stora hela ställer sig utskottet bakom direktivet, men kräver vissa ändringar och preciseringar i förslaget. Det är nödvändigt framför allt med tanke på välfärdstjänsterna, som framgår nedan i utlåtandet. Först sedan kan det slutliga beslutet om direktivet fattas.

Direktivets tillämpningsområde

Allmänt

Direktivet har en generell och mycket bred räckvidd. Det är ett ramdirektiv som viker för sektorsspecifik lagstiftning. Det omfattar all ekonomisk tjänsteverksamhet. Det tillämpas både på etablering av tjänsteföretag och gränsöverskridande tillhandahållande av tjänster. Direktivet omfattar inte finansiella tjänster, elektronisk kommunikation och transporttjänster, om vilka det redan finns en omfattande harmoniserad gemenskapslagstiftning.

Utskottet noterar att samtidigt som den breda räckvidden allmänt anses vara bra både för utvecklingen av den inre marknaden och de snabbt förändrade tjänsterna frågar man sig om den är acceptabel, med hänsyn till olikheterna mellan medlemsstaterna och till marknaden för tjänster och bestämmelserna om den. Därför understryker utskottet att direktivet och räckvidden bör kunna tolkas efter syftet. Det handlar primärt om att avskaffa diskrimineringen mot företagsetablering och gränsöverskridande tjänster och om att underlätta branschtillträdet.

Direktivet befattar sig inte med medlemsstaternas rätt att definiera offentliga tjänster och tjänster av allmänt intresse. Varken syftet eller konsekvenserna kan vara att tvinga medlemsstaterna att privatisera eller liberalisera sina offentliga tjänster eller tjänster som grundar sig på lagfästa monopol. Reglerna om konkurrensutsättning av tjänster av allmänt intresse eller om statligt stöd för dem omfattas inte på något vis av direktivet. Reglerna om konkurrensutsättning grundar sig på ett nyligen antaget direktiv om offentlig upphandling av tjänster, och reglerna om statligt stöd för tjänster av allmänt intresse kommer att ses över inom kort.

Stora utskottet förutsätter att de här aspekterna klarläggs i den fortsatta behandlingen och att principerna ska kunna skrivas direkt in i ingressen.

Enligt artikel 45 i EG-fördraget tillämpas direktivet inte på verksamhet som är förenad med utövandet av offentlig makt. Men enligt EG-domstolens rättspraxis kan vissa sociala tjänster och tjänster som avser social- och hälsovård och utbildning ses som ekonomiska tjänster om det betalas ett vederlag för dem. Utskottet tar nedan ställning till definitionen på tillhandahållande av tjänster utan ekonomiskt vederlag och tillämpning av direktivet på vissa välfärdstjänster.

Transport- och kommunikationstjänster

Frågetecknen kring räckvidden och transporttjänster har rätats ut så vitt möjligt i samband med behandlingen av direktivförslaget. Tillämpningsområdet omfattar varken denna bransch som redan harmoniserats genom gemenskapslagstiftning eller hamntrafik eller stadstrafik. Taxitrafiken betraktas i sin helhet som stadstrafik. Enligt utredning ska räckvidden inte heller omfatta sjuktransporter. Den ska bara omfatta värdetransporter och liktransporter. Stora utskottet hänvisar till utredningen och till kommunikationsutskottets utlåtande i saken och anser att tolkningarna måste preciseras tillräckligt entydigt i direktivet för att oklarheter inte ska uppstå.

Kommunikationsutskottet framhåller i sitt utlåtande att tillämpningen av direktivet på radio och TV i allmänhetens tjänst och direktivet i relation till frekvens- och radioförvaltningen kräver ytterligare utredning. Vad gäller garantierna för radio och TV i allmänhetens tjänst, det önskvärda i s.k. kulturell avvikelse som kan jämställas med direktivet om elektronisk handel och tillämpning av principen om ursprungsland på radiotjänster hänvisar stora utskottet till kommunikationsutskottets kommentarer.

Kommunikationsutskottet har velat värna den nationella lagstiftningen och beslutsfattandet om audiovisuella tjänster och radiotjänster. Det håller fast vid nationella utgångspunkter för radio och TV i allmänhetens tjänst i enlighet med det behöriga protokollet om medlemsstaternas verksamhet i EG-fördraget och andra antagna riktlinjer. Som kommunikationsutskottet ser det bör direktivet omfatta en likadan bestämmelse om avvikelse av kulturella skäl som i direktivet om elektronisk handel, där det framhålls att direktivet inte inverkar på åtgärder som gemenskapen eller medlemsstaterna genomför enligt gemenskapsrätten i avsikt att främja kulturell och språklig mångfald och värna pluralism. Utskottet påpekar att principen om ursprungsland inte lämpar sig särskilt väl för radiotjänster där det saknas harmoniserad gemenskapslagstiftning. Det har gjorts uppmärksamt på att det vore rationellt att man på radiotjänster tillämpar lagstiftningen i den medlemsstat vars radiofrekvens utnyttjas eftersom frekvenser administreras och överlåts nationellt.

Spelverksamhet

Enligt utredning tillämpas direktivet inte på lagfästa monopol. Men det tillämpas på spelverksamhet, utom i fråga om principen om ursprungsland. På den punkten omfattar direktivet ett undantag av obegränsad varaktighet till dess att gemenskapen utfärdar harmoniserande lagstiftning. I Finland gäller ett lagfäst monopol på olika penningspel. Direktivet kommer alltså helt uppenbart inte att tillämpas på vårt system.

Det som sägs om framtida gemenskapslagstiftning måste ställas i relation till kommissionens allmänna initiativrätt, som inte förändras av vad som sägs eller inte sägs om kommande lagstiftning. Men i sammanhang med tjänstedirektivet kan det leda till att initiativrätten utövas enbart med hänsyn till den inre marknaden och det kan inte anses motiverat ur vår synvinkel i den här frågan. Det är viktigt att medlemsstaterna får ha en nationell spelpolitik som beaktar deras historiska, sociala och kulturella behov.

Fackutskotten, framför allt kulturutskottet, ser allvarligt på saken i sina utlåtanden. Stora utskottet hänvisar till utlåtandena och menar att man i den fortsatta behandlingen måste se till att direktivet inte på någon som helst punkt blir tilllämpligt på spelverksamhet som bedrivs som lagfäst monopol. En medlemsstat måste få hindra att penningspel tillhandahålls från utlandet eller begränsa det, om verksamheten inte har öppnats upp för fri konkurrens i medlemsstaten. Dessutom bör Finland arbeta för att tjänstedirektivet inte bäddar för framtida gemenskapslagstiftning om spelverksamhet.

Definitionsfrågor kring tillämpningsområdet

Tjänster mot vederlag och hur vederlaget inverkar på tillämpningen

Direktivet ska i princip tillämpas på alla tjänster mot ett betydande ekonomiskt vederlag. Enligt förslaget är det bara vederlagets storlek som spelar en roll för definitionen på ekonomiskt vederlag, inte betalaren. I ingressen sägs att verksamhet som staten bedriver utan ekonomiskt vederlag inom ramen för sitt uppdrag på det sociala och kulturella området samt inom utbildning och rättsväsende inte är ekonomisk i den mening direktivet avser och därmed inte omfattas av direktivet. Enligt EG-domstolens förhandsavgörandepraxis räknas också sådana tjänster till tjänster utan vederlag för vilka vederlaget ligger betydligt under produktionskostnaderna.

Kulturutskottet konstaterar i sitt utlåtande att direktivförslaget därmed inte gäller vare sig vår avgiftsfria allmänbildande och yrkesinriktade utbildning eller utbildning som leder till högskoleexamen. Övriga utbildningstjänster påverkas inte av direktivförslaget, eftersom de redan nu tillhandahålls fritt i Finland.

Merparten av klientavgifterna inom den offentliga hälso- och sjukvården och socialvården uppfyller inte heller villkoren för vederlag. Ändå tas ett betydande vederlag ut inom den privata hälso- och sjukvården och för vissa stödtjänster inom socialvården. Kommunerna köper allt oftare upp tjänster i den privata sektorn och betalar då ett marknadspris till producenten som uppfyller villkoren för vederlag.

Problemet har inte att göra enbart med våra nuvarande social- och hälsovårdstjänster. Det är horisontellt och kan mycket väl förändras om tillhandahållandet av tjänster och tjänstemarknaden förändras. Kulturutskottet tar i sitt utlåtande upp frågan om ungdoms- och motions- och idrottstjänster. Regeringen anser att det föreslagna direktivets räckvidd bör klarläggas på denna punkt och definitionen på vederlag tydliggöras i den fortsatta beredningen. I överensstämmelse med fackutskottens utlåtanden omfattar stora utskottet regeringens ståndpunkt när det gäller ett förtydligande av definitionen på vederlag.

Skillnaden mellan etablering och gränsöverskridande tillhandahållande av tjänster

Regeringens syn är att de centrala definitionerna på tillfälligt tillhandahållande av tjänster och etablering kräver särskild uppmärksamhet. Frågan spelar en avgörande roll i och med att lagstiftningen i det medlemsland där ett företag har etablerat sig tillämpas på företaget, medan lagstiftningen i tjänstetillhandahållarens hemland enligt principen om ursprungsland tillämpas på gränsöverskridande tillhandahållande av tjänster.

Det kan vara svårt att entydigt slå fast skillnaden mellan etablering och gränsöverskridande tillhandahållande av tjänster. Enligt EG-domstolens praxis ska saken avgöras från fall till fall. I avgörandet beaktas bl.a. hur länge verksamheten bedrivs, vilket slag av permanent infrastruktur som behövs för verksamheten och om kundkretsen är bestämd på förhand. Med andra ord uppfylls villkoren för etablering om tjänsteverksamheten är långvarig, kräver ett fast verksamhetsställe och om den går ut på att allmänt tillhandahålla tjänster för en på förhand obegränsad kundkrets. Men ingen enskild faktor spelar vanligtvis en avgörande roll och situationen kan variera avsevärt i olika branscher.

Stora utskottet omfattar regeringens syn också på den punkten att det måste skapas klarhet i var gränsen går mellan etablering av ett tjänsteföretag och gränsöverskridande tillhandahållande av tjänster. Utskottet omfattar dessutom ekonomiutskottets syn på att det också kan vara bra att precisera reglerna i den nationella näringslagstiftningen om när ett företag ska anses vara etablerat i Finland. Då ska det följa finsk lagstiftning i alla delar.

Direktivets konsekvenser för välfärdstjänsterna och sättet att producera dem

Fackutskotten anlägger ett brett perspektiv på de eventuella konsekvenserna av direktivförslaget för vissa av våra centrala välfärdstjänster. Stora utskottet hänvisar till frågorna, farhågorna och kommentarerna i utlåtandena och understryker att de måste utredas ordentligt i den fortsatta behandlingen av direktivet och när regeringen har preciserat sin ståndpunkt.

Social- och hälsovårdsutskottet ser det i princip som ett problem att reglerna för den inre marknaden är handels- och näringspolitiskt färgade och nu föreslås omfatta också social- och hälsovårdstjänster, som primärt bör regleras på social- och hälsovårdspolitiska grunder. Det skiljer sig mycket i sättet att ordna och finansiera social- och hälsovårdstjänster i de olika medlemsstaterna. Enligt utskottet är det speciellt viktigt att man i den fortsatta behandlingen ser till att villkoren för universella och skattefinansierade välfärdstjänster blir tillräckligt väl beaktade.

I sina utlåtanden fäster sig fackutskotten också vid vårt sätt att producera tjänster och vid det kommunala självstyret och samverkan mellan kommunerna. Förvaltningsutskottet noterar att det allmänna hos oss enligt den nordiska välfärdsmodellen har ansvaret för att ordna t.ex. social- och hälsovården. En aktör (kommun, stat, offentligrättslig sammanslutning) i den offentliga sektorn kan producera tjänster själv eller i samarbete med andra aktörer i den offentliga sektorn eller köpa dem av den privata eller tredje sektorn. Tjänster som köps utifrån ska motsvara kraven på den offentliga sektorns egen produktion, t.ex. i fråga om kvalitet och personalens utbildning.

Ekonomiutskottet konstaterar i sitt utlåtande att det inte är helt klart om t.ex. en tjänst som köps av kommunens sjukvårdsdistrikt är ekonomisk trots att patienten betalar ett pris för den som ligger betydligt under produktionskostnaderna.

Stora utskottet hänvisar till det som sagts tidigare i utlåtandet och poängterar att tjänstedirektivet i den fortsatta behandlingen måste preciseras så att tillämpningen och tolkningen utgår enbart från direktivets egentliga syfte, dvs. att avskaffa diskriminering av tjänsteföretag som vill etablera sig och av gränsöverskridande tillhandahållande av tjänster samt att underlätta branschtillträdet. Den självklara utgångspunkten att direktivet inte får inverka på medlemsstaternas rätt att bestämma vilka tjänster som är allmännyttiga och hur de produceras måste fortsatt lyftas fram.

Utskottet påpekar i alla fall att besluten om att lägga ut eller privatisera offentliga, inte minst kommunala tjänster fattas i de behöriga nationella organen, framför allt kommunerna. Direktivet om offentlig upphandling anger villkoren och förfarandena för konkurrensutsättning av tjänster som en offentlig myndighet upphandlar av andra än myndigheter eller myndighetssammanslutningar. Enligt utredning till stora utskottet inverkar tjänstedirektivet inte på denna förpliktelse, men direktivet möjliggör för företag också från andra länder än medlemsstaterna att delta i konkurrensen. Det är viktigt att tjänstedirektivet inte utvidgar tolkningen av förpliktelsen att konkurrensutsätta offentlig upphandling. Men det kan vara bra att notera att EU-lagstiftningen inte begränsar vare sig kommunens eller någon annan tjänsteupphandlares rätt att bestämma om tjänstens innehåll och kvalitet.

Utskottet har den uppfattningen att själva förslaget till direktiv inte inverkar på sättet att producera välfärdstjänster i betydande grad. Men det förutsätter att man försäkrar sig om att så är fallet i den fortsatta beredningen av direktivet och den preciserade konsekvensbedömningen.

Administrativ förenkling och nya tillståndssystem

Direktivförslagets andra kapitel tar upp etableringsfriheten för tillhandahållare av tjänster. De två första avsnitten behandlar administrativ förenkling och tillstånd, speciellt tillståndsgivningen.

Regeringen ställer sig bakom bestämmelserna om tillståndssystem i artiklarna 9—13. De svarar mot principer och bestämmelser i vår egen lagstiftning. Men det som sägs om att tillstånd får anses beviljat om inget annat meddelats inom en angiven tidsfrist är problematiskt.

Ekonomiutskottet påpekar i sitt utlåtande att ett av de främsta målen för det föreslagna tjänstedirektivet är att förenkla och förbättra myndigheternas åtgärder i anknytning till tillhandahållandet av tjänster. Reglerna om förenklad administration sammanfaller i långa stycken med principerna och bestämmelserna i vår nya förvaltningslag, som trädde i kraft i början av 2004. Förvaltningslagen ska tillämpas i all myndighetsverksamhet, också på behandlingen av ett ärende som gäller en klient från en annan medlemsstat. Tjänstedirektivet betyder tekniska snarare än principiella förändringar i myndighetspraxis. Utskottet omfattade regeringens syn och underströk att direktivet inte får betyda nya myndighetsförfaranden och ökad byråkrati.

Stora utskottet omfattar ekonomiutskottets utlåtande och regeringens syn i saken.

Otillåtna krav och krav som ska utvärderas i samband med etablering

Avsnitt 3 i direktivförslagets andra kapitel gäller otillåtna krav eller krav som ska utvärderas i samband med etablering i ett annat medlemsland.

Regeringen menar att de otillåtna kraven i artikel 14 och de krav som ska utvärderas i artikel 15 i princip kan godkännas. Men artiklarna 14 och 15 bör inte få omfatta apoteksverksamhet, om det inte går att garantera att en heltäckande läkemedelsdistribution på lika villkor i hela landet tillgodoses. Relationen mellan bestämmelserna i förslaget och regleringen av koncessioner för TV- och radiosändningar och andra frågor som tangerar den nationella radioförvaltningen behöver klarläggas ytterligare. Ekonomiutskottet noterar att förslagen över lag har fått stöd. Det finns numera mycket få näringar som kräver tillstånd i Finland. Ribban för att tillhandahålla gränsöverskridande tjänster i Finland eller för att börja producera dem i Finland är lägre än i EU i snitt. Därför bör direktivet ses som en chans att förbättra vår tjänsteexport. Ekonomiutskottet omfattade regeringens syn. Det framhöll att direktivförslaget per se inte betyder att man avstår från att kräva tillstånd. Det betyder bara att vissa tillståndskrav och förfaranden måste förbjudas eller utvärderas.

Det finländska systemet med apotekstillstånd och konsekvenserna av direktivet för systemet behandlas ingående i social- och hälsovårdsutskottets utlåtande. Den viktigaste slutsatsen är att direktivförslaget i sin nuvarande form ser ut att kräva vissa ändringar i systemet. Det kan fortsatt krävas tillstånd för verksamheten och den ska bedrivas på de villkor som läggs fast i vår nationella lagstiftning. Det som måste bedömas på nytt är framför allt den ekonomiska behovsprövningen och principerna om icke-diskriminering och insyn. Utskottet omfattar regeringens syn på detta.

Vad gäller reglerna för koncession för TV- och radiosändningar och andra frågor som har med den nationella radioförvaltningen att göra hänvisar stora utskottet till kommunikationsutskottets utlåtande.

Stora utskottet hänvisar till fackutskottens utlåtanden och kommentarer och omfattar regeringens syn i saken.

Principen om ursprungsland vid gränsöverskridande tillhandahållande av tjänster

Kapitel III i direktivförslaget tar upp den fria rörligheten för tjänster över gränserna. Kapitlets 1 avsnitt gäller principen om ursprungsland och undantag från den. Principen är tillämplig på den som tillfälligt tillhandahåller tjänster över gränsen. Ursprungsmedlemsstatens nationella bestämmelser gäller för att starta och utöva tjänsteverksamhet, särskilt bestämmelser om tillhandahållarens beteende, tjänsternas kvalitet eller innehåll, reklam, avtal och tillhandahållarens ansvar. Den mottagande medlemsstaten ska inte få ställa ytterligare krav och ska inte heller ha direkt tillsynsrätt eller tillsynsförpliktelse gentemot tjänstetillhandahållare inom dess territorium.

Fackutskotten, speciellt ekonomiutskottet, redogör i sina utlåtanden ingående för principen om ursprungsland, dess bakgrund och de många undantagen från den. Stora utskottet hänvisar till utlåtandena på denna punkt.

Regeringen anser att principen om ursprungsland är nödvändig för att tjänstemarknaden ska utvecklas. Men samtidigt gäller det att säkerställa att det finns möjligheter till undantag på grund av ett motiverat allmänt intresse. Det kräver i sin tur förtydliganden och ändringar i förslaget. Principen om ursprungsland i artikel 16 och undantagen från den i artiklarna 17—19 kan accepteras med vissa undantag. I det fortsatta arbetet måste det ses till att den internationella privaträttens lagvalsregler om framför allt avtalsförpliktelser och skadeståndsansvar inte omfattas av principen om ursprungsland. Regeringen understryker att tillsynen över social- och hälsovårdstjänster i samtliga fall ska följa lagstiftningen i den mottagande medlemsstaten och att myndigheterna i medlemsstaten ska stå för tillsynen.

Fackutskottens överväganden

Enligt ekonomiutskottet är det viktigt att säkerställa att det allmänt går att avvika från principen om ursprungsland med hänsyn till kraven på tjänsternas kvalitet och säkerhet. Direktivet får inte leda till en osund konkurrens och till att tjänsteföretag söker sig till länder med låga krav. Med tanke på marknaden är det enda förnuftiga att man tillämpar lagstiftningen i mottagarlandet.

Men som ekonomiutskottet ser det bör principen om ursprungsland tillämpas när det ställs hinder och krav för tillhandahållande av tjänster över gränserna som inte har med själva produkten eller dess kvalitet eller säkerhet att göra. Principen om ursprungsland som innebär att en tjänsteföretagare som utövar laglig verksamhet i ett medlemsland tillfälligt får tillhandahålla sina tjänster också i ett annat medlemsland lämpar sig mycket bra om man vill avskaffa sådana administrativa hinder. Därför är ekonomiutskottet för att principen tas upp i direktivet, även om den måste utvärderas mycket noga och kritiskt.Social- och hälsovårdsutskottet konstaterar att principen om ursprungsland i praktiken betyder ett ökat ansvar för dem som beställer kommunala social- och hälsovårdstjänster för att köptjänsterna uppfyller kraven på motsvarande kommunala verksamhet. I social- och hälsovårdstjänsterna måste större hänsyn tas till klienternas rättssäkerhet och hälsoskydd. Därför är det nödvändigt att tjänsterna ordnas i överensstämmelse med den mottagande medlemsstatens lagstiftning och att medlemsstaten står för tillsynen. Social- och hälsovårdstjänsterna får enligt utskottet inte omfattas av principen om ursprungsland.

Förvaltningsutskottet menar att principen om ursprungsland är nyttig när tjänster tillhandahålls på marknadsvillkor i näringsverksamhet. Men principen är problematisk för social- och hälsovårdstjänsternas innehåll och kvalitet, kontrollen av verksamheten och klientens rättssäkerhet samt ansvarsfrågorna. De här aspekterna är väsentliga för välfärdstjänster som det allmänna ska producera. Förvaltningsutskottet hänvisar till de övriga utskottens överväganden i samband med beredningen av EU:s konstitutionella fördrag. De utgår från att bestämmelserna om den inre marknaden, i synnerhet om den fria rörligheten för tjänster, inte får begränsa och påverka medlemsstaternas skyldigheter och möjligheter att tillhandahålla sociala tjänster samt tjänster som avser hälso- och sjukvård och utbildning. Utskottet fäster över lag uppmärksamhet vid problemen med tillämpningen av principen om ursprungsland. Till exempel aktörerna i två olika medlemsstater med mycket olika system för offentliga tjänster kan bli mycket olika behandlade som konkurrenter. I den fortsatta beredningen är det skäl att utreda hur myndigheterna i ursprungslandet kan kontrollera tjänstetillhandahållarens verksamhet i mottagarlandet.

Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet hänvisar till artikel 50 i EG-fördraget och påpekar att om principen om ursprungsland tillämpas i föreslagen omfattning står det möjligen i strid med principerna i fördraget. Med hänsyn till att utgångsläget är mycket olika i olika medlemsstater kan principen leda till problem med företagens konkurrenskraft, sysselsättningen och skyddet av arbetstagarna, om företag från andra medlemsstater kan tillhandahålla sina tjänster i medlemsstaten utan att behöva följa samma regler som medlemsstatens egna företagare. Utländska företagare som tillhandahåller tjänster till Finland bör inte få en orättvis konkurrensfördel utan de bör också i praktiken omfattas av samma arbetsgivarskyldigheter som konkurrerande finländska företag. Utskottet vill att regeringen låter utreda effekterna av principen om ursprungsland i alla dess aspekter. Vidare är det skäl att utreda om den rättsliga grunden för principen är lämplig och adekvat.

Stora utskottets överväganden

Stora utskottet hänvisar till fackutskottens utlåtanden och konstaterar att principen om ursprungsland uppenbart spelar en viss roll för att säkerställa att tjänster fritt kan tillhandahållas över gränserna eftersom många medlemsstater fortfarande ställer en lång rad administrativa krav för tjänstetillhandahållare och tillämpar förfaranden som de facto är diskriminerande. Att försöka undanröja hindren för tjänstehandeln genom en harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning vore helt klart ytterst svårt, tidsödande och oändamålsenligt om man beaktar hur snabbt näringen förändras. Därför finns det mycket som talar för att principen om ursprungsland eller något annat system för ömsesidigt erkännande tilllämpas för att motverka diskrimineringen i de mottagande ländernas lagstiftning och förvaltning.

Fackutskotten ifrågasätter principen om ursprungsland av två skäl. Det ena är horisontellt och har med tillämpning av principen över lag att göra. I det fall att bestämmelserna om tillhandahållarens beteende, tjänsternas kvalitet eller innehåll, reklam, avtal och tillhandahållarens ansvar bygger på lagstiftningen i det land där tjänstetillhandahållaren huvudsakligen är etablerad kan konkurrensen snedvridas på marknaden i det tillhandahållande landet med den påföljden att inhemska tjänstetillhandahållare de facto diskrimineras i strid med tjänstedirektivets syfte. Två slag av regler och två olika kontrollsystem på en och samma marknad kan inte motiveras. Ett utländskt företag skulle kunna fungera på andra villkor än ett inhemskt i och med att det kan välja mellan permanent etablering och tillfälligt tillhandahållande av tjänster beroende på var reglerna är mera generösa och förvaltningen svagast.

Det andra skälet att utvärdera principen om ursprungsland kritiskt har att göra med produktionen av vissa välfärdstjänster och deras eventuella tillhandahållande över gränserna. Det har påpekats att klienternas rättssäkerhet och hälsoskyddet är mycket viktigas aspekter särskilt när det gäller social- och hälsovårdstjänster. Också regeringen har framhållit detta i sina kommentarer.

Stora utskottet noterar att artiklarna 17—19 i direktivförslaget innehåller en lång lista över undantag från principen om ursprungsland. Ekonomiutskottet kommer i sitt utlåtande med en omfattande utredning om undantagen och deras effekter. De undanröjer i långa stycken problemen med principen. Men undantagen gör lagstiftningen invecklad och oklar och lyckas inte helt skingra orosmolnen. Det faller sig naturligast att utgå från lagstiftningen och tillsynen i det mottagande landet. Det får stöd av tjänstedirektivet, som ska undanröja diskrimineringen på den inre marknaden.

Stora utskottet upprepar att tjänstedirektivets främsta syfte är att avskaffa diskrimineringen mot etablering av tjänsteföretag och tillhandahållande av tjänster över gränserna och att underlätta branschtillträdet. Principen om ursprungsland bör därför avgränsas tydligare så att den svarar mot syftet med bestämmelserna om etableringsfrihet i direktivförslaget, med hänsyn till skillnaden mellan etableringsfrihet och gränsöverskridande tillhandahållande av tjänster. Det svarar också mot ekonomiutskottets uttalade ståndpunkt att direktivet inte får leda till osund konkurrens genom att tjänsteföretag söker sig till länder med de lägsta kriterierna.

Enligt stora utskottets mening är det nödvändigt att bestämmelserna om principen om ursprungsland ses över så att det problemet kan undanröjas att principen blir tillämplig på bestämmelserna om tjänsternas huvudsakliga innehåll och kvalitet, som konsumentskydds-, hälso- och säkerhetsnormer. I fråga om dem bör ett och samma regelverk i det mottagande landet följas.Stora utskottet omfattar social- och hälsovårdsutskottets ståndpunkt att social- och hälsovårdstjänster absolut måste ordnas enligt det mottagande landets lagstiftning och tillsynen göras av myndigheterna i det behöriga medlemslandet. Därför bör social- och hälsovårdstjänster inte omfattas av principen.

Likaså omfattar utskottet precis som social- och hälsovårdsutskottet regeringens syn att det vid den fortsatta behandlingen av direktivet måste ses till att artikel 27 medger att vi kan ställa krav på att utländska tjänstetillhandahållare visar upp en försäkring enligt vår patientskadelag.

Ersättning för hälso- och sjukvård

I artikel 23 föreskrivs om ersättning för utgifter för vård. Artikeln avser att förbättra rättssäkerheten genom att EG-domstolens rättspraxis skrivs in i gemenskapslagstiftningen och att komplettera bestämmelserna i förordningen om samordning av systemen för social trygghet.

Social- och hälsovårdsutskottet redogör i sitt utlåtande för ersättningarna för hälso- och sjukvård och reglerna för dem i ett brett perspektiv. Det omfattade regeringens åsikt att formuleringar och definitioner måste preciseras för att artikeln ska kunna godkännas och att det måste göras en klarare avgränsning mot förordning 1408/71 om tillämpning av systemen för social trygghet.

Stora utskottet omfattar i likhet med social- och hälsovårdsutskottet regeringens syn. Det understryker att tjänstedirektivet inte får få sådana konsekvenser för ersättningarna för social- och hälsovård att de nationella taxorna i förordning 1408/71 om samordnade system för social trygghet förbigås genom utvidgad ersättningsplikt för kommunerna.

Utstationerade arbetstagares anställnings- och arbetsvillkor och tillsynen över dem

Kommissionen föreslår att direktiv 96/71/EG tas till utgångspunkt när det gäller anställnings- och arbetsvillkoren för utstationerade arbetstagare i samband med gränsöverskridande tillhandahållande av tjänster. Direktivet reglerar anställnings- och arbetsvillkoren och tillsynen över dem. Tjänstedirektivet betyder ingen ändring i detta direktiv. Det innebär att man i fråga om utstationerade arbetstagares viktigaste anställnings- och arbetsvillkor följer de regler som gäller i utstationeringslandet. De viktigaste villkoren gäller minimilöner och övertidsersättningar, arbetstid, hur semestern bestäms, säkerhet i arbetet och arbetshälsa. Enligt direktivet kontrollerar myndigheterna i utstationeringslandet att villkoren följs. På denna punkt tillämpas alltså inte principen om ursprungsland. Undantaget finns inskrivet i artikel 17.5.

Regeringen anser att bestämmelserna i det föreslagna direktivet inte ingriper i bestämmelserna i direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare. Bestämmelserna om bevarande av handlingar och samarbete mellan behöriga myndigheter i medlemsstaterna i tillsynen över anställnings- och arbetsvillkor är ett steg i rätt riktning och förbättringar jämfört med nuläget. I det fortsatta arbetet måste det ses till att det inte blir svårare att kontrollera utstationerade arbetstagares villkor. Det gäller att förvissa sig om att direktivet inte urholkar den nationella lagstiftningen om och möjligheterna att utöva tillsyn över privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft.

Fackutskotten, speciellt arbetslivs- och jämställdhetsutskottet, fäster särskild vikt vid tillsynen över att utstationerade arbetstagares anställningsvillkor följs. Utskottet underströk i sitt utlåtande att de problempunkter som finns i artikel 24 med tanke på en effektiv tillsyn måste undanröjas. Där förbjuds krav på bevarande av anställningsrelaterade handlingar i utstationeringslandet, representanter, deklarationer och registrering. Utskottet omfattar regeringens syn på artikel 25 och understryker att bestämmelserna bör ändras så att de inte gör det nödvändigt att ändra finsk lagstiftning typ den nya utlänningslagen som riksdagen precis har antagit. Det uppmärksammade dessutom vissa andra av de föreslagna bestämmelserna om utstationerade arbetstagare.

Under behandlingen av direktivförslaget har kommissionen föreslagit preciseringar i bestämmelserna om tillsyn över utstationerade arbetstagare. Enligt utredning ska bestämmelserna i sin helhet förbli i kraft. Lagstiftningen i utstationeringslandet kommer alltså att tillämpas på utstationerade arbetstagares viktigaste anställnings- och arbetsvillkor (bl.a. arbetstider, semestrar, minimilöner, säkerhet i arbetet och arbetsmiljö, skydd av specialgrupper och jämställdhetskrav). Allmängiltiga kollektivavtal har samma verkan som en medlemsstats lagstiftning.

Enligt kommissionens utredning har utstationeringslandet rätt och skyldighet att övervaka att anställnings- och arbetsvillkoren uppfylls. Men direktivförslaget kommer att hindra medlemsstaterna att tillämpa vissa administrativa förfaranden systematiskt och generellt. Till dem hör tillstånds- och registreringskrav, krav på deklaration, ett allmänt krav på att ha en ständig representant i en annan medlemsstat och kravet på att bevara alla anställningsrelaterade handlingar i utstationeringslandet. Kommissionen understryker att också om dessa rutinmässiga administrativa krav undanröjs hindrar det inte en medlemsstat från att göra inspektioner, kräva deklarationer och ge upplysningar om vissa speciella anställnings- och arbetsvillkor, kräva att någon arbetstagare representerar arbetsgivaren så länge anställningen varar eller att kräva vissa handlingar, som löne-, arbetstids- och semesterlistor. Stora utskottet delar arbetslivs- och jämställdhetsutskottets farhågor. I det fortsatta arbetet måste det ses till att direktivet inte urholkar möjligheterna till tillsyn över utstationerade arbetstagare i vår lagstiftning. Det är nödvändigt att skriva in kommissionens utredningar och tolkningar i direktivtexten för att säkerställa att tjänstedirektivet inte inverkar på anställnings- och arbetsförhållanden, tillsynen över att de följs och medlemsstaternas rätt att vidta åtgärder mot en sådan tjänstetillhandahållare som inte följer lagstiftningen i utstationeringslandet.

Andra enskilda frågor

Vad gäller alkoholmonopolet hänvisar stora utskottet till social- och hälsovårdsutskottets utlåtande. Utskottet framhöll att det i det fortsatta arbetet gäller att förvissa sig om att direktivet uttryckligen inte ingriper i alkoholförsäljningsmonopolet.

Vad gäller säkerhetstjänster hänvisar stora utskottet till förvaltningsutskottets utlåtande. Enligt utredning till förvaltningsutskottet är tilllämpningen på säkerhetstjänster ett problem också med tanke på tjänsternas kvalitet och den nationella säkerheten. Det blir t.ex. svårare för de nationella myndigheterna att kontrollera och övervaka att de som är verksamma i säkerhetsbranschen är pålitliga och ärliga. Utskottet anser därför att det bör utredas hur säkerhetstjänsterna ställer sig till direktivet.

I fråga om arbetsförmedling hänvisar stora utskottet till arbetslivs- och jämställdhetsutskottets utlåtande. Det krävde att arbetsförmedlingstjänsterna antingen ställs utanför direktivets räckvidd eller att bestämmelserna om dem ändras så att tillgången till avgiftsfria tjänster och möjligheten att kontrollera privata arbetsförmedlingstjänster garanteras.

Ärendets fortsatta behandling och informationen till riksdagen

Enligt statsrådets skrivelse kommer regeringens ståndpunkter att preciseras under behandlingen i rådet. Regeringen lämnar en kompletterande skrivelse i saken till riksdagen bl.a. vad gäller beskattningen. Stora utskottet vill att den kompletterande informationen till riksdagen innehåller utredningar om direktivets tillämpningsområde (bl.a. social- och hälsovårdsavgifterna i relation till ekonomiskt vederlag för tjänst) och om principen om ursprungsland är tillämplig i ljuset av synpunkterna tidigare i detta utlåtande. Stora utskottet hänvisar också till fackutskottens krav på ytterligare utredningar.

Stora utskottet kräver att riksdagen i enlighet med 96 § i grundlagen får information om ärendets fortsatta behandling i EU:s institutioner och de viktigaste kommentarerna från andra medlemsstater. Regeringens preciserade ståndpunkter bör beredas på bred basis och därefter lämnas till riksdagen för behandling.

Vidare kräver utskottet att beslut som är slutgiltigt bindande för Finland inte fattas i saken förrän riksdagen har haft möjlighet att uttala sig om regeringens preciserade ståndpunkter och eventuella nya förslag som läggs fram under behandlingen.