Den svenska tidens maktstrukturer
Den statliga helheten i Sverige utformades på 1300-talet under de första kungarna, Folkungarna. Före 1500-talet var Sverige dock fortfarande en lös statsbildning som nästan helt saknade centralförvaltning och där regentens makt inte sträckte sig längre än till Mellansverige. Kalmarunionen med de danska kungarna (1397-1521) var således en tid då Finland var relativt självständigt.
Efter att Gustav Vasa (1521-1560) lösgjort sitt rike från Kalmarunionen stärktes banden till Finland när han utnämnde sin son Johan till hertig över Finland. Denne bedrev en utrikespolitik som ledde till missämja, något som han fortsatte med som kung av Sverige. Hat och olyckliga krig slet sönder riket och ledde på 1590-talet slutligen till ett inbördeskrig. Enligt Mirkka Lappalainen var Finland då en relativt separat del av Sverige som kunde ha lösgjorts från det protestantiska Sverige och anslutits till det katolska Polen, som styrdes av Johans son Sigismund. Detta var också det egentliga syftet för arméns överbefälhavare Klaus Fleming, som härskade på finländsk mark. Den symboliska avgörande niten var det s.k. klubbekriget 1596-97, som delvis hade sitt ursprung i de finländska böndernas ekonomiska trångmål. När det tog slut stod hertig Karl som segrare i inbördeskriget och Flemings önskan att ansluta Finland till Polen förblev en dröm.
Uppbyggnaden av ett centraliserat förvaltningssystem i Sverige inföll under den s.k. stormaktsperioden (1611-1721), då skuggan från 30-åriga kriget avspeglades även i finländarnas ställning. Demokratins rötter stärktes av Gustav Adolfs riksdagsordning från 1617. Ständernas rätt att fatta slutliga beslut inskrevs i 1634 års regeringsform. Kungligt envälde återinfördes genom 1693 års riksdagsbeslut. Det blev kortvarigt, eftersom Karl XII utnyttjade sin makt hänsynslöst. Därför återtog ständerna sin maktställning och enligt 1720 års grundlag förband sig riksråden nu att vara ansvariga inför ständerna i stället för den tidigare ansvarslöse och enväldige härskaren.
När Sverige hade mist sin stormaktsställning i det stora nordiska kriget och sydöstra Finland förlorats till Ryssland genom freden i Nystad 1721, började finländarna förtroende för Sveriges förmåga att skydda Finland mot fortsatta territorialförluster vackla. Sverige hade också blivit tummelplats för maktkampen mellan två partier, hattar och mössor. När hattarnas styre fick till stånd ett revanschkrig mot Ryssland utnyttjade kejsarinnan Elisabet, Peter den stores dotter, situationen under Lilla ofreden (1742-1743) och erbjöd i sitt manifest 1742 Finland möjlighet att frigöra sig och få skydd av Ryssland, ”så frampt detsamma sinnadt vore sig utur Sveriges välde och Jurisdiction att befrija och löösgiöra”. Sålunda hade Finlands självständighet för första gången gjorts till föremål för politisk diskussion, även om tidpunkten inte var gynnsam. En sådan lät vänta på sig länge. I freden i Åbo 1743 gick sydöstra Finland ända till Kymmene älv förlorat.
Med tanke på parlamentarisk praxis hade 1723 års riksdagsordning varit viktig, eftersom den utvecklade även utskottsväsendet. Under den senare frihetstiden (1721-1772) utövade ständerna tillfälligt den högsta makten. Ständernas makt snubblade dock på oförmågan att lösa rikets problem. Sålunda lyckades Gustav III genomföra en oblodig revolution. Resultaten skrevs in i 1772 års regeringsform, som återställde kungens makt. Åt ständerna lämnades endast beskattningen och rätt att inleda anfallskrig, och även den rätten överfördes på kungen genom 1789 års förenings- och säkerhetsakt. Till denna period hänför sig ytterligare en episod, då kungens förtrogne Georg Magnus Sprengtporten, som hade blivit befälhavare över trupperna i östra Finland, hade grunnat på tanken att frigöra Finland och presenterat sin plan för Katarina den Stora i S:t Petersburg. Hon ansåg att detta skulle ligga i Rysslands intresse, men i sitt krig mot Turkiet ville hon inte bli osams med Sverige. Sålunda förföll även detta projekt.