Motivering

DEN BORGERLIGA REGERINGEN HAR MISSAT MÅLET

Arbetslösheten har dragit ifrån

Regeringen hade i sitt program våren 2007 en klart starkare ekonomisk tillväxt i sikte än vad de ekonomiska prognoserna utlovade för att kunna tillgodose behovet av att utveckla den offentliga servicen och inkomstöverföringarna utan risk för hållbarheten i de offentliga finanserna. Arbetsplatserna skulle upp med 80 000—100 000 under valperioden. Arbetslösheten skulle ner under 5 procent och stanna där.

Regeringen har bara inte fått ett fast grepp om sysselsättningen. Den har försummat sysselsättningen och ser nu ut att upprepa felen under lågkonjunkturen på 1990-talet. Den ineffektiva stimulanspolitiken och de överdrivna och orättvisa skattelättnaderna har fått mycket svagt genomslag. Resultatet är att den totala produktionen sätter bottenrekord i Europa och att arbetslösheten ökar. Prognoserna pekar på att arbetslösheten i år kommer att skjuta över 10 procent, alltså det dubbla mot målet i regeringsprogrammet.

Underskottet i statsfinanserna är en gapande avgrund

I sitt program utgick regeringen från att underskottet i statsfinanserna inte ens med en exceptionellt svag ekonomisk tillväxt får gå över 2,5 procent av bruttonationalprodukten. Om prognoserna antyder att underskottet blir större än så, kommer regeringen omgående med förslag till nödvändiga åtgärder för att minska utgifterna och andra knep för att undvika att gränsen överskrids.

Finlands totala produktion krympte i fjol exceptionellt med 7,8 procent mot året innan. Statens finansiella underskott var 2,4 procent och beräknas ligga kring 4,1 procent i år. Underskottet är nästan dubbelt så stort som regeringen tänkte sig i sitt program, men några balanserande åtgärder har inte synts till. Däremot har den fattat beslut om nya utgifter och skjutit över ansvaret för att köra i gång och finansiera dem på nästa regering.

Skattelättnaderna har urholkat hela skatteunderlaget

I sitt program målade regeringen upp sådana skattepolitiska åtgärder som inte äventyrar den offentliga ekonomins hållbarhet på sikt eller våra åtaganden enligt stabilitetsprogrammet.

Den offentliga ekonomin skulle hanteras på ett sådant sätt att skatterna inte plötsligt behöver höjas eller de offentliga utgifterna skäras. Detta skulle låta sig göra med en ansvarsfull utgifts- och skattepolitik, trodde regeringen. Målet var att genom reformerna få statsfinanserna att uppvisa ett strukturellt överskott motsvarande en procent av bnp i slutet av valperioden.

Regeringsprogrammet och målen i det skrevs ihop i en helt annan omvärld än de tillämpades i och trots påstötar från socialdemokratiskt håll vägrade regeringen uppdatera programmet i motsvarighet till konjunkturerna. Grunden för en ansvarsfull utgifts- och skattepolitik började urholkas redan när regeringen i sin första eufori satte i gång med att verkställa sina överdimensionerade skattelättnader. Den fortsatte för länge på den inslagna vägen trots våra varningar; inte ens den globala ekonomiska krisen kunde sätta stopp för regeringens framfart. Det misslyckade vägvalet skapade panik i regeringen, som tvingades till överraskande och konjunkturpolitiskt malplacerade skattehöjningar. Den spirande återhämtningen fick sig en törn när momsen och energiskatterna höjdes.

Nästa regerings skattepolitiska svängrum kommer att begränsas av den sittande regeringens stora och bestående skattesänkningar. Det är huvudsakligen hushållen som får ta stöten för den skärpta energibeskattningen. Inte minst låginkomsttagarhushåll kommer att se sin ekonomiska situation bli ännu mer trängd. Momshöjningen borde ha gjorts vid en konjunkturpolitiskt lämpligare tidpunkt. Kapitalskatten borde däremot ha höjts. Vi har tidigare föreslagit bl.a. att också privata soptippar ska omfattas av avfallsskatt, att emballageskatt, windfallskatt och omvänd moms ska införas och att beskattningen av börshandel ska skärpas.

Regeringens skattepolitik har saknat de egenskaper som kännetecknar en bra skattepolitik. Det yttersta syftet med skattepolitiken är att finansiera tjänster och inkomstöverföringar på ett hållbart sätt. Skatteunderlaget måste vara så brett som möjligt och sammanhållet. Rättvisa och skattebetalningsförmåga är honnörsord i beskattningen. Med rättidig och rätt riktad beskattning kan man påverka sysselsättningen, inkomstfördelningen, miljön, hälsan och konkurrenskraften. Det är nästa regering som ställs inför konsekvenserna av den nuvarande regeringens misslyckade finans- och skattepolitik och som får ta itu med korrigeringarna.

Den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen har huvudsakligen backats upp av den låga förutsebara räntenivån, inte av regeringens ineffektiva stimulansåtgärder. Den lågkonjunktur som satte in 2008 och den snabba räntesänkning som följde i lågkonjunkturens kölvatten är de faktorer som haft störst stimulerande effekt på hemmamarknaden. Utan en låg räntenivå på hemmamarknaden skulle nuvarande efterfrågan och sysselsättning aldrig ha uppnåtts i bygg- och tjänstesektorn och inte heller inom handeln. Euron har försvagats sedan årsskiftet på grund av den eskalerande krisen i Grekland. Det har hjälpt upp läget inte minst i exportsektorn.

Det behövs fortsatt stimulans för att hjälpa upp sysselsättningen

Regeringens senaste ramförslag är helt tekniskt och tar egentligen inte alls ställning till de förestående svåra problemen och hur de ska lösas. Regeringen skjuter över alla fel som den begått den här perioden och ansvaret för att ställa saker till rätta på sin efterföljare. I ramarna ryms inga nya insatser eller satsningar för att stärka den framtida tillväxten, som är ett villkor för att få ner arbetslösheten.

Arbetslösheten ligger på en hög nivå och tillväxten ser ut att komma i gång mycket trögt, alltså behövs det fortsatta finanspolitiska stimulansåtgärder. Möjligheterna är goda eftersom upplåningen i den offentliga ekonomin är moderat.

Krisen i Grekland ökar osäkerheten och kan sätta stopp för den ekonomiska återhämtningen. Om krisen i Europa djupnar, är följden att tillväxten åter bromsas upp. Under sådana förhållanden säger många företag upp i stället för att permittera.

Vi behöver sysselsättande offentliga investeringar. Nu är det läge att satsa på järnvägar, vägnät och andra logistiska lösningar där man också kan väga in industrins behov. Vi behöver framtida investeringar i kompetens, forskning och välfärdstjänster, för att inte tala om satsningar som tryggar tillgången till ren energi till skäliga priser. Bredband står fortfarande inte inom räckhåll för alla, och det finns en stor beställning på reparationsbyggande i offentliga byggnader.

Det avgörande med tanke på tillväxtutsikterna på sikt är hurdana innovationer våra företag, forskningsinstitut och universitet lyckas ta fram. Vårt innovationssystem är splittrat och ineffektivt. Det måste mer privata och offentliga pengar till och de måste fördelas bättre. En alldeles för stor del av forskningspengarna går för tillfället till administration.

Det finansiella underskottet i den offentliga ekonomin kräver en strategi för statens utgifter som täcker in en hel valperiod och ett starkt engagemang från dem som ska reparera skadorna efter den ekonomiska krisen och den borgerliga regeringens framfart. Det krävs en balansakt som garanterar den sociala tryggheten och kvaliteten och tillgången på offentliga tjänster. Skulden måste klaras av utan att man urholkar nödvändiga tjänster, som skolor, daghem, hälsovårdscentraler och äldreomsorg, och utan att man ökar fattigdomen.

Skatteunderlaget måste stärkas på ett rättvist och effektivt sätt. Skattesubventioner måste synas extra kritiskt och inriktas uteslutande på sådant som har en genuint sysselsättningsfrämjande effekt. De förmögna måste bidra med en större insats till det gemensamma ekonomiska talkot. Vi har föreslagit och föreslår fortfarande att kapitalskatten ska höjas. Det blir sannolikt nödvändigt att höja den totala skattegraden inom de närmaste åren, men det måste ske på ett rättvist och opartiskt sätt.

Målet på längre sikt bör vara en sysselsättning på 70 procent. Vi får inte acceptera en ökad arbetslöshet. Vi i SDP har föreslagit en lång rad sysselsättningsfrämjande insatser, både i fjol och året innan. En stor del av dem är fortfarande aktuella. Den bottenkörda arbetskraftspolitiken måste stärkas och utvidgas i betydande grad. För att sätta stopp för den ökande arbetslösheten behövs det långt större insatser än vad regeringen föreslog i vårens tilläggsbudget. Vi har inte råd att schabbla bort vare sig unga eller äldre arbetstagares arbetsinsats och kompetens.

Ansvarsfördelningen mellan stat och kommun måste justeras så att finansieringen av kommunernas basservice kan tryggas med en moderat kommunalskatt. Offentlig sektor måste bli ännu effektivare och visa upp ännu bättre resultat och genomslag. Att utveckla informationsförvaltningen är ett sätt. Kommun- och servicestrukturreformen behöver en vitamininjektion för att gå vidare.

För att rädda den finländska marinindustrins arbetsplatser, kompetens och framtid föreslog vi i vår egen alternativbudget redan i höstas att staten tidigarelägger sina fartygsbeställningar i linje med varvsindustrigruppens förslag. Men regeringens propositioner har inte varit mycket att räkna med. Inom varvsindustrin är det inte fråga om strukturella problem, utan om en tillfällig kris till följd av konjunkturläget. Därför skulle det nu sitta bra med effektivare insatser.

Krisen inom skogsindustrin har bara fördjupats under den här regeringsperioden. Nu behövs det krafttag bl.a. för att se över skogsbeskattningen så att virkesförsörjningen och skogsindustrin kan fungera. Det gäller alltså att se över skogslagstiftningen, förstagallringen för att förnya skog och skogsbeskattningen och lagstiftningen om skogsvårdsföreningar över hela linjen.

Nu ska det satsas på hälsofrämjande och bättre arbetslivskvalitet

Statsandelsreformen som trädde i kraft vid årets ingång ändrade inte bestämningsgrunderna för statsandelar till social- och hälsovården. Det var en stor brist med hänsyn till att det finns en lång rad problem i bestämningsgrunderna. Statsandelssystemet måste förbättras så att det innefattar incitament att förebygga problem och främja hälsa och tidigt ingripande.

Hälsofrämjande kräver nödvändigt extra insatser. Men i stället överlåter regeringen åt Penningautomatföreningen att finansiera en del hälsofrämjande projekt, dvs. uppgifter som staten rätteligen har ansvar för. Det betyder att Paf:s primära uppgift att stödja organisationer ställs på spel. Att bidragen till organisationer skärs ner betyder en hel del problem för organisationerna, som utför ett viktigt arbete både för att tillhandahålla och utveckla tjänster.

Tobaksskatten höjdes med fem procent vid ingången av 2010 och skatten på finskuren tobak avsedd att rullas till cigaretter med 15 procent. Under ramperioden bör tobaksskatten, precis som den tobakspolitiska arbetsgruppen föreslår, höjas lika mycket som i fjol. Tobaksskatten höjdes inte alls 1997—2008. Priset hos oss ligger fortfarande klart under medelnivån i Väst- och Nordeuropa.

Att förlänga arbetskarriärerna görs bäst genom att man satsar på att människor ska orka i arbetet, arbetshälsa och bättre möjligheter att kombinera arbete och familjeliv. Förvärvsfrekvensen bland personer under 35 år är bara 31 procent i Finland. Allt för många unga blir utan studieplats och det drar ut på tiden innan de får jobb. Hela 20 000 unga är redan arbetsoförmögna. Depression bland unga orsakar samhället miljarder euro i vårdkostnader och uteblivna skatteinkomster. Vi måste finna på råd för att ge alla unga en möjlighet att bli likvärdiga samhällsmedlemmar. I stället för tvång och försämringar måste vi ta till incitament för att förmå människor att förlänga sin arbetskarriär. Även arbetsgivarna bör uppmuntras att hålla fast vid sina äldre anställda.

Finland på jumboplats i arbetskraftspolitiken

Enligt de senaste prognoserna från arbets- och näringsministeriet kommer arbetslösheten att öka till ca 9,5 procent i år och ligga kvar i stort sett på samma nivå hela ramperioden ut. Ungdomsarbetslösheten har ökat dramatiskt. Anslagstillskottet till arbetskraftspolitiken i årets första tilläggsbudget kommer ohjälpligt för sent. Vi krävde redan förra våren en tilläggsbudget på 200 miljoner euro för sysselsättning. Regeringen underlät att reagera på kravet och tillät att arbetslöshetssiffrorna växte.

Enligt regeringsprogrammet skulle den strukturella arbetslösheten åtgärdas genom effektivare utbildning av arbetslösa, stödsysselsättning och arbetsförmedling.

På grund av de låga sysselsättningsanslagen minskar de aktiverande insatserna nu katastrofalt. Åren 2007—2008, då sysselsättningsläget var bra, aktiverades ungefär 28 procent av de arbetslösa. Nu berörs knappa 22 procent av aktiverande insatser.

Sysselsättningsanslagen är fortfarande alltför knappt tilltagna. Åtgärderna för att sysselsätta unga är positiva, men ger oss inte rätt att försumma insatserna mot långtidsarbetslöshet och arbetslöshet bland äldre arbetstagare. Långtidsarbetslösheten ökar i oroväckande takt.

Regeringen föreslår att det ska skäras i anslagen för arbetskraftspolitiken 2011 med 50 miljoner euro jämfört med 2010. Under 2012—2014 ska det skäras ännu mer. Det är inte ett förnuftigt vägval med hänsyn till arbetslöshetsprognoserna för ramperioden. Det krävs en ordentlig resurstilldelning framför allt för att få kontroll över den ökande långtidsarbetslösheten och ungdomsarbetslösheten. Även OECD har påtalat den blygsamma nivån på våra arbetskraftspolitiska anslag.

Vi måste avsätta adekvata anslag för arbetskraftspolitiken, inte minst i början av ramperioden. Anslagen för en aktiv arbetskraftspolitik måste höjas med minst 100 miljoner euro och knytas till sysselsättningsläget. I ett svårt ekonomiskt läge måste mer anslag för lönesubvention disponeras för sysselsättning inom offentlig sektor och i organisationer.

Det behövs krafttag för att sysselsätta unga

Uppsökande arbete i par har visat sig vara ett effektivt sätt att nå unga och vägleda dem till utbildning eller en arbetskarriär. Undervisningsministeriet beräknar att det uppsökande ungdomsarbetet med ett anslag på fem miljoner euro skulle kunna byggas ut så att det omfattar 70—80 procent av kommunerna. En sådan summa bör tas upp inom ramarna.

För att trygga lika möjligheter till utbildning för unga behövs det också utbildningsprogram för de unga som officiella examensprogram och inlärning i klassform inte lämpar sig för. I utvecklingsprogrammet för alternativa inlärningsmiljöer skulle det sitta bra med ett tvärfackligt samarbete om arbetsinriktade inlärningsmiljöer, fackliga yrkesexamina, stödda läroavtalsmodeller och delexamina. Programmet kan genomföras i nära samverkan mellan arbetsgivare och arbetsverkstäder.

Resurserna för tillsyn och tjänster har nonchalerats

Ramarna medger inte tillräckligt med resurser för arbetskraftsservice, arbetarskydd eller övervakning av utländska arbetstagares anställningsvillkor på förhand eller i efterhand. Läget är ohållbart på vissa håll redan i dag. Problemen kommer att öka i och med den ändring i utlänningslagen som regeringen driver på för att slopa prövningen av tillgången på arbetskraft. Ändringen innebär ökade krav på övervakning för arbetarskyddsförvaltningen och Migrationsverket. Migrationsverket tar över en del av arbetskraftsmyndigheternas resurser, men regeringen lovar inga extra resurser för övervakning i efterhand, alltså arbetarskydd. Också arbets-, trafik- och miljöbyråerna är belastade intill bristningsgränsen: i början av 2010 ansåg 60 procent av byråerna att de personella resurserna räckte dåligt till för att klara av alla uppgifter.

De kommunala tjänsterna hotar försämras ännu mer

Regeringen har vänt kommunerna ryggen och har inte gett dem tillräckligt med resurser att tillhandahålla tjänster med. Den har främst sysslat med att sänka skatter, bagatelliserat den ekonomiska krisens konsekvenser för den kommunala ekonomin och överlåtit på kommunerna att ensamma ta sig an de växande utmaningarna på servicefronten. Den ogina attityden betyder att kommunerna tvingas utföra smutsjobbet i en recessionsekonomi.

Arvet efter den borgerliga regeringen är svaga utsikter för kommunfinanserna inför 2011—2014. Bidragande orsaker är lågkonjunkturen och befolkningens förändrade åldersstruktur. Den demografiska förändringen kommer att öka kommunernas utgifter med omkring 2,5 miljarder euro fram till 2010, vilket betyder ett kostnadstryck på ca 3 procent för den kommunala inkomstskatteprocentsatsen. Kommunerna har hela tiden fått fler uppgifter, trots att regeringens avsikter var de motsatta. Regeringen har inte avdelat tillräckliga medel för de överlopps utgifter som kommunerna haft för sina ökade uppgifter.

Vi föreslog redan i början av 2009 ett treårigt brobyggnadsprogram för att lösa kommunernas finansiella problem och hjälpa dem över lågkonjunkturen. Med programmet skulle man ha kunnat garantera kvaliteten på tjänster och undvika uppsägningar och permitteringar. Vårt förslag var bl.a. att höja statsandelarna permanent, stärka kommunernas skatteinkomster och påskynda kommunala investeringar. Regeringen har inte höjt kommunernas statsandelar utöver det normala, utan höjningarna är lagfästa indexhöjningar.

Nedskärningarna i välfärdstjänster kommer att få långtgående och allvarliga konsekvenser. På 1990-talet ledde nedskärningarna i kommunala tjänster till att vissa grupper slogs ut nästan totalt för långa tider. Vi måste undvika att upprepa samma fel och i stället se till att de kommunala tjänsterna fungerar. Även om ökade statsandelar leder till större statsskuld, skulle de vara en mänskligt, socialt och ekonomiskt hållbar lösning. Det är dyrare och mer förödande att låta den sociala marginaliseringen öka och lämna en del av befolkningen utanför. Ett omfattande utanförskap riskerar också möjligheterna att höja sysselsättningen. Inte minst de starka signalerna om utanförskap bland unga kräver snabba och målmedvetna insatser. Fungerande offentliga tjänster spelar en viktig roll för att förebygga och undanröja fattigdom och utanförskap.

De kommunala tjänsterna måste kvalitetssäkras, både med resurser och med tydligare regler för bl.a. äldreomsorgen. Principen inom social- och hälsovården bör vara att främja hälsa och tidigt ingripande i problem. I Finland har allt fler barn placerats i fosterhem på senare år. Det bästa sättet att motarbeta problemet är att satsa på familjers välfärd och på förebyggande socialarbete för att undvika att barn behöver placeras utanför hemmet. Det kräver adekvata resurser.

Ansvarsfördelningen mellan stat och kommun måste justeras så att finansieringen av kommunernas basservice kan tryggas med en moderat kommunalskatt. Det behövs en klar nivåhöjning i statsandelarna. För jämförelsens skull kan man nämna t.ex. att regeringen i Sverige också i år har nysatsat mer än 1,5 miljarder euro i kommunsektor. Hos oss tvingar regeringen däremot kommunerna att tigga om pengar för att lämna rum för den privata sektorn. De som anlitar tjänsterna betalar det högsta priset för detta.

Regeringen har gång efter annan höjt klientavgifterna inom social- och hälsovården och därmed försämrat låginkomsttagarnas villkor. Vi har protesterat framför allt därför att det behövs en översyn av högkostnadsskyddet inom vården. Det är viktigt för människor som ofta är sjuka. Dessutom fråntas kommunerna genom statsandelarna de inkomster de får från klientavgifter. Det strider mot de vedertagna principerna för förhållandet mellan kommun och stat.

Regeringen tar inte på fullt allvar att den växande arbetslösheten leder till större utgifter för kommunerna. Dessutom ökar arbetslösheten efterfrågan på social- och hälsovård. När arbetsmarknadsstödet är för lågt ökar behovet av utkomststöd. Det betyder problem för de långtidsarbetslösa själva och tynger kommunekonomin ytterligare. Det måste skyndsamma åtgärder till för att socialtjänsten ska få fler anställda och för att övervaka att kommunerna uppfyller sina lagfästa skyldigheter. För att minska beroendet av utkomststöd bör också bl.a. grunddagpenningen för arbetslösa, arbetsmarknadsstödet och bostadsbidragen höjas.

Ramplanen noterar inte kommunernas försvagade möjligheter att investera. För att se kommunerna över lågkonjunkturen spelar det en avgörande roll att stimulera deras ekonomier. Kommunerna bör övertygas om att satsa på renoveringar och investera i nybyggen. Men då måste kommunerna ha en viss självförsörjandegrad för att till exempel en alltför hög egenandel i strukturfonderna inte ska hindra dem att utnyttja den möjligheten. Det räcker inte med att höja statsandelarna. Det krävs också extra satsningar från statens sida för att snabbt få i gång bygginvesteringarna. Byggandet måste styras så att det samtidigt stöder bättre energiprestanda och ekonomiska lösningar. Till stöd för byggverksamheten i kommunerna bör ett tvåårigt direkt investeringsstöd till kommunerna införas.

Kommun- och servicestrukturreformen har inte bidragit till en starkare kommunal ekonomi under valperioden. Inom undervisning och kultur har det bland annat betytt permitteringar av lärare, en betydligt sämre elevvård och alltför stora undervisningsgrupper. Inom social- och hälsovården råder oreda och splittring. Nu behövs det en samsyn om vad social- och hälsovården i alla sina former är och vilket genomslag den ska ha. Dessutom behöver det tydliggöras vad hela servicestrukturreformen går ut på ur vanliga människors synvinkel.

Vi socialdemokrater anser att reformen bör fortsätta och inriktas på att skapa starka primärkommuner. Det garanterar ett tillräckligt stort befolkningsunderlag och en förutsebar och adekvat finansiering.

De efterlängtade extra resurserna för bastrafikledshållning låter vänta på sig

Vi förväntar oss en långsiktig, förutsebar, tillförlitlig och miljövänlig investeringspolitik inom transportsektorn. Osäkerheten inverkar negativt i alla riktningar, står oss alla dyrt och slår hårt mot trafiksäkerheten. En långsiktig verksamhet är inte möjlig om trovärdighet och adekvata anslag saknas. Regeringen säger själv i sin trafikpolitiska redogörelse: "En långsiktig trafikpolitik och ett fungerande trafiksystem bidrar till bättre villkor och konkurrenskraft för näringslivet och den vägen också till ekonomisk tillväxt. Statens metod att kortsiktigt budgetera ett projekt i taget gör det svårare att genomföra projekten effektivt." Riksdagen har upprepade gånger krävt att de finansiella ramarna från första början måste innehålla tillräckligt stora anslag för en långsiktig utveckling av trafiklederna. Riksdagens finansutskott och kommunikationsutskott har också de krävt regeringen på ökade anslag för bastrafikledshållning. Dessutom har riksdagens revisionsutskott påtalat saken.

Trafiklederna är i allt sämre skick och underhållet allt mer eftersatt efter många år av bristande resurstilldelning och det skulle krävas väsentligt mycket mer pengar för att hålla nätet ens i nuvarande skick, som redan i sig är mycket dåligt. Underskottet har fortgått redan länge och det finns risk för att man får stora problem med servicestandarden och trafiksäkerheten. Rambeslutet tillför inte bastrafikledshållningen de efterlängtade resurserna. Kommunikationsutskottet kommer med raka besked i sitt utlåtande om ramarna för statsfinanserna 2011—2014: "För bastrafikledshållningen ska redan i rambeslutet för valperioden anvisas finansiering som garanterar att trafiknätet hålls i tillbörligt skick och förbättras där det behövs. Det kräver ett årligt tillskott på över 200 miljoner euro totalt till bastrafikledshållning." För att åtgärda eftersläpningen i anslagen för bastrafikledshållningen, göra trafikledsinvesteringarna mer långsiktiga och möjliggöra trafikplanering på tillräckligt lång sikt bör en finansiell plan som sträcker sig utöver en valperiod läggas upp.

Också representanter för näringslivet har upprepade gånger vädjat till regeringen om trafikinvesteringar och adekvata medel för dem med motiveringen att de spelar en avgörande roll för sysselsättningen och vår konkurrenskraft, men också för klimatmålen. Det räcker inte med punktinvesteringar i bannätet, om man samtidigt försummar att upprätthålla och förbättra servicen på bannätet i övrigt.

Det stora grundförbättringsprojektet på bansträckan Seinäjoki—Uleåborg är enligt kommunikationsutskottets uppfattning det riksviktigaste pågående projektet. Anslagen för bansträckan måste säkras för att projektet i sin helhet ska kunna genomföras utan avbrott och så skyndsamt som möjligt. Nu har VR fått lov att finansiera projektet för att arbetet inte ska avbrytas redan i augusti. Vidare behöver framför allt fler gång-, cykel- och mopedvägar anläggas och planskilda korsningar byggas bort. Många broar befinner sig i ett eländigt skick.

Regeringen konstaterar i sin trafikpolitiska redogörelse att ca 90 procent av växthusgasutsläppen från trafiken kommer från vägtrafiken och att 60 procent av vägtrafikens utsläpp orsakas av personbilstrafik. Ett enhälligt kommunikationsutskott framhåller också att "kollektivtrafiken är en miljövänlig trafikform som bör göras mer attraktiv och driftssäker genom att garantera den adekvata anslag". Vi anser att man med det nuvarande stödet för kollektivtrafiken inte kan nå regeringens mål t.ex. för att motarbeta klimatuppvärmningen. Kollektivtrafiken ska bli mer attraktiv genom att man förbättrar biljettsystemen, samordnar tjänster, höjer servicestandarden och gör trafiken mer pålitlig. Också invånare i glesbygden måste få lika tillgång till kollektivtrafiktjänster som är anpassade för att uträtta ärenden.

Mer resurser för utbildningen

När universitetslagen omarbetades lyfte vi särskilt fram frågan om universitetens basfinansiering. Vi såg en risk för att likställdheten mellan universiteten urholkas och att det uppstår två slags universitet i Finland. Dels sådana som höstar in pengar av staten och näringslivet, dels sådana som inte får resurser från någotdera hållet. Regeringen avvisade påståendet om finansiella problem och underströk att reformen inte kommer att försämra den ekonomiska situationen speciellt mycket för ett enda universitet. Man lovade också se om personalens villkor. Men verkligheten är en annan just nu. Den nya universitetslagen betydde extra utgifter för bl.a. försäkringar, arbetsgivaravgifter och bankavgifter. Tvärtemot regeringens löfte blev det ingen kompensation för arbetslöshetsförsäkringsavgiften i samband med reformen och det ledde i sin tur till att en undantagslag måste stiftas. Men den täcker bara in två år och därefter är ett finansiellt underskott åter ett faktum för universiteten. Ett antal universitet slår larm om att deras ökade kostnader för t.ex. löner och lokaliteter har betytt problem för att de fått kompensation för bara en del av kostnaderna i form av mer finansiering. Konsekvensen är att budgeten för många universitet går på minus. I samband med universitetsreformen lovades det vidare att statens produktivitetsprogram inte längre ska gälla universiteten. Idel tomma löften igen, för universiteten drabbas fortfarande av programmet.

Någon lättnad i universitetens situation är inte i sikte. Regeringens åtgärder urholkar universitetens basfinansiering och regionalpolitiskt viktiga filialer hotas av nedläggning. Vid till exempel Uleåborgs universitet ska 180 arbetsplatser bort; i 68 fall blir det fråga om uppsägning. Lärarutbildningen och adb-utbildningen i Kajana läggs ner helt. Östra Finlands universitet måste också säga upp personal. I värsta fall raseras grunden för hela den avgiftsfria utbildningen. Osäkerheten ökar ännu mer genom att en arbetsgrupp vid undervisningsministeriet kan tänka sig terminsavgifter i framtiden. Regeringen måste hålla sitt löfte till universiteten och omgående åtgärda bristerna i basfinansieringen. Det måste också ses till att yrkeshögskolorna har de resurser de behöver.

Det ekonomiska läget är svagt i många kommuner och de har de facto redan skurit i utbildningen. Deras beslut och planer är ett hot mot de grundlagsfästa grundläggande fri- och rättigheterna. Vi kräver att statsandelarna till kommunerna höjs mycket mer än regeringen föreslår för att garantera tillgången till en högkvalitativ och jämlik grundläggande utbildning. Det nya statsandelssystemet stöder dessutom inte undervisningsresurserna.

Behovet av ökade statsandelar har, nu när specialundervisningskoefficienten för statsandelar har avskaffats, också samband med den planerade specialundervisningsreformen. Propositionen betyder fler stödformer inom specialundervisningen och den bärande tanken är att de elever som behöver specialundervisning ska integreras i den allmänna undervisningens grupper.

Regeringen hade inte en aning om vilka resurser som krävs när den kom med sin proposition. Undervisningsministern hävdar att reformen inte ökar kostnaderna. Däremot ökar den nog lärarnas arbetsbörda som lärarna måste kompenseras för. Lärarna behöver kompletterande utbildning för att kunna göra pedagogiska utredningar och det kostar också pengar. Lärarna måste få utbildning i hur de ska bemöta elever som behöver särskilt stöd. Reformen ökar också rektorernas arbetsbörda. Hur ska kommuner som permitterar sina lärare kunna öka timresursen för stödundervisning eller elevvård? Tillgången till elevvårdstjänster är redan nu ett stort problem i hela landet.

Reformen av specialundervisningen kräver långsiktig och heltäckande finansiering, inte någon kortsiktig och svårorganiserad projektfinansiering. I den nya lagstiftningen bör det klart och tydligt föreskrivas om mekanismer och finansiering för att säkra tillgången till effektivare stödåtgärder, t.ex. små undervisningsgrupper, stödundervisning och specialundervisning på deltid.

Gruppstorlekarna är ett problem också för reformen av specialundervisningen. Verkligheten i kommunerna på senare tid visar att grupperna är lika stora som förr eller att de snarare blivit större. Pengarna har inte räckt till för att minska grupperna. Dessutom måste det kontrolleras bättre att pengarna verkligen används till att minska grupperna och inte till något helt annat.

Nu är det läge att utbilda, och vi behöver stimulans genom vuxenutbildning i större skala. Kommunförbundet anser till exempel att man måste fästa större avseende vid det ökade behovet av yrkesutbildning för vuxna. I takt med den ekonomiska krisen har företagen sagt upp och permitterat, och antalet arbetslösa arbetssökande ökar fortfarande. Bättre kvalificerad arbetskraft är en viktig del av omställningsskyddet i arbetslivet. Det behövs extra resurser för tillläggsutbildning för arbetslösa eller personer som löper risk för att bli arbetslösa, högskolornas vuxenutbildning och arbetskraftspolitisk vuxenutbildning. Det fria bildningsarbetet måste lyftas fram speciellt nu när lågkonjunkturen har försvårat livet för många finländare.

Många unga går fortfarande utan plats i utbildning på andra stadiet. Det måste sättas in fler nybörjarplatser i den grundläggande yrkesutbildningen för att det ska gå att hantera frågor som förändrad näringsstruktur, en åldrande befolkning och arbetskraftsbrist i olika sektorer.

Elever och lärare runt om i Finland lider i fukt- och mögelskadade skolbyggnader. Problem med inomhusluften i skolorna riskerar personalens och elevernas hälsa och därför måste det effektivare åtgärder till. Biblioteksbyggnader förfaller. Det behövs mer finansiering i realtid av renoverings- och nybyggnadsprojekt i läroanstalter, daghem och bibliotek. Dessutom behövs det investeringar i byggprojekt för att kommunerna ska fungera i ekonomiskt svåra tider.

Framtiden finns i grön tillväxt

Regeringens klimat- och energipolitiska strategi som ska genomföras inom ramarna kan med fog kritiseras för att inte komma med några verkligt betydelsefulla öppningar för att motverka klimatförändringen. Potentialen framför allt för energisparande och energieffektivitet tillvaratas inte fullt ut. Vi socialdemokrater har ett starkt engagemang för miljödriven tillväxt och gröna arbetstillfällen. För att samordna arbete och miljö i syfte att motverka klimatförändringen krävs det omgående både konkreta åtgärder och adekvata resurser för ändamålet.

Vi socialdemokrater har efterlyst ett nytt avtal med grön syn på ekonomisk tillväxt, där merparten av resurserna avsätts för att stimulera en miljövänlig ekonomisk tillväxt och teknik. Kunnande, uppfinningar och högkvalitativ forskning bäddar för grön tillväxt. Det behövs snabbt åtgärder som gör boende- och trafikstrukturen miljövänligare och som samtidigt stimulerar ekonomin. Kollektivtrafiken måste göras till ett konkurrenskraftigt och lönsamt alternativ. Det måste satsas betydligt mer på miljöarbeten, eftersom de inverkar positivt både på miljöns välbefinnande och på sysselsättningen.

Klimatförändringen är en stor utmaning som kräver att miljöministeriet får ett avsevärt resurstillskott. Ändå befinner sig miljöministeriet fortsatt i ett prekärt finansiellt läge som ramplanen inte tar minsta hänsyn till. Det har skurits i ministeriets resurser hela regeringsperioden ut. Vi anser att miljöministeriets anslag är otillräckliga och att det är oroväckande att den långsiktiga utvecklingen av miljöpolitiken riskeras av den här orsaken. Miljöförvaltningen behöver stärkas och miljöministeriet måste få stå kvar som ett självständigt, separat ministerium.

Bostäder för människors behov på miljöns villkor

En tillfällig nedgång i människors personliga försörjning under en ekonomisk depression leder ofta till att de tvingas göra sig av med sin ägarbostad. I värsta fall blir de också sittande med bostadsskulder. Vi socialdemokrater föreslår att människor ska kunna behålla sitt hem på skäliga villkor om de blir arbetslösa eller om ett företag går omkull. Staten bör ta fram en borgensmodell som går ut på att den som bor i ägarbostad tillfälligt får flexiblare betalningsvillkor för sina bostadslån så att onödiga personliga konkurser kan undvikas.

Enligt den modellen kan staten tillfälligt gå i borgen för ett bostadslån, om ägarens inkomster plötsligt minskar dramatiskt på grund av arbetslöshet, sjukdom eller konkurs. Staten måste kräva att bankerna visar flexibilitet med tidsplanen för amortering. Inom ramen för ett sådant system ska staten också kunna bevilja fyllnadsborgen för viss tid. Amorteringarna fortsätter enligt gamla villkor när läget har normaliserats.

Det behövs nya hyresbostäder till skäliga priser och renovering av befintliga hyresbostäder. Men dessutom bör Statens bostadsfond kraftfullt stödja nybyggnad till skäliga priser, särskilt med tanke på unga och barnfamiljer. Inom nybyggande bör man satsa mer på att bygga i trä.

Boendekostnaderna har ökat markant i Finland och betydande ökningar är fortfarande att vänta. Inte minst hyrorna känns mycket höga till och med för medelinkomsttagare. Hyresnivån i nya hus som byggts med statligt stöd är helt oskälig i relation till de boendes inkomstnivå.

Vi socialdemokrater har i flera omgångar krävt att det måste finnas tillgång till hyresbostäder till skälig hyra. För att det ska finnas tillgång till hyresbostäder till moderata hyror måste villkoren för räntestödslånen för nya ARA-hyresbostäder ändras radikalt. Nybyggnader måste få ett startbidrag på 10 000 eller 15 000 euro och den nuvarande självriskräntan på 3,4 procent i räntestödet måste halveras. På det sättet skulle hyran med dagens byggkostnader komma att ligga kring cirka 10 euro/m², som i ljuset av de nuvarande boendekostnaderna kan anses vara en moderat nivå. Dessutom bör systemet för renovering av ARA-hyreslägenheter ses över och villkoren för räntestödslån förbättras i motsvarighet till lånevillkoren för nybyggnad och det extra stödet kopplas till energieffektiva reparationer.

Renoveringar av gamla hyreshus måste snabbt komma igång, särskilt som de ekonomiska utsikterna har försämrats och sysselsättningsutsikterna i byggbranschen är svaga. Samtidigt kan man satsa på bättre energiprestanda genom att koppla dem till räntestödet. Renoveringar som ger högsta energiprestanda ska ha den lägsta räntan. Systemet ska helt enkelt vara graderat så att självrisken successivt sjunker i takt med att energiprestanda förbättras. Den lägsta självrisken, 1,7 procent, kan gälla renoveringar som uppfyller alla föregående mål för energiprestanda.

För att backa upp energieffektiva reparationer behövs det satsningar som bättre kan mäta sig med det hushållsavdrag för småhus som regeringen föreslår. Vi har föreslagit att hushållsavdraget ska utvidgas så att det också gäller renoveringar i bostadsaktiebolag. Olika boendeformer särbehandlas i regeringens modell och dessutom är hushållsavdraget inte avgränsat efter energieffektivitet. Nu får det användas t.ex. för att byta oljepanna eller bygga om sommarstugor för att göra dem vinterbonade, vilket inte kan anses vara ett ekologiskt hållbart skatteincitament.

Ökade försvarsanslag saknar täckning

I rådande ekonomiska läge finns det ingen anledning att, som regeringen gör i sitt ramförslag, införa nya index som höjer försvarsutgifterna. Försvarsutgifterna borde ha dimensionerats utifrån de enhälliga förslagen från den parlamentariska uppföljningsgrupp under riksdagsledamot Juha Korkeaoja som beredde den säkerhets- och försvarspolitiska redogörelsen.

Speciellt problematiskt blir det om försvarsmakten bygger upp sin verksamhet och startar upp nya rustningsprogram utifrån finansiella framtidslöften som inte alls går ihop med det ekonomiska läget. Man ska inte starta nya rustningsprogram utifrån antaganden om extra resurser. Om vi nu binder oss vid nya långsiktiga upphandlingsprogram, kan det leda till nya reduceringar i försvarsmaktens löpande, nödvändiga utgifter för exempelvis repetitionsövningar, flygtimmar och personella resurser som krävs för försvarsberedskap och utbildning.

Ett produktivitetsprogram som saknar realism

De anslagsnedskärningar som ska göras utifrån produktivitetsprogrammet minskar anslagen för justitieministeriets förvaltningsområde 2011 med totalt nästan 5 miljoner euro mot 2010. Regeringen vill få rättsväsendet att fungera effektivare framför allt genom omorganisering och omstrukturering och ändringar i lagstiftning, men samtidigt kör den sitt produktivitetsrace som kräver stora nedskärningar i antalet årsverken. Det är orealistiskt att tänka sig att man bara genom att kräva effektivare domstolsprocesser och arbetsmetoder skulle kunna öka produktiviteten i nämnvärd grad. Det har varit viktigare att benhårt hålla fast vid produktivitetsprogrammet och en stram rambudgetering än att se till att de grundläggande rättigheterna tillgodoses i rättsvården. Rättegångar i Finland drar omänskligt långt ut på tiden, inte minst när det gäller ekobrottslighet. För att snabba på utredningen av ekobrott måste det i första hand ses till att åklagarna och polisen har de resurser som behövs.

Produktivitetsprogrammet går nu också åt fångvården, som redan tidigare kämpat med sin resursbrist. Personalen speciellt inom fångvården är underdimensionerad och under sådana förhållanden är det orealistiskt att tänka sig att nedskärningar ska kunna genomföras enligt någon tidsplan. Justitieministeriets förvaltningsområde förväntas få bort 103 årsverken fram till 2015. Nedskärningarna ska till 90 procent genomföras så att man inom den allmänna intressebevakningen börjar köpa tjänster. En arbetsgrupp har tillsatts för att se på frågan. Man kan på goda grunder betvivla att det går att spara kostnader genom att köpa tjänster. Arbetsgruppen har all anledning att se särskilt noga på huruvida köptjänster verkligen ger några kostnadsbesparingar.

Målen för biståndssamarbetet måste nås

Den ekonomiska krisen, matkrisen, klimatkrisen och befolkningstillväxten har resulterat i en mänsklig katastrof i många utvecklingsländer. Migrationen från utvecklingsländerna har ökat. Befolkningstillväxten och en jämn fördelning av befolkningen på jorden hör till de stora knäckfrågorna för mänskligheten. Nu behövs biståndssamarbete mer än någonsin. Det är viktigt att hålla fast vid de utvecklingspolitiska åtagandena. FN:s millenniemål, som ökad läskunnighet och halverad fattigdom, måste nås inom utsatt tid.

Det finns områden i världen där den humanitära nöden är ständigt närvarande. Biståndssamarbetsprojekt som tar fasta på utbildning och bättre villkor för kvinnor och barn är det mest effektiva sättet att öka välfärden och minska fattigdomen. Det är viktigt att fortsatt satsa på dem. Klimatresurser som satsas på utvecklingsländerna får inte betyda att resurserna för andra biståndssamarbetsprojekt minskar i samma mån. Besluten om finansiering av olika sektorer måste medge insyn och gå att särskilja. Man skapar hållbar utveckling genom att stärka demokratin, öka medinflytandet och arbeta för en god förvaltning.

Vår nuvarande regerings beslut att skära i biståndssamarbetsanslagen har varit oansvariga. Det är inte heller acceptabelt att flyktingutgifterna bokförs under bistånd i större skala. För kvaliteten på verksamheten är det ytterst viktigt att biståndspengarna stiger i jämn och förutsebar takt. Finland måste nå upp till FN:s mål om 0,7 procent av bnp fram till 2015. Vi föreslår att alla finländska partier hösten 2010 sinsemellan upprättar ett avtal som sträcker sig utöver valperioden och innebär att målet om 0,7 procent av bnp nås enligt den tidsplanen.

Att motarbeta utanförskap är den bästa rättspolitiken.

Enligt de statsfinansiella ramarna är effektivare brottsförebyggande en av prioriteringarna inom kriminalpolitiken. Vi anser att utanförskapet är det största hotet för medborgarnas säkerhet och att insatser mot utanförskap är den bästa rättspolitiken. Men i ramarna föreslås inga satsningar på att motarbeta utanförskap, integrera invandrare eller rättspolitisk forskning, trots att just de här frågorna spelar en avgörande roll för att förebygga kriminalitet och trots att det kostar mycket mindre för samhället att förekomma än att förekommas när det gäller allvarligt utanförskap.

Den stigande arbetslösheten och regeringens skattepolitik som gynnar de alla rikaste bidrar till att öka inkomstskillnader, fattigdom och socialt utanförskap. Att allt fler mår allt sämre ger utslag i ett ökat antal brott mot liv och hälsa. Vi har upprepade gånger föreslagit mer resurser för rättspolitisk forskning, sysselsättning, social trygghet och insatser för att integrera och sysselsätta invandrare, vilket skulle bidra till en ekonomisk återhämtning och förebygga utanförskap och kriminalitet.

Otillräckliga resurser underminerar rättsskyddet

Justitieministeriets förvaltningsområde lider fortsatt kronisk brist på resurser. De rörliga anslagen är fortfarande mycket knappt tilltagna framför allt inom domstolarna och Brottspåföljdsverket, rättshjälpen och ministeriet. Det betyder dels en stram utgiftsdisciplin, dels också att förvaltningsområdets utgifter inte kan omfördelas inom ramen.

För åklagarväsendet föreslås ingen permanent nivåhöjning. Resurserna för att bekämpa ekobrottslighet och svartekonomi är fortfarande otillräckliga och de ökade hyresutgifterna på grund av nybyggnation och renovering i fängelserna belastar fångvården tyngre än någonsin. Extra resurser har inte reserverats för att lösa lokalproblemen och inte heller för att avskaffa till exempel baljceller. Det måste ses till att det finns resurser för att utveckla ärendehanteringssystemen vid allmänna domstolar och åklagarväsendet, för det spelar en avgörande roll för kontrollen av behandlingstiderna för brottmål.

Privatisering och fångvård går inte ihop

Riksdagen har en proposition med förslag till lagstiftning om övervakningsstraff och elektronisk övervakning (RP 17/2010 rd) under behandling. I propositionen föreslås det att man ska kunna upphandla ett övervakningssystem hos en privat serviceproducent. Justitieministeriet utreder dessutom om det går att privatisera fångtransporterna. Det kommer inte på fråga att åsidosätta myndigheterna i fångvården, allra minst av kostnadseffektivitetshänsyn, och för att rätlinjigt kunna genomföra produktivitetsprogrammet. Fångvården kräver särskild yrkeskompetens och måste skötas av myndigheterna.

Fängelselagen (767/2005) förutsätter att det för varje fånge uppgörs en personlig plan som spänner över den tid fången avtjänar sitt straff, friges eller försätts i villkorlig frihet. På grund av den kroniska resursbristen inom fångvården görs risk- och behovsprövningar de facto bara för en bråkdel av fångarna. De regionala skillnaderna är här också betydande. Situationen är ohållbar med tanke på fångars likabehandling och möjligheterna att förebygga återfall i brott.

Det behövs starkare säkerhetsstrukturer

Vårt rättsväsen befinner sig på grund av kronisk resursbrist i ett läge där staten inte längre kan garantera medborgarnas rättssäkerhet och den grundlagsfästa rättigheten att få sin sak behandlad i domstol inom en rimlig tid. Rättsväsendets knappa resurser är olämpligt fördelade. Så har till exempel de besparingar som frigjorts genom att nämndemannakostnaderna inte längre existerar inte fullt ut gått att styra över till tingsrätternas personella kostnader. Behandlingstiderna har blivit allt längre inte bara inom rättsväsendet utan också inom besvärsnämnderna för utkomstskyddsfrågor och socialskyddsfrågor. Vi är i högsta grad oroade över de risker som rättsskyddet fortsatt löper.

Inom ramen föreslås ett årligt tillskott på 117 miljoner euro för mottagande av flyktingar och asylsökande. Kostnaderna har ökat bland annat för att behandlingen drar ut på tiden. Behandlingen av asylärenden har de facto helt slitit sig: behandlingstiderna är alldeles för långa, med kännbara ökningar i kostnaderna för mottagande som följd. Det krävs därför åtgärder för att gallra i ogrundade asylansökningar.

Man räknar med att ersättningarna till kommunerna för flyktingar och asylsökande i ramplanen för 2011 ökar med 22 miljoner euro och lite till under den återstående ramperioden. För tillfället befinner sig omkring 600 personer med uppehållstillstånd i förläggning utan kommunplats. Deras integrering har inte ens kommit i gång. Det är nödvändigt med en ordentlig och skyndsam höjning av ersättningarna till kommunerna, med hänsyn till kommunernas ekonomiska trångmål och det stora antalet personer med uppehållstillstånd och utan kommunplats.

Nödcentralsreformen måste bedömas på nytt

Med tanke på finländarnas säkerhet måste krisen i nödcentralssystemet beaktas i resurstilldelningen. Under den föregående regeringens tid lades grunden för det nuvarande, fortfarande gällande nödcentralssystemet. Den dåvarande indelningen i nödcentralsområden, som byggde på riksdagens beslut 2001, beaktade såväl säkerhetsstrukturer som fungerande tekniska system. Ändringen har inte nått längre än inkörningsfasen. Systemet och hela räddningsväsendet måste nu få växa fram i lugn och ro. Regeringens projekt för att skära i antalet nödcentraler skapar osäkerhet både inom nödcentralssystemet och inom säkerhetsstrukturerna. De nuvarande nödcentralerna måste bevaras, och landskapen får inte ställas mot varandra i reformen på det sätt som man nu gör.

Det måste ses till att inrikesministeriets omkostnader inbegriper resurser för krishantering. Vi har systematiskt fört fram ett brett säkerhetsbegrepp och understrukit vikten av att motverka säkerhetshot. Krishantering är ett viktigt säkerhetspolitiskt verktyg för Finland för att främja stabilitet i konfliktområden i världen. Anslagssituationen inom gränsbevakningsväsendet kräver också satsningar på gränssäkerhet.

Motivering

Statsrådets redogörelse (SRR 2/2010 rd) om ramarna för statsfinanserna 2011—2014 bygger på prognoserna om den ekonomiska utvecklingen under de närmaste åren. Regeringen är medveten om att den ekonomiska krisen kommer att få konsekvenser långt in i framtiden. Den skuld som vi nu tar kommer vi att få betala i långa tider efter ramperioden. I många forum talar man om underskott och skuldsättning, hur stort underskottet blir och om det är nödvändigt. En bidragande orsak till dagens kris är just att upplåningen varit utom kontroll. Därför är det befogat att fråga varför regeringen i ramarna är beredd att utöka skulderna i snabb takt år efter år.

Det är viktigt att vara försiktig i ett läge där följderna kommer att märkas i vår ekonomi en lång tid framåt. Det är vansinnigt att planera att vi ska leva över våra tillgångar hela ramperioden. Vad händer om räntorna inte förblir låga utan börjar stiga? Statsskulden var uppe i 68,7 miljarder euro i slutet av april i år. Den offentliga sektorns skulder beräknas öka med 10 miljarder euro i genomsnitt per år och stiga till 60 procent av bruttonationalprodukten 2015. Det är möjligt att skuldsättningen stannar på 60 procents nivå därefter. Om räntenivån igen hotar bli högre än vanligt, kommer skuldsättningen att stiga till mer än 60 procent, och senast då kan ekonomin sägas ligga på en ohållbar grund. I de föreliggande ramarna bör vi därför särskilt se på vilka utgifter vi kan skära i och vilka skatter som kan höjas.

De kommande åren kommer att bli tunga för staten men också för kommunerna. Redogörelsen ägnar alltför lite uppmärksamhet åt det oroväckande ekonomiska läget i många kommuner. Kommunernas skatteinkomster beräknas minska med ungefär 3 % i år. Det är framför allt krävande för kommunerna att befolkningen åldras så snabbt, för det åldersrelaterade utgiftstrycket gäller till stor del kommunerna. Förändringen i befolkningen kommer att leda till att kommunernas utgifter ökar med ca 2,5 miljarder euro fram till 2020. Kommunernas finansiella behov är så stort att staten bör stödja kommunerna antingen i form av höjda statsandelar eller genom att låta kommunerna ta över rätten till skatteinkomster av motsvarande storlek. Det vore befogat t.ex. att stärka kommunernas skattebas genom att snarast möjligt överlåta avfallsskatteintäkterna till kommunerna.

Det är en viktig uppgift att utforma riktlinjer för framtiden och där spelar det en stor roll att de olika utskottens ståndpunkter uppmärksammas. Redogörelsen har behandlats i många utskott. Av utskottens utlåtanden framgår klart att de inte är helt nöjda med regeringens linje. Utskotten vill ha ändringar i förslaget.

Förvaltningsutskottet noterar att det behövs en nivåhöjning av statsandelarna och att kommunernas skattebas samtidigt bör stärkas. Då skulle pressen på att höja kommunalskatten dämpas. Dessutom behöver bl.a. polisens häkten rustas upp.

Lagutskottet påpekar att det tillskott för åklagarväsendet som ingår i budgeten för 2010 saknas i rambeslutet. Likaså är anslagen för domstolarna fortfarande för små. Finland har på senare år fått tiotals anmärkningar av Europadomstolen för att rättegångar dragit ut på tiden.

Kommunikationsutskottet lyfter fram att ramfinansieringen av bastrafikledshållning är anmärkningsvärt låg jämfört med behovet. Det eftersatta underhållet kräver betydligt mer pengar, men med det föreslagna anslaget kommer trafiklederna att försämras ytterligare. Utskottet ser inte positivt på att landsvägsnätet tillåts förfalla.

Jord- och skogsbruksutskottet påpekar att finansieringen av hållbart skogsbruk (KEMERA) i de nya ramarna har sänkts med 10 miljoner euro 2011—2013. Det är särskilt problematiskt därför att de disponibla anslagen sedan tidigare är så knappt tilltagna.

Försvarsutskottet ser det som angeläget att försvarets personalstyrka är ungefär 15 000 personer, eftersom försvarets organisation i fredstid ställs under stor press om personalen är mindre än så.

Kulturutskottet framhäver att det totala antalet nybörjarplatser inom den grundläggande yrkesutbildningen ytterligare måste utökas temporärt. Ramen tar inte heller upp någon likalönepott enligt statens kollektivavtal 2007 eller effekterna av den centraliserade löneuppgörelsen i mars.

Social- och hälsovårdsutskottet inskärper att bl.a. it-systemen måste utvecklas för att kommunernas verksamhet ska bli produktivare. Ett sådant utvecklingsprojekt stöds med ca 20 miljoner euro i extra anslag årligen. Utskottet ser det som nödvändigt att effektivare genomföra reformerna.

Ekonomiutskottet uttryckte i sitt utlåtande i fjol (EkUU 27/2009 rd) sin oro över utbudet av ekonomisk rådgivning och skuldrådgivning. Situationen uppges inte ha förbättrats med nuvarande satsningar.

Revisionsutskottet noterar att staten har upphandlat fjärrtågstrafik för 31,5 miljoner euro per år. Från och med 2012 har bara 20 miljoner euro årligen kalkylmässigt avdelats för ändamålet. Det kommer enligt utskottet att inverka på tågtrafikens omfattning och den rikstäckande servicestandarden.

Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet ser allvarligt på att regeringen i rambeslutet trots den ökande långtidsarbetslösheten inte öronmärker eller ökar anslagen för att hantera eller förebygga långtidsarbetslöshet.

Miljöutskottet påpekar att anslagsramarna för miljöministeriets förvaltningsområde visar en sjunkande trend för 2011—2014. Det bekymrar utskottet, eftersom förvaltningsområdet samtidigt får allt fler uppgifter. Utskottet hoppas att klimatpolitiken trots de svåra ekonomiska utsikterna ska vara en av de tydligaste prioriteterna.

Det rimmar illa att utskotten i sina utlåtanden om utgiftsramarna pekar på ett stort utgiftsbehov medan det ekonomiska läget i vilket fall som helst kommer att kräva utgiftsminskningar i framtiden och troligtvis också en del skattehöjningar. Jag anser att det nu är viktigare att välja en stram finanspolitisk linje som besparar oss ännu tråkigare beslut i framtiden.

Motivering

Regeringen uppger att den inte längre gör några politiska linjeval. Även om det är förståeligt med tanke på tidpunkten, är det ändå inte godtagbart. Inte tar livet slut vid valet, fastän regeringen — visserligen alldeles riktigt — menar att den själv då kommer till vägs ände. Det är ofattbart att regeringen högst på ett ungefär tar ställning till insatserna mot arbetslöshet, nivån på utkomstskyddet för arbetslösa och kommunernas finansiella villkor.

Rättvisa

Rambeslutet är en enda stor besvikelse när det gäller rättvisa och jämlikhet. Det största problemet med rambeslutet är att de anvisade medlen inte räcker till för att eliminera fattigdomen eller förbättra villkoren för barnfamiljer, långtidsarbetslösa, långvarigt sjuka, anhöriga eller äldre.

Vänstern ogillar dessutom att inte heller de här ramarna infriar löftet att slopa prövningen av behovet av arbetsmarknadsstöd utifrån inkomster som maken eller föräldrarna i samma hushåll har.

Det ligger i marknadens natur att generera ojämlikhet. Därför behövs det korrigerande insatser från samhällets sida. Vi kan öka rättvisan och minska ojämlikheten med hjälp av grundtrygghet och genom att lindra beskattningen för låginkomsttagare, höja skatterna på stora inkomster och återinföra skatt på stor förmögenhet.

Barnfamiljerna har relativt sett fått det sämre ställt i inkomstfördelningen och deras genomsnittliga inkomstutveckling släpar efter. Fattigdomen bland barn började växa 1994 och har nästan tredubblats sedan dess. Fattigdom är nu vanligare bland barn (14 %) än bland den övriga befolkningen. Enligt resultaten från en enkät bland barnfamiljer är det svårt att täcka utgifterna med inkomsterna i två av fem familjer, i över hälften av de familjer som utgör den femtedel som har de minsta inkomsterna och i upp till två av tre familjer med en ensamförälder.

Föräldrarna i barnfamiljer i alla inkomstkategorier har oftare arbete än genomsnittsbefolkningen, men transfereringarna utgör en väsentlig del av försörjningen, särskilt i småbarnsfamiljer. Barnfamiljer med små inkomster tvingas leva "ur hand i mun" och når inte upp till samma konsumtionsnivå som andra. Oväntade utgifter eller inkomstbortfall kan göra livet avsevärt svårare. Detta kan inte förklaras enbart med arbetslöshet eller strukturella omställningar i arbetslivet, när det inte finns arbete för lågutbildade. Fattigdom bland barn hänger också samman med typen av familj och familjens storlek och uppbyggnad. Barnen i familjer med en ensamförälder eller många barn har det sämst ställt.

För att barnfamiljerna ska må bättre måste

• barnbidraget bli prioriterad inkomst
• arbetsmarknadsstödet och grunddagpenningen höjas
• systemet med föräldraledighet fungera enligt modellen 6+6+6, kostnaderna jämnas ut och dagpenningen höjas
• det statliga bidraget öka för rådgivningstjänster, personalutgifter för dagvård och skolor plus stödtjänster.

Vi är tvungna att göra en nivåhöjning av arbetslöshetsersättningarna (grunddagpenning och arbetsmarknadsstöd), om vi verkligen vill förhindra utanförskap. En nivåhöjning kommer också att få återverkningar på situationen hos dem som lever på inkomstrelaterade arbetslöshetsersättningar och framför allt höja arbetslöshetsersättningarna till deltidsanställda och korttidsanställda. Även om utgifterna för arbetslöshetsersättningar inte hör till utgiftsramarna, kan nivån på ersättningarna inte lösgöras från sysselsättningspolitiken över lag när de samlade effekterna av besluten bedöms. Sysselsättningen påverkas positivt, om så många arbetslösa som möjligt står till arbetsmarknadens förfogande med hjälp av tillräcklig grundtrygghet och aktiv sysselsättningspolitik. Det är nödvändigt att höja sysselsättningen för att balansen i statsfinanserna ska bestå.

Fattigdomen i barnfamiljer kan motverkas genom att arbetsmarknadsstödet blir oberoende av makens inkomster. Men det har regeringen inte gått med på.

Transfereringarna till barnfamiljerna har blivit kvar på en nivå som är lägre än före den ekonomiska depressionen på 1990-talet. Också den indexreglerade minimitryggheten släpar efter inkomstutvecklingen. De viktigaste transfereringarna till barnfamiljerna, såsom barnbidrag och hemvårdsstöd, är inte indexreglerade. De har höjts i obetydlig mån först på senare år med tanke på hur mycket de är eftersatta.

Bättre ekonomiska villkor för de studerande kräver ett större åtgärdspaket där

• bostadstillägget för studerande betalas ut året om,
• studiestödet för självboende studerande på andra stadiet som inte fyllt 20 år frikopplas från föräldrarnas inkomster och
• den lägsta studiepenningen för hemmaboende studerande och studerande som inte fyllt 18 år höjs till samma belopp som barnbidraget, dvs. 100 euro i månaden.

Ett rättvist samhälle tar också hand om dem som av någon orsak har slagits ut och inte är delaktiga eller får ta del av välfärden. Det finns fortfarande många hemlösa i Finland och det ekonomiska läget i kommunerna hotar att riva ner det sista taket över huvudet på de hemlösa. Trots många internationella domar och anmärkningar föreslår regeringen inte något ramanslag för att avskaffa baljceller eller bryta den onda cirkeln av återfall i brott genom att tillförsäkra alla fångar möjlighet till aktiverande åtgärder.

Den svarta ekonomin och beskattningen

Staten går årligen miste om stora skatteinkomster på grund av svart ekonomi. Ökade satsningar mot svart ekonomi skulle leda till ett stort tillskott i skatteinkomsterna. Men regeringen vill tydligen inte reglera den dolda ekonomin som förorsakar osund konkurrens och en dubbel arbetsmarknad, eftersom ramanslagen för polisen, tullen, åklagarna, domstolarna, skatteförvaltningen och arbetarskyddet är undermåliga.

Vi måste få bukt med den svarta ekonomin genom att

• utöka resurserna till polisen, tullen, åklagarna, domstolarna, skatteförvaltningen och arbetarskyddet för bekämpning av svart ekonomi
• skärpa straffen för svart ekonomi
• utvidga rätten till grupptalan så att den också gäller arbetsmarknadsorganisationer.

Tyngdpunkten i beskattningen har nu förskjutits från statsbeskattningen till den kommunala nivån och de indirekta skatterna. Vanhanens föregående regering slopade skatten på stora förmögenheter och lindrade skatten på stora inkomster helt obefogat. Den sittande regeringen har också infört massiva inflationsöverskridande skattelättnader på stora inkomster. För rättvisans skull måste höginkomsttagare och de som har stor förmögenhet delta i kostnaderna för den sociala tryggheten med stora insatser. Mellan beskattningen av löneinkomster respektive stora kapitalinkomster finns det en stor skillnad till fördel för kapitalinkomsttagare.

Världen befinner sig i kris eftersom regleringen och rentav övervakningen av finansmarknaden har slopats. Finansmarknaden och den reala ekonomin gick helt skilda vägar. Allvarliga och upprepade kriser väntar oss sannolikt, om vi inte får ordning på tillsynen och regleringen.

För närvarande behövs det både nationell och internationell reglering och övervakning för att en recession lik dagens inte ska bli faktum igen. Dessutom kräver vårt gemensamma ansvar för välfärdsstaten att skattebasen breddas där det finns människor som har råd att betala. I den globala finanssektorn rör sig dagligen tiotals miljarder euro inom valutaväxling, derivathandel och aktiehandel. I regel får pengarna röra sig utan någon som helst skatt.

Beskattningen måste bli rättvisare genom att

• skatten på de minsta förvärvs- och förmånsinkomsterna lindras
• statsandelarna ökar så att kommunalbeskattningen inte skärps
• en förmögenhetsskatt införs på stor förmögenhet
• de som har stora kapitalinkomster inte gynnas och den särskilda skattelättnaden för ägare till icke noterade bolag slopas
• avfallsskatten också börjar gälla privata soptippar och kommunerna får intäkterna från den
• en allmän finansmarknadsskatt införs som gör transaktionerna synliga, gallrar ut osund spekulation och breddar skattebasen så att staten får mer skatteinkomster.

De sammantagna skatteintäkterna bör hålla en sådan nivå att

• alla får de tjänster de behöver från vaggan ända in i ålderdomen
• alla har sin försörjning tryggad under perioder utan inkomst, vilket också kräver att minimiförmånerna höjs
• alla bibringas så goda kunskaper som möjligt i skolan och i annan undervisning
• samhällets materiella och immateriella grundvalar (infrastruktur, forskning och kultur) kan utvecklas utifrån de krav ett modernt samhälle ställer.

Garanterad service

Kommunerna spelar en viktig roll när det gäller åtkomliga och tillgängliga välfärdstjänster. Men ramförslaget garanterar inte en uthållig kommunekonomi och hotar att omintetgöra våra högkvalitativa tjänster som finns att få på lika villkor.

Under depressionen på 1990-talet kringskars innehållet i bastjänsterna för barn och tjänsterna rent ut sagt minskade. Trots den positiva ekonomiska utvecklingen rättades läget inte till vare sig av Vanhanens första eller andra regering. Kommunerna sparar fortfarande in på tjänsterna för barn och barnfamiljer såväl inom rådgivning, skolhälsovård, dagvård, skolor som hemvårdstjänster.

När inkomsterna sinar i kommunerna minskar deras kapacitet att tillhandahålla basala tjänster. Många kommuner måste rentav ta lån för att kunna ordna nödvändiga tjänster. Kommunernas och samkommunernas skulder växer snabbt. Statsandelarna räcker inte till för ordentliga och adekvata tjänster. Enligt Finlands kommunförbund beror den svaga utvecklingen i den kommunala ekonomin på recessionen men också på förändringen i befolkningens åldersstruktur. Det väntas behövas 2,5 miljarder euro mer för social- och hälsovård under ramperioden, vilket innebär en press på att höja den kommunala inkomstskatten med ungefär tre procentenheter. Vänsterförbundet anser att detta i värsta fall kan leda till att inkomstskatterna slutligen blir regressiva.

Enligt kommunförbundets program för att rädda kommunerna måste staten hjälpa kommunerna med deras finansiella bas genom att tilldela dem sammanlagt 500 miljoner euro i extra inkomster senast 2011. Statsandelarna till kommunerna kan enligt kommunförbundet ökas till exempel genom att statsandelsprocenten för basservice höjs. Då får alla kommuner sin beskärda del av effekterna räknat per invånare. En höjning med en procentenhet gör att statsandelarna till kommunerna stiger med ungefär 200 miljoner euro.

Kommunförbundets program för tillskotten till kommunernas inkomstbas bygger i hög grad på en skärpt kommunal beskattning, som kommer att leda till att tyngdpunkten inom beskattningen allt mer förskjuts mot en platt skatt. Vi anser att tyngdpunkten inom inkomstbeskattningen fortfarande bör ligga på en progressiv beskattning som bygger på hur stora inkomsterna är. Staten är skyldig att se till att kommunernas finansiella bas räcker till och att beskattningen är rättvis.

De närmaste åren kommer tjänsterna att hotas av den ökande statsskulden.

Kommun- och servicestrukturreformen kommer att avslutas under ramperioden, men kommunerna vet fortfarande inte hur tjänsterna och kommunstrukturen kommer att läggas om genom lagstiftning och finansiering nästa ramperiod. I det svåra ekonomiska läget är det omöjligt för kommunerna att planera långsiktigt, eftersom de kommunala beslutsfattarna inte vet vilka ändringar som kommer att ske de närmaste åren inom kommunsektorn och den kommunala servicen.

Största delen av det förebyggande och reparativa arbetet mot utanförskap i Finland är beroende av föreningar inom tredje sektorn som finansieras av Penningautomatföreningen eller kommuner. Under ramperioden hotas den här verksamheten både av det minskande stödet till kommunerna och den minskande finansieringen från Penningautomatföreningen. I det här läget kan staten inte frånsäga sig sitt ansvar för invånarnas välfärd. Det behöver inom kort tas fram en hållbar finansiell bas för det värdefulla arbetet inom tredje sektorn, som möjliggör långsiktigt arbete i tillräcklig omfattning.

Miljö och natur

Regeringen skiftar i grönt bara i sina slagord som tagits fram av en reklambyrå, eftersom den på det konkreta planet i ramarna skär i miljöskyddet. Anslagen för miljövårdsarbete sjunker, pengarna för utveckling och planering av miljövårdsåtgärder minskar med en fjärdedel, det saknas 5 miljoner euro i anslaget för skyddet av Östersjön, finansieringen av åtgärder för energiprestanda i byggnader räcker inte till och anslagen för upphandling av materiel för att bekämpa miljöskador skärs ner bland annat inom oljebekämpning och för ett centrum för oljebekämpning.

Vänsterförbundets riksdagsgrupp godkänner inte att miljöministeriet läggs ned så som en del av dagens regeringspartier vill.

Regeringens beslut om natur och miljöskydd har med fog kritiserats. Nonchalansen inför naturen och miljön beskrivs av regeringens beslut att förelägga riksdagen ett förslag till två nya kärnkraftverk, upphöra med det självständiga miljöskyddet inom regionförvaltningen och andra liknande beslut. De fortsatta nedskärningarna av miljöministeriets anslag hör till samma kategori. Därför finns det skäl att befara att regeringspartierna har föresatt sig att förlama miljöministeriet och vid tillfälle lägga ner det självständiga ministeriet.

Miljöstöden för jordbruket används fortfarande inte effektivt för miljöskydd. Deras styreffekt blir följaktligen obetydlig.

Utvecklingssamarbete

I september 2010 kommer FN att hålla ett toppmöte i New York för att se på framstegen i fråga om millenniemålen, som siktar på att eliminera extrem fattigdom och som också är bindande för Finland, nu när två tredjedelar av fristen har förflutit. Redan nu står det klart att den ekonomiska recessionen, mat-, bränsle- och finanskrisen, följderna av klimatförändringen och det sinande åtagandet bland politikerna hotar måluppfyllelsen.

FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon har tidigare konstaterat att inte ens det effektivaste utvecklingssamarbete i sig kan eliminera den extrema fattigdomen. I sin rapport om uppfyllelsen av millenniemålen i mars lyfte han fram en översyn av den internationella ekonomiska arkitekturen och framför allt en utveckling av regleringen av finansmarknaden.

Det finns en tydlig koppling mellan fattigdom och klimatförändring. Därför är det så viktigt med insatser mot klimatförändringen, så att fattigdomen i utvecklingsländerna inte tillspetsas ytterligare. Vi behöver med det snaraste ett internationellt klimatavtal där också finansieringen av klimatåtgärderna avtalas på ett sätt som inte kringskär finansieringen av humanitärt bistånd och arbete mot fattigdom.

De finländska utvecklingsorganisationerna är mycket bekymrade över rambeslutet. Regeringen ser ut att ta största delen av den utlovade klimatfinansieringen till utvecklingsländerna från biståndet. Dessutom räknar regeringen med att biståndet nästa år stiger till 0,58 procent av bruttonationalinkomsten. I rambeslutet fryser regeringen procentandelen som "tekniskt antagande" på den här nivån för åren 2012—2014. Så i praktiken siktar regeringen inte på 0,7 procent 2015.

Enligt utrikesministeriets egen beräkning behöver vi ungefär 115 miljoner euro mer för egentligt utvecklingssamarbete för att komma upp till de bindande målen för år 2015. I ramarna föreslår regeringen trots det en betydligt mindre summa och avdelar till råga på allt en del av pengarna för arbete mot klimatförändringen.Finansieringen av arbetet mot klimatförändringen måste säkras på ett hållbart sätt, men det får inte ske på bekostnad av människor som lever i extrem fattigdom.

De personella resurserna och statens produktivitetsprogram

Statens produktivitetsprogram har blivit ett uppsägningsprogram. Däremot har det blivit sekundärt att förbättra innehållet i förvaltningen.

Regionförvaltningsverken har inte tillräckligt med personal inom sitt ansvarsområde för arbetarskydd för att brott mot anställningsvillkoren ska kunna förhindras eller för att bestämmelserna om arbetssäkerhet och företagshälsovård ska kunna övervakas. På grund av personalbristen går det heller inte att förhindra försummelser att betala skatter och avgifter. Samtidigt har regeringen ändå drivit på frågan om att slopa prövningen av behovet av arbetskraft från länder utanför EU och att förlänga arbetstillstånden, vilket absolut kräver att tillsynen blir effektivare i motsvarande mån. Om tillsynen inte ökar så här, hotar rekryteringen av arbetskraft från tredjeländer att leda till dumpning av löner och andra anställningsvillkor.

Företag som anlitar utländsk hyrd arbetskraft måste förpliktas att i realtid lämna in uppgifter om sina anställda, förskottsinnehållning på lönerna, källskatter och socialskyddsavgifter till skattemyndigheten. Beställaren, huvudentreprenören eller det företag som anlitar inhyrd arbetskraft och den som här i landet representerar den utländska arbetsgivaren måste bli ansvariga inför skattemyndigheten för att personalförteckningen uppdateras och är korrekt.

Vänsterförbundets riksdagsgrupp godtog inte förslaget att minska på antalet nödcentraler. Nu måste en omvärdering göras i fråga om antalet.

Universitetsreformen och finansieringen av universiteten

Enligt regeringen hade reformen av universitetslagstiftningen som syfte att säkra universitetens finansiering och förbättra verksamhetsmöjligheterna. Men resultatet har blivit ett annat.

Reformen har redan visat sin rätta natur: i stället för att reformera något har det rört sig om att göra livet svårt inte minst för universiteten i landskapen och det till den grad att de har blivit tvungna att skära i sina basala funktioner och grundläggande undervisning och kraftigt minska på personalen. Också andra universitet kommer de närmaste åren att vidta region- och strukturpolitiskt tvivelaktiga sparåtgärder i stil med nedläggningen av lärarutbildningsenheten i Kajana.

Trots den utlovade autonomin skär ramarna ner antalet årsverken från basfinansieringen enligt produktivitetsprogrammet. Ramarna täcker inte in universitetens arbetslöshetsförsäkringspremier efter 2012.

Om ramarna inte rättas till, kommer anslagen för egentliga omkostnader att skäras ner med 40 miljoner euro på grund av arbetslöshetsförsäkringen och med 10 miljoner euro till följd av produktivitetsprogrammet.

Den undermåliga finansieringen har redan lett till att karriärerna vid universiteten kortas ner både i början och i slutet. Visstidsanställningar förlängs inte och universiteten har inte resurser för praktikplatser som är viktiga för dem.

Sparåtgärderna bidrar inte till målet för spetsundervisning i spetsenheter. Trots tricken med beräkningar i ramarna förbättras ju inte relationstalet studerande/lärare vid universiteten, tvärtom.

Jämlikheten mellan universiteten skrotades i och med universitetsreformen och nu sker en uppdelning av universiteten i två kategorier: sådana som samlar på sig medel från både stat och näringsliv respektive sådana som inte får pengar från någondera av dessa.

Bastrafikledshållningen: banor och vägar

I år avdelas 888 miljoner euro för bastrafikledshållning. Av den summan går 536 miljoner till väghållning, 295 miljoner till banhållning och 57 miljoner till farleder. Av pengarna för banhållning står reparationsinvesteringar för 130—140 miljoner euro. Det räcker inte till för att åtgärda det eftersatta underhållet, utan bannätet kommer att försämras ytterligare. Vi bör årligen investera 190—200 miljoner euro i reparationer.

För 2011 avdelas 892,6 miljoner euro för bastrafikledshållning. För 2014 är siffran 895,1 miljoner euro. Det årliga anslaget för banhållning bör vara 100 miljoner euro större.

Enligt rambeslutet ska det 2011 startas arbeten för att höja servicestandarden på bansträckan Seinäjoki—Uleåborg och elektrifiera bansträckan Rovaniemi—Kemijärvi. För det första projektet anslås bara 5 miljoner euro, så det kommer inte att bli klart 2014 som står som mål för tidsplanen, utan någon gång på 2020-talet. Insatsen med 200 miljoner euro hittills kommer alltså inte till nytta förrän någon gång på 2020-talet. Det är inte hållbart att VR tvingas finansiera baninvesteringar, när trafikeringen och banhållningen är uppdelade på olika aktörer och VR betalar ersättningar för att få använda banorna.

Väghållningen behöver stärkas med minst 100 miljoner euro för att vägnätet inte ska förfalla. Men inte heller ett sådant tillskott räcker till för att åtgärda det eftersatta underhållet.

Kollektivtrafik

Regeringens eget energi- och klimatpolitiska program kräver klart större satsningar på att behålla och bygga ut kollektivtrafiken.

Statens upphandling av fjärrtågstrafik ska uppgå till 31,5 miljoner euro 2011. Enligt ramarna ska upphandlingen stå för bara 20 miljoner euro året därpå. Den här nivån kommer att leda till att en tredjedel av den köpta trafiken upphör.

Sysselsättnings- och aktiveringsanslagen räcker inte till

Sysselsättningsanslagen visar att regeringen snarare bedriver ideologisk diskrimineringspolitik än ansvarsfull finanspolitik. Arbetslösheten kommer att öka och dra ut på tiden på grund av ramarna, som alltså riskerar den ekonomiska återhämtningen.

På grund av den allt värre arbetslösheten behöver de arbetskraftspolitiska anslagen höjas med minst 100 miljoner euro årligen. Detsamma gäller utbildningsanslagen.

Anslagen för aktiverande åtgärder svarar inte mot behovet och är knutna till ramarna oavsett konjunkturläget. Följden blir att arbetslösheten ökar och drar ut på tiden. Vänstern har flera gånger krävt att de här aktiverande åtgärderna ska undantas från ramarna.

Regeringen försöker inte ens råda bot på långtidsarbetslösheten. Dessutom riskerar den permanent sysselsättningen och rentav arbetsförmågan hos de unga som för första gången försöker komma ut på arbetsmarknaden.

Arbetslösheten bland unga förvärras snabbare än den genomsnittliga arbetslösheten. Regeringens extra satsning mot ungdomsarbetslöshet och utanförskap är skenbar: anslaget växer inte utan omdisponerar bara användningen av arbetsmarknadsstödet.

Ungdomsgarantin blir inte verklighet. Därför behövs det mer anslag bl.a. för yrkesutbildning, praktikplatser och ungdomsverkstäder.

Arbets- och näringsbyråerna arbetar under hård press. Antalet kunder per tjänsteman är påfallande stort. De som har i uppgift att ge råd till ungdomar utan yrkesutbildning kan exempelvis ha över 200 klienter trots att just unga personer skulle behöva individuell service. Nu ökar ungdomsarbetslösheten kraftigt och även långtidsarbetslösheten pekar uppåt. Några snabba förändringar finns inte i sikte. Antalet arbetslösa närmar sig 300 000 och byråerna besöks årligen av betydligt fler arbetslösa arbetssökande.

De ständiga ändringarna i utkomstskyddslagstiftningen och lagstiftningen om arbetskraftsservice ställer ytterligare krav på dem som arbetar med kundservice. Det är omöjligt att med tillfälliga anställningar åtgärda det personalunderskott som statens produktivitetsprogram har orsakat även om man kan få tillfällig hjälp.

Vänstern kräver att anslagen för arbets- och näringsbyråernas omkostnader omgående ökas.

Regeringen förvärrar dessutom utanförskapet och arbetslösheten bland invandrare och befäster de dubbla arbetsmarknaderna där anställningsvillkoren dumpas. Vänstern kräver att de statliga integrations- och sysselsättningsanslagen höjs markant under ramperioden.

Anslaget för sysselsättnings- och utbildningsåtgärder samt speciella åtgärder måste höjas. Anslagen för insatser riktade till personer är för små i ramarna. Nivån är otillräcklig eftersom satsningen räknad per arbetslös sjunker märkbart. Risken är stor att upp till 100 000 personer slås ut från arbetslivet, om inga åtgärder vidtas med det snaraste.

Av det nationella sysselsättningsanslaget blev över 30 miljoner euro oanvänt i fjol. I detta arbetslöshetsläge är det ohållbart att spara in på anslagen så här mycket och det vittnar om svagt ledarskap på arbets- och näringsministeriet.

Säkerhet byggs inte med vapen

Ramarna förbättrar inte invånarnas säkerhet. Förslagen om satsningar bl.a. mot våld i parrelationer och nära relationer underskattar både problemets vidd och resursbehovet. Enbart justitieministeriet föreslog en sexdubbel summa för arbete mot våld i parrelationer och nära relationer jämfört med vad som slutligen togs in i ramarna.

Dessutom blir anslagen för civil krishantering frysta för hela ramperioden. I en värld där olika kriser härjar skulle satsningar på civil krishantering förbättra människornas säkerhet.

Hoten mot säkerheten ökar på grund av regeringens beslut att skära ner närområdessamarbetet med mer än en tredjedel. Närområdessamarbetet har ju t.ex. gjort det möjligt att befästa det civila samhället, avvärja miljöhot och hindra spridningen av hiv/aids-pandemin.

Det är inte befogat att indexreglera vapenutgifterna.