Parlamentarismens växtvärk och jäsning
Små politiska kretsar
När den unga republiken hade fått en etablerad ställning, rådde åtminstone till synes fred i landet och stämningen blev friare. Välståndet ökade och det rådde konjunkturuppgång. Penningvärdet stabiliserades och 1925 bands marken till guldet. När England avstods från guldmyntfoten 1931 blev dock även Finland tvingat att övergå till systemet med s.k. flytande kurser, och markens externa värde sjönk snabbt med drygt 40 procent. När man under årens lopp sökte nya handelsrelationer i stället för Sovjetunionen blev Storbritannien det viktigaste exportlandet.
Spänningen mellan högern och vänstern fortgick, men även språkfrågan orsakade strid.Inom politiken gnistrade det emellertid fortfarande: Spänningen mellan högern och vänstern var kontinuerligt på tapeten. Även språkfrågan orsakade strid. De politiska kretsarna var små, bara några tiotal partiledare och parlamentariker politiserade kring landets frågor. Finland hade emellertid uppnått balans. Den första presidenten hade lyckats stabilisera förhållandena, statsministerns ställning och regeringen hade växt sig så starka att de i fortsättningen kunde fungera som makthavare utan presidentens stöd.
Överraskningspresident
I slutet av sin presidenttid väntade Ståhlberg länge innan han meddelade att han inte kandiderar. Även efter detta gjordes försök att övertala honom. Så sent som dagen före valet bad agrarförbundet Ståhlberg att ställa upp. När denne åter vägrade ställde partiet upp den 41-årige Lauri Relander. Valet inföll redan följande dag och Relander hade inte hunnit uppträda en enda gång i offentligheten som kandidat. Man kan säga att han blev president genom ett taktikspel. Rösterna gavs nämligen ofta till andrahandskandidaten när man försökte räkna ut vem som skulle klara sig bäst mot vem.
I elektorsvalet stannade valdeltagandet under 40 procent. Presidentvalet förrättades av trehundra elektorer. Kommunisternas kandidat var Matti Väisänen, som satt i fängelse för en landsförräderidom, och socialdemokraternas Väinö Tanner. Den tidigare presidenten ställde sig bakom framstegspartiets Risto Ryti. Under den tredje omgången valde agrarförbundet, samlingspartiet och SFP Relander till president med 172 röster, Risto Ryti fick 109 röster och förlorade. Den man som valdes till president var valets svarta häst. Man visste att Relander var starkt högersinnad; armén och religionen låg hans hjärta nära.
Relanders mjuka ledarskap
”Nog vet jag vad ni tänker om mig, att jag är bara en pojkspoling från Karelen”, sägs Relander ha konstaterat. Många ansåg att föregångarens efterlämnade stövlar var alltför stora för Relander, som aldrig haft någon ledande ställning i sitt parti eller åtnjutit någon särskild auktoritet. Å andra sidan behövdes det inte någon stark president i början av perioden. Det parlamentariska maskineriet var starkt och självständigt, och man varken väntade eller önskade att presidenten skulle ingripa desto mera i dess funktion. Där som Ståhlberg hade ingripit även hårt i sakernas utveckling, försökte den känslige Relander övertala och påverka regeringen före beslutsfattandet, och orsakade i första hand frustration bland de erfarna politikerna.
I början av Relanders period var Finlands situation fredlig och vilade på hållbar grund.I Europa började extremhögersinnade strömningar sprida sig. De baltiska länderna hamnade snabbt genom statskupper under enväldig auktoritär makt, först ut var Litauen 1926, följande Estland och Lettland 1934. I Finland var dock situationen fortfarande lugn i början av Relanders period, den parlamentariska grunden var tillräckligt hållbar och uppgörelser sköttes på den politiska arenan.
Partiernas roll stärks
Partiorganisationerna hade tagit sig samman och deltog mera målmedvetet i regeringsbildandet. Socialdemokraterna hade redan skapat sig en etablerad ställning som en del av det politiska fältet, medan kommunisterna fortfarande vara undanskuffade från politiken. När den nye presidenten försökte ge regeringen programmässiga rekommendationer, fördömde socialdemokraterna och framstegspartiet omedelbart presidentens agerande som intrång på den andra statsmaktens område.
Partierna blev starkare och deltog mera målmedvetet i regeringsbildandet.
Den starka partipolitiken fällde också regeringarna i medeltal en gång om året under Relanders period. Kyösti Kallios andra regering föll i december 1925 på en interpellation om ammunitionsfabriken i Riihimäki. Det var i huvudsak socialdemokraterna som fällde regeringarna och när de började känna sin makt krävde de också regeringsansvar.
Tanners minoritetsregering
Trots att Relander förhöll sig emotionellt negativ till socialdemokraterna fick Finland följande år en minoritetsregering bestående av enbart socialdemokrater under ledning av Väinö Tanner. Partimaskineriet utarbetade regeringsprogrammet. Arbetarskyddslagstiftning, åtta timmars arbetstid, olycksfalls-, sjuk-, invalid- och ålderdomsförsäkringslagar, skattelättnader för mindre bemedlade och progressiv kommunalskatt ingick i programmet. Dessutom skulle tullarna och försvarsutgifterna sänkas och de fångar som dömts för händelserna 1918 benådas.
Partimaskineriet utarbetade regeringsprogrammet.
Det skulle ha ankommit på statsministern att välja och utse statsminister, men socialdemokraterna lade fram Tanner som enda alternativ. Relander var tvungen att ge efter inför avsaknaden av alternativ. Socialdemokraterna betonade också sina målsättningar trogna riksdagens starka roll som makthavare. Sålunda presenterade sig den nya regeringen med sitt program för första gången i Finlands historia för riksdagen.
Politik för att ena nationen
Den vänstersinnade regeringens och den högersinnade presidentens verksamhet förflöt i anmärkningsvärt fredliga tecken, nationen var på väg att enas. Tanners regering satt nästan ett år tills den föll i december 1927 på följande års budgetproposition. Riksdagens borgerliga majoritet godkände inte nedskärningen av skyddskårsanslagen. Den socialdemokratiska regeringen visade emellertid att en vänsterregering kunde i tidens förhållanden ha lika lång livslängd som den bästa borgarregering. Denna nya regeringsbas släppte in förändringens vind i samhället och ifrågasatte presidentcentreringen.
I samhället röjdes plats för mångahanda synsätt och olika samhällsklasser.
Nationens enande innebar att man försökte röja plats för mångahanda synsätt och samhällsklasser i samhället. Våren 1929 skärptes den inrikespolitiska situationen när Oskari Manteres regerings förslag till lösning på tjänstemännens lönefråga hamnade i motvind och riksdagens omröstning betraktades som ett misstroendevotum för regeringen. Presidenten beslöt med ministärens medverkan att upplösa riksdagen och förordna om nyval. Enligt Paavo Kastari angavs ingen orsak i presidentens beslut, utan det hänvisades endast i stora drag till krav på folkets framgång och statens intresse. Detta var en märklig episod i upplösningsvalens historia.
Högerns rörelser sätter statsskeppet i gungning
I slutet av 1929 tillspetsades det interna läget i Finland och ledde till motsättningar mellan vänstern och högern. I Lappo slet en grupp högersinnade de röda skjortorna av lokala kommunistunga. Den så kallade Lapporörelsen meddelade därefter att man tänker organisera sig för att ovillkorligen och slutgiltigt sätta stopp för kommunismen. Rörelsen spred sig snabbt runtom i Finland och följande sommar utsattes vänstersinnade tidningar och påverkare för olika angrepp.
Lapporörelsen spred sig snabbt runtom i Finland.
President Relander ville tro att högerradikalismen hade goda syften. I sin dagbok antecknade han att Lappomötet hade liksom skakat om detta folk, fått det att tänka på annat än futtiga politiska stridsfrågor och att leva från den ena dagen till den andra. Han var övertygad om att det som sådant hade varit till välsignelse för landet och folket.
Lapporörelsen hotar
För att få slut på kommunisternas verksamhet ställde Lapporörelsen landets regering inför ultimatum, och hotade med att regeringen annars kunde förlora sitt frivilliga grepp för att kontrollera och dämpa situationen. Sommaren 1930 började rörelsen själv ta kontakt med presidenten och hade honom bland annat att flyga från Gullranda till Helsingfors för att lyssna till nya krav. Efter mötet övertalade presidenten regeringen att hindra utgivningen av den kommunistiska tidningen Työn Ääni, trots att åtgärden stred mot tryckfriheten. I sin dagbok skrev han att det skulle ha varit en stor olycka för landet att hålla fast vid lagens bokstav.
Regeringen övertalades att hindra utgivningen av den kommunistiska tidningen Työn Ääni, trots att åtgärden stred mot tryckfriheten.
Kyösti Kallios agrarregering höll på att falla under trycket från Lapporörelsen och vågade inte ingripa i situationen, eftersom man inte längre var säker på att armén och skyddskårerna skulle stödja regeringen. Relander kallade i sin nöd på den redan pensionerade P.E. Svinhufvud, som skulle vara en statsminister tillräckligt långt till höger för att vinna Lappoanhängarnas förtroende. Svinhufvud var en erfaren politiker och en statsman av den gamla stammen. Under Lapporörelsens första tid hade han i dess verksamhet sett en sund fosterländsk anda och en vilja hos folkets bästa krafter att resa sig mot kommunismen. Rörelsens medlemmar lyssnade till och respekterade den ivriga skyddskåristen på ett helt annat sätt än presidenten eller andra politiker.
Lapporörelsens terror
När riksdagen i juli 1930 röstade regeringens propositioner från föregående år om att underlätta tillsynen över kommunisttidningar och skärpa tryckfriheten vilande över nyval, upplöste Relander på den nya statsministerns initiativ riksdagen för andra gången. När det var dags för det nya valet i början av oktober hade kommunistaktivisterna gjorts icke valbara och den kommunistiska pressen dragits in.
Lapporörelsen började terrorisera landet med hundratals skjutsningar.
Lapporörelsen började sedan terrorisera landet med hundratals skjutsningar, misshandel, egendomsbrott, slumpmässiga mord och angrepp mot statsmakten. Sommaren 1930 var Finland kanske som längst från demokrati och laglighet sedan inbördeskriget. Kulmen på Lapporörelsens utomparlamentariska styrka var den så kallade bondemarschen till Helsingfors i juli som slutade på Senatstorget. Handskakningen med Lapporörelsen ledare Vihtori Kosola där har senare betraktats som det misstag som beseglade president Relanders öde.
Den moderata högern kommer till makten
Nedräkningen för Lapporörelsen började när några medlemmar gjorde misstaget att ”skjutsa” den bland folket respekterade president Ståhlberg jämte maka till Joensuu. Därefter stod det klart att Lapporörelsen inte skulle kunna bilda en gemensam borgerlig front i regeringen. Den moderata högern kom till makten.
Skjutsningen av president Ståhlberg till Joensuu gjorde att Lapporörelsen förlorade folkets aktning.
För att trygga politisk stabilitet måste Svinhufvud paradoxalt nog använda mycket stark makt. Svinhufvud regering föreslog som sitt centrala program att få slut på den kommunistiska agitationen och återställa samhällsfreden. Svinhufvuds målsättningar var klara: han ville krossa kommunistaktiviteten och rädda landets parlamentariska utveckling.
Svinhufvud blir president
År 1931 ordnades presidentval, som Svinhufvud gav sig in i direkt från statsministerposten. Samlingspartiet och Lapporörelsen bildade en allians med Svinhufvud som kandidat. De två partiernas kandidat uppträdde på detta sätt som ”hela folkets” kandidat, eftersom det inte uppstod några andra partiallianser inför valet. Svinhufvud deltog inte i kritiken mot president Relander, vilket var till fördel för hans kandidatur. Den avgående presidenten stödde sin statsminister, och inte det egna partiets kandidat Kyösti Kallio.
Svinhufvud åtnjöt högerkretsarnas stöd.
Emellertid meddelade också den förste presidenten Ståhlberg att han ställer upp i valet. Ståhlbergs seger förföll överlägsen eftersom socialdemokraterna ställde sig bakom honom. Agrarförbundets 69 elektorer var i en avgörande ställning. Resultatet i den tredje omgången blev ytterst jämnt, Ståhlberg fick 149 röster och Svinhufvud 151. Enligt agrarförbundets ledare behövdes det en man som Lapporörelsen godkände för att lugna ner situationen, eftersom de fruktade att nya oroligheter skulle utlösas om Ståhlberg blev vald.
Högerradikalerna försöker igen
Juho Sunilas andra framstegsvänliga regering som bildades efter presidentbytet var centerorienterad och intensifierade det parlamentariska samarbetet. Svinhufvud skulle ha velat ha mera Lappoanda i regeringen, men fick slutligen inte ens en samlingspartistisk statsminister. Platserna gick till agrarförbundets mest inflytelserika företrädare, som förde en aktiv kampanj för att främja laglighet och begränsa Lapporörelsens verksamhet. Det parlamentariska maskineriet som arbetade för laglighet satte käppar i Lapporörelsens hjul.
Flera i regeringen var för laglighet och mot Lapporörelsen.
Högerradikalernas frustration kom till uttryck i Mäntsälä. Redan i december 1931 hade Lappoanhängare spikat igen dörrarna till Folkets hus och även i övrigt terroriserat socialdemokraternas verksamhet. I början av året krävde högerradikalerna att regeringen skulle förbjuda vänsterns alla sammankomster på orten på grund av ”risk för störande av ordningen”. När inrikesministern, landshövdingen i Nylands län och slutligen också presidenten vägrade att stödja högerradikalernas önskan, började Lappoanhängarna samla demonstranter till Mäntsälä.
Svinhufvud klarar av upproret
Efter att presidenten klarat av Mäntsäläupproret ökade respekten för honom över partigränserna. Han tystade dock ner åtalen mot dem som deltagit i upproret, och straff för gärningarna under upproret utdelades endast inom skyddskårerna. Kväsandet av upproret var kulmen på Svinhufvuds presidentperiod, efter det avtog hans makt. Trots att folket ville se sin president som en stark fadersgestalt, var sanningen den att det i själva verket inte längre behövdes någon stark president.
Den starke presidenten klarade av Mäntsäläupproret med sin auktoritet.
Sunilas regering behövde inte avgå men den föll i december 1932 när presidenten inte godkände regeringens räntebeslut för att lätta upp den ekonomiska depressionen. Den förra regeringens justitieminister, framstegspartiets T.M. Kivimäki bildade på presidentens begäran en ny regering med två liberaler, två svenskar (SFP), två agrarförbundare och fem samlingspartister. Kivimäkis regering satt nästan fyra år, på basis av statsministerns och presidentens starka samspel.
Förhållandena lugnar ner sig
Trots att valet av Svinhufvud i tiden sist och slutligen var ett resultat av partispel, politiska passioner och slumpen, lämpade sig Svinhufvuds starka personligen likväl bäst för att lösa problemen i början av 1930-talet. När förhållandena i Finland lugnade ner sig mot slutet av presidentperioden blev den starka presidenten dock en käpp i hjulet för den parlamentariska utvecklingen.
Svinhufvud drog sig tillbaka från dagspolitiken.
Den karismatiske gamle statsmannen drog sig tillbaka från dagspolitiken och försökte aktivt påverka saker till vilka han hade starka emotionella bindningar. Sommaren 1934 tog presidenten itu med ett projekt för att skapa en internationell antibolsjevistisk front och bad Mannerheim resa runt till huvudstäderna i Europa och tala om Sovjetunionens farlighet. Mannerheim ansåg projektet vara utopistiskt, eftersom västmakterna i och med Hitlers uppgång just hade börjar närma sig Sovjetunionen.
Principiell högerpolitik
Svinhufvud var inte särskilt välinsatt i de internationella politiska mönstren och företrädde mera en principiell linje än realistiska åsikter. Han var en emotionell högerman och förhöll sig negativt till allt som kom från Sovjetunionen, vilket fick honom att undantagsvis ta aktiv del i planeringen av utrikespolitiken. De betydande vändningarna i Finlands utrikespolitik på 1930-talet var dock den parlamentariska regeringens verk. En sådan var tillägnandet av den nordiska neutralitetsorienteringen 1934–1935. För denna utveckling arbetade framför allt utrikesminister Antti Hackzell, statsminister Kivimäki samt de gamla herrarna Mannerheim och Paasikivi.
Vändningarna i utrikespolitiken på 1930-talet var regeringens verk.
”Det är i huvudsak herrarna som skött hela arbetet. Jag har bara stått vid sidan om och tittat på som en fabriksdirektör med cigarren i mun och händerna i fickorna medan andra har gjort arbetet”, konstaterade presidenten när Kivimäki avslutade sin sista regeringsperiod 1936. Svinhufvud var då 74 år gammal och de politiska realiteterna hade förändrats. I riksdagsvalet samma år hade socialdemokraterna och samlingspartiet fått tilläggsplatser medan SFP, agrarförbundet och fosterländska folkrörelsen (IKL) hade förlorat sina gamla maktpositioner. Även statsminister Kivimäkis framstegsparti hade lidit en brakförlust i valet.
Vänstern utanför regeringen
Statsminister Kivimäki hade förlitat sig på Svinhufvuds auktoritet för att få tilläggstid för sin regering, men tanken stred mot de parlamentariska principerna och riksdagen gav inte efter för presidentens påtryckningar. Socialdemokraternas och samlingspartiets valsegrar förebådade ett historiskt regeringssamarbete mellan högern och vänstern. President Svinhufvud hade emellertid inte kommit över sina erfarenheter från inbördeskriget och gav inte sitt stöd för en sådan regeringssammansättning.
Under hela sin presidentperiod tog Svinhufvud inte in en enda socialdemokrat i regeringen.
Under hela sin presidentperiod tog Svinhufvud inte in en enda socialdemokrat i regeringen, eftersom deras delaktighet i regeringsansvaret betraktades som ett fördärvligt alternativ i högerkretsar. Svinhufvud föreslog Paasikivi, Mantere och agrarförbundets Pehkonen som statsminister med uppgift att samla en regering men förslagen godkändes inte. Slutligen överlät han ansvaret på agrarförbundets Kallio. Slagorden i följande presidentval 1937 var sålunda folk- och riksdagsvälde.
Taktikspel i presidentvalet
Man längtade tillbaka från det presidentcentrerade synsättet till parlamentarismen, där också vänstern skulle ha rätt att delta i politiken. I elektorsvalet 1937 samlade Ståhlberg och Svinhufvud de största stödtrupperna. Valet avgjordes dock av socialdemokraterna, som nästan tvångsmässigt ville eliminera Svinhufvuds omval.
Socialdemokraterna ville eliminera Svinhufvuds omval.
När Ståhlberg i den omgången av valet, som förrättades av elektorer, stannade en röst från absolut majoritet, stödde socialdemokraterna i enlighet med sin ursprungliga plan Kallio i den andra omgången, eftersom han enligt deras åsikt med större säkerhet skulle åsidosätta Svinhufvud. Då anslöt sig även Ståhlbergs elektorer till Kallios stödtrupper, och han blev vald med 177 röster. Republikens nye president hade inte lika oförsonliga motståndare som sina två konkurrenter, så valet av honom tillfredsställde i viss mån samtliga aktörer.
Den försonlige Kallio
Den kommande presidenten, bonde från Nivala, var lantdagsman för bondeståndet, fyrfaldig statsminister och riksdagens talman. Hans centrala linje under sin politikerkarriär var att stärka självständigheten och främja samhällelig sämja. Kallio hade i synnerhet skaffat sig kompetens som lantbruksbruksminister när han drev igenom torparlagen 1918 och kolonisationslagen ”Lex Kallio” 1922.
Kallios linje var att främja samhällelig sämja.
Kallio tog över 1937 i en situation där ett betydande parlamentariskt underskott hade utvecklats inom statspolitiken. Politiska ideologier hade förhindrat majoritetsparlamentarism. Trots att Kallio har kallats en svag president, har Jaakko Nousiainen ändå varit beredd att påstå att Kallio undvek självständigt ledarskap just för att återuppliva den parlamentariska demokratin.
Parlamentarismen stärks
Kallio var en uttalat parlamentarisk president, som i stor utsträckning agerade på regeringens villkor. I sin enande politik tillät Kallio att det högerextremistiska partiet upplöstes, trots att han personligen upplevde åtgärden som störande. Den folklige och utpräglat parlamentariska presidenten lät parlamentarismen arbeta för egen maskin i den nedlugnade inrikespolitiska omgivningen där det inte behövdes någon ledare som uppifrån blandade sig i händelserna.
Riksdagen hade enligt Kallios åsikt bäst möjligheter att få folkets vilja hörd.
Riksdagen hade enligt Kallios åsikt bäst möjligheter att få folkets vilja hörd och förverkligad. I praktiken betydde detta att presidenten hade en återhållsam inställning till utövande av sina maktbefogenheter, steg åt sidan och lämnade utrymme för statsrådet att agera självständigt. När presidenten drog sig tillbaka fanns det utrymme för en parlamentarisk förändring. Regeringsarenan öppnades strukturellt mot partierna, och den parlamentariska växelverkan mellan riksdagen och regeringen fick ny innebörd.
Rödmylleregering
Inför världskriget försökte man dämpa de interna konflikterna i Finland. Kallio ansträngde sig så att det för första gången blev möjligt för högern och vänstern att samarbeta. En rödmylleregering tillsattes samma år som Kallio blev president. Lösningen hade en avgörande inverkan på den gemensamma front som uppstod under vinterkriget. Rödmyllan var det första tecknet på att alla medborgarkretsar kunde arbeta tillsammans för ett gemensamt mål. Rödmyllesamarbetets början 1937 innebar enligt Jukka Kekkonen en ny impuls till samhällelig integration. Rödmylleregeringar betraktades också som den överlägsna regeringstypen de följande 50 åren.
Rödmylleregeringar betraktades som den överlägsna regeringstypen de följande 50 åren.
Kallio lyckades ena den tudelade nationen genom att möjliggöra rödmyllesamarbete och få ett slut på språkstriden om svensk- och finskspråkiga professurer vid Helsingfors universitet. Det passade ihop med Kallios program för att ena nationen att begrava språkstriden. Kallio lät en deputation av 1 500 äktfinska studenter med en adress undertecknad av 300 000 namn för en förfinskning av Helsingfors universitet gå hem tomhänta och jämkade avgörandet om svensk- och finsk språkiga professurer så att det tillfredsställde varken äktsvenskarna eller äktfinnarna.
